början, det går inte an. Döden är Guds brist på argument, vad som uppstod när Gud, kanske i förtvivlan, göt samman grymhet och saknad, därför att

Save this PDF as:
 WORD  PNG  TXT  JPG

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "början, det går inte an. Döden är Guds brist på argument, vad som uppstod när Gud, kanske i förtvivlan, göt samman grymhet och saknad, därför att"

Transkript

1 Ouvertyr Inte ens solskenet förmådde hejda det, ej heller vackra ord som regnbåge eller kärlek; de var tammefan oanvändbara, de kan slängas bort utan risk alltsammans började med död. Vi har ju så mycket: Gud, böner, musik, teknik, vetenskap, var dag nya uppfinningar, allt mer fulländade mobiltelefoner, starkare stjärnkikare; men sen dör någon och du har ingenting längre, du famlar efter Gud, håller tag om besvikelsen, håller tag om hans kaffekopp, om borsten där hennes hår sitter kvar, bevarar det som tröst, som ett magiskt föremål, som en tår, som det som aldrig kommer tillbaka. Vad går att säga om det: förmodligen ingenting, livet är obegripligt, det är orättvist, ändå lever vi det, vi kommer inte undan, kan inte annat, livet är det enda vi med säkerhet har: en dyrgrip, värdelöst krafs. Efter livet finns antagligen ingenting. Och ändå började alltsammans med död. Nej, det där rimmar inte, för döden är slutet, det som tystar ned oss, tar ifrån oss blyertspennan mitt i en mening, stänger av datorn, låter solen försvinna, himlen brinna upp, döden är meningslösheten, vi ska inte tillskriva den någon 5

2 början, det går inte an. Döden är Guds brist på argument, vad som uppstod när Gud, kanske i förtvivlan, göt samman grymhet och saknad, därför att skapelsens patiens inte vill gå ut. Men i varenda död bor det nytt liv

3 KEFLAVIK nutid»keflavik existerar inte.«ur diktsviten»island«

4

5 I Keflavik finns det tre kardinalväderstreck: vinden, havet och evigheten.

6

7 Boskap obefintlig och ingenstädes har ett större avstånd uppmätts mellan jorden och himlen Jag vill inte vara oförskämd, men Ari är den ende som skulle kunna få hit mig igen, tvärs över den vidsträckta, svarta lavan som stannade upp i plågor för hundratals år sen, naken på somliga ställen, på vissa andra ställen har mossan mjukat upp och tröstat den, klätt den i tystnad och försoning; man färdas från Reykjavik förbi den långa aluminiumfabriken in i lavan som först är ett uråldrigt vrål, därefter mossbelupen tystnad. Det är gråväder, de mörka molnen har kvävt decembers tafatta dagsljus och lavan liknar natten på bägge sidor om Reykjanesleden. Halvvägs tänds lyktstolparna som står på rad längs motorleden med ett stadigt sken som vakar över människan och bestjäl henne på stjärnor och vyer, belysningen skymmer sikten. Jag färdas genom gråväder och minnen, genom lava och obestämda känslor, de som ger sig av kommer aldrig tillbaka, ändå återvänder jag, inte tvekande utan på väg i 110 kilometers hastighet, till Keflavik. Keflavik som inte existerar. Jag vet inte om det är på grund av den där fräcka diktraden, på grund av den poetiska sanningen men att åka till Keflavik liknar alltid att åka ut ur världen och in i det som inte existerar. 11

8 Ändå är det inte mer än tjugo minuters körning från den långa aluminiumfabriken och den karga växtligheten runtomkring innan Njardviks första hus stiger upp ur lavan, insvepta i gråväder och avstånd. Förundran över att det döljer sig liv här överger aldrig mig och Ari, att det finns bebyggelse, till och med en massa hus, någonting med det provocerar förnuftet, de historiska resonemangen. Nåja, husen i Njardvik borde inte komma så överraskande, det har funnits förvarningar. Stapi syns på höger hand när drygt halva sträckan ligger bakom en, byn runtomkring levde och växte tack vare militären, nu slumrar den till hälften nedsjunken i lavan vid foten av den höga, branta klippan som mest av allt påminner om en jättelik näve eller ett rop ut mot det oroliga havet, och bara några få kilometer senare en stor skylt med ett namn som långsamt blinkar, som tunga vingslag ovanför trafiken: REYKJANESBÆR. Den blinkar som en varning till trafikanterna, sista chansen att vända om, här upphör världen. Reykjanesbær, den bleka synonymen för de tre orterna med sina gamla namn: Njardvik, Keflavik, Hafnir. Tio tusen personer. Och ett hav utan fiskekvoter. Jag vänder inte om, passerar varningen, åker ut ur världen, och möts snart av det som är svårt att förstå, först av allt den jättelika hangaren uppe på det gamla Vallarområdet, under lång tid Islands största byggnad, uppförd av den amerikanska militären, dess storlek är en bekräftelse på militärens överlägsenhet; därefter reser sig husen i Njardvik ur lavan och därbortom breder Keflavik ut sig, den ort som rymmer viktiga år i mitt och Aris liv, de tre kardinalväderstreckens plats. Island är ett hårt land, står det någonstans»och knappt be 12

9 boeligt i dåliga tider«. Det torde vara en riktig beskrivning av fakta, bergen har ett våldsamt humör, de lagrar döden i sina sluttningar, vintern kan vara skoningslös, frosten hopplös. Ett hårt land, och islänningarna blev två gånger nästan utrotade av tyranni, farsoter, vulkanutbrott, men Keflavik är ändå otvivelaktligen landets kargaste område. I jämförelse med Keflavik får Biskupstungur och landsbygden vid Skagafjördur en anstrykning av himmelens sällhet, sydliga nejders mildhet. Misslyckades fisket fanns det inte mycket till räddning, det virvlande saltet piskade, livets vatten försvann ned i lavan tillsammans med hoppet, och ingenstans har det uppmätts ett större avstånd från jorden till himlen än här.»boskap obefintlig«, står det i Árni och Páll Vídalíns Jordebok från 1700-talet, den första heltäckande beskrivningen av Keflavik, framlagd med vetenskaplig noggrannhet. Hos vetenskapsmännen fanns ingen plats för poesi, känslor, moral, allt fick ge plats för exakthet och noggrannhet.»hit kunna inga skutor komma, landstigningen besvärlig. Inga slåtterängar, utmärkta hagar, och brunnsvatten i allra knappaste omfattning under vintern och sommaren. Lång väg till kyrkan och om vintern ofta oframkomligt. Ingenstädes i hela landet leva människor så nära döden.«ari och jag övergav Keflavik i slutet av nittonhundraåttiotalet, klev på bussen med det viktigaste: kläder, minnen, böcker, skivor, och vi såg oss aldrig om. Busschauffören, en stilig äldre man med silvervitt hår och mild behärskning, stoppade en kassett i bandspelaren i början av resan, skruvade upp volymen, han hade börjat höra illa, och hela vägen till Reykjavik dundrade Wham som en grym bestraffning över oss. Vi åkte ut ur Keflavik i krypfart, förbi hamnen, längs med Vallarområdet, dess 13

10 stridsjetplan och sex tusen amerikaner som nu är borta, de gav sig av för några år sen, tog med sig vapen och död, arbetstillfällen och hamburgare, radiostationen och nöjesliv, lämnade bara kvar ödehus och arbetslöshet. Bussen åkte genom Njardvik och ut på Reykjanesleden, som på den tiden var smalare och långsammare, minst en timmes körväg till Reykjavik, chauffören spelade»wake me up before you go«tre gånger under vägen, och hans milda behärskning förvandlades till grymhet.»det gläder mig att få komma till Islands svartaste plats«, sa den isländske presidenten när han besökte Keflavik i september 1944, tre månader efter republikens grundande, hans första ord under det hittills enda besöket av en isländsk president i Keflavik. Den svartaste platsen hur var det möjligt att leva här innan militären kom, innan motorernas tidevarv? Frågan är lätt att besvara: det var helt enkelt inte möjligt.»ingenstädes i hela landet leva människor lika nära döden.«den enträgna vinden verkade kunna blåsa från två håll samtidigt, salt och sandmoln turades om att blästra oss, himlen så långt bort att våra drömmar aldrig nådde mer än halvvägs, sen föll de ned som döda fåglar eller förvandlades till hagelskurar, och dricksvattnet är salt som vore det havet vi drack. Här är obeboeligt, allt talar emot det: förnuftet, blåsten, lavan. Ändå har vi levat här alla dessa år, alla dessa århundraden, envisa som lavan, tysta i historien likt mossan som växer över stenen och förvandlar den till jord, någon borde stoppa upp oss, ge oss en hedersutmärkelse, skriva en bok om oss. Om oss? Ari och jag kommer naturligtvis inte härifrån varifrån 14

11 skulle vi förresten vara inte på riktigt, vi flyttade hit när vi var tolv, vi försvann tio år senare efter att ha fullgjort skolplikten, jobbat med gjutning, saltfisk och torrfisk i Keflavik och Sandgerdi. Allmänna gymnasiet har klappat igen, vi kom hit som barn, ger oss av som någonting annat. Vi är inte härifrån, men varför bankar hjärtat i mig när bilen närmar sig Njardvik, den ort som i evig tid ska vara som en uppvärmning inför Keflavik, det okända bandet Njardvik som inte innehåller någonting som är värt att berätta om annat än föreningslokalen Klippan? Det har byggts ett nytt bostadsområde på stället där en enslig höjd sträckte sig bort mot Vallarområdet, mest stora enfamiljsvillor, vissa av dem står tomma, de reser sig ovanför vägen som liv som glömdes bort att leva. Nedanför husen en slätt med låga buskar, en rad med taniga träd som ordentligt bundits fast, som för att hindra dem från att rymma. Så korsar bilen den osynliga linje som skiljer Njardvik från Keflavik. Hjärtat slår, denna idiotmuskel, denna mystiska rymdfarkost, den eviga barndomens boning, och jag når fram till Londontorget, ortens första rondell, nästa heter New York-torget det där gör mig lite generad; Keflavikbornas ansträngningar för att höja sig över sin egen tillvaro, eller undfly sin historia; jag svänger av vid den senare rondellen och parkerar i närheten av en av Keflaviks många hamburgarvagnar. Härifrån syns hamnen bra, den är gapande tom och hopplöst resignerad, som om någon av gudarna hade råkat tappa den och sen glömt bort den. Tre fiskargubbar står längst ut på bryggan, där har de bättre utsikt över själva havet, händerna hänger utmed sidorna, tomma, sysslolösa, de observerar den enda fiskebåt som kommer in den dagen. Jag hämtar kikaren i bilen, sätter den för ögonen, det 15

12 finns en skymt av smärta eller ängslan i fiskargubbarnas ansikten som om de hade begivit sig ned till kajen för att undersöka ifall de försvunna åren hade fastnat i näten. Denna sorg, detta mosade hjärta, dessa måsar och Jonny s åskburgare Ari tog farväl av mig och Island med ett textmeddelande för nästan två år sen:»det är inte alltid så lätt att andas i små samhällen, bristen på luft kan bli kvävande, jag åker härifrån innan jag kvävs.«en förstklassig anledning att ge sig av. Den som vill älska Island måste understundom försvinna därifrån. Bristen på luft i små samhällen ligger som en tyngd över människorna, och den som inte får tillräckligt med syre tänker mindre eller småttigare, världsbilden blir mer egocentrisk och därmed också mer banal. Och Ari har alldeles rätt i att vårt samhälle lider av syrebrist. Ändå borde bergen kunna lära oss att tänka, de reser sig upp i luften och möter himlen, för att där få vyer och syre, medan vi tynar bort bland tuvorna. Inget illa ment, tuvorna är viktiga, de är slumrande hundar, landets tankar, den tystnad vi saknar. Tuvorna är Island, brukar Ari ofta säga, och återigen i ett mejl till mig för en vecka sen, och tilllade:»saknaden efter tuvorna håller på att knäcka mig. Danskarna har varken tuvor eller berg, och det kan man inte förlåta dem.«efter de orden kom ingen hälsningsfras, utan ett datum och ett klockslag, och sen en smiley. Hans sätt att tala om för mig att han var på väg, tydligare än så kunde inte han vara. Ari härstammar på morssidan från en känslosam släkt men växte 16

13 upp hos en moltyst kvinna från norra Island och en man från östfjordarna med komplicerat känsloliv. En sån kombination kan inte sluta bra, den tenderar att kalla ned både det ena och det andra över sig: sorg, många plågsamma ögonblick, sömnlösa nätter. Vilket också skedde, det kommer att visa sig här på olika sätt, vilket är oundvikligt: den som börjar skriva får inte hålla tyst om något, det är första budordet, själva grundförutsättningen. Men därför visste jag att datumet och tidsangivelsen innebar att Ari var på väg hem, att han skulle landa på Sudarnes den dagen, det klockslaget, och jag svarade omedelbart, använde ett uttryck från vår ungdomstid, när världen inte alls såg likadan ut, då dricker vi taxfree tillsammans: var hittar jag dig? Och svaret var oväntat: Flyghotellet i Keflavik. Aris hemlighetsfullhet kring hemkomsten låg i ganska öppen dag, och man behövde inte vara specialist på honom för att kunna genomskåda den, men avskedsorden då för två år sen»det är inte alltid så lätt att andas i små samhällen «var där emot svårlästa för alla andra än för mig, den verkliga innebörden var någonting i den här stilen: Sorgen fördriver mig här ifrån, den mosar mitt hjärta, ödelägger det. Vad är en människa med ett trasigt hjärta jag ger mig av härifrån för att rädda mig själv. Sorgen. Eller det som så hastigt och oväntat gick sönder i hans, och hennes, och de tre barnens liv. Eller verkade gå i kras hastigt och oväntat. En arm som ett vrål över köksbordet, och ingenting blev som förr. Ingenting. Det är ett jobbigt ord. Ari hade landsfördrivit sig själv. Eller livet landsfördrev honom: vardagen, det ouppklarade, som han hade låtit bli att ta 17

14 itu med, jämte de små, små detaljerna som ackumuleras utan att vi ägnar dem någon uppmärksamhet, alltför upptagna, skulle jag tro, alltför strunt samma, alltför fega, kanske lite av varje av allt. Först en arm som ett vrål över ett köksbord; lite senare kom tomheten, den som saknaden blomma och dolk i samma ord sakta men säkert fyllde igen. Men nu är han på väg tillbaka, med sitt mosade hjärta, efter två års vistelse i Danmark, som ju strängt taget inte riktigt kan räknas till utlandet. Jag står kvar ovanför hamnen i Keflavik, ser på när dagens enda båt stävar in med sin fångst. Fiskargubbarna har stoppat händerna i fickorna och börjat prata med varandra, det där jag tyckte mig urskilja i deras ansiktsuttryck är borta, som ett missförstånd, de skrattar, några måsar följer efter båten men är märkligt ointresserade, som om de också hade tappat tron på Keflaviks fiske och rederier, de cirklar ovanför skutan liksom för syns skull. Jag går uppåt med kikaren, granskar måsarna, de verkar ha ett nästan bortkommet uttryck, vilket dock är rena rama dumheterna, måsar har inga ansiktsuttryck, förutom det som har att göra med glupskhet och dödsskräck givetvis ett slags nyliberaler, skulle Ari påpeka. Jag hoppar till när en bil tutar alldeles i närheten: fem bilar, två jeepar, en stor flakbil och två personbilar, väntar på att bli betjänade vid korv- och hamburgarvagnen, Jonny s Åskburgare står det på en stor blank aluminiumskylt på vagnens tak, och där nedanför, i samma storlek, på engelska, eller kanske amerikanska: Jonny s Thunder- Burgers! Säkert av gammal vana, skulle jag tro. En effekt av femtio års grannskap med den amerikanska militären. Jag tittar bort mot bilarna och utan att själv märka det har jag satt kika 18

15 ren till ögonen. En av dem tutar återigen, kanske av tristess, kanske för att protestera mot livet, läget på Sudurnes, arbetslösheten, hopplösheten, kvoternas försvinnande, militärens reträtt, den tutar kanske av otålighet efter en aluminiumfabrik i Helguvik, efter den amerikanska återvinnings anläggning som kommunalpampen Sigurjón försöker få hit, tutar av otålighet efter trygghet och livslycka, tutar därför att könsdriften har avtagit, eller tvärtom inte avtar alls; eller tutar helt enkelt därför att den har brått att få komma fram, otvivelaktligen är det jobbigt att vara hungrig och vänta på Jonny s Åskburgare. Om den nu inte tutar åt mig därför att jag står här och betraktar denna minnesvård över bättre tider när hamnen hade en funktion, var stans hjärta, dess mening, en bekräftelse på att den var betydelsefull, samtidigt utgjorde hamnen ett oslitbart band till landets historia och kärna, och därmed en värdefull motvikt till militären och dess inverkan på Keflaviksbornas liv och vanor. Jag går bort till min bil, vet ju om att Keflaviksborna misstror människor utan bil, de visar sig gång på gång vara både kommunister och egendomslösa fyllskallar. Jag ser mig om igen, måsarna är försvunna, på deras plats finns nu bara luft som mörknar, dagen har börjat sjunka ned i havet som i århundraden höll igång Keflavik och dess omgivningar, som livsförutsättning och livgivare, dagen sjunker ned i havet med den rödglödgade vintersolen, sjunker med måsar, biltutor, Jonny s Thunder-Burgers, sjunker ned i det tysta havet, ned till alla fiskar som simmar omkring i säkerhet för Keflaviksborna, de flesta skutorna såldes när kvoterna försvann, en stad nästan helt utan kvoter, rättvisan och likheten inför lagen har under lång tid hållit sig borta från Keflavik, landets svartaste plats, vi tittar ut genom köks 19

16 fönstren eller finrumsfönstren, vi mumlar: där har vi havet, så pass stort är det alltså, men drar därefter för gardinerna, för vem vill låta någonting så vidsträckt påminna om bättre tider, dådkraftens dagar, när det var en lätt sak att gå upprätt; minnas att man med sin tystnad samtyckte till att havets fiskstim skulle bli ett bankkonto för redare och deras avkomlingar: att den gapande torsken, den blänkande sillen skulle bli deras blod, att havet skulle privatiseras vi drar snarast möjligt gardinerna för fönstren, ty det är smärtsamt att ha fisken mitt framför ögonen men inte ha lov att fiska, att ha ett fiskberedningsföretag men inget att bereda. Ingenstans får jag syn på måsarna, inte heller på de gamla fiskargubbarna, de sjönk kanske ned i havet tillsammans med solen, måsarna, biltutorna. Jag riktar kikaren mot himlen, där finns det förhoppningsvis inget kvotsystem, genom den allt mörkare luften, åt öster, därifrån som Aris flygplan ska komma. Flyg försiktigt, kapten, med denna last, med denna sorg, med detta mosade hjärta. Tio goda råd för att sluta gråta Uppifrån sett, ur gudarnas perspektiv, är bergen varken hotfulla eller brant svindlande skönheter, de är violetta örter, och vintersnön har förvandlat dem till isblommor, ålderdomliga rosor som överräcks till himlen ovanför Island och flygplanet där Ari sitter på fönsterplatsen 19A, hans trasiga hjärta slår häftigt vilket han skäms för, det har slagit så ända sen molnen gled isär och Island låg framför honom med sina åldriga rosor, jöklar och 20

17 Sydlandets svarta kust. Ari masserar sig över bröstet, som för att lugna hjärtat, det lilla djuret som kan fara så hårt fram med oss, han blundar för att få tag i den känsla som ansätter honom, påflugna minnen, outhärdlig saknad, och så någonting som han inte alls begriper sig på. Kvinnan bredvid, kortväxt men fetlagd, hon plirar bakom de tjocka glasögonen, är långt inne på resans andra påse potatischips, tar en näve, pratar oupphörligen med mannen närmast mittgången, en bjässe med breda läppar; med sina massiva händer, björnramar, spadar, gnider han sig på knäna, ibland hårt, häftigt, som för att behärska sig inför hennes pratsamhet, han skulle döda henne om flygningen vore mycket längre, hade Ari tänkt när de var halvvägs, ovanför Färöarna, arton gröna stenar mitt ute i Atlanten. I övrigt befattade han sig inte med dem, försökte glömma deras närvaro, men chipslukten pyste upp var gång kvinnan tog en ny näve. Ari hade stop pat hörsnäckorna i öronen samtidigt som flygplanet klättrade ovanför molnen och fåglarna och förbrände fotogen i kampen mot jordens tunga dragningskraft, den energi som håller oss kvar på ytan och månen på dess plats, den osynliga energi som vi trots allt förnimmer i varje sekund av livet, och det är likadant med alla de mest framträdande energierna i denna värld av överdrifter och missräkningar, skönhet och vardag, kärlek, avund, hat, inspiration, begär, ambitioner, medlidande. De är osynliga, syns inte ens i de mest detaljerade mätningar och blir av den anledningen ständigt nedvärderade av människan, som inte nämnt dem i utredningar eller mötesprotokoll. Energierna som driver oss framåt, som skiljer och förenar oss.»don t know if I saw you if I would kiss you or kill you«, sjöng Bob Dylan när det platta Danmark försvann ur sikte och oceanen 21

18 tog över, den är aldrig stilla, och rymmer inte färre överdrifter än människan. Sen täckte molnen hela utsikten. Ibland dras vi till smärtan. Till saknaden. Och ger oss in i såret. Vi mår inte särskilt bra och det verkar bli alltmer krångligt för människan att leva, det är som om hon klarade sig allt sämre. Vi käkar lugnande, uppiggande, dämpande piller för att stå ut med vardagen. Åren går, livets mening är oklar, förståelsen dunkel, vi blir feta, nerverna blir förstörda och går av, ständigt hemsöks vi av ett slags vantrivsel, av otillfredsställd längtan. Vi önskar oss en lösning, önskar oss klarsyn men har inte haft tid, inte ro, inte uthållighet nog att leta upp den utan glufsar tacksamt i oss snabblösningar, snabbmat, snabbskjut, allt som utlovar en quick fix; vi lever i brådskans tidevarv. Självhjälpsböckerna lovar oss ett bättre liv, en bättre tillvaro; tio goda råd för att sluta dricka, gå upp i vikt, sakna, vara rädd, tio goda råd för att leva, sällan fler än tio, vi klarar knappast av att ta in fler: tio som fingrarna, tio som budorden. Tio goda råd för att leva. Jag borde förstås inte lyssna på den där förbaskade låten ovanför molnen och oceanen, ovanför arton gröna stenar, men gjorde det ändå, fyra gånger, fem gånger, skulle han kyssa henne eller döda henne nästa gång han träffade henne. Gå in i såret, står det i boken Tio goda råd för hjärtesår, det är så man besegrar det. Ari känner väl till boken, han var redaktör för den hos förlaget som ger ut den i Danmark, den sålde i exem plar de första fem månaderna, det finns många hjärtesår tidningarna här hemma slog upp saken på traditionellt isländskt vis, genom att överdriva en islännings framgångar:»isländsk förläggare besegrar den danska bokmarknaden!«jag befinner mig inne i såret, tänker han, borstar omärkligt 22

19 bort chipssmulor från låret och lyssnar på Dylans hjärtesorger. Sån är världen: som ung sjöng Dylan med vass entusiasm om revolt, nya tider, förändring, men nu, efter alla dessa decennier, nästan uteslutande om hjärtesår, saknad, jobbig ovisshet. Förmodligen är det enklare att förändra världen än att läka hjärtats sår, enklare att be om nya tider än att upphäva ensamheten. Aris liv skulle vara en evig bergsvandring, en väg till stjärnor och mognad, men här är han, nästan femtio, han är bra på religion, musik, litteratur, kan räkna ut klotets rymd, hänger med i historia och fotboll, men vet egentligen ingenting, känner sig inte hemma någonstans, är vilsen, liksom försvunnen, desperat av saknad efter sina stora barn och efter henne som han levde tillsammans med i drygt tjugo år, men trots den saknaden har han inte haft energi att komma hem igen, det verkade inte bättre än att någonting obegripligt både höll honom kvar och gav näring åt hans häftiga saknad. Höll honom kvar tills han oväntat fick ett mejl från sin pappa, Jakob. Oväntat på grund av innehållet, men också därför att kontakten dem emellan, som aldrig varit nära, hade varit nästan obefintlig de senaste två åren. Mejlet bestod av två meningar:»jajja, hördu, nu är det kört, nu får man bita i gräset, det är den jävla cancern. Men var beredd på att du får paket. :-)«Ari tog det inte alltför högtidligt. Hans pappa hade redan tidigare varit inne på samma visa, och vem skulle sätta dit en smiley efter ett sådant besked, ifall det var riktigt sant? Ändå insåg han att det låg en hund begraven här, inte minst på grund av att det för några veckor sen hade kommit ett brev från hans styvmor och det är ändå mer oväntat att få brev från det hållet, nästan lika oväntat som att bli tilltalad av månen mitt på 23

20 blanka dan. Brevet verkade Ari hade i och för sig inte läst det till slut vara ovanligt öppenhjärtigt, och med följde ett tidningsurklipp, en artikel av Sigrídur Egilsdóttir, Sigga, en kvinna som Ari och jag kände väldigt väl här förr i tiden. Ari började läsa brevet men bestämde sig nästan omgående för att inte tänka på det och på tidningsartikeln just nu, bestämde sig för att stoppa undan det, precis som så mycket annat, lägga det åt sidan och låta dagarna begrava det, låta det glömmas bort. Styvmor och hans pappa var skilda sen länge, det verkade som om hon inte hade träffat honom på över ett år, men hon hade fått höra ett och annat som verkade oroväckande, bara så att Ari visste. Automatiskt tänkte han: det är supandet, pappa har trillat dit nu igen, men jag följer honom inte dit, det är uteslutet, istället grävde han ned sig i arbetet, att lägga sista handen vid Tio goda råd för att handskas med livets mening. Men så kom det där e-postmeddelandet, någonting var helt klart på tok; därför ringde han upp sin pappa, men ingen svarade. Då blev han onekligen chockad; ingen svarar, vad betyder det? Men cirka en minut senare kom ett sms från pappan:»här är allt toppen vänta bara på paketet.«som anlände två dagar senare, med posten, det vill säga den gamla, den som fortfarande vandrar omkring i städerna och på landsbygden, en vänlig påminnelse om gamla tider: ett litet paket till Ari. I paketet låg två kuvert, Ari öppnade det ena och tog fram ett fotografi av sina föräldrar, givetvis ett gammalt, eftersom Aris mamma gick bort för över fyrtio år sen. Hon dog och förvandlades till frånvaro. Blev ett svart hål. Förvandlades till ett sår som aldrig omnämndes. Ett sår som aldrig omnämns, aldrig blir omskött, det blir med tiden en obotlig invärtes varhärd. 24

21 Hans föräldrar sitter tätt intill varandra. Han håller om henne, hon lutar sig mot honom, båda ler och tittar rätt in i kameran. Av en eller annan orsak hade han aldrig förr sett fotografiet, eller kanske aldrig fått lov att se det, och det kom helt överraskande. Men ändå var det ingen lycklig förundran, mycket mer likt ett slag, ett trauma. Han bara stirrade på fotografiet, på detta ögonblick i det förflutna. Avdomnad. Och illa till mods, utan att veta varför. Men till sist insåg han: de verkade ju lyckliga. Han mindes ingen lycka dem emellan. Det var han, Ari, och hans mamma. De två, sen hans far, Jakob. Så var det i minnet. Och hans far hade alltså en gång i tiden varit så där ung, så där leende, så där innerlig? Fråga två: Varför skickar han det här fotografiet till Ari just nu, och kopplar det dessutom till sin förestående död? Hur kan det komma sig att han får se fotografiet först nu, fyrtiofyra år efter hennes bortgång? Paketet väntade på honom när han kom hem från jobbet, det förlag där han hade arbetat som redaktör i drygt ett år, det leddes av vår gamla förläggarkompis. Han kom hem sent, strax innan kvällsmat, hade aldrig bråttom hem till trerummaren på Østerbro, varför skulle han ha det, där väntade ingenting annat på honom än de tre strängarna på hans instrument: ensamhet, grämelse, saknad. Han slet upp paketet, öppnade det ena kuvertet, och allt vändes upp och ned inom honom. Han satt och såg på fotografiet medan kvällen blev allt mörkare utanför, den satte på grannarnas teveapparat och tände lampan ovanför läsfåtöljen. Han tänkte ingenting, ingenting substantiellt, det förmådde han inte, tankar och känslor for utan styrsel omkring inom honom, kolliderade så det slog gnistor. Han satte värde 25

22 på att få granska fotografiet på långt avstånd från pappan, att det låg en ocean mellan dem. Förmodligen har de aldrig kollat på bilder av henne tillsammans, aldrig vågat göra det, det hade aldrig fallit dem in. Han bara tittade. Glömde helt bort sig. En bil vrålade i kvällen, sireners gny skar igenom den allt mörkare luften. Först tittade han nästan enbart på sin mamma, hennes leende, ögonen, blågrå, stora, strålande, som om de hade samlat upp allt ljus i världen, sol och stjärnor, månsken och norrsken, den blick som för länge sen försvunnit från världen, raderats ut, slocknat, som inte fanns till, lika lite som hon själv, hennes tankar, ansiktsminen, den retfulla glimten i ögat, kramarna, hur kunde någonting så stort försvinna utan att världen kapsejsade, utan att jordklotet kom ur kurs, tappade bort sin måne? Ari lyckades glömma, eller uteslöt det, att hans pappa också fanns med på fotografiet, ända tills gnyendet från en ambulans, ett ljud som mest av allt liknade ett rop av besvikelse, skar sönder kvällen utanför, skar itu hans tankar, och då fick han syn på sin pappa, då mindes han honom. Ari såg att de var lyckliga och kanske just därför att de var tillsammans. Han lyssnade på när ambulansens vädjan dog bort, kände att den hatiska svartsjukan mot fadern vällde upp och fyllde hela världen. Han betraktade sin far och kände bara hat, rent och klart hat. Såg honom i ögonen och tänkte: Hoppas du dör. Grannen på våningen nedanför skrattade. Det var som om Aris pappa med det här fotografiet hade bestulit honom på hans mor. Som om han hade skickat fotografiet 26

23 för att säga: titta här, vi är lyckliga, titta hur hon lutar sig mot min axel, titta hur hon ler, titta, det enda vi behövde var varandra, och nu dör jag snart och då beger jag mig till henne, titta, det är vi två, jag och hon. Titta, du är inte med på bilden, det är inte du som är lyckan. Du befinner dig utanför. Hon är min. Ari reste sig och drack upp en halv flaska whisky. Strålande, tänkte han, väldigt moget. Och drack. Han gick inte till jobbet dagen därpå, det var i sin ordning, boken Tio goda råd för att handskas med livets mening hade just gått till tryck, han förtjänade lite ledighet. Vaknade bakis. Han tittade på fotografiet medan han åt frukost, hade återfått jämvikten, hatet var borta, bara skammen fanns kvar. Och kanske en liten gnutta svartsjuka, eller mer än bara en gnutta, någonstans inom honom slumrade den, det rådde han inte över. Men nu kunde han däremot glädjas över deras lycka, väl vetandes att svåra stunder skulle komma att drabba dem: vardagen, besvikelserna, supandet, våldet, och sen hennes sjukdom, det mörka beskedet från döden. Det var inte förrän i samband med morgonens första kopp kaffe som han kom ihåg det andra kuvertet i paketet, sprättade upp det och gav ifrån sig en svordom av ren förundran när han tog fram sin farfar Oddurs inramade hedersdiplom. Det blekgula finpräntade diplomet i guldram, diplomet som alltid hade hängt på hedersplats i finrummet, först i Safamýri i Reykjavik, och sen på de tre ställen i Keflavik där hans far hade bott, en hyllning till skepparen och skutägaren Oddur Jónsson. Det hängde på hedersplats, var det första som besökarna mötte, glaset välputsat, men omnämndes aldrig, utom när hans pappa var berusad och hade långsuttit i finrummet, alldeles ensam, 27

Stenen i mitt hjärta. Mitt hjärta av sten. Dess såriga yta.

Stenen i mitt hjärta. Mitt hjärta av sten. Dess såriga yta. GREKLAND. ÖARNA Ibland inträdde ett slags siktdjup. Schakt, rakt ner genom tiden, livet. Och långt därnere något som liknade lycka. Vägarna ner från bergen. Svalare i luften i skymningen, rent av kyligt

Läs mer

Krister Inde. Se dåligt Må bra. Indenova 1

Krister Inde. Se dåligt Må bra. Indenova 1 Krister Inde Se dåligt Må bra Indenova 1 AB Tidigare utgivna böcker och faktaskrifter med Krister Inde som författare och faktainsamlare: 1975 Synträning med optik (tillsammans med Örjan Bäckman), Liber

Läs mer

ÄR GUD EN OSYNLIG KROKODIL?

ÄR GUD EN OSYNLIG KROKODIL? ÄR GUD EN OSYNLIG KROKODIL? EN FILOSOFISK DISKUSSION OM ABBORRAR, SJÄLEN, GUD OCH VETENSKAPEN av HANS ROSING Lektor i vetenskapsfilosofi vid Åbo Akademi (DENNA TEXT ÄR I HUVUDSAK SKRIVEN SOMMAREN 1994).

Läs mer

Kan din mamma lukta? En bok om och av barn med döva föräldrar

Kan din mamma lukta? En bok om och av barn med döva föräldrar Kan din mamma lukta? En bok om och av barn med döva föräldrar Specialskolemyndigheten Detta är en bok utgiven av Specialskolemyndigheten 2008. Författare: Axel Boklund, Johanna Hovergren, Kim Hummelvik,

Läs mer

MEDICINSK ETIK. i fickformat. Texten kan laddas ner gratis. Det är inte tillåtet att sälja den vidare i någon

MEDICINSK ETIK. i fickformat. Texten kan laddas ner gratis. Det är inte tillåtet att sälja den vidare i någon MEDICINSK ETIK i fickformat Texten kan laddas ner gratis. Det är inte tillåtet att sälja den vidare i någon form. Copyrighten ligger hos författaren. För värdefulla synpunkter på texten vill jag tacka

Läs mer

et var för varmt i rummet där vi satt. Första gången han kom hade han haft med sig sin mor. Jag hade hämtat dem ute i väntrummet, där stod ett bord

et var för varmt i rummet där vi satt. Första gången han kom hade han haft med sig sin mor. Jag hade hämtat dem ute i väntrummet, där stod ett bord D et var för varmt i rummet där vi satt. Första gången han kom hade han haft med sig sin mor. Jag hade hämtat dem ute i väntrummet, där stod ett bord med serietidningar, några få böcker och legobitar.

Läs mer

Från utmattning till balans. - ett befrielsearbete i vardagen. olle hallgren (ollehallgren@hotmail.com)

Från utmattning till balans. - ett befrielsearbete i vardagen. olle hallgren (ollehallgren@hotmail.com) Från utmattning till balans - ett befrielsearbete i vardagen olle hallgren (ollehallgren@hotmail.com) ord före Följande text är ett försök att sammanfatta mina erfarenheter från hundratals möten med individer

Läs mer

Dags för en förändring?

Dags för en förändring? Dags för en förändring? Dags för en skribent Karin Bengtsson foto www.matton.se Hans Runesson grafisk form Katarina Lundquist repro & tryck Löwex Trycksaker AB, Växjö upplaga 3 000 ex kontakt detgodalivet@ltkronoberg.se

Läs mer

1. INT. FÄNGELSE. DAG.

1. INT. FÄNGELSE. DAG. 1. INT. FÄNGELSE. DAG. Ljuset skär mellan gallret framför fönstret, i breda stråk genom röken från cigaretterna. Stumma och uppslukade spelar männen runt bordet sina kort. De har alla samma grå bruna kläder

Läs mer

PÅ VÄG MOT ÅTERHÄMTNING

PÅ VÄG MOT ÅTERHÄMTNING PÅ VÄG MOT ÅTERHÄMTNING Ett studiematerial om att hantera svåra psykiska besvär Tommy Engman Studiematerialet är framtaget av Återhämtningsprojektet, som är ett samarbete mellan Riksförbundet för Social

Läs mer

Alarmklockan tjöt envist. satte sig sakta upp och tryckte av klockan. Hon tände lampan och drog sig upp. Det var en helt vanlig morgon. Hon åt frukost och klädde på sig. Hon drog sin borste genom hennes

Läs mer

Barnmöteslektioner som fungerar

Barnmöteslektioner som fungerar Barnmöteslektioner som fungerar 1 Presentation Lektioner som fungerar 2 Förord 2 Innan ni börjar 3 Bibelns syn på barn 6 2 De fyra viktigaste 4 lektioner 7 Till dig som ledare 7 1. Gud älskar mig 8 2.

Läs mer

Dessa verk nämns och citeras i boken: Filmen American Beauty, skriven av Alan Ball, och dokumentären Johnny Cash The Last Great American, BBC

Dessa verk nämns och citeras i boken: Filmen American Beauty, skriven av Alan Ball, och dokumentären Johnny Cash The Last Great American, BBC Dessa verk nämns och citeras i boken: Filmen American Beauty, skriven av Alan Ball, och dokumentären Johnny Cash The Last Great American, BBC Böckerna Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran

Läs mer

Mer tid för själen. En bok om hur vi alla kan bli lyckligare i grunden - känna mer frid, balans och samhörighet i vardagslivet. av Per-Anders Hedlund

Mer tid för själen. En bok om hur vi alla kan bli lyckligare i grunden - känna mer frid, balans och samhörighet i vardagslivet. av Per-Anders Hedlund Mer tid för själen En bok om hur vi alla kan bli lyckligare i grunden - känna mer frid, balans och samhörighet i vardagslivet av Per-Anders Hedlund Det finns en fridfull, lugn plats. Det finns en förnöjsamhet

Läs mer

Uppvaknandets tid av Martin Larsson och Tomas Larsson

Uppvaknandets tid av Martin Larsson och Tomas Larsson Uppvaknandets tid av Martin Larsson och Tomas Larsson Förord En utforskare dör en mystisk död och när rollpersonerna börjar gräva i orsaken finner de ett gammalt pergament där en gåtfull vers finns nedtecknad.

Läs mer

Vi rymmer till rymden. ett äventyr i tyngdlöshet

Vi rymmer till rymden. ett äventyr i tyngdlöshet Vi rymmer till rymden ett äventyr i tyngdlöshet Rymdstyrelsen Swedish National Space Board Box 4006, 171 04 Solna Tel +46 8 627 64 80 Gå gärna in på vår webbplats rymdstyrelsen.se Initiativtagare: Rymdstyrelsen

Läs mer

s k a j a g g ö r a?

s k a j a g g ö r a? V a d s k a j a g g ö r a? 31 brev till kvinnojourerna och tjejjourerna 1 Manifest Sverige är ett av världens minst ojämställda länder. Ändå är mäns våld mot kvinnor ett av våra största samhällsproblem.

Läs mer

Använd av Gud. Av: Johannes Djerf

Använd av Gud. Av: Johannes Djerf Använd av Gud Av: Johannes Djerf Under den här adventstiden så har vi talat om en sak. Guds angelägenhet att få komma nära ditt liv. Vi har talat om Jesus som sann konung och Gud, som kommer ridandes in

Läs mer

Vi skriver i Upplands-Bro

Vi skriver i Upplands-Bro Att bläddra och söka i dokumentet Hur förflyttar du dig i detta dokument? - Det innehåller många hundra sidor Du kan söka efter artiklar av viss författare och artiklar inom visst geografiskt område? Detta

Läs mer

MAN INNAS! En handbok för barn och unga som lever med skyddade personuppgifter.

MAN INNAS! En handbok för barn och unga som lever med skyddade personuppgifter. MAN VI U INNAS! En handbok för barn och unga som lever med skyddade personuppgifter. Länsstyrelsen Östergötland Handbok: Man vill ju finnas! En handbok för barn och unga som lever med skyddade personuppgifter.

Läs mer

tytti solantaus bilder: antonia ringbom

tytti solantaus bilder: antonia ringbom tytti solantaus bilder: antonia ringbom innehållsförteckning förord 3 vad är psykisk ohälsa? 4 förändringar i känslolivet 5 förändringar i beteendet 6 tankestörningar 6 vad beror den psykiska ohälsan på?

Läs mer

100 sätt att börja Älska sig själv

100 sätt att börja Älska sig själv 100 sätt att börja Älska sig själv Ta inte dig själv på för stort allvar! Det leder aldrig till något bra, haha. Om du kan skratta åt sig själv, är du på god väg. Bli kär i dig själv. Tänk på vad som gör

Läs mer

Vägar genom sorg. CeFAM Kris- & katastrofpsykologi

Vägar genom sorg. CeFAM Kris- & katastrofpsykologi Vägar genom sorg CeFAM Kris- & katastrofpsykologi De dödas kläder som du får ta hand om på sjukhuset och lägga bakom dig i bilen och köra hemåt med, de dödas kläder är mycket tysta. Tystare än någon skog

Läs mer

Rik på riktigt. En värdeful vardag är möjlig!

Rik på riktigt. En värdeful vardag är möjlig! Rik på riktigt. En värdeful vardag är möjlig! OBS detta dokument är ett särtryck omfattande bokens inledning samt de avsnitt som tydligast hänger samman med tid. 2005 Fredrik Warberg, Jörgen Larsson och

Läs mer

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige Selma Lagerlöf 24 januari 2011 i DEN KRISTNA DAGVISAN Den signade dag, som vi nu här se av himmelen till oss nedkomma, han blive oss säll, han låte sig te

Läs mer

e n bo k fö r ve m so m he l s t

e n bo k fö r ve m so m he l s t e n bo k fö r ve m so m he l s t 1 sara kerstin emma disa leon jon bertil inez lea siri maj lucas maria rabieh olof iseline william hugo mira 2 e n bo k fö r ve m so m he l s t toffer Ahmad blenda jill

Läs mer

För tre år sedan försvann Maria ur mitt liv. Hon var då tjugotvå år gammal. Hon är mitt enda barn och eftersom hennes mor, min fru Lisa, är död sedan

För tre år sedan försvann Maria ur mitt liv. Hon var då tjugotvå år gammal. Hon är mitt enda barn och eftersom hennes mor, min fru Lisa, är död sedan För tre år sedan försvann Maria ur mitt liv. Hon var då tjugotvå år gammal. Hon är mitt enda barn och eftersom hennes mor, min fru Lisa, är död sedan många år, har jag levt ensam sedan dess. Men ensam

Läs mer

En överlevnadsguide för personer med Aspergers syndrom. Av Marc Segar

En överlevnadsguide för personer med Aspergers syndrom. Av Marc Segar En överlevnadsguide för personer med Aspergers syndrom Av Marc Segar Originalets titel: A survival guide for people with Asperger syndrome Översättning: Ingrid Flöistrup Textbearbetning: Gunilla Gerland

Läs mer

E.T.A. Hoffmann. i översättning av. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 104

E.T.A. Hoffmann. i översättning av. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 104 E.T.A. Hoffmann Det främmande barnet i översättning av Barbara Knochenhauer Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 104 E.T.A. Hoffmanns Det främmande barnet i översättning av Barbara Knochenhauer

Läs mer