Nedan lämnas rubricerade rapport i enlighet med det frågeformulär som antagits genom Kommissionens beslut 1999/391/EG av den 31 maj 1999.

Transkript

1 Sveriges rapportering enligt artikel 16 (3) i Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC-direktivet) Nedan lämnas rubricerade rapport i enlighet med det frågeformulär som antagits genom Kommissionens beslut 1999/391/EG av den 31 maj Allmänt 1.1 Vilka är de viktigaste förändringarna av den nationella lagstiftningen och av prövningssystemet som varit nödvändiga för att man skall uppfylla det övergripande målet att åstadkomma ett samordnat tillvägagångssätt för att förebygga och begränsa föroreningar som uppkommer till följd av de verksamheter som räknas upp i bilaga I till direktivet? I Sverige skedde det en genomgripande förändring av miljörätten i och med att miljöbalken (MB) trädde i kraft den 1 januari Miljöbalken är en samlad, integrerad miljölagstiftning som i många delar skärpte den lagstiftning som tidigare fanns på miljöområdet. Balken innebar att sammanlagt 15 tidigare miljölagar upphörde att gälla och arbetades in i en sammanhållen lagstiftning. En av dessa 15 lagar var miljöskyddslagen (1969:387), som i sig var en samlad miljölagstiftning till skydd för miljön mot utsläpp från fasta anläggningar till mark, vatten och luft. Miljöskyddslagen hade som utgångspunkt, precis som IPPC-direktivet, att det skulle ske en samordnad eller integrerad miljöprövning av vissa typer av verksamheter. Tanken bakom miljöskyddslagen var således att det skulle ske en bedömning som såg till vad som är bäst för miljön som helhet. Miljöbalken bygger vidare på denna prövningsteknik. För att uppfylla det övergripande målet i IPPC-direktivet att åstadkomma ett samordnat tillvägagångssätt för att förebygga och begränsa föroreningar som uppkommer till följd av de verksamheter som räknas upp i bilaga I till direktivet krävdes således inte några större förändringar i det svenska prövningssystemet. I miljöbalkens 9 kap om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, regleras på ett övergripande sätt frågor om tillståndsplikt och möjligheterna att generellt föreskriva om begränsningar och skyddsåtgärder som skall tillämpas för vissa företag. Förändringar i miljöbalken i förhållande till miljöskyddslagen som i detta sammanhang kan nämnas är möjligheten att ställa krav på energianvändningen vid en anläggning med stöd av 2 kap 5 MB. I förarbetena anges att alla verksamhetsutövare bör ha en effektiv energianvändning och hushålla med energi 1. 1 Regeringens proposition 1997/98: 45, del 2, Miljöbalk, sid 21.

2 2 (36) En annan fråga som numer regleras uttryckligen i miljöbalken är IPPC-direktivets krav på avfallshanteringen vid verksamheten. Avfallsfrågorna ingår som en del av de överväganden som skall göras enligt hushållnings- och kretsloppsprincipen enligt 2 kap 5 MB. Det ansågs dock möjligt att reglera sådana frågor i viss utsträckning även enligt miljöskyddslagen. Vidare skall nämnas krav i 2 kap 3 MB på bästa möjliga teknik vid yrkesmässig verksamhet Anläggningar som omfattas av direktivet 2.1 Ange, för vart och ett av de sex verksamhetsslag som anges i bilaga I till direktivet, antalet anläggningar inom respektive kategori nedan: - Samtliga befintliga anläggningar enligt definitionen i artikel 2.4 vilka var i drift vid utgången av rapporteringsperioden. - Befintliga anläggningar för vilka en väsentlig förändring har meddelats till den behöriga myndigheten och för vilka tillstånd utfärdats under rapporteringsperioden. - Nya anläggningar (inklusive sådana som ännu inte tagits i drift) för vilka tillstånd utfärdats under rapporteringsperioden. a) Antal befintliga anläggningar 1. Industrier inom energisektorn: 114 st 2. Produktion och omvandling av metaller: 153 st 3. Mineralindustri: 17 st 4. Kemisk industri: 93 st 5. Avfallshantering: 240 st 6. Annan verksamhet: 416 st Totalt: st b) Antal befintliga anläggningar för vilka tillstånd till en väsentlig förändring meddelats under rapporteringsperioden Som framgår av svaret på fråga 11.1 är tröskeln för tillståndsprövning av befintliga verksamheter betydligt lägre enligt svensk rätt än enligt vad som följer av artikel 13 i direktivet. Den svenska regleringen innebär att det som huvudregel krävs tillstånd för alla förändringar av tillståndspliktiga verksamheter. Endast om ändringen är mindre och inte innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa och miljön kan uppkomma, är det tillräckligt med en anmälan av förändringen till tillsynsmyndigheten. Detta innebär att de uppgifter om omprövningar av befintliga verksamheter som finns tillgängliga i Sverige inte anger om omprövningen har avsett en väsentlig förändring av verksamheten enligt definitionen i artikel 2.10 b i 2 Bästa möjliga teknik och övriga hänsynsregler redovisas utförligare i frågorna

3 3 (36) direktivet, en förändring enligt definitionen av artikel 2.10 a i direktivet eller en förändring som inte omfattas av direktivet över huvud taget. Mot bakgrund av ovanstående avgränsning, har det i Sverige under rapporteringsperioden meddelats 558 tillstånd till förändringar av verksamheter som omfattas av direktivet. Av dessa tillstånd bedöms ca avse omprövningar av hela verksamheter, medan övriga beslut i huvudsak torde omfatta ändringar som inte är att anse som väsentliga i direktivets mening. Det bör påpekas att huvudregeln i svensk rätt är att en förändring av en verksamhet ska föranleda en omprövning av hela verksamheten. Det förekommer dock fall där tillståndsmyndigheten bedömer att den förändring som planeras är så avgränsad och/eller begränsad att det är tillräckligt med en prövning av endast förändringen. Tillstånden till förändringar av befintliga verksamheter har fördelat sig på följande sätt på de olika verksamhetsslagen: 1. Industrier inom energisektorn: 70 st 2. Produktion och omvandling av metaller: 91 st 3. Mineralindustri: 8 st 4. Kemisk industri: 46 st 5. Avfallshantering: 147 st 6. Annan verksamhet: 196 st Totalt: 558 st c) Antal nya anläggningar Under rapporteringsperioden har det meddelats tillstånd till 27 nya verksamheter som bedöms omfattas av direktivet. De fördelar sig på följande sätt på de olika verksamhetsslagen: 1. Industrier inom energisektorn: 1 st 2. Produktion och omvandling av metaller: 0 st 3. Mineralindustri: 1 st 4. Kemisk industri: 5 st 5. Avfallshantering: 9 st 6. Annan verksamhet: 10 st Totalt: 27 st

4 4 (36) 3. Verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter 3.1 Vilka åtgärder har vidtagits för att tillgodose kravet på att de behöriga myndigheterna skall sörja för att anläggningarna drivs i enlighet med de allmänna principerna i artikel 3? Enligt 9 kap 8 MB skall en ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av miljödomstol. Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av verksamheter skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga verksamheten kan antas ha liten miljöpåverkan, får regeringen föreskriva att en kommunal nämnd skall pröva frågor om tillstånd. I bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet framgår vilka verksamheter som skall tillståndsprövas av miljödomstol (A-verksamheter), länsstyrelse (B-verksamheter) eller kommunal nämnd (C-verksamheter). De verksamheter som omfattas av IPPC-direktivet är så kallade A-verksamheter eller B-verksamheter och prövas således av miljödomstol eller länsstyrelse. De förfaranden som gäller för prövning av tillståndsärenden i länsstyrelse och miljödomstol regleras i huvudsak i 19 och 22 kap MB. I allt väsentligt är förfarandena desamma vid de båda prövningsmyndigheterna. I 19 kap 5 MB finns en hänvisning till de bestämmelser i 22 kap MB som ska tillämpas vid prövningen hos länsstyrelserna, t.ex. avseende ansökans innehåll och vilka typer av villkor ett tillstånd till en verksamhet ska innehålla. Vidare gäller de allmänna förutsättningarna för meddelande av villkor och överklagande m.m. enligt 16 kap MB för både länsstyrelserna och miljödomstolarna. Dessutom ska MB:s materiella bestämmelser, bl.a. det övergripande syftet i 1 kap 1 MB och de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap MB, tillämpas av både länsstyrelserna och miljödomstolarna. Av 22 kap 1 MB framgår vad en ansökan i ett ansökningsmål skall innehålla. Den skall innehålla 1. ritningar och tekniska beskrivningar med uppgifter om förhållandena på platsen, produktionsmängd eller annan liknande uppgift samt användningen av råvaror, andra insatsvaror och ämnen liksom energianvändningen, 2. uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara utsläpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas för att förebygga uppkomsten av avfall, 3. en miljökonsekvensbeskrivning när det krävs enligt 6 kap. och uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4-6, 4. förslag till skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått samt de övriga uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas, 5. förslag till övervakning och kontroll av verksamheten, 6. i fråga om tillstånd att anlägga, driva eller ändra en verksamhet, en säkerhetsrapport i de fall det finns skyldighet att upprätta en sådan enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, och 7. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1-6. För det fall ansökan är ofullständig skall domstolen förelägga sökanden att avhjälpa bristen enligt 22 kap 2 MB. Följer sökanden inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen

5 5 (36) skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan. Tillståndsmyndigheten är således skyldig att se till att en verksamhetsutövare redan vid ansökan om tillstånd redovisar vilka åtgärder som kommer att vidtas för att avhjälpa alla olägenheter som är förenade med eller som föranleds av verksamheten. I 16 kap 2 MB anges att bl.a. tillstånd meddelade med stöd av miljöbalken får förenas med villkor. I 22 kap 25 MB anges vad en dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet i förekommande fall skall innehålla. Av bestämmelsen framgår att ett tillstånd i förekommande fall ska innehålla villkor bl.a. i följande avseenden: 1. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt, 2. tillsyn, besiktning och kontroll, såsom utsläppskontroll med angivande av mätmetod, mätfrekvens och utvärderingsmetod, 3. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder, 4. de villkor om utsläpp, begränsningsvärden och bästa möjliga teknik som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan på grund av föroreningar samt de övriga villkor som behövs för att förhindra skada på eller olägenhet för omgivningen, 5. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre miljön, 6. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön, 7. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark, vatten och andra naturresurser, 8. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och ställande av säkerhet, 9. de villkor som behövs för att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och begränsa följderna av dem för människors hälsa och miljön. Vidare innehåller 22 kap 25a MB vissa kompletterande krav på innehållet i tillstånd för deponering av avfall, till följd av bestämmelserna i rådets direktiv 99/31/EG om deponering av avfall, som implementerats genom förordningen (2001:512) om deponering av avfall. 22 kap 25 b MB innehåller även krav på innehållet i tillstånd att bedriva verksamhet med förbränning av avfall. 22 kap 1, 2 25, 25a och 25b MB skall i relevanta delar även tillämpas av länsstyrelser och kommunala nämnder vid prövning av ärenden. Vidare skall nämnas bestämmelserna i 2 kap MB, allmänna hänsynsregler m.m. Enligt 2 kap 1 miljöbalken ska sökanden i ett tillståndsärende visa att de förpliktelser som följer av 2 kap MB iakttas. Vid prövningen av ett tillståndsärende ska alltså tillståndsmyndigheten endast meddela tillstånd om det är visat att de materiella bestämmelserna i 2 kap MB iakttas. Mot bakgrund av 16 kap 2 MB har tillståndsmyndigheten även möjlighet att föreskriva villkor för verksamheten med stöd av bestämmelserna i 2 kap MB. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak följande:

6 6 (36) 2 Verksamhetsutövaren ska ha den kunskap som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet. 3 Verksamhetsutövaren ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. 4 En verksamhet ska alltid lokaliseras så att ändamålet med verksamheten kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. För stadigvarande verksamhet ska dessutom vissa, särskilda lokaliserings- och avvägningsbestämmelser i 3 och 4 kap miljöbalken tillämpas, liksom den övergripande målbestämmelsen i 1 kap 1 miljöbalken. 5 Verksamhetsutövaren ska hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning och i första hand utnyttja förnybara energikällor. 6 Kemiska produkter och biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön får inte användas, om de kan ersättas med andra produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Detsamma gäller varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism. 7 Kraven enligt ovan nämnda bestämmelser kan endast mildras eller åsidosättas av tillståndsmyndigheten om det bedöms orimligt att uppfylla kraven. Därvid ska bland annat nyttan av att vidta skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämföras med kostnaderna för att vidta åtgärderna. För yrkesmässig verksamhet gäller att bästa möjliga teknik ska användas för att vidta erforderliga skyddsåtgärder och försiktighetsmått. Härmed avses den ur miljösynpunkt bästa teknik som det är tekniskt och ekonomiskt möjligt att använda inom branschen typiskt sett. Den avvägning som ska göras enligt 2 kap 7 miljöbalken innebär att lägre krav kan ställas i ett enskilt fall endast om det i det fallet är orimligt ur teknisk eller ekonomisk synvinkel att kräva användning av bästa möjliga teknik. Vidare framgår av 2 kap 9 MB att om en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om försiktighetsmått och skyddsåtgärder vidtas får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas endast om regeringen finner att det finns särskilda skäl. 4. Befintliga anläggningar 4.1 Avser man att tillämpa kraven enligt artikel 5.1 på vissa kategorier av befintliga anläggningar innan övergångsperioden enligt nämnda artikel löper ut? Alla anläggningar som omprövas omfattas av miljöbalkens regler. Kraven som avses i artikel 5.1 tillämpas således på dessa anläggningar innan övergångsperioden enligt artikel 5.1 har löpt ut. En omprövning av verksamheten kan ske på initiativ av tillståndsmyndigheten eller på initiativ av verksamhetsutövaren. Bestämmelser om omprövning av verksamheter, på initiativ av tillståndsmyndigheten, finns i 24 kap 5 MB. I paragrafen anges de förutsättningar som skall föreligga för att en verksamhet skall kunna bli föremål för omprövning. Exempel på sådana förutsättningar är om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik ( p 7).

7 7 (36) För det fall verksamhetsutövaren initierar en prövning av en ökning av en tidigare tillståndsgiven produktion är huvudregeln att en samlad prövning skall göras av hela verksamheten och således inte bara av ökningen 3. Detta innebär således att om verksamhetsutövaren har för avsikt att utöka tidigare tillståndsgiven produktion kommer verksamheten att prövas mot samtliga av miljöbalkens regler och kommer därigenom att uppfylla kraven i artikel Vilket datum måste nya ansökningar eller kompletterande uppgifter från befintliga anläggningar senast lämnas in för att kraven enligt artikel 5.1 skall vara uppfyllda vid utgången av övergångsperioden enligt nämnda artikel? Det finns för närvarande inte ett sådant datum i Sverige. Dock pågår ett arbete med att ta fram ett system för hur nya ansökningar eller kompletterande uppgifter från befintliga anläggningar skall hanteras för att kraven enligt artikel 5.1 skall vara uppfyllda vid utgången av övergångsperioden enligt nämnda artikel. 5. Ansökan om tillstånd 5.1 Hur tillgodoser den nationella lagstiftningen kravet på att ansökan skall innehålla alla uppgifter som krävs enligt artikel 6? Som angetts i svaret till fråga 3.1, följer det av 19 kap 5 MB och 22 kap 1 MB att samma regler rörande ansökans innehåll ska tillämpas oavsett om ett tillståndsärende prövas av länsstyrelse eller miljödomstol. I 22 kap 1 MB anges att en ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig och vad den skall innehålla 4. Den aktuella bestämmelsen i miljöbalken är inte avsedd att i detalj vara uttömmande. Istället är kraven i hög grad knutna till verksamhetens art och omfattning i varje enskilt fall. Uppräkningen i 22 kap 1 MB skall därför läsas i sitt sammanhang och mot bakgrund av de mer allmänna bestämmelser som uppräkningen hänvisar till, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap MB 5. Mot bakgrund härav torde 22 kap 1 MB väl uppfylla kraven på uppgifter som en ansökan skall innehålla enligt artikel 6 i IPPC-direktivet. För det fall miljödomstolen finner att ansökan är ofullständig skall domstolen förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid enligt 22 kap 2 MB. Följer sökanden inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan. När en ansökan kommit in till prövningsmyndigheten tillämpar den, enligt fast, långvarig praxis, ett förfarande med remittering av ansökan till vissa statliga och kommunala myndigheter för bedömning av om det behövs kompletteringar av ansökan eller till den 3 Miljööverdomstolens domar i mål nr M och M För redovisning av innehållet i 22 kap 1 MB se svaret på fråga 3. 5 För redovisning av de allmänna hänsynsreglerna se svaret på fråga 3.

8 8 (36) hörande handlingar (t.ex. miljökonsekvensbeskrivningen) i något avseende innan målet kungörs och tas upp till prövning. Därmed säkerställs ytterligare att en ansökan alltid innehåller de uppgifter som behövs för prövningen. Vidare finns det möjlighet för statliga verk, länsstyrelser och kommuner att, under de förutsättningar som anges i 22 kap 6 MB, föra talan i målet. För det fall dessa aktörer finner det angeläget att utredningen i ärendet kompletteras under ärendets behandling, kan sådana synpunkter lämnas till miljödomstolen enligt 22 kap 10 MB. Sakägare och allmänhet i övrigt har också rätt att framföra sådana synpunkter i målet (se närmare fråga 14). 6. Samordning av tillståndsförfarandet och tillståndsvillkoren 6.1 Vilka behöriga myndigheter (en eller flera) medverkar i tillståndsförfarandet för anläggningar som omfattas av IPPC-direktivet? Enligt 9 kap 8 MB skall en ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av miljödomstol. Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av verksamheter skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga verksamheten kan antas ha liten miljöpåverkan, får regeringen föreskriva att en kommunal nämnd skall pröva frågor om tillstånd. I bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd framgår vilka verksamheter som skall prövas av miljödomstol (A-verksamheter), länsstyrelse (Bverksamheter) eller kommunal nämnd (C-verksamheter). De verksamheter som omfattas av IPPC-direktivet är så kallade A-verksamheter eller B-verksamheter och prövas således av miljödomstol eller länsstyrelse. Av 22 kap 6 MB framgår att Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, Statens räddningsverk och länsstyrelsen skall, när det behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen. Vidare får en kommun föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom kommunen. Även Fiskeriverket skall under förutsättningar angivna i bestämmelsen yttra sig i mål. 6.2 Hur tillgodoser den nationella lagstiftningen kravet på att tillståndsförfarandet och tillståndsvillkoren skall vara samordnade fullt ut i de fall när fler än en behörig myndighet medverkar? Hur fungerar samordningen rent praktiskt? Det svenska tillståndsförfarandet för prövning av miljöfarliga verksamheter är helt samordnat och integrerat. Det innebär att det i princip endast är en behörig myndighet som prövar ett tillståndsärende. Enligt den integrerade syn på miljöfrågor som MB representerar, ska alla aspekter av en verksamhet som har betydelse för miljön beaktas i tillståndsärendet. Det finns således inte något särskilt behov av bestämmelser som reglerar en samordning av tillståndsprövningen. Det bör dock framhållas att vissa verksamheter kan behöva tillåtlighetsprövas av regeringen, till följd av bestämmelserna i 17 kap MB. Detta innebär i korthet att själva frågan om verksamheten överhuvudtaget bör tillåtas eller inte ska avgöras av regeringen, medan frågor som rör tillstånd att påbörja verksamheten och vilka villkor som ska gälla för detta, ska prövas

9 9 (36) av den ordinarie prövningsmyndigheten (miljödomstol eller länsstyrelse). I sådana mål där regeringen ska pröva tillåtlighetsfrågan, ska ansökan om tillstånd till verksamheten ges in till den ordinarie prövningsmyndigheten (miljödomstol, om det rör sig om en A-verksamhet, och länsstyrelse, om det rör sig om en B-verksamhet). Bedömningen av om ansökan är komplett, genomförande av kompletteringsförfarandet, kungörelse av ansökan samt förberedelse i målet sker på sedvanligt sätt hos prövningsmyndigheten, som därefter överlämnar frågan om verksamhetens tillåtlighet till regeringen, tillsammans med ett eget yttrande. Regeringen tar ställning till om verksamheten ska tillåtas eller ej. Detta beslut är sedan bindande för prövningsmyndigheten. Regeringen kan också fastställa vissa villkor för verksamheten. Ärendet återlämnas därefter till prövningsmyndigheten, som har att fortsätta handläggningen av ärendet, meddela slutligt tillstånd till igångsättande av verksamheten samt meddela de villkor som behövs för verksamheten. Ett tillåtlighetsbeslut enligt 17 kap MB medför att regeringen har beslutat att verksamheten får komma till stånd. Beslutet att verksamhetsutövaren får påbörja den planerade verksamheten fattas därefter av tillståndsmyndigheten. Som framgår ovan är detta förfarande integrerat, även om prövningen i och för sig kan anses ske hos olika behöriga myndigheter. Det kan dock i och för sig förekomma att det sker flera prövningar av en verksamhet vid samma tillfälle i samma eller olika instanser, t.ex. till följd av mindre förändringar av verksamheten, behandling av frågor som skjutits upp sedan tidigare tillståndsärenden (s.k. prövotidsutredningar), prövning av administrativa frågor eller tillsynsfrågor m.m. I sådana fall kan det ibland uppkomma behov av samordning av prövningarna hos olika myndigheter. Av 21 kap 3 MB framgår bl.a. att mål eller ärenden enligt miljöbalken får handläggas i en och samma rättegång om de har samma sökande och avser samma verksamhet eller verksamheter som har samband med varandra. Detta innebär att om en miljödomstol prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats av en förvaltningsmyndighet eller kommun. En miljödomstol får även vid handläggningen av ett ärende förbehålla sig prövningen av ett annat sådant ärende som handläggs vid en förvaltningsmyndighet eller en kommun. Vidare får en miljödomstol enligt 20 kap 8 a MB för gemensam handläggning lämna över ett mål till en annan miljödomstol, om det vid den andra miljödomstolen förekommer något mål som har nära samband med det förstnämnda. Enligt samma bestämmelse får en miljödomstol också överlämna ett mål till en annan miljödomstol, om den andra miljödomstolen tidigare har prövat ett ansökningsmål som avsåg samma verksamhet som det förstnämnda målet. Vidare framgår av 19 kap 2 MB att om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap 9 första stycket MB eller 10 eller enligt 7 kap 29, skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller, som anförts ovan, om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap 1 MB eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap 3 MB. Detsamma gäller för miljödomstol, enligt 21 kap 7 första stycket MB. Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat allmänt intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1, ska målet också överlämnas till regeringen.

10 10 (36) 7. Tillståndsvillkor 7.1 Heltäckande tillståndsvillkor Hur tillgodoser den nationella lagstiftningen kravet på att tillståndet skall innehålla de krav som anges i artikel 9? Ange närmare hur följande frågor behandlas: - Gränsvärden för utsläpp i luft och vatten. - Minimering av föroreningar som sprids långväga eller över nationsgränser. - Skydd av mark och grundvatten. - Avfallshantering. - Krav avseende utsläppskontroll. Föreskrifter för icke-normala driftsbetingelser. De materiella kraven i 2 kap MB i kombination med kraven på innehållet i ett tillstånd enligt 22 kap 25 och 25a MB innebär att kraven på ett tillstånds innehåll enligt artikel 9 i IPPCdirektivet alltid tillgodoses. Vidare kompletteras bestämmelserna med generella, bindande föreskrifter på vissa särskilda områden, t.ex. avseende utsläpp till luft och vatten från avfallsförbränningsanläggningar och stora förbränningsanläggningar, utsläpp av flyktiga organiska föreningar (VOC), utsläpp till grundvattnet av vissa farliga ämnen, utformningen av deponier och hantering av avfall m.m. Särskilda frågor: Gränsvärden för utsläpp till luft och vatten Sådana gränsvärden som behövs i det enskilda fallet föreskrivs alltid, till följd av bestämmelserna i 2 kap 3 och 22 kap 25 första stycket 6 p MB. Det bör särskilt påpekas att den svenska regleringen inte är begränsad till utsläpp som förekommer i betydande mängder, på motsvarande sätt som anges i artikel 9 (3) i IPPC-direktivet. Minimering av föroreningar som sprids långväga eller över nationsgränser Den svenska lagstiftningen gör inte några skillnader mellan föroreningar som sprids i den närmaste omgivningen, långväga eller över nationsgränser. Alla föroreningar ska förebyggas eller minimeras, vilket följer av kraven i 2 kap 3 MB. Av 25 kap 22 första stycket 6 p MB framgår att ett tillstånd ska innehålla de villkor om utsläpp begränsningsvärden och bästa möjliga teknik som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan på grund av föroreningar samt de övriga villkor som behövs för att förhindra skada på eller olägenhet för omgivningen. Genom långvarig och väl etablerad praxis i tillståndsärenden ställs höga krav på utsläppsbegränsningar rörande sådana ämnen som kan ge upphov till långväga eller gränsöverskridande föroreningar, t.ex. svavel och kväveoxider, flyktiga organiska ämnen och stabila organiska föreningar. Skydd av mark och grundvatten Föreskrifter om skydd av mark och grundvatten föreskrivs alltid i de fall då det behövs, till följd av bestämmelserna i 2 kap 3 och 22 kap 25 och 25a MB. Vidare finns det bindande generella föreskrifter om bl.a. skydd för grundvatten,

11 11 (36) utsläpp av industriellt avloppsvatten, rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, skydd för miljön när avloppsslam används i jordbruket, deponering av avfall m.m. Dessa föreskrifter innehåller krav på skyddsåtgärder, försiktighetsmått och utsläppsbegränsningar som alltid måste beaktas av en verksamhetsutövare, oavsett vad som föreskrivs i tillståndet. Avfallshantering Av 22 kap 25 första stycket 8 MB framgår inledningsvis att ett tillstånd alltid ska innehålla de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och återanvändning, om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön. Tillståndsmyndigheten kan även, enligt 22 kap 25 tredje stycket MB överlåta åt den behöriga tillsynsmyndigheten att fastställa villkor av mindre betydelse, vari även frågor om avfallshantering kan ingå. Vidare framgår av 22 kap 25 a MB att ett tillstånd till deponering av avfall dessutom alltid ska innehålla vissa ytterligare uppgifter och villkor för deponeringsverksamheten. Av 22 kap 25 b MB framgår vidare att tillstånd till en verksamhet med förbränning av avfall alltid ska innehålla vissa uppgifter och villkor som särskilt avser sådan verksamhet. Utöver de villkor som föreskrivs i tillståndet, är alla verksamhetsutövare skyldiga att följa de allmänna bestämmelser om avfallshantering i 15 kap MB, i avfallsförordningen (2001:1063), i Naturvårdsverkets föreskrifter (2001:17) om hantering av brännbart avfall och i kommunala renhållningsordningar som berör deras verksamhet. Vidare föreskrivs krav på försiktighetsmått, skyddsåtgärder, utsläppsbegränsningar och andra villkor rörande avfallshantering för vissa typer av verksamheter i förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning och Naturvårdsverkets föreskrifter (2002:28) om avfallsförbränning, i förordningen (2001:512) om deponering av avfall och i Naturvårdsverkets föreskrifter (2001:14) om deponering av avfall, i Naturvårdsverkets föreskrifter (2001:8) om yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter samt i särskilda regelverk rörande producentansvar. Krav avseende utsläppskontroll Av 22 kap 25 första stycket 3 MB framgår att ett tillstånd ska innehålla bestämmelser om tillsyn, besiktning och kontroll såsom utsläppskontroll med angivande av mätmetod, mätfrekvens och utvärderingsmetod. Som anges i svaret till fråga 13.2, finns det också generella, bindande föreskrifter om mätningar som ska utföras inom tillståndspliktiga verksamheter och om kontroll av utsläpp till vatten från sådan verksamheter. Föreskrifter för icke-normala driftbetingelser Sådana bestämmelser som behövs för att reglera risker till följd av läckor, driftstörningar, olyckor m.m. ska meddelas med stöd av 22 kap 25 första stycket 6, 7 och 11 MB. Av 22 kap 25 första stycket 10 MB framgår att även de villkor som behövs med avseende på efterbehandling ska meddelas. Av 2 kap 8 och 10 kap MB framgår att en verksamhetsutövare ansvarar för sådana efterbehandlingsåtgärder som kan komma att behöva vidtas på en plats till följd av föroreningar från verksamheten. Det finns för närvarande ingen bestämmelse som uttryckligen reglerar frågan om vilka villkor ett tillstånd ska innehålla med avseende på åtgärder inför och i samband med en nedläggning av verksamheten. Det finns dock möjlighet att föreskriva sådana villkor, med stöd av 16 kap 2 MB och hänsynsreglerna i 2 kap MB, i första hand 3.

12 12 (36) Det pågår för närvarande en bedömning i domstol av vilka krav som måste ställas i ett tillståndsärende i detta avseende. 7.2 Tillståndsvillkorens lämplighet och tillräcklighet Vilka är lagbestämmelserna, förfarandena och kriterierna för fastställande av utsläppsgränsvärden och andra tillståndsvillkor som skall leda till ett gott skydd av miljön som helhet? a) Lagbestämmelser I 22 kap 25 MB anges det vilka typer av villkor, inbegripet utsläppsgränsvärden, som ska föreskrivas i tillstånd för alla typer av tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet. I 22 kap 25 a MB anges vissa ytterligare typer av villkor som alltid ska anges i tillstånd till verksamhet med deponering av avfall och i 22 kap 25 b MB anges vissa typer av villkor som alltid måste anges i tillstånd till verksamhet med avfallsförbränning. I särskilda föreskrifter finns det vidare krav på att tillstånd till verksamheter som kan medföra utsläpp av vissa angivna farliga ämnen till grundvatten alltid ska innehålla villkor om vilka förebyggande tekniska åtgärder som behövs för att förhindra förorening av grundvattnet med sådant ämne. Utöver de villkor som ska fastställas i tillstånd enligt ovanstående bestämmelser, finns ett tämligen stort antal bindande, generella föreskrifter som gäller för olika typer av verksamheter. Dessa föreskrifter innehåller bestämmelser om olika utsläppsgränsvärden, skyddsåtgärder och försiktighetsmått som gäller för och måste iakttas av respektive typ av verksamhet. Sådana generella föreskrifter finns t.ex. för deponering och förbränning av avfall, yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter, hantering av avloppsslam i jordbruket, rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, utsläpp av industriellt avloppsvatten, träskyddsbehandling, utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar, utsläpp till luft av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer. b) Förfaranden Tillståndsprövning av verksamheter sker antingen administrativt, i Länsstyrelserna, eller genom domstolsförfarande i miljödomstolarna. I båda typerna av förfarande har prövningsmyndigheten en skyldighet att se till att ärendet blir fullständigt utrett och att allt underlag som behövs för prövningen finns tillgängligt. Den som söker om tillstånd till en verksamhet är skyldig att i ansökan och därtill hörande handlingar lämna det underlag som behövs för att tillståndsmyndigheten ska kunna bedöma verksamhetens påverkan på människors hälsa och miljön och föreskriva de utsläppsgränsvärden och andra villkor för verksamheten som behövs. I praktiken tillämpas bestämmelserna så att sökanden i sin ansökan, utöver redovisningen av verksamhetens miljö- och hälsopåverkan, föreslår vilka villkor och begränsningar, däribland utsläppsgränsvärden, som bör gälla för verksamheten. Genom ett omfattande remissförfarande inhämtas synpunkter på ansökan från allmänheten och andra, sakkunniga myndigheter. Vidare skall vissa ledamöter av prövningsmyndigheterna alltid vara sakkunniga i miljöfrågor, varför kunskap och erfarenhet av frågor som har betydelse för fastställande av utsläppsgränsvärden och andra tillståndsvillkor även

13 13 (36) finns inom den myndighet som avgör tillståndsfrågan. Inriktningen på ledamöternas sakkunskap styrs av vilken typ av verksamhet ansökan avser. Sammantaget medför det ovanstående förfarandet att en mängd synpunkter på den ansökta verksamheten kommer in till prövningsmyndigheten inför dess avgörande. Sammanvägt med den sakkunskap som finns hos prövningsmyndighetens ledamöter, medför detta att det finns goda garantier för att det fastställs utsläppsgränsvärden och andra villkor som behövs och är relevanta för verksamheten ifråga. I de tillstånd som meddelas finns därför i förekommande fall utförliga villkor om utsläppsgränsvärden. c) Kriterier i övrigt Se ovan under a), beträffande de olika typer av generellt bindande föreskrifter som finns för olika typer av verksamheter och som gäller oavsett om något föreskrivits därom i tillstånd eller inte. Vidare beaktar svenska prövningsmyndigheter den information som finns tillgänglig från det erfarenhetsutbyte som sker i enlighet med Artikel 16.2 i direktivet, de s.k. BREF-dokumenten. De BREF-dokument som hittills har tagits fram har distribuerats till de olika prövningsmyndigheterna. Dokumentens vägledning till vad som kan anses utgöra bästa tillgängliga teknik, BAT, kan sedan ligga till grund för en bedömning av vilka utsläppsgränsvärden och andra villkor som bör föreskrivas. Det bör dock påpekas att det svenska kravet på bästa teknik, att verksamhetsutövaren ska tillämpa bästa möjliga teknik om det inte är orimligt att kräva, är mer långtgående än IPPCdirektivets krav på tillämpning av BAT. Det innebär att de kriterier som tillämpas i Sverige vanligtvis går längre än vad som följer av en tillämpning av IPPC-direktivet Vilket slag av riktlinjer (bindande eller icke bindande) finns det i medlemsstaterna för att fastställa vad som är bästa tillgängliga teknik? I Sverige finns det inga bindande riktlinjer för fastställande av vad som är bästa tillgängliga teknik. Prövningsmyndigheterna använder sig dels av den kunskap och erfarenhet om miljöteknikutveckling och företagsekonomiska överväganden som finns hos myndighetens ledamöter, det sökande företaget och remissinstanserna (inklusive allmänheten), dels av tillgängligt bakgrunds- och forskningsmaterial, såsom BREF-dokument, forskningsrapporter, Allmänna Råd och riktlinjer utfärdade av olika expertmyndigheter, branschfaktablad m.m Hur beaktar man generellt eller för enskilda fall de överväganden som nämns i bilaga IV till direktivet när man skall fastställa vad som är bästa tillgängliga teknik? Enligt 22 kap 1 4 MB är det verksamhetsutövaren som är ansvarig för att i sin ansökan redovisa de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap MB iakttas. Av 2 kap 3 MB framgår att det vid yrkesmässig verksamhet alltid skall användas bästa möjliga teknik för att vidta de försiktighetsmått, skyddsåtgärder och begränsningar som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skada på miljön eller människors hälsa. Detta krav, som alltså är längre gående än kravet på användande av bästa tillgängliga teknik, kan endast sänkas om det anses orimligt att uppfylla det. Enligt svensk uppfattning utgör denna tillämpning striktare krav än vad tillämpningen av bästa tillgängliga

14 14 (36) teknik enligt IPPC-direktivet gör. 6 Bolaget skall således i sin ansökan redovisa vad som anses utgöra bästa möjliga teknik för den aktuella verksamheten och i vilken utsträckning den kan användas i det aktuella fallet utan att det kan anses vara orimligt. Bolaget skall även föreslå de skyddsåtgärder, försiktighetsmått och begränsningar som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten. Samtliga de överväganden som nämns i Bilaga IV till direktivet, möjligen med undantag för punkten 12, skall redovisas av sökanden i ansökan till prövningsmyndigheten. Det följer av bestämmelserna om ansökans innehåll i 22 kap 1 MB. Det innebär att det är sökanden som i första hand ansvarar för att dessa överväganden görs med avseende på den aktuella verksamheten. Ansökan granskas sedan av olika expertmyndigheter och av prövningsmyndigheten. Dessa olika myndigheter använder därvid de kunskaper och de erfarenheter de har av vilka åtgärder andra likartade företag inom och utom landet har vidtagit för ett förebygga eller minska föroreningar och för att minska resursförbrukningen och uppkomsten av avfall. Vid denna granskning beaktas bl.a. de aspekter som nämns i bilaga IV till direktivet. I detta sammanhang kan även BREF-dokumenten användas som underlag för bedömningen av vad som kan anses vara bästa tillgängliga teknik inom ett visst område. Detta kan sedan ligga till grund för överväganden om vad som bör föreskrivas för den aktuella verksamheten, tillsammans med vad verksamhetsutövaren själv föreslagit När man fastställer vad som är bästa tillgängliga teknik: Ange särskilt på vilket sätt man beaktar generellt eller för enskilda fall de uppgifter som kommissionen offentliggör i enlighet med artikel 16.2 eller som andra internationella organisationer offentliggör? Vad som är den bästa möjliga teknik som kan tillämpas för en viss verksamhet fastställs i varje enskilt fall. Som angetts ovan innebär den svenska lagstiftningen att bästa möjliga teknik skall vidtas om det inte kan anses orimligt. Bedömningen av vad som är bästa möjliga teknik och vad som skall krävas i det enskilda fallet grundas i första hand på expertmyndigheternas och prövningsmyndigheternas kunskap och erfarenhet av vad som tillämpas inom liknande verksamheter inom och utom landet och på kostnaden och nyttan av åtgärden i det enskilda fallet. I den kunskapsmassa som ligger till grund för myndigheternas bedömning ingår de uppgifter som kommissionen publicerat i enlighet med Artikel 16.2 i direktivet. På samma sätt ingår uppgifter från andra internationella organisationer om vad som kan anses utgöra bästa tillgängliga teknik i bedömningsunderlaget. De BREF-dokument som hittills har publicerats har distribuerats till samtliga prövningsmyndigheter av det svenska Naturvårdsverket Vilka åtgärder har vidtagits för att sörja för att de utsläppsgränsvärden, likvärdiga parametrar och tekniska åtgärder som nämns i artikel 9.3 grundas på bästa tillgängliga teknik utan att för den skull användningen av en viss metod eller bestämd teknik föreskrivs samtidigt som hänsyn tas till anläggningens tekniska egenskaper, dess geografiska läge och de lokala miljöförhållandena? Som angetts ovan, i svaret till fråga 7.2.4, görs det alltid en bedömning i det enskilda fallet av vad som kan anses vara bästa möjliga teknik för just den aktuella verksamhetstypen. Som angetts i svaret till fråga ovan, är det verksamhetsutövaren som i första hand ansvarar 6 Se även yttrande från Utrikesdepartementet i augusti 2002, till svar på motiverat yttrande från Europeiska Kommissionen om genomförande av IPPC-direktivet (KOM:s ref SG(2002) D/220432, ärendenr 2001/2130).

15 15 (36) för att i sin ansökan redogöra för vilken teknik som behöver användas vid verksamheten för att uppnå det skydd för miljön och människors hälsa som krävs enligt 2 kap MB. Vidare skall ansökan, i enlighet med 22 kap 1 MB jämfört med 2 kap 3, 4, 5 och 6 MB, innehålla redogörelser för verksamhetens tekniska egenskaper, dess geografiska läge och skälen för att detta valts, dess påverkan på lokala, regionala och globala miljöförhållanden, dess resurs- och energiförbrukning, dess avfallshantering och dess användning av kemiska produkter. Även sådant som verksamhetens inverkan på vissa särskilt utpekade intressen (t.ex. friluftsliv, natur- och kulturvärden, rennäringen, fiskerinäringen, mineralutvinning, industriell verksamhet, försvarsverksamhet) och dess belägenhet i förhållande till vissa särskilt utpekade områden, ska redovisas (3 och 4 kap MB). Vidare ska verksamhetens inverkan på eventuella närbelägna Natura 2000-områden redovisas, liksom risken för att verksamheten medverkar till överskridande av någon miljökvalitetsnorm. Alla dessa överväganden ska sedan beaktas och bedömas av prövningsmyndigheten, som till sin hjälp även har att genomföra ett omfattande remissförfarande, där både expertmyndigheter, regionala myndigheter, kommuner samt allmänheten har tillfälle att granska ansökan och bedöma om samtliga relevanta omständigheter har beaktats i det enskilda fallet. Ovan nämnda överväganden skall alltså redovisas av sökanden i ansökan och granskas av ett antal remissinstanser, men de ska också beaktas av prövningsmyndigheten ex officio. Som nämnts i svaret till fråga ovan har prövningsmyndigheten en utredningsskyldighet i tillståndsärenden, och får således inte meddela tillstånd till en verksamhet om den inte anses uppfylla samtliga de krav som gäller för verksamheten enligt miljöbalkens bestämmelser. Prövningsmyndigheten ska således göra en egen sammanfattande bedömning av samtliga de omständigheter som föreligger i ärendet, för att se till att den bästa möjliga teknik som kan föreskrivas i det enskilda fallet används, med beaktande av bl.a. verksamhetens tekniska egenskaper, dess geografiska läge och omgivningen Vilket slag av riktlinjer (bindande eller icke bindande) finns det i medlemsstaterna vad gäller de krav avseende utsläppskontroll som skall finnas med i tillståndet? Av 22 kap 25 3 MB (och 19 kap 5 MB) framgår att ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet ska innehålla bestämmelser om tillsyn, besiktning och kontroll, såsom utsläppskontroll med angivande av mätmetod, mätfrekvens och utvärderingsmetod. Prövningsmyndigheten ska således alltid föreskriva vilken utsläppskontroll som ska gälla för verksamheten. I detalj överlämnas det ofta till tillsynsmyndigheterna att utarbeta detaljerna för utsläppskontrollen. Dessa sker genom en bedömning i det enskilda fallet, med utgångspunkt bl.a. från de utsläppsvillkor och andra begränsningar som gäller för verksamheten. För vissa typer av verksamheter finns det fastslaget i generella, bindande föreskrifter vilken utsläppskontroll som ska ske. Det gäller bl.a. avfallsförbränningsanläggningar, stora förbränningsanläggningar, utsläpp av vissa typer av industriellt avloppsvatten och avloppsreningsverk. Vidare har Naturvårdsverket gett ut bindande, generella föreskrifter med allmänna bestämmelser om genomförande av mätningar och provtagningar i tillståndspliktiga verksamheter. I de svenska bestämmelserna om egenkontroll och om ingivande av miljörapport för tillståndspliktiga verksamheter, föreskrivs att verksamheten ska kontrolleras på ett sådant sätt att verksamhetsutövaren kan försäkra sig om att denne uppfyller alla de krav som gäller för

16 16 (36) verksamheten till följd av bestämmelser i miljöbalken, andra föreskrifter och i särskilt meddelade tillstånd och beslut som rör verksamheten. 7.3 Tillgängliga representativa uppgifter Lämna tillgängliga representativa uppgifter om de gränsvärden som fastställts. Dela upp dem på verksamhetsslagen enligt bilaga I till direktivet. Ange i tillämpliga fall vilken bästa tillgängliga teknik gränsvärdena hänför sig till. Beskriv hur uppgifterna har valts ut och samlats in. Se särskild rapportering enligt bilagda tabeller, Bilaga Vilka typer av villkor utöver gränsvärden för utsläpp har fastställts i tillstånden? Av särskild vikt är att ge exempel på - likvärdiga parametrar och tekniska föreskrifter som kompletterar sådana gränsvärden för utsläpp som fastställts i tillståndet, - likvärdiga parametrar och tekniska föreskrifter som ersätter gränsvärden för utsläpp, - villkor för skyddet av mark och grundvatten, avfallshantering, krav avseende utsläppskontroll samt föreskrifter för icke-normala driftbetingelser. Inledningsvis bör det noteras att det är fast svensk praxis i tillståndsärenden att ett beslut normalt inleds med ett s.k. allmänt villkor av följande eller likvärdig lydelse: Om inte annat följer av denna dom/detta beslut skall verksamheten bedrivas i huvudsak i enlighet med vad bolaget åtagit sig eller angett i målet/ärendet Ett sådant villkor syftar till att se till att verksamhetsutövaren håller sig till de ramar för verksamheten som varit förutsättningen för prövningen och tillståndet. Metoden kompletterar också det system för granskning av ändringar av verksamheten som gäller enligt den svenska lagstiftningen. Som närmare utvecklas i svaret till fråga 11.1, krävs det som huvudregel tillstånd för att ändra en tillståndspliktig verksamhet. Tillstånd krävs inte om ändringen är mindre och inte innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön kan uppkomma. I sådana fall är det tillräckligt med en anmälan till tillsynsmyndigheten. För vissa typer av utsläpp kan det vara vanligt att det i stället för utsläppsgränsvärden föreskrivs att en viss renings- eller reduktionsgrad ska uppnås, t.ex. 80 % reduktion av kväve i avloppsvatten. I villkor föreskrivs normalt endast att vissa begränsningsvärden skall klaras. Det kan dock även föreskrivas att före ett visst datum skall en viss teknik användas, t.ex. biologisk rening eller en produktionsprocess som är miljömässigt bättre än en annan. Däremot föreskrivs inte att en viss tillverkare skall anlitas. Detta utgör en typ av teknisk föreskrift som kan komplettera och/eller ersätta begränsningsvärden för vissa typer av utsläpp och/eller verksamheter. Andra exempel på villkor som inte utgör begränsningsvärden för utsläpp är följande:

17 17 (36) Verksamheten skall drivas och anläggningarna underhållas så att utsläppen och andra störningar för miljön blir så små som möjligt. Bolaget skall upprätta, dokumentera och följa drifts- underhålls- och interna kontrollrutiner i detta syfte. Syrgasblekning skall ha införts i lövvedslinjen senast den 1 september Från och med samma datum skall tvättvätskorna föras i motström så att kokeri, tvätteri- silerioch syrgasblekning blir slutet. Mätning av syre- eller koldioxidhalt och temperatur i rökgaserna från barkpannan skall ske med kontinuerligt registrerande mätinstrument. Tankarna skall invallas så att volymen av den största tanken ryms inom invallningen 8. Generella föreskrifter 8.1 Medger den nationella lagstiftningen att vissa krav för vissa kategorier av anläggningar fastställs i form av generella föreskrifter istället för att föras in som villkor i enskilda tillstånd? Enligt 9 kap 5 MB kan regeringen, i fråga om miljöfarlig verksamhet, om det framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, meddela föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för att skydda människors hälsa eller miljön. Om det finns särskilda skäl kan regeringen även överlåta åt en myndighet att meddela sådana föreskrifter. 8.2 För vilka kategorier av anläggningar har generella föreskrifter fastställts? Hur är sådana föreskrifter utformade? Enligt 47 förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd får Naturvårdsverket meddela närmare föreskrifter om vilka försiktighetsmått som skall gälla vid 1. träskyddsbehandling genom doppning, 2. träskyddsbehandling genom tryck- eller vakuumimpregnering, 3. oorganisk ytbehandling genom fosfatering, 4. utsläpp av industriellt avloppsvatten, 5. rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, 6. utsläpp till luft från anläggningar för förbränning av kommunalt avfall som har beviljats tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) eller miljöbalken, 7. utsläpp till luft av kväveoxider, svaveldioxid och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt om 50 MW eller mer i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar 8. användning av avloppsslam i jordbruk, 9. utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar i enlighet med rådets direktiv 1999/13/EG av den 11 mars 1999 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar, och 10. lagring, tömning, demontering och annat omhändertagande av skrotbilar.