Reformismens tydlighet och otydlighet den norska utvecklingen ur ett finländskt perspektiv

Transkript

1 212 Nordisk Administrativt Tidsskrift nr. 3/2011, 88. årgang Reformismens tydlighet och otydlighet den norska utvecklingen ur ett finländskt perspektiv Av professor Stefan Sjöblom, Svenska social og kommunalhøgskolan, Helsingfors Universitet Nordisk Administrativt Tidsskrift nr. 3/2011, 88. årgang Stefan Sjöblom Artikler: Reformismens tydlighet och otydlighet... Förvaltningsanalyser är ofta utpräglat historielösa. Det gäller särskilt den managementinspirerade och förnyelseinriktade förvaltningsdiskussionen. Den har länge haft en stark fokusering på nya och moderna organisationsrecept, vilket gör att tidsperspektivet och det historiska sammanhanget lätt går förlorade. I förvaltningsutvecklingen är det»nya«en högst relativ företeelse. De dramatiska förändringarna och de stora innovationerna är i själva verket sällsynta. Ofta handlar det snarare om att förändringar i det omgivande samhället ger gamla strategier och organisationsrecept en ny innebörd. Historiska analyser i den form Rune Slagstads artikel representerar är därför särskilt välkomna. Artikeln omspänner tvåhundra år av norsk förvaltningsutveckling och förmår fånga in de stora förändringarna men visar samtidigt på en mycket stark historik tradition i utvecklingen fram till våra dagar. I centrum för analysen står den»politiserande ämbetsmannen«som representerat en anmärkningsvärd kontinuitet, och samtidigt förmått balansera mellan politiska, rättsliga och professionella intressen som drivkrafter bakom förvaltningsutvecklingen. På ett nordiskt plan har gemensamma historiska band och välfärdsstatens utveckling under efterkrigstiden ibland ansetts ge uttryck för en nordisk modell även på förvaltningsutvecklingens område. Under de senaste decennierna har internationella strömningar som New Public Management (NPM) och governanceinspirerade ideal för mera flexibla och samverkansbaserade organiseringsformer lett till att förvaltningspolitikens dagordning har betydande likheter inte bara i Norden utan även i ett vidare europeiskt och globalt sammanhang. Flera av de utvecklingsdrag Slagstad berör känns onekligen bekanta särskilt ur ett nordiskt perspektiv. Samtidigt visar han emellertid att förvaltningsstrategierna har en djup nationell förankring och dessutom en anmärkningsvärd kontinuitet. Det inbjuder till att reflektera om växelspelet mellan det nationellt unika och det gemensamma i de nordiska ländernas förvaltningsutveckling.

2 Artikler: Reformismens tydlighet och otydlighet I det här sammanhanget finns inte utrymme för en djupare diskussion om alla de inslag i den norska förvaltningsutvecklingen som Slagstad berör. Jag skall istället välja några utvecklingsdrag som ter sig särskilt intressanta från finländsk horisont. Jag gör det inte primärt för att peka på likheter i det två ländernas förvaltningspolitik. Både ländernas historia och förvaltningssystem har också väsentliga skillnader. Snarare är syftet att diskutera variationer i de nationella uttrycksformerna för flera utvecklingsdrag som på ett allmänt plan kan förefalla likartade. En central fråga är vilken betydelse utvecklingen haft med tanke på dagens förvaltningssituation Den politiska och den administrativa eliten Ett av de övergripande drag Slagstad framhåller är närheten mellan den politiska och den administrativa eliten som innebar att den politiska eliten och byråkratin under en lång tid var i det närmaste identiska storheter. Närheten hade emellertid en djupare innebörd än så. I och med etableringen av den borgerlig-liberala statsformen efter 1814 skedde en gradvis uppmjukning av den liberala rättsstatsprincipen med dess tonvikt på juridisk-administrativ kompetens och ett rutinpolitiskt ideal. Uppmjukningen ledde till en ny reformbyråkratisk styrningsideologi, och en förstärkning av den politisk-administrativa makten som fortsatte även efter parlamentarismens etablering Landet skulle moderniseras genom en samtidig förstärkning av expertmakten och statsmakten. Den strategin präglade, som Slagstad visar, den institutionella etableringen av ett flertal förvaltningssektorer från 1840-talet framåt. Den reformbyråkratiska tjänstemannen som entreprenör för statligt definierade målsättningar om det»goda samhället«blev ett karakteristiskt drag i det norska förvaltningssystemet även under senare epoker. Beträffande ämbetsmannastatens framväxt finns det stora likheter, inte bara mellan de nordiska länderna, utan även på ett allmäneuropeiskt plan. Utvecklingen återspeglade helt enkelt tidens strömningar. I Finland har ämbetsmannastaten ansetts sträcka sig från 1817 till 1860-talet. 2 Autonomitiden och landets ställning som ryskt storfurstendöme under perioden satte dock sin speciella prägel på utvecklingen. Ämbetsmannastatens början markeras av den förordning som trädde i kraft 1817, och som innebar att befattningar inom rättsväsendet och under senaten förutsatte juridisk universitetsexamen. Därmed försvagades ståndsprivilegierna märkbart. Tidigare hade de högre befattningarna varit förbehållna adeln. Förändringen innebar visserligen inte slutet på adelns maktställning. Det fanns fortsättningsvis befattningar t.ex. senatorer och landshövdingar som förutsatte regentens särskilda förtroende. Till dessa utnämndes framför allt representanter för adeln och personer med militär bakgrund. Därmed fanns det ett starkt inslag av nepotism i autonomitidens tjänsteutnämningar. Trots det lade ämbetsmannastaten även i Finland grunden för en ny förvaltningsideologi som skulle främja effektivitet och svara särskilt mot medelklassens krav på ökade ekonomiska och sociala rättigheter. Ämbetsmannastaten skulle emellertid också stävja politiska rörelser och oroligheter och utgöra ett försvar för autonomin. Utvecklingen under 1800-talets sista decennier fram till självständigheten innebar att ämbetsmannastaten gradvis försvagades. Det skedde till följd av folkliga protester och inre oroligheter, utvidgningen av den allmänna rösträtten och en gradvis utveckling mot parlamentarism i form av en balans mellan den lagstiftande och den verk-

3 214 Stefan Sjöblom ställande makten. Ämbetsmannastatens arv blev emellertid den grundprincip som i Finland särskilt manifesterat närheten mellan den politiska och den administrativa eliten, nämligen att tjänstemännen under alla förhållanden skall vara lyhörda inför de politiska makthavarna. Under senare epoker har de partipolitiska tjänsteutnämningarna varit närhetens mest konkreta uttrycksform. De har varit särskilt framträdande under två perioder. Den ena var talen till följd av språkstrider och starka partipolitiska motsättningar, den andra inföll under välfärdsstatens mest intensiva expansionsfas på och 1970-talen. 3 Den»målrealiserande reformbyråkraten«som en aktiv entreprenör för samhällspolitiska målsättningar trädde emellertid in på arenan betydligt senare i Finland än i Norge. 2. Den målrealiserande reformbyråkratin Slagstad ser den politiserande ämbetsmannen som en av systemets handlingsideologer, en politiskt handlande ämbetsman som bedriver ett radikalt reformarbete utifrån en vetenskapligt förankrad ideologi. Den ideologiska plattform som gällde i ämbetsmannastaten från 1840-talet framåt innebar att samhället skulle moderniseras genom en stark statsmakt men det skedde genom en samtidig förstärkning av expertmakten och statsmakten. Därmed skapades en tudelad byråkrati. Den rättsstatliga, som leddes av den juridiska expertisen, och den reformbyråkratiska förvaltad av den nya fackliga expertisen. I Finland skedde inte någon sådan tudelning under ämbetsmannastaten, inte heller under självständighetens första årtionden. En stark stat var förvisso målsättningen hos alla betydande politiska inriktningar, trots mycket olika ideologiska utgångspunkter. 4 Högern betonade den allmänna ordningen och säkerheten, socialdemokraterna ville utveckla välfärdsfunktionerna medan agrarerna drev landsbygdsutvecklingen och bildningsfrågorna. Sedermera har föreställningen om den starka staten förblivit tämligen bestående i finländsk politik. 5 I början av självständighetstiden var den emellertid entydigt förankrad i rättsstatsidén. Den finländska förvaltningsdoktrinen har historiskt sett grundat sig på en formell rättsstatsuppfattning som utsträcker sig till förhållandet mellan medborgaren och staten men inte till medborgarnas inbördes förhållanden. Den har inneburit en starkt markerad uppfattning om att statens maktutövning skall ske inom ramen för rättsordningen och att individen även har en skyddad rättsfär som garanteras genom de i grundlagen stadgade grundrättigheterna. Förvaltningens verksamhet bör såväl formellt som i sak vara knuten till lag. Grunden för rättsstaten lades i slutet av talet, vilket medförde att lagstiftningen befann sig på en tillfredställande nivå redan före självständigheten. Efter inbördeskriget befästes rättsstatsprinciperna under och 1930-talen. De ansågs vara väl lämpade för den fria marknadsekonomi som då rådde. Såväl allmän som enskild fördel kunde bäst främjas om staten begränsades till att upprätthålla rättsordningen och infrastrukturen. Individen skulle ges en omfattande handlingsfrihet inom ramen för rättsordningen. Via rättsväsendet skulle staten garantera medborgarna ett rättsskydd. Däremot styrde staten inte samhällsutvecklingen på planmässig väg. Statens handlande var närmast retroaktivt missförhållande skulle korrigeras i efterhand. Myndigheterna betraktades som relativt mekaniska och passiva instrument för tillämpning av lagstiftningen. 6 Med andra ord svarade tidens förvaltningsuppfattning relativt väl mot den byråkratiska idealmodellen.

4 Artikler: Reformismens tydlighet och otydlighet Orsakerna till att den självständigt agerande reformbyråkratin är av ett senare datum i Finland än i Norge ligger i de historiska och institutionella skillnaderna mellan de två länderna. De oerhört djupa samhällsklyftorna medförde att rättsstatsuppfattningen hade en stark grogrund under självständighetstidens första årtionden. En annan orsak är avsaknaden av en politisk hegemoni likt den Arbeiderpartiet uppnådde i Norge efter 1945 och socialdemokraterna i Sverige efter I Finland var partifältet splittrat, särskilt på vänsterkanten. Ytterligare en orsak är att förvaltningssektorerna särskilt ministerieförvaltningen så vi känner den idag i huvudsak började ta form från och med 1920-talet, även om de hade sin grund i de expeditioner som under autonomitiden verkade under senaten. Den historiska utvecklingen är möjligen också förklaringen till att den radikala reformbyråkratin inte kan personifieras på samma sätt som Slagstad gör i fallet Norge. Starka och inflytelserika ledande ämbetsmän har förvisso alltid funnits även i Finland men vid den här tiden arbetade de inte utifrån någon klar definierad vision om det goda samhället. Däremot förstärktes expertmakten gradvis även i Finland men förstärkningen var invävd i förvaltningens allmänna expansion. 3. Ideologisering och avideologisering Skall man söka drivkraften bakom en ideologiskt förankrad finländsk reformism är den samförståndsanda som gradvis växten fram efter andra världskriget av stor betydelse. De krigstida förhållandena skapade en helt annan beredskap till ett centralstyrt hälsovårdssystem, en utvecklad familjepolitik och en helhetsmässig samhällsplanering än det funnits före krigen. Den pris- och lönereglering som skulle stöda återuppbyggnaden efter kriget hämmade emellertid marknadernas verksamhet och bromsade produktivitetsutvecklingen. Därtill saknade partierna länge en klar reformpolitisk strategi. Konsekvensen av detta var att den beredskap till större välfärdspolitiska reformer som i och för sig fanns kom till uttryck med påtagligt fördröjd effekt. Reformerna drevs stegvis och i flera fall innebar förnyelsearbetet att man efter kriget återupptog reformansträngningar som initierats under de ekonomsikt goda åren på 1930-talet. Särskilt stor betydelse för samförståndsandan fick det så kallade rödmyllesamarbetet, regeringssamarbetet mellan socialdemokraterna och agrarerna (sedermera Centerpartiet) men också det fördjupade vänstersamarbetet som länge omöjliggjorts av den ideologiska och arbetsmarknadspolitiska splittringen. Det växande samförståndet tog sig uttryck i två tendenser som på det hela taget kulminerade under perioden För det första inordnades hela samhällssektorer i den offentliga politiken utifrån föreställningen om en systematiskt styrd utveckling med ramoch utvecklingslagstiftningen som det främsta instrumentet. Politiken präglades kort sagt av planeringsoptimism. Den andra tendensen var liberaliseringen av politiken som i sextiotalsradikalismens anda tog sig uttryck en mera frisinnad lagstiftning. Politikens nya inriktning handlade naturligtvis om att de snabba sociala förändringarna återspeglade sig i det politiska klimatet och beslutskulturen. Ur socialdemokraternas synpunkt var förändringarna i så måtto följdriktiga att en strikt central styrning av välfärdssektorerna var en naturlig del av den socialdemokratiska ideologin. Redan i slutet av 1950-talet hade emellertid Agrarförbundet/Centerpartiet gått in för att förstärka sina kulturpolitiska bastioner genom att dirigera planeringsarbetet inom kultur-, vetenskaps- och utbildningspolitiken. Dessutom intog man redan i början av

5 216 Stefan Sjöblom 1960-talet en positiv hållning i grundskolfrågan. I förhållandet mellan socialdemokraterna och centerpartiet formade sig de här sektorerna till konsensusområden, och samarbetet kunde gradvis utvidgas till andra välfärdssektorer. 7 Öppna konflikter kunde kringgås genom att man tog i bruk»neutrala«planeringsmetoder både i den offentliga ekonomin och i verksamhetsplaneringen. Om man uttryck de här förändringarna i Slagstads termer kan man säga att planeringssystemen kom att ge uttryck för det vetenskapliga inslaget i reformismen. Genom ram- och utvecklingslagstiftningen blev legitimeringsgrunden utpräglat styrningsjuridisk även i Finland. I nordisk jämförelse var utvecklingen emellertid av historiska skäl påtagligt fördröjd. 4. Moderniseringens otydlighet När det gäller förvaltningsutvecklingen under de senaste decennierna pekar Slagstad på ett mycket viktigt drag som präglar dagens situation även i Finland, nämligen att styrnings- och beslutssystemen blivit allt mera oöversiktliga och otydliga. Det handlar delvis om att den ideologiska grunden för reformarbetet inte är lika entydig som tidigare men också om att marknadslogiken delvis trängt ut politiken. Som Slagstad säger är nationen inte längre den självklara institutionella ramen för moderniseringsprojektet. I Finland är utvecklingen i det här avseendet delvis paradoxal. Sedan 1980-talet har förvaltningspolitiken en betydligt större synlighet och politiskt tyngd än den hade under tidigare decennier. Det partipolitiska samförståndet kring en effektivitetsinriktad förvaltningspolitik har på det hela taget förblivit bestående oberoende av växlingar i regeringssamarbetet. Det har man lyckats uppnå genom att mycket starkt knyta förvaltningspolitiken till den ekonomiska politiken, och på så sätt definiera förvaltningsutvecklingen som en nationell framgångsfaktor. 8 Marknadslogikens intrång och de nyliberala föreställningarna om en fri och öppen världsekonomi skapade bland företagsledare, ledande politiker och tjänstemän en mental modell som blev riktgivande när det gällde att definiera målen för samhällspolitiken. Den modellen gällde även förvaltningspolitiken med finansministeriet som en över tid allt starkare pådrivande kraft. Därmed har stora New Public Management inspirerade reformer kunnat göras utan stora ideologiska och partipolitiska motsättningar. Otydligheten i dagens situation kommer sig emellertid av det sätt på vilket reformerna genomförts, och det är ingen tvekan om att utvecklingen har haft en fragmenterande inverkan på samhällsstyrningen. Dagens samhällsstyrning kan inte förstås i termer av ett styrsystem. Den formas genom flera olika system. Rent principiellt beror det på att staten i sin förvaltningspolitik lösgjort sig från enhetsstatsmodellen och gått i riktning mot en föreställning som beskrivits som en statssamfundsmodell. 9 Den innebär att samhällsstyrningen inte längre uppfattas som ett enhetligt och centraliserat system, utan som olika arenor med varierande styrnings- och ledningsprinciper. I de traditionella förvaltningsuppgifterna förenas en legalistisk tradition med modern managerialism. Traditionella värden för god förvaltning betonas. I den offentliga affärsverksamheten tillämpas marknadsekonomiska lönsamhetsprinciper. I serviceproduktionen är servicerelaterade kvalitets- och brukarvärden centrala. Problemet är emellertid att vare sig staten eller någon annan aktör klarar av att upprätthålla skarpa gränser mellan de olika arenorna. Samhällsstyrningen blir i stället ett utfall av parallella styrsystem. Resultatstyrningen är visserligen det dominerande

6 Artikler: Reformismens tydlighet och otydlighet ledningssystemet men samtidigt tillämpas norm- och resursstyrning, ägarstyrning, program- och informationsstyrning. Styrningssystemen utvecklas på ett sätt som Paul Pierson utifrån en institutionell tolkning beskrivit som layering snarare än elimination. 10 Det innebär att man etablerar nya institutioner utan att eliminera gamla. På samma sätt läggs nya styrformer till gamla, och den totala bilden blir mycket sammansatt. Gränserna mellan styrningssystemen är inte distinkta. Det leder till oklarheter om vem som styrs och med vilka medel de styrs. När samma styrningsprinciper tillämpas i organisationer med mycket varierande egenskaper uppstår stora skillnader på politikens utfallssida. 5. Det diffusa ansvaret De senaste decenniernas utveckling har i allt högre grad inneburit att politikens och förvaltningens organisering i sig skapar en allt större variation och bidrar till en större ojämlikhet mellan olika medborgargrupper. Politiken får disaggregerande effekter. 11 Även om centralstaten i Finland velat bevara kontrollen och initiativet på ett mera markerat sätt än i många andra länder, har man samtidigt öppnat för nya organiserings- och produktionsformer som skall medge flexibla och behovsanpassade lösningar. Ytterligare skapar många styrmedel variation därför verksamheter och serviceformer helt enkelt är i grunden olika. Ett annat dominerande drag i styrningssystemens utveckling är att många för den enskilde individen viktiga avgöranden förskjuts allt längre in i den politiska processens tillämpningsfas, till förvaltningen och de serviceproducerande enheterna. Den utvecklingens ställer frågan om demokratisk ansvarsutkrävning på sin spets. Problemet med att anpassa kriterierna för en demokratisk procedur till kraven på flexibilitet, autonomi och effektivitet är i grunden olöst. 12 Ansvar utifrån en demokratisk procedur har ersatts av ansvarsutkrävning genom resultat. De politiska institutionerna blir allt mera distanserade. Ansvar genom resultat förverkligas via relationen mellan förvaltningsorganisationen och dess ledning eller styrande organ, inte genom relationen mellan de politiska institutionerna och förvaltningen. Ansvarsutkrävningen är fortfarande starkt förankrad i den traditionella föreställningen om ett representativt styrelseskick, enligt vilken offentliga handlingar skall vara auktoriserade genom politiskt fastställda målsättningar och/eller lagstiftningen. I ett finländskt sammanhang är det mycket anmärkningsvärt att utredning på utredning med viktiga förändringar i styrningssystemen produceras utan att de folkvalda organens roll nämnvärt berörs. Den allt större komplexiteten i offentliga organisationsoch styrformer har helt enkelt lett till att det inte längre existerar någon entydig modell för ansvarsutkrävning. Det finns sällan en enda ansvarig, lika litet som det finns en entydig ansvarsutkrävande part. Komplexiteten gör att en sådan modell är omöjlig att uppnå. Det politiska ansvaret vävs, beroende på verksamhet, samman med ett hierarkiskt, ett juridiskt, ett professionellt och ett direktdemokratiskt ansvar. Både politiska och juridiska ansvarsmekanismer kan i praktiken åsidosättas av en stor administrativ variation och en utvidgad byråkratisk handlingsfrihet. Utvecklingen förstärker inte bara den ständigt närvarande spänningen mellan den styrandes makt och den enskildes rätt som Slagstad diskuterar i sin artikel. Även den grundläggande spänningen mellan dagens flexibla organisationsformer med stora frihetsgrader för medverkande aktörer å ena sidan, och å andra sidan de högst begränsade möjlighe-

7 218 Stefan Sjöblom terna att formulera entydiga regler för demokratisk ansvarsutkrävning blir allt mera påtaglig. En konsekvens av den allt mera diffusa ansvarsfördelningen kan möjligen bli att rättsliga och rättighetsbaserade principer igen får en större betydelse i förvaltningsverksamheten. I Finland pekar den över tid ökande regleringen 13 och en tämligen stark rättighetstradition 14 i den riktningen. Ansvarsproblematiken innebär emellertid också att det behövs nya perspektiv på den statliga reformpolitiken i största allmänhet. 6. Har reformismen spelat ut sin roll? Den nya organiserings- och styrformerna förefaller alltså med hänsyn till ansvarsutkrävningen ha haft en dubbel effekt. Dels förskjuts uppmärksamheten från de sociala och moraliska grunderna för den offentliga verksamheten till dess mätbara prestationer, dels har den politiska ansvarsutkrävningens betydelse minskat till förmån för andra ansvarsformer, särskilt hierarkisk, juridisk och professionell ansvarsutkrävning. Utvecklingen reflekterar inte bara en avideologisering utan också en avpolitisering av politiken. När den offentliga politikens organiseringsformer är diffusa, förvaltningens frihetsgrader stora och det mesta förefaller handla om verkställighet förvrängs bilden av politiken. Offentliga tjänster uppfattas inte nödvändigtvis som ett resultat av politisk verksamhet. Det är en av förklaringarna till att förtroendet för den offentliga tjänsteproduktionen kan vara högt trots att tilltron till politiken och de politiska institutionerna är svag. Avpolitiseringen av politiken har den problematiska konsekvensen att den offentliga politikens utfallssida inte i samma mån som tidigare genererar stöd till de politiska institutionerna. Den politiska innebörden av de senaste decenniernas förvaltningsutveckling är med andra ord stor och på många sätt djupt problematisk. Det finns därför anledning att fråga sig huruvida reformismen spelat ut sin roll. Om man med reformism avser en i staten förankrad, ideologiskt driven och generell förvaltningspolitik är svaret sannolikt ja. Vill man utverka de fördelar som i princip finns inbyggda i de nya organisations- och styrformerna går det inte att bedriva en centraliserad och generell förvaltningspolitik utifrån föreställningen om en stark stat. Verklighetens mångfald har helt enkelt kört förbi en sådan rationalistiskt inspirerad reformoptimism. Istället krävs en differentierad och mera nyanserad reformpolitik, där man utgår från respektive verksamheters grundläggande egenskaper med målsättningen att förenkla och klargöra ansvarsrelationerna i den offentliga organiseringen. Referenser Alasuutari, Pertti Suunnittelutaloudesta kilpailutalouteen. Miten muutos oli ideologisesti mahdollinen? Yhteiskuntapolitiikka 69 (2004): 1, Bouckaert, Geert, Ormond, Derry & Peters, B. Guy A potential Governance Agenda for Finland. Research Reports 8/2000. Helsinki: Ministry of Finance. Harrinvirta, Markku Strategies of Public Sector Reform in the OECD Countries. A Comparison. Commentationes Scientarum Socialium 57. Helsinki: The Finnish Society of Sciences.

8 Artikler: Reformismens tydlighet och otydlighet Heiskanen, Ilkka Julkinen, kollektiivinen ja markkinaperusteinen. Suomalaisen yhteiskunnan hallintajärjestelmien ja julkisen päätöksenteon kehitys ja kehittäminen ja 1970-luvuilla. Deta 31. Helsinki. Mäenpää, Olli Julkisen hallinnon muutosvaiheita Suomessa. Helsinki: Valtionhallinnon kehittämiskeskus. Pierre, Jon New Governance, New democracy? QoG Working Paper Series 2009:4. Gothenburg: University of Gothenburg, Department of Political Science. Pierson, Paul Politics in time: history, institutions, and social analysis. Princeton University Press. Scheinin, Martin Protection of Economic, Social and Cultural Rights in Finland A Rights- Based Variant of the Welfare State? In: Scheinin, Martin (ed.) Welfare State and Constitutionalism Nordic Perspectives. Nord 2001:5. Copenhagen: Nordic Council of Ministers. Sjöblom, Stefan Den starka statens styrningsproblem. Publikationer från projektet»förvaltningslösningars språkliga konsekvenser«. Helsingfors: Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Tala, Jyrki Lainsäädäntötoiminnan kehityspiirteitä Suomessa Teoksessa Tala, Jyrki & Litmala, Marjukka (toim.) Katsauksia Suomen lainsäädäntökehitykseen Paremman sääntelyn toimintaohjelma. Osa 2. Valtioneuvoston kanslian julkaisusarja 9/2006. Helsinki: Valtioneuvoston kanslia. Tiihonen, Seppo Kohti uutta hallitsemismallia Ingår i: Hallintohistoriakomitea Suomen keskushallinnon historia Helsinki: Edita. Tiihonen, Seppo Poliittisen hallitsemisen ja julkisen hallinnon kehitys Helsinki: Valtiovarainministeriö. Ylikangas, Heikki Suomen tasavallan virkamieseliitti. Ingår i: Hallintohistoriakomitea Suomen keskushallinnon historia Helsinki: Edita. Noter 1. Iakttagelserna om den finländska förvaltningsutvecklingen återgår delvis på Sjöblom Ylikangas 1996, 918 ff. 3. Ylikangas 1996, 918 ff. 4. Tiihonen 1996, 527 ff. 5. Se Sjöblom 2011 för en mera ingående granskning av förändringar i den finländska statsuppfattningen. 6. Mäenpää Heiskanen 1977, 212 ff, Harrinvirta Alasuutari 2006, även Sjöblom 2011, 55 ff.. 9. Tiihonen 2003, Pierson För ett utförligare resonemang om detta, se t.ex. Pierre Pollitt & Bouckaert 2002, 181; Pierre 2009, Tala 2006, Sjöblom 2011, 28 f. 14. Scheinin 2001, 245.