Synliggörandet av det osynliga: Jämförelser mellan materiella och immateriella kulturarv

Transkript

1 UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för kultur och medievetenskaper Museologi C Synliggörandet av det osynliga: Jämförelser mellan materiella och immateriella kulturarv Acknowledging the invisible: Comparisons between tangible and intangible cultural heritage Isabell Boväng C-uppsats VT 2012 Handledare: Torkel Molin

2 Innehåll Inledning:... 3 Syfte och frågeställningar:... 3 Metod och teori:... 4 Presentation av temat samt avgränsningar:... 4 Material och källor:... 5 Disposition: Unesco, konstruktionen av ett världsarv Organisationen:... 7 Materiellt världsarv:... 8 Immateriellt världsarv: Var slutar det materiella var börjar det immateriella? Sverige, en konventionsstat Institutet för Språk och Folkminnen.16 Svensk lag Utveckling läget just nu Ett Svenskt immateriellt kulturarv Svensk Folkmusik och Dans Umefolk En kulturspridande festival Provisoriska samhällen Avrundande resonemang: Sammanfattning Litteratur och källförteckningar Bilagor 2

3 Inledning: Ämnet för denna uppsats kom till mig av en tillfällighet. På min fritid är jag engagerad i olika föreningar för folkmusik och dans och det var på ett av dessa möten jag blev introducerad för en föreläsning med temat immateriella kulturarv. Föreläsningen som hölls av Riksförbundet för folkmusik och dans ville diskutera och argumentera för folkmusiken som ett immateriellt kulturarv och hur folkmusik skulle kunna bevaras för framtiden samt diskutera den problematik som kan följa. Den immateriella kulturarvsdiskussionen är något som är relativt nytt och gör det på så vis till en framtida möjlig milstolpe inom museologiska och kulturbevarande verksamheter. Även om det tidigare har funnits sätt för museer behandla och bevara immateriella kulturarvsaspekter, har det inte funnits någon form av reglemente eller gränsöverskridande överenskommelse om hur dessa ska hanteras. Syfte och frågeställningar: Med uppsatsen vill jag granska det arbete som pågår med att definiera och argumentera för hur en immateriell kulturarvslista skulle kunna användas i Sverige, samt vad världsorganisationen Unesco s världsarvskommitté syftar på när de refererar till immateriella kulturarv. Jag ämnar också göra jämförelser med den världsarvlista som sedan 1972 vill bevara våra materiella kulturarv och naturarv genom konventionen Convention concerning the protection of the world cultural and natrual heritage. Det jag vill undersöka är var gränsen mellan ett materiellt kulturarv och ett immateriellt kulturarv går. Jag vill även bidra med en egen åsikt om användandet av den internationella listan över immateriella kulturarv i Sverige. Med det måste jag också ställa mig ett antal frågor för att begränsa mitt ämne och definiera målet med uppsatsen: - Vad är ett immateriellt kulturarv samt vem är det som har tolkningsföreträdet för att upprätta ett sådant? - Vad krävs för att ett objekt ska bli ett kulturarv? - Var slutar ett materiellt kulturarv och var börjar ett immateriellt kulturarv och kan de inneslutas i samma definition av arv? - Hur genomförs arbetet med en ratificering av konventionen till skydd för det immateriella kulturarvet i Sverige? 3

4 Metod och teori: På grund av ämnets art har min metod varit att granska de dokument som utkommit under de senaste åren gällande immateriella kulturarv och sedan jämföra dem med dokument som tidigare publicerats gällande materiellt kulturarv och den världsarvslista som varit i bruk sedan talet. Detta för att kunna visa hur Svenska myndigheter och organisationer förhåller sig till det internationella arbetet och vilka metoder de själva tar till i processen för ett ratificerande av konventionen. För att få in ytterligare underlag har jag har varit i kontakt med en av huvudproducenterna för festivalen Umefolk. Detta för att få en inblick i hur utövare av potentiella kulturarv uppfattar arbetet. Informationen har främst samlats in genom informella samtal, alltså inte via någon form av regelrätt intervju och främst för att stämma av redan gjorda iakttagelser. Mitt val har varit att utgå från en hermeneutisk vetenskapsteori. Inom Hermeneutiken eftersträvas inte att utgången av arbetet ska vara ett svar på någon slags sanning, utan snarare en förståelse och tolkning av det som granskas. Tolkningen i sig uppkommer dock alltid ur någon slags förståelse eller fördom om ämnet men som riktas till att se fenomen som beskrivs i den kontext de förekommer i, exempelvis det samhälle och den tid som en viss text skrevs i. För att en texttolkning av detta slag ska vara möjligt krävs en stor mängd material och att texten inte generaliseras när den beskrivs i den slutgiltiga tolkningen. Med andra ord kräver en hermeneutisk texttolkning att tolkaren är öppen inför alla olika nyanser i texten för att tolkningen i slutändan ska på ett förutsättningslöst sätt återspegla det material som har utgåtts ifrån. Detta tillåter mig att subjektivt studera texterna och tolka dem utifrån innehållet, informationen från insatta inom ämnet och egna iakttagelser och erfarenheter. Presentation av temat samt avgränsningar: Med lite efterforskning via Unesco s hemsida samt Institutet för Språk och Folkminnens och Svenska Unescorådets hemsidor visar det sig att begreppet Immateriellt kulturarv är relativt nytt i Sverige och så även i Europa. År 2003 godkändes konventionen för immateriella kulturarv, (The Convention on the safeguarding of the intangible cultural heritage) och 2006 bildar Unesco en världsarvslista för de immateriella kulturarven, vilken Sverige ansökte och godkändes till Forskningen inom området är liksom ämnet, ny. Dock så finns en avhandling från år 2004 av den isländske Professorn Valdimar Halfstein som behandlar uppkomsten av konceptet immateriella kulturarv med titeln Making of intangible culture heritage. Tyvärr är detta en avhandling som jag inte kunnat ta del av i sin helhet då den ännu inte finns tillgänglig i svenska bibliotek, trots att den är beställd. Jag har fått hålla tillgodo med recensioner och återgivningar av kapitel ur avhandlingen upptagna på några av de många internationella konferenser och seminarier som hållits i ämnet, däribland Institutet för Språk och Folkminnens rapport Förslag till nationellt genomförande av 4

5 Unesco s konvention om skydd av det immateriella kulturarvet. Mellan åren har även en rad seminarier och föreläsningar hållits bland annat av Riksförbundet för Folkmusik och Dans men även av Svenska Unescorådet för att debattera konventionens betydelse för vårt kulturarv och framför allt för den kulturarvspolitik som hittills drivits. Det ska även tilläggas att det fortfarande hålls föreläsningar i ämnet och att det med största säkerhet är mer på väg på forskningsområdet. Eftersom Unesco som organisation har många medlemsländer vilka har något olika tolkningar av hur kulturarvet ska förvaltas har jag i uppsatsen valt att begränsa mig strikt till de konventioner styrelsen inom Unesco arbetat fram och på så vis inriktat mig på vad de anser vara ett kulturarv. Vidare kommer jag även att granska det Svenska arbetet med ett genomförande av den immateriella världsarvslistan som Institutet för folkminnen och språk ansvarar för. Då det arbetet fortfarande är pågående har jag även fått välja bort att visa på ett specifikt exempel på immateriellt kulturarv antaget i enlighet med konventionen. I stället fokuseras det sista kapitlet till att återge den debatt som pågår om vilka tänkbara immateriella företeelser som finns och kan tänkas komma tryggas av konvention. Även egna reflektioner och förslag till nomineringar återges då i form av folkmusik och obemärkta eller provisoriska samhällen. Material och källor: Mina primära källor är dokument från Unesco, Svenska Unescorådet samt Institutet för språk och folkminnen och därav dokument från möten osv. som hålls i samband med arbetet med den immateriella världsarvslistan. Det rör sig till exempel om sammanställande rapporter från svenska Unescorådets konferens om kulturkonventioner som hölls på Historiska Museet den 1 december 2010, samt en sammanställning från Svenska Unescorådet med kortare artiklar skrivna av personer från olika intresseområden med synpunkter på arbetet med den immateriella kulturarvsfrågan, Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet Bakgrund, Sveriges arbete med konventionen, tankar och synpunkter utgiven i svenska Unescorådets skriftserie 2005:1. Rapporten som sammanställdes efter regeringens beslut om en utredning av tillvägagångssätt för ett införande av konventionen till skydd för de immateriella kulturarven som utfördes av Institutet för Språk och Folkminnen 2009 och heter: Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd för de immateriella kulturarven. Framför allt utgår uppsatsen från The Convention on the safeguarding of the intangible cultural heritage och Convention concerning the protection of the world cultural and natural heritage som utgivits av Unesco år 2003 respektive Även insamlat material från Riksförbundet för Folkmusik och Dans seminarier som hölls i samband med folkmusik festivalen Umefolk den februari 2012 används. 5

6 Disposition: Det inledande kapitlet i denna uppsats kommer uteslutande att handla om Unesco som organisation. Första delen av kapitlet innehåller en kort bakgrundshistorik över organisationens tillkomst och utveckling samt en beskrivning av vad Unesco s världsarvspolitik syftar till och den konvention som ligger till grund för världsarvslistan. Andra delen av kapitlet ägnas den senast tillkomna konventionen för skydd av de immateriella kulturarven. I kapitlets avslutning görs egna jämförelser och reflektioner. I kapitel två behandlas arbetet med Sveriges genomförande av en immateriell kulturarvslista samt tillhörande konvention. Då detta är ett pågående arbete redovisas arbetet så långt det är möjligt. Det bygger i mångt på de diskussioner och seminarier arbetsgruppen, bestående av personer inom Institutet för språk och folkminnen har anordnat och deltagit i under åren Skillnader och likheter mellan Unesco s användande av kulturarvslistan och hur den svenska arbetsgruppen ser på listan avslutar kapitlet i en kortare analys. Kapitel tre inriktar sig på företeelser som kan tänkas kandidera till en inskrivelse på den immateriella världsarvslistan. Då ingen företeelse än är inskriven är dessa enbart egna resonemang och förslag. På så vis bildar hela uppsatsen en kedja som börjar på internationell beslutsfattande nivå för att sedan leta sig ner och tillslut hamna hos en specifik företeelse av det svenska kulturarvet som i framtiden kan tänkas hamna på listan över immateriella kulturarv. Avslutningsvis knyts uppsatsen ihop med en personlig reflektion av processen från beslutsfattande till utövande. 6

7 1. Unesco, konstruktionen av ett världsarv. I kapitlet presenteras grundläggande fakta gällande de organisationer som står för grundandet av världsarvslistan och den tillhörande världsarvsfonden. Jag ger en kort genomgång av de olika förhållningsregler och förordningar som skapats för att skydda de objekt som är inskrivna på listan samt vad de innebär. Skillnaden mellan materiella kulturarv och immateriella kulturarv kommer även att behandlas utifrån Unesco s bestämmelser. Kapitlet avslutas med ett kort personligt resonemang. Organisationen: Unesco, eller United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization, är den organisation som står som grundare för det vi i dag kallar världsarvslistan. Vid sin 17:e generalkonferens i Paris 1972 togs en konvention i bruk som uppmanade till skydd för världens kultur och naturarv. 1 Vid samma konferens grundades även en världsarvskommitté och en världsarvsfond. Kommittén består av 21 medlemmar som nomineras att sitta i kommittén under en period om fyra till sex år. Dessa träffas en gång per år. Under konferenserna är dock övriga konventionsstater välkomna att delta, även de som inte har ett världsarv på världsarvslistan. 2 Länder får självmant skriva under och på så vis ratificera konventionen och blir då en så kallad konventionsstat. För att landet ska godtas måste en rad åtgärder först vidtas, först och främst måste landet granska den befintliga lagstiftningen för att se över att den överensstämmer och möjliggör det bevaringsarbete som konventionen innebär. Dessutom måste landets ledare/statsminister/president eller utrikesminister skriva under ett formellt avtal där personen i fråga ratificerar och genomför konventionen. Detta sker med två olika blanketter som ska skrivas under och stämplas med regeringens sigill samt skickas i originalkopia till Unesco s huvudkontor (se bilaga 1). Därefter börjar arbetet med att genomföra konventionsarbetet. Ansvariga myndigheter ska etableras som dels har till uppgift att övervaka kulturarvsutnämningen samt rapportera till huvudkontoret. I mars 2012 var antalet länder som skrivit under konventionen och med det godtagit att bidra till arbetet med att identifiera, nominera och utnämna kulturarv samt att se till att landet har den administrativa kunskapen samt expertisen inom bevarande, konserverande och visandet av det specifika kulturarvet. Landet ska också vara berett att tillhandahålla dokument och information till världsarvskommittén inför konferenser samt samarbeta med andra medlemsländer i deras arbete med bevarandet av kulturarv. 4 1 Convention concerning the protection of the world cultural and natural heritage (Paris, 1972), WHC 11:1 Operational guidelines for the implementation of the world heritage convention, 19-22, Operational guidelines for the implementation of the world heritage convention,

8 Världsarvsfonden är i sin tur menad att finansiera det arbete som världsarvskommittén bedriver. Fonden fungerar både som ett obligatorium och en frivillighet i den benämningen att konventionsstaterna ska skänka en summa pengar som bestäms av kommittén men med en majoritet av konventionsstaternas röster. Summan får dock aldrig överstiga 1 % av det som utgör de regelbundna bidrag som inkommer till Unesco. 5 Konventionsstaterna kan utöver detta regelbundna bidrag även lämna frivilliga bidrag. Även länder som inte är medlemmar, privatpersoner, organisationer samt privatorganisationer kan sända in bidrag till världsarvsfonden som antingen riktas till ett specifikt arv eller i form av teknologiska bidrag till hjälp att bevara världsarv. 6 Materiellt världsarv: Världsarvslistan innehåller år 2012, 938 objekt världen över. Av dessa betecknas 725 som kulturvärldsarv, 183 som naturvärldsarv och 28 som blandade världsarv. Det vill säga både natur- och kulturvärldsarv. 7 För att fastställa vilken kategori ett potentiellt världsarv ska tillhöra har kommittén tagit fram en rad kriterier och riktlinjer. I konventionens inledande kapitel redogörs för vad som ska klassas som kultur- samt naturarv: For the purpose of this convention, the following shall be considered as cultural heritage : monuments: architectural works, works of monumental sculpture and painting, elements or structures of an archeological nature, inscriptions, cave dwellings and combinations of features, which are of outstanding universal value from the point of view of history, art or science. groups of buildings: groups of separate or connected buildings which, because of their architecture, their homogeneity or their place in the landscape, of outstanding universal value from the point of view of history, art or science. Sites: works of man or the combined works of nature and man, and areas including archaeological sites which are of outstanding universal value from historical, aesthetic, ethnological or anthropological point of view. For the purposes of this convention, the following shall be considered as natural heritage : Natural features consisting of physical and biological formations or groups of such formations, which are of outstanding universal value from the aesthetic or scientific point of view; Geological and physiographic formations and precisely delineated areas which constitute the habitat of threatened species of animals and plants of outstanding universal value from the point of view of science or conservation; 5 Convention concerning the protection of the world cultural and natural heritage, artikel Operational guidelines for the implementation of the world heritage convention,

9 Natural sites or precisely delineated natural areas of outstanding universal value from the point of view of science, conservation or natural beauty. 8 I vissa fall kan ett potentiellt världsarv vara både ett kultur- och naturarv, i ett sådant fall måste objektet inneha en eller flera kriterier för både kulturarv och naturarv av de ovan nämnda kriterierna i konventionen. Detta räcker dock inte. Det potentiella arvet måste uppnå någonting som kommittén kallar Outstandning universal value vilket innebär att kulturarvet är av sådan art att det är av exceptionellt värde för hela mänskligheten, både nu och i framtiden innan det kan komma med på listan. 9 För att vidare bestämma om ett kulturarv är av outstanding universal value har ytterligare kriterier skapats. Dessa kriterier tillkom i sin helhet i slutet av 2004 med tio punkter. Innan dess bestämdes arvet utifrån en kriterielista på sex punkter (se bilaga 2). 10 Exempel på ett världsarv som uppfyller några av dessa kriterier är området Laponia i Norrbotten. Laponia som sedan 1996 står med på världsarvslistan uppfyller kriterierna: iii, v, vii, viii, ix för outstanding value. En av dessa är kriterium nummer v, vilket innebär att platsen är: an outstanding example of a traditional human settlement, land-use, or sea-use which is representative of a culture (or cultures), or human interaction with the environment especially when it has become vulnerable under the impact of irreversible change; 11 Då Laponiaområdet i generationer har använts av samerna i deras säsongsförflyttning av renar bildar det den kulturella aspekt som kriteriet syftar till. Samtidigt som naturen i sig är av en sådan särart att den bör bevaras. Laponia är också enligt nomineringen det största område i världen som används på detta sätt. Förutom dessa olika benämningar om vad som är kulturarv, naturarv och av outstanding value finns också en listning på särskilt hotade världsarv. Världsarvet måste då redan vara inskrivet världsarvslistan samt ha specifika och seriösa skador som behöver omfattande restaureringar. Eftersom dessa benämningar kan verka allmänna och kan tolkas på en mycket individuell basis har kommittén valt att även här utforma en rad kriterier i två olika kategorier, direkt hot och potentiellt hot, från vilka det tilltänkta arvet måste passa in på åtminstone en av punkterna för varje kategori. Kriterierna ser något olika ut beroende på om det är ett naturarv eller ett kulturarv. Detta beroende på att kulturarven påverkas på olika sätt och av olika faror beroende på dess art. Punkter för direkt hot när det gäller kulturella arv behandlar exempelvis; omfattande skador på material, ornament, eller struktur, men också betydande förlust av historisk autenticitet eller kulturell betydelse. I sin tur behandlar kategorin potentiella hot faktorer som; försvagat juridisk skydd av arvet, bristande 8 Convention concerning the protection of the world cultural and natural heritage, artikel Operational guidelines for the implementation of the world heritage convention, ibid., ibid. 9

10 bevaringspolicy eller utbrott av väpnade konflikter. Kriterierna i kategorierna för naturarv är många desamma som för kulturarv när det gäller väpnade konflikter och bristande policy. Störst fokus blir det dock på olika slag av exploateringshot eftersom det oftast handlar om landområden. Det kan handla om nytillkommande bebyggelse, nedskräpning, förorening men också om minskade populationer av hotade arter som området ämnar skydda, samt om hot om klimatförändringar eller andra miljöfaktorer. 12 Konventionen innehåller även hjälpmedel för hur konventionsstaterna ska synliggöra sina världsarv och föra kunskapen om dem vidare till kommande generationer. Mycket vikt läggs på att öka kunskapen om världsarven genom olika programverksamheter, både inom skola men även i direkt anslutning till kulturarvet i sig. Detta för att möjliggöra en så bred ökad kunskap som möjligt hos befolkningen. Med hjälp av kommittén är målet alltså att starta verksamheter inom alla tänkbara organisationer och institutioner t.ex. skola, universitet, museer eller andra lokala/nationella utbildningsföretag. 13 Immateriellt världsarv: Sedan konventionen för skyddandet av våra världsarv kom till 1972 har kritiken varit att konventionen inte skyddar eller går att tillämpas på alla sorters arv. Försök hade gjorts redan på talet att med hjälp av upphovsrättsliga instrument skydda immateriella kulturarv, dessa instrument verkade dock inte på internationell nivå vilket fick som följd att den så kallade Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk efter diplomatmötet i Stockholm 1967 också kom att innefatta ett skydd av folklore. Bernkonventionen är dock inte ett resultat av Unesco s arbete utan är framtaget av FN organisationen, Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO). 14 Under och talen kom arbetet att intensifieras även från Unesco s sida, något som resulterade i ett förslag till en ny konvention på konferensen 1989, Recommendation on the safeguarding of traditional culture and folklore. Förslaget var att kulturella traditioner samt hotade kulturgrupper (exempelvis urbefolkningar) i sig skulle skyddas. Även om detta enbart var ett förslag och en önskan om att medlemsstaterna skulle anta förslaget var det ett första steg och ett uppvaknande för många medlemsstater, vilket fick dem att börja uppmärksamma mångkultur och kulturella traditioner i sina länder. Under slutet av talet och början av talet kom rapporter angående de immateriella kulturarven, som då kallades traditional culture and folklore. 12 Operational guidelines for the implementation of the world heritage convention, ibid., 219 och Svenska Unescorådets skriftserie 1:2005 Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet Bakgrund, Sveriges arbete med konventionen, synpunkter och tankar,7 f,

11 Det var först 2003 som Unesco s världsarvskommitté antog den konvention som idag används, nämligen: Convention on the safeguarding of the intangible cultural heritage. 15 Konventionens definition av immateriellt kulturarv är företeelser och traditioner som utövas, representeras och uttrycks genom kunskap och skicklighet med exempelvis instrument och föremål eller genom en kulturell plats, anknuten till en grupp människor som ser företeelsen som sitt kulturella arv. Företeelsen ska dessutom ha förts från generation till generation vilket ger dem en särprägel och en känsla av samhörighet. 16 För att tydligare kunna avgöra vilka företeelser som avser immateriellt kulturarv tar konventionen upp en rad kriterier: (a) oral traditions and expressions, including language as a vehicle of the intangible cultural heritage; (b) performing arts; (c) social practices, rituals and festive events: (d) knowledge and practices concerning nature and the universe; (e) traditional craftsmanship. 17 På samma sätt som den tidigare konventionen hänvisar denna till att vårda, bevara och samla på det immateriella kulturarvet, samt att bedriva forskning och utlärning av det specifika arvet för att på så sätt överföra och främja det. För att se till att arbetet genomförs på ett korrekt sätt har denna konvention likt den tidigares världsarvskommitté en, som de kallar det, generalförsamling. Den samlas vartannat år och den är uppbyggd på samma sätt som världsarvskommittén men med 18 medlemstater i församlingen istället för kommitténs 21. Även här nomineras medlemsstaterna till att sitta i församlingen under en tid på fyra år. På sikt och allt eftersom medlemstaterna blir fler kommer dock antalet församlingsmedlemmar att bli För att visa hur viktigt bevarandet av de immateriella kulturarven är, upprättade generalförsamlingen en lista, på samma sätt som världsarvslistan, över de immateriella företeelser som de anser vara av sådan art att de måste bevaras. Denna lista syftar till viss del att visa på den kulturella mångfalden, vilket är ett återkommande uttryck i konventionen och ett viktigt nyckelord för syftet med den. Även en lista för immateriella kulturarv i akut behov av skydd upprättas. 19 De företeelser som skrivs in på den listan ska därefter så långt som möjligt offentliggöras och därmed ska varje land som antar konventionen upprätta en policy för hur de tänker möjliggöra största tänkbara skydd för dessa företeelser så att de inte går förlorade. Meningen med policyn är att som tidigare nämnts förbättra Convention on the safeguarding of the intangible cultural heritage UNESCO (Paris, 2003) artikel 2.1, ibid. 18 ibid., artikel Convention on the safeguarding of the intangible cultural heritage, artikel

12 kunskapen och respekten för de immateriella kulturarven i samhället genom olika former av utbildning och program. Framförallt vill generalförsamlingen att denna utbildning ska rikta sig mot de yngre i samhället eftersom det är de yngre som kommer att kunna föra traditionerna vidare. Särskilt önskar generalförsamlingen också att kompetensutbildning hålls i de eventuella grupper som är särskilt viktiga för det immateriella kulturarvet. 20 I likhet med den konvention för skyddandet av kultur- och naturarv som utkom 1972 har även denna konvention en etablerad fond från vilken pengar används av generalförsamlingen att bedriva arbetet med skyddandet av de immateriella världsarven. Även i denna fond gäller reglerna att medlemsstaterna ska bidra med en förutbestämd summa som ej får överstiga mer än 1 % av de bidrag som regelbundet inkommer till Unesco. Medlemsstaterna ska även här vara med och rösta fram den summa som ska utgöra bidraget men kan även bidra med mer pengar än avtalat. Privataktörer så som enskilda personer, företag och organisationer kan som till världsarvsfonden även till denna bidra med pengar utan att vara medlemmar. Om medlemsstaterna eller andra önskar kan de också bidra på annat sätt än med pengar, detta kan handla om resurser till ett specifikt land, arv eller projekt som de vill stödja. Då arbetet fortfarande är pågående finns inga operational guidelines för de immateriella kulturarven på så sätt som för världsarven. Därav är det också svårt att exakt precisera vad generalförsamlingen vill ha ut av sina medlemsstater. Det är även så att varje land i sig utarbetar egna planer och tolkningar av vad de anser vara världsarv och immateriella världsarv. På så sätt utgör konventionen bara ett underlag och riktlinjer för dessas arbete. Ett mer ingående exempel kommer att följa i nästa kapitel. Var slutar det materiella var börjar det immateriella? Trots konventioner och regler för vad som är materiellt och vad som ska se som immateriellt kulturarv har jag gång på gång stött på funderingar och problematiseringar kring att dela upp kulturarv i dessa två kategorier. Det kanske allra mest talande argumentet är det att materiellt och immateriellt kulturarv går hand i hand och aldrig kan vara helt oberoende av varandra. Föremålen är förutsättningen för att kunna ha något som kan sägas vara immateriellt. Av föremålen bildas minnen och berättelser som vissa gånger kan vara svåra att framföra om inte föremålet finns till hands, de ter sig abstrakta och svårtolkade. 21 Enligt Anders Björklund på Etnografiska museet, är det meningsinnehållet som gör de här föremålen omistliga och värda att bevara. 22 Detta kan innebära att materiella ting inte blir värda att bevara om det inte finns någon form av minne eller berättelse om 20 ibid., artikel Svenska Unescorådets skriftserie 1:2005 Unesco s konvention om skydd för det immateriella kulturarvet, ibid

13 föremålet. På samma sätt menar Björklund att det finns risker att museer får tolkningsföreträdet gällande samhällets historiebeskrivningar och på så vis producerar ett slags söndagsexemplar ofta refererad till som trevlighetsfaktorn som enbart visar på det lyckade och välordnade, detta på grund att vissa berättelser och minnen är för känsliga eller socialt oacceptabla. Frågan är kanske snarare om det är socialt acceptabelt att bara visa och bevara det som är lyckligt, trevligt och välordnat? I min mening gör sig då museerna skyldiga till historieförfalskning. Vidare kan det diskuteras om dessa konventionstexter bör följas till punkt och pricka eller om de bör utgöra en rekommendation och en eftersträvan och exempel på vad som ska bevaras. Detta grundar jag på Professor Valdimar Hafsteins diskussion i en sammanställning från Svenska Unescorådets konferens på Historiska Museet. I texten anger Hafstein Japan som exempel på hur svårt det kan vara att utnämna ett kulturarv när konventionen grundas på västerländsk standard och historietolkning. Horyu-ji området i prefekturen Nara vilket består av 48 buddistiska tempel från senare delen av 700 talet var tänkt till en utnämning som världsarv men på grund av en del omfattande restaureringar och renoveringar under historiens lopp tvekade Unesco s världsarvs kommitté att acceptera ansökan. 23 Eftersom världsarvskonventionen menar att ett tilltänkt objekt måste visa sig vara autentiskt för tiden den ska företräda eller gestalta och därefter bevaras i befintligt skick eller restaureras enligt väldigt strikta former, blir Horyu-ji området en problematisk fråga. År 1993 blev dock Horyu-ji området inskrivet på världsarvslistan men ansågs inte kunna tillgodogöra sig den expertisen som konventionen förespråkade gällande bevarandet av templen då de enligt konventionen inte var autentiska. 24 Ise shrine som är ett av de heligaste tempelområden inom Shinto religionen är dock inte inskrivna på världsarvslisan. Tempelområdet består av två tempel Naiku och Geku som grundades för 2000 år sedan och har en tradition av att vart tjugonde år helt rivas ned till grunden för att sedan byggas upp på nytt av material tagna från ett närliggande skogsområde. På grund av detta går inte världsarvskonventionen att applicera eftersom den strikt ska bevara templen som monument över en svunnen tid. Munkarna vid Ise shrine menar dock att renoveringarna ska ses som en rituell högtid och själva hantverkstekniken är det som är värt att bevara eftersom detta är en förutsättning för templets existens. 25 Templen i Horyu-ji är gjorda i trä och kommer med tiden, på grund av det rådande klimatet, att förmultna och brytas ner. Därför har den enda lösningen varit att restaurera de delar som varit mest kritiska eller som i fallet med Ise Shrine bygga om allt. På så vis har en tradition och ett hantverkssätt, närmast en ritual, vuxit fram och förs vidare från generation till generation. Ise Shrine templen blir ett 23 När bläcket har torkat vad gör vi nu? Svenska Unescorådets konferens om Unesco s kulturkonventioner (Stockholm 2010), 21 f Ibid., ibid., 22 ff. 13

14 tydligt exempel på att det materiella är en förutsättning för det immateriella. Genom tingen växer förutsättningar, historier och traditioner fram. Det materiella kulturarvet är då ingenting utan det immateriella eftersom historierna om monumenten eller byggnaderna är det som gör dem värda att bevara. På så vis kan man också ställa sig frågan om inte alla kulturarv är immateriella? Svaret kan enligt min egen uppfattning bli både ja och nej. Ja, av samma anledningar som jag redan beskrivit. Svaret nej grundar jag på att byggnader, fysiska föremål, monument faktiskt är just fysiska. De har utöver våra minnen, idéer och traditioner olika drag. Dessa är förvisso formade av människan utifrån ett visst ideal. Men hur det än vrids så är det faktiskt fysiskt och fortfarande så även om minnena, berättelserna och idealen byts ut eller försvinner. Men som jag även tidigare nämnt kan dock föremålen bli främmande när det inte finns några berättelser kopplade till dem och på så vis bli svårbegripliga och abstrakta men de är fortfarande fysiska, materiella. När föremålet tillskrivs mening och ett värde av individer som genom sina upplevelser och minnen tolkar dem får vi vad jag tror är fallet, att föremålen är av båda slagen, materiella och immateriella. Så vida kan inte den ena existera utan den andra. För att föra resonemanget vidare ännu ett steg: cultural heritage is in no way stable. As time goes by, the story inevitably changes. Cultural heritage is therefore not old, either; it is continuously recreated in order to be of daily use to the group. 26 I förhållande till tidens gång måste vi alltså ta i beräknande att ideal förändras eller byts ut vilket leder till att berättelserna om tingen förändrar synen på kulturarvet. Denna förändring är inte av ondo, till exempel skulle det kunna ses som en av anledningarna till att berättandet och andra immateriella kulturarv nu tas om hand och skyddas. Men när det gäller templen i Horyu-ji området är det snarare så att traditionerna, berättelserna och konsten har varit så starka att de har överlevt i tusentals år. Även om många i den övriga världen har haft svårt att se bevarandevärdet för än nu så har det för den individuella gruppen varit en nödvändighet i vardagen att fortsätta bevara templen. 26 Torkel Molin Heritage as a Local and Regional resource, i Local development and creative industries Empirical, methodological and theoretical reflections Red. Conny Pettersson, Dorit Christensen (Visby, 2011),

15 2. Sverige, en konventionsstat. Följande kapitel kommer ägnas det svenska arbetet med den immateriella världsarvslistan och hur arbetsgruppen förhåller sig till samt tolkar den konvention som utgetts under Arbetet pågår fortfarande vilket betyder att detta kapitel endast kan bli en redogörelse över hur arbetet gått så långt samt personliga funderingar om slutresultatet. Institutet för språk och folkminnen. När Sveriges regering 2009 tog ett beslut att utreda hur ett genomförande av konventionen till skydd för de immateriella kulturarven skulle genomföras, fick Institutet för Språk och Folkminnen (SOFI) till uppgift att verka som den samordnande organisationen (se bilaga 3). 27 Med hjälp av fem andra organisationer: Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Svenska unesco rådet, Stiftelsen Nordiska Museet och Nämnden för hemslöjdsfrågor var uppgiften att mellan komma underfund om hur ett förverkligande och genomförande av Unesco s konvention för skyddet av det immateriella kulturarvet skulle tillämpas och hur skyddet faktiskt skulle utformas. Det första steget SOFI tog var att bilda en arbetsgrupp med kunniga personer ur de olika ovan nämnda myndigheterna och med en webbundersökning fråga en rad andra berörda organisationer och intressegrupper om hur de såg på möjligheter och svårigheter inför ett eventuellt genomförande av konventionen. Där fanns inte bara representanter för våra många minoriteter; samiska, meänkieli, romerska och judiska samfund utan också landets alla hembygdsförbund, en rad olika arkiv med olika inriktningar, museer samt olika organisationer för musik, dans och teater. 28 Syftet med undersökningen var att få utövarnas åsikt om konventionen, hur den skulle kunna tillämpas, vad de själv kan göra, vad de skulle önska för hjälp, deras förväntningar på genomförandet samt om de inom organisationen ansåg sig redan förvalta ett immateriellt kulturarv. Svaren på dessa enkäter blev sedan delvis resultatet i rapporten, Förslag till nationellt genomförande av Unesco s konvention om skydd för det immateriella kulturarvet. 29 De olika organisationerna är mycket eniga i sina svar om vad de förväntar sig av ett genomförande av konventionen, nämligen att det immateriella kulturarvet ska jämställas med det materiella kulturarvet och på så vis få större uppmärksamhet och respekt. Att bredda allmänhetens kunskap är också en viktig faktor för att på så vis förhoppningsvis öka intresset för våra många minoritetskulturer. Detta 27 Regeringsbeslut från kulturdepartementet till Institutet för språk och folkminnen, 9/ , , Institutet för språk och folkminnen Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet (Uppsala 2009), 5f. När Arbetsgruppens hänvisar till de olika minoritetskulturerna gör de ett syftningsfel då benämningen är samiska och meänkieli. Dessa utryck är en definition på språk och inte folkgrupper. Rätta benämningen skulle vara samer och kväner, på så sätt passar de även bättre ihop med följande grupper som romer och judiska samfund. 29 Institutet för språk och folkminnen Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet, 22ff. 15

16 skulle främst kunna ske genom kurser, seminarier och pedagogiskt arbete. Vidare menar många av de offentligfinansierade verksamheterna att de har svårt att hinna med i den takt de förväntas samla in, digitalisera och förmedla kulturarv och att det behövs nya metoder och kompetent personal för att hinna med. 30 Samtidigt vill också många instanser att ett mer långtgående utbyte av kunskap och kompetens dem emellan ska realiseras, men framförallt att ytterligare resurser bör skjutas till om ett genomförande ska bli möjligt. Något som företrädarna för de olika minoritetskulturerna förespråkar är att det immateriella kulturarvet handlar om rätten att tolka, definiera samt samla och förvalta sin egen historia, något som länge inte varit fallet eftersom minoritetskulturer under lång tid inte ingått i den officiella svenska historieskrivningen. Arbetsgruppen uttrycker också att det finns fördelar i att utveckla internationella och globala nätverk för att upprätthålla utbyten och kontakter med andra länder och deras arbete. Ett exempel kan vara genomförandet av gränsöverskridande dokumentationsprojekt. 31 Arbetsgruppens slutsatser innefattar tre olika handlingsalternativ: Inget genomförande, ett minimalt genomförande eller ett helt genomförande. 32 Som titeln föreslår så handlar alternativ nummer ett om att regeringen avstår från att ratificera konventionen, grunden till detta är att några av remissinstanserna anser att konsekvenserna för ett införande behöver utredas ytterligare men som arbetsgruppen uttrycker det Regeringsuppdraget är uttryckligen att ta fram ett förslag till nationellt genomförande av konventionen, inte om den ska införas. 33 Alltså bortser gruppen från handlingsalternativ nummer ett. Alternativ nummer två menar att ett införande av konventionen ska äga rum men att det ska göras så att enbart det absolut nödvändigaste för att Sverige ska klara kraven för konventionen uppfylls. Alternativet skulle leda till ett snabbt genomförande till mycket låga kostnader som dessutom inte skulle betyda några praktiska förändringar. Arbetsgruppen befarar dock att ett införande av detta alternativ skulle uppfattas som verkningslöst och att det i slutändan skulle innebära att de möjligheter som konventionen erbjuder inte nyttjas. Av den anledningen har beslutet blivit att satsa på alternativ nummer tre, ett helt genomförande av konventionen. Alternativet ger en rad organisationer och myndigheter uppdrag att utveckla verktyg som i enlighet med konventionen ska trygga det immateriella kulturarvet, arbetet fördelas alltså på olika myndigheter vilka samordnas av en utsedd myndighet, SOFI. Den samordnande myndighetens uppgift blir att överblicka, identifiera och definiera de olika immateriella kulturarven samt samordna underlag för återrapportering till Unesco. Övriga myndigheter utses till så kallade expertnoder som ska verka som stöd för den samordnande myndigheten inom sina respektive expertområden. Expertnoderna är, 30 Institutet för språk och folkminnen Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet, ibid., ibid., ibid. 16

17 Riksantikvarieämbetet, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Nordiska museet och Statens musiksamlingar genom Svenskt visarkiv. Exempelvis skulle Riksantikvarieämbetet ha till uppgift att särskilt uppmärksamma immateriella kulturarv som kan härledas till kulturmiljöfrågor gällande exempelvis ortsnamn, skötselfrågor och platsspecifika berättelser. 34 Expertnodernas uppgift förutom att stödja den samordnande organisationen blir att knyta kontakter med aktörer inom samma område och på så vis bilda ett kontaktnät som kan stärka arbetet. 35 Utöver detta vill arbetsgruppen också inrätta ett råd för immateriella kulturarv vilken skulle innehålla representanter från nodmyndigheterna och representanter från Riksarkivet, Statens kulturråd samt utövare av olika tänkbara immateriella kulturarv, ideella organisationer samt fristående experter inom området. 36 Eftersom det blir SOFI s arbetsuppgift att sammanställa en översättning på den engelska konventionstexten, givetvis i samråd med de övriga representanterna i rådet för immateriella kulturarv, trycker arbetsgruppen på att det är viktigt att noga se över hur konventionstexten ska översättas till svenska då det finns en risk att vissa engelska ord misstolkas. Till exempel kan ordet safeguarding översättas till skyddande. Konsekvensen av en sådan översättning kan dock bli att de immateriella kulturarven stagnerar och förhindras i sin utveckling och inte längre lika lätt kan utövas. Därför menar arbetsgruppen att safeguarding i stället ska översättas med tryggande då det uttrycket på ett tydligare sätt representerar vad den önskade utkomsten av bevarandet syftar till. 37 Många har även varit kritiska till en listning av kulturarven av samma anledning som ordvalet skyddande. Det finns även en önskan att det immateriella kulturarvet ska fortsätta vara en levande företeelse och att det inte ska hindras i sin naturliga utveckling som ofta sker mellan generationer. Slutsatsen har därför varit att listningen istället för specifika föremål och företeelser bör utgöras av kategorier eller exempel på företeelser värda att bevara. Till exempel, istället för att skriva in midsommarfirande eller julgransplundring som ett specifikt kulturarv skrivs benämningen svenska högtidstraditioner in som ett samlingsnamn för alla dessa. 38 Svensk lag För att ett genomförande av konventionen ska vara möjligt måste den överensstämma med gällande svensk lag. Det finns nämligen redan en del instrument för skydd av immateriella företeelser, däribland upphovsrättslagen. Upphovsrätten syftar till att trygga den ensamrätt som författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän har till sina litterära eller konstnärliga verk. Med litterära verk menas allt från lyrik till beskrivande framställningar i tabeller och diagram, exempelvis 34 Institutet för språk och folkminnen Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet, ibid., ibid., ibid., Svenska Unescorådets skriftserie 1:2005 Unesco s konvention om skydd för det immateriella kulturarvet,

18 dataprogram och diagram. Med konstnärliga verk anses sådant som är skapat med en konstnärlig ambition, det vill säga konstverk, filmverk, musikaliska verk men även byggnadskonst och brukskonst. I stort består upphovsrätten av två delar: Upphovsrättsförordningen, vilken behandlar detaljbestämmelser om tillämpning av lagen. 39 Den andra behandlar den internationella upphovsrättsförordningen vilken i mångt grundar sig i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk som upprättades i Bern, Schweiz år Bernkonventionen är den första lag som behandlar internationell upphovsrätt. Innan dess var upphovsrättsliga frågor endast reglerade inom det egna landet och tog alltså ingen hänsyn till verk från andra länder som framfördes/framställdes i exempelvis Sverige. Bernkonventionen som är aktuell även idag med 150 medlemsländer ingår bland annat i upphovsrätten men riktar sig som sagt främst till den rätt ett utländskt verk har i ett annat land. 40 Upphovsrätten gäller de ekonomiska rättigheterna en konstnär har till sitt verk, det vill säga att upphovsmannen har rätt att tillåta eller förbjuda att verket kopieras på ett eller annat sätt samt att tillgängliggöra verket för allmänheten. Upphovsmannen har även ideella rättigheter vilket innebär att personen ska namngivas vid de tillfällen verket nyttjas men även att verket ska respekteras och inte förändras eller förvanskas när det offentliggörs inför allmänheten. Dessa rättigheter är ensamrätter, vilket då innebär att det enbart är upphovsmannen som har rätt till dem. 41 Dock finns det enligt upphovsrätten också något som kallas närstående rättigheter, vilket berör personer som utövar/framför verket men inte själva är upphovsmän till dem. Med det menas att tillexempel Tv eller radiobolag inte får visa ett inspelat framförande utan artistens godkännande och medtycke. Inte heller får ljudupptagningar göras utan artistens tillstånd. Tv och radio-producenter innefattas dock också av en form av liknande skydd som innebär att inspelat material inte får kopieras och olovandes sändas ut eller spridas vidare. 42 Det kan här också handla om en uppdatering eller en nytolkning av upphovsmannens verk eftersom det i denna rätt inte finns någon plikt på originalitet. Skyddet gäller 50 år från och med tiden för framförandet eller upptagningstillfället. 43 Skyddet för de ideella eller ekonomiska upphovsrätterna gäller däremot 70 år efter upphovsmannens död. Skulle det finnas fler än en upphovsman gäller skyddstiden från och med att den siste avlidit. 44 Anledningen till relevansen av denna lag i jämförelse med SOFI s arbete med konventionens införande är att närståenderätten i mångt har en inverkan på det immateriella kulturarvet, då speciellt 39 Justitiedepartementet Upphovsrätt Information om rättsreglerna s 7f, ibid., ibid., 9 f. 42 Justitiedepartementet Upphovsrätt Information om rättsreglerna 18 f. 43 ibid. 44 ibid.,

19 på den traditionsbärande musiken, dansen eller övriga uttrycksätt som kan ses som en konstform. Eftersom musikens tradition är sådan att verket framförs i olika tolkningar och egentligen inte har någon upphovsman eftersom den förs i generationer, leder det till att ett visst skydd enligt närståenderätten redan existerar. Huruvida den är tillräklig och rättvis har debatterats under lång tid och ett av huvudargumenten är att ett införande av konventionen måste komplettera och göra det lättare för traditionsbärare att framföra och ha rätt till sin musik. På så sätt spelar alltså konventionen om skydd för de immateriella kulturarven en stor roll för att trygga själva traditionen samt att de som utövar den får rätten att fortsätta med det. År 2011 gjordes en statlig utredning vilken skulle se över upphovsrättslagen med syfte att göra den mer lättillgänglig och lättläst för läsaren. Särskilt ansågs det att delen som behandlar närståenderätten var i behov av att ses över. Inga radikala ändringar kommer att göras men det kommer att göra det enklare för utövare av exempelvis immateriella kulturarv att utläsa sina rättigheter. 45 Detta skulle kunna vara en förlängning på det arbete som SOFI startade 2010 med att arbeta fram en modell för ett införande av konventionen för det immateriella kulturarvet. Ytterligare en myndighet som ämnar trygga och hjälpa, då särskilt musikutövare är Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM). Deras uppdrag är att se till sina medlemmars ekonomiska rättigheter enligt upphovsrätten. Musik som medlemmarna producerat registreras hos STIM som sedan ser till att företag och andra allmänna aktörer betalar för användning av medlemmarnas musik. Detta görs genom att företagen tecknar en licens hos STIM som sedan registrerar vilken musik som spelas och hur ofta. Upphovsmännen får därefter pengar baserat på hur ofta musiken spelas. Pengarna fördelas dock även på det förlag som tillsammans med upphovsmannen äger rättigheterna. 46 STIM skyddar dock inte upphovsmännen mot stöld eller plagiat av ett musikverk men har en så kallad bedömningskommitté som har till uppgift att överväga i fall två verk är väldigt lika varandra och om det då kan vara fråga om plagiat. Det är däremot sedan upphovsmannens uppgift att civilt gå vidare med en rättsprocess om denne känner sig förorättad. 47 Skyldigheten att rapportera in när musik spelas gäller inte bara i det fall ett företag eller butik spelar musiken utan också när musikern själv håller ett liveframträdande eller om ett särskilt event anordnar ett liveframträdande, exempelvis en festivalarrangör. 48 Det blir dock vanligare och vanligare att musiker helt på egen hand ger ut och producerar musik, och på så vis fungerar som sina egna skivbolag. Tidigare har restriktioner funnits för utgivning av musik 45 SOU 2011:32 En ny upphovsrättslag Slutbetänkande av upphovsrättsutredningen,

20 på det sättet. Vanligen måste den som ger ut en skiva, vinyl, dvd eller liknande betala en avgift per kopia som trycks. Avgifterna betalas till Nordic Copyright Bureau (NCB) vilken är anslutna till STIM och administrerar de mekaniska rättigheterna vid skivutgivning. Avgiften kunde tidigare kringgås om det handlade om en första upplaga på max 1000 exemplar. Efter den 16 februari 2012 togs denna restriktion bort så att maxantalet exemplar blev frivilligt mot en administrationsavgift på 675 kr. Det går även att teckna en så kallad avgiftsfri licens på villkoren: Du måste själv äga alla rättigheter till musiken, alternativt tillsammans med den musikgrupp du ingår i (medlemmarna i gruppen ska specificeras). Om musiken är förlagd måste musikförlaget ägas av dig/er själva. Katalognumret ska vara ditt eget och inte vara tilldelat från annat skivbolag. NCB-ansvarig ska vara du själv eller den musikgrupp som du ingår i. Ideella och ekonomiska föreningar kan inte bli befriade från avgift för egen musik. 49 Avgiften måste dock alltid betalas och återbetalas först i efterhand till upphovsmännen i fall de innehar licensen