Hästepallarna i Uddevalla

Transkript

1 Hästepallarna i Uddevalla En populär rastplats även under stenåldern Arkeologisk undersökning Uddevalla 304, Bohusgården 1 :26 Uddevalla socken och kommun Robert Hernek Bohusläns museum Rapport 2015 :24

2

3 Hästepallarna i Uddevalla En populär rastplats även under stenåldern Arkeologisk undersökning RAÄ Uddevalla 304, Bohusgården 1 :26 Uddevalla socken och kommun Bohusläns museum Rapport 2015 :24

4 ISSN Författare Robert Hernek Grafisk form Gabriella Kalmar Layout och teknisk redigering Gabriella Kalmar Omslagsbild Foto taget mot sydväst av Robert Hernek. Fotot visar vy över boplatsen Uddevalla 304 från hotellets tak. I bakgrunden skymtar den gamla badorten Gustafsberg. Tryck Bording AB, Borås 2015 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket medgivande Bohusläns museum Museigatan 1 Box Uddevalla tel , fax

5 Innehåll Sammanfattning...6 Bakgrund...6 Landskapsbild...6 Naturlandskap...6 Fornlämningsmiljö...9 Tidigare undersökningar...11 Metod...12 Resultat...13 Undersökta ytor...13 Stratigrafi...14 Anläggningar...16 Fynd...18 Flinta...19 Bergart...22 Datering...23 Publika insatser...26 Slutsatser och tolkning...26 Ett offer?...27 Kvarts och kvartsit...27 Resultat gentemot undersökningsplanen...28 Referenser...29 Litteratur...29 Övriga källor...30 Tekniska och administrativa uppgifter...31 Bilagor...32

6 4 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Figur 1. Utsnitt ur Sverigekartan med platsen för undersökningen markerad.

7 Hästepallarna i Uddevalla 5 Figur 2. Utsnitt ur GSD-Fastighetskartan, blad 8144, med platsen för undersökningen markerad, i skala 1 :

8 6 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Sammanfattning Under april månad 2012 utförde Bohusläns museum en slutundersökning av en stenåldersboplats, Uddevalla 304, belägen vid Hästepallarna, det höga bergsområdet vid Byfjordens inre del. Undersökningen gjordes med anledning av att Hotell Bohusgården ska byggas ut, och uppdragsgivare var Panorama Scandinavia AB. Boplatsen låg vid undersökningstillfället i en svagt sluttande gip mellan två bergsknallar. Den har legat strategiskt såtillvida att man från berget direkt ovanför platsen har haft en enastående utsikt över Byfjorden och den stora vik som under mesolitisk tid täckte Uddevalla stad. Idag ligger platsen meter över havet. Vid undersökningen avlägsnandes det översta jordlagret med grävmaskin. Därefter handgrävdes 63 rutor om en gånger en meter. Jordarten bestod av sand och grusinblandad sand, som i norra delen var mycket stenig. Marken var kraftigt urlakad och det fanns inga anläggningar eller ens träkol som kunde knytas till mesolitikum. Den enda egentliga anläggningen vi hittade var en härdgrop med skörbränd sten som daterades till början av yngre järnålder. Fyndmaterialet utgörs i huvudsak av flinta. Det äldsta fyndmaterialet representeras här av hullingspetsar, spån, spånfragment och små fragment av spånkärnor ; fynd som är typiska för mellanmesolitikum och klassisk sandarnakultur. De flesta av fynden på denna boplats är annars karaktäristiska för sandarnakulturens yngre faser och representeras främst av små ensidiga mikrospånkärnor. Det mesolitiska materialet betraktas som blandat och ackumulerat under en lång tidsperiod, kanske uppemot tusen år. Platsen har besökts även under neolitikum, och bland de säkert belagda fynden från yngre mellanneolitikum finns två spånpilspetsar. Boplatsen Uddevalla 304 tolkas som en tillfällig jakt- och fiskeplats som har använts återkommande, och flera företeelser talar för att platsen har utnyttjats under lång tid. En viss publik verksamhet genomfördes under utgrävningen : En lördag gjordes en kombinerad visning och vandring, och visningar gjordes för skolklasser i årskurserna 3 och 4. Vi sammanställde en enklare broschyr och vid utgrävningen fanns en informationsskylt med bilder och text. Bakgrund Under april månad 2012 utförde Bohusläns museum en slutundersökning av en mesolitisk boplats, Uddevalla 304, belägen i bergsområdet som kallas Hästepallarna i västra delen av Uddevalla stad. Undersökningen gjordes eftersom Hotell Bohusgården ska byggas ut och uppdragsgivare var Panorama Scandinavia AB. Uddevalla 304 var till en början en del av ett förundersökningsområde som har tidigare föreslagits ingå i fornlämningen Uddevalla 48 ( Olsson 1997 ). Platsen kom att förundersökas år 2003 ( Hernek 2004 ) och det var i samband med den som boplatsen fick ett separat fornlämningsnummer, Uddevalla 304. Förundersökningen 2003 utfördes som en provgropsgrävning med spade och grävsked. Inom boplatsen grävdes sju provgropar om cirka 0,5 gånger 0,5 meter. Fem provgropar innehöll fynd och det totala antalet flintor uppgick till 165. De flesta fynd hittades i två provgropar som delvis låg inom rutorna R103 respektive R123 ( figur 22 ). Vid förundersökningen påträffades inga fynd som kunde dateras entydigt, men boplatsen daterades preliminärt som helhet till yngre sandarnakultur och/ eller äldsta lihultkultur ( Hernek 2004 ). Slutundersökningen ägde rum under april månad Vädret var mestadels gynnsamt, men det var ovanligt kallt för årstiden. För att förhindra tjäle täcktes ytan nattetid med presenningar. Platsen var på flera sätt mycket väl lämpad för publika insatser, och ser man till undersökningens omfattning gjordes en ovanligt stor satsning på publik verksamhet ( läs mer under rubriken Publika insatser ). Landskapsbild Naturlandskap Vid Byfjordens inlopp mot Uddevalla reser sig ett mäktigt bergsparti, Hästepallarna, som i väster stupar brant ner mot havet. I bergets norra del är topografin mindre dramatisk, med avsatser och sluttningar ner mot havet och Uddevallas hamninlopp. I söder stiger terrängen ytterligare och Bodelebergens högsta punkt ligger lite drygt 85 meter över havet ( figur 2,3 och 9 ). Undersökningsområdet ligger på en förhållandevis flack bergsplatå väster om dagens höghusbebyggelse. Mellan uppstickande berghällar finns här gott om små gipar, avsatser och trånga passager. Boplatsen Uddevalla 304 har haft ett strategiskt läge i landskapet såtillvida att det från berget precis ovanför

9 Hästepallarna i Uddevalla 7 Figur 3. Utsnitt ur GSD-Fastighetskartan, blad 8144 med Uddevalla 304 och närliggande fornlämningar markerade, i skala 1 :

10 8 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Figur 4. Vy över Byfjorden med Uddevallabron i fonden. Bilden är tagen på bergskrönet strax ovanför boplatsen. Foto taget mot väster av Robert Hernek. Figur 5. Vy över boplatsen före avbaning. Bakom träden till höger i bild skymtar de äldsta hotellbyggnaderna, uppförda i slutet av 1930-talet. Foto taget mot nordost av Robert Hernek. Figur 6. Vy över bergspartiet strax väster om fornlämning Uddevalla 304. Boplatsen är belägen vid den vita stjärnan till höger. Längst ner till vänster ligger den södra infarten till Uddevalla, gamla Europaväg 6. Foto taget mot norr av Robert Hernek. boplatsen har varit en enastående utsikt över Byfjorden och den stora vik som under stenåldern täckte Uddevalla stad ( figurerna 4, 8 och 10 ). Boplatsen har också en placering som är utmärkande för många meso litiska boplatser : ett tämligen skyddat sadelläge mellan berg, och närhet till strandkant både i norr och i söder. Boplatsen var belägen i ett smalt pass och från dess smalaste, cirka nio meter breda, parti öppnar terrängen upp sig både i norr och i söder. Åt söder sluttar terrängen svagt ner mot en plan, något fuktig terrass ( figur 7 ). Figur 7. Vy över boplatsens södra del före avbaning. Vi kan tänka oss att strandkanten har legat ungefär i höjd med de två tallarna till vänster. Foto taget mot sydväst av Robert Hernek. Norrut är terrängen mycket stenig och sluttningen avsevärt brantare. Jordarten bestod omväxlande av sand och sand med grus. På platsen fanns vid undersökningen några höga tallar, en ek och en större björk ( figur 6 ). Undervegetationen bestod av blåbärsris och vid undersökningstillfället även liljekonvalj. På krönet låg tre större, markfasta stenblock. På ytan av den största stenen, som mätte cirka 2,0 gånger 1,6 meter fanns rikligt med kvarts ( figurerna 15 och 19 ).

11 Hästepallarna i Uddevalla 9 Fornlämningsmiljö Fornlämningsbilden i och närmast kring Uddevalla stad domineras stort av boplatser från mesolitikum. Från senare förhistoriska tidsperioder finns få lämningar, ett exempel på detta är att de flesta av stadens många bergshöjder, såsom vid Bohusgården, saknar gravar. Spår från bronsålder och järnålder måste sökas lite längre västerut, i Herrestad och Forshälla socknar eller inåt land. De äldsta boplatserna kring Uddevalla är belägna på ömse sidor om det sund, Uddevallasundet, som under tidigmesolitisk tid förband Vänern med Västerhavet. Sundet var då ett par kilometer brett och längs sundet finns spår i form av mäktiga snäckskalsbankar. Omkring år 9500 BP tillsluts sundet. Det finns emellertid många boplatser även på lägre nivåer, vilket visar att området kring Uddevalla var attraktivt också under senare delar av mesolitikum ( Kindgren 1997 ). Detta framgår speciellt tydligt i bergsområdet kring Bohusgården ( figur 3 ). Här finns ett flertal boplatser som utifrån strandlinjen kan dateras till mellan- och senmesolitikum. Flera boplatser blev kända genom amatörarkeologen Algot Hansson som under en följd av år samlade in stenåldersföremål i området ( se även nedan ), men uppenbarligen inte från Uddevalla 304. Några boplatser, Uddevalla 49 :1, 49 :2 och 50, har förstörts i samband med husbyggnation. I sluttningen omedelbart söder om och kant i kant med Uddevalla 304 ligger Uddevalla 48 som delundersöktes år 2008 ( Hernek 2008 ). Någon kilometer längre söderut, vid Gustafsbergs ridhus, fanns under mesolitikum ett smalt sund, och på båda sidor om det ( forna ) sundet finns ytterligare ett antal boplatser ( figur 8 ). Något kan också sägas om namnet Hästepallarna. Det finns fler exempel på berg med samma eller liknande namn, och det kan ha sitt ursprung i en tradition om att hästar som skulle avlivas störtades ned för bergsstup, eller att en häst har»ramlat«utför berget och slagit ihjäl sig. Berget Hästepall i Ljung socken ska ha fått sitt namn av att»en häst lär ha fallit utför branten ned i havet«. Efterleden»pall«betyder brant stupande berg och tycks endast förekomma i Bohuslän Figur 8. Kartan visar förhållandet mellan land och hav under tidig mellanmesolitisk tid, med en havsnivå kring 45 meter över havet. Boplatsen Uddevalla 304 har markerats speciellt. Kartan är tagen ur Kindgren 1997, och är något modifierad.

12 10 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 ( Bengtsson 2008 :109 ). Enligt Kristina Bengtsson förefaller det dock inte troligt att ett berg har namngetts på grund av en enstaka olyckshändelse, utan tror snarare att det i åtminstone några fall rör sig om slaktplatser för hästar. Figur 9. Utsnitt ur ekonomiska kartans blad O58 SV från 1936 med boplatsen Uddevalla 304 markerad. Den första hotellbyggnaden byggdes något senare och invigdes i juli 1939 ( jämför figur 5 ).

13 Hästepallarna i Uddevalla 11 Figur 10. Bild från tidigt 1950-tal över Hästepallarna med Byfjorden och Herrestad i bakgrunden. Vägen är dåvarande rikstvåan, och platsen för 2012 års undersökning ligger inom det ljusa lilla området strax till höger om bildens mitt. Fotot hämtat från Bohusläns museum ( bildnr UMFA ). Tidigare undersökningar Undersökningen av Uddevalla 304 är den första egentliga undersökning som har ägt rum inom Uddevalla tätort sedan 1935, då Uddevalla 33 undersöktes. Det var en mesolitisk boplats vid Stenbacken, belägen strax norr om dåvarande Bohusläns regemente. Någon grävning i egentlig mening företogs inte, men inom ett större område, beläget meter över havet, gjordes en kartläggning av flintförekomster i området. Det kunde konstateras att det fanns tre skilda boplatsområden från såväl mellan- som senmesolitisk tid ( Alin 1955 :290 ). En hel del lösfynd har också dokumenterats vid Bohusgården. Amatörarkeologen Algot Hansson samlade under åren in stenåldersföremål. Hanssons originalhandlingar finns i Bohusläns museums arkiv, och av dem framgår att flera fynd kan knytas till senmesolitikum, bland annat en lihultyxa och några»hyvelskrapor«( egentligen handtagskärnor ). En av boplatserna, nummer 114 i Hanssons inventering, ska enligt fornminnesregistret ( FMIS ) motsvara Uddevalla 48. Ett foto där Hansson har markerat fyndplatsen gör dock att vi ser att nummer 114 snarare överensstämmer med Uddevalla 87, som är belägen på en platå strax söder om den förra. Från den nu aktuella platsen Uddevalla 304 finns emellertid inga uppgifter i anteckningarna från Hanssons samlingar. Bland det insamlade materialet finns också en speciell trindyxa av någon bergart, med mycket kort skaft och en bred spadformig egg. Den är funnen bland bergen en bit öster om Hästepallarna ( Hernek 2005 :281 ). I samband med ett stenåldersprojekt som genomfördes vid Bohusläns museum åren , kallat De första människorna i Bohuslän, provundersöktes en boplats vid Bohusgården, Uddevalla 89. Boplatsen ligger meter över havet och var även markerad av Algot Hansson. Vid det här tillfället grävdes sex provgropar och i en påträffades närmare 150 flintor ( Cullberg m. fl :49 ). Inför upprättande av en detaljplan utförde Bohusläns museum 1991 en arkeologisk utredning ( Olsson

14 12 Bohusläns museum Rapport 2015 : ) av dels ett stort område söder om nyss nämnda hotellbyggnader, ned mot gamla E6 och dels ett bergsområde mellan höghusbebyggelsen i norr till bergsbranterna fram till gamla E6 i söder och sydost. Inför utredningen var fyra fornlämningar kända och utredeningen konstaterade då ytterligare två platser med boplatsindikationer. Innan något började byggas föreslogs det från museets sida att fyra områden skulle förundersökas. Uddevalla 304 låg då i ett anslutande område till Uddevalla 48. I december 2001 utförde Bohusläns museum en kompletterande utredning av ett nytillkommet område i södra delen, på meter över havet, men inga ytterligare boplatsindikationer påträffades. I samband med denna utredning föreslogs att ett skyddsområde skulle upprättas kring Uddevalla 89 som kom att ligga utanför den tilltänkta bebyggelsen ( Bohusläns museums arkiv ). År 2003 gjordes arkeologiska förundersökningar i området ( Hernek 2004 ). Dessa omfattade de fyra områden som fastlagts vid utredningen 1991 ( Olsson 1997 ). Ett av områdena undersöktes inför att Hotell Bohusgården skulle utvidgas, och det är detta resultatet som ligger till grund för 2012 års undersökning. Under rubriken Bakgrund finns närmare detaljer om resultaten. Med anledning av en elkabeldragning gjordes 1999 en så kallad antikvarisk kontroll vid Uddevalla 48, längs stigen mellan hotellet och rastplatsen vid gamla E6. Förutom slagen flinta påträffades en knappt decimeterdjup härd med skörbränd sten, Uddevalla 289 ( Ortman 1999 ). År 2008 var det åter aktuellt med schaktning i området, denna gång för en VA-ledning. Därför gjordes en förundersökning som berörde den östra delen av Uddevalla 48 ( figur 3 ). Jordlagren uppvisade här en karaktäristisk strandbildning. Förutom tre flintor, där den ena var en kniv, framkom inget av intresse. Den härd som är registrerad som Uddevalla 289 kunde inte återfinnas ( Hernek 2008 ). Fornlämning Uddevalla 48 :1 är i praktiken borttagen utan föregående förundersökning. I samband med slutundersökningen 2012 grävdes också en ruta inom fornlämningen som visade sig vara fyndtom ( figur 11 ). Detta i kombination med de båda schaktningsövervakningarna i den östra delen visar att Uddevalla 48 inte kan ha innehållit speciellt många fynd. Därtill består fornlämningen till stor del av en uppstickande berghäll. Det rika fyndmaterial som enligt FMIS tidigare har hittats på platsen måste rimligtvis ha funnits inom en annan yta, sannolikt en bit norr och nordost om Uddevalla 48. Metod Kunskapen inför undersökningen var begränsad till vad som hade framkommit i fem provgropar. Fornlämningen undersöktes med grävmaskin, samt genom rutgrävning och anläggningsgrävning. I syfte att närmare bestämma stratigrafin grävdes inledningsvis tre stycken provrutor om 0,5 gånger 0,5 meter. En av dessa är ruta R66 och de övriga två ligger inom de större rutorna R131 och R102. Därefter avlägsnades grästorven med hjälp av en mindre, larvgående grävmaskin. Inom en yta längst i söder banades jordlagren till undergrund Efter avbaning av grästorven grävdes sammanlagt 63 rutor om 1 gånger 1 meter. Den genomsläppliga sanden innebar att flintorna var lätta att observera och jorden behövde inte sållas. Rutorna grävdes i två stick, där det översta sticket ( stick 1 ) var 0,10 meter tjockt. Syftet var att gräva lagervis, där översta sticket skulle motsvara lager 2 ( figur 16 och 17 ). Det var emellertid svårt att i plan urskilja de olika lagren, varför stickens tjocklek varierade något. Det maximala djupet för stick 1 uppgår emellertid till 0,10 meter. Centralt genom undersökningsområdet dokumenterades en nord-sydlig profil ( figur 15 och 16 ). Som en avslutande åtgärd undersöktes även profilbänken, varvid fynden knöts till aktuell meterruta. Beskrivningar av varje enskild ruta gjordes, men de redovisas inte i denna rapport. På dokumentationsblanketten finns uppgifter om när och vem som grävde rutorna, deras djup, lager, stenmängd, uppskattning av fyndmängd och skörbränd sten, och vanligtvis också en enkel skiss av grävda stick. Inmätningar gjordes digitalt med totalstation och lagrades sedan i dokumentationsprogrammet ArcFDS. Foton togs med digitalkamera, och ritningar av profiler och anläggningar gjordes i skala 1 :20. Alla fynd från rutorna samlades in och dagbok fördes. Ett prov analyserades för vedart och ett annat för 14 C. Arkivmaterialet förvaras på Bohusläns museum.

15 Hästepallarna i Uddevalla 13 Figur 11. Planen visar läget för en grävd ruta inom fornlämning Uddevalla 48 :1. Rutan var 0,60 gånger 0,45 meter stor. Under grästorv och 0,10 meter grå sand mötte arkeologerna brun, grusinblandad sand till ett djup av minst 0,25 meter. Inga fynd gjordes. Skala : 1 :400. Resultat Undersökta ytor Boplatsen var belägen i ett cirka tio meter smalt pass mellan berg och i princip avbanades hela ytan. Inom undersökningsytan fanns ett mindre antal trädstubbar och på själva krönet låg tre större, markfasta stenblock. I söder fanns också en svagt välvd bergsklack ( figur 12 ). Totalt banades en yta om 216 kvadratmeter. En yta längst i söder, kring bergsklacken, och en härd ( A103 ) banades till undergrund ( figur 15 ). Vid själva undersökningen grävdes 63 rutor om 1 gånger 1 meter. Alla utom fem grävdes sammanhängande, inom den fyndrikaste delen, det vill säga i sydsluttningen på ömse sidor om profilbänken ( figurerna 12 och 22 ). Dessutom grävdes en kvartsmeterstor ruta söder om slutundersökningsområdet, inom begränsningen för fornlämning Uddevalla 48 ( figur 11 ). Fyra anläggningar registrerades, men bara en kunde med säkerhet definieras som en anläggning : en härd belägen längst i söder, som daterades till vendeltid. Nedan följer en närmare beskrivning av vad som framkom.

16 14 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Figur 12. Plan över undersökningsområdet med träd, stenar, grävda rutor med mera markerat. Skala : 1 :150. Stratigrafi Jordarten utgjordes av sand eller grusinblandad sand med varierande innehåll av sten. Undersökningsytan varierade såtillvida att den norra delen innehöll grusinblandad sand och var bemängd med sten av skiftande storlekar, medan den södra delen bestod av ren sand med bara enstaka stenar. Gränsen mellan de steniga och de sandiga partierna var tämligen distinkt ( figurerna 14, 15 och 29 ). Skillnaden bedöms vara naturlig, men delvis också ett resultat av att vissa ytor har rensats från sten. Stratigrafin var tämligen okomplicerad. Överst fanns ett 0,10 meter tjockt lager med gräsfilt och mörkbrun, humös jord. Därunder följde ett cirka 0,06 meter tjockt fyndförande lager av gråbrun finsand ( figurerna 16 och 17 ). Därunder mötte ett fyndförande lager som i den norra delen bestod av gråvit, grusinblandad sand och rikligt med sten. Gränsen var något diffus, men i den södra delen mötte brunflammig sand med enbart enstaka stenar. Här var sanden omväxlande ljusbrun, mellanbrun och ställvis även gråvit. Mot botten, där fynden upphörde, var lagret vanligtvis något mörkare och sanden mer homogent brun. Marken var överlag kraftigt urlakad. Det fanns inget träkol som ens kunde misstänkas vara från de många besök som gjordes under stenåldern.

17 Hästepallarna i Uddevalla 15 Figur 13. Vy över boplatsen Uddevalla 304. Bilden är tagen från hotellbyggnadens tak. I bakgrunden skymtar man den gamla badorten Gustafsberg. Foto taget mot sydväst av Robert Hernek. Figur 14. Vy över området söder om krönet. På bilden ser man ganska tydligt gränsen mellan den steniga ytan i norr och den nästan stenfria, sandiga ytan i söder. Foto taget mot söder av Robert Hernek.

18 16 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Figur 15. Plan över undersökt område som visar anläggningar, grävda rutor, profilbänk samt två inmätta avbaningsfynd ( F1, F2 ). Skala : 1 :100. Anläggningar Fyra anläggningar registrerades, men bara en var en anläggning i egentlig mening ( se tabell 1 ), härden A103, belägen längst i söder ( figur 15 ). Innan anläggningen undersöktes rensades en 2,0 gånger 2,5 meter ( öst västlig ) stor yta omkring härden, till ett djup av 0,08 meter. Härden var 1,0 gånger 1,0 meter bred och 0,15 meter djup. Fyllningen bestod av grå, sotig sand med inslag av skärvig, skörbränd sten och enstaka små bitar träkol ( figurerna 18 och 20 ). Härden kunde genom träkol från en ung stam av ek dateras till vendeltid, 1406±38 BP ( bilagorna 2 och 3 ). I härden och på dess yta påträffades 21 flintor varav ett litet, retuscherat spånfragment med brott och stickelslag ( F719 ).

19 Hästepallarna i Uddevalla 17 Figur 16. Profilritning mot väster. Den stora markfasta stenen i norr är den så kallade kvartsstenen. Lagerbeteckningar : 1. grästorv med mörkbrun organisk jord, 2. gråbrun sand/finsand ( fyndförande ), 3. gråvit sand, rikligt med sten ( fyndförande ), 4. ljusbrun finsand ( botten ), 5. ljusbrun till brun, flammig sand med enbart enstaka sten ( fyndförande ), 6. som lager 5 men mer homogent och något mörkare ( botten ). Figur 17. Bilden visar ett utsnitt av profilbänkens södra del. Måttstocken markerar profilen inom ruta R125 ( jfr figurerna 16 och 22 ). Foto taget mot väster av Robert Hernek. Anläggning A101 låg också i den södra delen och vi förmodade att den var en urlakad härd. Den utgjordes av en liten koncentration av skarpkantade stenar, 0,10 0,25 meter stora. Den frilades genom rutgrävning, men utgår från denna rapport då den saknade såväl djup som avgränsning. Anläggning A102 var en annan presumtiv härd. Den utgjordes av en 0,40 gånger 0,35 meter stor och 0,12 meter djup grop med fyllning av humös sand och en del stora träkolsbitar. Den bedömdes vara sentida och låg i anslutning till en rutten trädrot. En fjärde anläggning var A162 : en koncentration av kvarts som låg intill en kvartsbemängd sten, den så kalllade kvartsstenen ( figurerna 15, 19 och 21 ). Det var en tät ansamling som låg inom en 0,30 gånger 0,25 meter stor yta, cirka 0,20 meter under nutida markyta. Den Anl Typ Storlek (m) Djup (m) Fyllning Fynd Kommentar 101 Presumtiv härd 0,60x0,50 0 Förmodad härd, en del skörbränd sten, ingen fyllning I ruta Utgår 102 Grop, presumtiv härd 0,40x0,35 0,12 Humös sand med en del träkol 6 Flintor Recent, utgår 103 Härd 1,00x1,00 0,15 Grå sotig sand m inslag av skörbränd sten, enst.träkol 21 Flintor Daterad: 1406±38 bp 162 Koncentration av kvarts 0,30x0,25 0,05 Koncentration av kvarts invid kvartsstenen Kvarts Ej nedgrävd Tabell 1. Anläggningar på Uddevalla 304

20 18 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Figur 18. Bilden visar härden A103 i plan, belägen i den södra delen av boplatsen. Härden är 14 C-daterad till vendeltid. Stenarna till höger låg utanför anläggningen. Foto taget mot nordväst av Andreas Åhman. Figur 19. Bilden visar en stor, jordfast sten på krönet. Stenen var bemängd med kvarts och invid den fanns rikligt med kvarts. Speciellt många fynd låg i en koncentration, A162, som på bilden har markerats med en streckad linje. Foto taget mot sydsydost av Robert Hernek. Figur 20. Profilritning mot nordväst av härd A103. Härden hade en något oregelbunden form och var 1,0 gånger 1,0 meter bred och 0,15 meter djup. Fyllningen bestod av gråbrun sand med inslag av skörbränd sten ( se även figur 18 ). grävda rutan, R128, där anläggningen låg innehöll också rikligt med kvarts, men mera utspritt. Delar av kvartsen är troligen ett resultat av frostsprängning medan andra delar har knackats loss någon gång under historien. Fynd I anslutning till det övre torvlagret fanns en del sentida material såsom glas, porslin och fajans. Det mesta av detta låg kring de tre stora stenarna på krönet. I underliggande lager fanns inga recenta material. Sammanlagt har fynd tagits till vara och de allra flesta, 97,8 procent, utgörs av flinta. Dock har bara ett representativt urval kvarts tillvaratagits ( F720 ). Nedan följer en redovisning av fynden, där ett urval fynd beskrivs närmare, Figur 21. Till vänster : bilden visar kvarts från ruta 128. Rutan grävdes invid en större sten med kvartsinslag ( se figurerna 15 och 19 ). De största bitarna är 7 8 centimeter långa. Foto taget av Robert Hernek.

21 Hästepallarna i Uddevalla 19 Figur 22. Plan över undersökningsområdet med grävda rutor och rut-id markerade. Skala : 1 :150. men projektet har inte medgivit en utförligare redovisning av enskilda fyndkategorier. Flinta Materialet har i princip registrerats efter»sorteringsschema för flinta«( Andersson m. fl ). I gruppen spån och mikrospån ingår dock bara exemplar som är en produkt av medveten spånproduktion. För mikrospånens del gäller att de har en högsta bredd på åtta millimeter, i annat fall hänförs de till kategorin spån. I princip har dock alla registrerade mikrospån blivit slagna ur mikrospånkärnor, där mer tillfälliga mikrospån har förts till kategorin avslag ( jfr Olsson m. fl :13 ). Antalet tillvaratagna flintor uppgår till 6 876, varav 692 stycken är splitter ( se tabell 2 ). Då jorden inte har sållats anger mängden splitter snarare förekomst än faktiska tal. Sammantaget väger flintan 13,5 kilo. Flintmaterialet är allmänt sett mycket fragmenterat, men genomsnittsvikten för flintavfallet ( splitter oräknat ) är 1,9 gram/flinta. Genomsnittsvikten för avslagen är 2,1 gram/avslag, medan motsvarande vikt för övrigt slagen flinta är 1,7 gram/flinta. Den höga andelen bipolära kärnor visar också att flintan är hårt utnyttjad. Även uttjänta mikrospånkärnor har ibland använts bipolärt, och det finns flera exempel där mycket små noduler har använts som råämne.

22 20 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Flintan är mestadels finkornig, vanligen med nyanser av grått : från mörkt grå till grå, gråvita eller brungrå flintor. En mindre andel har även nyanser av blått. En spånpilspets med bandad flinta är helt avvikande ( figur 24 ). En mindre andel är vitpatinerad, framförallt spån och spånfragment samt en hullingspets ( figur 23 ). Mycket av det vitpatinerade materialet kan antas representera den äldsta fasen på platsen. Det finns också ett tämligen stort inslag av glansig, tätkornig flinta. I fyndlistans kommentarsfält återkommer på flera ställen anmärkningen»neolitisk?«och det beror i flera fall på flintans tätkorniga och höga kvalitet som avses. Det gäller ofta för neolitiska material men att på detta sätt datera flinta är inte möjligt. Svallade flintor förekommer men utgör en mycket liten andel. När det gäller brända flintor är andelen som vanligt störst inom kategorin övrig slagen flinta. Här utgörs nästan en fjärdedel, 24 procent, av brända exemplar. Andelen brända flintor av avslagen är 7,3 procent ( tabell 2 ). Bland de enskilda fynden finns en hullingspets, F695 ( figur 23 ). Den är vitpatinerad, 35 millimeter lång och 10 millimeter bred. Själva spetsen saknas, vilket är vanligt för denna typ av spetsar, bland hullingspetsarna i Balltorp/Mölndal 110 saknas spetsen hos 11 av totalt 16 spetsar ( Nordqvist 2000 :66 ). Därtill hittades här ytterligare ett litet fragment, möjligen kommer det från en hullingspets ( F346 ). Några lancetter eller andra mikroliter har inte identifierats, men kan eventuellt ingå bland de minsta spånfragmenten som har retusch. Bara ett kärnredskap hittades, en kärnyxa ( F125 ), men bestämningen är osäker då den sekundärt har använts som kärna. Det påträffades också ett annat skivyxliknande redskap ( F603 ), något som brukar uppträda i enstaka exemplar på de flesta mesolitiska boplatser. Den kan beskrivas som en avlång, skivyxliknande skrapa som är kanthuggen längs långsidorna ( jfr Hernek 2005 :129 ). Det aktuella exemplaret är speciellt eftersom hela ovansidan har cortex. Två borrar hittade. En är tillverkad av ett tjockt avslag där yttersta spetsen gått av ( F343 ), medan en är gjord av ett brett spån där enbart ena långsidan är retuscherad ( F410 ). Även vid förundersökningen hittade man en borrspets ( Hernek 2004 :10 ). Sjutton sticklar har identifierats, varav en dubbelstickel som möjligen är neolitisk ( F121 ). Samtliga sticklar är gjorda på avslag. Det finns bara ett fåtal kärnor för spån och de förekommer enbart som fragment. Ett exempel är ett plattformsavslag ( F109 ) som härrör från en konisk kärna. När det gäller mikrospånkärnor finns inga handtagskärnor eller fragment av sådana. Däremot hittades fyra kärnor som betecknas som kölformiga, alla funna inom en liten yta i södra delen ( F410, 494, 537 och 578 ). Ingen har dock kölskrapans typiska utformning. Mikrospånkärnorna är ensidiga, med en plattform, medan kärnorna påminner om handtagskärnor, men saknar plattform i botten samt att avspaltningarna konsekvent har överlappats ( jfr Olsson m. fl :16, Hernek 2005 :129, Thorsberg i manus ). På figur 26 återfinns några små frontfragment av nämnda kärntyp. Av de andra kärnor som hittades är plattformskärnor ( med en plattform ) en stor grupp, men den största gruppen utgörs av små bipolära kärnor. I något fall har en uttjänt mikrospånkärna utnyttjats bipolärt. I de tveklöst mellanneolitiska fynden ingår två spånpilspetsar ( F408 och 409 ), båda funna i ruta R120. De är av typ A och är sinsemellan identiska ( figur 24 ). Tången har propellerretusch, det vill säga att den är retuscherad både från ventral- och dorsalsidan. Båda spetsarna har också en fin retusch längst fram på spetsens ena sida. Den ena spetsen ( F408 ) är 72 millimeter lång och den andra ( F409 ) är 0,5 millimeter kortare. Flintan skiljer sig dock i färgen, den ena spetsen är ljust grå medan den andra är grå med inslag av mörkgrå bandning. Sannolikt neolitiska är också fyra tväreggade pilspetsar ( F20, 60, 270 och 407 ), alla tillverkade av avslag ( figur 25 ). Två av spetsarna är från rutorna R145 respektive R110 längst i nordväst. Spridda inom ytan finns också fem avslag med slipspår. Det rör sig i samtliga fall om små Figur 23. Det äldsta bestämbara föremålet från Uddevalla 304 är en vitpatinerad hullingspets ( F695 ) funnen i ruta R150 i södra delen av boplatsen. Spetsen är 35 millimeter lång och 10 millimeter bred. Spånets proximala del ( slagbuleänden ) ligger vid spetsdelen. Foto taget av Robert Hernek. Tabell 2. ( till höger ) : Sammanställning av flintan från Uddevalla 304

23 Hästepallarna i Uddevalla 21 Typ Summa stick 1 stick 2 Anl Redskap Kärnyxa (f513) 1 1 Övrigt redskap, atypisk skivyxa (f603) 1 1 Hullingspets (f695 samt en osäker) Tväreggad pilspets Spånpilspets (408, 409) 2 2 Kniv 5 5 Borr/borrspets (343, 410) Stickel Spånskrapa, enkel spånskrapa 1 1 Spån med retusch Avslagsskrapa, enkel avslagsskrapa Avslagsskrapa, övrig Avslag med retusch Avslag med inhak Avslag med slipspår Mikrospån med retusch 3 3 Spån och spånfragment Mikrospån och mikrospånfragment Kärnor Cylindrisk kärna (f99, svårbestämd) 1 1 Mikrospånkärna, fragment Mikrospånkärna med en plattform Mikrospånkärna med två plattformar 1 1 Kölformig kärna Plattformskärna med en plattform Plattformskärna med två eller flera plattformar 2 2 Plattformskärna obestämd Kärnfragment, plattformsavslag Bipolär kärna Övrig kärna Avfall Avslag, totalt Avslag, antal brända Övrig slagen flinta, totalt Övrig slagen flinta, antal brända Splitter Summa flinta exklusive splitter

24 22 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 slipytor och bestämningen är inte i något fall fullkomligt säker. Figur 24. Två intakta spånpilspetsar från ruta R120 ( F409 och F408 till höger ). Spetsarna är närmast helt identiska och den enda egentliga skillnaden är flintans kulör. Spetsarnas längd är 71 respektive 72 millimeter. Foto Jan Uddén. Bergart Sammanlagt har 109 fynd av annan bergart än flinta samlats in. Bergarten har i fyndlistan delats in i kategorierna bergart, kvarts, kvartsit och sandsten. Huruvida något består av kvarts eller kvartsit är en subjektiv bedömning, men vi har betraktat den renare, finkornigare varianten av kvarts, som har en nästan fet yta, som kvartsit. I kategorin bergart ingår diabas och lersten/lerskiffer samt de hårdare bergarterna granit och gnejs, som ingår i sammanlagt fyra knackstenar ( figur 28 ). Samtliga yxor och 15 avslag är av diabas. Bara delar av kvartsmaterialet ( 40 bitar från ruta R128 ) har tillvaratagits. Detsamma gäller för lersten/kalkstensskiffer som förekom sparsamt även där har några exempel samlats in ( F508 ). Det finns sju stycken yxor varav två ( F1 och F2 ) hittades vid avbaningen. Sex av dem är trindyxor medan en är en lihultyxa ( figur 27 ). Det tresidiga tvärsnittet på den senare är dock inte ett resultat av att den helt igenom har bearbetats tresidigt. Istället förefaller det som om man har utnyttjat formen på en natursten. En av trindyxorna har också drag av lihultyxa ( F107 ). Figur 25. Fyra stycken tväreggade pilspetsar, samtliga tillverkade av avslag. Från vänster : F20, F60 ( notera slagbulan på mitten ), F 270 ( avbruten ) och F407 ( bränd och skadad vid eggen ). Foto Robert Hernek. Figur 26. Bilden visar fyra frontfragment från ensidiga mikrospånkärnor. Överst är F141 och 176 och de nedre F265 och 453. Fynd 141 är 25 millimeter hög. Foto taget av Robert Hernek.

25 Hästepallarna i Uddevalla 23 Tre fragment av slipstenar hittades. Två stycken ( F161 ) från ruta R134 har en konvex slipyta på två sidor. De har inte någon passning, men tycks härröra från samma slipsten ( figur 28 ). Därtill finns ett litet spjälkat fragment ( F46 ) från R138 längst i nordost. Även vid förundersökningen hittades en slipsten ( Hernek 2004 :9 ). Ett föremål har klassificerats som sandstenskniv ( F381 ). Den är rundat rektangulär, 87 gånger 55 millimeter stor och 7 millimeter tjock med fint rundade sidokanter ( figur 27 ). Kvarts måste ha varit lätt tillgänglig på platsen, då den fanns både på en större sten inom boplatsen ( figur 14 och 20 ) och i några mindre kvartsådrar strax väster om boplatsen. Spritt över ytan fanns också enstaka bitar skarpkantad kvarts, men det är osäkert om de har varit använda. Det fanns ingen koncentration av kvarts, eller ens någon ruta som innehöll påtagligt mycket kvarts, bortsett från rutorna R127 och R128 som låg invid själva»kvartsstenen«( figur 19 och 21 ). Kvartsen förekom dock uteslutande vid stenens norra sida, den sida som var kvartsinblandad. Spritt över ytan fanns däremot en del skarpkantat kvartsit och Typ Summa Stick 1 Stick 2 Övrigt Trindyxa Lihultyxa (f289) 1 1 Slipsten, fragment Sandstenskniv (f381) 1 1 Knacksten (f24, 530) 2 2 Knacksten/amboltsten 2 2 Lersten (f419) 1 1 Kvartsit, slagen Kvarts, antal tillvaratagna Avslag, annan bergart Summa bergart utom flinta Tabell 3. Tillvaratagna fynd av kvarts och bergart från Uddevalla 304. bland fynden återfinns avslag och en plattformskärna ( F678 ) av denna bergart. Datering Den enda 14 C-analysen från Uddevalla 304 härrör från en härd, A103 ( figur 18 och 20 ). Härden har genom träkol av ek daterats till vendeltid ( tabell 3 ), men inget i fyndmaterialet kan knytas till den perioden eller till Figur 27. Fyra bergartsyxor och en tjock sandstenskniv från Uddevalla 304. Från vänster : trindyxa ( F2 ), trindyxa ( F531 ), trindyxa med drag av lihultyxa ( F189 ), lihultyxa ( F289 ) och en sandstenskniv ( F381 ). Foto Jan Uddén.

26 24 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Figur 28. Till vänsterr två slipstensfragment, båda funna i ruta R134. Till höger är en 60 millimeter lång knacksten ( F400 ) med knackspår i ena änden och med två bredsidor. Foto taget av Robert Hernek. någon metalltid överhuvudtaget. Stenåldersmaterialet kan därmed bara dateras genom strandlinje och typologi. Det undersökta området låg 42,5 44 meter över havet, men att datera utifrån strandlinjen i Uddevallaområdet är vanskligt eftersom havsytan i mellersta Bohuslän har varit tämligen stillastående, vilket innebär att havsytan oscillerat inom ett snävt höjdintervall under tidsavsnittet BP ( Påsse 2001 ). Som framgår nedan ger nivån ändå viss vägledning. Det äldsta fyndmaterialet representeras av hullingspetsar, spån, spånfragment samt fragment av spånkärnor och/eller plattformsfragment. Fynden är typiska för mellanmesolitikum och klassisk sandarnakultur. En inte obetydlig del av detta material utgörs av vitpatinerade flintor. Hullingspetsen anses förekomma i både äldre och yngre sandarnakultur, men endast enstaka exemplar kan föras till den yngre fasen ( Nordqvist 2000 :168 ). Med hänsyn till boplatsens höjd, kring 43 meter över havet, bör detta äldsta material ligga inom perioden BP. En näraliggande plats med hullingspetsar är Forshälla 371 vid Sundskogen. Den platsen låg kring 50 meter över havet och har daterats till 8700 BP eller runt 9600 BP kalibrerat ( Thorsberg 2012 :16 ). En mellanmesolitisk boplats på motsvarande nivå som Uddevalla 304 är Herrestad 402. Den låg vid Östra Torp och undersöktes 2010 inför etableringen av Ikeas varuhus. Den boplatsen låg meter över havet och innehöll både mikroliter och hullingspetsar. Dateringarna för den ligger inom intervallet cirka BP men tre dateringar faller inom perioden BP ( Hernek 2012 samt Ytterberg i manus ). I materialet från Herrestad 402 ingår också avslag av både kvarts och kvartsit. En annan plats värd att nämna är Stenbacken, Uddevalla 33, belägen nära regementsområdet. Det rör sig om ett större boplatsområde där man har samlat in ytfynd från olika ytor. Det högst belägna området och det som bedöms vara äldst ligger på meter över havet, och här har man bland annat funnit en mikrolit, en kärnyxa, en spetsyxa, spånskrapor och tre fragment av handtagskärna ( Alin 1955 :292 ). Det finns dock skäl att misstänka att de sistnämna är mikrospånkärnor av samma typ som på Uddevalla 304. På lägre nivåer, meter över havet, fanns totalt sett avsevärt färre fynd, men det fanns flera lihultyxor och handtagskärnorna där betecknas heller inte som fragment. Huvuddelen av materialet från Uddevalla 304 kan på typologisk väg dateras till sandarnakulturens yngre faser. Det är också troligt att materialet har deponerats återkommande under en mycket lång tidsperiodmed utsträckning BP. Materialet visar stor samstämmighet med fynden från Forshälla 185, som ligger rakt västerut och nästan inom synhåll från Bohusgården. Den boplatsen ligger kring 40 meter över havet och har daterats till BP ( Hernek i

27 Hästepallarna i Uddevalla 25 manus a ). En annan boplats på ungefär samma höjd och med liknande fyndmaterial är Forshälla 140, mer känd som Timmerås. Därifrån finns flera dateringar till BP ( Hernek 2005 ). Motsvarande fyndmaterial har relativt nyligen även undersökts utanför Uddevallaområdet. Det gäller Tanum 1802 ( Hernek i manus b ) och Styrsö 117 på Brännö i Göteborgs skärgård ( Olsson m. fl ). Den senmesolitiska perioden är svagt representerad, vilket kan tyckas märkligt mot bakgrund av de många lihultyxor som tidigare har hittats i området ( se under rubriken Fornlämningsmiljö ). Här hittar vi en lihultyxa, medan såväl handtagskärnor som segmentknivar saknas. Dessutom saknas avslag i grönsten/diabas nästan helt. Den mest rimliga förklaringen till att lihultmaterial saknas är att stranden har förflyttats neråt och att det istället återfinns inom fornlämning Uddevalla 87, ett femtiotal meter längre söderut ( figur 3 ). En annan fråga är hur tillförlitligt det är att föra enskilda fynd av lihultyxor enbart till senmesolitikum. Med tanke på att råämnet kan bestå av avlånga stenar i diabas, borde det finnas utrymme för en viss variation. Alin nämner också några yxfynd i Göteborgsområdet som han vill placera före transgressionsmaximum ( Alin 1955 :191 ). Något problematiska ur dateringssynpunkt är fynden av fyra tväreggade pilspetsar. Dessa förekommer i slutet av senmesolitikum, den så kallade fas 4, cirka 5800/ BP ( Glørstad 2004 :28 ). Under denna period förekommer varken lihultyxor eller handtagskärnor ( se även Solheim 2012 :82 ). Det är emellertid minst lika troligt att spetsarna från Bohusgården härrör från tidigneolitikum eller äldre mellanneolitikum. Säkert neolitiska fynd är däremot två spånpilspetsar, vilka kan dateras till yngre mellanneolitikum/gropkeramisk kultur. Fem flintavslag förefaller ha slipspår men det är inte helt säkerställt. Något fyndmaterial som kan föras till metalltid förekommer inte, men den enda härden som hittades har anlagts i vendeltid ( tabell 3 ). Figur 29. Vy från undersökningen. Av bilden framgår den markanta gränsen mellan den steniga ytan i norr och den nästan stenfria ytan i söder ( jfr figurerna 12 och 15 ). Foto taget mot sydväst av Robert Hernek. Lab.nr Prov Material Proviniens Okalib. BP Kalib. BC, 1 sigma* Kalib. BC, 2 sigma* Ua Uddevalla 304:1 Träkol av ek Härd, A ± AD AD Tabell 4. Utförd 14 C-analys från Uddevalla 304 ( *kalibreringen efter Reimer et al. 2009, Oxcal v3.10 ).

28 26 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Publika insatser Undersökningen var ovanligt väl lämpad för publika insatser. Platsen ligger synnerligen vackert vid inloppet till Uddevalla och det är lätt att föreställa sig varför människorna under stenåldern valde just den platsen. Intill utgrävningen går en välbesökt promenadstig, och i vattenbrynet nedanför berget ligger strandpromenaden som har kommit att bli ett av stadens kännetecken. Mycket riktigt genomfördes också en ovanligt stor satsning på publik verksamhet. En enklare broschyr ( bilaga 4 ) framställdes, främst för spontanbesökare. Vid utgrävningsplatsen fanns också en enklare inplastad informationsskylt med texter och bilder. Visningar genomfördes för fyra skolklasser, årskurserna 3 och 4 från Sommarhemsskolan. Undersökningen uppmärksammades i tidningarna Bohusläningen och Uddevallaposten samt i en välbesökt blogg vid namn Uddevallabloggen. Lördagen den 14 april genomförde rapportförfattaren och guiden Stefan Bergendahl en kombinerad visning och vandring för allmänheten. Först visades utgrävningen, och Hotell Bohusgården bjöd besökarna på kaffe och»stenåldersbulle«. Därefter genomfördes en guidad vandring till den gamla badorten Gustafsberg. Det har för övrigt också förts diskussioner om att presentera undersökningen på ett eller annat sätt i den nya hotellbyggnaden. Slutsatser och tolkning Boplatsen Uddevalla 304 har ett blandat fyndmaterial från olika faser. Fynden är i huvudsak mellanmesolitiska, och två olika faser kan skönjas. Den äldsta fasen representeras av en hullingspets och vitpatinerade spånfragment med en uppskattad datering kring BP. Figur 30. Rapportförfattaren Robert Hernek berättar och visar föremål för en grupp fjärdeklassare från Sommarhemsskolan. Foto taget mot söder av Oscar Ortman.

29 Hästepallarna i Uddevalla 27 Det mesta av materialet tillhör yngre mellanmesolitikum, främst representerat av ensidiga mikrospånkärnor med dateringar inom perioden BP. Senmesolitikum företräds sannolikt av en lihultyxa, men yxan kan också vara mellanmesolitisk. Andra typiska senmesolitiska artefakter saknas. Enstaka fynd visar att platsen utnyttjats även i neolitikum. Därtill finns en härd daterad till järnålder, cirka 600 e. Kr. Flintmaterialet är allmänt sett mycket fragmenterat och det finns enstaka exempel på återbruk av flintan. Slutsatsen blir att platsen har utnyttjats återkommande under en mycket lång tidsperiod, men i huvudsak under den tidsrymd då den har legat helt nära stranden. Den vetenskapliga potentialen på platser av denna karaktär är trots allt begränsad. Blandade material, avsaknad av stratigrafier, anläggningar och daterbara kontexter gör det svårt att särskilja faserna och få några uppfattningar om hur boplatsen har varit organiserad. På sådana platser är det istället enskilda fynd eller enskilda fyndkontexter som kan vara av intresse. Nedan berörs i korthet två sådana aspekter från Uddevalla 304 : fyndet av två spånpilspetsar och det eventuella utnyttjandet av kvarts. Ett offer? En fråga är hur man ska bedöma fyndet av de två nästan identiska spånpilspetsar som hittades i ruta R120 ( figur 24 ). Förutom dessa två pilspetsar finns här bara enstaka fynd, som möjligen härrör från gropkeramisk kultur. Pilarna kan givetvis ha tappats men skulle också kunna vara rester av en grav. Då de låg strax under grästorven är detta dock inte troligt. Ett annat alternativ är att det rör sig om ett offer. Fynd från mellanneolitisk, gropkeramisk kultur på mesolitiska boplatser är en företeelse vi känner till från andra platser. Ett exempel kommer från boplatsen Tanum 1802 som undersöktes hösten Här fanns två mesolitiska boplatsområden, och inom det fyndrikaste området grävdes 36 kvadratmeterstora rutor. Inom en och samma ruta påträffades två stycken cylindriska kärnor, och även här saknades spån eller andra fynd som skulle kunna knytas till tidsperioden ( Hernek i manus b ). Ett annat och mera påtagligt exempel är från den mesolitiska boplatsen Torpum 1 i Haldens kommun. På boplatsen hittades en intakt tjocknackig flintyxa från yngre mellanneolitikum. Den hade placerats stående med eggen uppåt intill en berghäll. Bortsett från denna yxa fanns inga indikationer på att det hade föregått aktiviteter i området senare än senmesolitikum ( Johansen 2003 :10 ). Ytterligare exempel redovisas i en artikel där författaren menar att det förflutna, ända tillbaka till mesolitisk tid, har haft relevans för och inflytande på den gropkeramiska kulturen ( Hernek 2007 ). Utgångspunkten för diskussionen är vissa typer av fynd som har gjorts i västsvenska, mellanneolitiska kökkenmöddingar. Fynden utgörs bland annat av skifferspetsar och älghornsyxor båda är föremål som i någon mening kan beskrivas som exotiska inslag. Om man väljer att betrakta den gropkeramiska kulturen som en social och ideologisk reaktion på trattbägarkulturen, kan dessa symboler ses som ett idealiserande av jägartillvaron, det vill säga det mesolitiska levnadssättet. Tanken som framförs är att de mesolitiska boplatserna associerades med ett mytiskt ursprung, förknippad med skapelseberättelser och förfädersdyrkan ( Hernek 2007 ). Kvarts och kvartsit Uddevalla 304 är också intressant i frågan om användningen av kvarts som råmaterial i västsvensk mesolitikum. Flintmaterialet är som sagt fragmenterat med enstaka exempel på återbruk. Därför kan man tänka sig att kvartsen har varit ett viktigt komplement. Av betydelse är att man på boplatsen har haft god tillgång till kvarts, på bergen strax väster om boplatsen finns ett flertal mindre, uppstickande kvartsgångar och därtill finns mycket kvarts på ytan av den största stenen inom boplatsen ( figurerna 14 och 22 ). Omkring den del av stenen som hade kvartsinblandning noterade vi rikligt med kvarts ( figur 21 ). En del av denna kvarts kan vara resultat av frostsprängning, men det mesta har sannolikt knackats bort från stenen. När detta har ägt rum är dock en helt öppen fråga. Spritt över boplatsytan fanns däremot en del kvartsit som var uppenbart slagen. Av den sporadiska förekomsten kan man dra slutsatsen att kvartsit har utnyttjats ytterst sparsamt på denna plats. Ett liknande förhållande observerades vid den senmesolitiska boplatsen Ytterby 47 i södra Bohuslän, där en större kvartsåder fanns i direkt anslutning till boplatsen men kvartsen inte synes ha blivit utnyttjad ( Hernek 1995 ). En mellanmesolitisk boplats där kvarts har utgjort ett visst inslag är Göteborg 66 vid Kallebäck. På en liten bergknalle på boplatsen finns en kvartsåder och kvarts påträffades i anläggningar som var mesolitiska.

30 28 Bohusläns museum Rapport 2015 :24 Huvuddelen av kvartsen bestod av små klumpar, inte tunna avslag. Kvartsen hade i huvudsak samma stratigrafiska utbredning som flintan, men med några viktiga undantag : Den uppträdde allra mest i stick 1 och den avtog betydligt i stick 3, vilket innebär att mest kvarts var från metalltid ( Ragnesten 2008 :44 ). Det finns emellertid en mesolitisk boplats som skiljer ut sig genom en hög andel kvartsitavslag : Håby 226, norr om Munkedal, som undersöktes 1999 ( Johansson 2001 ). Här dominerade kvartsiten i antal : 322 kvartsitavslag och 247 flintor. Glenn Johansson har utifrån denna boplats diskuterat förekomsten av kvarts och kvartsit på senmesolitiska boplatser, och menar att avslag av kvartsit förekommer regelbundet på bohuslänska boplatser. Det poängteras dock att det inte är helt säkert att kvartsiten och den mesolitiska flintan är samtida ( Johansson 2001 :14 ). Frågan om kvartsens betydelse är alltför stor för att behandlas här, men undersökningen har i alla fall lämnat ett litet bidrag till denna diskussion. Resultat gentemot undersökningsplanen Undersökningen grundades på förundersökningens resultat, att Uddevalla 304 var en till största delen naturligt avgränsad boplats som täckte in en yta av cirka 150 kvadratmeter. Genom fynden daterades boplatsen till mellanmesolitikum och den förväntade tidsramen angavs vara BP ( Hernek 2004 :10 ). I undersökningsplanen, daterad , anges att platsen är väl lämpad för att skapa en bild av boplatsens inre organisation och rimligtvis också dess funktion :»Fördelningen av fynden över undersökningsytan, avseende både mängd som innehåll, kommer att ha största betydelse för analysen och resultaten. Andra viktiga incitament i analysen är förekomsten av anläggningar eller olika slag av konstruktioner«. Undersökningen visade att fornlämningens utbredning stämde väl överens med vad som angavs och den kunde likaså bekräfta lämningarnas ålder. Att jordlagren var fullkomligt urlakade, utan tillstymmelse till bevarat mesolitiskt kol, blev en liten missräkning ; den enda anläggningen var en härd från järnålder. En mindre avvikelse gäller antalet grävda rutor : vi grävde 63 kvadratmeter mot förväntade 80 kvadratmeter då det fyndförande lagret var något djupare än väntat. Metodiskt och tekniskt har undersökningen genomförts i enlighet med undersökningsplanen. De publika insatserna redovisas under en egen rubrik ovan.