Inställda huvudförhandlingar i brottmål II Sjunde promemorian

Transkript

1 Datum Diarienummer Inställda huvudförhandlingar i brottmål II Sjunde promemorian från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor Domstolsverket Central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet Postadress: Jönköping Besöksadress: Kyrkogatan 34 Telefon: Telefax: E-post: domstolsverket@dom.se

2 1 Sammanfattning Författningsförslag Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) Förslag till lag (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag Förslag till förordning om ändring i delgivningsförordningen (1979:101) Förslag till förordning om ändring i passförordningen (1979:664) Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister Förslag till förordning (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag Inledning Uppdraget Omfattningen av inställda huvudförhandlingar Inledning DV:s undersökning Sammanfattning i ett tioårsperspektiv Vårt utredningsarbete Inledning Enkäten till tingsrätterna Domardiskussioner Kontakter med andra Några lagförslag Utökade möjligheter att avgöra mål när den tilltalade inte kommer Nuvarande bestämmelser Behovet av förändring Våra nordiska grannländers utevarobestämmelser Utredningskravet vid utevarohandläggning Utgångspunkter för ett nytt utredningskrav Närmare om utredningskravet Bevisning Tillämpningsområdet vid utevarohandläggning Utgångspunkter Närmare om påföljder m.m Specialfallen Sammanträffande av brott Särskild rättsverkan av brott Återupptagande av mål efter utevarodom? Kallelser Handläggningsfrågor Förhållandet till Europakonventionen Konsekvenser Auktoriserade stämningsmannaföretag m.m Delgivningslagens bestämmelser Stämningsmännens uppgifter och befogenheter Stämningsmannaorganisationen idag Privata delgivningsföretag Behovet av förändring En ny lag om auktoriserade stämningsmannaföretag Rättssäkerhetskrav Auktorisation eller personliga förordnanden? Närmare om förutsättningarna för auktorisation Närmare om kraven på personal Registerkontroll Utbildning Auktorisations- och tillsynsmyndighet (84)

3 Innebörd och konsekvenser av auktorisation Tillsyn och återkallelse av auktorisationer Handlingar med uppgifter om den som söks för delgivning Tystnadsplikt Personuppgifter Finansiering av auktorisation och tillsyn Konsekvenser Nämndemän och anställda vid tingsrätt Förslag till andra åtgärder Utbildning och informationsinsatser Delgivning i fokus i domstolssekreterarutbildningen Inslag i fiskalsutbildningen Information till allmänheten på Internet Samarbete och arbetsmetoder Samverkansgrupper i delgivnings- och hämtningsfrågor SMS till kallade personer Handlingsplan för föreslagna åtgärder Rättstillämpningsfrågor genomgång av några synpunkter från domstolarna Inledning Häktning och hämtning Uppdelning av handläggningen Nya bevis från den tilltalade Ekonomiska konsekvenser Specialmotivering till lagförslagen Rättegångsbalken Delgivningslagen (1970:428) Lag (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag Bilaga1 Enkätundersökningen Medverkande tingsrätter Resultatet Stämningsmannaverksamheten Samarbete i delgivningsfrågor Privata delgivningsföretag Förenklad delgivning i brottmål Utbildning i delgivningsfrågor Hämtning Samarbete i hämtningsfrågor Utbildning i hämtning Nya brott Förslag till åtgärder Bilaga 2 - Domardiskussioner Bilaga 3 - Nordiska utevarobestämmelser Danmark Norge Finland (84)

4 1 Sammanfattning Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor redovisar nu sin sjunde promemoria, Inställda huvudförhandlingar i brottmål II. Gruppen har vid utarbetandet av promemorian bestått av lagmannen Lars Lindström, ordförande, chefsrådmannen Fredrik von Arnold, lagmannen Sten Falkner, chefsåklagaren Lisbeth Johansson, chefsrådmannen Kenneth Lundström, lagmannen Åke Rehnström, hovrättsrådet Nanna Töcksberg och rättssakkunnige Måns Wigén. Gruppens sekreterare har varit juristen Katarina Grén. Det är nu andra gången på fem år som arbetsgruppen utreder frågan om inställda huvudförhandlingar i brottmål. I början av 2000 överlämnades till Justitiedepartementet ett förslag till åtgärder för att minska antalet inställda huvudförhandlingar och i juli 2001 genomförds ett antal lagändringar. Under 2003 genomförde Domstolsverket en uppföljande undersökning för att kunna bedöma om antalet inställda huvudförhandlingar hade minskat. Domstolsverkets undersökning 2003 visade att antalet inställda huvudförhandlingar minskat med två procent sedan den förra undersökningen Andelen inställda huvudförhandlingar som ställdes in samma dag som de skulle ha hållits minskade med fyra procent. Fortfarande är dock andelen hög och i praktiken ställs nästan var fjärde utsatt huvudförhandling i brottmål in. Rapporten lämnades över till arbetsgruppen för att ingå som underlag för gruppens fortsatta arbete. Det är resultatet av detta arbete som nu presenteras. Arbetsgruppens metod har varit att genom domardiskussioner och en enkätundersökning till hälften av landets tingsrätter närmare utreda orsakerna till de inställda förhandlingarna. Underlaget har sedan använts för att arbeta fram förslag att komma till rätta med problemen. I promemorian lämnas både lagförslag (kapitel 4) och förslag till andra åtgärder som inte kräver lagändringar (kapitel 5). Det finns också ett resonemang om vissa rättstillämpningsfrågor som kan tjäna som underlag för fortsatta diskussioner vid domstolarna (kapitel 6). Lagförslagen En av de vanligaste orsakerna till att huvudförhandlingar ställs in är att de som är åtalade för brott inte kommer till domstolen. Som en åtgärd föreslår vi att domstolarnas möjligheter att avgöra mål trots att den tilltalade inte har kommit till huvudförhandlingen ökas. Ett nytt utredningskrav för utevarohandläggning föreslås. Även tillämpningsområdet för bestämmelsen utökas genom att möjligheten att döma till fängelse ökas från tre till sex månader. Vissa former av överlämnande till särskild vård föreslås också vara möjliga att döma i utevaro. Gränsen för förverkande av villkorligt medgiven frihet flyttas från tre till sex månader. Delgivningsproblem är den enskilt främsta orsaken till att huvudförhandlingar ställs in. Hälften av de inställda förhandlingarna beror på bristande delgivning. För att öka valfriheten i fråga om vem som skall få utföra stämningsmannadelgivningar och för att pressa kostnaderna för sådana delgivningar föreslår vi att det införs en möjlighet till auktorisation av privata delgivningsföretag. Den som utför stämningsmannadelgivning åt ett sådant auktoriserat stämningsmannaföretag jämställs med stämningsman som förordnats av polismyndighet, vilket innebär att deras intyg får legal bevisverkan enligt 24 delgivningslagen (1970:428). Det innebär vidare att de får samma befogenheter som polismyndigheternas stämningsmän. Bestämmelserna om auktoriserade stämningsmannaföretag föreslås i en ny lag. En av länsstyrelserna får till uppgift att auktorisera och utöva tillsyn över stämningsmannaföretagen och verksamheten avgiftsfinansieras med full kostnadstäckning. 4 (84)

5 Vi föreslår också att tjänstemän vid tingsrätt skall få utföra stämningsmannadelgivning och att deras intyg får legal bevisverkan. Nämndemännens rätt härvidlag bör däremot avskaffas. Förslag till andra åtgärder Vi föreslår att problemet med inställda huvudförhandlingar tas upp särskilt i både domstolssekreterar- och fiskalsutbildningen. Vi föreslår vidare att information till allmänheten om skyldighet att komma till domstol läggs ut på domstolarnas hemsidor. Vi föreslår slutligen att samarbetet mellan domstolarna och andra myndigheter i delgivnings- och hämtningsfrågor fördjupas. En första fråga som samverkansgrupper kan gripa sig an är att det inte verkar fungera problemfritt med förenklad delgivning i ordningsbotsfallen som var en av lagändringarna som genomfördes 2001 för att minska de inställda huvudförhandlingarna. 5 (84)

6 2 2.1 Författningsförslag Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 45 kap. 15 samt 46 kap. 15 och 15 a skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf, 46 kap. 15 b, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 45 kap Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller för han eller hon annars talan jämte åklagaren eller skall han eller hon höras i anledning av åklagarens talan, skall även målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, skall rätten förelägga honom eller henne vite. Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han eller hon infinna sig personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon skall hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a komma att avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han eller hon i kallelsen erinras om detta. Rätten beslutar om inställandet av den som är anhållen eller häktad. Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han eller hon infinna sig personligen skall rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon skall hämtas till huvudförhandlingen. Kallelsen skall innehålla en upplysning om att ett mål i vissa fall kan komma att avgöras trots att den tilltalade inte har kommit personligen till huvudförhandlingen. Rätten beslutar om inställandet av den som är anhållen eller häktad. Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och 40 kap. 1 Senaste lydelse 2001: (84)

7 Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a. Är det inte möjligt att avgöra målet skall rätten besluta att den tilltalade skall 1. kallas på nytt vid vite, 2. hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, eller 3. häktas, om det finns förutsättningar för det. 46 kap Kommer den tilltalade inte personligen till huvudförhandlingen trots att han eller hon har förelagts att göra det, skall rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a-b. Är det inte möjligt att avgöra målet skall rätten besluta att den tilltalade skall 1. kallas på nytt vid vite, 2. hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, eller 3. häktas, om det finns förutsättningar för det. 15 a 3 Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om Målet får avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande, om det inte är nödvändigt att komplettera utredningen med frågor till den tilltalade och om det inte heller av något annat skäl krävs att han eller hon är personligen närvarande. Utan att den tilltalade är personligen närvarande får rätten inte 1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening, 2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen, eller 3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig. 1. döma till fängelse i mer än sex månader, 2. döma till sluten ungdomsvård, eller 3. förverka villkorligt medgiven frihet till en tid av mer än sex månader. Med de påföljder som anges i första stycket 1 skall likställas förordnande enligt 34 kap. 1 första stycket 1 brottsbalken. Det gäller dock inte, om i samband med 2 Senaste lydelse 2001: Senaste lydelse 2001: (84)

8 förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader. I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen. Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit. 15 b Rätten får under samma förutsättningar som anges i 15 a första stycket avgöra målet, om 1. den tilltalade sedan han eller hon har delgetts stämning har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen, eller 2. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig. I de fall som avses i första stycket 1 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen. Denna lag träder i kraft den 1 juli (84)

9 2.2 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) Härigenom föreskrivs att 3, 23 och 24 delgivningslagen (1970:428) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 4 Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med post eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte, varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begärs delgivningskvitto eller mottagningsbevis (ordinär delgivning). Ordinär delgivning kan också ske genom förenklad delgivning enligt 3 a eller genom särskild delgivning med aktiebolag enligt 9 tredje stycket. Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottagningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får myndighet som regeringen bestämmer ombesörja att handlingen överlämnas till den sökte i särskild ordning genom postbefordringsföretag som regeringen bestämmer (särskild postdelgivning). När det är lämpligt, får en myndighet delge kallelser, meddelanden och andra handlingar, som inte är omfattande eller annars av svårtillgängligt innehåll, genom att innehållet läses upp vid telefonsamtal med den sökte och handlingen därefter sänds till denne med post (telefondelgivning). Sådan delgivning får inte avse stämningsansökningar eller andra handlingar genom vilka förfarandet vid myndigheten inleds. Kan delgivning inte ske enligt första-tredje Kan delgivning inte ske enligt första-tredje styckena, får delgivning ske genom stämningsman eller annan, vars intyg enligt 24 första man eller annan, vars intyg enligt 24 första styckena, får delgivning ske genom stämnings- stycket utgör fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning)ningsmannadelgivning). Med stämningsman avses stycket utgör fullt bevis om delgivning (stäm- den som förordnats därtill av polismyndighet eller den som utför stämningsmannadelgivning åt ett sådant auktoriserat stämningsmannaföretag som avses i lagen (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag. I fall som avses i 15 och 16 får delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning) Polismyndighet förordnar stämningsmän till det antal som behövs i varje polisdistrikt. Om auktoriserade stämningsmannaföretag finns bestämmelser i lagen (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag. 4 Senaste lydelse 1997: Senaste lydelse 1978: (84)

10 24 6 Som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges i intyget gäller intyg som i tjänsten utfärdas av stämningsman, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman, kronofogde, exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndighet samt tjänsteman vid någon av följande inrättningar, nämligen 1. kriminalvårdsanstalt, 2. häkte, 3. hem som avses i 12 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och i 22 lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 4. sådan enhet som avses i 6 första stycket andra meningen lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och i 5 lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, om delgivningen avser den som är intagen där. Samma vitsord tillkommer intyg av Notarius publicus och intyg av nämndeman i tingsrätt vid delgivning för tingsrättens räkning. Som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges i intyget gäller intyg som utfärdas av stämningsman, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman, kronofogde, exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndighet samt tjänsteman vid någon av följande inrättningar, nämligen 1. kriminalvårdsanstalt, 2. häkte, 3. hem som avses i 12 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och i 22 lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 4. sådan enhet som avses i 6 första stycket andra meningen lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och i 5 lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, om delgivningen avser den som är intagen där. Samma vitsord tillkommer intyg av Notarius publicus och intyg av tjänsteman vid tingsrätt vid delgivning för tingsrättens räkning. Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat. Denna lag träder i kraft den 1 juli Senaste lydelse 1993: (84)

11 2.3 Förslag till lag (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag Härigenom föreskrivs följande Tillämpningsområde 1 Med stämningsmannaföretag avses i denna lag den som i näringsverksamhet åtar sig att utföra sådan stämningsmannadelgivning som avses i 3 fjärde stycket delgivningslagen (1970:428). Auktorisation 2 Stämningsmannaföretag får auktoriseras enligt denna lag. Frågor om auktorisation prövas av den länsstyrelse som regeringen bestämmer. Förutsättningar för auktorisation 3 Auktorisation får beviljas endast om det med hänsyn till stämningsmannaföretagets organisation, ägare med bestämmande inflytande, ledning och personal kan antas att verksamheten kommer att bedrivas i överensstämmelse med lag och med god sed inom branschen samt på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Krav på personal som utför stämningsmannadelgivning 4 Den som utför stämningsmannadelgivning åt ett auktoriserat stämningsmannaföretag skall vara lämplig för det med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter samt ha den utbildning och erfarenhet som behövs. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om utbildningen. Registerkontroll av personal 5 Den som erbjuds anställning i eller uppdrag att utföra stämningsmannadelgivning åt ett auktoriserat stämningsmannaföretag skall till företaget lämna ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. Utdraget skall vara högst en månad gammalt. Tystnadsplikt 6 Den som är eller har varit verksam i eller haft uppdrag för ett auktoriserat stämningsmannaföretag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon till följd av detta har fått veta om enskildas personliga förhållanden. Tillsyn 7 Tillsynen över auktoriserade stämningsmannaföretag utövas av den länsstyrelse som regeringen bestämmer. Andra myndigheter skall på begäran lämna länsstyrelsen den hjälp som behövs för tillsynen. Vid tillsynen skall länsstyrelsen särskilt kontrollera att förutsättningarna för auktorisation enligt 3 fortfarande är uppfyllda. 8 Länsstyrelsen har rätt att från auktoriserade stämningsmannaföretag få tillgång till de upplysningar om verksamheten som den begär för sin tillsyn. Länsstyrelsen har rätt att inspektera företagen och att ta del av samtliga handlingar som rör företagens verksamhet med stämningsmannadelgivning. Företagen skall årligen före mars månads utgång till länsstyrelsen sända in redogörelser för verk- 11 (84)

12 samheten under föregående år. 9 Länsstyrelsen får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag skall efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Återkallelse av auktorisation 10 En auktorisation kan återkallas, om förutsättningar för auktorisationen inte längre föreligger eller om ett auktoriserat stämningsmannaföretag åsidosätter bestämmelserna i denna lag. Återkallelse av en auktorisation skall ske, om företaget inte längre utför stämningsmannadelgivningar. Fråga om återkallelse prövas av länsstyrelsen. Beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte annat bestäms. Överklagande av beslut 11 Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Avgifter 12 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter enligt denna lag. 12 (84)

13 2.4 Förslag till förordning om ändring i delgivningsförordningen (1979:101) Regeringen föreskriver dels att 6 delgivningsförordningen (1979:101) skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf 10 e, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 7 Skall stämningsmannadelgivning ske och finns Skall stämningsmannadelgivning ske och finns det någon hos myndigheten som kan utföra sådan delgivning, bör denne i första hand anlitas. dan delgivning, bör denne i första hand anlitas. det någon hos myndigheten som kan utföra så- I annat fall får myndigheten anlita polismyndighet för delgivning. het eller ett auktoriserat stämningsmannaföretag för I annat fall får myndigheten anlita polismyndig- delgivning. När en polismyndighet anlitas för delgivning skall den handling som skall delges inneslutas i ett kuvert, som på framsidan förses med uppgift om den uppdragsgivande myndighetens namn och postadress, handlingens delgivningsnummer samt den söktes fullständiga namn, personnummer, yrke eller titel och postadress. Den söktes personnummer, yrke eller titel behöver dock inte anges, om den uppdragsgivande myndigheten inte har tillgång till sådan uppgift. Kuvertet skall förslutas, om det inte är nödvändigt för delgivningen att det lämnas öppet. Vid kuvertet fogas en blankett för delgivningskvitto samt den blankett på vilken myndigheten antecknat vidtagna delgivningsåtgärder. På blanketten för delgivningskvitto antecknas den uppdragsgivande myndighetens namn och postadress samt handlingens delgivningsnummer. Kuvertet och blanketterna sänds till polismyndigheten i det polisdistrikt där delgivningen kan väntas ske. Därvid skall det anges vilken dag delgivningen senast skall vara verkställd och redovisad till myndigheten. 10 e När ett auktoriserat stämningsmannaföretag anlitas för delgivning gäller bestämmelserna i 6-7 och 9-10 c i tillämpliga delar. 7 Senaste lydelse 1990: (84)

14 2.5 Förslag till förordning om ändring i passförordningen (1979:664) Regeringen föreskriver att 23 passförordningen (1979:664) skall ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Rikspolisstyrelsen skall föra ett centralt passregister samt ett centralt register över omständigheter som avses i 20 1 och 3 passlagen (1978:302). Uppgifter förs in i passregistret av Rikspolisstyrelsen och passmyndighet inom riket. Rikspolisstyrelsen skall på begäran lämna ut uppgift i form av fotografisk bild av enskild från passregistret till polismyndighet, Ekobrottsmyndigheten, svensk ambassad, svenskt lönat konsulat, Försvarsmakten, Kustbevakningen och Tullverket. Rikspolisstyrelsen skall på begäran lämna ut uppgift i form av fotografisk bild av enskild från passregistret till polismyndighet, Ekobrottsmyndigheten, svensk ambassad, svenskt lönat konsulat, Försvarsmakten, Kustbevakningen och Tullverket. Detsamma gäller då uppgiften begärs av ett auktoriserat stämningsmannaföretag enligt lagen (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag. 8 Senaste lydelse 2004: (84)

15 2.6 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister Regeringen föreskriver att 10 förordningen (1999:1134) om belastningsregister skall ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Uppgifter ur belastningsregistret skall lämnas ut om det begärs av 1. det statsråd som är föredragande i ärenden enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, i ärenden om utlämning för brott eller om nåd i brottmål eller andra ärenden enligt 11 kap. 13 regeringsformen, i ärenden om upphävande av domstols beslut om utvisning på grund av brott enligt utlänningslagen (1989:529) eller i ärenden om överförande av straffverkställighet enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller den statsrådet bemyndigar, för utredning i ett sådant ärende och i fråga om den som ärendet gäller, 2. chefen för Justitiedepartementet eller den han eller hon bemyndigar, om utdraget behövs för att fullgöra en skyldighet Sverige har enligt en överenskommelse med en främmande stat, 3. en åklagarmyndighet, i ärenden där en prövning skall göras, i fråga om den som prövningen gäller, 4. en polismyndighet i passärenden, tillståndsärenden och andra ärenden där en lämplighetsprövning skall göras, i fråga om den som prövningen gäller, samt i ärenden om anställning eller uppdrag vid myndigheten, 5. Tullverket i tillståndsärenden och andra ärenden där en lämplighetsprövning skall göras, i fråga om den som prövningen gäller, 6. en länsstyrelse, i ärenden där länsstyrelsen enligt lag eller förordning skall hämta in sådana uppgifter, i ärenden där länsstyrelsen skall göra en lämplighetsprövning, i ärenden där länsstyrelsen skall pröva frågor om förbud mot att ha djur eller om omhändertagande av djur, i ärenden om körkortstillstånd, körkort, traktorkort, taxiförarlegitimation, tillstånd till yrkesmässig trafik, biluthyrning och transporttillstånd samt i ärenden om tillsyn enligt förordningen (1989:149) om bevakningsföretag, i fråga om den som ärendet gäller, 6. en länsstyrelse, i ärenden där länsstyrelsen enligt lag eller förordning skall hämta in sådana uppgifter, i ärenden där länsstyrelsen skall göra en lämplighetsprövning, i ärenden där länsstyrelsen skall pröva frågor om förbud mot att ha djur eller om omhändertagande av djur, i ärenden om körkortstillstånd, körkort, traktorkort, taxiförarlegitimation, tillstånd till yrkesmässig trafik, biluthyrning och transporttillstånd, i ärenden om tillsyn enligt förordningen (1989:149) om bevakningsföretag i fråga om den som ärendet gäller samt i ärenden om auktorisation och tillsyn enligt lagen (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag beträffande ledning och ägare med bestämmande inflytande Senaste lydelse 2004: (84)

16 2.7 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister Regeringen föreskriver att 4 kap. 13 förordningen (2001:650) om vägtrafikregister skall ha följande lydelse. Uppgift i vägtrafikregistret i form av fotografisk bild av enskild skall på begäran lämnas ut till Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, Ekobrottsmyndigheten, Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket, Skatteverket och kronofogdemyndighet. 4 kap Uppgift i vägtrafikregistret i form av fotografisk bild av enskild skall på begäran lämnas ut till Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, Ekobrottsmyndigheten, Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket, Skatteverket och kronofogdemyndighet. Detsamma gäller då uppgiften begärs av ett auktoriserat stämningsmannaföretag enligt lagen (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag. 10 Senaste lydelse 2004: (84)

17 2.8 Förslag till förordning (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag Regeringen föreskriver följande. Ansökan om auktorisation 1 En ansökan om auktorisation av stämningsmannaföretag skall vara skriftlig och innehålla uppgift om 1. sökandens namn eller firma, person- eller organisationsnummer och adress, samt också motsvarande uppgifter beträffande ledning och ägare med bestämmande inflytande, 2. hur verksamheten skall organiseras och bedrivas, 3. hur kontrollen av personer som erbjuds anställning eller uppdrag att utföra stämningsmannadelgivning åt företaget skall anordnas, och 4. hur utbildningen för stämningsmän skall anordnas. Behörig länsstyrelse 2 Frågor om auktorisation prövas av länsstyrelsen i. län som också är tillsynsmyndighet. Registerkontroll 3 Länsstyrelsen skall i ärenden om auktorisation och vid tillsyn inhämta erforderliga uppgifter ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister avseende stämningsmannaföretagets ledning och ägare med bestämmande inflytande. Anmälan om ändringar 4 Stämningsmannaföretag skall inom en vecka till länsstyrelsen anmäla när en uppgift som har betydelse för auktorisationen ändras. Detsamma gäller om företaget inte längre bedriver stämningsmannaverksamhet. Redogörelse 5 Den redogörelse som stämningsmannaföretag skall lämna enligt 8 andra stycket lagen (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag skall innehålla uppgifter om 1. omfattningen av verksamheten, 2. hur verksamheten organiserats och bedrivits, 3. hur kontrollen av personer som erbjudits anställning eller uppdrag som stämningsmän har anordnats, och 4. hur utbildningen för stämningsmän har anordnats. Förteckning över auktoriserade stämningsmannaföretag 6 Länsstyrelsen skall föra en förteckning över auktoriserade stämningsmannaföretag. Utbildning 7 Länsstyrelsen meddelar föreskrifter om vad utbildningen för stämningsmän skall innehålla. Avgifter 8 En ansökningsavgift tas ut för prövning av en ansökan om auktorisation. I fråga om ansökningsavgiften gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i avgiftsförordningen (1992:191) varvid avgiftsklass skall tillämpas. 17 (84)

18 9 En tillsynsavgift skall betalas för varje kalenderår som ett företag har varit auktoriserat. Avgiften bestäms i förhållande till omfattningen av företagets verksamhet med stämningsmannadelgivning. Tillsynsavgiften beslutas av länsstyrelsen. 10 Tillsynsavgiften skall betalas inom en månad efter det att länsstyrelsen beslutat om avgiften. 18 (84)

19 3 Inledning 3.1 Uppdraget Det är nu andra gången på fem år som vår arbetsgrupp utreder frågan om inställda huvudförhandlingar i brottmål. Förra gången var 1999 då Domstolsverket (DV) i regleringsbrevet hade fått i uppdrag att lämna förslag på åtgärder för att minska antalet inställda huvudförhandlingar och lämna förslag till författningsändringar. DV tillsatte vid den tidpunkten vår arbetsgrupp med uppgiften att arbeta med processrättsliga frågor. DV:s uppdrag att lämna förslag på åtgärder för att minska antalet inställda huvudförhandlingar blev vår första arbetsuppgift. Förslaget överlämnades till Justitiedepartementet i början av januari Efter remissbehandling överlämnade regeringen i mars 2001 en proposition till riksdagen i vilken regeringen bl.a. föreslog ett antal ändringar i rättegångsbalken och delgivningslagen (1970:428) som syftade till att minska antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål vid tingsrätterna (prop. 2000/01:108). Förslagen innebar i korthet att kravet på utevaro vid ett tidigare tillfälle för att domstolen skulle kunna döma till fängelse i den tilltalades utevaro togs bort, att möjligheterna till uppskov med huvudförhandling i mål där den tilltalade är anhållen eller häktad mjukades upp för mer omfattande mål och att förenklad delgivning gjordes möjlig i de fall där den tilltalade i samband med föreläggande av ordningsbot eller utredning av ett brott som enligt 48 kap. 13 rättegångsbalken kunnat beivras genom föreläggande av ordningsbot fått information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten i händelse av att åtal väcks. Riksdagen beslutade i maj 2001 om lagändringar i enlighet med regeringens förslag. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli DV genomförde i oktober och november 2003 en uppföljande undersökning för att kunna bedöma om antalet inställda huvudförhandlingar hade minskat. Undersökningen presenterades av DV i en rapport i mars Rapporten, som inte innehöll några förslag till åtgärder för att minska andelen inställda huvudförhandlingar, lämnades över till vår arbetsgrupp för att ingå som underlag för gruppens fortsatta arbete. 3.2 Omfattningen av inställda huvudförhandlingar Inledning När vi förra gången utredde frågan redogjorde vi för några av de kartläggningar som har gjorts genom åren. Vi redogjorde för Riksrevisionsverkets rapport (RRV 1994:16) som innehåller en granskning av problemet med inställda domstolsförhandlingar vid tingsrätterna. Syftet med RRV:s granskning var att kartlägga omfattningen av och orsakerna till inställda huvudförhandlingar samt att visa vilka följderna blir för rättsväsendets myndigheter polis, åklagare, tingsrätt och kriminalvård. Rapporten bygger bl.a. på en enkätundersökning om andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål under en fyraveckorsperiod 1993 där landets samtliga tingsrätter deltog. Av rapporten framgår att en fjärdedel (26 procent) av alla huvudförhandlingar i brottmål ställdes in och att minst en tredjedel av dem (9 procent) ställdes in samma dag som förhandlingen skulle ha ägt rum. Den vanligaste orsaken till att förhandlingar ställdes in i förväg var delgivningssvårigheter (52 procent). Den vanligaste orsaken till att förhandlingar ställdes in samma dag var att den tilltalade, men ibland också en målsägande eller ett vittne, uteblev. Även DV har genomfört undersökningar av inställda huvudförhandlingar. Under åren har genomförts totalt fyra undersökningar. I dessa undersökningar deltog 20 tingsrätter. Resulta- 11 Rapport den 3 mars 2004, DV:s dnr (84)

20 tet av undersökningarna visade att det totala antalet inställda huvudförhandlingar hade minskat något, från 30 procent 1996 till 25 procent Under samma period hade andelen inställda huvudförhandlingar som ställdes in samma dag som förhandlingen skulle ha hållits ökat från 11 procent 1996 till 18 procent års undersökning visade att de vanligaste orsakerna till att förhandlingar ställdes in samma dag som de skulle ha hållits var bristande delgivning (i 53 procent av fallen), att part eller vittne uteblivit (i 23 procent av fallen) och annan orsak (i 24 procent av fallen) DV:s undersökning 2003 I syfte att undersöka om lagändringarna som började gälla den 1 juli 2001 hade lett till önskat resultat skickade DV ut en enkät avseende utsatta och inställda huvudförhandlingar under oktober och november Av undersökningen framgår att den totala andelen inställda huvudförhandlingar har fortsatt att minska, från 25 procent 1999 till 23 procent Andelen inställda huvudförhandlingar som ställdes in samma dag som förhandlingen skulle ha hållits minskade också från 18 procent till 14 procent års undersökning visade att den vanligaste orsaken till att huvudförhandlingar ställdes in samma dag som de skulle ha hållits var delgivningsproblem (47 procent av fallen). Att part eller vittne uteblev representerade 26 procent av fallen. 27 procent av fallen ställdes in av annan orsak. Annan orsak uppgavs vara den orsak som fortsatt att öka jämfört med resultaten från både 1999 (24 procent) och 1998 (19 procent) Sammanfattning i ett tioårsperspektiv De gjorda undersökningarna visar alltså att det totala antalet inställda huvudförhandlingar minskat med tre procent på tio år. Färre förhandlingar ställs alltså in idag än för tio år sedan. Fortfarande är dock andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål hög och i praktiken ställs fortfarande nästan var fjärde utsatt förhandling in. Andelen huvudförhandlingar som ställs in samma dag som de skulle ha hållits har däremot ökat. Under en tioårsperiod har förhandlingar som ställs in samma dag ökat med fem procent vilket innebär att nästan två tredjedelar av de inställda förhandlingarna ställs in så sent som samma dag. Motsvarande siffra för tio år sedan var en tredjedel. I avsnitt 7 återkommer vi till den kostnadsmässiga betydelsen av att fler förhandlingar ställs in senare. När det gäller orsakerna till att huvudförhandlingar ställs in går det inte att göra exakta jämförelser mellan RRV:s rapport och DV:s undersökningar. Det beror på att RRV undersökte alla inställda huvudförhandlingar, medan DV begränsade undersökningarna till förhandlingar som ställdes in samma dag. Om man gör en grov uppskattning av problembilden kan man dock konstatera att den ser ungefär likadan ut nu som för tio år sedan. Delgivningsproblemen är fortfarande den enskilt främsta orsaken till att huvudförhandlingar ställs in och förklarar cirka hälften av de inställda förhandlingarna. Den andra hälften delas ungefär lika mellan att personer uteblir från förhandlingar och andra orsaker. Vid de tre senaste undersökningarna kan man konstatera att annan orsak har ökat varje år och att det framför allt är orsaker som är hänförliga till utredningen om brottet eller utredning kring nya brott som förklarar inställelserna. Bortsett från den trenden har problembilden alltså inte på något avgörande sätt förändrats de senaste tio åren. 20 (84)

21 3.3 Vårt utredningsarbete Inledning För att komma tillrätta med de inställda förhandlingarna har vi bedömt det som viktigt att veta mera om orsakerna till att förhandlingar måste ställas in. Vi har därför diskuterat frågan med andra domare och fångat upp deras idéer om hur situationen kan förbättras (se nästa avsnitt och bilaga 2). Vi har också skickat ut en enkät i ämnet till hälften av landets tingsrätter Enkäten till tingsrätterna I juni 2004 skickade vi en enkät till hälften av landets tingsrätter med syfte att få reda på mera om de bakomliggande orsakerna till att förhandlingar måste ställas in. Resultatet av enkätundersökningen framgår av bilaga 1. Sammanfattningsvis framgår följande av undersökningen såvitt gäller delgivning. Tingsrätternas erfarenheter av polisens stämningsmannaverksamhet är blandad. Drygt hälften är positiva och knappt hälften negativa. De större tingsrätterna har sämre erfarenheter än de mindre. De som är missnöjda har pekat på att det inte verkar som om delgivningarna prioriteras och att delgivningsärendena därför blir liggande alldeles för länge. Många har uppgett att delgivningsuppdragen ofta redovisas sent och först efter påstötning från tingsrätten. Några har uppgett att polisen många gånger aviserar i onödan i stället för att direkt söka den som skall delges handlingen. Hindersbevis lämnas utan att några försök gjorts att delge den eftersökte. Det förekommer visst samarbete i delgivningsfrågor och framför allt gäller det för de stora tingsrätterna. Det är bara en mindre del av tingsrätterna som använder privata delgivningsföretag. Av de tingsrätter som använder eller har använt privata delgivningsföretag (fyra stycken) är tre nöjda och har framhållit att det är billigt och minst lika bra. En tingsrätt har dåliga erfarenheter och har därför slutat att anlita privata delgivningsföretag. Det finns tingsrätter som överväger att anlita privata delgivningsföretag men har uppgett att det är ett problem att privata delgivningsföretag inte förfogar över stämningsmän. Domstolarnas erfarenheter av förenklad delgivning i ordningsbotsfallen är att sådan delgivning inte kan användas beroende på att polisen inte har delgett informationen om förenklad delgivning. Bara 10 procent av tingsrätterna har uppgett att de kan använda förenklad delgivning ofta eller mycket ofta. Många av tingsrätterna har angett att problemen också ligger i att polismyndigheterna inte skickar med delgivningskvitto som bevis för att informationen har delgetts. Flera tingsrätter uppger att kontakter har tagits med både polis- och åklagarmyndigheterna för att rätta till bristerna. I ett svar pekas det också på att det behövs ytterligare utbildning hos polisen. I frågan om vem som uteblir har tingsrätterna uppskattat att det i 80 procent av fallen är den tilltalade som uteblir, i drygt 10 procent målsäganden och i knappt 10 procent vittnen. Domstolarnas erfarenheter av hämtning är överlag relativt goda. Särskilt gäller det hämtningar som beslutats i förväg. De stora tingsrätterna har dock sämre erfarenheter än de mindre. Många tingsrätter pekar på problem med att beslutade hämtningar glöms eller prioriteras bort av polismyndigheten och att det vore önskvärt att det hos polismyndigheten fanns en särskilt utsedd person som höll kontakt med tingsrätten. Ett annat problem anges vara att beslutade hämtningar fastnar hos polismyndigheten centralt och inte kommuniceras till det närpolisområde som skall verkställa hämtningen. Det förekommer inte särskilt mycket samarbete i hämtningsfrågor. På frågan om hur ofta det förekommer att förhandlingar ställs in på grund av att den tilltalade misstänks för nya brott var många tingsrätters grundinställning att fortsätta handläggningen av utsatta mål även om nya åtal är på gång. Vad som enligt många är avgörande är om de nya brotten 21 (84)

22 har någon betydelse för påföljden. Har de nya brotten sådan betydelse, bör förhandlingen ställas in. Det kan också vara aktuellt att ställa in, om den tilltalade är häktad eller om det är aktuellt att undanröja en utdömd påföljd med anledning av de nya brotten. Andra skäl för att ställa in förhandlingen är behov av försvarare eller komplettering av personutredningen eller att någon förhörsperson inte kan närvara vid den planerade förhandlingen. En tingsrätt har börjat göra så att man för notoriska återfallsförbrytare lägger upp ett nytt mål för de nya stämningarna och dömer av delgivna stämningar för att sedan tillämpa 34 kap. brottsbalken i det nya målet. Många anser att utsatta förhandlingar bara bör ställas in när åklagaren har väckt åtal eller väntas väcka åtal inom kort för de nya brotten Domardiskussioner Den 13 och 14 maj 2004 hölls ett chefsdomarmöte i Tällberg där ett 40-tal chefsdomare från Svea hovrätts domkrets deltog. Vid mötet redogjorde vi för läget i fråga om inställda huvudförhandlingar och även för hur det sett ut under de tio senaste åren. Efter genomgången vidtog gruppdiskussioner där frågor om samarbete i rättskedjan, lagändringar, arbetsmetoder i domstolarna, utbildning och information diskuterades. En längre redogörelse av diskussionerna redovisas i bilaga Kontakter med andra I syfte att få polismyndigheternas och tullens syn på hur vanligt det är att polis- och tulltjänstemän delger information om förenklad delgivning i ordningsbotsfall vände vi oss till Rikspolisstyrelsen och Tullverket. 12 RPS har uppskattat att man delgivit information om förenklad delgivning i cirka ärenden under år Det är svårt att förena uppgifterna med tingsrätternas svar i vår enkät som innebär att 90 procent av de tillfrågade tingsrätterna inte kan använda förenklad delgivning i brottmål t.ex. på grund av att polisen inte delgivit informationen om förenklad delgivning. Det finns anledning att fortsätta diskussionen mellan domstolarna och polismyndigheterna för att få en förklaring till de stora skillnaderna (bilaga 1). Vi återkommer med förslag om hur diskussionerna kan fortsätta (avsnitt 5.2.1). Tullverket har å sin sida uppgett att informationen om förenklad delgivning bara lämnats i ett fåtal fall och att skälet till det bl.a. är att andra förenklade förfaranden har använts. 12 DV:s ärende (84)

23 4 Några lagförslag 4.1 Utökade möjligheter att avgöra mål när den tilltalade inte kommer Vi föreslår ett nytt utredningskrav i 46 kap. 15 a rättegångsbalken som innebär att mål får avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande, om det inte är nödvändigt att komplettera utredningen med frågor till den tilltalade och om det inte heller av något annat skäl krävs att han eller hon är personligen närvarande. Ändringarna görs för att öka domstolarnas möjligheter att avgöra mål trots att den tilltalade inte har kommit till huvudförhandlingen. Även tillämpningsområdet för bestämmelsen utökas genom att möjligheten att döma till fängelse ökas från tre till sex månader. Möjligheten öppnas också för att döma till vissa former av överlämnande till särskild vård. Gränsen för förverkande av villkorligt medgiven frihet flyttas från tre till sex månader Nuvarande bestämmelser När den tilltalade inte kommer till förhandlingen skall tingsrätten i första hand pröva om målet kan avgöras ändå (46 kap. 15 rättegångsbalken). De närmare förutsättningarna för att få avgöra ett mål trots den tilltalades utevaro anges i 46 kap. 15 a. Bestämmelserna har genomgått ett antal reformer sedan de infördes. Grovt sett kan man beskriva förändringarna så att det från början fanns ett utrymme att döma till alla påföljder utom straffarbete. I samband med att påföljden straffarbete utmönstrades 1964 togs också möjligheten att döma till fängelse bort. Genom en reform 1982 återinfördes möjligheten att döma till fängelse i högst tre månader under förutsättning att den tilltalade uteblivit en gång tidigare (prop. 1981/82:105). Vid samma tillfälle infördes också möjligheten att döma till påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Likaså blev kombinationer av påföljder möjliga och ett förordnande att den tidigare ådömda påföljden även omfattar ett annat brott jämställdes med andra påföljder. Den senaste reformen 2001 resulterade i att en tilltalad kan dömas till fängelse redan första gången som han eller hon uteblir (SFS 2001:235, prop. 2000/01:108). Trenden har alltså på senare tid varit att utvidga möjligheterna att döma en tilltalad som inte har kommit till förhandlingen. Skälet till reformerna har framför allt varit att minska det stora antalet inställda huvudförhandlingar. Den grundläggande förutsättningen för att det över huvud taget skall vara möjligt att döma en tilltalad utan hans eller hennes medverkan är att saken kan utredas tillfredsställande. Departementschefen gjorde i 1982 års reform ett antal uttalanden om vilka fall som avsågs. Uttalandena lämnades som svar på den kritik som Lagrådet framförde mot att vidga möjligheterna att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Departementschefen uttalade då att en förhandling aldrig får hållas och målet avgöras i den tilltalades utevaro, om utredningen i ansvarsfrågan inte ger tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Endast om utredningen i ansvarsfrågan är entydig, kan det komma i fråga att avgöra målet i den tilltalades utevaro. I allmänhet rör det sig, enligt vad han angav, om fall där den tilltalade har erkänt under förundersökningen och erkännandet stöds av övrig utredning i målet. Han förklarade att en tillämpning kan bli aktuell också i t.ex. icke erkända rattfyllerimål, där resultaten av blodanalysen ger klart besked och utredningen i övrigt inte talar emot den tilltalades skuld, eller i mål där den tilltalade erkänner det faktiska händelseförloppet, men har en annan uppfattning om den rättsliga bedömningen. Departementschefen ansåg det inte lämpligt att ställa upp ett absolut hinder mot att muntlig bevisning tas upp och att målet avgörs i den tilltalades utevaro med hänvisning till att något sådant hinder inte fanns enligt då gällande regler om bötesmål och att några olägenheter till följd därav inte framkommit. 23 (84)

24 Han konstaterade emellertid att utrymmet för utevarodomar där den tilltalade förnekat gärningen är mycket begränsat. Det borde enligt departementschefen självfallet aldrig komma i fråga att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro, om bevisningen i målet pekar i olika riktningar eller av andra skäl inte är helt entydig eller om bevisningen kan antas komma att framstå som mindre tillförlitlig, om den skulle konfronteras med den tilltalades uppgifter. Departementschefen betonade också att det självfallet finns anledning för domstolarna att iaktta större återhållsamhet med att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro, om det blir fråga om att döma till annan påföljd än böter (prop. 1981/82:105 s. 22). Med saken menas både skuld- och påföljdsfrågan. Det är därför inte tillräckligt att skuldfrågan kan utredas tillfredsställande. Samma krav måste ställas på utredningen i påföljdsdelen. Avsaknaden av personlig kontakt kan göra påföljdsfrågan så tveksam att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro (prop. 1981/82:105 s. 24). Det räcker inte bara med att saken kan utredas tillfredsställande för att målet skall kunna avgöras. Dessutom måste det också röra sig om någon av de i 46 kap. 15 a 1-3 närmare beskrivna situationerna. Enligt punkt 1 får målet avgöras om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Punkt 2 beskriver den situationen att en tilltalad har avvikit eller håller sig undan så att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandling. Punkt 3 handlar om tilltalade som lider av allvarliga psykiska störningar och vars närvaro därför inte är nödvändig. Med påföljderna som anges i första punkten skall enligt andra stycket likställas förordnande enligt 34 kap. 1 första stycket 1 brottsbalken att en tidigare utdömd påföljd skall avse även annat brott (s.k. konsumtionsdomar). Det gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader. Andra stycket var en nyhet i 1982 års lagstiftningsärende och förslaget att likställa konsumtionsdomar med andra påföljder kom från Rättegångsutredningen. En remissinstans framförde att det borde klargöras i vilken omfattning ett förordnande av det angivna slaget skulle kunna förenas med beslut om särskilda åtgärder som t.ex. en prövotidsförlängning. Med anledning av remissyttrandet framhöll departementschefen i lagrådsremissens författningskommentar att ett förordnande att en tidigare ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet bör kunna omfatta även särskilda åtgärder som får förenas med ett sådant förordnande och att detta fick anses följa utan uttrycklig föreskrift (prop. 1981/82:105 s. 11). Något hinder för tingsrätten att besluta om förverkande av villkorligt medgiven frihet för den som tidigare har dömts till fängelse förelåg därför inte enligt departementschefen. Däremot ansåg han att det låg i sakens natur att det inte borde komma i fråga att meddela ett sådant beslut i den tilltalades utevaro, om lång tid återstår att avtjäna av det tidigare fängelsestraffet och att ett riktmärke för tid som återstår att avtjäna normalt inte bör överstiga tre månader. Lagrådets ansåg att tremånadersgränsen för förverkande av villkorligt medgiven frihet borde anges i lagtexten vilket också kom att bli fallet (a. prop. s. 16) Behovet av förändring Som framgår av avsnitt är en av de vanligaste orsakerna till att huvudförhandlingar ställs in att de som är åtalade för brott inte kommer till domstolen. I cirka en fjärdedel av de förhandlingar som ställs in är orsaken att någon har uteblivit. I vår enkätundersökning bad vi att tingsrätterna skulle uppskatta vem det är som inte kommer. Svaren från tingsrätterna visar att det i cirka 80 procent av fallen är den tilltalade som uteblir. Detta leder till avsevärda problem. Andra personer som skall höras inför rätten tvingas att inställa sig flera gånger. De rättsvårdande myndigheterna 24 (84)