Wilma Hurskainen: Your Reflection

Transkript

1 Wilma Hurskainen: Your Reflection Essä av Essi Kummu Essee on kirjoitettu Mustarinda-seuran tuella Essän har skrivits med stöd av föreningen Mustarinda Parallelltext svenska/finska Översättning till svenska av Finlandsinstitutet

2 Wilma Hurskaisen hevostyöt tuovat modernin, emansipoituneen ihmisen pois luontoa tuhoavasta ajattelutavasta ja muistuttavat naisen alkukantaisesta eläimmyydestä, sekä naisen ja luonnon väkevästä ja luonnollisesta yhteydestä. Hurskaisen hevoskuvissa nainen on yksi laumasta. Hän on, kuten Herd -teoksen vaaleaihoinen, ihmispukuun pukeutunut liinaharja (puhun nyt naisesta, Hurskaisen omakuvasta) kotonaan muiden hevosten keskellä. Kun Herd -teoksen nainen saa laumansa ja lauma hyväksyy ja ottaa hänet (tämä on vääjäämätöntä mutta ei suinkaan itsestään selvää, kuten aina myös hevoslaumassa oma paikka ja luottamus ansaitaan lukuisten kokeiden kautta) naisen sisäinen ja ulkoinen tulevat yhdeksi. Vaikka naisen presenssi kuvassa on fyysinen, ruumiillinen ja lihaisa aivan kuin näiden voimakkaiden eläinten väkevä läsnäolokin, koen hänet hevosten keskellä ja hevosten kanssa sisäisesti vahvistuneeksi. Wilma Hurskainens hästbilder för den moderna, emanciperade människan bort från det naturförstörande tankesättet, och påminner istället om kvinnans grundläggande djurlighet, samt om det starka och naturliga sambandet kvinnan och naturen emellan. I Hurskainens hästbilder är kvinnan en del av flocken. Hon är, som Herd-verkets ljushyade människoskepnad med ett hårsvall som en hästman (jag pratar nu om kvinnan, Hurskainens självporträtt), hemma bland hästarna. När kvinnan i Herd-verket finner sin flock, och flocken accepterar och tar in henne (vilket är oundvikligt men inte alls självklart, även i hästflocken måste man förtjäna den egna platsen och flockens förtroende genom olika prov), blir kvinnans inre och yttre ett. Trots att kvinnans närvaro i bilden är lika fysisk, kroppslig och köttig som dessa kraftfulla djurs mäktiga närvaro, upplever jag henne bland hästarna och som att hennes inre förstärks tillsammans med hästarna.

3 Hevosuus ikään kuin virtaa naisessa, hänen suonissaan, syvällä naisen sisällä, hänen verenkierrossaan, ihon alla, lihasten lomitse ja välitse ja lihaksissa. Hevosen väkevyys, tuoksu ja voima on näissä kuvissa elimellisesti osa naista, ja koen tämän voiman tulevan ensisijaisesti naisen sisältä sellaisena kuin se on aina ollut. Kohtaaminen hevosen kanssa vahvistaa kaikkea tätä. Kun nainen on päässyt hevosensa ja hevostensa luokse, hän on päässyt kotiin. Kysymys on identiteetistä, minuuden syvyydestä. Olen aina ihaillut hevosten pakaroita ja jalkalihaksia ja hevosen muhkea, kova vatsa, jonka ylitse satulan hihna kuljetetaan herättää minussa valtavaa kunnioitusta tuota vaikuttavaa, maalle tuoksuvaa eläintä kohtaan. Myös hevosen kaula on vahva, jäntevä, taipuisa ja luja, toisaalta turpa on herkistynyt, pienieleinen ja herkkä. Hevonen on aistisesti ja tunteellisesti täsmällinen eläin. Se kuuntelee ihmistä ja ympäristöä tavalla, joka ihmisen on hevosen kanssa kommunikoidessaan omaksuttava hallitakseen ja ohjaillakseen itseään paljon suurempaa voimaa, tuota satoja kiloja painavaa eläintä. Pidän Hurskaisen töissä siitä, ettei nainen ota hevosta haltuun. Nainen ei ohjaile luontoa. Det är som om hästligheten flödar inom kvinnan, i hennes ådror, djupt inne i henne, i hennes blodomlopp, under huden, under och mellan och i musklerna. Hästens styrka, doft och kraft är i dessa bilder en organisk del av kvinnan, och jag upplever det som att denna styrka först och främst kommer från kvinnans inre på det sätt som det alltid har gjort. Mötet med hästen förstärker allt detta. När kvinnan har kommit till sin häst och sina hästar, då har hon kommit hem. Det är en fråga om identitet, om jagets djup. Jag har alltid beundrat hästens bak- och lårmuskler, och hästens ståtliga och hårda mage över vilken sadelns rem förs över väcker hos mig en enorm respekt för det där imponerande, landsbygdsluktande djuret. Hästens hals är också stark, senig, böjlig och fast, men samtidigt har nosen blivit känslig, subtil och ömtålig. Hästen är ett sinnligt djur, och känslomässigt träffsäker. Den lyssnar på människan och omgivningen på ett sätt som människan, då hon kommunicerar med hästen, måste tillämpa för att kunna kontrollera och styra en kraft som är mycket större än hennes, nämligen det där djuret som väger hundratals kilo. I Hurskainens verk gillar jag det att kvinnan inte kontrollerar hästen. Kvinnan styr inte naturen.

4 Haluaisin kirjoittaa tähän silti ehkä pikemminkin, että nainen ei ohjaile luontoaan, joka on eri asia, mutta sitten huomaan jo tehneeni niin, sillä eikö luonto viittaakin sanana myös luonteeseen ja siten villiyteen, kaikkeen primääriin, alkukantaiseen ja kesyttämättömään naisessa. Henry David Thoreau kirjoittaa teoksessaan Kävelemisen taito: Uskon metsään ja niittyyn ja yöhön, jossa vilja kasvaa. Näitä kuvia katsellessa muistan nuo Thoreaun sanat yhä uudelleen. Pohdin, olisiko niistä jonkinlaiseksi uskontunnustukseksi tässä yhteydessä, niin pimeä ja kielletty ja alitajuinen on naisen, eläimen ja luonnon rooli historiassa, ja juuri sieltä nämä kuvat syvimmin kumpuavat. Sitä kertomusta ne kuvittavat raikkaasti, huumorilla. Hurskaisen kuvissa hevonen ja nainen kohtaavat tavalla, joka mukautuu, ikään kuin sulautuu hevosen muotoon, mutta samalla myös ympäristön muotoon, sen tunnelmaan ja vaihteluihin. Kun maisema muuttuu beigeksi, kiviseksi ja vähäravinteiseksi, myös hevonen tuntuu vähenevän, liukenevan ja nainenkin tekee niin (teoksessa Disappearing). Kuvissa hevonen ja nainen ovat yksi ja sama. Kun hevonen ei sopeudu, nainenkaan ei sopeudu (Doll House, Kool Ass Band) vai kummin päin se menikään? Allegorian ja metaforan taso on ilmeinen. Här skulle jag kanske ändå hellre vilja skriva att kvinnan inte styr sin natur, vilket är en annan sak, men sedan märker jag att jag redan har gjort det, för syftar inte ordet natur även till den naturliga personligheten och således till den vildhet, allt det primära, urartade och otämjda i kvinnan. Henry David Thoreau skriver i sitt verk Konsten att vandra: Jag tror på skogen och på ängen och på säden som mognar om natten. När jag ser på dessa bilder påminns jag ständigt om Thoreaus ord. Jag funderar om de kunde fungera som en sorts trosbekännelse, så mörk och förbjuden och undermedveten är kvinnans, djurets och naturens roll i historien, och det är just därifrån som dessa bilder väller upp på det allra djupaste planet. Den berättelsen illustreras av bilderna på ett uppfriskande och humoristiskt sätt. I Hurskainens bilder möts hästen och kvinnan på ett sätt som formar sig, nästan smälter sig in i hästens form, men samtidigt även i omgivningens form, dess stämning och dess variation. När landskapet blir beige, stenigt och näringsfattigt verkar även hästen bli mindre, den löses upp, och kvinnan gör det samma (i verket Disappearing). I bilderna är hästen och kvinnan ett och samma. När hästen inte passar in gör inte kvinnan det heller (Doll House, Kool Ass Band) eller vilken väg var det nu egentligen? Nivån av allegori och metafor är tydlig.

5 Hevosen symbolinen funktio taiteessa on moninainen ja ikuinen. Sen on koettu ilmentävän muiden muassa voimaa, tai esiintyvän ihmisen tunne-elämän symbolina. Silti haluaisin ajatella että useimmiten (näissäkin kuvissa) hevonen on vain hevonen siinä missä nainen on nainen ja luonto luontoa. Naisen, hevosen ja ympäröivän maiseman välinen suhde on Hurskaisen hevosteoksissa keskeinen oli kyseessä sitten hevosen asuinsija, jonne tulvimalla purkautuu ikkunoista valopylväitä, kesyttämätön pelto, savanni, hetki kallionseinämää vasten, tai mehevä, vehreä tiheikkö, jonka sijainti jää arvoitukseksi. Ilman tätä pyhää kolminaisuutta - naisen, hevosen ja luonnon - ja ilman fyysistä ympäristöä (sommitelmat tuntuvat etsiytyvän harmoniaan silloinkin, kun harmonia toteutuu kontrastin tai asetelmallisen disharmonian kautta) kuva ei olisi valmis, se ei löytäisi perille. Nainen ja hevonen vahvistavat ja suojelevat toisiaan luonnon kehyksissä. Luonnon sisällä. Käytin tahallani uskonnollista retoriikkaa puhuessani juuri pyhästä kolminaisuudesta näiden teosten kuvakieltä avatessani. Sillä siinä missä esimerkiksi kristinusko on demonisoinut luonnon sielullisuuden ja siinä asuvat luonnonhenget, sekä ajatuksen naisen kesyttämättömyydestä ja naisen eläimmyydestä, toimivat Hurskaisen hevosteokset ekofeministisesti. Hästens symboliska funktion i konsten är mångfacetterad och evig. Den har upplevts uppvisa bland annat styrka, eller uppträda som en symbol för det mänskliga känslolivet. Ändå skulle jag vilja tänka att oftast (även i dessa bilder) är hästen bara en häst så som kvinnan är en kvinna och naturen natur. Förhållandet mellan kvinnan, hästen och det omringande landskapet är centralt i Hurskainens hästverk vare sig det handlar om hästens boplats, dit ljuspelare flödar in genom fönstren, den otämjda åkern, savannen, en stund mot bergsväggen, eller en mastig och grönskande snårskog vars geografiska läge förblir ett mysterium. Utan denna heliga treenighet kvinnan, hästen och naturen och utan den fysiska miljön (arrangemangen verkar söka sig till harmoni även då när harmonin förverkligas genom konstrasten eller den arrangerade disharmonin) skulle bilden inte vara färdig, den skulle inte hitta fram. Kvinnan och hästen förstärker och skyddar varandra inom naturens ramar. Innanför naturen. Det var inte en tillfällighet att jag använde mig av en religiös retorik när jag pratade om den heliga treenigheten i förklaringen av verkens bildspråk. För där som exempelvis kristendomen har demoniserat naturens själslighet och de naturväsen som bor däri, samt tanken om kvinnan otämjdhet och kvinnans djurlighet, är Hurskainens hästverk ekofeministiska.

6 Ne uudelleenkirjoittavat kesyttämättömän naisen historiaa. Niiden pyhä järjestys on hevosen, naisen ja maiseman. Jokainen näistä kuvista myötäilee luonnon/luonteen/villiyden sille antamia vaatimuksia ja niiden ilmenemistä myös symbioottisella tavalla. Tunnen Herd -teoksen naisen katseen syventyvän katsojaan, mutta samaan aikaan imeytyvän myös häntä itseään kohti. Kun nainen on juuri tässä laumassa, juuri näiden hevosten ympäröimä, hän on myös kaikkien meidän ympäröimä. Nainen on löytänyt paikkansa. Hänestä on tullut yksi meistä tulemalla yksi hevosista. Tämä kaikki tapahtuu jo muinaisen fuusion kautta, sillä nainen ja hevonen ovat ikiaikainen pari, ja naisen ja hevosen avioliitto myytti, joka tunnetaan useissa kulttuureissa. Näiden kuvien kontrastina toimii ajatus jälkimodernin ihmisen erkaantumisessa luonnosta, laumastaan ja itsestään. Kun katselen Hurskaisen naisen, hevosen ja näitä ympäröivän luonnon liittoa, koen sisäisesti parantuvani ja muistan hevosen tuoksun. Muistan maan tuoksun ja eläimen, joka syvimmiltäni olen. Muistan lauman tarpeen. Essi Kummu De berättar den otämjda kvinnans historia. Deras heliga ordning är hästens, kvinnans och landskapets. Alla dessa bilder följer de krav som naturen/ personligheten/vildheten ställer på dem och på deras uppenbarelse, även på ett symbiotiskt plan. Jag känner kvinnas blick i Herd-verket borra sig in i åskådaren, men samtidigt sugs den också in mot henne själv. När kvinnan är i just denna flock, omringad av just dessa hästar, är hon också omringad av var och en av oss. Kvinnan har hittat sin plats. Hon har blivit en av oss genom att bli en av hästarna. Allt detta händer redan genom en uråldrig fusion, för kvinnan och hästen är ett urgammalt par, och kvinnans och hästens äktenskap är en myt som är välkänd i många olika kulturer. Tanken om den postmoderna människans separation från naturen, flocken och sig själv fungerar som en kontrast för dessa bilder. När jag ser på förbindelsen mellan Hurskainens kvinna, hästen och naturen som omringar dessa två, upplever jag ett inre helande och jag minns hästens doft. Jag minns markens doft och djuret som jag innerst inne är. Jag minns längtan till flocken. Essi Kummu Översättning: Finlandsinstitutet

7 Essän publicerades i samband med invigningen av Wilma Hurskainens utställning The Woman Who Married a Horse i Finlandsinstitutets galleri 4 september 2014