fokus på anhöriga nr 12 feb 2009

Transkript

1 FOTO: SCANPIX fokus på anhöriga nr 12 feb 2009 Möten med anhöriga från biståndshandläggares perspektiv Bakgrund Sedan sex år tillbaka ingår vi i ett mycket givande nätverk i Region Hallands regi tillsammans med biståndshandläggare från samtliga kommuner i Halland. År 2004 genomförde vårt nätverk en forskningscirkel med Marie Albertsson, adjunkt och doktorand i socialt arbete vid Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete på Växjö universitet, som ledare. Forskningscirkeln resulterade i en rapport som vi kallade En biståndshandläggares profession att vandra från rum till rum (Meddelandeserien 2005:4. Äldre- och handikappomsorg FOU. Halmstad 2005). Rapporten handlade om biståndsbedömning, hembesök och samtal. Kapitlet som vi skrev tillsammans handlade om etiska dilemman och vår roll i mötet med anhöriga. I denna artikel kommer vi att beskriva egna tankar och reflektioner om vårt arbete, med fokus på anhöriga. Det vi vill förmedla är det tudelade i vår roll; enskild gentemot anhörig. Ibland är det faktiskt så att det är den anhöriga som tar all tid, vilket inte stämmer med vårt uppdrag. Genom vår erfarenhet vet vi att det fungerar bäst när båda parter mår bra och är nöjda. Därför försöker vi också stödja och ta hänsyn till den anhöriga. När blev anhöriga anhöriga som behöver stödjas? När vi tänker tillbaka på våra utbildningar, som vi avslutade 1994 respektive 1999, kan vi inte komma ihåg att man överhuvudtaget tog upp att möten med anhöriga skulle kunna förorsaka dilemman, eller att anhöriga skulle vara en grupp som kunde behöva stöd från oss. Det som var viktigast, som vi minns det, var hur den enskilda individen skulle bemötas och att ärendet skulle utredas på ett riktigt sätt enligt lagens alla intentioner. 1

2 Vi har en socionomstuderande som praktikant för närvarande och vi har frågat henne hur man i hennes utbildning berör denna fråga. Svaret vi har fått är att anhöriga inte diskuteras speciellt mycket idag heller. De kan nämnas i något sammanhang, men anhöriga finns inte med i studieplanen. Orsaken till att anhöriga är mera synliga för oss idag, kan vara att det är mera komplicerat att vara anhörig, beroende på det höga tempot i samhället och förändringar i levnadssättet: Familjer splittras på grund av skilsmässor och vi får nya familjekonstellationer. Vi flyttar mer och längre bort från våra anhöriga, vilket ökar vår oro för hur de gamla som vi inte träffar så ofta har det. Kvinnor förvärvsarbetar och vill också ha mer fritid och förverkliga sig själva. Barnbarn och åldrande föräldrar sammanfaller i kvinnornas liv. Medborgarna ställer mera krav i dagens samhälle. De äldre blir äldre, bor hemma mycket längre och behöver därigenom mera stöd av sina anhöriga. Att vara handläggare I vårt arbete som handläggare i socialtjänstens äldre- och handikappomsorg möter vi utöver den enskilda individen som ansöker om bistånd också deras anhöriga. Vi arbetar med myndighetsutövning enligt socialtjänstlagen på delegation av socialnämnden och har i uppdrag att följa lagar, föreskrifter och riktlinjer. Enligt socialtjänstlagen är det endast den enskilda individen eller en legal företrädare som kan göra en ansökan om bistånd i form av hemtjänst, särskilt boende eller andra insatser. Vi diskuterar ofta problem och dilemman som kan uppstå i arbetet och har kommit fram till att vår roll som handläggare kan vara svår att få ihop, då den innefattar komplexa ärenden och möten och där lagstiftningen ibland krockar med praktiken. Myndighetsutövning och lagtillämpning är inget problem. Däremot kan man som handläggare känna sig splittrad av att handskas med många människor med olika, ibland motsägelsefulla, behov. Olika slags dilemman Dilemman i kontakt mellan den enskilde och anhörig kan uppstå när det finns olika uppfattningar om hjälpbehovet: Den enskilda individen anser kanske att han eller hon klarar sig bättre än vad den anhöriga vill göra gällande. Det kan finnas flera anhöriga som tycker olika. 2

3 Anhöriga kan blanda ihop sina egna behov med sin familjemedlems behov eller bara ta hänsyn till sina egna behov. Anhöriga vill ibland att vi ska vara budbärare för att de inte vågar säga själva att de inte orkar hjälpa till längre. Det finns anhöriga som inte alltid vill sin familjemedlems bästa, t ex barn som vill ha sina föräldrar på ett boende för att de vill åt deras hus och därför påtalar problem som inte finns. I dessa situationer ser vi att både den enskilda individen och de anhöriga kan behöva stöd. Att försöka förstå båda parter och stötta dem i att acceptera situationen upplever vi ibland som motsägelsefullt. Trots att lagen klart säger att det är den enskilda individen eller en legal företrädare som ska göra en ansökan, ser det annorlunda ut i verkligheten. Det är en utopi att t ex alla personer med demenssjukdom skulle få en god man eller legal företrädare. Anhöriga måste ibland göra ansökan om t ex särskilt boende för en person med demenssjukdom, som inte har insikt om att det inte fungerar hemma längre. I sådana situationer måste den anhöriga få stöd och bli bekräftad i att man gör rätt, eftersom det är svårt att fatta livsavgörande beslut för någon annan om man aldrig talat om sådant tidigare. Anhöriga kan ibland berätta att mamma har sagt att hon vill bo på ett äldreboende den dag hon inte klarar sig själv, och då är det mycket lättare för dem att ta beslut. Dessa situationer kan kännas svåra för oss handläggare när vi tar emot ansökan från en anhörig, eftersom vi vet att vi rör oss utanför lagens gränser. Detta är ändå nödvändigt eftersom väntan på god man ofta är lång, och under tiden kan både den enskilda individen och de anhöriga fara illa. Om det finns flera anhöriga, som inte är överens, vilket ibland är fallet, ser vi ingen annan lösning än att anmäla behov av god man. Det finns även anhöriga som tycker att de har rätt att göra en ansökan för sin familjemedlem trots att den personen kan föra sin egen talan. Människor i kris Vi möter anhöriga som befinner sig i kris och har ett stort behov av stöd: Deras familjemedlem har blivit hastigt sjuk. En makas skuldkänslor över att inte längre orka med sin dementa make som måste flytta till särskilt boende. Den friska makens oro över att något ska hända en själv, för hur ska det då gå för makan som är sjuk. Döttrar som är oroliga för att de bor långt borta eller döttrar som inte orkar hjälpa till som de önskar. Ilska och frustration över att föräldern inte fått det som den har ansökt om. 3

4 Ibland ser inte anhöriga själva att de inte orkar hjälpa till längre och behöver stöd för att sätta gränser. Vi tycker att det är viktigt att försöka stötta på olika sätt så att anhöriga inte far illa. När det gäller sammanboende måste man vara särskilt lyhörd och känna av när man ska byta perspektiv från att ha stöttat kvarboende och erbjudit olika lösningar på hur det kan fungera i hemmet, till att se när man kanske måste börja tala om annat boende och stödja det beslutet. Det kan ibland vara svårt som handläggare att hantera egna känslor när vi känner att anhöriga överhuvudtaget inte vill vara delaktiga, när vi känner att de inte bryr sig och att deras familjemedlem är ledsen över detta. Trots våra egna känslor försöker vi stötta dem genom att inte ställa krav. Går det att förena en stödjande roll med myndighetsutövning? Ett dilemma i sig, både gentemot den enskilda individen och de anhöriga, är att vi förväntas vara vänliga och trevliga, samtidigt som vi är myndighetspersoner med makt att besluta. Här sätts professionalismen på sin spets. Kan man då inte enbart vara en myndighetsperson? Nej, inte enligt vår uppfattning. Om vi ska kunna ställa de frågor vi behöver för att få ett underlag till vårt beslut, frågor som ibland är ganska närgångna, måste vi skapa en avspänd relation som gör att den enskilda individen och deras anhöriga vågar öppna sig och berätta om sina problem. Är vi trevliga och får en bra kontakt kan det hända att personerna förväntar sig att vi ska gå dem till mötes. Om det inte blir så, kan det bli en konflikt. Även efter ett negativt beslut ska vi kunna fortsätta att stödja och ha en relation som fungerar i framtiden. Vår målgrupp blir varken yngre eller friskare och relationen kan komma att vara i många år. Den här problematiken gäller naturligtvis generellt i handläggarrollen mot alla vi möter, men förstärks i ett ärende där det finns flera personer som vi måste skapa en god relation till. I flera fall är det en anhörig som vi har mest kontakt med, trots att det är hans eller hennes familjemedlem det gäller. Vad skulle kunna förbättras när det gäller att ge anhöriga mera stöd? Vi slås ofta av att socialtjänstlagen är så okänd. Många vet helt enkelt inte att det är en lag som reglerar socialtjänsten. De tror att de själva eller en anhörig kan bestämma vilken hjälp de ska ha eller när de kan flytta till ett äldreboende. Vi tror att mer kunskap innan hjälpbehovet uppstår skulle göra det lättare. Anhörigutbildningar, med en generell information om t ex socialtjänstlagen, legal företrädare, hur processen och beslutsförfattandet rent praktiskt går till, är bra. Uppsökande verksamhet och tidig information skulle säkert vara bra, men när behovet inte är aktuellt är motivationen att ta till sig information bristfällig, trots att vi alla troligtvis någon gång kommer att hamna i rollen som anhörig. Idag visas TV-serier där kvinnor i karriären, t ex läkare och polis, har mödrar som 4

5 är sjuka och dementa och visar vad detta medför för problem och krav. Oavsett vad man tycker om TV-serier så skapar det en igenkänningsfaktor, och vi tycker att det är bra att anhörigrollen uppmärksammas i olika sammanhang. Vi tror att det är lättare att ta till sig information när det inte handlar om ens egen situation. Kunskap om hur åldern och olika sjukdomar påverkar oss är viktig och underlättar för de anhöriga. Det räcker alltså inte att bara vi tar oss tid med anhöriga utan att även sjukvården tar sitt ansvar. Samarbetet mellan socialtjänsten och sjukvården borde utvecklas. Vi kommer ofta in när något hänt, kanske något som förändrar livet. Då är det svårt att ta till sig information och ofta upplevs vi som fyrkantiga och byråkratiska. Det första mötet är viktigt och borde få lov att ta tid. Det vore bra om vi kunde arbeta med hembesök i flera steg: lära känna, skapa en relation, förklara processen och hur myndighetsutövningen går till. Ibland kanske det vore bra att träffa de anhöriga enskilt före eller efter hembesöket för att informera, men inte diskutera ärendet, eftersom den berörda personen ska vara delaktig. Att anhöriga kan lita på att hemtjänsten fungerar är sannolikt det bästa stöd som kan erbjudas. Vi har skyldighet att följa upp att insatser som vi har beviljat utförs. Själva utförandet är egentligen en verkställighetsfråga och ansvaret ligger hos utföraren. Ofta ringer anhöriga till oss handläggare då vi kanske är de enda de har träffat. De har förväntningar på att vi ska veta hur vardagen fungerar för deras förälder eller vem det nu gäller, och om vi inte vet, skapar det oro. Vi tror att en genomförandeplan som är upprättad tillsammans med de anhöriga, och som säkerställer hur och när insatserna ska utföras, samt ett fungerande kontaktmannaskap, skulle få dem att känna sig tryggare och veta vem de ska vända sig till. Idag kan man ta hjälp av tekniken. I Varbergs kommun används ett registreringsverktyg där man kan koppla in en s k närståendetjänst, där den anhöriga från sin telefon kan få information om vilken hjälp som getts, när den har getts och av vem. Det borde finnas stora möjligheter att utveckla nätbaserade tjänster, utbildningar, stödgrupper för anhöriga som bor långt borta o s v. Ett problem för oss är medias oftast negativa rapportering om äldrevården, vilket skapar oro. Hur ska man som anhörig kunna lita på att hemtjänsten fungerar och kunna känna sig trygg, allra helst om man bor långt bort, om man bara får till sig dåliga exempel på hur äldrevården fungerar? Vi kan inte påverka medias rapportering men det måste finnas många goda exempel att lyfta fram för att nyansera bilden bättre. Det stöd vi handläggare kan ge till anhöriga handlar om att lyssna, bekräfta det problematiska i deras situation, respektera deras känslor, inge förtroende, hjälpa till att analysera, få dem att förstå vems behov eller oro det handlar om. Vi är professionella handläggare, men det ligger inte i vår profession att ge terapeutiskt stöd. Det vore kanske bra att ha psykologer och kuratorer i kommunen, som vi kunde hänvisa till. 5

6 Lagens bör blir ska hur kommer det att påverka oss? Enligt det nya förslaget kommer lagtexten att ändras från att kommuner bör stödja anhöriga till att kommuner ska stödja anhöriga. Vi funderar över hur detta kommer att påverka eller förändra vårt arbete. De omfattande anhörigkontakter vi redan har, blir kanske synliga i organisationen och leder eventuellt till att vi får resurser och utbildning för att ännu bättre kunna möta och stödja anhöriga. Det finns inget som talar för att anhörigkontakterna kommer att minska för vår del, snarare tvärtom. Anhörigstödet i vår kommun är ganska väl utbyggt, och det vänder sig inte bara till anhöriga som vårdar en familjemedlem. När vi möter en anhörig som vi ser inte mår bra, informerar vi alltid om kommunens anhörigstöd och frågar om de vill bli kontaktade. När man delar på ansvaret, kan vi handläggare fokusera på den enskilda individen, samtidigt som anhörigstödet kan uppmärksamma den anhörigas behov. Anhöriga som får stöd måste vara skrivna i kommunen. Personer som inte bor i kommunen har samma behov av stöd, men vem ska hjälpa dem? Oftast hamnar de hos oss handläggare. Vi får telefonsamtal från dem och försöker så gott det går att stödja via telefon. Slutord Vi hoppas att bilden av våra möten med anhöriga inte är för dyster. Det kan låta som om kontakten med dem bara är besvärlig, men i de flesta fall fungerar det utmärkt. De är oftast den viktigaste resursen och gör ett fantastiskt arbete för sin familjemedlem. Utan deras stora insatser skulle många äldre ha det sämre i sin vardag. De absolut svåraste och tyngsta ärenden vi har, är de där det inte finns några anhöriga överhuvudtaget. Vi ser anhöriga som viktiga samarbetspartners och vet att helheten är viktig. När både den enskilda individen och deras anhöriga mår bra, brukar det inte vara några större problem. När vi tänker på arbetet som handläggare handlar det mycket om kontakter med anhöriga. Det finns lika många slags anhöriga som det finns individer, vilket är både svårt och spännande. Vi möter ilska, skuld, oro, orealistiska förväntningar, frustration, oeniga anhöriga och underbara anhöriga, som ställer upp i vått och torrt och som har mycket omtänksamma relationer. När vi tittar på vår tudelade roll som vi upplever den, har beskrivit den och gett exempel på, kan den verka omöjlig att få ihop, men är det inte utmaningen i detta, och alla dessa olika människor och kontakter, som gör att vi upplever vårt arbete som stimulerande och allt annat än enformigt. 6

7 Om du har några frågor eller vill veta mer går det bra att höra av sig till Margareta Olsson och Pirjo Wågestrand. Margareta Olsson Omsorgshandläggare Varbergs kommun Telefon: e-post: Pirjo Wågestrand Omsorgshandläggare Varbergs kommun Telefon: e-post: Artiklarna i projektet Fokus på anhöriga är skrivna av utomstående experter. Frågor om sakinnehållet i texterna ställs till respektive författare. 7