Nationell fördjupning Juridik, missbruk och beroende

Transkript

1 riskbruk, missbruk och beroende kunskap till praktik Nationell fördjupning Juridik, missbruk och beroende Ett arbetsmaterial för att komma vidare Nationell fördjupning - Juridik.indd

2 Nationell fördjupning - Juridik.indd

3 Innehållsförteckning Bakgrund 5 Nationell fördjupningskurs 7 Utbildningsdagarna förberedelser, upplägg och föreläsningar 8 Tillfälle 1: Myndighetsutövning och sekretess 9 Tillfälle 2: Lagar som reglerar Socialtjänst och Hälso- och Sjukvården, frivillig vård 15 Tillfälle 3: Lagar som reglerar Socialtjänsten och Hälso- och Sjukvården, tvångsvård 21 Tillfälle 4: Lagar om villkor för körkort och etiska frågeställningar utifrån missbruk och juridik. 30 Avslutningsvis 33 Läs mer 34 Bilaga 1 Inspelade föreläsningar 37 stockholm Nationell fördjupning - Juridik.indd

4 Nationell fördjupning - Juridik.indd

5 Bakgrund Kunskap till praktik är ett utvecklingsarbete som startade i maj 2008 inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som syftar till att, med utgångspunkt i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård (2007), förbättra den svenska missbruks- och beroendevården. Målet är att alla personer som har behov av samhällets insatser för alkohol- eller narkotikarelaterad problematik ska få bästa möjliga stöd och vård. Kunskap till praktik är resultatet av en överenskommelse mellan regeringen och SKL i vilken SKL åtagit sig att bygga upp ett kvalificerat stöd för kommuner och landsting samt en struktur för en långsiktig kunskapsutveckling mellan kommuner, landsting, lokala FoU-verksamheter, universitet och högskolor. Den bärande idén i överenskommelsen är att kommuner och landsting ska ta ett gemensamt ansvar för missbruks- och beroendevården och att SKL vid uppbyggnad av det kvalificerade stödet ska utgå ifrån och tillvarata den kompetens som finns lokalt och regionalt. Bakgrunden till Kunskap till praktik utgörs av en kartläggning av missbruks- och beroendevården som SKL lät göra under början av 2008, där det från kommuner och landsting/regioner framkom ett önskemål om stöd i kompetensutveckling för olika yrkesgrupper. Kartläggningen visade också på ett gap mellan de arbetsformer som används och de som rekommenderas i de nationella riktlinjerna. Kunskap till praktik vill tillsammans med kommuner och landsting/regioner arbeta för att: utveckla vårdkedjor så att nödvändiga behandlings- och rehabiliteringsinsatser kan erbjudas på lokal nivå all personal har kompetens att utföra sina arbetsuppgifter i enlighet med befintlig kunskap, bland annat de nationella riktlinjerna ansvarsfördelningen mellan socialtjänst, primärvård, beroendevård och psykiatri blir tydlig samverkan mellan de olika aktörerna förbättras brukarinflytandet stärks Tillsammans med kommuner och landsting utvecklar Kunskap till praktik stöd för en evidensbaserad praktik, en praktik som väger samman: Bästa möjliga vetenskapliga underlag Brukarnas erfarenhet och önskemål Professionell erfarenhet och yrkeskunskap Bästa rådande evidens Evidensbaserad praktik Professionellas erfarenhet Brukares erfarenhet och önskemål Som ett led i detta uppdrag har Kunskap till praktik tillsammans med en expertgrupp bestående av forskare och praktiker utarbetat en nationell baskurs med tillhörande studiematerial. Expertgruppen har nu även utarbetat sex fördjupningskurser. En av dem handlar om juridik, missbruk och beroende. Den har Fredrik Spak, Göteborgs Universitet, haft ett huvudansvar för. Expertgruppen har letts av Gunborg Brännström, projektchef i Kunskap till praktik. Ann Gotting-Veide, utredningssekreterare i Kunskap till praktik, har dokumenterat och administrerat expertgruppens arbete. Ann Gotting-Veide har vidare samordnat arbetet med inspelningar av föreläsningarna, vilka har publicerats på en projektplats knuten till nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 5 Nationell fördjupning - Juridik.indd

6 bakgrund I expertgruppen har följande deltagare ingått: Karin Alexanderson, Dalarnas forskningsråd Stefan Borg, Beroendecentrum, Stockholm Jan Brännström, Umeå fältforskningsenhet, Socialtjänsten (UFFE) Claudia Fahlke, Göteborgs universitet Johan Franck, Centrum för psykiatriforskning, Stockholms läns landsting Arne Gerdner, Hälsohögskolan i Jönköping Håkan Jenner, linnéuniversitetet Mikael Johansson, Hammarö kommun Annika Nordström, FOU Västerbotten Carl Gustaf Olofsson, Psykiatriska kliniken, Skellefteå Lars Oscarsson, Ersta Sköndalsinstitutet Anette Skårner, Göteborgs universitet Fredrik Spak, Göteborgs universitet Annica Westling, Strängnäs kommun Agneta Öjehagen, Lunds universitet 6 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

7 Nationell fördjupningskurs Juridik, missbruk och beroende Vision Ge bred och djup kunskap om lagstiftning som reglerar prevention av alkohol- och narkotikaskador i Sverige. Ge bred och djup kunskap om den lagstiftning som reglerar vård och behandling av personer med riskbruk, missbruk och beroende av alkohol och narkotika. Ge förståelse om när tvång kan var indicerat i denna vård. Ge förståelse av betydelsen av lagstiftningen inte enbart för den enskilda individen, utan även för hans/hennes omgivning. Målgrupp Behandlare inom olika förvaltningar som arbetar med vård/behandling/prevention inom området, oavsett huvudmannaskap eller yrke. Lärandemål Kunna analysera vilken lagstiftning som gäller i Sverige vid prevention av alkohol- och narkotikaskador. Kunna analysera vilken lagstiftning som gäller i Sverige vid vård och behandling av alkoholoch narkotikaskador. Kunna avgöra vilket lagutrymme som är tillämpbart vid behov av frivillig vård och när tvångsvård är påkallad. Kunna värdera hur ansvar mellan olika huvudmän fördelas vid vård och behandling av personer med riskbruk/missbruk/beroende. Kunna analysera etiska frågor av betydelse för prioritering av åtgärder på individnivå vid vård/behandling av personer med riskbruk/missbruk/beroende. Kunna analysera etiska frågor av betydelse för ställningstagandet till behov av vård/behandling av personer med riskbruk/missbruk/beroende. Kunna analysera behovet av att väga individens integritet mot behovet av skydd för individen och individens omgivning. Studiematerial Detta studiematerial har utarbetats av specialistpsykolog Solveig Olausson och kurator Margareta Knudsen, Beroendekliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Västra Götalandsregionen, på uppdrag av Gunborg Brännström, projektchef Kunskap till praktik. Chefsöverläkare Eva Bona, Beroendekliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och Elisabeth Beijer, samordnare FoU i Väst/GR, har lämnat värdefulla synpunkter. Underlaget till studiematerialet består av inspelade föreläsningar. En sammanställning av föreläsningarna finns i bilaga 1, med samma rubriker och numrering som föreläsningarna har på SKL:s projektplats. Varje avsnitt i studiematerialet utgör ett utbildningstillfälle. För varje avsnitt i studiematerialet redovisas vilka föreläsningar som ligger till grund för texten. I studiematerialet återges några centrala drag från föreläsningarna med förslag på frågor för dialog. Till de inspelade föreläsningarna finns också bildspel. nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 7 Nationell fördjupning - Juridik.indd

8 utbildningsdagarna Utbildningsdagarna Förberedelser Fördjupningskursen är utformad för minst fyra tillfällen med inspelade föreläsningar varvat med tid för gemensamma dialoger. Det är en fördel om berörda aktörer lokalt kan genomföra utbildningstillfällena gemensamt. Deltagarna kan komma från vårdcentraler, socialtjänstens vuxengrupp, arbetsförmedling, beroendevård, psykiatri, boenden, kriminalvård med flera. Vissa aktörer kan vara i offentlig regi, andra i föreningsdriven eller privat regi, om möjligt minst två från varje verksamhet. En lämplig gruppstorlek kan vara 20 personer. Det är lämpligt med två personer som håller i genomförandet av dagarna, förslagsvis någon från socialtjänsten och någon från landstingssidan. Samtalsledarna bör själva ha tittat igenom föreläsningar och material för att kunna leda dagarna på ett konstruktivt sätt. Föreläsningarna i studiematerialet är sorterade i avsnitt. Varje avsnitt representerar förslag på ett utbildningstillfälle. Tiderna avser själva föreläsningarna, dessutom behövs tid för presentation, pauser och inte minst dialog. Innehållet i föreläsningarna kan vara mer eller mindre känt i det lokala sammanhanget, därför kan det variera om ett tillfälle behöver ligga under en hel dag, eller om det räcker med en halv, eller om två tillfällen kan ligga under samma dag. Att föra en dokumentation vid dialogerna kan stärka det fortsatta utvecklingsarbetet. Dokumentationen från de avslutande frågorna till varje avsnitt kan sammantagna ligga till grund för en fortsatt gemensam handlingsplan. Några frågor att ställa sig i förberedelsearbetet är Vilka ska delta? Vilka av de relevanta aktörerna i vårt område når vi genom dessa deltagare? Hur mycket tid behöver avsättas? Vem eller vilka ska leda dialogen? Ska vi dokumentera? Vad och vem? Är det någon av de föreslagna böckerna/rapporterna i litteraturförteckningen som bör finnas tillgänglig i samband med föreläsningen? Dialoger Inled gärna dialogerna med att var och en reflekterar en stund för sig själv kring: Vilka är de viktigaste intrycken från föreläsningen? Finns det oklarheter? Något som var särskilt intressant? Samla ihop dessa intryck och delge varandra. Gå sedan vidare. De frågeställningar som finns i studiematerialet bör främst ses som ett stöd i samtalen. Det står ledarna fritt att fördjupa eller välja bort frågeställningar utifrån lokala behov. Avsluta gärna varje avsnitt eller tillfälle med frågorna: Vad vill vi göra med kunskapen? I vilka sammanhang skulle detta kunna spela en roll hos oss? Vilket blir vårt nästa steg? 8 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

9 Tillfälle 1 Myndighetsutövning och sekretess Föreläsning: Allmänt om myndighetsutövning och svensk lagstiftning (Ellinor Englund, förbundsjurist, Sveriges Kommuner och Landsting) 18 minuter Föreläsning: Sekretess inom missbruks- och beroendevården (Pär Ödman, förbundsjurist, Sveriges Kommuner och Landsting), 28 minuter Dialog och paus Föreläsning: Förebyggande skyldigheter enligt SoL 3 kapitlet 1, 7, 5 kap 1 och LVM (Lena Säljö, sektorschef individ- och familjeomsorgen och funktionshinder, SDF Västra Hisingen) 30 minuter Dialog Allmänt om myndighetsbegreppet och svensk lagstiftning Myndighetsutövning är ett konstruerat begrepp som egentligen inte är definierat. Men då det är centralt i många författningar och påverkar hur dessa ska tillämpas är begreppet viktigt att känna till. Begreppet används för att avgränsa den del av offentlig verksamhet där behov av rättssäkerhet är särskilt stort för den enskilde. För att hitta en formulering som kan gälla som en definition får man gå tillbaka till förvaltningslagen som skrevs i början av 1970-talet (1971:290). Där förklaras uttrycket med: utövning av befogenhet att för den enskilde bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande och jämförbart förhållande. Tre uttryck kan sägas vara riktmärken för att precisera myndighetsutövning: Befogenhet att bestämma om vissa förhållanden, baserad på författning eller beslut av regering eller riksdag Enskild, befogenheten utövas i förhållande till enskild person Bestämma om, markerar att det ensidigt avgörs av myndighet och att det är bindande för den enskilde och därigenom befinner sig den enskilde i en beroendeställning gentemot myndigheten. Det innebär inte att det alltid utgör förpliktelser för den enskilde, det kan också vara fråga om t.ex. tillståndsgivning. Exempel på myndighetsutövning är en kommuns handläggning om bistånd enligt SoL, beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM. Vid myndighetsutövning måste myndigheten följa förvaltningslagen (FL): 16 att ge den enskildes rätt till insyn i underlaget 17 att myndigheten har skyldighet att dels informera den enskilde och dels ge denne rätt att framföra sina synpunkter på underlaget 20 att myndigheten dels ska tala om varför man fattat beslutet och dels motivera sitt beslut för den enskilde Även kommunallagen (KL,1991:900) reglerar myndighetsutövningen. I 4 kap. 21 skrivs att när socialnämnd fattar beslut har ledamot inte rätt att lägga ned sin röst när det gäller myndighetsutövning gentemot en enskild och 6 kap. 34 att nämndens beslutanderätt inte får delegeras till annan. Om fel inträffar vid myndighetsutövning kan kommunen ha skadeståndsansvar. Även enskilda tjänstemän kan bli dömda för tjänstefel enligt brottsbalken. nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 9 Nationell fördjupning - Juridik.indd

10 tillfälle 1 Förslag på frågor 1. Varför är det viktigt att känna till definition och avgränsning av begreppet myndighetsutövning? 2. Hur uppfattar du/ni myndighetsutövningsbegreppet? Diskutera utifrån riktmärkena: Befogenhet Enskild Bestämma om enskild 3. Beskriv och diskutera exempel när det är oklart eller tveksamt med myndighetsutövning inom den verksamhet du/ni verkar 4. Vad tänker du/ni om att du/ni både som tjänsteman och enskild kan bli ställda till ansvar? Sekretess inom missbruks- och beroendevården Sverige har en huvudregel om offentlighet och grundlagsbefästa regler om yttrandefrihet, tryckfrihet och meddelarfrihet för allmänna handlingar, det vill säga inkomna, upprättade och förvarade handlingar hos myndigheten. Allmänna handlingar kan vara av karaktären offentliga eller hemliga. Så kallade ej allmänna handlingar innefattas inte av regelverket. Det kan vara minnesanteckningar, ännu inte upprättade handlingar eller personliga brev i en pågående arbetsprocess. Offentlighets- och sekretesslagen, OSL (2009:400) beskriver när offentlighetsprincipen från vår grundlag är inskränkt. Lagen gäller det allmännas verksamhet och beskriver regler om hantering av allmänna handlingar, bestämmelser om tystnadsplikt och förbud att lämna ut allmänna handlingar. Begreppet sekretess handlar om förbud mot att muntligen, genom att lämna ut en handling eller på 10 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

11 annat sätt röja en uppgift. Sekretess gäller mot enskilda, mot andra myndigheter och inom en myndighet mellan olika självständiga verksamhetsgrenar. Inom kommunal verksamhet utgör varje nämnd en myndighet och att det alltså kan finnas sekretessgränser mellan olika enheter inom samma förvaltning. Inom Hälso- och sjukvården finns i praktiken ingen sekretess mellan de olika hälso- och sjukvårdsmyndigheterna i samma landsting och kommun. Däremot talar man om inre sekretess, man måste ha behörig anledning till att ta del av uppgiften. För privat verksamhet finns en särreglerad tystnadsplikt enligt andra lagar som t.ex. socialtjänstlagen och patientsäkerhetslagen. Man talar om svag sekretess, stark sekretess och absolut sekretess. Dessa sekretessnivåer följer den grad av skada som den enskilde kan anses lida om uppgiften röjs. För socialtjänsten och sjukvården gäller stark sekretess och så kallat omvänt skaderekvisit, det vill säga om det inte står klart att den enskilde eller någon närstående inte kan lida skada eller men, så är uppgiften hemlig. Skada handlar främst om ekonomisk skada som vållas av röjande av uppgift om ekonomiska förhållanden medan men handlar om olägenhet både av ekonomisk och icke ekonomisk art vid röjande av personliga förhållanden. Som men räknas andras missaktning, våld, trakasserier och liknande. Vid bedömningen utgår man ifrån den berörda personens egna subjektiva upplevelse men med korrigering från vad som anses vara gängse värderingar i samhället. Bestämmelser om undantag från sekretess finns dels till förmån för enskilda och dels till förmån för myndigheter. Undantag när gäller den enskilde är: vid samtycke till att uppgifter får lämnas, vid nödvändigt utlämnade t.ex. vid skydd av barn, vid så kallad partsinsyn som handlar om bevakande av rätt för enskild och myndighet, för att freda sig eller att föra sin talan vid tillvaratagande av sin rätt vid misstanke om brott, för fackliga företrädare, vid utlämnade av uppgift med förbehåll dvs. om hur uppgiften får användas så att enskild inte lider men. Undantag när det gäller myndighet är: vid tillsyn eller revision som från Socialstyrelsen, ingripande mot unga eller vid misstanke om brott begångna mot unga, vid vissa rättsliga förfaranden och misstanke om begångna brott. Lagen reglerar också när sekretess kan brytas mellan socialtjänst och polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård och polis. Det allmänna ser speciellt till ungas behov av värn i samband med brott och överlåtelse av olika typer av substanser och om misstankar om brott i övrigt kan rendera längre fängelsestraff. Sekretess råder normalt inte för myndighet i förhållande till den enskilde själv men det kan inom sjukvården råda synnerliga skäl för att vissa uppgifter inte lämnas ut. När det gäller barn som önskar sekretess i förhållande till vårdnadshavare ska man pröva barnets mogenhetsgrad om det kan tillämpas. Olika myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan lämna ut uppgifter till varandra om det behövs för att barn, missbrukare och tvångsvårdade patienter ska få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. När det gäller utlämnade av allmän handlig är detta reglerat i Tryckfrihetsförordningen och myndighet har skyldighet att lämna ut handling och uppgift till enskild eller myndighet där det inte råder sekretess eller om det skulle hindra arbetes gång. Både enskild och myndighet kan överklaga till Kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen om de inte gillar beslut avseende utlämnandet. nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 11 Nationell fördjupning - Juridik.indd

12 tillfälle 1 Förslag på frågor 1. Om en person samtycker kan sekretess brytas. Är din/er erfarenhet att det är tydligt för personen vad det innebär? Kan du/ni alltid lita till samtycke? När det blir otydligt för personen vad hon/han samtyckt till - hur löser ni en sådan situation? 2. Hur tillämpas sekretessbestämmelserna vid samverkan mellan socialtjänst och hälso- och sjukvården t.ex. personer med samsjuklighet missbruk/beroende och psykiatri? Han ni exempel på tillfällen när det fungerade väl? Vad berodde det på och hur löste ni problemet? Har ni exempel på när det inte fungerade väl? Vad berodde det på och hur löste ni problemet? Vilka slutsatser vill ni dra av de exempel ni har diskuterat för att det ska underlätta för samverkan i enskilda ärenden? 3. Myndighetsutövning och sekretess är nära förbundet och påverkar förhållandet mellan personer med missbruk/beroende och behandlare/handläggare. Vid myndighetsutövning står personen i en tydlig beroendeställning eller maktförhållande till behandlaren/handläggaren. Hur tänker ni att det påverkar arbetsalliansen för den insats eller behandling som båda ska samarbeta kring? Vilka särskilda problem kan det skapa? Hur handskas ni med dem? Finns det arenor där ni kan tala om och diskutera dessa problem? Metodutveckling, handledning och fortbildning? 12 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

13 Socialtjänstens förebyggande arbete mot missbruk enligt SoL och LVM En förutsättning för kommunens förebyggande arbete är att insatserna är anpassade efter den specifika kommunens behov. Kommunernas förebyggande arbete skiljer sig därför åt från kommun till kommun. Enligt socialtjänstlagen (SoL) 3 kap. 1 hör det till socialnämndens uppgifter att: 1) göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen, 2) medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen, 3) informera om socialtjänsten i kommunen, 4) genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden, 5) svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. Socialtjänstens medel för att fullgöra ovan nämnda uppgifter kan sammanföras i tre huvudfunktioner: Strukturinriktade insatser exempelvis frågor som rör tillståndsgivning, kontrollera ölförsäljning i livsmedelsbutiker, etc. Allmänt inriktade insatser exempelvis samarbete med frivilligorganisationer. Individuellt inriktade insatser. 3 kap. 7 SoL beskriver socialtjänstens särskilda ansvar: Socialnämnden skall aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns. Socialtjänstens ansvar att förhindra missbruk bland barn och unga anges i 5 kap.1 SoL. På individnivå kan det exempelvis ske med en god behandlingsallians. På en mer strukturell nivå och på de övriga nivåerna är samverkan med framförallt sjukvård och skola av central betydelse i det förebyggande arbetet. Anmälningsplikten enligt 14 kap. 1 SoL om att barn far illa (s.k. orosanmälan) kan vara en betydelsefull insats för att förebygga missbruk och beroende. Lagen anger att yrkesverksamma inom socialtjänst och Hälso- och sjukvården är skyldiga att anmäla misstanke om att barn far illa. Samverkan vid en anmälan är viktig att få till stånd med individen så att de professionella tillsammans med individen kan arbeta för adekvata stödinsatser. Det finns också anmälningsplikt enligt 6 lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). I det förebyggande arbetet mot missbruk och beroende är det viktigt att ta hänsyn till både kända riskfaktorer men också skyddsfaktorer. Exempel på viktiga skyddsfaktorer som socialtjänsten bör bevaka kan vara: ett fungerande boende för individen, möjlighet till försörjning, en bra skolmiljö och möjlighet för individen att leva i gemenskap. nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 13 Nationell fördjupning - Juridik.indd

14 tillfälle 1 Förslag på frågor 1. Diskutera erfarenheter och ge exempel på förebyggande arbete avseende missbruk från era respektive verksamheter! Finns det exempel på förebyggande arbete från er verksamhet där ni samverkar med andra myndigheter? Sker samverkan i tillräckligt hög grad då det gäller det förebyggande arbetet? 2. Vilka är era erfarenheter av anmälningsplikten enligt 6 LVM? Är det något i era verksamheter som skulle kunna förbättras kring arbetet med anmälningsplikten? Hur samverkar ni i dessa ärenden? 3. Vilka är era erfarenheter av anmälningsskyldigheten enligt kap. 14 SoL om anmälan om att barn far illa? Hur arbetar ni med frågan i er verksamhet? Vilka är svårigheterna och hur kan man arbeta för att få till stånd ett samarbete med individen kring en anmälan? 14 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

15 Tillfälle 2 Lagar som reglerar Socialtjänst och Hälso- och Sjukvården, frivillig vård Föreläsning: Socialtjänstens skyldigheter inom missbruks- och beroendevården (SoL, 2001:453) (Pär Ödman, förbundsjurist, Sveriges Kommuner och Landsting) 35 minuter Dialog och paus Föreläsning: Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, 1982:763) (Fredrik Spak, docent, lektor vid Socialmedicin, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet, överläkare FoUU Primärvården Göteborg) 25 minuter Dialog Socialtjänstens skyldigheter inom missbruks- och beroendevården Insatser enligt socialtjänstlagen (SoL) bygger alltid på frivillighet. I 2 kap. SoL föreskrivs att varje kommun ansvarar för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att den enskilde får det stöd och den hjälp den behöver. Att inneha det yttersta ansvaret innebär inte att socialtjänsten skall träda in och ta över ansvar som åligger annan huvudman, exempelvis sjukvården. Grundprincipen är att ansvaret för stöd och hjälp åt en enskild åligger den kommun där den enskilde vistas, den så kallade vistelseprincipen. Avsteg från vistelsekommunens ansvar gäller om den enskilde är bosatt i en annan kommun än vistelsekommunen. Då ansvarar istället bosättningskommunen för det stöd och den hjälp som den enskilde behöver och har det huvudsakliga ansvaret. Vistelsekommunens ansvar är i dessa fall begränsat till akuta situationer. En kommun behåller också ansvaret för stöd och hjälp om den enskilde till följd av ett beslut av kommunen vistas eller är bosatt i annan kommun placeringsprincipen. Ytterligare en princip som innebär avsteg från vistelseprincipen är principen som pekar på folkbokföringskommunens ansvar. Den kommun där den enskilde är folkbokförd ansvarar för stöd och hjälp i följande fall: under kriminalvård i anstalt, under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon annan än en kommun, som aktualiseras inför avslutningen av vård enligt punkterna ovan. Ärenden och ansvar kan också flyttas över till annan kommun om den som berörs av ärendet har starkast anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till den enskildes önskemål, hjälpbehovets varaktighet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. Socialstyrelsen beslutar om kommunerna inte är överens. Allmänna utgångspunkter för socialtjänstens arbete inom missbruks- och beroendevården bygger på den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Utformning och genomförande av insatser skall ske tillsammans med den enskilde, barnperspektiv och kvalitetskrav skall beaktas. Socialtjänstens särskilda uppgifter gällande missbruk regleras i 3 kap. 6-7 SoL: Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk, genom information och uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och sprida kunskap och information om de hjälpmöjligheter som finns. Socialtjänsten har uppdrag att arbeta aktivt även om individer inte själva söker nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 15 Nationell fördjupning - Juridik.indd

16 tillfälle 2 hjälp. För att bryta ett missbruk i tid så finns skyldighet att utse särskilt kvalificerad kontaktperson för personer under 21 år. I kap. 5 SoL påtalas att socialnämnden aktivt skall sörja för att missbrukaren får den hjälp och vård som personen behöver för att komma ifrån missbruket och i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen följs. I 2 kap. 7 SoL finns också stadgat att samverkan skall ske med landstinget och en gemensam individuell plan skall upprättas i samråd med den enskilde vid behov av insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Av planen skall framgå vilka insatser som behövs, vilka insatser respektive huvudman skall ansvara för, vilka åtgärder som ska vidtas av någon annan än kommun och landsting och vem av huvudmännen som har det övergripande ansvaret för planen. Individer med beroende kan också ha samsjuklighet och kan därför komma att omfattas av de skyldigheter socialtjänsten har enligt 5 kap. 7 8 a SoL gällande människor med funktionshinder. Socialtjänst har också skyldighet att ombesörja att den som har behov av vård utanför det egna hemmet tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende (HVB). Den som inte själv kan tillgodose sina behov har rätt till bistånd enligt kap. 4 SoL. Då det gäller bistånd till andra ärenden än försörjning får socialtjänst inte ta hänsyn till den enskildes ekonomiska förhållanden. Socialtjänsten får inte ta betalt för bistånd men har möjlighet att ta ut avgift. Den enskilde skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå och biståndet skall utformas så att det stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt liv. Socialnämndens beslut om bistånd kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Handläggningen av ett ärende regleras i kap. 11 SoL. Utredning som gäller barn ska vara klar inom fyra månader. Vid utredning som gäller ett barn eller behov av vård för en missbrukare är socialnämnden skyldig att slutföra utredningen även om barnet eller den som missbrukar byter kommun. Ärenden som rör enskilda samt genomförande av biståndsbeslut skall dokumenteras. Handlingarna skall förvaras så att obehöriga inte får tillgång till dem, vilket också markerar den inre sekretessen. Dokumentationen bör också kommuniceras (kommunikationsskyldighet) med den det gäller. Bestämmelser om delegation och organisation för en socialnämnd finns i SoL liksom i KL, LVU och LVM. Den som arbetar inom Socialtjänst har en så kallad medverkandeplikt vilket innebär att den anställde är skyldig att medverka till att den verksamhet som bedrivs och de insatser som genomförs är av god kvalitet. Den anställde har också en rapporteringsskyldighet om missförhållanden eller om det finns risk för missförhållanden till berörd nämnd. Socialnämnden är skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden och påtagliga risker för allvarliga missförhållanden till Socialstyrelsen. 16 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

17 Förslag på frågor 1. Diskutera: Har ni erfarenhet av situationer där den enskildes förhållanden har påverkat beslut i ärenden som rör ansökan om bistånd (som inte gäller försörjning), exempelvis behandlingshemsvistelse? Hur har detta påverkat beslut om insats? 2. Hur är arbetet organiserat i er verksamhet avseende de personer som har en samsjuklighet? Vilka likheter respektive olikheter finns? Finns det organisatoriska främjande/hindrande faktorer som kan innebära möjligheter/svårigheter för den enskilde att få den hjälp och det stöd som individen är i behov av? Exemplifiera! 3. Det råder strikta krav på att dokumentation förvaras så att obehörig inte kommer åt handlingarna. Hur fungerar den så kallade inre sekretessen i er verksamhet? Vilka fördelar och nackdelar för den inre sekretessen med sig i det dagliga arbetet och vid samverkan? Exemplifiera från din praktik! 4. Finns det rutiner upprättade i era respektive verksamheter för att rapportera avvikelser som gäller samverkan? Har ni använt er av avvikelserapport när det gäller samverkan? Vilka förhållanden är det som leder till rapportering? Hur fann ni former för samverkan för att förhindra att situationen uppstår igen? nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 17 Nationell fördjupning - Juridik.indd

18 tillfälle 2 Hälso- och sjukvårdslagen, HSL Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) är en ramlag som kom till 1982 och som ger övergripande riktlinjer och anvisningar för frivillig vård. Landstinget ges ett vidgat ansvar för befolkningens hälsa att förutom att ge sjukvård även förebygga ohälsa hos befolkningen genom insatser både gentemot människorna och deras miljö. Hälso- och sjukvården ska enligt denna lag arbeta för att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Landstinget skall enligt 7 planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i befolkningens behov av sådan vård. För vård vid missbruk gäller lagens generella regler men man har i lagen lagt vikt vid särskild uppmärksamhet gentemot barn som växer upp i missbruksmiljö. Det förebyggande arbetet har primärvården ett särskilt ansvar för. När det gäller missbruk inbegrips dels behandling och dels att uppmärksamma alkohol- och även narkotikaanvändning. Samverkan mellan landsting och kommuner betonas vid förebyggande av ohälsa och hälsorelaterade frågor, där skolan kan vara en viktig instans. Åtgärderna kan bedrivas som hälsofrämjande arbete s.k. promotion och genom sjukdomsförebyggande arbete på primär, sekundär och tertiär nivå för barn och vuxna. Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder Tobak, alkohol, fysisk aktivitet och matvanor - stöd för styrning och ledning, ger rekommendationer om förebyggande arbete avseende vuxna och i vissa fall särskilda grupper där gravida kvinnor och personer med risk-/missbruk lyfts fram. Huvudregler i HSL ges i 2 där målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen samt att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Kraven på hälso- och sjukvården beskrivs i 3. Dessa är: god kvalitet, trygghet i vård och behandling, lättillgänglighet, bygga på respekt för patientens självbestämmande, främja kontakten mellan patienten och personalen, kontinuitet och säkerhet. I 2b specificeras att patienten ska ges individuellt anpassad information, och om detta inte är möjligt ska den ges till en närstående. I 2f att hälso- och sjukvården ska på socialnämndens initiativ samverka med dem när det gäller barn som far illa eller riskerar att fara illa och i 2g specificeras att hälso- och sjukvården särskilt ska beakta barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller annan vuxen barnet bor med t.ex. missbrukar eller lider av psykisk sjukdom. Även inom hälso- och sjukvårdslagen tydliggörs ansvaret för att upprätta en gemensam individuell plan med kommunen och med den enskilde. Patientsäkerhetslagen (2010:659) är en kompletterande lag till HSL som beskriver skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. Personalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och ges sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller dessa krav. Landstinget som arbetsgivare ska se till att personalen har rätt kompetens genom utbildning och regelbunden fortbildning. Patientens säkerhet betonas genom generella anmälningsskyldigheter som Lex Maria, det vill säga vid händelser och avvikelser som har medfört eller kunnat medföra en allvarlig vårdskada. Vem som helst kan anmäla klagomål, skriftligt till Socialstyrelsen som prövar om en utredning bör företas av vårdgivaren. Om utredningen visar att orsaken eller en av orsakerna till det inträffade är att någon personal inte har fullgjort sina skyldigheter ska vårdgivaren ta ställning till åtgärder som kan innefatta polisanmälan om brott, tillrättavisande eller arbetsrättsliga åtgärder om interna regler inte följts. Fokus ligger inte bara på att finna fel utan även att hitta förbättringsåtgärder t.ex. som kompetenshöjande utbildning och regelbunden fortbildning. 18 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

19 Vårdens svåra val, SOU 1995:5 beskriver hur vården ska prioritera. Man bygger på tre principer: Människovärdesprincipen, alla har samma rättigheter. Behovs- och solidaritetsprincipen, den med störst behov vårdas först. Kostnadseffektivitetsprincipen, så mycket vård som möjligt utifrån de åtgärder som samhället har råd med. De prioriteringar i klinisk verksamhet som dessa principer medför är: 1. Vård av livshotande sjukdomar. 2. Vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig död. 3. Vård av kroniska sjukdomar. Palliativ vård och vård av människor med nedsatt autonomi.. 4. Individinriktad prevention vid kontakter med sjukvården. Habilitering/rehabilitering m.m. enligt hälso- och sjukvårdens definitioner. 5. Vård av mindre svåra och kroniska sjukdomar. 6. Vård av andra skäl än sjukdom och skada. Förslag på frågor 1. Har ni märkt att personer med missbruk eller beroende inte har fått tillgång till den vård deras tillstånd kräver? Hur kan du/ni handskas med om ni märker en sådan diskriminering? 2. Hur fungerar samverkan kring gemensam individuell plan för personer med missbruk eller beroende? Om ni har gemensam individuell plan, hur fungerar denna? Hur säkrar ni att brukaren blir delaktig? Är den till hjälp i behandlingsarbetet? Kan detta arbete utvecklas till det bättre och i så fall på vilket sätt? 3. Diskutera de möjligheter till anmälan och klagomål som finns vid felbehandling och vårdskada. Är det till hjälp för att utveckla den vård och behandling som ska ges? Kan ni se främjande aspekter? Kan ni se hindrande aspekter? Belys gärna patient/behandlarperspektiv. nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 19 Nationell fördjupning - Juridik.indd

20 tillfälle 2 4. Diskutera de tre principer som beskrivs i Vårdens svåra val och dess konsekvenser för prioritering till vård och behandling? Vad tänker du/ni om dessa principer och prioriteringar? Vilka etiska dilemman kan du/ni se som konsekvenser av dessa principer och prioriteringar? 20 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

21 Tillfälle 3 Lagar som reglerar Socialtjänst och Hälso- och Sjukvården, tvångsvård Föreläsning: Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU, 1990:52) (Emilia Danielsson, förbundsjurist, Sveriges Kommuner och Landsting) 16 minuter Föreläsning: Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM, 1988:870) (Fredrik Spak, docent, lektor vid Socialmedicin, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet, överläkare FoUU Primärvården Göteborg) 33 minuter Dialog och paus Föreläsning: Lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT, 1991:1128) (Margareta Lagerkvist, överläkare Rättspsykiatriska vårdkedjan, Sahlgrenska Universitetssjukhuset) 33 minuter Dialog Lag med särskild bestämmelse om vård av unga, LVU Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är en lag som reglerar tvångsvård av barn och ungdomar. Huvudregeln inom Socialtjänst är att insatser skall ske på frivillig grund vilket ibland inte är möjligt. LVU är en skyddslagstiftning med möjlighet att tvångsomhänderta barn och ungdomar vilket kan ske med anledning av förhållanden i hemmet, miljöfall (2 LVU) eller med anledning av den unges eget beteende, beteendefall (3 LVU). Vård enligt 2 LVU, miljöfall kan bli aktuellt på grund av följande: Fysisk misshandel Psykisk misshandel Otillbörligt utnyttjande (sexuellt utnyttjande) Brister i omsorgen Annat förhållande i hemmet (exempelvis en sambo till vårdnadshavaren som innebär skada för barnet) Vid beteendefall kan vård enligt 3 LVU bli aktuellt på grund av följande omständigheter (ofta uppfylls fler än ett av följande kriterier): Missbruk av beroendeframkallande medel Brottslig verksamhet (inte av bagatellartad karaktär) Annat socialt nedbrytande beteende (den unges beteende avviker från samhällets grundläggande normer) Utöver ovan nämnda kriterier enligt 2 eller 3 skall följande omständigheter föreligga för att vård enligt LVU skall kunna tillämpas: Påtaglig risk att den unges hälsa (fysisk eller psykisk) eller utveckling (social, känslomässig och intellektuell) skadas. nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 21 Nationell fördjupning - Juridik.indd

22 tillfälle 3 Behövlig vård kan inte ges med samtycke - vårdnadshavarens samtycke och när den unge har fyllt femton år även den unges samtycke. När den unge fyllt arton har denne inte längre vårdnadshavare, varför enbart den unges samtycke skall saknas för att LVU ska kunna tillämpas. Bedömning av tillförlitlighet av ett lämnat samtycke görs alltid. Om samtycket inte bedöms tillförlitligt kan vård enligt LVU tillämpas. Vård enligt 2 LVU kan tillämpas upp till 18 års ålder då den unge blir myndig. Vård med stöd av 3 LVU kan även beredas då den unge har fyllt 18 år men inte 20 år och om LVU-vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden är lämpligare än någon annan vård såsom LVM, LPT, LRV eller kriminalvård. Socialnämnden har möjlighet att i akuta situationer omedelbart omhänderta den unge enligt 6 LVU. Om vården inletts genom ett omedelbart omhändertagande skall ansökan om fortsatt vård enligt LVU göras till förvaltningsrätten inom fyra veckor från verkställighet. Inom dessa fyra veckor skall en utförlig utredning göras av den unges förhållanden och inställning till vården. Man måste då ta kontakt med vårdnadshavare och med utomstående som kan tillföra utredningen fakta. Ansökan om vård enligt LVU skall innehålla grund och omständigheter, den unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder, den unges inställning till vård, vårdplan, läkarintyg skall bifogas. Vård enligt LVU skall inledas utanför hemmet genom ett så kallat placeringsbeslut enligt 11. Efter det att vården har inletts utanför det egna hemmet kan vård enligt LVU ske i det egna hemmet. Under den tid vård sker med stöd av LVU så övertar socialnämnden bestämmanderätten över den unge. Vården skall dock så långt som möjligt utformas i samförstånd med den unge och vårdnadshavarna. En grundprincip är att vård enligt LVU inte skall pågå längre än absolut nödvändigt. Övervägande och omprövning om behov av LVU-vård skall ske minst en gång var sjätte månad. 22 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

23 Förslag på frågor: 1. En förutsättning för tvångsvård är att individen inte samtycker till vård. Socialtjänst gör en bedömning av tillförlitligheten av ett lämnat samtycke till vård. Finns det tillfällen då detta är särskilt svårt? Finns det tillfällen vid samverkan som detta kan bli ett problem, exempelvis att det råder delade meningar om samtycket är tillförlitligt eller inte? Exemplifiera från er praktik! 2. Vård enligt LVU skall alltid inledas utanför hemmet, men kan i ett senare skede av vårdenske i det egna hemmet. Vilka erfarenheter har ni av detta från er praktik? Vilka fördelar respektive nackdelar finns med vård enligt LVU i hemmet? 3. När en ungdom som vårdas enligt LVU läggs in för vård på sjukhus och vill skriva ut sig från sjukhusavdelningen kan problem uppstå då sjukvårdspersonalen inte kan hålla kvar individen mot individens vilja (kvarhållning). Vad har ni för erfarenheter av hur man kan lösa detta? Exemplifiera från er praktik! nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 23 Nationell fördjupning - Juridik.indd

24 tillfälle 3 LVM, Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall I Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) 1 anges att målen som finns i Socialtjänstlagen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda individer att komma från missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt som möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde. En missbrukare skall dock beredas vård oberoende av eget samtycke under de förutsättningar som anges i LVM (tvångsvård). För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen, om inte något annat anges i LVM. I 3 LVM anges att tvångsvården skall syfta till att genom behövliga insatser motivera missbrukaren så att individen kan antas vara i stånd att på frivillig väg medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk. Beredande av vård skall ske enligt följande (4 LVM): Tvångsvård skall beslutas om: Någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk, vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på något annat sätt, och han eller hon till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, (hälsokriterium) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv (socialt kriterium), eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående (farokriterium) Myndigheter som kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att genast anmäla detta till socialnämnden om de får kännedom om att någon kan vara i behov av vård enligt LVM. I 6 LVM anges att en läkare genast skall göra en anmälan till socialnämnden om denne kommer i kontakt med en individ som kan antas vara i behov av omedelbart omhändertagande (13 LVM) eller vård enligt LVM och läkaren bedömer att individen inte kan beredas tillfredställande vård eller behandling genom läkarens försorg eller i övrigt enligt hälso- och sjukvården. Socialnämnden skall enligt 7 LVM vid en sådan anmälan inleda en utredning. En utredning skall också inledas om socialnämnden på något annat sätt får kännedom om att det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård. Myndigheter (6 LVM första stycket) är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för en sådan utredning. När utredningen har inletts skall socialnämnden, om det inte är uppenbart obehövligt, besluta om läkarundersökning av missbrukaren samt utse en läkare för undersökningen (9 LVM). Ett LVM-läkarintyg utgör en del av underlaget för nämndens ansökan och förvaltningsrättens ställningstagande om vårdbeslut, det åligger inte på läkaren att ta ställning till om förutsättningarna för vård enligt LVM föreligger. Bestämmande om tvångsvård beslutas av förvaltningsrätten. Socialnämnden får besluta om omedelbart omhändertagande i akuta situationer enligt 13 LVM. Tvångsvård och tillika omedelbart omhändertagande innebär intrång i den enskildes personliga integritet och rättigheter, därför har samhället skyldigheter enligt 16 LVM: 1. att låta den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet, 2. underrätta om rätt att yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven tid, 3. begära muntlig förhandling vid rätten, 4. av rätten få offentligt biträde. 24 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

25 För vård enligt LVM gäller följande: 22 : Tvångsvård lämnas genom hem som är särskilt avsedda att lämna vård enligt denna lag. 23 : För missbrukare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas LVM-hem som är anpassade för sådan tillsyn. 24 : Vården skall inledas på sjukhus, om förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt. 20 : Tvångsvården skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått och senast när vården har pågått i sex månader. Vården upphör genom beslut om utskrivning enligt LVM : som vårdtid räknas inte den tid då missbrukaren olovligen vistas utanför ett hem som avses i 22, är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt. I LVM finns bestämmelser om att vårdplan skall upprättas då LVM-vård upphör och övergår i frivillig form enligt 28 och 30 LVM. Skyldighet att upprätta individuell vårdplan för den enskilde är även stadgat i både Socialtjänstlagen och i Hälso- och sjukvårdslagen då individen har behov av insatser av både kommun och landsting. Samverkan gäller även polisen som har skyldighet att bistå med polishandräckning vid LVM-vård enligt 45 LVM. Socialstyrelsen framhåller att man bör vara restriktiv med att använda polishandräckning utifrån ett klientperspektiv och samverkan och frivillighet skall alltid eftersträvas. Förekomst av LVM-vård visar på ojämn geografisk användning av LVM-vård i landet. Sedan 1990-talet finns det idag färre platser inom LVM-vården, men andelen platser på låst avdelning är idag större. nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 25 Nationell fördjupning - Juridik.indd

26 tillfälle 3 Förslag på frågor: 1. Tabellen nedan visar hur antalet platser och andelen låsta platser på LVM-institutionerna har förändrats sedan början av 1990-talet. Vad får ni för tankar kring detta, vad kan utvecklingen bero på? Årtal Antal platser Antal låsta Andel låsta % 1994(SIS) % % % % 2. Efter vård enligt LVM och innan annan vård påbörjas är det lagstadgat att vårdplan skall upprättas för individen. Socialnämnden skall aktivt verka för att individen skall få bostad, arbete eller utbildning och stöd för att komma ifrån sitt missbruk. Hur fungerar detta i er verksamhet? Vilka svårigheter möter ni i er praktik? Fungerar samverkan mellan landsting och kommun i de fall individen har behov av insatser från såväl sjukvård som socialtjänst? Följs planerna upp? Är det något som behöver förbättras i eftervården och i samverkan? 3. Vilka är era erfarenheter av möjlighet till arbetsallians med individen som riskerar att vårdas under tvång eller som vårdas under tvång? Exemplifiera från er praktik! 26 nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende Nationell fördjupning - Juridik.indd

27 Psykiatrisk tvångsvård Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, 1991:1128) gäller sedan 1992 och ändringar sker fortlöpande med senaste ändring 2008 om öppen psykiatrisk tvångsvård. För att en person ska bli tvångsintagen måste tre villkor gälla: Personen ska ha en allvarlig psykisk störning som psykos, depression med själmordsrisk. Även vissa andra sjukdomar som anorexi eller manier kan omfattas av lagen. Gemensamt för tillstånden är att personen ska ha störd verklighetsuppfattning i något avseende då orsaken till sjukdomen inte har avgörande roll. Tillståndets allvar grundas på en samlad bedömning av sjukdomstyp, symptom och funktionsnivå. Vid enbart missbruk är LVM mer tillämpbar. Personen ska ha oundgängligt behov av kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Andra sätt att ta hand om personen ska vara uttömda och en omedelbar risk för personens liv eller fysiska hälsa ska föreligga. Om personen redan vårdas frivilligt, kan konvertering till tvångsvård ske om det finns risk att personen allvarligt kan skada sig själv eller någon annan. Personen ska motsätta sig vården eller det ska finnas en grundad anledning till att vården inte kan ges med personens samtycke. Det ska också beaktas om personen till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. Intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård ska gå rättssäkert till. Ett vårdintyg kan bara ha utfärdats av legitimerad läkare som har träffat och undersökt personen. Beslut om tvångsintagning kan bara göras efter personlig undersökning av specialistläkare. Beslut om intagning på avdelning måste ske inom 24 timmar efter patientens ankomst till sjukhus och vårdintyget får inte vara äldre än fyra dagar. Initiativ till läkarundersökning kan göras av anhöriga, socialtjänst med flera om det finns skälig anledning. Vill inte personen medverka i undersökningen får läkaren besluta om patienten ska omhändertas av polis. Polisen har skyldighet att bistå och även att hjälpa till med transport till sjukhus. Ett annat rättsäkerhetskrav är att när personen blivit intagen ska denne alltid informeras om sina rättigheter att överklaga beslutet och få en stödperson. Behandlingen ska även vid tvång helst ske i samråd med patienten och även med närstående. Vård i samverkan och en vård som patienten kan acceptera ska alltid eftersträvas. Sedan 2008 kan patienter vårdas under öppen psykiatrisk tvångsvård. Personen måste först ha varit tvångsinlagd och lida av någon allvarlig psykisk störning och därtill: vara i behov av särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård, motsätta sig vård eller det finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med samtycke, måste det alltid finnas en samordnad vårdplan mellan sjukvården och socialtjänsten. Denna vårdplan beskriver vem som ansvarar för vad i behandlingen under vårdtillfället. De särskilda villkoren under vårdtillfälle kan innebära krav som att sköta medicinen, vistas i särskilt boende, förbud mot att använda alkohol och narkotika. Frågan om tvångsvårdens upphörande ska övervägas fortlöpande och det är Förvaltningsrätten som beslutar om förlängning av vård samt om övergång från sluten till öppen vård. En person kan återintas från öppen till sluten vård, vanligtvis ett beslut som Förvaltningsrätten tar men kan man inte vänta tills rätten sammanträder kan läkare besluta om återintagning. Det måste finnas tillräckliga skäl för återinläggning som att personen är farlig för sig själv eller andra, har börjat missbruka eller inte tar sin medicin. Vid tvångsvård har läkare rätt att ta del av uppgifter som det vanligtvis råder sekretess för. Uppgifter får då lämnas mellan sjukvård och socialtjänst om det behövs för att ge nödvändig vård, behandling eller annat stöd. nationell fördjupning juridik, missbruk och beroende 27 Nationell fördjupning - Juridik.indd