déãéåë~ã=å ãåç=áåçã= Üà äéãéçéäëçãê ÇÉí=

Transkript

1 Proj nr: 2003/0457 Analys och verksamhetsutveckling Ulla-Britt Blomquist déãéåë~ãå ãåçáåçã Üà äéãéçéäëçãê ÇÉí i ÖÉëê~ééçêí ÇÉÅÉãÄÉêOMMP

2 Hjälpmedelsinstitutet 2004 Text: Ulla-Britt Blomquist Informatör: Camilla Axelsson Publicerad i elektroniskt format (pdf) URN:NBN:se Best nr pdf 2

3 Innehållsförteckning Innehållsförteckning...3 Sammanfattning Inledning Syfte Genomförande Organisation av hjälpmedelsverksamheten Landstingets organisationen för syn- hörsel- ortopedtekniska hjälpmedel Hjälpmedelscentralerna efter Ädel Problembeskrivning av hjälpmedelsverksamheten Samverkan ansvarsfördelning Policy och regelverk Hjälpmedel i vårdkedjan/rehabkedjan Kompetens Volym- och kostnadsökningar samt statistik Insyn och påverkansmöjlighet Gemensam nämnd som organisationsform Resultat - telefonintervjuer om gemensam nämnd Incitament för bildande av nämnden Framgångsfaktorer för gemensam nämnd inom hjälpmedelsområdet Samverkan tydlig och ändamålsenlig ansvarsfördelning Policy och regelverk Hjälpmedel i vårdkedjan/rehabkedjan Kompetens Volym-/kostnadsökningar och statistik Insyn och påverkansmöjlighet Utvecklingsområden...19 Bilagor: Referenslista...21 Hjälpmedelsverksamheten i Sverige...22 Gemensam nämnd 34 Medverkande personer i telefonintervjuer...35 Underlag telefonintervjuer om ändamålsenlig ansvarsfördelning och organisation för hjälpmedelsverksamheten efter Ädel

4 Sammanfattning Syfte Denna rapport är framtagen på uppdrag av Äldrevårdsutredningen, S 2003:04. Syftet med rapporten är att: Ge en övergripande bild av hjälpmedelsverksamhetens organisation i Sverige Ge en kort beskrivning av problem som gäller ansvarsfördelning och organisation i dagens hjälpmedelsverksamhet Ge en lägesrapport om hur gemensam nämnd inom hjälpmedelsområdet bidrar till att lösa beskrivna problem inom hjälpmedelsverksamheten samt om organisationsformen bidrar till att säkerställa hög kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet Hjälpmedelsverksamhetens organisation Hjälpmedelsverksamheten är sedan Ädelreformen 1992 delad mellan sjukvårdshuvudmännen. Ansvaret för syn-, hörsel- och ortopedtekniska hjälpmedel är dock ett odelat landstingsansvar. Hjälpmedel inom hjälpmedelscentralernas område dvs., hjälpmedel för att kompensera rörelsehinder, tal- och språkskador samt kognitiva och medicinska funktionsnedsättningar är delat mellan landstingen och kommunerna. Förskrivning av hjälpmedel sker till stor del på basnivå, dvs. i landstingets primärvård och i kommunernas rehabiliteringsverksamhet. Ansvarsfördelningen mellan sjukvårdshuvudmännen är unik för varje län och baseras på boendeform, produkter och/eller ålder. Generellt gäller dock att landstinget ansvarar för barnhjälpmedel, medicinska hjälpmedel och vanligtvis även eldrivna rullstolar och avancerade kommunikationshjälpmedel. Verksamheten drivs i 13 län av landstinget i samverkan med kommunerna genom avtal. I ett län är samverkansformen kommunalförbund och i Halland, Jämtland, Västmanland och Södermanland gemensam nämnd. Problem Problem som i olika utredningar etc. beskrivs inom hjälpmedelsområdet är samverkan omkring ansvarsfördelningen för hjälpmedel, policy och regelverk, hjälpmedel i vård-/rehabkedjan, kompetens inom hjälpmedelsområdet, volym/ kostnadsökningar och statistik samt avsaknad av insyn och påverkansmöjligheter. Många äldre har flera samtidiga funktionsnedsättningar och därmed behov av hjälpmedel från olika verksamheter och från både bas- och länsnivå. Ansvarsfördelning Ansvarsfördelningen för hjälpmedel i de fyra län som ingått i telefonintervjuerna, ser olika ut. Den upplevs ändå som tydlig, men inte alltid ändamålsenlig. En ändamålsenlig ansvarsfördelning bör i så stor utsträckning som möjligt följa rehabiliteringsansvaret. Ur ett brukarperspektiv är det en fördel om hjälpmedelsansvaret är antingen landstingets eller kommunens ansvar och att man undviker mixade lösningar. 4

5 Samverkan i gemensam nämnd För att få fram synpunkter på gemensam nämnd som organisationsform har ordförande i nämnden, hjälpmedelschef samt en representant vardera för kommun- respektive landstingsverksamhet där hjälpmedel förskrivs, intervjuats per telefon. Flertalet intervjuade tycker att man har, eller är på rätt väg mot, en organisation som uppfyller kraven på hög kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet. En gemensamt driven hjälpmedelscentralsverksamhet anses vara en förutsättning för att nå detta. Man anser dessutom att en gemensam verksamhet leder till kostnadseffektivitet genom samordnade upphandlingar av produkter, gemensamt nyttjande av hjälpmedel och tillgång till kompetens. Tillgänglighetsfrågor, som leverans- och väntetider, arbetas kontinuerligt med. De län som ingår i rapporten och som har gemensam nämnd med driftansvar, består av 6 11 kommuner och ett landsting. Vinsterna med gemensamt driven hjälpmedelscentralsverksamhet kan troligen åstadkommas även med andra samverkansformer. De fördelar som beskrivits i intervjuer sammanfattas nedan i punktform. Gemensam nämnd ger förutsättningar för en formell och reell samverkan. Huvudmännen sitter i samma nämnd och har ett gemensamt ansvar för att lösa gråzons- och gränsdragningsfrågor på grund av den ansvarsfördelning som finns. Ansvaret kan inte skjutas över till den andre huvudmannen. Gemensam policy och regelverk finns. Förändringar och prioriteringar görs tillsammans av nämnden utifrån ett enhetligt synsätt. Kunniga politiker har lett till att hjälpmedel ses i ett större sammanhang, förståelsen för betydelsen av hjälpmedel har ökat och det finns relativt bra struktur för att föra fram nya målgrupper och nya hjälpmedelsbehov. I de fyra länen kan hjälpmedel förskrivas över huvudmannaskapsgränser så att vård-/rehabkedjan fungerar utan avbrott. Den möjligheten finns även i andra län men nämnden underlättar detta och är ett forum att diskutera vad som brister och vilka förändringar som ska prioriteras. Brukarperspektivet omnämnes av flera intervjuade vara viktigt. Gemensamma nämnden i tre av länen betonar vikten av förskrivarkompetens. Förskrivarutbildning är ett krav för förskrivning av hjälpmedel men även betydelsen av information och kompetenshöjande utbildning betonas. Nämnden ger genom förskrivarutbildningen förutsättning för en lika god kvalitet avseende förskrivning av hjälpmedel i hela länet. Volym- och kostnadsökningarna begränsas. Gemensamma prioriteringar har bl.a. gjorts med satsningar på ändamålsenliga lokaler och genom inrättande av tjänster för att snabbare kunna återanvända hjälpmedel. Ökade kunskaper hos politiker har förändrat synen på kostnader för hjälpmedel och lett till bra diskussioner om hjälpmedels betydelse och roll i ett större sammanhang. Gemensam nämnd underlättar genomförande av gemensamma upphandlingar av produkter och verksamheten i sig måste inte upphandlas, då lagen om offentlig upphandling inte gäller mellan parterna. Gemensam nämnd underlättar också införande av ett gemensamt datasystem, vilket man 5

6 har i tre av länen. Det ger möjlighet till uppföljningar och jämförelser inom länet. Genom gemensamma nämnden får alla parter full insyn och påverkansmöjlighet på hjälpmedelsverksamheten. Gemensam nämnd kontra problembeskrivning Många av de beskrivna problemen inom hjälpmedelsområdet kan hanteras och lösas med en gemensam nämnd. En gemensam nämnd löser dock inte alla beskrivna problem men bidrar till att minska risken för att gränsdragnings-, gråzons- och samverkansproblem direkt kopplade till hjälpmedel uppstår. I de fall problem ändå uppstår kan de diskuteras i nämnden. Nämnden har inte ansvar för rehabiliteringsfrågor och kan därför inte själva lösa eventuella hjälpmedelsproblem kopplade till rehabilitering. Om ledamöterna i gemensamma nämnden har en direkt koppling till nämnder som ansvarar för hjälpmedel och/eller handikappfrågor i egna kommunen, underlättas en lösning även av dem. Politiker, kunniga på hjälpmedelsområdet, lägger grunden för bra diskussioner och beslutsfattande ur ett länsperspektiv. Hjälpmedel ses i ett större sammanhang som t.ex. betydelsen av hjälpmedel för den enskilde och att hjälpmedelskostnader kan ge besparingar på andra områden. Utvecklingsområden Många äldre har samtidigt flera funktionsnedsättningar och sjukdomar (jmf Äldrevårdsutredningen målgrupp) vilket innebär behov av kontakter med flera enheter på såväl bas- som länsnivå. Nuvarande organisation tillgodoser en stor del av målgruppens behov. Några av de intervjuade anser dock att organisationen skulle bli ännu bättre om även syn- och hörselhjälpmedel ingick. Ur ett brukarperspektiv skulle det innebära en helhetssyn inom större delar av hjälpmedelsområdet än idag. Det som i telefonintervjuerna framkom som mindre bra med gemensam nämnd var ett fåtal synpunkter. Bl.a. kände sig primärvårds- och kommunrepresentanterna i två län inte delaktiga i underlagen för beslut och beslutsprocessen kan ibland bli lång. Detta är beroende av hur strukturen för beredning av ärenden till nämnden respektive hur samverkansavtal och nämndöverenskommelse har utformats. Dessutom framkom att administrationen av nämnden skulle underlättas om en enhetlig arvodering av ledamöterna tilläts och ett fåtal framförde att nämnden skulle kunna ha ett större ansvarsområde för hjälpmedel och/eller närliggande områden. Inom hjälpmedelscentralens verksamhet diskuteras ett utökat regionalt och/eller samarbete över länsgränserna för att öka kostnadseffektiviteten och minska sårbarheten, då viss kompetens innehas av enstaka personer. För att kunna säkra och utveckla kvaliteten inom hjälpmedelscentralens verksamhet är det angeläget att fortbildningsmöjligheter som högskoleutbildningar för hjälpmedelskonsulenter, hjälpmedelstekniker och rehabiliteringsingenjörer finns. Det finns även ett stort behov av forskning och utveckling samt flera nytto kostnadsstudier inom området. 6

7 1. Inledning Äldrevårdsutredningen, S 2003:40, har som uppgift att följa upp vård och omsorg för äldre tio år efter Ädel och föreslå förbättringar för att få en tydlig och ändamålsenlig organisation. Ett av de områden som i olika rapporter lyfts fram som ett problemområde är hjälpmedelsverksamheten, eller mer specifikt, ansvarsfördelningen för de hjälpmedel som innan Ädel hanterades av landstingens hjälpmedelscentraler. Det var endast hjälpmedelscentralerna som omfattades av skatteväxlingen efter Ädel, vilket innebär att syn-, hörseloch ortopedtekniska hjälpmedel fortfarande är ett odelat landstingsansvar. Hjälpmedelsinstitutet har på uppdrag av Äldrevårdsutredningen tagit fram ett underlagsmaterial för den del som gäller hjälpmedelsverksamheten. 2. Syfte Syftet med denna rapport är att: Ge en övergripande bild av hjälpmedelsverksamhetens organisation i Sverige Ge en kort beskrivning av problem som gäller ansvarsfördelning och organisation i dagens hjälpmedelsverksamhet Ge en lägesrapport om hur gemensam nämnd inom hjälpmedelsområdet bidrar till att lösa beskrivna problem inom hjälpmedelsverksamheten samt om organisationsformen bidrar till att säkerställa hög kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet 3. Genomförande Uppgifterna i rapporten avseende hjälpmedelsverksamhetens organisation och beskrivning och de problem som finns baseras på utredningar och rapporter från Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet, HIs insamling av statistik och verksamhetsmått, HIs egna utredningar inom bl.a. uppdragsverksamheten, genomförda projekt samt egna kunskaper och erfarenheter. Se referenslistan, bilaga 1 sida 21. Underlaget för beskrivning av gemensam nämnd som samverkansform för delar av hjälpmedelsverksamheten baseras på telefonintervjuer, genomförda under oktober Intervjuer har genomförts i Halland, Jämtland, Södermanland och Västmanland, vilka är de län där man har inrättat eller fattat beslut om gemensam nämnd för hjälpmedelsverksamheten. I varje län intervjuades ordförande i nämnden, hjälpmedelschef, en representant för landstinget respektive en för kommunernas verksamheter där hjälpmedel förskrivs. 4. Organisation av hjälpmedelsverksamheten Sjukvårdshuvudmännen har enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) en skylighet att erbjuda habilitering, rehabilitering och hjälpmedel. Hjälpmedel är en del av de samlade habiliterings-, rehabiliterings- och vårdinsatserna. Förskrivning av hjälpmedel är en delprocess inom vårdkedjan och ett omfattande system är uppbyggt inom hälso- och sjukvården för att prova ut och förskriva hjälpmedel. Landstinget ansvarar för hjälpmedel till barn och 7

8 vuxna och dess hjälpmedelsverksamhet är organiserad i fyra hjälpmedelsområden; hörcentraler, syncentraler, ortopedtekniska elningar och hjälpmedelscentraler. Dessutom hanteras vissa medicinska hjälpmedel, t.ex. ventilatorer, ibland helt av specialistkliniker. Där hjälpmedel förskrivs, t.ex. kliniker, vårdcentraler och kommunen finns även en hantering av hjälpmedel som förrådshållning, återlämning etc. Även ansvaret för inkontinenshjälpmedel är delat mellan kommunerna och landstinget och upphandlingar genomförs oftast gemensamt i respektive län. Utanför hälso- och sjukvårdens ansvar hanteras arbetshjälpmedel som personer med funktionshinder erhåller för att använda i arbetslivet samt arbetstekniska hjälpmedel för att förhindra att skador uppstår hos personal. QKNi~åÇëíáåÖÉíçêÖ~åáë~íáçåÉåÑ êëóåjü êëéäjçêíçééçíéâåáëâ~ Üà äéãéçéä Hörcentraler, syncentraler och ortopedtekniska verksamheter har ett länsansvar. För att komma till hör- och syncentraler krävs oftast en remiss och förskrivning av hjälpmedel sker inom enheterna. Ortopedtekniska hjälpmedel förskrivs oftast av läkare som remitterar patienten till ortopedtekniska elningar där hjälpmedlen provas ut och tillverkas. Hörcentralerna är i huvudsak organiserade i förvaltningsform i landstinget, anslagsfinansierad och oftast knutna till öronklinik. Viss utprovning av hörapparater är utlagd på privata entreprenörer. Det förekommer att hörcentralerna är knutna till en handikapp- och/eller hjälpmedelsförvaltning. Syncentralerna är samtliga organiserade i förvaltningsform i landstinget, anslagsfinansierade och oftast knutna till ögonkliniken. Några syncentraler är knutna till en handikapp- och/eller hjälpmedelsförvaltning. Ortopedtekniska elningarna (OTA) bedrivs i huvudsak, sedan många år tillbaka, på entreprenad. Det är 2 stora entreprenörer som svarar för knappt hälften av landets 42 OTA. Endast 8 OTA drivs i förvaltningsform i landstinget. Viss koppling finns till ortopedklinikerna. Eftersom ansvaret för syn-, hörsel- och ortopedtekniska hjälpmedel inte berördes av Ädelöverenskommelsen, är dessa hjälpmedel fortfarande helt landstingets ansvar och något behov av en formaliserad organisatorisk samverkan med kommunerna har därför inte funnits. QKOeà äéãéçéäëåéåíê~äéêå~óéñíéêûçéä Hjälpmedelscentralernas ansvar omfattar hjälpmedel för att kompensera rörelsehinder, tal- och språkskador samt kognitiva och medicinska funktionsnedsättningar. Genom Ädelöverenskommelsen 1992 delades ansvaret mellan landstinget och kommunerna för de hjälpmedel och därmed den verksamhet som traditionellt bedrevs inom landstingens hjälpmedelscentralers (HMC) verksamhet. HMC s verksamhet omfattar logistik (upphandling, lagerhållning, rekonditionering, transport), förebyggande och avhjälpande underhåll samt 8

9 hjälpmedelskonsulentverksamhet som bl.a. ger råd till förskrivare och svarar för utbildning. Ansvarsfördelningen för ovanstående hjälpmedel ser mycket olika ut i landet och baseras på boendeform, produkter eller ålder. Oftast är det en kombination av en eller flera av dessa faktorer. Landstingen ansvarar för barnhjälpmedel, medicinska hjälpmedel som ventilatorer, oxygenkoncentratorer etc. och vanligtvis också för eldrivna rullstolar och avancerade kommunikationshjälpmedel. Kommunerna fick genom Ädel ett ansvar för vissa hjälpmedel i särskilda boendeformer och framförallt för de så kallade arbetstekniska/omvårdnadshjälpmedel vilka är avsedda för personal och brukare. Exempel är sängar, personlyftar och mobila dusch- och toalettstolar. Utöver denna miniminivå varierar ansvaret mycket. I Uppsala har t.ex. kommunerna ansvar för alla hjälpmedel för personer över 21 år oavsett boendeform. Det delade huvudmannaskapet har genom åren lett till att mycket tid har ägnats åt att reda ut gråzonsfrågor som framförallt hamnar om det ekonomiska ansvaret. I de flesta län finns en formaliserad samverkan mellan kommunerna och landstinget som innebär att man helt eller delvis samverkar om en gemensam hjälpmedelscentralsverksamhet. Den vanligaste samverkansformen är fortfarande samverkansavtal (13). Andra samverkansformer är gemensam nämnd, (4 ) och kommunalförbund (1 st). Förskrivarna av hjälpmedel inom hjälpmedelscentralens ansvarsområde finns utanför hjälpmedelscentralens verksamhet. En stor del av hjälpmedel till äldre förskrivs inom kommunerna och inom landstingens primärvård, främst av arbetsterapeuter, sjukgymnaster och distriktssjuksköterskor. Hjälpmedel förskrivs dessutom vid landstingens ortoped-, medicin- och rehabiliteringskliniker, logopedmottagningar, geriatriska enheter m fl. En översiktlig sammanställning av hjälpmedelsverksamheten i Sverige, uppdelad per län, finns i bilaga 2, sida 22. Många äldre har samtidigt flera funktionsnedsättningar och sjukdomar (jmf Äldrevårdsutredningen målgrupp) vilket innebär behov av kontakter med flera enheter på såväl bas- som länsnivå. Länsnivå Basnivå Hjälpmedels central Vårdcentral (vc) Ortopedtekn Sjuksköt. (vc o k) Inkontinenshjälpmedel Hörcentral Syncentral Kommun (k) Kliniker 9

10 5. Problembeskrivning av hjälpmedelsverksamheten Problembeskrivningen av dagens hjälpmedelsverksamhet baseras i huvudsak på de rapporter och utredningar som tidigare nämnts. Hjälpmedel är en del av habilitering/rehabilitering vilket gör att de problem som beskrivs inom det området även återspeglas inom hjälpmedelsverksamheten. De problemområden som på detta sätt identifierats beskrivs i punktform nedan. RKNp~ãîÉêâ~åÓ~åëî~êëÑ êçéäåáåö Organisation struktur Ansvarsfördelningen för hjälpmedel är mycket olika i landet. Gränserna är inte alltid logiska organisatoriskt sett och följer bl.a. inte rehabiliteringsansvaret. Detta leder till att två huvudmän ofta har ansvar för en brukares hjälpmedel inom t.ex. området förflyttning. Det kan även vara så att olika huvudmän ansvarar för olika delar av en rullstol. Detta skapar behov av kontakter mellan personalen hos de båda huvudmännen vid förskrivning och service av hjälpmedel. Även ansvaret för de s.k. arbetstekniska hjälpmedlen leder till problem då de bekostas av olika budgetar och ska tillgodose både personalens och brukarens behov. I de flesta länen samarbetar landstinget och kommunerna för att kunna driva en kostnadseffektiv och kvalitativt bra hjälpmedelsverksamhet. Där samverkan inte fungerar byggs parallella verksamheter upp, antingen i enskilda kommuner eller med samverkan kommunerna emellan. Ett delat huvudmannaskap leder till att det alltid finns gränsdragningsfrågor vilket påverkar brukaren. Ju mindre samverkan är, desto flera blir gränsdragningsfrågorna. De olika hjälpmedelsområdena syn, hörsel, ortopedi och hjälpmedelscentralens ansvarsområde finns ofta i olika organisationer i landstingen, utan någon direkt samverkan emellan och utan enhetliga policier och avgifter. Ett samverkansproblem av strukturell art är dessutom att syn- och hörcentraler endast finns inom länssjukvården. Brukarperspektivet En patient/brukare får oftast sina hjälpmedel förskrivna från olika verksamheter och sjukvårdshuvudmän. Det är svårt för brukarna att veta vart man ska vända sig när nya eller förändrade behov uppstår eller när hjälpmedel behöver repareras och det är ur ett brukarperspektiv ofta onödigt många personer inblandade i hjälpmedelsförskrivning och service. RKOmçäáÅóçÅÜêÉÖÉäîÉêâ Hjälpmedelsverksamheten omsätter HSL s krav på tillhandahållande av hjälpmedel till lokala policier och regelverk. Dessa kan vara enhetliga för ett helt län eller olika för varje kommun inom länet och landstinget. Avsaknad av gemensam policy och regelverk för hjälpmedelsverksamheten i länet orsakar gränsdragningsfrågor och otydligheter ur både brukar- och förskrivarperspektiv. För verksamheter med ett länsansvar kan det vara ett problem att man för varje patient måste ha kännedom eller ta reda på hur rutinerna är i den specifika kommunen för den planerade insatsen. Detta är tidskrävande i verksamheter där behandlingstiderna blir allt kortare. 10

11 Svårigheter för nya målgrupper och/eller helt nya hjälpmedel att komma med i hjälpmedelssystemet beskrivs ofta. Ekonomi och att de inte omfattades av den Ädelöverenskommelse som redan finns är ofta bidragande orsaker till det. RKPeà äéãéçéäáî êçâéçà~ålêéü~äâéçà~å Fungerande samordnad vårdplanering och informationsöverföring är väsentliga för att säkra kvaliteten i vårdkedjan. Rehabilitering inklusive hjälpmedel, är ofta en avgörande faktor för att vårdkedjan ska fungera, men tas trots detta inte självklart med i vårdplanering, upprättande av vård/rehabplaner och informationsöverföring. Det beror bl.a. på att biståndsbedömaren ofta saknar kunskaper om rehabilitering och hjälpmedel och därför inte kallar rehabpersonal. Rehabpersonalen har inte heller möjlighet att delta då de ofta är få till antalet. Samverkan mellan biståndshandläggare och rehabpersonal samt mellan rehabpersonal och baspersonal skulle kunna utvecklas. Det handlar bl.a. om att ha en gemensam uppfattning om innebörden av ett rehabiliterande synsätt och betydelsen av rehabilitering och hjälpmedel. Uppgifter om behov av eller uppföljning av rehabilitering och förskrivna hjälpmedel saknas ibland i informationsöverföringen. Problemet med bristande information förstärks av allt fler aktörer och enheter involveras i vårdkedjan men informationsöverföring inom rehabiliterings och hjälpmedelsområdet fungerar oftast tack vara informella vägar kollegor emellan. Rutiner för informationsöverföring håller dock på att förbättras på många håll. I vårdkedjan förekommer det att den enskilde inte får ta med sig hjälpmedel hem, måste byta hjälpmedel efter en vistelse på sjukhus där hjälpmedel provats ut och också att hjälpmedel inte finns på plats efter utskrivning från sjukhus. Äldre personer, med en mindre komplicerad synnedsättning får idag mycket lite stöd för sin synskada inom landstingets öppna vård eller inom kommunerna. Rehabilitering och stöd till dem skulle kunna få en högre kvalitet om kompetens härför fanns också på denna nivå. RKQhçãéÉíÉåë Baspersonal Det finns ett stort behov av kunskapsutveckling kring hjälpmedel hos olika personalgrupper, inte minst hos baspersonal inom kommunerna. En av baspersonalens uppgifter är att uppmärksamma behov av rehabilitering och hjälpmedel och också medverka till att brukaren använder sina hjälpmedel på ett riktigt sätt. Kompetensen hos baspersonalen i ett rehabiliterande förhållningssätt och betydelsen av hjälpmedel är ojämn och oftast för låg. Ett ökat vårdbehov i kombination med tidsbrist och bristande kunskaper om ett rehabiliterande förhållningssätt riskerar att leda till att hjälpmedel används felaktigt i stället för att träna och utnyttja den äldre personens egna resurser. 11

12 Förskrivare Flertalet förskrivare inom den öppna vården ska svara för rehabilitering och förskrivning av hjälpmedel till personer med många olika funktionsnedsättningar vilket kräver kompetens om såväl funktionshinder som hjälpmedel. Behov av hjälpmedel ökar kontinuerligt hos kända målgrupper, framförallt äldre, och nya målgrupper och nya hjälpmedel tillkommer. Att upprätthålla en kompetens som täcker in hela området är inte möjlig för varje förskrivare. Bristen på kännedom om nya målgrupper och hjälpmedel kan medföra att behov inte uppmärksammas och/eller vidareförs till rätt förskrivare. Anhöriga och brukare Anhöriga och brukare behöver få information om att hjälpmedel finns och vad som finns. Anhöriga behöver också få kunskap om hur hjälpmedel kan underlätta i omvårdnaden av anhörig samt hur brukaren ska kunna stödjas för att själv kunna använda sitt hjälpmedel. RKRsçäóãJçÅÜâçëíå~Çë âåáåö~êë~ãíëí~íáëíáâ Hjälpmedelsverksamheten har haft volymökningar på % per år under senare år. Kostnadsökningarna har inte varit lika stora, främst på grund av ökad återanvändning. Mot bakgrund av en ökande andel äldre och ett växande behov av hjälpmedel är det viktigt att eftersträva kostnadseffektiva lösningar. I flera landsting förs diskussioner om kostnadsfria hjälpmedel kontra egenvård. Regelverket är ett styrdokument för kostnaderna för hjälpmedelsverksamheten. Erfarenheterna visar att beslut om besparingar inom hjälpmedelsområdet inte alltid är optimala ur ett helhetsperspektiv. Olika system för finansiering, brister i beslutsunderlag, kortsiktigt tänkande eller att de samlade kostnaderna för hjälpmedel redovisas separat är tänkbara orsaker. Gränser mellan olika huvudmän och enheter förstärker tendenser till missriktade besparingar. Det krävs ett helhetstänkande och en nära samverkan såväl mellan huvudmännen som mellan olika enheter för att rätt handskas med resurser och behov inom hjälpmedelsområdet och hur hjälpmedel ska prioriteras i förhållande till andra insatser. Användningen av hjälpmedel måste också vara kostnadseffektiv. Det behövs mer evidensbaserade studier inom hjälpmedelsområdet. Uppföljningen av hur hjälpmedel används är också eftersatt vilket är viktigt ur både kostnadsoch kvalitetsperspektivet. För att kunna avgöra om man bedriver en kostnadseffektiv verksamhet är de väsentligt att kunna redovisa kostnaderna, så att en jämförelse mellan olika verksamheter möjliggörs. Idag är det i princip omöjligt att få fram uppgifter på vad hjälpmedelsverksamheten kostar totalt bl.a. beroende på att kostnader för hjälpmedelsverksamhet redovisas på olika sätt och nivåer i kommunerna och landstinget. Uppdelning mellan individuella och arbetstekniska hjälpmedel försvårar en ekonomisk redovisning. Regler för ekonomisk avskrivning är olika och nyttjandegrad, kostnader för lagerhållning, hjälpmedel i förråd och hos brukare redovisas sällan i kommunerna, vilket bidrar till svårigheterna att få fram en total kostnad. Kommunernas 12

13 personalkostnader för arbete med hjälpmedel särredovisas inte då de ofta utgör del i andra tjänster. RKSfåëóåçÅÜé îéêâ~åëã àäáöüéí Sjukvårdshuvudmännen som har ett delat ansvar för hjälpmedel samverkar oftast via avtal mellan parterna. Genom avtalen finns viss påverkansmöjlighet men med avtal är det ändå den som ansvarar för verksamheten som fattar beslut om den. För lite kunskaper inom området leder ofta till att man inte känner fullt förtroende och respekt för den som bedriver verksamheten. Detta är särskilt tydligt när behovet av hjälpmedel och kostnaderna ständigt ökar och det därför finns ett behov av att ha insyn i verksamheten och kunna påverka den. 6. Gemensam nämnd som organisationsform I tre län, Södermanland från 1999, Västmanland från 2000 och Halland från 2002, bedrivs hjälpmedelscentralens verksamhet i organisationsformen gemensam nämnd mellan landstinget och kommunerna. Ett län Jämtland, har fattat beslut om att hjälpmedel ska ingå i en redan befintlig gemensam upphandlingsnämnd. De län som har gemensam nämnd med driftansvar, består av 6 11 kommuner och ett landsting och landstinget är värdkommun. I Södermanland, Västmanland och Halland ligger hjälpmedelscentralen och dess verksamhet under nämnden och är administrativt inordnade i en förvaltning i landstinget. Förutom driften av hjälpmedelscentralerna finns ett ansvar för inkontinenshjälpmedel. I Västmanland är nämnden också beredande organ för gränsöverskridande frågor utifrån HSL och LSS samt beslutande vid fördelning av FoU-medel för en nybildad FoU-enhet som drivs av landstinget och kommunerna. I Jämtland har beslut fattats om att den för landstinget och kommunerna befintliga gemensamma upphandlingsnämnden även ska omfatta hjälpmedel. Nämnden kommer i dagsläget inte att ha något ansvar för drift, regelverk etc. av verksamheten utan enbart för upphandling av verksamheten. Överenskommelse var inte klar när denna undersökning genomfördes. Den gemensamma nämndens uppgifter m.m. regleras av nämndöverenskommelse och samverkansavtal. Hur dessa utformas påverkar nämndens möjligheter att fatta beslut. Gemensam nämnd som samverkansform beskrivs i bilaga 3 sida Resultat telefonintervjuer om gemensam nämnd För att undersöka hur gemensam nämnd bidrar till att lösa beskrivna problem inom hjälpmedelsverksamheten samt om organisationsformen bidrar till att säkerställa hög kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet genomfördes telefonintervjuer med företrädare för de olika länen. Intervjuade personer och frågeunderlaget redovisas i bilaga 4 och 5 sida 35 och

14 De olika nämnderna har funnits från 1 5 år. Av telefonintervjuerna har det framkommit att hur länge nämnden funnits påverkar vilka frågor som finns på nämndens dagordning. Initialt består frågorna av att följa upp kostnader och överensstämmelse med den ekonomiska fördelning som gjorts. Efter incitament och framgångsfaktorer för gemensam nämnd beskrivs nedan resultatet av telefonintervjuerna under samma rubriker som problembeskrivningen. 7.1 Incitament för bildande av nämnden I de fyra länen som bildat gemensam nämnd för hjälpmedelscentralerna fanns efter Ädel en formell samverkan genom avtal med landstingets hjälpmedelscentral. Kommunerna hade inte byggt upp någon egen verksamhet. Incitamenten för bildandet av gemensam nämnd var: Ekonomiska kostnadseffektivitet, underlätta upphandlingar Säkra kvalitet tillgång till kompetens Bättre för brukarna Ökad insyn och påverkansmöjligheter Samverkansforum för gränsöverskridande frågor Att bedriva hjälpmedelsverksamheten så kostnadseffektivt som möjligt är det vanligaste incitamenten för samverkan om en gemensam verksamhet. Samverkan i gemensam nämnd medför att upphandlingar av hjälpmedelsverksamheten inte behöver göras av varje part, då lagen om offentlig upphandling inte gäller mellan parterna. Gemensamma upphandlingar av hjälpmedel underlättas genom nämnden, vilket bidrar till större volymer och därmed lägre priser. I Halland var dessutom ett incitament att kostnadsökningarna för hjälpmedel skulle delas mellan huvudmännen. Genom att bilda gemensam nämnd och driva verksamheten gemensamt ville man i representerade län undvika att parallella organisationer byggdes upp vilket bedömts vara kostnadseffektivt och bra ur ett brukarperspektiv. Ett incitament var också att brukaren skulle kunna behålla sina hjälpmedel genom vårdkedjan. För att kunna driva och utveckla en hjälpmedelsverksamhet med bra kvalitet och tillgång till kompetens har kommunerna i berörda län bedömt att man måste samverka. Varje enskild kommun är för liten för att klara det själv. Kommunerna i Södermanland kände under avtalstid ett behov av ökad insyn och påverkansmöjlighet på verksamheten. I Västmanland har nämnden förutom hjälpmedelsverksamhet till uppgift att vara beredande organ för gränsöverskridande frågor som t.ex. psykiatrin. 7.2 Framgångsfaktorer för gemensam nämnd inom hjälpmedelsområdet Viktiga framgångsfaktorer för gemensam nämnd inom hjälpmedelsområdet är enligt telefonintervjuerna: Att ledamöter kommer från en nämnd i egna kommunen som har ett ansvar för hjälpmedelsfrågor eller närliggande område. Beslut, 14

15 beredning av ärenden eller frågor som diskuterats får då en direkt koppling till den egna nämnden. Att alla parter, oavsett storlek på kommun, är lika mycket värda i nämnden. Sitter vid samma bord. Kan inte skjuta över ansvar till varandra Att det är kunniga politiker Att hjälpmedel ses ur ett länsperspektiv och i ett större sammanhang Att man har bra struktur och rutiner för beredning av ärenden till nämnden med delaktighet på alla nivåer Att nämnden har möjlighet att fatta beslut så att inte alla beslut måste fattas hos respektive part p~ãîéêâ~åóíóçäáöçåü åç~ã äëéåäáö~åëî~êëñ êçéäåáåö De fyra länen har olika gränser för ansvarsfördelning mellan landstinget och kommunerna. Gränserna anses dock i respektive län vara tydliga, men inte alltid ändamålsenliga. Otydligheter och gråzonsfrågor tas upp i nämnderna. Att alla parter sitter vid samma bord ger förutsättningar för att lösa problemen. Det är inte möjligt att skjuta över ansvar till en annan huvudman. I Jämtland lyfts gråzonsfrågor till Jämtlands läns handikappråd (LHR) men beslut fattas hos respektive huvudman. Landstinget är värd för LHR. Kommunerna fick ett ökat ansvar för hjälpmedel efter Ädelreformen. I Halland och Västmanland förändrades ansvarsfördelningen för att bli mera ändamålsenlig, samtidigt som gemensam nämnd inrättades. Det innebar ett ännu större ansvar för kommunerna. Man gick också från en i huvudsak anslagsfinansierad verksamhet till olika former av intäktsfinansierad verksamhet. I Halland är gränsen för hjälpmedelsansvaret beroende på om personen har bistånd enligt Socialtjänstlagen (SoL) och Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller inte, och samma gräns gäller även för hemsjukvård och rehabilitering. Ansvaret omfattar alla hjälpmedel inklusive eldrivna rullstolar och kommunikationshjälpmedel. I Västmanland är ansvaret fördelat efter boendeform medan det i Södermanland och Jämtland är fördelat efter produkter. Att ha en gräns mitt i produktgrupper, t ex manuella rullstolar (Södermanland) är inte alltid så ändamålsenligt, men man har hittat former för att hantera detta och har för närvarande inte några planer på att förändra den. I Jämtland diskuteras en förändring av ansvarsfördelningen, för att den ska bli mer ändamålsenlig. Ur ett brukarperspektiv har man på olika sätt löst gränsdragningsproblem bl.a. genom att hjälpmedel kan förskrivas över huvudmannaskapsgränser. Den lösningen finns även i län som inte har gemensam nämnd. Nämnden gör dock att samverkan underlättas och fungerande samverkan spar tid. En tydlig och ändamålsenlig ansvarsfördelning är avhängig av hur ansvarsfördelningen för rehabilitering och hemsjukvård ser ut. Det går inte att säga att den ena gränsdragningen är bättre eller sämre än den andra. Att ansvaret i så stor utsträckning som möjligt följer rehabiliteringsansvaret och att en huvudman har ansvaret för så stor del av brukarens hjälpmedel som 15

16 möjligt är dock väsentligt, framför allt ur ett brukarperspektiv. Så få mixade lösningar som möjligt bör eftersträvas. Driftansvar, förebyggande och avhjälpande underhåll för förskrivna hjälpmedel finns inom en organisation. För arbetstekniska hjälpmedel, som till viss del hanteras utanför nämnden, kan det finnas annan ansvarig verksamhet. Gemensamma nämnden ger förutsättningar för en formell och reell samverkan. I flera av intervjuerna har det dock framhållits att en fungerande samverkan är beroende på enskilda personers vilja och förmåga till samverkan. TKQmçäáÅóçÅÜêÉÖÉäîÉêâ I de fyra länen har man en gemensam policy och ett gemensamt regelverk. I Södermanland har man från och med i år samma avgifter i hela länet, vilket är ett direkt resultat av gemensamma nämnden. I Jämtland kommer inte nämnden att ha uppgiften att ansvara för regelverk, men idag är det gemensamt. I Jämtland finns en hjälpmedelspolicy och handlingsplan som är gemensam för landstinget, kommunerna, Försäkringskassan och Länsarbetsnämnden. Samverkansformer finns på flera nivåer där hjälpmedelsfrågor hanteras. LHR har en viktig uppgift att följa upp den handlingsplan som omfattar genomförande av hjälpmedelspolicyn. Gemensamt regelverk och avgifter bidrar till kostnadseffektivitet för dem som arbetar på HMC och inom länsverksamheter, enligt hjälpmedelschefen i Södermanland. Omvärldsbevakning, föra fram nya målgruppers behov och/eller nya hjälpmedel samt föreslå begränsningar av vilka hjälpmedel som kan förskrivas, är i de fyra länen sortimentsgruppernas ansvar. Hjälpmedelskonsulenter leder sortimentsgrupper inom olika hjälpmedelsområden. Sortimentsgrupperna består av representanter från de verksamheter som förskriver aktuella hjälpmedel såväl i landstinget som i kommunerna. Oftast deltar även brukare. Sortimentsgrupperna bereder ärenden och tar fram konsekvensanalyser. I Södermanland ska frågorna vad, varför, hur mycket kostar det, kunna besvaras innan ett ärende förs vidare för beslut. I nämnderna förs bra diskussioner om prioriteringar och behov av nya hjälpmedel. Nämnderna hålls informerade om vad som händer och man vet därför vilka förändringar man kan förvänta sig. I Södermanland finns ett brukarråd, som består av företrädare för handikapp- och pensionärsföreningarna, där informations- och sortimentsfrågor diskuteras direkt mellan nämndens presidium och brukarföreträdarena. TKReà äéãéçéäáî êçâéçà~ålêéü~äâéçà~å Ledamöterna i nämnden får en bra kompetens om hjälpmedelsverksamheten och hjälpmedels betydelse i ett större perspektiv, vilken de kan ta med sig till annan verksamhet. Förståelsen för behovet och betydelsen av hjälpmedel såväl i vårdkedjan som för att t.ex. klara kvarboendet har ökat. Hjälpmedel ses i allt större utsträckning som en del i rehabilitering och habilitering och 16

17 diskuteras till viss del ur det perspektivet. Besluten fattas dock av olika nämnder. Hjälpmedel kan i de fyra länen förskrivas på sjukhuset och tas med hem vid utskrivning. Möjlighet finns alltså att förskriva hjälpmedel över huvudmannaskapsgränserna vilket gör att vård/rehabkedjan kan fungera utan avbrott. Även om detta är möjligt, önskar mottagande verksamheter att en bättre dialog och information föregick förskrivning, främst beroende på ev. tidigare rehabiliteringsinsatser och ekonomi. Hjälpmedel i vård/rehabkedjan ses av flertalet intervjuade som ett förbättringsområde. Problem beskrivna under tidigare avsnitt när det gäller samordnad vårdplanering, finns även i flera av de län som ingår i undersökningen. Rutiner för informationsöverföring och samordnad vårdplanering finns och arbete pågår för att detta ska bli bättre. I Jämtlands policy finns inskrivet att brukaren inte ska märka av byte av huvudman. Lotsfunktion håller på att utvecklas och innebär att en brukare vid första kontakten med någon huvudman ska kunna lotsas till rätt verksamhet. TKShçãéÉíÉåë Nämnderna i Södermanland, Västmanland och Halland lägger stor vikt vid att förskrivare har kompetens. Utbildning är viktig för att säkra kvaliteten inom hjälpmedelsområdet. I Halland betonade ordföranden att förskrivare med färsk kunskap är väsentlig för att brukarna ska ha tillgång till lika bra hjälpmedel oavsett var de bor i länet. En grundläggande förskrivarutbildning är ett krav för att få förskriva hjälpmedel i de tre länen. I Västmanland och Halland fanns detta krav innan gemensamma nämnden bildades. Andra utbildningar som temadagar och sortiment/produktutbildningar erbjuds kontinuerligt och anpassas efter förskrivarnas behov. Genomförandet av utbildningarna svarar hjälpmedelscentralerna för. Förskrivarna erhåller dessutom löpande information såväl via hemsidor som via papper och hjälpmedelshandbok. I Jämtland förväntas HMC via avtalen få ansvaret för såväl basutbildning som kompetenshöjande utbildningar av förskrivare. Ansvaret för kompetensutveckling ligger på respektive verksamhet. Utbildning av baspersonal ansvarar respektive kommun för. HMC har på uppdrag genomfört utbildningar men det ingår inte i nämndens eller HMC s ansvar. I kommunerna är det ofta rehabpersonalen som utbildar baspersonal om rehabiliterande förhållningssätt och hjälpmedelskunskap. HMC skulle dock kunna svara för mera av sådan utbildning. I Södermanland finns hjälpmedelsombud på särskilda boenden som har ett specifikt ansvar för hjälpmedel. I Kungsbacka kommun finns rehabassistenter som har bra kompetens inom rehabiliterandeförhållningssätt och hjälpmedel och är värdefulla för att sprida denna kompetens till baspersonal. Det framhålls att en fungerande vårdplanering ska innehålla information till både baspersonal 17

18 och anhöriga för att de ska få den utbildning och information som behövs för den enskilde brukaren. Någon specifik kompetensutveckling finns inte för anhöriga. I Kungsbacka hade man inom anhörigstödet en bra anhörigutbildning som kommer att återupptas i någon form. I Södermanland finns anhörigcentraler i varje kommun där man kan få information om hjälpmedel. I Halland finns hjälpmedelsutställningar i Halmstad och snart i Varberg och en informationsskrift Hjälpmedelsguide har tagits fram för att informera anhöriga och brukare om vart man ska vända sig. TKTsçäóãJLâçëíå~Çë âåáåö~êçåüëí~íáëíáâ Samtliga län beskriver stora volym- och kostnadsökningar inom hjälpmedelsverksamheten, mellan % per år. Volymökningarna har dock varit större än kostnadsökningarna. Diskussioner förs i de nämnder som har driftansvar hur det ökade behovet ska mötas. Policy och regelverk diskuteras, gemensamma prioriteringar görs men också andra åtgärder för att hålla kostnaderna nere. I både Västmanland och Södermanland har man satsat på mer personal för att kunna rekonditionera hjälpmedel snabbt och därmed minska nyinköp samt att få ändamålsenliga lokaler. I Västmanland är återlämnade hjälpmedel tillbaka i förråd efter 2 arbetsdagar. Gemensamma upphandlingar och ett gemensamt förråd med möjlighet att nyttja hjälpmedlen där de behövs i länet och undvika hyllvärmare bidrar, enligt intervjuade personer, till kostnadseffektiviteten och begränsade kostnadsökningar. Gemensam nämnd underlättar detta men är inte en förutsättning för det. Synen på kostnader för hjälpmedel har, som en nämndsordförande uttryckte det, vänts från negativ till positiv kostnad. Kostnader för hjälpmedel kan leda till lägre kostnader på annat håll, t.ex. genom att en person kan hålla sig igång med en rollator. Hjälpmedel ses som en del i ett större sammanhang och som kommunicerande kärl med annan verksamhet, t ex hemtjänst. Nämnderna ser också att hjälpmedel är väsentliga för att klara kvarboendet och att kostnaderna för hjälpmedel är betydligt lägre än kostnaderna för särskilt boende. Trots att man i flera av länen gått från en anslagsfinansierad verksamhet till olika former av intäktsfinansiering, har inte det ekonomiska tänkandet tagit över. En ordförande lyfte fram att hjälpmedel inte får vara för tillgängliga så att de ersätter behov av rehabilitering och personligt stöd. Kommunerna har inte heller valt bort kompetens på hjälpmedelscentralen som t.ex. konsultation. I Halland, Södermanland och Västmanland har kommunerna och landstinget ett gemensamt datasystem, vilket underlättar att få fram en enhetlig statistik. Underlag för att följa såväl volym- som kostnadsförändringar redovisas kontinuerligt. Nämnden har ett länsperspektiv som medför att statistik för den egna kommunen kan sättas i relation till andra kommuner inom länet och att skillnader i förskrivningsmönster och annat kan följas. I Södermanland har t.ex. en kommun betydligt högre förskrivning av vissa 18

19 hjälpmedel än andra i relation till kända förutsättningar. En särskild utredning kommer därför att genomföras för att kartlägga vad skillnaderna beror på. I Jämtland genomförs för närvarande upphandling av datasystem vilket ses som en förutsättning för att kunna följa upp verksamheten på ett bra sätt. TKUfåëóåçÅÜé îéêâ~åëã àäáöüéí Kommunerna har genom gemensam nämnd fått ökad insyn och påverkansmöjligheter på hjälpmedelsverksamheten då alla kommuner har varsin representant i nämnden. Alla parter har full insyn i verksamheten, hur den bedrivs, kostnader etc. och påverkansmöjlighet på såväl verksamhet som tillgänglighet. Arbetsordningen för beredning av ärenden till nämnden ser olika ut i de tre länen. Av intervjuerna framgår att arbetsordningen är av stor betydelse för hur påverkansmöjligheten upplevs. Ordförande i nämnden och hjälpmedelscheferna uppger att alla har påverkansmöjligheter. Dock upplever representanter från kommun och primärvård att man har liten möjlighet till påverkan i Västmanland och Halland. I Södermanland har man en beredningsgrupp med tjänstemän från både landstinget och kommunerna samt ett presidium med politiker som förberedande organ innan nämnden. Där upplever samtliga intervjuade att man har reella påverkansmöjligheter. I Västmanland finns inte någon beredningsgrupp med representanter från rehabiliteringsoch hjälpmedelsverksamheterna i kommunerna och primärvården, vilket saknas av dess representanter och även av hjälpmedelschefen. En tjänstemannaberedning bestående av förvaltningschefer finns, men eftersom den inte förrän nyligen blivit känd av kommun- eller primärvårdsrepresentant har man inte sett det som en möjlighet till påverkan. Vilken person/politiker som representerar kommunen har stor betydelse för hur påverkansmöjligheten upplevs. Goda kontakter mellan representant och verksamhet ökar påverkansmöjligheterna. Flera representanter i nämnderna är nya denna mandatperiod, vilket innebär att kontaktvägar ska byggas upp. 8. Utvecklingsområden Många äldre har samtidigt flera funktionsnedsättningar och sjukdomar, vilket innebär behov av kontakter med flera enheter på såväl bas- som länsnivå. De flesta intervjuade anser att man har, eller är på rätt väg mot, en organisation för hjälpmedelsområdet som uppfyller kraven på hög kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet. Nuvarande organisationen tillgodoser en stor del av målgruppens behov. Några av de intervjuade anser dock att organisationen skulle bli ännu bättre om även syn- och hörselhjälpmedel ingick. Ur ett brukarperspektiv skulle det innebära en helhetssyn inom större delar av hjälpmedelsområdet än idag. Genom att driva en sammanhållen hjälpmedelscentral har man en ändamålsenlig organisation som kan medverka till hög kvalitet i såväl HMC s verksamhet som hos förskrivarna. Den sammanhållna hjälpmedelscentralen uttrycks i ett län vara motorn i hela hjälpmedelsarbetet och varje kommun 19

20 skulle inte själv ha kunnat bygga upp motsvarande verksamhet. Tillgänglighetsfrågor arbetar man löpande med och kontinuitet har man genom nämnden. För att minska sårbarheten och också för att i vissa sammanhang öka kostnadseffektiviteten diskuteras ett utökat samarbete inom regionerna och/eller över länsgränserna. Tillgängligheten till hjälpmedel är bra. Den omfattar framförallt leveranser som man oftast har inom en vecka. Den uppdelning som finns mellan arbetstekniska och andra hjälpmedel skulle kanske enligt en av de intervjuade, inte behövas. Det kan förvirra brukaren och är nog främst en kostnadsfråga. I Halland togs den benämningen bort när man gick in i gemensamma nämnden. För att kunna säkra och utveckla kvaliteten inom hjälpmedelscentralens verksamhet är det angeläget att det finns tillgång till grundutbildningar och fortbildningsmöjligheter för personal inom hjälpmedelsverksamheten, t.ex. högskoleutbildningar för hjälpmedelskonsulenter, hjälpmedelstekniker och rehabiliteringsingenjörer. Det finns även ett stort behov av forskning och utveckling samt flera nytto kostnadsstudier inom området. Gemensam nämnd som samverkansform skulle kunna underlättas administrativt om en enhetlig arvodering av ledamöterna tilläts. En person framförde att det vore bra om nämnden hade ett något större ansvar för närliggande områden. Det finns en risk att man petar i detaljer. Flera av politikerna anser dock inte att nämnden har ett för litet ansvarsområde. Nämndens ansvar omfattar ca 100 mkr, vilket är en större summa pengar än många andra nämnder har. Nämnden ses som en bra samverkansorganisation av framförallt politiker och hjälpmedelschef. I två av länen framför representanter för kommunerna och primärvården att påverkansmöjligheterna är små. Det finns då en risk att det uppstår ett glapp mellan nämnden/hjälpmedelscentralen och verksamheterna ute. Många förskrivare vet inte om att det finns en gemensam nämnd och inte heller vem som representerar dem. Att utveckla en struktur i beslutsgången där man klart ser påverkansmöjligheter är ett utvecklingsområde. I ett län upplevs beslutsprocessen vara lång. Varje part måste fatta egna beslut vilket var en viktig faktor för att känna att man fortfarande har kvar ansvaret för verksamheten. Det är väsentligt att göra en bra avvägning av vilka beslut gemensamma nämnden kan fatta och vilka beslut som måste fattas av respektive part så att behovet av påverkansmöjlighet och rimlig tid för beslutsprocessen kan uppfyllas. Sammanfattningsvis är de intervjuade personerna mycket nöjda med samverkansformen gemensam nämnd. Det finns dock många angelägna utvecklingsområden både inom hjälpmedelsverksamheten och av samverkansformer. 20

21 Bilaga 1 Referenslista Socialstyrelsen. Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Socialstyrelsen slutrapport Socialstyrelsen: Rehabilitering och hjälpmedel i kommunal äldreomsorg (2000), Äldre uppdraget 2000:8, Socialstyrelsen: Äldres rehabiliteringsbehov i hemmiljö (2001), Socialstyrelsen: Äldres rehabilitering i särskilt boende (2003), Socialstyrelsen: Att arbeta med äldres rehabilitering (2003), Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet: Ett samlat stöd. Om samverkan kring äldre personers rehabilitering och habilitering (2002), Hjälpmedelsinstitutet: Rapport om Inrättandet av gemensam nämnd för Hjälpmedelsverksamheten i Halland(2002) Hjälpmedelsinstitutet: Slutrapport från Utredning om samverkan mellan kommunerna och landstinget i hjälpmedelsfrågor i Värmland (2002) Hjälpmedelsinstitutet: Slutrapport från utredning om Samverkan om hjälpmedelsverksamheten i Kronoberg (2003) Hjälpmedelsinstitutet, Kartläggning av hörselvården, Hjälpmedelsinstitutet, Nilsson Birgitta: Kartläggning av organisations- och driftsformer inom hjälpmedelsområdet (ej utgivet) Hjälpmedelsinstitutet, dokument om Hjälpmedelsverksamheten, Hjälpmedelsinstitutet, dokument Omvärldsförändringar och konsekvenser för hjälpmedelsverksamheten, Hjälpmedelsinstitutet; Statistik från hjälpmedelscentraler 2002, pdf (591 kb) Best nr pdf 21

22 Bilaga 2 Hjälpmedelsverksamheten i Sverige - ( enheten drivs i förvaltningsform i landstinget organisation Anslag landstingsfinansierad, interna intäkter kan förekomma) A, B Stockholms län Hjälpmedelscentral /motsv Syd Hjälpmedelscentral /motsv Nord Syncentral nord o syd Hörselvården Ortopedtekniska Förvaltningstillhörighet / motsvarande Län Organisationsform Finansiering -form Samverkan kommun - landsting Bedrivs på entreprenad av Sodexho gemensam och entreprenad, ca % Entreprenad. 5 företag, 7 OTA. Beställarkontor Vård - hjälpmedel Beställarkontor Vård - hjälpmedel Beställarkontor Vård - hjälpmedel Beställarkontor Vård - hjälpmedel Beställarkontor Vård - hjälpmedel Anslag, Avtal störst intäkt Intäkter Avtal Anslag Ej reglerad Gräns för ansvarsfördelning för hjälpmedel Landstingsansvar C Uppsala län Hjälpmedelscentral / motsv landsting Habilitering och hjälpmedel direkt under LS Kommunen ansvar för bas- och vårdarankn hjm i särskilt boende, lt övriga hjälpmedel Kommunen ansvar för bas- och vårdarankn hjm i särskilt boende, lt övriga hjälpmedel Landstingsansvar Intäkt Avtal Landstinget ansvar för hjälpmedel till personer upp till 21 år, kommunen från 21 år. (Hjälpmedelscentralen har avtal med kommunen för hyra och tjänster till personer över 21 år.) 22