Dygd-etik: normativ teori och moralisk praktik Johan Brännmark

Transkript

1 Dygd-etik: normativ teori och moralisk praktik Johan Brännmark Bakgrund Inom den normativa teori som idag bedrivs i den analytisk-filosofiska traditionen brukar man ofta säga att det är tre inriktningar som dominerar (se till exempel Baron, Pettit & Slote (1997)). Den första är konsekventialismen, inom vilken utilitarismen är den dominerande formen, men där även andra mer komplexa positioner ryms. Den sammhållande idén är att det moraliskt centrala är att maximera mängden gott i världen. Den andra är kantianismen, vilken inkluderar moderna uttolkare av Kants etik men även kontraktsteoretiker. Den sammanhållande idén är här att hitta principer som alla kan vilja ha som reglerande lagar för våra liv tillsammans med varandra. Den tredje är dygdetiken, där fokus ligger på karaktärsdrag snarare än enskilda handlingar; dess dominerande form är neo-aristotelisk etik. Dygdetiker tenderar att stå för värdepluralism och de betonar vanligen omdömesförmågans roll i moraliskt beslutsfattande. Den centrala frågan för dygdetiker är vilken slags person man bör vara, vilka karaktärsdrag man bör besitta. Dygdetiken har sina rötter i antikens moralfilosofi. I nyare dygdetik är det framför allt Aristoteles som man har knutit an till, men även Platon och stoikerna har formulerat etiska teorier där dygderna spelar en central roll. Kännetecknande för antikens tänkande var dessutom vad som ibland kallas eudaimonism, nämligen att den målsättning som var den grundläggande var inte att försöka formulera kriterier för riktiga/felaktiga handlingar utan att på ett mer övergripande sätt försöka karaktärisera vad det innebär för människor att leva på ett sätt som förverkligar det goda. Dygderna sågs som den centrala delen av detta goda och den skarpa uppdelningen, som varit vanlig inom modern moralfilosofi, mellan ens eget välbefinnande och moralen var något som man inom antikens etik försökte överbrygga genom att formulera visioner av vari det goda livet består där såväl moraliska som andra komponenter tänktes forma en helhet: kontrasten var inte så mycket mellan egoism och altruism utan mellan en snäv egoism som i första hand bara såg till de egna impulserna och en upplyst omsorg om sig själv i ljuset av ens verkliga goda. Det senare tänktes innefatta dygder som rättrådighet som centrala komponenter. I modern tid var en av de första som plockade upp dygdetiken igen Elizabeth Anscombe (1958) och ett tydligt drag hos henne var kritiken av de moralteorier (som just konsekventialism och kantianism) vilka dominerade den dåtida diskussionen. Detta kritiska drag kom senare att vara starkt framträdande i mycket av det som skrevs under slutet av 70-talet / början av 80 -talet, vilket var den tid då dygdetiken som inriktning började ta fart. Hos en del filosofer, som Alasdair MacIntyre (1981), var det närmast en form av kulturkritik, men den typ av kritik som kanske var den viktigaste handlade snarare om synen på agenten: på hur människor är som moraliska varelser. Filosofer som Michael Stocker (1976) och Bernard Williams (1976) drev tesen att de motiv som skulle karaktärisera fullt ut utilitaristiska eller kantianska agenter är olämpliga på ett sätt som gör att sådana agenter skulle tvingas till ett slags besynnerlig mental bodelning, vad Stocker kallade moralisk schizofreni, medan filosofer som John McDowell (1979) och Sabina Lovibond (1983) argumenterade för att principer inte spelar någon central roll i 1

2 tänkandet hos välfungerande moraliska agenter. Som synes hamnade dessa tidiga representanter för dygdetiken också ofta inom ramarna för det som ibland brukar kallas etisk anti-teori, tanken att moralen är en praxis som man i mycket liten utsträckning kan teoretisera kring och, framför allt, där etiskt teoretiserande som försöker strama upp vår nuvarande moral, eller rentav ersätta den med något bättre, är ett missriktat företag. Som svar på den kritik som dygdetiker riktade mot traditionella moralteorier har en rad av dessas anhängare fört fram versioner av dem som på olika sätt inkorporerar dygderna, om än underordnat andra hänsyn. Strategin är att erkänna karaktärsdragens betydelse, men att försöka visa att de ändå bara spelar en indirekt roll eller åtminstone att en helt karaktärsbaserad etik inte skulle vara komplett. Framträdande företrädare för den här inriktningen är kantianer som Barbara Herman (1993) och Marcia Baron (1995) samt konsekventialister som Thomas Hurka (2001), Julia Driver (2001) och till viss del Robert Merrihew Adams (2006). Det går naturligtvis att ifrågasätta i vilken utsträckning dessa försök är lyckosamma eller ej, men på ett allmänt plan måste ändå slutsatsen vara att som kritik av andra teorier finns förmodligen inte så mycket mer att göra inom dygdetiken. Det som återstår att se är huruvida dygdetiken kan stå på egna ben och utgöra en typ av inte bara etiskt tänkande utan även en typ av normativ teori, ett alternativ vid sidan av de andra. Ser man till föregångare som Aristoteles och Platon presenterar de ju sammanhängande normativa teorier. Dessa är dock samtidigt djupt färgade av sin samtid och mycket i dem kan kännas daterat. Frågan är vad det finns för möjligheter att idag formulera normativa teorier med utgångspunkt i ett dygdetiskt angreppssätt. Det nuvarande forskningsläget Trots att det skrivits relativt mycket om dygdetiken under de senaste decennierna har det gjorts relativt få försök att formulera dygdetiska teorier. Till viss del kan det här förklaras enligt ovanstående med att dygdetiken haft ett anti-teoretiskt drag, men även om det är svårt att se hur man skall kunna formulera en teori som placerar dygderna i centrum utan att också betona omdömesförmågans roll för moraliskt problemlösande återstår ju fortfarande mycket att reda ut: vad det innebär för vissa karaktärsdrag att vara dygder, vad som gör vissa av dem snarare än andra till dygder, vilka dygder som är de centrala, vilken den exakta relationen är mellan dygderna och att vara lycklig eller att vara moralisk, vilken den exakta relationen är mellan dygderna och de moraliska principer som vi ofta appellerar till när vi diskuterar moraliska frågor, vilken relationen är mellan besittandet av dygderna och besittandet av moralisk omdömesförmåga, och så vidare. Även om dygdetiken förmodligen aldrig kommer att bli en normativ teori med vilken vi kan översätta till en numerisk form sådant som står på spel i olika situationer (på det sätt som till exempel är möjligt med en del former av utilitarismen) är den ändå i behov av systematisering om den skall kunna på allvar fungera som ett alternativ till andra ansatser ifråga om att ge en bild av moralens roll i människors liv. Det finns dessutom en rad positioner att utforska mellan de poler som utgörs av radikala anti-teorier respektive algoritmiska teorier. Även mycket av modern konsekventialism och kantianism hamnar på olika ställen i detta spektrum av mellanpositioner. Frågan är vad dygdetiken erbjuder för möjligheter. Under de senaste åren har en del filosofer försökt utarbeta mer systematiska former av dygdetik. De tre ledande är Rosalind Hursthouse (1999), Michael 2

3 Slote (1992, 2001) och Christine Swanton (2003). Mycket av det som nu skrivs inom dygdetiken kretsar dock kring dessa tre filosofers arbeten (se till exempel Das (2003)). Rosalind Hursthouse är förmodligen den som tydligast för den aristoteliska traditionen vidare, inte för att hon ägnar sig åt uttolkning av Aristoteles utan dels för att hennes teori är eudaimonistisk och naturalistisk på ett sätt som starkt anknyter till Aristoteles, dels för att hon presenterar ett riktighetskriterium formulerat i termer av den dygdige personen på ett sätt som liknar Aristoteles idéer om praktisk visdom (fronesis). Michael Slote distanserar sig däremot från den aristoteliska traditionen och knyter snarare an till den omsorgsetik som formulerats av filosofer som Nel Noddings (1986). Att agera utifrån välvilja gentemot andra blir den centrala dygden. Det som gör Slotes ansats unik är att han menar att en handlings moraliska halt helt och hållet bestäms av de motiv utifrån vilka agenten ifråga faktiskt agerar. Christine Swanton skiljer sig från de ovanstående två genom att hon tar sin utgångspunkt i värden snarare än dygder. Hennes teori är dock fortfarande dygdetisk snarare än konsekventialistisk eftersom den är pluralistisk i fråga om vilka slags responser som är lämpliga i relation till olika värden (konsekventialismen bygger på att den enda i grunden lämpliga responsen till värden är att befrämja deras existens i så stor utsträckning som möjligt). Dygderna förstås i termer av dessa lämpliga responser. Även om dessa tre teoretiker alla har presenterat mycket intressanta teorier förefaller det klart att de olika möjligheter som existerar för att formulera dygdetiska teorier långt ifrån är uttömda. Åtminstone om man jämför med kantianismen och (kanske särskilt) konsekventialismen befinner sig dygdetiken, trots sina anor, på ett mycket tidigt stadium ifråga om teoretisk mognad. Den planerade forskningen Jag avser att skriva en monografi om dygdetik. Den kommer att skrivas på engelska och bör, eftersom det finns så pass få motsvarande verk, kunna publiceras på något lämpligt engelskt eller amerikanskt förlag. Eventuellt kan det också bli fråga om att skriva ett par separata papers ifall det uppkommer sidospår som behöver behandlas, men som skulle göra boken mindre sammanhållen om de behölls inom ramarna för den. Det primära målet är dock att få ihop själva monografin. Tanken är att formulera en dygdetisk teori som ligger närmare vardagsmoralen än vad jag menar är fallet med de ansatser som presenterats av Hursthouse, Swanton respektive Slote. Vardagsmoralen har tenderat att bli begreppsliggjord som pliktetisk/deontologisk, men jag menar att dygdetiken erbjuder ett bättre ramverk inom vilken man kan dels begreppsliggöra den, dels förfina den. Om detta verkligen visar sig vara fallet betyder det a tt mycket av den kritik som riktats mot olika centrala element i vardagsmoralen av framför allt konsekventialister (för ett utmärkt exempel, se Kagan (1989)) eventuellt inte längre träffa sitt mål i lika stor utsträckning eftersom den skjutit in sig just mot deontologiska sätt att begreppsliggöra vardagsmoralen på. Samtidigt uppstår en viktig fråga om i vilken utsträckning dygdetiken kan ge någon substantiell vägledning vad gäller svåra beslutssituationer. Det är fullt möjligt att även om dygdetiken visar sig kunna användas för att begreppsliggöra vardagsmoralen på ett hållbart sätt, kanske den hållbarheten köps till priset av att bara lämna allt som det redan är, ett resultat vilket kan uppfattas som ett litet väl tandlöst 3

4 utfall av ingående normativt teoretiserande. Detta är en punkt där det behöver göras mer inom dygdetiken och där jag menar att det åtminstone borde gå att klargöra vissa konkreta riktningar dit dygdetiken rimligen pekar ifråga om praktiskt moraliskt tänkande. Med reservation för att många saker kan komma att tillkomma under arbetsprocessen är följande en preliminär disposition över de kapitel som jag tänkt mig skall ingå och vad de skall innehålla: 1. Naturalism och rättfärdigande Som dygdetiken är formulerad hos till exempel Aristoteles är det en naturalistisk teori i den mening att den är baserad i en lära om den mänskliga naturen och att leva ett gott liv är då att leva ett i substantiell mening verkligt mänskligt liv. Problemet med det sättet att grunda etiken är att det tycks förutsätta en teleologisk syn på naturen, där olika organismer karaktäriseras av olika inneboende ändamål eller funktioner Ofta betraktas denna form av naturalism som stående i motsatsställning till den moderna vetenskapliga världsbilden. Det är dock en typ av position som en rad teoretiker inom modern dygdetik likväl knyter an till och försöker modifiera så att den kan fungera även idag; några exempel är MacIntyre (1981), McDowell (1996), Hursthouse (1999) och Philippa Foot (2001). Dessa försöker på olika sätt anpassa den aristoteliska naturalismen så att den blir kompatibel med modern vetenskap. Jag skulle vilja undersöka dessa positioner för att se om de klarar av detta. Min misstanke är att de tenderar att glida mellan starka respektive svaga tolkningar av naturalism, där argumenten bara stöder den svaga, men där slutsatserna vilar på den starka. De behöver i vilket fall som helst analyseras närmare. Andra halvan av detta kapitel är tänkt att undersöka möjligheterna av att försvara dygdetiken genom den vida versionen av ett reflektivt ekvilibrium, dvs. där inte bara principer och omdömen skall avpassas gentemot varandra så att de blir koherenta utan där även bakgrundsteorier inom moralpsykologi och samhällsteori tas med i beaktande. Detta är en ansats som försvarats av Martha Nussbaum (2000), även om hon fokuserar på det mänskliga goda i allmänhet snarare än moralen. Tanken är att dygdetiken mycket väl kan vara den teori som bäst går att förena med en naturalism ifråga om vad för slags entiteter som finns i världen; naturalism förstås alltså då snarare i den moderna innebörden av att världen i sig inte innehåller någon normativitet i substantiell mening. I anslutning till denna diskussion kommer jag också att ta upp den s.k. situationistiska kritiken mot dygdetiken. Denna utgår från en del socialpsykologiska experiment och teorier som tycks innebära att det vi gör i specifika situationer bestäms mer av situationernas egenskaper än av inre själsliga egenskaper hos oss som personer. Ett klassikt exempel är Milgrams experiment där normala försökspersoner kan fås att utsätta människor för stark smärta trots att det egentligen inte är vad man skulle tro skulle hända. Situationen tycks ta överhanden. De främsta representanterna för situationismen är Gilbert Harman (1999) respektive John Doris (2002). Dygdetiken förutsätter dock inte att våra karaktärsdrag är fullständigt bestämmande för vårt handlande, bara att de är starka nog för att ett begrepp om att handla karaktärsenligt skall vara meningsfullt och jag vill se om denna mer begränsade föreställning om karaktär går att försvara. 2. Dygderna och det goda Även om eudaimonism är den dominerande hållningen inom dygdetiken, särskilt om man också ser till antikens moralfilosofi, lider eudaimonismen av en del problem som 4

5 gör att det kan vara värt att undersöka den närmare. Ett problem med strategin att inkludera moralen bland den personliga välfärdens konstitutenter är, vilket redan H. A. Prichard (1912) argumenterade för, att det ger ett i grunden egoistiskt svar på frågan om varför man skall vara moralisk, vilket då kan tyckas beröva det moraliska beteendet dess värde. Ett annat problem är att om man insisterar på att eudaimonia inkluderar moralen hamnar man långt från vad vi till vardags menar med begrepp som lycka och välfärd och man kan därmed börja undra vilken fråga en sådan idé om eudaimonia egentligen utgör svaret på. Jag kommer att undersöka om den klassiska aristoteliska hållningen går att förstå på ett sätt som gör den till ett rimligt alternativ. Jag lutar dock åt att det fortfarande är av vikt att skilja ut det distinkt moraliska från andra komponenter av eudaimonia. Man kan möjligen skilja mellan två innebörder av att leva så att man uppnår eudaimonia: i en snävare innebörd lever man väl när man lever på ett sätt som ger en personlig lycka, i en vidare mening lever man väl om man uppnår personlig lycka och gör rätt för sig i relation till andra. Det senare skulle motsvara Kants idé om det högsta goda och kanske kan även en aristotelisk agents lycka i första hand består av det förra, medan det senare är ett villkor för att en praktiskt vis person skall vara tillfredsställd med sitt liv. Moralens värde ligger då snarast i att vara ett villkor för andra komponenters värde. Det är dock osäkert om man på ett bra sätt kan ympa in dessa kantianska idéer och i första hand skulle jag här vilja vidareutveckla en del idéer om den narrativa strukturen hos våra liv. Det här är något jag redan skrivit en del artiklar om (av vilka en, Leading a Life of One s Own, är bifogad ansökan), men de har varit mer inriktade på hur händelser, relationer och omständigheter formar våra liv; nu skulle jag vilja undersöka den roll som spelas av karaktärsdrag och vilken roll moralen lämpligen har i våra liv. 3. Dygderna och det rätta Även om dygdetikens fokus ligger på karaktären bör en fullt utarbetad normativ teori kunna säga något om handlingsbedömningar också. En del teorier, framför allt inom den kantianska traditionen, förstår rätt och fel som att vara en fråga om att handla i enlighet eller i strid med vissa lagar. Inom dydgetiken tenderar man att se rätt eller fel snarare som en fråga om praktisk precision, att i sitt handlande träffa rätt i relation till den situation som man befinner sig. Om man, som jag tänkt argumentera för i föregående kapitel, menar att även dygdetiker bör försöka separera ut det distinkt moraliska måste man dock säga något om vad det innebär att träffa rätt moraliskt snarare än att träffa rätt i största allmänhet. Den tes jag lutar åt att driva är att moralens område stakas ut av vad som är passande av oss att kräva av varandra (en liknande tankegång finns hos kontraktsteoretikern T. M. Scanlon (1998)). Om en handling är passande att göra och det dessutom är passande av andra att kräva att vi gör den, då är det en moraliskt passande handling. Frågan är dock om den här idén går att upprätthålla utan att positionen kollapsar till ett slags kontraktualism. Man kan vidare skilja mellan två typer av dygdetisk handlingsbedömning. Den första, exemplifierad av Slote, är aktualistisk: bedömningen av handlingen utgår i första hand från agentens faktiska motiv. Den andra, exemplifierad av Hursthouse, är hypotetisk: bedömningen utgår från vad en idealisk agent, den dygdige eller den praktiskt vise, skulle göra om hon befann sig i motsvarande situation. Den stora fördelen med en hypotetisk modell är att den på ett rakt sätt tillåter en distinktion mellan att handla rätt och att handla dygdigt. Intuitivt förefaller det ju rimligt att även usla personer ofta kan handla 5

6 rätt; även om de drivs av dåliga motiv kan deras val av handlingar i många fall ändå vara moraliskt oklanderliga. Det stora problemet med en hypotetisk modell är, vilket argumenterats av bland andra Bernard Williams (1995) och Robert N. Johnson (2003), att den dygdige personen inte alltid tycks vara relevant för vad som är det rimliga för icke-dygdiga personer att göra i en rad situationer. Frågan är dock om det här behöver vara ett problem. Om man tar det dygdetiska riktighetskriteriet som det formulerats av Hursthouse skiljer det som sagt inte mellan moraliskt handlande och övrigt handlande. Om man däremot skiljer ut specifikt moraliskt handlande, som jag ju menar att även dygdetiker kan och bör göra, så kan det möjligen räcka att den idealiserade agentens handlande är relevant för denna mindre kategori av situationer och handlingar. Jag kommer att undersöka om man genom den här strategin eventuellt kan hantera denna centrala svårighet för dygdetiken som normativ teori eller om det finns andra sätt på vilka ma n kan klara av den. 4. Från godhet till anständighet Medan föregående kapitel diskuterar dygdetiska handlingsbedömningar på ett strukturellt plan skall det här kapitlet gå in på mer substantiella aspekter. Till att börja med kommer jag att argumentera för att om ett dygdetiskt riktighetskriterium skall kunna fånga centrala drag hos vardagsmoralen (vilket inte är ett absolut krav, men ett viktigt värde om man utgår från en strävan efter reflektivt ekvilibrium), bör det formuleras negativt, som ett kriterium på felaktiga handlingar, och i termer av vad moraliskt anständiga personer inte skulle göra snarare än positivt och i termer av vad den dygdige personen skulle göra. Anledningen är att moraliskt sett tycks det finnas många goda handlingar som går utöver vad som krävs av oss, vad skolastikerna kallade opus supererogationis och vad som idag ibland kallas moraliskt överkvalificerat handlande. För att detta utrymme skall finnas mellan vad som är gott nog och vad som är riktigt bra behöver man definiera måttstocken för vad som kan krävas av oss i termer av personer som inte fullt ut är dygdiga. Det här är en linje som jag redan drivit i en artikel ( From Virtue to Decency, bifogad till ansökan), men som där är tämligen skissartad och behöver utvecklas vidare. När det gäller det ideal som utgörs av den dygdige personen kommer jag att driva tesen att det finns två huvudtyper för hur det kan se ut. Den första varianten är den praktiskt vise (en fronimos, för att använda Aristoteles uttryck), det andra är vad man skulle kunna kalla helgonet, den självuppoffrande individen, som väl snarast ligger närmare den kristna traditionens etiska ideal. I det första fallet ligger dygden i mitten av den moraliska skalan, med två korresponderande ytterligheter som båda är laster. I det andra fallet är både lasten respektive dygden ytterligheter, där lasten är den dåliga ytterligheten och dygden den goda. Den position som jag föreslår kan sägas utgöra en kompromiss mellan dessa två synsätt: dygden blir en ytterlighet, men den moraliska anständigheten blir en medelväg, som dessutom är det ideal utifrån vilket det bestäms vilka handlingar som är felaktiga. Detta innebär dock fortfarande att bilden av den dygdige personen som jag kommer att föreslå i det här kapitlet ligger närmare det som kan kallas helgonet än den aristoteliska bilden av den praktiskt vise. De flesta moderna dygdetiker nöjer sig, till skillnad från till exempel Aristoteles, med att tala om dygdighet rent allmänt istället för att försöka bena upp den. Vad jag skulle vilja göra är att utarbeta en mer detaljerad bild den moraliska skalan och vad det är för 6

7 karaktärsdrag som faktiskt utmärker den gode, den anständige respektive den usle. En intressant fråga här är också om det kan sägas finns något sådant som verklig ondska. 5. Överväganden, principer och omdömen Ofta har dygdetiken uppfattas som stående i motsättning till att moraliska principer skulle ha någon större roll eller vikt. Samtidigt har dock till exempel en mer teoretiskt lagd dygdetiker som Hursthouse betonat att mot de olika dygderna kommer olika moralregler att korrespondera. Den stora skillnaden gentemot deontologisk etik behöver alltså inte nödvändigtvis handla om principers roll i vår vardag utan snarare om principernas grund och den roll de eventuellt har i svåra fall. Själv lutar jag åt att generella principer bör tillerkännas en viss relevans och jag har tidigare i en artikel ( Rules and Exceptions ) argumenterat för en mellanposition ifråga om principers generalitet, fast den texten hade mer av en pliktetisk inriktning. Problematiken blir dock av litet annorlunda art när det kommer till dygdetik. Man anser nämligen ofta att om principer har en stark ställning i moralen kan det betyda att den dygdige eller anständige personens roll som måttstock går att reducera bort (en dygdig person blir då inte mer än en som är disponerad att handla i enlighet med de rätta principerna). Det är dock inte nödvändigtvis fallet att en princip-orienterad moral inte kan vara dygdetisk; det kan fortfarande vara så att den dygdige eller anständige personen spelar en irreducibel roll. Den första möjligheten är att även om det kan finnas vissa sanna principer måste principer ofta vägas samman och här kan en idealiserad agents omdömesförmåga tänkas vara det som konstituerar vad som är det rätta svaret i sådana avvägningar. Den andra möjligheten är att principer helt enkelt bara är generaliseringar över dygdiga eller anständiga personers handlande. Vissa sådana generaliseringar kan sakna undantag, och därmed vara sanna principer, men de har ingen självständig ställning gentemot goda personers omdömesförmåga. Den första tesen är svagare och är den som Swanton anammar; jag skulle vilja argumentera för att även den andra tesen är korrekt; och eftersom jag tänkt anamma en ansats i termer av strävan efter reflektivt ekvilibrium blir frågan om vilka principer som är rimliga, och vilka som rentav saknar undantag, en fråga för vad som i slutändan blir utkomsten ur den process av ömsesidigt avpassande som utgör strävan mot reflektivt ekvilibrium. Helst skulle jag åtminstone vilja ge ett utkast till vilka principer som skulle kunna vara rimliga utifrån en dygdetisk ansats och diskutera vad de inom ramen för en sådan skulle innebära. På ett mer allmänt plan skulle jag i alla fall vilja undersöka om dygdetiken kan användas för att göra begripligt och möjligen också fullt rimligt det att vardagsmoralen i första hand karaktäriseras av negativa principer (att inte döda, skada, stjäla, ljuga, etc.). När det kommer till hanteringen av svåra fall erbjuder knappast dygdetiken några enkla lösningar utan kommer att peka i riktning mot rådgivning från konkreta personer, men som en konsekvens av det föregående kapitlets diskussion av ett riktighetskriterium formulerat i termer moralisk anständighet snarare än godhet kommer jag att resonera kring två modeller, en expert-modell enligt vilket ens bästa möjlighet är att identifiera personer som approximerar full dygd, och en kommitté-model, där svåra moraliska beslut bäst lämnas åt grupper av personer som är moraliskt anständiga men samtidigt så olika som möjligt. Den senare modellen är den som jag menar passar bäst med den syn på moralisk riktighet som jag ämnar försvara och är därmed också den modell som jag kommer att försöka utarbeta i mer detalj. 7

8 Referenser Adams, Robert Merrihew (2006): A Theory of Virtue. Oxford: Oxford University Press Anscombe, Elizabeth (1958): Modern Moral Philosophy. Philosophy 33: Baron, Marcia (1995): Kantian Ethics almost Without Apology (Ithaca: Cornell University Press). Baron, Marcia; Pettit, Philip & Michael Slote (1997): Three Methods of Ethics. Oxford: Blackwell Publishers. Das, Ramon (2003): Virtue Ethics and Right Action, Australasian Journal of Philosophy 81: Driver, Julia (2001): Uneasy Virtue. Cambridge: Cambridge University Press. Doris, John (2002): Lack of Character: Personality and Moral Behavior. Cambridge: Cambridge University Press. Foot, Philippa (2001): Natural Goodness. Oxford: Oxford University Press. Harman, Gilbert (1999): Moral Philosophy Meets Social Psychology: Virtue Ethics and Fundamental Attribution Error, Proceedings of the Aristotelian Society 99: Herman, Barbara (1993): The Practice of Moral Judgment. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Hurka, Thomas (2001): Virtue, Vice, and Value. Oxford: Oxford University Press. Hursthouse, Rosalind (1999): On Virtue Ethics. New York: Oxford University Press. Johnson, Robert (2003): Virtue and Right, Ethics 113: Kagan, Shelly (1989): The Limits of Morality. Oxford: Oxford University Press. Lovibond, Sabina (1983): Imagination, Realism, and Ethics. Oxford: Blackwell Publishers. McDowell, John (1979): Virtue and Reason, The Monist 62: McDowell, John (1996): Two Sorts of Naturalism, Rosalind Hursthouse, Gavin Lawrence & Warren Quinn (reds.), Virtues and Reasons. Oxford: Clarendon Press. MacIntyre, Alasdair (1981): After Virtue. Notre Dame: University of Notre Dame Press. Nodding, Nel (1986): Caring: A Feminine Approach to Ethics and Moral Education. Berkeley: University of California Press. Nussbaum, Martha (2001): Women and Human Development. Cambridge: Cambridge University Press. Prichard, H. A. (1912): Does Moral Philosophy Rest on a Mistake?, Mind 21: Rabinowicz, Wlodek & Rønnow -Rasmussen, Toni (1999): A Distinction in Value: Intrinsic and For its Own Sake, Proceedings of the Aristotelian Society 100: Scanlon, T. M. (1998): What We Owe to Each Other. Cambridge, Mass.: Belknap Press. Slote, Michael (1992): From Morality to Virtue. New York: Oxford University Press. Slote, Michael (2001): Morals from Motives. New York: Oxford University Press. Stocker, Michael (1976): The Schizophrenia of Modern Ethical Theories, The Journal of Philosophy 73: Swanton, Christine (2003): Virtue Ethics: A Pluralistic View (Oxford: Oxford University Press). Williams, Bernard (1975): Persons, Character, and Morality, A. O. Rorty (red.), The Identities of Persons. Berkeley: University of California Press. Williams, Bernard (1995): Reply to McDowell, J. E. J. Altham & Ross Harrison (reds.): World, Mind, and Ethics. Cambridge: Cambridge University Press. 8