Rapport 2007:19 R. Utvärdering av ämnena film-, konst-, musik- och teatervetenskap vid svenska universitet och högskolor

Transkript

1 Rapport 2007:19 R Utvärdering av ämnena film-, konst-, musik- och teatervetenskap vid svenska universitet och högskolor

2 Högskoleverket Luntmakargatan 13 Box 7851, Stockholm tfn fax e-post Utvärdering av ämnena film-, konst-, musik- och teatervetenskap vid svenska universitet och högskolor Utgiven av Högskoleverket 2007 Högskoleverkets rapportserie 2007:19 R ISSN X Innehåll: Högskoleverket, utvärderingsavdelningen, Carin Olausson Formgivning: Högskoleverkets informationsavdelning Tryck: Högskoleverkets kontorsservice, Stockholm, april 2007 Tryckt på miljömärkt papper

3 Innehåll Sammanfattning 5 Högskoleverkets beslut 7 Högskoleverkets reflektioner 9 BEDÖMARGRUPPENS RAPPORT 13 Följebrev 15 Bedömargruppens arbetssätt 17 Referensram 19 De estetiska ämnenas trängda läge 25 Filmvetenskap Nationell överblick 29 Göteborgs universitet 31 Högskolan i Gävle 37 Högskolan i Halmstad 41 Högskolan i Skövde 45 Karlstads universitet 49 Lunds universitet 53 Stockholms universitet 59 Växjö universitet 65 Örebro universitet 69 Konstvetenskap Nationell överblick 73 Göteborgs universitet 75 Högskolan på Gotland 81 Högskolan Dalarna 85 Högskolan i Halmstad 89 Karlstads universitet 93 Linköpings universitet 97 Lunds universitet 101 Stockholms universitet 105 Södertörns högskola 111 Umeå universitet 115 Uppsala universitet 121 Musikvetenskap Nationell överblick 127

4 Göteborgs universitet 129 Lunds universitet 135 Stockholms universitet 139 Uppsala universitet 145 Växjö universitet 149 Teatervetenskap Nationell överblick 153 Göteborgs universitet 155 Lunds universitet 159 Stockholms universitet 163 Umeå universitet 167

5 Sammanfattning Den här rapporten redovisar resultaten av Högskoleverkets utvärdering år 2006 av grund- och forskarbildningar i film-, konst-, musik- och teatervetenskap vid svenska universitet och högskolor. Utvärderingen omfattar 29 grundutbildningar och 14 forskarutbildningar. För uppdraget har Högskoleverket anlitat 16 ämnessakkunniga under ledning av en gemensam ordförande. Nio av de ämnessakkunniga verkar i något annat nordiskt land. Sekretariatet vid Högskoleverket har bestått av Anna Ahlm (filmvetenskap) Per Ekman och Staffan Wahlén (konstvetenskap) samt Carin Olausson (musik- och teatervetenskap), tillika projektledare. Rapporten består av två delar dels bedömargruppens rapport med bedömningar av 29 ämnesmiljöer med nationella överblickar för respektive ämne samt den övergripande analysen De estetiska vetenskapernas trängda läge dels Högskoleverkets beslut och reflektioner som grundar sig på bedömargruppens rapport. Bedömargruppen konstaterar att filmvetenskap vid Stockholms universitet är den i särklass största utbildningen medan flera av de andra utbildningsmiljöerna är tämligen små. Filmvetenskap erbjuds sammantaget på nio lärosäten i landet av vilka Göteborgs, Lunds och Stockholms universitet även har forskarutbildning. Ämnet konstvetenskap finns sedan länge vid de äldre universiteten men är ett nytt och oftast ett litet ämne vid flera lärosäten. Konstvetenskap erbjuds sammantaget på elva lärosäten i landet av vilka universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala även har forskarutbildning. Musikvetenskap erbjuds vid fem universitet. Växjö universitet inrättade musikvetenskap år 2001 och där erbjuds enbart grundutbildning, medan universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala även har forskarutbildning. Stockholms universitet erbjuder grund- och forskarutbildning i teater- och dansvetenskap, medan de tre övriga lärosäten som erbjuder teatervetenskap har begränsade resurser och att det till viss del är integrerat i litteraturvetenskap. Bedömargruppen konstaterar att de ekonomiska förutsättningarna för dessa estetiska ämnen tenderar att bli allt sämre och att detta får konsekvenser för utbildningskvaliteten. Lärarnas tid för egen forskning och kompetensutveckling minskar. Föreläsningar, seminarier, exkursioner etc. blir färre. På de flesta håll är antalet doktorander som antagits under de senaste åren mycket litet. Bedömarna framhåller dock som något positivt den forskarskola i estetiska vetenskaper som år 2007 startar vid Stockholms universitet och den master i humaniora som Uppsala universitet satsar på.

6 Bedömargruppen har också funnit att det här och var finns tendenser till isolationism med endast sporadiskt samarbete med andra, nationellt och /eller internationellt. Men såväl filmvetenskap som teater- och dansvetenskap vid Stockholms universitet framhålls som positiva exempel på omfattande internationellt samarbete. Bedömargruppen menar slutligen att det behövs en humanistisk kraftsamling i Sverige och bättre resurser för humanistisk utbildning och forskning. Med bedömargruppens rapport som underlag ifrågasätter Högskoleverket rätten att utfärda kandidatexamen i filmvetenskap vid Högskolan i Skövde, kandidatexamen i konstvetenskap vid Högskolan i Halmstad samt kandidatoch magisterexamen i teatervetenskap vid universitetet i Lund.

7 Högskoleverkets beslut Rektorer vid samtliga berörda lärosäten BESLUT Carin Olausson Reg.nr Utvärdering av filmvetenskap, konstvetenskap, musikvetenskap och teatervetenskap vid svenska lärosäten Högskoleverket finner att grundutbildningen i filmvetenskap vid Göteborgs universitet, Högskolan i Gävle, Högskolan i Halmstad, Karlstads universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet, Växjö universitet och Örebro universitet uppfyller kvalitetskraven för högre utbildning. Högskoleverket finner anledning att ifrågasätta kandidatexamensrätten i filmvetenskap vid Högskolan i Skövde. Institutionen och ämnet måste finna strategier för att garantera kravnivån genom hela kursutbudet. Högskolan i Skövde uppmanas att inom ett år, senast den 18 april 2008, inkomma till Högskoleverket med en redogörelse över vilka åtgärder som har vidtagits för att examensrätten inte ska dras in. Högskoleverket finner att forskarutbildningen i filmvetenskap vid Göteborgs universitet, Lunds universitet och Stockholms universitet uppfyller kvalitetskraven för att erbjuda forskarutbildning i ämnet. Högskoleverket finner att grundutbildningen i konstvetenskap vid Göteborgs universitet, Högskolan på Gotland, Högskolan Dalarna, Karlstads universitet, Linköpings universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet, Södertörns högskola, Umeå universitet och Uppsala universitet uppfyller kvalitetskraven för högre utbildning. Högskoleverket finner anledning att ifrågasätta kandidatexamensrätten i konstvetenskap vid Högskolan i Halmstad på grund av för liten lärarkapacitet och för låg lärarkompetens. Högskolan i Halmstad uppmanas att inom ett år, senast den 18 april 2008, inkomma till Högskoleverket med en redogörelse över vilka åtgärder som har vidtagits för att examensrätten inte ska dras in. Högskoleverket finner att forskarutbildning i konstvetenskap vid Göteborgs universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet och Uppsala universitet uppfyller kraven för att erbjuda forskarutbildning i ämnet. Högskoleverket finner att såväl grund- som forskarutbildning i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet och Uppsala universitet uppfyller kvalitetskraven för att erbjuda grund- och

8 forskarutbildning i ämnet. Vidare finner Högskoleverket att Växjö universitet uppfyller kvalitetskraven för att erbjuda grundutbildning i ämnet. Högskoleverket finner att såväl grund- och forskarutbildning i teater- och dansvetenskap vid Stockholms universitet som drama-teater-film vid Umeå universitet uppfyller kraven för att erbjuda grund- och forskarutbildning i ämnet. Vidare finner Högskoleverket att Göteborgs universitet uppfyller kraven för att erbjuda grundutbildning i dramatik. Högskoleverket finner anledning att ifrågasätta kandidat- och magisterexamensrätterna i teatervetenskap vid Lunds universitet på grund av bristande lärarkompetens. Högskoleverket uppmanar Lunds universitet att inom ett år, senast den 18 april 2008, inkomma med en redogörelse över vilka åtgärder som har vidtagits för att examensrätterna i grundutbildningen inte ska dras in. En uppföljning av denna utvärdering kommer att äga rum inom tre år. Beslut i detta ärende har fattats av universitetskansler Sigbrit Franke efter föredragning av projektledare Carin Olausson i närvaro av avdelningschef Clas-Uno Frykholm och utvärderingsexperten Ragnhild Nitzler. Sigbrit Franke Carin Olausson

9 Högskoleverkets reflektioner Högskoleverket vill inledningsvis tacka bedömargruppen för ett väl genomfört arbete. Det är Högskoleverkets förhoppning att bedömargruppens rapport ska inspirera och bidra till fortsatt kvalitetsutveckling av de berörda utbildningarna. Rapporten ger också studenter en möjlighet att få en överblick över utbildningarna i de här aktuella ämnena. Högskoleverket har med intresse tagit del av bedömargruppens rapport och den givande analysen av situationen som görs i avsnittet De estetiska ämnenas trängda läge och gör följande reflektioner. Många miljöer några få starka Bedömarrapporten dokumenterar en tillväxt av filmvetenskapliga utbildningar i landet under den senaste tioårsperioden. Flera av dessa nyetableringar är dock små med få disputerade lärare. Det blir intressant att följa hur dessa nya filmvetenskapliga miljöer kommer att utvecklas och profilera sig framöver. Filmvetenskap vid Stockholms universitet är den i särklass största grund- och forskarutbildningen som också har upparbetat en dynamisk internationell miljö. Vid de äldre universiteten är grundutbildningen i konstvetenskap i huvudsak stark. Vid de flesta andra lärosätena erbjuds konstvetenskapliga utbildningar i relativt svaga miljöer med få disputerade lärare. Även om dessa miljöer ibland har intressanta profiler, är det nödvändigt att de får tillräckliga förutsättningar för att kunna utveckla utbildning på akademisk nivå. Antagningsstopp av doktorander vid framför allt Lunds universitet kan på sikt leda till en utarmning. Ett organiserat samarbete, till exempel i form av en forskarskola skulle kunna förbättra villkoren för doktoranderna och ge bättre möjligheter även för studenterna från lärosäten utan forskarutbildning i ämnet att gå vidare. Musikvetenskap erbjuds vid fem lärosäten, varav Växjö universitet endast erbjuder grundutbildning. Högskoleverket stödjer bedömargruppens rekommendationer att ett organiserat samarbete mellan de fyra forskarutbildningarna vore önskvärt för att erbjuda de relativt få doktoranderna en bättre utbildningssituation. Det är glädjande att kunna konstatera att teater- och dansvetenskap vid Stockholms universitet har en utomordentligt bra utbildnings- och forskarutbildningsmiljö med omfattande internationellt samarbete. Samverkan i forskarutbildningen Bedömargruppen återkommer flera gånger till att det finns miljöer som präglas av viss isolationism. Man har, med några lysande undantag, svagt utvecklat samarbete såväl mellan sig inom ämnena som internationellt.

10 Som nämnts ovan konstaterar bedömargruppen också att det borde vara möjligt med betydligt kraftfullare samarbete mellan forskarutbildningsmiljöerna i konstvetenskap respektive musikvetenskap för att utnyttja varandras kompetens och erbjuda de få doktorander man har en rikare miljö under studietiden varför inte forskarskolor som i Finland och Danmark? Högskoleverket understryker bedömargruppens rekommendationer om organiserat samarbete. I detta sammanhang vill Högskoleverket lyfta fram den påbörjade estetiska forskarskolan vid Stockholms universitet och den masterexamen i humaniora som planeras vid Uppsala universitet som lovvärda initiativ. De estetiska ämnena och arbetslivet utanför högskolan Bedömargruppen rekommenderar att lärosätena arbetslivsanpassar sina utbildningar i högre grad och erbjuder studenterna tätare kontakter med det tänkta framtida arbetslivet utanför högskolan, något som många studenter efterfrågar. I det sammanhanget är curator-utbildningen vid Stockholms universitets konstvetenskapliga institution ett gott exempel på en yrkesinriktad utbildning. Högskoleverket uppmanar för sin del att man också gör systematiska uppföljningar av var tidigare studenter tar vägen för att få underlag för bland annat utveckling av innehåll, kvalitet och mer kunskap om arbetslivets behov. Resurser hotad forskningsanknytning och akademisk återväxt Bedömargruppen konstaterar att många av utbildningarna har ett svårt ekonomiskt läge. Dels är statsmakternas tilldelning av resurser per student mycket låg. Dels verkar fakultetsanslagen (motsvarande) i många fall inte längre räcka till för att kunna erbjuda lärarna tid för forskning och kompetensutveckling i tjänsten, vilket äventyrar forskningsanknytningen och därmed kvaliteten i grundutbildningen. På flera håll är det antagningsstopp av doktorander på grund av brist på resurser, vilket bidrar till att forskarutbildningen inte kan bedrivas i den dynamiska miljö som är önskvärd. De inslag av nordiska jämförelser som finns i bedömargruppens analytiska avsnitt manar till eftertanke för svensk del lärarnas tid för forskning i tjänsten är betydligt rikligare tilltagen i såväl Norge som Danmark och forskarskolor är en etablerad form för forskarutbildning i Danmark och Finland. Högskoleverket har konstaterat i tidigare kvalitetsgranskningar av humanistiska utbildningar 1 att bland annat lärarnas tid för forskning i tjänsten krymper och att forskarutbildningsmiljöerna utarmas på grund av få doktorander utvärderingsresultat som även framkommer i denna utvärdering. 1. Utvärdering av grund- och forskarutbildning i historia vid svenska universitet och högskolor (2003:12R). Utvärdering av ämnena litteraturvetenskap och retorik vid svenska universitet och högskolor (2006:13R). Utvärdering av grund- och forskarutbildning inom filosofiområdet vid svenska universitet och högskolor (2005:16R) 10

11 Ifrågasättanden av examensrätter Med bedömargruppens utvärderingsrapport som underlag ifrågasätter Högskoleverket examensrätten för kandidatexamen i filmvetenskap vid Högskolan i Skövde. Filmvetenskap är organisatoriskt i en oviss situation. Bedömargruppen konstaterar vidare att det finns en risk att kravnivån är för låg. Institutionen och ämnet måste finna strategier för att upprätthålla och garantera kravnivån genom hela kursutbudet. Högskoleverket ifrågasätter kandidatexamensrätten i konstvetenskap vid Högskolan i Halmstad på grund av bristande lärarkompetens och lärarkapacitet i ämnet. Den enda fast anställda läraren är adjunkt med undervisning på 25 procent av sin tjänstgöring. Detta förhållande är inte acceptabelt. När det gäller teatervetenskap vid Lunds universitet ifrågasätter Högskoleverket examensrätten på kandidat- och magisternivå. Vid perioden för utvärderingen hade teatervetenskap vid Lunds universitet inte någon tillsvidareanställd lektor och därmed en helt orimlig förutsättning för att erbjuda högre utbildning. Med etableringsfrihet följer ansvar för kvalitet Högskoleverket har svårt att i bedömargruppens rapport spåra genomslag för de egna kvalitetssystemen vid lärosätena. Det egna kvalitetsarbetet och kvalitetssäkringen borde leda till att man drar sina egna slutsatser beträffande vissa av dessa ämnesmiljöers fortlevnad eftersom såväl söktryck som lärarkompetens är i underkant. Slutligen gör Högskoleverket reflektionen att det finns skäl att fråga sig om högskolesektorn verkligen mäktar med att, med bibehållen kvalitet, utveckla konst- och filmvetenskap vid så många lärosäten. I denna utvärdering ingår nio filmvetenskapliga och elva konstvetenskapliga miljöer. Flera av dem är utomordentligt små och sårbara. Vid vissa lärosäten verkar det inte heller vara en medveten strategisk och långsiktig satsning från ledningarnas sida, eftersom man inte tillsvidareanställer disputerade lärare med möjlighet att utveckla ämnet/utbildningen. Högskoleverket rekommenderar att dessa utbildningar endast bör erbjudas fortsättningsvis, om lärosätena är beredda till långsiktiga åtaganden för att ge ämnet en stabil grund. Resurser måste säkras för att tillsvidareanställa disputerade lärare med forskningstid i tjänsten. Lärosätena bör också kunna göra välgrundade antaganden om ett rimligt studentunderlag. 11

12

13 BEDÖMARGRUPPENS RAPPORT

14

15 Följebrev Till Högskoleverket Utvärdering av grund- och forskarutbildning vid svenska universitet och högskolor i ämnena filmvetenskap, konstvetenskap, musikvetenskap och teatervetenskap. Vi anlitades våren 2006 för uppdraget att utvärdera grund- och forskarutbildning vid institutioner som har ovan nämnda ämnen som huvudämnen i examen. Arbetet genomfördes under 2006 och första kvartalet 2007 i enlighet med den utvärderingsmodell med självvärdering och platsbesök som tillämpas av Högskoleverket. Utgångspunkter har varit de kvalitetsaspekter som tillämpas vid myndighetens nationella ämnes- och programutvärderingar. Vi har därutöver utarbetat egna referensramar som stöd i arbetet. Vi grundar våra bedömningar på den information som lämnats i institutionernas självvärderingar och genom platsbesöken, där vi har samtalat med ämnenas ledning, lärare, doktorander och studenter. Följande personer har ingått i bedömargruppen: Ordförande för bedömargruppen, Sven-Eric Liedman, professor emeritus, Göteborgs universitet. Filmvetenskap Daniel Brodén, doktorand, Göteborgs universitet Anne Jerslev, lektor, Köpenhamns universitet Jukka Sihvonen, professor, Åbo universitet Björn Sörenssen, professor, Universitetet i Trondheim Konstvetenskap Sören Kjörup, professor, Roskilde universitetscenter Hjördis Kristenson, universitetslektor emeritus, Lunds universitet Sigrid Lien, försteamanuens, Universitetet i Bergen Ludwig Qvarnström, doktorand, Uppsala universitet Renja Suominen-Kokkonen, professor, Helsingfors universitet Musikvetenskap Karin Eriksson, student, Uppsala universitet Anna Ivarsdotter, professor emeritus, Uppsala universitet Tobias Lund, doktorand, Lunds universitet Bo Marschner, professor, Århus universitet 15

16 Teatervetenskap Live Hov, professor, Köpenhamns universitet Jörn Langsted, professor, Århus universitet Jacob Leuchovius, student, Göteborgs universitet Hela bedömargruppen står bakom denna slutrapport. Respektive ämnesgrupp har var för sig utarbetat de enskilda lärosätestexterna. Vår slutrapport överlämnas härmed till Högskoleverket. För bedömargruppen Sven-Eric Liedman, ordförande 16

17 Bedömargruppens arbetssätt De fyra ämnen som utvärderas i detta sammanhållna projekt är visserligen besläktade då de, tillsammans med litteraturvetenskap som av Högskoleverket har utvärderats tidigare (tillsammans med retorik), betecknas som de estetiska vetenskaperna. Ändå måste vi betona att denna rapport inte kan betraktas som en obruten helhet utan snarare som fyra ämnesbedömningar i ett grupperat arrangemang. Vi har arbetat under 2006 och första kvartalet 2007 i enlighet med den utvärderingsmodell med självvärdering och platsbesök som tillämpas av Högskoleverket och vi har genom ett intensivt samarbete som sakkunniga med olika ämnesinriktningar eftersträvat att ge vårt arbete så långt möjligt en enhetlig karaktär. Vårt arbete har på grund av omfattningen med bland annat 29 platsbesök, blivit en i tiden utdragen process. Därför är det viktigt att understryka att våra bedömningar grundar sig på den period som självvärderingarna omfattar, våren 2006, men med hänsyn tagen till utsagor om framtiden. Vi är införstådda med att verkligheten säkerligen har förändrats vid tidpunkten för publicering av vår rapport. Basfakta i rapporten grundar sig på självvärderingarna och är således institutionernas egna. Utgångspunkter har varit de kvalitetsaspekter som tillämpas vid Högskoleverkets nationella ämnes- och programutvärderingar kompletterade med våra egna referensramar som presenteras i nästa kapitel. Dessa referensramar har tjänat som ytterligare stöd för vår kvalitetsgranskning. Vi vill betona att vi har utgått från samma kvalitetskriterier för våra bedömningar men inte eftersträvat att vid varje platsbesök ta upp precis samma frågeställningar. Vi har utgått från ämnet, självvärderingen och institutionsmiljöns specifika karaktär och låtit detta styra oss. Det betyder att alla kvalitetsaspekter inte finns kommenterade överallt, liksom att lärosätestexterna kan skilja sig åt i omfattning och innehåll utan att det betyder något särskilt ur kvalitetssynpunkt. Vissa gemensamma drag och problem, som vi kunnat urskilja, summeras i avsnittet de estetiska ämnenas trängda läge. I bedömargruppen har ingått sakkunniga för de ämnen som har utvärderats under ledning av en ordförande. Arbetet har bedrivits i fyra ämnesgrupper. De ämnessakkunniga har gjort de bedömningar som omfattar det egna ämnet, med undantag från ordförande, doktorander och studenter som har arbetat mer gränsöverskridande och således medverkat i bedömningar av fler ämnen än det egna. Ingen av de sakkunniga har deltagit i bedömningen av verksamheten vid den institution till vilken man är eller har varit knuten. Bedömargruppen som helhet står enig bakom rapporten. Arbetsprocessen har sett ut som följer. Hela bedömargruppen träffades för överläggning i Stockholm den 3 5 maj 2006 för att planera arbetet och disku- 17

18 tera gemensamma referensramar. Därefter gjordes platsbesök fram till mitten på december. Den oktober 2006 träffades hela bedömargruppen igen för att stämma av arbetet och diskutera gemensamma bedömningsfrågor, ämneshistorisk och tematik. Under hela processen har bedömningstexter successivt växt fram. Den januari var tiden åter mogen för ett gemensamt möte i hela bedömargruppen. Denna gång samlades vi runt ett rapportmanus med såväl lärosätestexter som gemensamma avsnitt. Bedömargruppen sågs därefter en sista gång den februari för att slutjustera utvärderingsrapporten. Självvärdering som instrument för kvalitetsutveckling I den utvärderingsmodell som tillämpas av Högskoleverket är självvärderingen ett viktigt instrument som process för institutionen och som dokument för bedömargruppen. Därför är det intressant för oss som bedömargrupp att vid läsningen av självvärderingarna reflektera över i vilken utsträckning självvärderingsdokumentet avspeglar det interna kvalitetsarbetet. Har respektive institution använt processen med självvärdering för egenutveckling, som grundtanken är? Har man skrivit en ärlig och självprövande självvärdering? Har institutionen tagit sig tid till denna process? Vilka har deltagit i framtagandet av dokumentet? Tar självvärderingarna upp de verkligt kritiska frågorna för ämnet ifråga? Vi kan naturligtvis inte besvara dessa frågor till fullo. Flera av dem är av den karaktären att endast de inblandande i självvärderingsarbetet kan besvara dem. Trots det vill vi göra några reflektioner. Bedömargruppen vill slå fast att nästan alla självvärderingar har fungerat bra som informationskällor som tillsammans med platsbesöken har gett oss tillräckligt underlag för vårt utvärderingsuppdrag. Några har i samband med självvärderingsprocessen gjort särskilda student- och doktorandundersökningar som till exempel musikvetenskap vid Göteborgs och Stockholms universitet. Sådana undersökningar är utmärkta initiativ. Vi har överlag märkt att de små ämnesmiljöerna, som inte har några marginaler, har haft en arbetsam period som i viss mån har påverkat självvärderingsprocessen. Det har bland annat handlat om ekonomiska bekymmer och nedskärningar samt anpassningen till den nya examensordningen enligt Bolognadeklarationen. Bedömargruppen vill slutligen tacka alla inblandade för såväl självvärderingsdokumenten som för givande platsbesök. 18

19 Referensram Föremål för denna utvärdering är de estetiska vetenskaperna filmvetenskap, konstvetenskap, musikvetenskap och teatervetenskap. Något som förenar dessa ämnen är att de är teoretiskt inriktade, till skillnad från deras motsvarigheter som utbildar sina studenter för utövande estetiska verksamheter. Den växande mångfalden i utbildningsutbudet medför att det är viktigt att beskriva den ämnesidentitet som är grunden för de teoretiskt inriktade högskoleutbildningarna i estetiska ämnen. För att få ett analytiskt redskap för vår utvärdering har vi urskiljt sex dimensioner i högskoleutbildningar i estetiska ämnen. Med dimensioner tänker vi inte nödvändigtvis på särskilda kurser, utan på några temakretsar som kan genomsyra flera kurser och som i större eller mindre utsträckning kan karaktärisera den enskilda utbildningen. Den historiska dimensionen är central för förståelsen av konstarters och mediala uttrycksformers förändring, för etableringen av nya sedvänjor och konventioner samt reaktioner mot dessa. Kunskap om estetiska och kulturella traditioner och uttrycksformer, samt om utvecklingen av nya framställningssätt, tekniker och produktionsvillkor är nödvändiga förutsättningar för att förstå enskilda konstfenomen, strömningar, genrer och förändringar i dessa. Den estetisk-analytiska dimensionen är avgörande för beskrivning, tolkning och analys av det enskilda konstverket, artefakten, medieprodukten eller genren. En mångfald metoder typiska för de enskilda ämnena, eller gemensamma för flera av dem, syftar till att skapa förståelse för och förklara vad som karaktäriserar det enskilda konstverket, artefakten, medieprodukten eller genren. Den teoretiska dimensionen omfattar de teoribildningar som har betydelse för historieuppfattningen, den analytiska metoden, reflektionerna kring relationen mellan estetiska uttrycksformer och samhället samt synen på konstnärlig verksamhet. Den sociala/kulturella dimensionen innebär att man ser de estetiska uttrycksformerna i ett institutionellt, socialt, ekonomiskt, psykologiskt eller kulturellt sammanhang. Genus- och mångfaldsperspektiv bör appliceras på det studerade objektet. Receptionskontexten, relationen till olika publikgrupper, är ytterligare en viktig aspekt för att förstå upplevelsen av kulturprodukter som konst och medier. Den praktiska dimensionen har betydelse i utbildningarna av främst två skäl. Dels ska de studerande få en självupplevd erfarenhet av konstens och mediernas produktionsvillkor till exempel genom praktiska övningar i kombination med analytiska reflektioner, något som kan leda till större teoretisk förståelse. Dels ska de genom praktik eller andra arbetslivskontakter få större kunskaper om hur utbildningarna förhåller sig till arbetslivet. 19

20 På tvärs mot dessa dimensioner finns den kritiska dimensionen. Kritik av etablerade sanningar eller inrotade normer och självklarheter är avgörande för utvecklingen av vetenskaplighet kring de estetiska ämnena. Man kan hävda att kritiken utgör kärnan i vetenskapen. Till den kritiska aspekten hör också kritik av egna ställningstaganden. Genom kritiskt tänkande prövas räckvidden i resonemangen, hållbarheten i påståendena och det förnuftiga i de val man gjort. Dessa sex dimensioner får inte fattas så, att alla utbildningar ska vara likadana, eller att de skulle upphäva alla ämnestraditioner och specialiteter. Dimensionerna bör dock ingå i varje ämne men kan betonas på olika sätt. Utbildningarna kan också profileras olika och på så vis bidra till en vetenskaplig bredd i ett nationellt perspektiv. Väsentligt är dock att kurserna utformas på ett sätt som gör att de studenter som slutfört en kurs ska kunna fortsätta sina studier i samma ämne vid ett annat lärosäte. Förutsättningar för en forskningsanknuten utbildning Forskningsanknytning är av avgörande betydelse för en högskoleutbildning. Men begreppet är inte entydigt. Det kan betyda a) att läraren själv är aktiv forskare, b) att läraren väl kan de väsentliga teorierna och kritiska punkterna i sitt ämne och använder denna erfarenhet i undervisningen, c) att utbildningen betonar forsknings- och läroprocesser, eller d) att utbildningen betonar studentens aktiva forskarroll. För att uppnå forskningsanknytning i utbildningen menar vi att det är en förutsättning att studenterna har lärare som också forskar och som grundar sin undervisning i forskning. Lärarna bör därför i så stor utsträckning som möjligt vara disputerade. Det är viktigt att de genom sin egen forskning känner till att det som framstår som enkla fakta i översiktsverken är resultat av materialinsamling, tolkning och diskussioner. Väsentligt är att de själva har upplevt hur avhängiga resultaten är av de valda metoderna och teoretiska ramarna. Det är viktigt för undervisning på högskolenivå att den kunskap som förmedlas både är och presenteras som ett resultat av forskning och inte blott som uppenbarade och odiskutabla sanningar. För att lärarna ska vara forskningsaktiva krävs att de har tid för forskning inom ramen för tjänsten. Tillräcklig tid bör också vara avsatt för förberedelser av undervisningen och för att följa med i utvecklingen inom ämnesområdet. Jämställdhets- och jämlikhetsfrågor Jämställdhetslagen (från 1991) betonar kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. Och enligt lagen om likabehandling av studenter i högskolan (2001) ska högskolan inom ramen för sin verksamhet bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja studenters lika rättigheter oavsett könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder. Men jämställdhet och jämlikhet är inte enbart en juridisk 20

21 fråga, den är också i hög grad en kvalitetsfråga. Jämställdhets- och jämlikhetsarbetet ska integreras i all verksamhet på samtliga nivåer i organisationen för att bland annat uppnå: jämn könsfördelning bland lärare, doktorander och studenter inom varje studieprogram eller ämne jämn könsfördelning bland studentrepresentanterna i beredande och beslutande organ att alla studenter har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter att ingen student eller anställd utsätts för trakasserier eller diskriminering att jämställdhetsplaner finns på varje institution och att studenter och anställda är väl informerade om innehållet att studenterna möter lärare av båda könen på olika program och kurser. Viktigt är också att medvetenhet om jämställdhetsfrågor och genusperspektiv avspeglas i undervisning och forskning. Att universiteten genom århundraden varit en helt manlig värld präglar fortfarande en stor del av den kurslitteratur som finns tillgänglig. Det gäller inte minst de grundläggande handböckerna i film-, konst-, musik- och teaterhistoria, där kvinnor fortfarande tillmäts marginellt utrymme och ringa betydelse. Utbildningen bör också sträva mot att avspegla ett mångkulturellt samhälle. Infrastrukturella förutsättningar Väl fungerande bibliotek med god tillgång till litteratur inom det aktuella ämnesområdet är en av de viktigaste delarna av en god forsknings- och utbildningsmiljö. De estetiska ämnena har också speciella behov vad gäller arkiv- och bibliotekstjänster, till exempel bilddatabaser, film och musik på VHS/ CD/DVD och tillgång till interaktiva digitala tjänster. Det har under en period skett en omfattande teknikutveckling som har stor betydelse för de estetiska ämnena. Dessa har idag behov av teknisk utrustning som skiljer dem från andra ämnen inom humaniora. Undervisningslokalerna måste vara anpassade till ämnenas behov av video, datorer och internetuppkoppling. Det behövs dataprogram för analyser och utrustning för laborativa moment. Därtill behövs musikinstrument och teaterutrustning. Därför bör institutionerna kunna räkna med resurser för detta. För att säkra kontinuitet i utbildningsutbudet är det nödvändigt att institutionen har god framförhållning och planer för underhåll och uppdatering av utrustning. Lärare och doktorander bör ha bra arbetsrum med teknisk utrustning. Studenterna bör ha tillräckligt med läsplatser och datorer med hjälpservice. Nätburen undervisning bör också kunna utvecklas och utnyttjas där sådan verksamhet är särskilt lämplig. För distansutbildning krävs för ändamålet lämplig utrustning och utbildning av lärare som ska hantera denna. 21

22 Grundutbildning Kurserna bör ha klart formulerade syften, upplägg och mål. Undervisningsmetoderna bör vara pedagogiskt genomtänkta och anpassade till nya tekniska möjligheter. Studenterna måste tränas i att uttrycka sig muntligt och skriftligt. De måste också läsa vetenskapliga texter på svenska, men också på engelska och helst även andra språk. De estetiska ämnena bör kunna studeras i direkt kontakt med verken eller de konstnärliga framförandena. Evenemangsbesök och exkursioner är därför viktiga. Litteraturlistorna måste vara uppdaterade i förhållande till vad som sker inom ämnesområdet och framförallt på högre nivåer innehålla litteratur som pekar i flera riktningar vad gäller metod och teori. Men lika viktigt är hur litteraturen behandlas i undervisningen. Kritiskt tänkande bör tränas från första början, vid läsningen av kurslitteraturen och vid seminarier. Gästföreläsningar av lärare eller forskare från andra institutioner, inom och utom Sverige, kan berika utbildningen och internationellt studentutbyte bör uppmuntras. Examinationen bör ses som en del av inlärningen, vara av varierande karaktär och svara mot kursens syfte och innehåll. Examinationen bör erbjuda studenterna tillfälle att visa hur och i vilken utsträckning de tillägnat sig innehållet i utbildningen, samt att göra egna reflektioner och självständiga kritiska bedömningar. Återkoppling och konstruktiv kritik bör ges i all typ av examination. Tydlig och klar information bör lämnas om när examinationen ska ske och vilka förväntningar som finns på studenterna i samband med tentamen. Det bör finnas en klar progression. Den gradvisa nivåhöjningen inom grundutbildningen med krav på självständigt arbete, skriftlig framställning och kritisk reflektion blir extra tydlig i det skriftliga uppsatsarbetet. Det är viktigt att studenten ges teoretiska och metodologiska redskap att författa egenhändiga arbeten. Uppsatserna fungerar som dokumentation av kunskaper men har också en viktig funktion som skrivträning både för dem som går ut i en professionell verksamhet efter examen och för dem som går vidare till forskarutbildning. Muntlig opposition är viktigt vid uppsatsskrivningen. Det bör finnas utarbetade kriterier till grund för bedömningen av uppsatserna. I bedömningen bör det ingå en värdering av språkbruk och vetenskapligt framställningssätt. God handledning har stor betydelse. Handledare och examinator bör inte vara samma person. För att kunna tillgodose allt som ovan nämns behövs lärare med god pedagogisk förmåga och för att skapa kontinuitet och stabilitet i utbildningen krävs lärare med tillsvidareanställning. Forskarutbildning Seminarier har kommit att betraktas som en avgörande del av den humanistiska forskarutbildningen alltsedan Wilhelm von Humboldts reform i början av 1800-talet då forskningen blev en obligatorisk del av universitetets uppgift. Vid seminarier övas doktoranderna i vetenskaplig argumentation och här ges 22

23 de möjlighet att skärpa sitt kritiska sinne men också sin förmåga att ställa intressanta och fruktbara forskningsfrågor. På seminarier ventileras uppsatser och avhandlingar, och det är här som de studerande kan lära sig överge ohållbara teser, men också framgångsrikt försvara de fruktbara. Väsentligt är att alla är aktiva vid seminarierna. Studenterna bör inte bara lära sig av lärarna eller handledarna utan också av varandra. Om seminarieverksamheten inte upprätthålls, utan förtvinar eller negligeras, är risken stor att en institution förlorar inte bara en viktig del av sin vitalitet utan i längden också förmågan att frambringa goda, självkritiska och kreativa forskare. Handledar- och lärarkompetenser, samt kursinnehåll, är några av de centrala faktorer som präglar en forskarutbildning. Från den 1 januari 2007 ska det enligt Högskoleförordningen för varje doktorand utses två handledare, varav en huvudhandledare. Doktoranderna ska därmed ha möjlighet till bihandledare, gärna från andra lärosäten, (eventuellt även utanför Sverige). När en doktorand väl har antagits måste handledaren vara beredd att anpassa handledningen efter de behov doktoranden visar sig ha. Det måste också finnas reella möjligheter att byta handledare. Doktoranderna bör uppmuntras till att delta i internationella konferenser och presentera egen forskning för att kunna bli en del av det internationella forskarsamhället. Gästföreläsare bör inbjudas att delta i seminarierna. Doktoranderna bör under sin utbildning få möjlighet att skapa de nätverk de behöver för att kunna fungera som självständiga forskare. Att förlägga en del av sin utbildning utomlands bör inte bara vara en möjlighet utan direkt uppmuntras. Jämfört med många andra länder har humaniora i Sverige en kort grundutbildning. Tidigare kunde detta förhållande till viss del kompenseras genom en lång forskarutbildning. Forskarutbildningen har sedermera begränsats till fyra år, samtidigt som kvalitetskraven på avhandlingarna inte får sänkas. Institutioner med forskarutbildning måste därför ha en genomtänkt strategi för hur denna ska läggas upp. Utbildningens innehåll måste anpassas till dess längd och förutsättningar måste finnas att få fram avhandlingar av god kvalitet. För att dagens doktorander ska kunna bli klara i tid behöver de möjlighet att få hjälp med att begränsa sitt ämne, strukturera sitt arbete och skaffa relevanta ämneskunskaper. Den individuella studieplanen, och regelbunden uppföljning av denna, bör vara ett verktyg i processen. Forskarutbildningens syfte och grundläggande upplägg bör presenteras i den allmänna studieplanen så att sökande vet vad de kan vänta sig. Doktoranderna bör få undervisningserfarenhet under tiden för sin utbildning och erbjudas högskolepedagogisk utbildning. Viktigt är dessutom att forskarutbildningen även förbereder för ett framtida yrkesliv utanför högskolan. Samverkan För att åstadkomma en tillräckligt omfattande kritisk och kreativ miljö bör en högskoleutbildning ha kontakt och utbyte med andra högskolemiljöer. Det kan vara kontakt med näraliggande ämnen på samma lärosäte, men viktigare 23

24 är kontakt med andra miljöer i samma ämne på andra lärosäten, nationellt och internationellt. Inom forskarutbildningen är nationella och internationella kontakter inom ämnesområdet särskilt viktiga. För högskoleutbildningar är också frågor om relationerna till det omgivande samhället väsentliga. Arkitektur, bildkonst, film, musik och teater existerar i många kulturella sammanhang i samhället. Kontinuerlig kontakt med dessa områden är väsentlig för att högskoleutbildningarna ska kunna ingå i dialog med konsten och medierna. Det finns många sätt på vilka sådan kontakt kan åstadkommas. Lärarna kan sitta i styrelser för kulturinstitutioner, de kan delta i den offentliga debatten etc. Gästlärare från konstlivet och medievärlden kan anlitas i undervisningen och på så sätt göra det samtida konstlivet till föremål för analys och tolkning. Utbildningarna bör uppmuntra de studerande till att delta i kulturlivet, som publik, aktörer eller genom fältstudier. Arbetslivskontakter är viktiga. Kursvärdering och övrigt utvecklingsarbete Kursvärderingsmetoder bör vara sådana att de kan bilda underlag för utvecklingsarbete. De bör inte endast vara en värdering av lärarens förmåga att planera undervisningen och skicklighet i att förmedla dess innehåll. Inom undervisning som eftersträvar kritisk medverkan av studenterna måste kursvärderingen i viss omfattning vara så inriktad att studenternas egna insatser som förberedelser och aktivt deltagande framgår. Utvärdering av kurser riktar sig på så vis åt två håll, och läraren måste även vara kritisk deltagare i detta moment, inte bara registrerande eller försvarande part. Det är av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av utbildningarna att alla ämnen anpassar sig till den nya examensordningen enligt Bolognadeklarationens intentioner. 24

25 De estetiska ämnenas trängda läge Denna kvalitetsgranskning omfattar fyra estetiska ämnen, nämligen film-, konst-, musik- och teatervetenskap. Inledningsvis vill vi kortfattat sammanfatta de problem och glädjeämnen som vi har funnit under utvärderingsperioden. Hur ser det ut? Ämnet konstvetenskap finns sedan länge vid universiteten men är ett nytt ämne vid flera högskolor och erbjuds nu på elva ställen i landet. Musikvetenskap har också en relativt lång historia, utom vid universitetet i Växjö där ämnet etablerades år Teatervetenskap har en blomstrande verksamhet vid Stockholms universitet, medan den på de tre övriga ställen i landet där den förekommer har mycket begränsade resurser och är mer eller mindre integrerad i ämnet litteraturvetenskap. Filmvetenskap vid Stockholms och Lunds universitet är väl etablerad, men är en nykomling vid de andra lärosätena. Vi har mött många engagerade lärare och studenter under våra resor men också mött bekymrade fakultetsledningar eller motsvarande som har gett oss bilden av svåra ekonomiska problem. De ekonomiska förutsättningarna som tenderar att bli allt sämre får genomslag i utbildningarna på flera sätt. Frågan om prioriteringar mellan olika utbildningar blir då brännande. En påtaglig konsekvens är att den tid som lärarna har disponibel för forskning och kompetensutveckling minskar betänkligt. På flera håll har den försvunnit fullständigt eller krympt till en närmast symbolisk bråkdel. Lärarnas hopp står till att få externa medel för något forskningsprojekt. Men redan att formulera en ansökan tar tid och kraft, och möjligheterna att sedan verkligen få sin ansökan beviljad är små inom humanistiska ämnen understiger den nu tio procent. Detta innebär att planering för såväl forskning som utbildning blir utomordentligt svår. Det är självklart att denna utveckling måste inverka menligt på både grund- och forskarutbildningen, där det är av stor betydelse för undervisningens kvalitet och vitalitet att lärarna såväl håller sig à jour med den vetenskapliga utvecklingen som har möjlighet att bedriva egen forskning. Som utvecklingen nu är, kommer det att på många håll bli svårt att uppfylla högskolelagens krav på forskningsbaserad undervisning. Som en jämförelse kan framhållas att norska kolleger har 50 procent forskning och danska kolleger har 40 procent inom sina tjänster. I Norge finns dessutom relativt goda möjligheter att få sabbatsår. I Finland är forskningsmöjligheterna mer likartade de svenska; det är även där svårt att under vanlig tjänstgöring få tid för vetenskaplig fördjupning. Liksom i Norge finns det möjlighet att söka sabbatsår, även om chanserna att få ett sådant är förhållandevis mindre. 25

26 En annan konsekvens av bristen på resurser är att man vid vissa lärosäten inte återbesätter lärartjänster över huvud taget. De tillsvidareanställda lärarna är i flera ämnen alltför få, och arbetet utförs till stor del av visstidsanställda och timarvoderade lärare. Detta gör situationen bräcklig. Föreläsningar, seminarier, gruppövningar och exkursioner blir färre. Neddragningarna sker samtidigt som allt fler studenter enligt en tämligen samstämmig bedömning behöver mer vägledning både för sin kunskapsinhämtning och för sitt skrivande. Utvärderingen visar exempel på att A- och B-studenter inte får mer än fyra timmars undervisning per vecka. Forskarutbildningen påverkas också av den ekonomiska situationen. På de flesta håll är antalet doktorander som antagits under de senaste åren mycket litet. Det beror på att man inte får anta doktorander utan finansiering, samtidigt som fakulteterna inte har medel för att inrätta tjänster. Det tidigare systemet med fri och ofta tämligen lättvindig antagning var visserligen inte tillfredsställande. Men med den nuvarande resursknappheten blir doktorandseminarierna så små att dynamiken i verksamheten hotar att försvinna. Doktoranderna kan inte som tidigare lära eller inspireras av varandra. Ett intressant och lovvärt initiativ är dock den forskarskola i estetiska vetenskaper som under 2007 startar vid Stockholms universitet och den master i humaniora som Uppsala universitet satsar på. I ett nordiskt perspektiv framstår den svenska nedgången som exceptionell. I Danmark och Finland har forskarskolor blivit en dominerande modell för doktorandutbildningen. Genom dem får doktoranderna en miljö att verka inom, och dessutom garanteras ett livaktigt samarbete mellan de olika universiteten. I Danmark och Norge har man alltid haft relativt få doktorander, vilket delvis sammanhänger med att man fram till anpassningen till Bolognadeklarationen har haft en betydligt längre utbildning fram till forskarutbildning. Företrädarna för de estetiska vetenskaperna kan inte helt svära sig fria från ansvar för den brydsamma situationen. Här och var finns tendenser till isolationism. I forskarutbildningen finns ett klent samarbete på nationell nivå. De internationella kontakterna är på många håll få eller obefintliga, och till samverkan med det omgivande samhället förhåller man sig avvaktande. Naturliga samarbetspartners utnyttjas inte alltid i tillräcklig utsträckning. Relationerna till andra ämnesgrupper inom högskolan eller universitetet försummas inte sällan. Humanisterna ger sig inte ofta in i debatter och samtal där deras kunskaper skulle kunna ha en avgörande betydelse. Man är inne i en ond cirkel. Bristande tid för forskning och undervisning leder till brister i utbildningen, något som försvagar ämnena, vilket i sin tur påverkar kvaliteten negativt. Vad kan göras? Det är mot den bakgrunden viktigt att peka på positiva exempel som vi stött på under vårt arbete. När det gäller internationella kontakter kan både film- 26

27 och teatervetenskap vid Stockholms universitet framhållas, liksom musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Kontakter med det omgivande samhället odlas framgångsrikt inom konstvetenskap vid Göteborgs och Umeå universitet liksom inom musikvetenskap vid Växjö universitet och teatervetenskap vid Göteborgs universitet. Curator-utbildningen vid konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet är ett gott exempel på en yrkesförberedande utbildning. Sakligt sett bör de estetiska disciplinerna ha en viktig roll i det postindustriella samhället, både på ett kulturellt, mänskligt, socialt och kanske till och med på ett ekonomiskt plan. Men möjligheterna är ännu så gott som helt outnyttjade. Man borde kunna öppna upp för betydligt ökat samarbete mellan institutionerna nationellt och internationellt. Internationellt samarbete inom det humanistiska fältet kräver dock stora insatser för att utveckla det rika och nyanserade språk som humanistisk forskning förutsätter. Många utbildningar inom dessa ämnen är inriktade nästan enbart mot fortsatt forskarutbildning, medan många studenter behöver en mer arbetslivsanknuten utbildning. Det borde vara möjligt att hitta vägar för ökad samverkan med omvärlden och studenternas framtida arbetsliv utanför högskolevärlden. Det behövs en humanistisk kraftsamling i Sverige. Framför allt behövs det bättre resurser för humanistisk utbildning och forskning. I det nuvarande resurstilldelningssystemet för grundutbildningen har humanisterna en studentpeng, som är helt otillräcklig och måste höjas. På sikt krävs en översyn av systemet i dess helhet. På samma sätt måste statsanslagen till de humanistiska fakulteterna förstärkas väsentligt, så att lärarna där får möjlighet till en rimlig andel forskning i tjänsten och fler doktorandtjänster kan inrättas. Utan resursförstärkningar till de humanistiska ämnena hjälper varken viljekraft eller energi från ämnesföreträdarnas sida till att på sikt förbättra situationen. 27

28

29 Filmvetenskap Nationell överblick Ämnet filmvetenskap har under de sista tio åren etablerats vid många lärosäten och grundutbildning ges idag vid Göteborgs universitet, Högskolan i Gävle, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Skövde, Karlstads universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet, Växjö universitet och Örebro universitet. Forskarutbildning i filmvetenskap finns vid Göteborgs, Lunds och Stockholms universitet. Det filmvetenskapliga fältet karaktäriseras av att många av miljöerna är ganska nya och att filmvetenskapen har varit ett populärt ämne bland studenter under senare år. Stockholms universitet är den i särklass största utbildningen i filmvetenskap, medan flera av de andra utbildningsmiljöerna är tämligen små. Utbildningarna på alla lärosäten benämns filmvetenskap, och är centrerade kring en filmvetenskaplig ämneskärna. Stockholms universitet har genom åren haft möjlighet att upparbeta en markant profil, men också de unga utbildningsmiljöerna arbetar med att profilera sig i förhållande till varandra. Filmvetenskapliga element kan ingå i olika program vid de olika lärosätena. De filmvetenskapliga utbildningarna profilerar sig såväl inom det filmvetenskapliga fältet som brett tvärmedialt (där film läses tillsammans med andra medier) eller tvärvetenskapligt (där film till exempel studeras i ett kulturanalytiskt sammanhang eller med fokus på det historiska i bred mening). Vidare profilerar sig olika utbildningar geografiskt i förhållande till lokala samarbetsmöjligheter. Profileringsarbetet är på många ställen i ett inledningsstadium och framtiden får utvisa om det lyckas att utveckla forsknings- och utbildningsprofiler. De olika profilerna till trots finns det emellertid en gemensam strävan mot att studenterna ska ha möjlighet att byta lärosäte ifall de önskar. Det är stor skillnad på hur internationaliserade de enskilda miljöerna är, både vad gäller möjligheterna för studentutbyte och lärarnas internationella samarbete. Ekonomin och den enskilda utbildningens brist på volym kan begränsa möjligheterna att inbjuda utländska forskare att hålla gästföreläsningar, men den filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet har upparbetat en dynamisk internationell miljö. Högskolor och mindre universitet rekryterar idag lärare som har sin forskarutbildning från Stockholms och Lunds universitet. När de större lärosätena så småningom kan erbjuda en forskarassistenttjänst eller ett lektorat lämnar högskolornas lektorer ofta sina tjänster, eftersom de strävar mot de större lärosätena där forskningsresurserna finns. Detta har hittills medfört, att det är svårt att skapa stabilitet och kontinuitet i utbildningarna vid de mindre lärosätena. Det har ännu inte etablerats en tradition för nationellt samarbete mellan de filmvetenskapliga miljöerna, men initiativ är på väg. Nationellt samarbete kan bidra till att på sikt stärka de mindre utbildningarna, och stärka filmvetenskapen i Sverige i ett långsiktigt perspektiv. 29