Videokonst i fokus på festival (festivalberättelse)

Transkript

1 Videokonst i fokus på festival (festivalberättelse) Fredagen den 4 maj var det dags för FilmVideoKonstFestivalen i Ihresalen vid Engelska parken i Kultur i länets regi. Denna festival utgjorde en kulmen på samarbetet kring videokonst i landstingets lokaler som startade i fjol mellan tre landsting: Dalarna, Gävleborg och Uppsala, och som nu kontinuerligt pågår med regelbundna visningar på fasta videostationer i de tre länen. Gävleborg var först ut med videokonst i landstinget och denna festival var den tredje i ordningen efter Falun 2005 och Gävle Ett syfte med hela projektet är att uppmärksamma videokonsten och göra den tillgänglig för bredare grupper av människor. Festivalen invigdes av Magnus af Petersens, intendent på Moderna Museet med ansvar för samtida konst och museets samlingar av film och video. Det finns enligt honom en stor frihet i videokonst jämfört med vanlig film. En skillnad mellan filmare och videokonstnärer är att filmaren ofta börjar med ord som omvandlas till ljud och bild medan konstnären inte har dessa begränsningar utan istället t.ex. kan börja med ljud och bild. Petersens gav en redogörelse av videokonstens historia från starten 1965, då konstnären Nam June Paik fick sin första kamera, fram till idag. Det tog många år innan videokonsten fick fäste i konstvärlden. Den blev helt accepterad först för fem år sedan och detta hörde enligt Petersens samman med visningsformen. Tidigare var videokonsten tekniskt sett hänvisad till att förevisas i små monitorer, men allt ändrades då tekniken för videoprojektion kom. Nu finns inte samma möjligheter att distansera sig från videokonsten då den ofta projiceras på stora dukar. Det ges ingen möjlighet till kritisk distans och det är lätt att bli förförd av den moderna videokonsten, på gott och ont. Nästa gäst var konstnären Maria Friberg som gick ut Konsthögskolan i Stockholm 1995 och sedan dess arbetat främst med videokonst och foto. Rubriken för hennes föredrag var Embedded, inbäddad, och programmet lovade att hon skulle tala om sina senaste arbeten om manlighet i ett inbäddat tillstånd. Embedded är ett verk som vill fånga långsamhet och passiva tillstånd. Hon filmade tre män som låg i en stor säng och mycket långsamt gled ur sängen ned på golvet. Passivitet och män är viktiga element i hennes videoverk. I Embedded vill hon gestalta krocken mellan den lilla och den stora världen. Att vara inbäddad, bokstavligen, ger en känsla av trygghet, man är inbäddad i den

2 privata världen, men den stora världen tränger sig samtidigt på. Maria Friberg påminde om att ordet inbäddad också kan innebära att man är utestängd, i sin egen värld. Det kan handla om svårigheter att förstå det stora sammanhanget, om kontrasten mellan det privata och det offentliga. I verket No time to fall från 2001 (med en uppföljare 2005) redigerade hon George Bushs första tv-sända tal i kongressen. Hon klippte bort alla sekvenser där Bush talar, och som tittare får man bara se Bush minspel då han tar pauser medan publiken applåderar. Maria bodde 2001 i New York och hon blev fascinerad av den småpojke-look Bush hade vid den tiden, vilket framkommer tydligt i filmen. Med uppföljaren 2005 ville hon undersöka vad som hänt med Bush sedan det första talet. Det var tydligt att den lille pojken var borta, ansiktsuttrycken var nu mera utraderade och nollställda. Maria Friberg visade flera andra verk under sin fylliga och intressanta föreläsning, bland annat Somewhere else från 1998 som är filmad utifrån ett barns perspektiv under ett bord på UD. Några kostymklädda män sitter nära varandra och för benen mot eller från grannens ben, ibland nuddar de vid varandra. Filmen förmedlar en makt- och revirkänsla och Maria Friberg tycker att det även finns en undervattenkänsla i filmen, den flyter fram långsamt. En liknande känsla finns i filmen Blown out som hon gjorde i San Francisco. Filmen utspelar sig i skummande vågor där en man ligger och låter sig föras med av vattnets krafter, ibland försvinner han under vattenytan. Den handlar om att våga släppa kontrollen. Hon filmande i fyra timmar och det var bara 15 grader i vattnet. Mannen fick sig en hutt whisky då och då för att hålla värmen. Hela flaskan gick åt. Maria Friberg har ett genuint intuitivt tillvägagångssätt när hon skapar sina verk. Idéerna kommer, som hon beskrev, pang inifrån, ofta när hon slappnar av. De kommer upp i huvudet men hon låter dem gro till sig, ofta i flera år, innan hon försöker förverkliga dem. Hon gör aldrig skisser utan jobbar direkt utifrån sitt inre. Maria Friberg kommer från en målartradition. På Konsthögskolan hade hon målarna Ann Edholm och John Erik Franzén som lärare. I sina videoverk är det också bilden som står i fokus. Många av hennes videor är utan ljud, tysta, som rörliga målningar. Pausmingel Nästa programpunkt var Videokonst från Norden där vi fick se ett smakprov på

3 spännvidden mellan experimentella och mera traditionella filmer i nordisk videokonst. Det nordiska programmet var framtaget av filmkonsulent Louise Bown, Film i Uppland, och Andreas Bjersby och Peter Källman från Kultur i länet. En av filmerna hade premiär: Magdalena Dziurlikowskas oerhört roliga konsumtionskritiska film "With Love With Two Hands" (Sverige 2007). Därefter fick vi höra Malin Hedlin Hayden, fil. dr vid konstvetenskapliga institutionen i Uppsala, föreläsa om feminism i videokonsten. Hon arbetar bland annat med projektet Feministiska legitimeringsprocesser inom samtida videokonst. Enligt Malin är videokonsthistorien tydligt konstruerad kring kön och de kvinnliga konstnärerna får då representera genusproblematiken. Videokonst är en kritisk och undersökande konstform och det finns en närhet mellan performance och videokonst. Kvinnliga videokonstnärer jobbbar frapperande ofta med sin kvinnlighet och sina kroppar. Yoko Ono var en tidig förgrundsgestalt i detta avseende, inte minst med "Cut Piece" från 1964, en performance som sedan dokumenterades. De kvinnliga videokonstnärerna bedriver i hög grad ett feministiskt projekt enligt Malin Hedlin Hayden. Efter en paus presenterade så filmkonsulenterna från Film Gävleborg, Hanna Krantz, och Film i Dalarna, Elizabeth Pethrus, den regionala tävlingssektionen. Filmare från Gävleborg, Dalarna och Uppsala län har uppmanats att skickat in filmer på max 10 minuter och vinnaren får Festivalens pris: en inspirationsresa till Tallinn. 22 bidrag kom in och 11 av dessa visades. Klassen på filmerna var genomgående hög och vinnare blev Sonia Hedstrand med den animerade filmen "Djuren". Hon berättade att "Djuren" var en av de första filmerna hon gjorde och att det under arbetet med den var första gången hon tecknade sedan hon var barn. Hon sökte med filmen till Konsthögskolan och kom in där i höstas som 32-åring. Sonia Hedstrands filmer handlar om stora frågor i ett litet format. Hon tycker inte om onödiga ord utan föredrar ett reducerat berättande med små gester. I sitt tal kommenterade hon att publiken skrattade ganska mycket under visningen av "Djuren"; hennes andra filmer finns det enligt henne ingen anledning att roas av, de är bara hemska. Vinnarfilmen handlar enligt Sonia om empati och hur barn lär sig empati med levande varelser, ofta genom grymma och okänsliga handlingar. Filmen är inspirerad av

4 barndomsupplevelser och hon vill fortsätta att berätta verkliga historier ur livet. Hon vill föra fram brutala fakta på ett mjukt sätt. Under festivalens avslutande programpunkt berättade Mikael Strömberg om ljud och musik i konst och film. Strömberg är konstnär och projektledare för Ljudobservatorium Nord: ett nätverk för ljudkonst och ljuddesign; han driver skivbolaget Slowbeat och arbetar regelbundet med radioteater parallellt med att han skriver på Aftonbladets kultursidor. Strömberg inledde sitt föredrag en smula provokativt med att säga att bild ofta är överskattat, i jämförelse med ljud. Ljud ger omedelbart en inre bild för åhöraren men inte tvärtom att bild ger upphov till ljud. Han berättade hur han jobbar med ljudet som om det vore bild, till exempel ställer han ut ljud. Ljud är enligt Strömberg till 90 procent tid och rör sig alltid i fyra dimensioner. Den fjärde dimensionen är dock svår att få tag på. Tiden ligger mycket i ljudet och man kan få tiden att bromsa in genom ljud. Denna insikt kan man använda i film. Strömberg visade några exempel på ljudkonst. Ett utspelar sig i en liten stad i Tyskland där John Cages verk As slow as possible uppförs. Det spelas på ett embryo till en kyrkorgel och tar 637 år att spela. Verket invigdes 2000 och stycket började med två års paus. Enligt Strömberg var detta den bästa konsert han varit på. Många människor hade åkt från hela världen för att lyssna på pausen. Mitt i föredraget spelade Strömberg upp ett eget stycke. Det lät som modern konstmusik, men det var i själva verket hans egna kroppsljud vi hörde. I ett helt ljudisolerat rum har han spelat in sin egen kropps olika ljud med mikrofoner instuckna i kroppen. Hjärtat lät som en snärtig trumma och solot spelades av hans nervsystem. Strömberg rekommenderade alla som arbetar med ljud att besöka ett sådant rum. Det leder till att man börjar arbeta med ljud på ett annat sätt. Men blir påmind om livet och döden på ett dramatiskt sätt när man kan höra det maskineri som kroppen utgör. Ljud har enligt Strömberg en retorisk karaktär, speciellt när det handlar om rörliga bilder. Det är frågan om en kulturell manipulation. Om man till exempel använder speciella tonskalor vet man vilken reaktion detta väcker hos lyssnaren. Kompositörer av filmmusik har övat upp känsligheten för vissa arketyper eller urtillstånd som man kan gestalta i musik. För att demonstrera detta visade Strömberg en snutt ur filmen

5 "Padre Padrone" av bröderna Taviani. I den är det tydligt att musiken innehåller många retoriska grepp och inte minst har tystnaden en framträdande roll i filmen; den är full av vad Strömberg kallar tystnadsmarkörer. Strömberg avslutade sitt långa och mycket fascinerande föredrag med att visa några scener ur den svenska dokumentärfilmen "Gubben i stugan" som lockade två miljoner tittare när den senast gick i svensk tv. Den är inspelad i Orsa Finnmark och följer en äldre man i hans vardagliga liv i en enkel stuga i skogen där tiden tycks ha stått stilla. Enligt Strömberg finns det ett stort sug efter filmer där allt får ta den tid det tar. "Gubben i stugan" är full av ljudmarkörer, och i det stillsamma och långsamt framflytande livet blir varje ljud desto viktigare. Denna film gestaltar på ett utmärkt sätt temat ljud som retorik. Text: Gunnar Matti