Påskbudskapet om befrielse Katastrofer och bönesvar Ekumenisk rapport till påven Biskopens vision om Kyrkan. 1 april 2010 Pris 40 kr

Transkript

1 #4 1 april 2010 Pris 40 kr Påskbudskapet om befrielse Katastrofer och bönesvar Ekumenisk rapport till påven Biskopens vision om Kyrkan

2 #4 Ur innehållet 1 april 2010 Årg 85. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) Tel: , Fax E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. STYRELSEORDFÖRANDE ANSVARIG UTGIVARE Kjell Blückert REDAKTION Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se , Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net , Ryszard Antonius Klinger ryszard.antonius@katolsktmagasin.se Prenumerationsärenden, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se Pren. pris Sverige: 300:- Europa 440:- Utom Europa 480:- Pg , Bg Annonser Display i Umeå AB info@display-umea.se Tryck: AlfaPrint Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala Nr 5 utkommer 7/ Manusstopp 12/ För icke beställt material ansvaras ej. Ge asyl åt kristna irakier sidan 4 Ny ekumenisk rapport om rättfärdiggörelsen sidan 6 Ekumeniken i fokus sidan 10 hos ett pastoralråd under omdaning sidan 12 Syster Veronica OP har börjat blogga sidan 14 Katrin Laine, ny kommunikatör för Svenska Bibelsällskapet sidan 15 Opus Dei-medlem kommenterar medias beskrivningar sidan 18 Kyrkoåret: De heliga tre påskdagarna sidan 23 Biskop Anders ger sina visioner om framtidens Kyrka sidan 32 Frågan om livets början upp till debatt sidan 35 In memoriam: Syster Agnes OP sidan 40 Familjesidan: De unga är också Kyrkan sidan 46 OMSLAGSBILD: KRISTUS BEFRIAR DE DÖDA UR GRAVARNA. STENRELIEF IVÄSTERÅS DOMKYRKA, FOTO: BIRGIT AHLBERG-HYSE

3 ledare sid. 3 Med hopp om att prenumeranter kan bli fler Är man katolik ska man prenumerera. Det har med lojalitet att göra. Så tycker jag. En katolik som samtidigt erkände att han inte alltid hade läst varje rad i tidningen utryckte sig på det viset. Det värmde. För vi behöver våra prenumeranter. Km får varje år ett stort och välkommet bidrag från biskopsämbetet (utan vilket vi inte skulle gå runt) men det räcker inte med det. Alltför ofta tvingas vi konstatera att nu är det ebb i kassan Förra numrets 40 i stället för vanliga 48 sidor var en besparingsåtgärd (som vi nog får ta till igen). Vi har i dag adresser i vårt prenumerantregister. Det är inte dåligt, särskilt inte med tanke på att enligt vad olika läsarundersökningar lär visa man normalt räknar fyra läsare på en prenumeration. Eller är det dåligt? Antalet registre - rade katoliker uppgick i slutet av mars till cirka Över av stiftets betjänade katoliker är alltså inte Kmprenumeranter. Det är sant att många av dem är i yngsta laget för att hålla sig med Km. Det är sant att merparten inte har svenska som första språk. Samtidigt vill vi gärna tro att Km skulle kunna bidra till att som det står i våra redaktions - statuter verka för samförstånd och gemenskap inom Kyrkan. Mellan katoliker med olika bakgrund, också med olika kulturell och språklig bakgrund. Mellan katoliker i olika delar av stiftet. Mellan katoliker som befinner sig i peri - ferin, utan självklar kontakt med andra katoliker. Kanske också mellan olika åldrar? Vi räknar alltså med att antalet prenumeranter kan växa. För oss som ansvarar för tidningen vore det till god hjälp om ni som redan prenumererar på Katolskt magasin hjälpte katolikerna i er omgivning och inte bara katolikerna att upptäcka Km. Kanske genom att nappa på någon av de gåvoprenumerationer vi ibland erbjuder, kanske genom att låna ut tidningen, kanske genom att glömma den på tåget eller genom att, när tillfälle ges, säga något i stil med apropå det så läste jag i Km. Väldigt gärna genom att bekosta en prenumeration till någon som skulle välkomna den sortens gåva. Vi vill tro att Km är en lämplig present i samband med till exempel konfirmationer och konversioner. Ni är många som redan stöder Km på detta sätt. Tack för det! PS Ibland nås vi av solskenshistorier. En kvinna berättade för prenumerationsan - svariga Sofia Wahlstedt om hur hon, när Km kommer, brukar sätta sig i all ensamhet på sin balkong och läsa högt ur tidningen. Katolskt magasin är så bra att jag unnar mina grannar att ta del av innehållet! DS uka st Se äve e 50, Upp, min tung a, att be sjung a und ret som i bland oss sker, hem lig he ten ing en a nat, det som ö gat in te ser: Triduum sacrum, de heliga tre påskdagarna, inleds med skärtorsdagens kvällsmässa. Vi publicerar här, med tillstånd från Katolska Liturgiska Nämnden, en av de nattvardshymner av Thomas av Aquino som kommer att ingå i nya Cecilia. Kris ti kropp och blod är Efter sista versen: A gå men. 2 Här han bodde, mitt ibland oss, och bar samma kropp som vi, född av Jungfrun, ledd av Anden, för att alla skulle bli Faderns barn, av Ordet födda till ett oförgängligt liv. 3 När han sist med sina vänner lägger sig vid bordet ner, vetande vad timmen slagit, tar han brödet, bryter, ger: Detta är min kropp i tecken redan korsets offer sker. van som av god het Gud oss ger. 4 Allt vad lagen föreskrivit får sin slutliga gestalt: påskens måltid, sången, lammet, brödet han förnyar allt. Allt han lyfter och förvandlar och välsignar tusenfalt. 5 Låt oss falla ner i bävan, tiga, reda honom rum, hylla den som, dold i brödet, bor bland oss i denna stund, öppna hjärtat för hans höga, heliga mysterium. 6 Tacka nu vår Gud och Fader, ära Sonen, sjung hans pris, lova Anden, se och smaka: endast Gud är god och vis. Skåda, mitt i världens dunkel, skimrande, hans paradis! Amen. T Pange, lingua, gloriosi corporis mysterium, Thomas av Aquino 1263/64?, A. Ekenberg 2002 M Luxemburg

4 sid. 4 aktuellt utrikes Emil Shimoun Nona. Den kaldeiske ärkebiskopen av Mosul talar om panik: Under en vecka har fyra kristna mördats. Iraks kristna i ångest och skräck Det har hållits val i Irak, de första i egent - lig mening demokratiska valen. Sex partier och allianser tävlade om makten: Rättsstaten, ett tvärreligiöst ickeislamistiskt block under premiärminister Nouri Malaki, Nationella alliansen med shiitisk dominans, det kurdiska partiet Förändring, Iraklistan, en nationalistisk, vänsterinriktad allians, det sekulära Irakisk enighet och så Kurdiska alliansen. Vilken valutgången än blir, är det inte säkert att de kristna i Irak gagnas. Mer än den nationella politiken är det lokala grupperingar och fraktioner som avgör de kristnas öde på olika håll i landet. Dem rår inte den nationella säkerheten på, Iraks egen polis och militär är för bräcklig för att stoppa attentat och hot från extremister. Det visar det faktum att minst 38 personer dödades under valdagen. Å andra sidan röstade 62 procent av irakierna. Det betyder förhoppningar och förväntningar på ett demokratiskt styre i en stat, splittrad i skilda religiösa och etniska traditioner. Muslimska sunniter sida vid sida med shiiter, dessutom kurder, jezider, mandéer och kristna. Gruppen kristna irakier är som få utsatt för ständiga attacker och hot. Den senaste tiden har angreppen ökat i antal och våldsamhet. Samtidigt som de kyrkliga ledarna i Irak slår larm om att den urgamla, fast rotade kristna befolkning - en i tvåflodslandet håller på att försvinna från sina historiska hemtrakter och vädjar om ett slut på denna tragiska exodus, Kaldeer firar gudstjänst. Bilen är tagen i Johanneskyrkan i Södertälje. Foto: Kaj Engelhart

5 aktuellt utrikes sid. 5 förstår man mer än väl de familjer och enskilda som inte längre uthärdar mordhot och daglig förföljelse och går i exil. De flesta till ett grannland, men många också till länder som Sverige. Rena paniken så betecknade den kaldeiske ärkebiskopen av Mosul, Emil Shimoun Nona, situationen bland de kristna i en intervju den 19 februari. Bara under en vecka hade fyra kristna mördats, i en pågående extremistisk kampanj att driva bort alla kristna ur hans stad. Varken på arbetet, i skolan eller hemma går en kristen trygg för angrepp, sade han, och då är det svårt att motivera någon att stanna kvar. Femtusen kristna familjer levde i Mosul 2003, idag är det bara ett fåtal kvar. Varje dag bryter ett dussintal kristna upp och går i landsflykt. Ärkebiskopen vädjade till de internationella medierna att inte stillatigande åse utrotandet av de kristna utan ta upp och belysa den förtvivlade situationen. Två dagar senare skrev L Osservatore Romano om ytterligare ett mord på en kristen i Mosul. 57-årige kryddhandlaren Adnan Al Dahan hade kidnappats, men familjen hade inte vågat underrätta polisen för man hoppades och trodde att kidnapparna skulle begära lösenpengar och man ville undvika att försvåra förhandlingarna. I stället påträffades mannen mördad och med skottskador i huvudet en vecka senare. En präst som intervjuades, han vågade inte uppge sitt namn, beskrev stämningen som fylld av ångest och skräck. Mosul har blivit en begravningsplats för kristna, sade han. Söndagen den 28 februari firades inga mässor i Mosul. I stället gick ett tusental kristna ut på gatorna i protestdemonstrationer mot våldet. På banderoller krävde de ett slut på slakten av de kristna. Ytterligare tre kristna hade mördats: pappan och två bröder till en syrisk-katolsk präst som kidnappats redan 2007 men släppts fri. Protestaktionen hade tillkännagivits av den syrisk-katolske biskopen i Mosul, Georges Kass Moussa. Demon st - ranterna krävde också att myndigheterna äntligen garanterar ett effektivt skydd för minoriteterna i Irak. Aktionen fick stöd av påven Benedikt XVI, som i en appell uttryckte sin sorg över de tilltagande förföljelserna mot de kristna och anslöt sig till demonstranternas krav på funge ran de skydd för minoriteterna i Irak. Samtidigt uppmanade han de kristna församlingarna i Irak att vara en det godas surdeg för fosterlandet, som ni tillhör som en fullvärdig, integrerad del sedan århundraden. Den 9 februari hade de 14 kristna kyrkorna i Irak grundat ett kyrkoledarnas råd, Council of Christian Church Leaders, för att tillvarata de gemensamma intressena. General - sekreterare är den armenisk-apostoliske ärkebiskopen Avak Asadou rian. - Vi fördömer konflikterna och våldet mot kristna församlingar i Irak, och i synnerhet det som drabbar de kristna i Mo - sul, sade Asadourian till nyhetstjäns ten Fides. - Samtidigt måste vi som kristna förbli goda människor och förhålla oss som barmhärtiga samarier gentemot dem som tillhör andra religioner och etniska grupper. Vi skall besegra det onda med det goda. På detta sätt tänker vi leva vidare i Irak. Apostolisk nuntie i Irak är den indiske ärkebiskopen Francis Assisi Chullikat. För honom är våldet mot de kristna i Irak obegripligt. - De kristna finns här sedan 2000 år. De delar alltså hela den irakiska historien med sina muslimska landsmän. Därför är fördrivningen av de kristna att likställa med förstörelsen av landets historia och kultur, säger Chullikat. - Men de kristna i Irak spelar också en annan roll. De ses som fredsstödjare och anlitas ofta som medlare. Ett bevis på det är besöket nyligen här på nuntiaturen av två delegationer sunnitiska och shiitiska muslimer. Även regeringen är medveten om detta och uppskattar det. Tyvärr är de lokala myndigheterna inte i stånd att skydda de kristna och förhindra våldet. - Men trots allt kommer de kristna att engagera sig för freden. Det är kyrkans kallelse här i Irak, säger ärkebiskop Chullikat. Kaj Engelhart Ge asyl åt kristna irakier I ett pressmeddelande från Katolska Biskopsämbetet i Stockholm den 24 februari citeras ett brev från fader Adris Hanna, syriskkatolsk själasörjare i Stockholm. Efter en lång förteckning över de talrika morden på kristna i Mosul mellan december i fjol och februari i år riktar fader Adris Hanna en vädjan till människor och myndigheter i Sverige: Vi kristna vädjar om att rädda våra kristna medbröder i Irak i allmänhet och i Mosul i synnerhet, att hjälpa dem att ha ett värdigt liv utan rädsla för förföljelse p.g.a. sin religion. Irakiska staten är hjälplös och kan inte göra något. Staten påstår att terror drabbar alla, vilket är sant rent allmänt, men i detta fall är det tydligt att det pågår en organiserad utrotning av vårt kristna folk, och detta händer dagligen med fredliga obeväpnade människor som offer. Jag har daglig kontakt med kyrkan och anhöriga i Mosul, de lever med stor rädsla och fara dagligen. Jag sitter här och vet inte hur jag kan hjälpa dem. Varje minut kan skörda många offer medan de förnekas asyl här i Sverige, och tvingas återvända till Irak. Jag ber i min katolska kyrkas namn att Sverige medverkar till att avslöja och bekämpa folkmordet som pågår mot kristna i Irak, att skydda och hjälpa dem som är utsatta i Irak, att stoppa utvisningarna av kristna irakier och bevilja dem asyl. Rädda de kristna i Irak! Fader Adris Hanna Rektor för Syriansk-Katolska kyrkan i Sverige

6 sid. 6 aktuellt utrikes Cunaripe, drabbad stad. I jorbävningens spår följde tsunamin. Vi fick ett brev från Anette Mols, hemmahörande i Malmö och Vår Frälsares församling, sedan juli 2007 bosatt i Santiago i Chile. Anette skriver, i brevet som är daterat 8 mars, om hur hon just nu befinner sig i efterdyningarna av jordbävningen där. Jordbävningen i Chile: Inte en upplevelse man traktar efter men Jordbävningen drabbade oss förra lördagen. Veckan innan kom Katolskt magasin nummer 2. När jag läste artikeln som handlade om Haiti var det som om ni skrivit om oss. CNN News slutade sända härifrån när den största sensationen lagt sig och givetvis har de inte sänt något alls om hur fantastiskt så mycket fungerat och om hur solidariska chilenarna är. Mina barn går på en internationell skola. Vi ordnade genast, tillsammans med barnen, insamling av mat, kläder, leksaker, madrasser, resesängar, filtar, kuddar med mera. Lastbilen gick söderut i fredags kväll. Och så har det varit runt om i staden. Överallt har skolor haft insamlingar och på lokal TV har man visat folks välvilja att hjälpa till. I helgen hade vi en TV-sänd penga - insamling, där både den sittande presi - denten Michelle Bachelet och den nyvalde Sebastian Piñera, som tillträ d er denna vecka, deltog sida vid sida. Målet var att samla in 15 billioner peseos. Slutresultatet blev det dubbla, 30,2 billioner, vilket är cirka 45 miljon er svenska kronor. Vår skola lyckades samla in av dessa. Givetvis är det här inte en upplevelse man traktar efter, men samtidigt har detta varit en fantastisk lektion för mina barn. Vi flyttar vidare till Singapore i juni så det var bara för dem att bland sina saker sortera ut det som skulle gå till dem som har större behov, vilket de gjorde med stor entusiasm. Vi har också bestämt att de saker vi inte tänker ta med oss, och som vi egentligen hade tänkt sälja att de sakerna kommer vi i stället att skänka bort. Det är inte så ofta svenska barn får möjlighet att så nära inpå sig se nöd, smärta och sorg i den omfattning vi just nu upplever här. De har en stor mängd skolkamrater som fått mycket förstört. Skolan var stängd hela förra veckan eftersom man varken hade vatten eller el. I dag är de tillbaka igen och får då träffa kamrater som kanske inte mår så bra, men detta har skolan beredskap för och man fortsätter med att träna "duck and cover" hur barnen ska bete sig vid nya skalv. Vi har haft över 500 efterskalv och de fortsätter om än i mindre omfattning. I skolan engagerade vi oss särskilt för staden Cunaripe, en av många kuststäder som drabbades av den efterföljande tsunamin. På banderollen som täckte den lastbil som gick dit med varor stod det: Den här lastbilen är på väg till Cunaripe och den är fylld med hopp. Text och foto: Anette Mols Lektion i medmänsklighet. Vicky Huseby, Carly Sorensen och Hannah Goodwyn förfärdigar banderollen som ska täcka lastbilen som ska gå till Cunaripe fylld med hopp.

7 aktuellt utrikes sid. 7 Apropå Haiti och Grenada: Katastrofer och bönesvar Omkring arbetade jag ett år i Västindien/Kari - bien, framför allt i Grenada. Jag mellanlandade en gång på nyligen jordbävningsdrabbade Haiti och såg hur fattigt där är, vilket ger anledning till denna reflexion. Min huvuduppgift på Grenada var att arbeta för Rädda Barnen, med en totalinventering av alla funktionshindrade barn, och att komma med ett program för behandling och hjälpmedel. Jag arbetade även med Moder Teresas systrar och levde med dem i 6 månader. Jag tog stort intryck av dem. Vad vi i Europa ofta inte känner till är att alla i Västindien är betydligt mer religiösa än i Sverige och att tron på Gud är mycket stor. Alla former av samfund finns. De starkaste är Katolska kyrkan och den episkopala kyrkan men här finns också många frikyrkor, inte minst pingstförsamlingar. Alla kyrkor var fulla på söndagarna. Min uppgift i Grenada var alltså att söka upp familjer där det fanns funktionshindrade barn. Ofta var det mormor som tog hand om barnen eftersom mamman kunde vara 20 år och ogift ändå kunde hon ha två-tre barn. Mormor själv var kanske 45 år. Arbetslösheten var stor, kring 50 procent eller mer än så. Jag frågade en mormor om hur hon utan pension sådan fanns inte kunde ta hand om två barn. Jo, svarade hon, jag har lite grönsaker och höns i min trädgård och så hjälper Han mig. Hon pekade uppåt. Moder Teresas systrar ordnade varje dag sopplunch för huvudstadens hemlösa invånare. De hade inga pengar men brukade få mat som kasserades i affärerna. Jag frågade hur de kunde vara så säkra på att de skulle kunna koka soppa varje dag? Vissa dagar blir soppan tjock, andra dagar blir den lite tunnare men vi förlitar oss på Honom! Och igen pekades det uppåt. En sådan religiositet är inte vanlig i Sverige men den är stark i Västindien/Karibien. Jag kan garantera att från människor här, i den katastrofala situation de befinner sig i, många böner går till vår Herre. De insamlingar vi gör blir ett svar på dessa böner. Det handlar inte bara om välgörenhet. PO Elfstrand, barnläkare och katolik, Skövde Fotnot: Västindien/Karibien består av ett stort antal öar, däribland Haiti och Grenada. Maria lär Bernadette att göra korstecknet Tid 8 15 september 2010 Ledare Biskop Czeslaw Kozon Herbert Krawczyk S.J. Danmark Fader Björn Göransson Sverige Pris Dkr Den nordiska vallfärden till Lourdes Anmälningsmaterial: rekvireras måndag till fredag hos Mariatjänst, Dragarbrunnsgat 9D Uppsala,Tel E-post: info@mariareginacaeli.se Ytterligare information: Aina Larsson, tel Kerstin Holm, tel (bäst kvällstid) Anmälningsfrist för medhjälpare 19 april, för övriga pilgrimer 1 juni Gåvor mottas tacksamt, gironr , märkt Hjälp

8 sid. 8 ekumenik Ny ekumenisk rapport: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv - På något sätt har vi tagit ett steg närmare varandra. Så kommenterar pater Henrik Roelvink OFM den rapport om rättfärdiggörelsen som representanter för Katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna i Sverige och Finland har skrivit gemensamt. Henrik Roelvink har varit sekreterare i den katolsk-lutherska dialoggrupp som under sju år har arbetat fram ett gemensamt dokument om rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. - Fast jag vill hellre kalla det frälsningsläran. Det är lättare att förstå, säger Henrik Roelvink. Den huvudsakliga utgångspunkten för dokumentet är den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen som undertecknades 1999 av Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet. - Vi har också utgått från en svensk ekumenisk rapport om kyrkan som sakrament, som kom samma år. På resultaten från den rapporten har vi kunnat bygga den gemensamma uppfattningen om kyrkans sakramentalitet, säger pater Henrik och förtydligar: - Kyrkan är inte bara en plats där vi möter Gud utan den förmedlar gudsgemenskap i sig själv. Därför kan man säga att kyrkan till sin karaktär är sakramental. Det är i kyrkan rättfärdigheten förverkligas genom Ordet och sakramenten. Även i fråga om påveämbetet har kyrkorna kommit varandra närmare. - Efter påven Johannes Paulus II:s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint som kom 1997, har dialogen om den universella kyrkan blivit öppnare. I våra samtal har vi kommit fram till att det kan bli en fruktbar dialog om våra kyrkor reflekterar över innebörden av ett speciellt ämbete för den universella kyrkan. Det finns en inre enhet mellan Jesus Kristus och hans kyrka, mellan huvudet och kroppen. Så kan Gud sägas vara inkarnerad i kyrkan. (Ur Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv, nr 338) Vad gäller synen på biskops-, präst- och diakonämbetet råder inte konsensus, det vill säga samförstånd, däremot konvergens, som innebär att vi har kommit närmare varandra, fortsätter pater Henrik. - Ett ordinerat ledarskap av biskopar, präster och diakoner har vi gemensamt sedan fornkyrkan. Men vi har olika uppfattningar om exempelvis biskoparnas auktoritet och om huruvida både män och kvinnor ska kunna tjäna i det ordinerade ämbetet. Det är de skiljande uppfattningarna om prästämbetet som försvårar möjligheterna att fira gemensam eukaristi, så kallad interkommunion. - Men även där har vi kommit längre. I rapporten re - kommenderas att enskilda lutherska kristna i Sverige och Finland ska kunna tillåtas att ta emot eukaristin vid en katolsk mässa, efter kontakt med en katolsk biskop. Det gäller dock bara i särskilda fall, exempelvis vid ekumeniska arrangemang och i samband med själavården i blandäktenskap. Ett steg närmare varandra. Pater Henrik Roelvink OFM är nöjd med den nordiska katolsk-lutherska dialogen som har utmynnat i en rapport. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Punkten om interkommunion har en pastoral innebörd. I övrigt tycks det som om dialogen har rört sig på ett teologiskt plan som kanske inte berör det kristna fotfolket? - Det stämmer. Detta är en teologisk rapport men den är viktig som dokument för en pågående, seriös dialog och den kommer att få internationell betydelse inom ekumeniken.

9 aktuellt inrikes sid. 9 Efter sju års dialog. Katolske biskopen Anders Arborelius och Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd flankerar biskopen i den lutherska kyrkan i Finland, Eero Huovinen, som tillsammans med pater Henrik Roelvink OFM överlämnade rapporten Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Foto: Per Englund Varför har den här dialogen förts mellan katoliker och lutheraner i just Sverige och Finland? - Våra länder har en gemensam historia från medeltiden och förändringarna under reformationen blev mindre här än i andra länder där lutherdomen infördes. Exempel är den bevarade liturgin och det historiska episkopatet som förklarades vara givet av den helige Ande. Under samtalens gång har vi rensat bort en del av de hinder för ekumenik som låg kvar från 1500-talet, konstaterar pater Henrik. Men nya stötestenar har väl dykt upp under de sju år som dialogen har pågått, exempelvis den skiljande uppfattningen om äktenskapets sakrament? - Ja, men den har inte behandlats här. Det blir en uppgift för framtidens samtal. Själv är jag nöjd med att ha fått av - sluta denna rapport och anser med ålderns rätt att jag inte behöver sitta med i en kommande dialoggrupp, säger 72- årige Henrik Roelvink, som utöver sitt uppdrag som sek - reterare i gruppen har varit redaktionsledare inför tryckning en av rapporten. Trots att många skiljaktigheter ännu finns mellan kyrkorna sammanfattar Henrik Roelvink den dialog som nu har resulterat i ett gemensamt dokument: - Vi är på väg att bli systerkyrkor. Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran, som undertecknades 1999, var resultatet av tre årtiondens samtal mellan de lutherska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan om hur man förstår kärnan i den kristna tron. Deklarationens undertecknare å Katolska kyrkans vägnar var kardinal Edward Idris Cassidy, president för Katolska kyrkans råd för främjande av kristen enhet, och dess generalsekreterare, biskop Walter Kasper. På svenska fick deklarationen titeln att i allt bekänna Kristus. Överlämnandet av rapporten sker i fyra faser: Den första var under Sveriges Kristina råds årsmöte den 11 mars när den katolske biskopen Anders Arborelius, och Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd tog emot den under högtidliga former från dialoggruppens ordförande, biskopen i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Eero Huovinen, och dess sekreterare pater Henrik Roelvink OFM. I stilla veckan sker en liknande ceremoni i Finland. I början av maj reser en delegation till Rom och överlämnar rapporten till kardinalen Walter Kasper från enhetsrådet. Då blir det också en personlig audiens hos påven. I slutet av maj avlämnas rapporten till Svenska kyrkans biskopsmöte och kyrkostyrelse. Både lutheraner och katoliker ser dopets sakrament som början till rättfärdiggörelsen av den enskilda människan, som genom dopet blir ett Guds barn i Kristus och medlem i kyrkan. (Ur Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv, nr 344)

10 sid. 10 ekumenik Ekumeniken i fokus Ekumenik är en helig plikt. Det sade pater Fredrik Emanuelson OMI när han var pastoralrådets gäst vid dess senaste möte, på Marielund i slutet av februari. Fredrik Emanuelson är katolska stiftets handläggare i ekumeniska frågor. När Km talar med honom efter pastoralrådsmötet berättar han att han med sitt föredrag ville belysa ekumenikens huvuduppgift, nämligen att arbeta med allt som har att göra med kyrkans synliga enhet. - Ekumeniken börjar alltid hemma, på församlingsnivå, men den slutar aldrig där. Den slutar när de kristna kan sägas vara ett. Enheten är något som Gud har givit kyrkan och som aldrig kan tas ifrån henne. Vi bekänner detta varje gång vi läser trosbekännelsen och tar på oss ansvaret att leva enhetens gåva. - Katolska kyrkan lever ekumeniken i tre områden: Den andliga ekumeniken, som innebär gemensam bön, gudstjänst och vitt - nesbörd, det teologiska samtalet och det diakonala samarbetet, fortsätter pater Fredrik som på mötet, tillsammans med biskop Anders, beskrev de olika plan där vårt stift arbetar för ekumeniken: Sveriges Kristna Råd, Katolska Ekumeniska Nämnden, officiella bilaterala samtal med olika samfund och dialog med samhället. Vad gör vi för ekumeniken i våra lokala församlingar? Den frågan avrundade helt naturligt pater Fredriks besök hos pastoralrådet. - Det är tydligt att många katoliker är ekumeniskt engagerade på lokalnivå och tycker att det är fascinerande och viktigt. Andra tycker att det är svårt, särskilt när de märker spänningarna mellan Katolska kyrkan och andra kyrkor och samfund i bemötandet av katolska invandrare. Var går gränsen mellan att andra samfund välkomnar invand - rare och att respektera att de tillhör Katolska kyrkan? Detta diskuterade pastoralrådsledamöterna livligt. Däremot tyckte sig Fredrik Emanuelson märka ett mindre intresse för de ekumeniska samtalen som förs på officiell nivå kring äktenskapet. - Samtalen om blandäktenskap, med en partner i Katolska och en i Svenska kyrkan, har varit positiva och utmynnade i ett gemensamt dokument Det blev mer problematiskt när Svenska kyrkan 2005 beslöt om möjligheten att välsigna ingångna partnerskap och 2009 införde vigslar för samkönade par. - I fortsatta diskussioner om äktenskapet med Svenska kyrkan har vi haft möjlighet att uttrycka hur vi ser på äktenskapets sakrament, men vi vet inte i vilken grad man har lyssnat på oss. Svenska kyrkans beslut i frågan har vi att respektera, men det påverkar onekligen vårt förtroende i samtalen med Svenska kyrkan, säger Fredrik Emanuelson som dock menar att kyrkorna aldrig får sluta samtala i frågor som kan närma de kristna till varandra. Birgit Ahlberg-Hyse Engagemang Under en kafferast på pastoralrådets möte fortsatte samtalet om ekumenik mellan pater Fredrik Emanuelson OMI och Maurice Devenney från S:t Nikolai församling Linköping. På andra sidan pater Fredrik står Sandra Olivera Sanchez, Märsta, medlem i arbetsutskottet. I bakgrunden ser vi Andrzej Gutowski från Polska missionen i Stockholm med Ann Engstrand Silow, föreståndare på Marielund. Foto: Wieslaw Zalichta Mer från pastoralrådets möte på sidan 12.

11 kommentar/ekumenik sid. 11 Dialog den enda möjliga vägen Men varför ska vi egentligen föra dialog med andra? Det går ju inte att kompromissa om vår tro. Detta har jag, sedan jag började engagera mig ekumeniskt, hört många gånger. Ibland är problemet läromässigt, andra gånger skiljer vi oss mycket i handlingar och ord. Så varför fortsätta med de bilaterala dialogerna och andra forum för möten mellan Sveriges kristna? Ickekatolska kristna står utanför den katolska gemenskapen, men var och en som är döpt i Faderns, Sonens och den helige Andes namn är en del av samma kropp, den kristna gemenskapen. Det slås fast av Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken (Unitatis Redintegratio, UR). Kyrkoskiljande olikheter är gapande sår i denna kropp. Under förra seklet gjordes mycket för att sätta plåster på såren, genom samarbete på de områden där vi är lika, främst karitativa verksamheter som institutionssjälavård och flyktingfrågor. En verklig strävan efter läkedom kräver att vi inte bara desinficerar och plåstrar om, utan också på djupet behandlar infektioner och skadad vävnad. Detta kräver djupa teologiska diskussioner där vi tar upp också det som gör ont. Till vår hjälp har vi kroppens vilja att tillfriskna och vara hel, som är de kristnas böner om läkedom och Guds nåd som ständigt kommer den samlade kristenheten till del. Två saker är särskilt viktiga när det handlar om dialog. Det ena är att en dialog inte handlar om att förhandla och kompromissa. En äkta dialog är ett gemensamt sökande efter sanning, där båda parter vet att man kan komma att ändra sin inställning under samtalet, men där målet med dialogen aldrig kan vara att ändra den andres ståndpunkt. En dialog kräver öppenhet, ödmjukhet och en vilja till djupare förståelse, samtidigt som båda parter behöver vara säkra på sin ut - gångspunkt och tydliga med sin uppfattning. Detta är inte samma sak som att vara velig. UR slår i stycke 11 fast att tydlig redogörelse för den egna hållningen, hur främmande denna än är för dialogpartnern, är grund - läggande i god ekumenik. Det andra man ska minnas är att den man talar med är lika säker på sin sak som man själv. Vi som representerar Kyrkan i olika sammanhang vet att vi representerar den sannaste tolkningen av Ordet och av den kristna traditionen och läran. De vi talar med är precis lika säkra på att deras tolkning är den mest riktiga och sanna. Detta kommer sig av att vi är människor och ingenting annat. Vi ser tillvaron som i en gåtfull spegelbild och vår kunskap är begränsad. Det vi kan göra för att nå kunskap är att dela med oss av våra erfarenheter och slutsatser och ta till oss andras (UR, stycke 4). Det finns frågor där vi länge varit oense, men där vi senare funnit att vi står varandra ganska nära eller åtminstone är ense på viktiga punkter. En sådan fråga har varit katolsk respektive luthersk förståelse av rätt - färdiggörelse där precis före millennieskiftet en gemensam deklaration undertecknades i Augsburg. I andra frågor har vi trott oss vara nära varandra, men har funnit att vi i själva verket tänkt helt olika, till exempel i frågan om äktenskap. Det gemensamma för många sådana frågor är oklarhet när det gäller innebörden av centrala begrepp. Detta har lett vissa till tanken att dialog inte fyller någon funktion då vi inte kan vara säkra på att vi lägger samma innebörd i begreppen. Tvärtom är osäkerheten det allra viktigaste skälet att trots allt fortsätta och fördjupa samtalen. Hur ska vi annars finna de mer djupliggande skillnaderna? Dialog är inget alternativ, det är den enda möjliga vägen. Magdalena Dahlborg Magdalena Dahlborg. Stiftets biträdande handläggare för ekumenik presenterades för läsarna i Km 3/10.

12 sid. 12 aktuellt inrikes Hur ska pastoralrådet se ut i framtiden? Pastoralrådets framtida struktur var en av frågorna som diskuterades under det senaste mötet på stiftsgården Marielund i slutet av februari. En arbetsgrupp lade fram ett förslag att som tidigare samla alla ledamöter till gemensamma möten. Pastoralrådet, PR, ska ha en representant för var och en av stiftets församlingar, som nu är uppe i 43. Därtill kommer särskilda representanter som biskop Anders har utsett, för prästrådet, för Sveriges Unga Katoliker, för Föreningen Katolska Ordens - systrar och för de stora missionerna. Om alla är närvarande blir det cirka 50 personer. För några år sedan reformerade biskopen pastoralrådet så att det delades upp i två lag, A- och B-laget, med en mandatperiod på fyra år vardera. Under mandatperioderna, och mellan mötena, var tanken att arbetet skulle skötas på dekanatsnivå så att alla ledamöter, oav - sett om de var inne i en aktiv mandatperiod eller inte, skulle vara engagerade i PR:s arbete. Varje församling skulle ha en tvillingförsamling för informationens skull. En representant för A-laget skulle alltså ha kontakt med en för B-laget. Anledningen till biskopens omdaning var att han ansåg att hela PR samlat blev otympligt att arbeta med. Risken var att några aldrig kom till tals, menade han. Pastoralrådets moderator, Katarina Bung - er feldt, anser inte att denna modell är helt igenom idealisk. - Mötena på dekanatsnivå fungerar riktigt bra. Däremot har kommunikationen mellan tvillingförsamlingarna i de båda lagen inte fungerat som det var tänkt. Biskop Anders har gjort samma reflexion: - Många församlingar känner inte till pastoralrådet eftersom ledamöterna inte har kunnat berätta om dess arbete. Resultatet av uppdelningen har därför blivit att ledamöterna i det lag som åker till PR-mötena är delaktiga i rådets arbete medan de andra, under fyra år, inte känner lika stort engagemang. Om PR åter samlar alla ledamöter till gemensamma möten tror Katarina Bunger - feldt inte att det större antalet nämnvärt skulle öka risken för att någon kommer i skymundan. - Det finns alltid de som gör sig mer gällande, oberoende av gruppens storlek. Det är min sak som moderator att försöka se till att alla som vill kommer till tals. En modell där samtliga församlingar är representerade vid varje möte skulle medföra att alla blir delaktiga, menar Katarina. Biskop Anders tycker att också missionernas representation är betydelsefull. - Integreringen av våra invandrare är en viktig framtidsfråga. Risken finns att församlingarna och missionerna blir två olika världar. Missionerna har mycket att lära ut. Det är ibland där som ungdomarna stannar kvar i högre grad, medan det är svårt att behålla dem efter konfirmationen i församlingarna. Nästa pastoralrådsmöte äger rum i slutet av november. Biskop Anders föreslog att han och arbetsutskottet innan dess ser över organisationen och arbetsformer för PR:s arbete i framtiden. Den som fattar ett slutgiltigt beslut är biskopen. När rådet diskuterade ett konkret uppdrag inför kommande möten föreslogs bland annat att man ska undersöka varför så många glider bort från kyrkan. Men biskop Anders ville vända på frågan: - Man bör hellre fråga Vad gjorde att du stannade kvar? Svaren på den frågan skulle kunna utmynna i många positiva råd. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Tror på ett samlat PR. Katarina Bungerfeldt, pastoralrådets moderator.

13 aktuellt inrikes sid. 13 Nya Bildakonsulenter ska stärka Kyrkans lekfolk Nio konsulenter på studieförbundet Bilda har som sin arbetsuppgift att se till att samarbetet mellan Stockholms katolska stift och Bilda ska fungera så smidigt som möjligt. Konsulenterna är spridda över landet och arbetar regionvis med att hålla regelbunden kontakt med de katolska församling - arna och lyssna in de behov av utbildning och utveckling av arbets metoder som kan finnas. Den som vägleder och introducerar konsulenterna till den katolska världen är Bengt Alm - stedt, som är utveck lingsansvarig för katolsk bildning och kultur inom Bilda. Det Bildakonsulenterna kan bidra med är ett genuint kunnande i den svenska folkrörelsetraditionen, säger han. I folkrörelsepedagogiken är arbetet i mindre grupper där människor får möjlighet att mötas och utbyta erfarenheter central. Om det arbetssättet får mera genomslag i stiftets församlingar tror jag att det på sikt kommer att stärka både anställda och lekmän och därmed hela kyrkan. Kyrkan som Kristi kropp är ju en social verklighet och vi behöver ha former för mänskliga möten som berikar och fördjupar. När de nya konsulenterna, där endast ett fåtal är katoliker, möttes på Stiftsgården Marielund på Ekerö utanför Stockholm, hade de även möjlighet att knyta kontakt med anställda på Katolska Pedagogiska Nämnden, KPN, och Sveriges Unga katoliker, SUK. För att använda resurserna väl ska Bilda, KPN och SUK arbeta tillsammans med till exempel utbildning av Kyrkans kateketer. Bilda kommer att hjälpa till att introducera det nya konfirmandmaterialet Krisma som KPN gjort. Tankar finns även på att bygga upp en web-baserad utbildning för vuxna konvertiter. En Ledarlåda, med grundläggande utbildning i att fungera som ledare för en grupp, med konflikthantering och grupprocesser, är ytterligare ett samarbetsprojekt. I Bilda Öst Gotlands, Stockholms och Uppsala län ska May Rund - ström och Lisa Wetterberg arbeta tillsammans. May Rundström som är pastor i Svenska Baptistsamfundet har arbetat på Bilda sedan Lisa Wetterberg, som tidigare arbetade som kanslichef på SUK:s kansli, har arbetat på Bilda sedan den första mars i år. Det jag kan bidra med är ett stort kunnande i folkrörelsens pedagogik, säger May Rundström som bland annat arbetar med ledarutbildning och ledarutveckling. Det är så oerhört givande att kunna samla ledare från olika kyrkor och samfund och se vad de har att lära varandra. Bilda kan erbjuda mötesplatser för människor och det är jag mycket stolt över. Jag tror verkligen att vi kan göra skillnad och ge ett mervärde. Lisa Wetterberg, som är katolik och väl förtrogen med Kyrkans värld, menar att när man runt om i församlingarna får möjlighet att fördjupa sig i den svenska folkrörelsetraditionen, kommer det även att bidra till integrationen i det svenska samhället, både för den enskilde och för den enskilda församlingen. Jag kan Kyrkan och jag känner väldigt mycket folk, det tror jag kommer att vara betydelsefullt i mitt arbete som Bildakonsulent, säger hon. Text och foto: Katrin Laine Fotnot: Konfirmandmaterialet Krisma presenteras på sidan 46. Bengt Almstedt. Utvecklingsansvarig för katolsk bildning och kultur May Rundström. Vill samla ledare från olika kyrkor och samfund Lisa Wetterberg. Hoppas att den svenska folkrörelsetraditionen ska bidra till integrationen i samhället

14 sid. 14 aktuell intervju Dominikansystern Veronica Tournier har börjat blogga. Och redan efter drygt en månad har hon fått respons. - Jag vill inte debattera, bara reflektera, säger hon. En syster i friska luften. Syster Veronica OP är bosatt på Berget i Rättvik. Här är hon på promenad på långbryggan som går ut i Siljan. I bakgrunden Rättviks kyrka Syster Veronica en bloggare Syster Veronica, som tillhör Katolskt magasins regelbundna skribenter, hade en längre tid gått och funderat över att öppna en egen blogg men av olika anledningar dröjt med det. - Men så läste jag ett tal av påven där han uppmanade präster och andra att använda moderna media för att komma till tals och då tyckte jag att det var dags att sätta igång. Jag vill ju lyda påven! Anledningen till att syster Veronica vill blogga är att hon reagerar på mycket som skrivs i bland annat Kyrkans Tidning och Dagen. - Det är hårresande inlägg många gånger och de behöver få en motvikt. Men min mening är inte att debattera. Att ligga i varsin skyttegrav och skjuta argument på varandra är lönlöst. Sådana debatter tar aldrig slut. Nej, syster Veronica vill ange en egen ton, gärna skriva i samma ämne som andra media men från sina egna utgångspunkter, utan att rikta sig till någon speciell aktör. - Jag vill lyssna i stället för att kriga så att samtalet kan bli sansat. En eller ett par gånger i veckan har hon tänkt sig att lägga in en ny text på sin blogg. - Jag vill dela med mig av mina tankar och kallar det för biblisk och andlig reflexion. Van att röra sig i gränstrakterna mellan olika trosriktningar med sina kurser och föredrag vänder sig syster Veronica inte till katoliker i första hand. Medvetna katoliker har ofta sina skribenter som de kan lita på, menar hon. Hennes målgrupp är främst de som inte har någon konfessionell hemvist men som söker svar på trosfrågor. Och den kategorin är stor, vet hon. - Det finns många tankar och många behov av förklaring. Det första hon skrev om var Jakobskampen och hon fick ett par kommentarer. När hon därefter skrev om arvsynden tog reaktionerna fart. Då kunde hon skriva: Undrade också om någon skulle läsa det jag skrivit, eller börjat skriva, om arvsynden. I dag läste jag en kommentar som egentligen är en fråga. Om Gud har skapat allt kan han väl också ha skapat det onda? Jag tänker skriva flera inlägg om just arvsynden (ett ämne som är ganska svårsmält och kräver lite reflexion!). En kommentator skriver så här: Ser med spänning fram emot att läsa mer av dina tankar kring arvsynden! I mitten av mars, när Km lämnade ifrån sig denna artikel för tryckning, hade nyheten om syster Veronicas blogg kommit ut på Facebook, en samtalsgemenskap på nätet, vilket betyder en enorm spridning inte minst bland ungdomar. Att en bloggare också kan få personliga kontakter berättar syster Veronica under rubriken Vardagslivet: Ska snart till Stockholm och ha en kurs om dopet på Marielund. När jag igår undrade hur jag skulle ta mig från centra - len till Ekerö, ringde någon och erbjöd mig skjuts! Tack! Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Läs om Syster Veronicas nya böcker på sidan 37! Syster Veronicas bloggadress:

15 aktuell intervju sid. 15 Katrin Laine, nyanställd vid Svenska Bibelsällskapet, efterlyser fler katolska stödförsamlingar Svenska Bibelsällskapet är en ekumenisk organisation. Det understryker den nyanställda kommunikatören Katrin Laine som vet att många uppfattar Bibelsällskapet som något som är kopplat till enbart Svenska kyrkan. - Bibelsällskapen växte fram på protestantisk pietistisk mark men i Sverige gick Katolska kyrkan in som medlem på 1980-talet. Jesuitpatern Rainer Carls satt med i Huvudmannarådet, Bibelsällskapets högsta beslutande organ, mellan 1989 och Fast jag är den första katoliken som anställts. Traditionen säger att det hela började med en liten walesisk flicka! Berättelsen vår älskade myt som man uttryc ker det på Bibelsällskapet är ganska för - tjusande så vi återger den i sammandrag på nästa uppslag. I vilket fall bildades, som svar på många människors bön om tillgång till egen bibel, The British and Foreign Bible Society år Av sällskapets stadgar framgår att biblar King James översättning av år 1611 nu skulle spridas över hela det brittiska sam väldet. Arbetet gav snart impulser till bibelspridning också utanför samväldet och år 1815 grundades Svenska Bibel - sällskapet. I dag finns bibelsällskap i det stora flertalet av jordens länder och bibeln har översatts till av världens mer än språk. Bildandet av bibelsällskap på katolsk mark tog fart efter Andra Vatikankonciliet. Katrin Laine kommenterar: - På Svenska Bibelsällskapet märker vi att det svåraste är att få med ortodoxerna. - Just nu försöker vi, som en början, väcka intresse hos den finsk-ortodoxa kyrkan. - Vi hoppas! Vad var det då som gjorde att Katrin Laine sökte sig till Bibel sällskapets kansli på Bangårdsgatan i Uppsala? Jo, när hon såg den lilla inklämda annonsen i Upsala Nya Tidning kände hon genast att här skulle jag kunna kombinera mina bakgrunder. År 1988 prästvigdes Katrin för Lunds stift. Tio år senare bytte hon inriktning i och med att hon bestämde sig för att utbilda sig till journalist. Senast arbetade hon som kommunikatör inom Sollentuna kommun. Hösten 2008 konverterade Katrin Laine till Katolska kyrkan. Kommunikatör med mera. Km:s läsare kan konstatera att Katrin Laine figurerar i Km också i egenskap av reporter. Foto: Sakari Laine Sedan 1 januari är hon kommunikationsansvarig för Svenska Bibel säll - skapet, vilket bland annat innebär an - svar för Bibelsällskapets register och hemsida och för Bibelns värld, det magasin som fyra gånger per år går ut till alla stödjare. Bibelsällskapet får varje år in omkring 3 miljoner kronor från sådana enskilda givare. Sammanfattningsvis är hennes upp - gift att göra bibeln känd och använd. Den uppgiften delar hon med övriga tolv anställda, varav två i Bibel säll - skapets butik som tillhandahåller Fortsättning

16 sid. 16 aktuell intervju biblar på närmare 100 språk. Bibel - utgåvor som eventuellt inte finns hemma går det alltid att beställa. - Vi servar med biblar, skulle man väl kunna säga. Bibelsällskapet är ingen kyrka. Vi har inga synpunkter på hur bibeln ska läsas, tolkningen är kyrkornas och samfundens ansvar. Men frågan om bibelsyn och bibeltolk - ning dryftas förstås kollegerna emellan, varav alla utom Katrin tillhör Svenska kyrkan eller något av fri kyrko samfunden. Debatten kan bli livlig när någon vill tolka bibeln utifrån bibeln, säger Katrin Laine. - Jag upplever det som att jag, som den enda icke-lutheranen, kan känna ett större lugn, jag behöver inte ha egna synpunkter på hur det ena eller andra skriftstället ska uppfattas. - Jag påpekar att för katoliken hör bibeln hemma i Kyrkan, att vi har den bibel vi har eftersom Kyrkan en gång sa ja till vissa skrifter och nej till andra och att Kyrkan just därför är den som äger tolk - ningsföreträde. - För mig är det en självklarhet. Men det är inte alltid lätt att kommunicera detta. Kunskap om bibelns innehåll kan ges på andra sätt än de gamla vanliga. Svenska Bibelsällskapet har till exempel lancerat Bibeläventyret där man vänder sig till årskurserna fyra och fem och erbjuder två heldagar kring bibeln i enlighet med läroplanens riktlinjer där det heter att barnen ska ges möjlighet att förstå den bok som ligger till grund för en stor del av vårt lands etiska och moraliska värderingar och lagar. - Med hjälp av rörelser, drama, nyc ke l- ord, rim eller rappande leks kunskaperna in så att eleverna ska kunna tillgodogöra sig fakta, samtidigt som deras tankar väcks. Fyra bibelkonsulenter arbetar på heltid med Bibeläventyret. Ganska många skolor har välkomnat möjligheten till professionellt stöd. Katrin Laine berättar om en annan av nyheterna för en kostnad av 40 kronor i månaden kan man få dagens bibelord via ett sms i mobilen, något som ett växande antal konfirmandlärare inom Svenska kyrkan erbjuder sina konfirmander. När vi träffas ligger jordbävningskatastrofen i Haiti nära i tiden. Katrin Laine upptäckte en film om Bibelsällskapets insatser på Haiti som nu kan laddas ner från sallskap et.se. - Bibelsällskapet i Haiti har gjort stora insatser i samband med katastrofen, bland annat genom att förmedla matportioner till de drabbade. - Självklart tillhandahåller man biblar också men bibelsällskapen bedriver, här som på många andra håll, ett socialt arbete vid sidan av bibelspridandet. Det stora projektet inför framtiden är annars nästa officiella svenska bibelöversättning. - Vi kanske inte alltid tänker på att den översättning av Nya testamentet som finns i dagens kyrkobiblar är 40 år gammal och påbörjades på 60-talet. Både den översättningen, och den som senare gjordes av Gamla testamentet och som ledde till Bibel 2 000, bekostades av staten. Framtida bibelöversättningar är dock Bibelsällskapets ansvar. Och arbetet kommer att kosta mycket pengar. Medlen ska tas ur Bibel fonden som, efter överens - kommelse mellan staten, förläggarna och användarna som representeras av Bibel - sällskapet, byggs upp med hjälp av den royalty som den som låter trycka upp längre bibeltexter har att betala. Hur var det nu med relationerna mellan Svenska Bibelsällskapet och Katolska kyrkan? I dag sitter biskop Anders med i Huvudmannarådet. Fem katolska församlingar har gått in som stödförsamlingar : S:t Thomas av Aquinos församling i Lund, Vår Frälsares församling i Malmö, Vår Frus församling i Karlstad, Heliga Familjens församling i Haninge och S:t Olofs församling i Sundsvall. Som stödförsamling ger församlingen ett regelbundet ekonomiskt stöd till Bibelsällskapet och Bibelsällskapet, å sin sida, ger församling - en olika förmåner. Men, konstaterar Katrin Laine, fortfarande är det 38 katolska församlingar som inte finns med. - Det kändes tråkigt att tvingas konstatera att Bibelns dag, den 24 januari, inte medförde några särskilda aktiviteter ens i Domkyrkan. Bibelsällskapet är ingen kyrka. Vi har inga synpunkter på hur bibeln ska läsas, tolkningen är kyrkornas och samfundens ansvar. - Så vi katoliker får väl sägas vara lite efter. Det är synd eftersom det finns mycket att hämta via Svenska Bibel - sällskapet men också därför att katoliker behövs som påverkare gentemot Bibel - sällskapet. - Sedan hoppas vi förstås inte bara på fler stödförsamlingar utan på fler enskilda medlemmar också. Till sist undrar Km hur och när Katrin Laine själv läser bibeln. Hon säger att hon vill höra Guds ord. - Jag följer ingen särskild bibelläsningsplan. Bibelns texter tar jag först och främst del av genom att lyssna till dem i gudstjänsten. - Sedan använder jag mig tillsammans med människor över världen av Pray as you go, den bön på vägen som jesuiter i London tillhandahåller via nätet fem dagar i veckan och som innehåller musik, textläsningar, frågor och tid för egen reflektion. - På det sättet kan jag bära bibeln med mig var jag går, i min MP3-spelare. Margareta Murray-Nyman Fotnot: Mera om Svenska Bibelsällskapet dess måldokument, historik, verksamhetsbeskrivning, regler för royalty etc.- hittar man på Pray as you go presenterades mera utförligt i Katrin Laines artikel Bön och reflexion via webben i Km 1/2010.

17 aktuell intervju sid. 17 Vår älskade myt Mary Jones och King James Skiss efter bokomslag: Natalie Wiberg Långt ute på den walesiska landsbygden, långt från jämnåriga kamrater och långt från närmsta skola, bodde Mary Jones som när berättelsen börjar hunnit fylla nio år. Flickan hade aldrig lärt sig läsa eller skriva. Men så en söndag Familjen deltar som vanligt i söndagsgudstjänsten och det är då kyrkoherden berättar att nu Nu har en kvinnlig lärare lovat komma till församlingen för att under tre månader ta hand om barnens undervisning. Inte mer än tre månader men Mary lär sig läsa på egen hand. Lärarinnans bibel får fungera som lärobok. Mary tycker att det är storståtligt med bibelns alla berättelser och fattar ett beslut. Hon ska skaffa sig en egen bibel! Hennes föräldrar som vet att en bibel är en nästan ofattbart dyr bok försöker få flickan på andra tankar men nej När föräldrarna märker att dottern menar allvar gör de vad de kan för att hjälpa henne. Mary får en egen höna och säljer alla äggen hönan värper. Av restgarner från moderns stickning tillverkar Mary sockor som erbjuds hugade spekulanter. Hon gör dagsverken på åkrarna i byarna. Och tiden går. När Mary år 1802 fyller femton år lägger hon sina hopsparade slantar i en skinnpåse för nu ska det räcka till en bibel. Det enda som återstår är att ta sig till staden Bala fyra mil bort. Där sägs det finnas en präst som har biblar till salu. Sagt och gjort. Efter en fyramilavandring är Mary framme hos prästen Thomas Charles som blir både rörd och bestört när han hör om Marys sparande under sex år och om hur hon, på snåriga vägar, letat sig fram till honom. Det kunde inte vara rätt att det skulle vara så svårt att få tag på en bibel, tänkte prästen. Inte heller var det acceptabelt att boken skulle kosta så mycket att det var näst intill omöjligt för vanligt folk att köpa den. Prästen vände sig till The Religious Tract Society i London med ett förslag om att man skulle bilda ett sällskap för anskaffande av biblar i King James bibelöversättning av år 1611 till Wales. Förslaget mottogs postivt och målet vidgades från att gälla enbart Wales till hela det brittiska samväldet. Och två år senare, år 1804, bildades The British and Foreign Bible Society. Den ursprungliga texten, som vi fått via Svenska Bibelsällskapet, har bearbetats av Margareta Murray-Nyman BÖNEAPOSTOLATET Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, arbete, glädjeämnen och lidande i förening med din Sons Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande ge mig styrka att vittna om din kärlek. Benedikt XVI:s intentioner för år 2010: APRIL Allmänt: Att fundamentalism och extremism motverkas av de troendes kloka och respektfulla bemötande Missionen: För de kristna som lider förföljelse: att den helige Ande ger dem styrka. MAJ Allmänt: Att den ovärdiga människohandeln får ett slut. Missionen: Att de som ägnar sig åt apostoliskt arbete också inspirerar många andra att bli apostlar.

18 sid. 18 aktuellt intervju Opus Dei-medlem: Lögner och överdrifter kan inte tas på allvar När den katolska organisationen Opus Dei rör sig i offentligheten blir det ofta skriverier i kvällstidningarna. - Deras lögner och överdrifter är ingenting som kan tas på allvar, säger Elisabeth von Waldstein, ordförande i stiftelsen Ateneum, där den andliga verksamheten anförtros åt Opus Dei-präster. Km bad Elisabeth ge en bild av Opus Dei från sitt inifrån-perspektiv. Som Km berättade i nr 3 har Stiftelsen Ateneum köpt en herrgård i Väst - manland där kurs-, reträtt- och läger - verksamhet ska bedrivas. Efter invigningen skrev Aftonbladet ett par artiklar där en mycket negativ bild gavs av Opus Dei. En kvinna som tidigare har tillhört organisationen gjorde skrämmande uttalanden. Ortsbor som intervjuades om herrgårdens nya ägare associerade till Dan Browns bok Da Vinci-koden där Opus Dei framstår i grotesk dager. Detta var inte första gången som kvälls - pressen skrev om Opus Dei. För några år sedan gick en artikelserie i Expressen där bland annat medlemmarnas själv - späkningar beskrevs ingående. - Ja det framstod som något konstigt. Om det vore som de beskrev skulle inte många av oss vara vid liv. Det var vilda överdrifter. Självspäkning är något som alla tiders helgon har insett behovet av. Därför är det inte konstigt för oss. I likhet med sina troskamrater anser Elisabeth att det är naturligt att då och då applicera ett så kallat botband av järntråd på kroppen för att påminna sig om Jesu lidande för våra synders skull. - Vi gör det av fri vilja och det är självklart ingenting som vi tvingar andra till. Och det är ingenting som präglar vår verksamhet. Varje gång det skrivs något om Opus Dei är det samma gamla kaffe som serveras, kommenterar Elisabeth. - Det smakar sämre för varje gång. Så mycket lögner. Det är alltid samma kvinna som framträder i intervjuerna och ingen ifrågasätter hennes trovärdighet. Många kritiker känner Opus Dei bara från Da Vinci-koden. - De kan inte skilja mellan verklighet och fiction. Det är ingen mening att ens försöka bemöta fördomar och okunskap. Och vi behöver inte försvara oss. Men varför uppstår så negativa omdömen om Opus Dei? Elisabeth tror att det beror på att Opus Dei-medlemmarna finns ute i världen, i vanliga yrken, i stället för att föra en mer skyddad tillvaro i kloster där olika fromhetsyttringar inte blir kända för den sekulariserade omgivningen. - Det är tufft att leva i världen och ändå tillhöra Gud. Vid flygeln. Elisabeth von Waldstein är medlem i Opus Dei och ordförande i stiftelsen Ateneum. I stiftelsens hus på Valhallavägen är kulturaktiviteterna många. Elisabeth svarar bland annat för musikaliska samkväm.

19 Ett uttryck för att vilja tillhöra Gud helt och fullt för Elisabeth och de övriga ansvariga kvinnorna för Ateneum är att leva som numera - ria, det vill säga i celibat. Det som världen inte ser är den positiva livssyn som präglar Opus Dei, säger Elisabeth. Hon kallar det att leva i ett leende inåt som kan beskriva den kärleksfulla dialogen med Gud. - Vi försöker visa Guds närvaro med detta leende som också går utåt mot våra medmänniskor. Genom att vara goda förebilder i vardagen, genom små offer för andra, genom att odla kristna dygder, vill vi sprida frid och glädje. Opus Dei får många angrepp för att tillhöra en politiskt konservativ riktning inom katolska kyrkan. - Det talas gärna om att en av gene ral Francos ministrar tillhörde Opus Dei. Vad som inte är lika känt är att Franco skickade många Opus Dei-medlemmar i exil. Elisabeth framhåller att var och en har sina personliga åsikter och uppfattningar i total frihet, och också eget ansvar. - Det finns inga kollektiva politiska eller ekonomiska åsikter. Jag minns till exempel en paneldebatt jag hörde i Spanien, där två ekonomiprofessorer, båda numerarier, debatte - rade om medlemskap i EU. Den ena var helt för, den andra helt emot. Den värdekonservatism som tillskrivs Opus Dei skiljer sig inte från Katolska kyrkans officiella hållning, i exempelvis inställningen till homoäktenskap, menar Elisabeth. Ateneum äger ett hus i Stockholm. Nu utökar stiftelsen sin verksamhet, i en herrgård i landsorten. Inköpet av ännu en stor vacker byggnad fick också negativa kommentarer i Aftonbladet. Elisabeth suckar och säger att vad man än gör blir det reaktioner från något håll och att man inte kan lyssna på allehanda åsikter. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: Opus Dei (latin för Guds verk ) är en katolsk organisation grundad i Spanien 1928 av Josemaría Escrivá. Organisationen tog form under Andra Vatikan konciliet för att utföra vissa specifika pastorala uppgifter runt om i världen. I Sverige etablerades Opus Dei Juridiskt är organisationen en personal - prelatur. Detta innebär att Opus Dei lyder direkt under Vatikanen och inte under ett stifts biskop i allt som angår dess interna angelägenheter. Men medlemmarna står under stiftsbiskopen på den ort de lever precis som vilka katoliker som helst. Opus Dei börjar också sin verksamhet i ett land bara om stiftsbiskopen givit sitt godkännande. Från Opus Deis hemsida läser vi: Dess uppdrag är att sprida budskapet om att arbetet och de vardagliga omständigheterna utgör ett tillfälle till att möta Gud, tjäna andra och förbättra samhället. Opus Dei samarbetar med lokalkyrkorna genom att erbjuda kristen utbildning (kurser, reträtter, själavård), som riktar sig till personer som vill förnya sitt andliga liv och apostolat. aktuellt reportage sid. 19 Stiftelsen Ateneum utökar verksamheten i egen regi Med köpet av en stor herrgård i Västmanland ökar Stiftelsen Ateneum sina möjligheter att bedriva kurs-, reträtt- och lägerverksamhet i egen regi. Hittills har utrymmet i stiftelsens hus i Stockholm begränsat utbudet. Km har besökt båda ställena. Elisabeth von Waldstein förklarar botövningen: - Varje synd innebär att jag söker en för mig trevlig upplevelse som går mot Guds vilja. I syndens ögonblick struntar jag i denna Guds vilja för att jag älskar mig själv mer än honom. Boten är den exakta motsatsen: jag söker något som för mig inte är så trevligt för att visa honom att jag älskar honom mera än mig själv. Därför har alla tiders kristna som har velat växa i kärlek till Gud och i motståndskraften mot synden, övat bot. Ett hus i staden. I hörnet Valhallavägen- Baldersgatan i Stockholm ligger det första hus som Stiftelsen Ateneum köpte, Här finns en boendegemenskap för kvinnliga högskolestuderande. Huset rymmer också lokaler för studier och kurser. Fortsättning

20 sid. 20 aktuellt reportage Med spår från förra sekelskiftet. Ateneums kapell är inrymt i det rum som inreddes till matsal när huset byggdes Altaret är prytt av Opus Deis emblem Elisabeth von Waldstein är ordförande i Stiftelsen Ateneum men också sekreterare i ledningsteamet som ansvarar för verksamheten i stiftelsens hus på Valhallavägen i Stockholm. Huset inköptes 1996, ett par år efter det att stiftelsen hade bildats, och innefattar ett boende för kvinnor och ett centrum för dagskurser och olika typer av undervisning och gruppverksamhet. Elisabeth visar runt i huset. Det byggdes 1909 och har kvar många byggnads- och inredningsdetaljer från förra sekelskiftets jugendstil. - Det är en stor glädje att få förvalta ett så vackert hus. Vi köpte det av ett konkursbo, annars hade vi inte haft råd. Stiftelsens ekonomi uppbärs av gåvor, bidrag och anslag. Intäkter kommer också från hyror och kurser. Dessutom går en del av de ansvarigas löner in i verksamheten. Alla har arbeten ute i samhället. Så är exempelvis föreståndaren Cecilia Christiansen lärare på Carlssons skola. Elisabeth von Waldstein har en halvtidstjänst som musiker i Domkyrkan och undervisar i orgel på Lilla Akademien. Andra arbetar som exempelvis läkare och sjuksköterskor. Hos Ateneum finns plats för 15 kvinnliga högskolestuderande. För närvarande bor här tio kvinnor med olika nationell, kulturell och trosmässig bakgrund. - Alla har ett gemensamt ansvar för huset. Det betyder bland annat att vi städar tillsammans och deltar i samvaron. Inga krav ställs på tillhörighet i katolsk tro men de som bor här respekterar oss och vår verksamhet. Alla i ledningsteamet är katoliker och tillhör Opus Dei. - Naturligtvis sätter vår fromhetsinriktning prägel på verksamheten. Vi har exempelvis mässa varje morgon. Vi har också en nära kontakt med våra Opus Dei-präster för bikt, samtal och endagsreträtter. Huset rymmer många olika funktioner. Förutom bostadsrummen, vart och ett uppkallat efter ett landskap i Sverige, finns gene - rösa utrymmen för mamma-barnverksamhet och för träffar med de två tjejklubbarna, för flickor i mellanstadiet respektive högstadiet. - Med Klubben, som är det samlande namnet, vill vi hjälpa flickorna med studier och personlig utveckling. Var och en ska inse sitt värde som unik och oersättlig, säger Elisabeth. - Teoretiska ämnen blandas med praktiska, exempelvis handarbete, matlagning och sminkkurser. Och tjejerna har väldigt roligt tillsammans. I vardagsrummet arrangerar Elisabeth musiksamkväm varje måndagskväll. Då framträder inbjudna unga sångare och musiker och ibland Ateneums egen diskant - kör. Varannan måndag är det kulturellt sam - kväm då föreläsare i varierande ämnen bjuds in. Samkvämen samlar både husets boende och Ateneums stora vänkrets. På översta våningen finns ett studierum, kombinerat med bibliotek. Här kan man bedriva egna studier men här anordnas också föreläsningar och kurser. Trots att det stora huset på Valhallavägen ger många möjligheter finns ingen plats för verksamhet som kräver övernattning: längre kurser, reträtter och läger. Elisabeth berättar att stiftelsen under årens lopp har lånat olika gårdar men samtidigt letat efter ett ställe där verksamheten kan planeras efter egna förutsättningar. - Våra drömmar har förverkligats genom köpet av Surahammars herrgård. Affären kan verka som en galenskap men vi har inte genomfört den för vår egen skull utan för Guds och människornas skull. Och vi är säkra på att Gud, som ledde oss in i den här galenskapen, ska hjälpa oss! Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Stiftelsen Ateneum vill motivera och inspirera studenter att ansvarsfullt utöva sina rättigheter och skyldigheter i familjens och samhällets tjänst. Stiftelsens ändamål är att främja undervisning och utbildning av kvinnor från olika länder och varierande kulturell bakgrund. Stiftelsen erbjuder boende för studenter förmedlar studentutbyte med utlandet delar ut stipendier till behövande studenter anordnar kurser, seminarier och konferenser av tvärvetenskaplig art Stiftelsen har ett kvalificerat allmännyttigt ändamål och därför är den skattebefriad. (från Stiftelsen Ateneums hemsida)