Nationell kommunikationsstrategi för vacciner och vaccinationsprogram

Transkript

1 Nationell kommunikationsstrategi för vacciner och vaccinationsprogram

2 Du får gärna citera Socialstyrelsens texter om du uppger källan, exempelvis i utbildningsmaterial till självkostnadspris, men du får inte använda texterna i kommersiella sammanhang. Socialstyrelsen har ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas, enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Även bilder, fotografier och illustrationer är skyddade av upphovsrätten, och du måste ha upphovsmannens tillstånd för att använda dem. ISBN Artikelnummer Publicerad december 2014

3 Förord Målet med de svenska vaccinationsprogrammen är att erbjuda människor ett gott skydd mot sjukdomar och förebygga att sjukdomarna sprids i samhället. Skälet till att alla barn, och i vissa fall vuxna, erbjuds de vaccinationer som omfattas av vaccinationsprogrammen är att sjukdomarna är allvarliga och smittsamma och att det finns möjlighet att förebygga dem med hjälp av vaccination. För att erbjudandet ska accepteras behöver det finnas information tillgänglig för människor att grunda sitt beslut på. Det behöver också finnas ett högt förtroende för de myndigheter och den hälso- och sjukvård som står bakom rekommendationerna. I samband med den nya regleringen av vaccinationsprogram 2013 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att i samverkan med Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket ta fram en kommunikationsstrategi som uppfyller de behov av information som såväl allmänheten som professionen har. Efter att ha sett över behoven och gått igenom befintlig kunskap för att möta dem har myndigheterna tagit fram ett antal strategiska vägval för sitt arbete med kommunikation om vaccinationsprogrammen. Det är den inriktning som myndigheterna anser är angelägen för att med hjälp av kommunikation långsiktigt och i samverkan med hälso- och sjukvården stödja arbetet med de nationella vaccinationsprogrammen. Detta dokument utgör kommunikationsstrategin och rapporteras till regeringen inom ramen för uppdrag med diarienummer S2013/240/FS, delredovisning c. Kommunikationsstrategin riktar sig främst till chefer och medarbetare som arbetar med vaccinationsprogrammen vid berörda myndigheter, men också till berörda verksamheter och funktioner inom hälso- och sjukvården, såsom smittskyddsenheter, barnhälsovård, elevhälsa, kommunikationsansvariga och anställda vid landstingens informationstjänster. Lars-Erik Holm Generaldirektör

4

5 Innehåll Förord... 3 Sammanfattning... 7 Inledning... 9 Förutsättningar för kommunikation...10 Metod och underlag Strategiska vägval Samordna den nationella informationen...19 Involvera och stödja vårdpersonalen...19 Föra en aktiv dialog och möta frågor...20 God kunskap om behov och omvärld...20 Aktörer Målgrupper och intressenter Personalen inom hälso- och sjukvård...25 Allmänheten...26 Tillgänglighet och tilltal Kommunikationskanaler En gemensam arbetsprocess Uppföljning av strategin Referenser... 33

6

7 Sammanfattning Kommunikation är centralt i allt förebyggande arbete inom hälso- och sjukvården. Det är tydligt i frågan om nationella vaccinationsprogram, där olika former av kunskap behöver vara transparent, tillgänglig och användbar för många och heterogena målgrupper. För att långsiktigt möta allmänhetens och vårdpersonalens behov kommer Socialstyrelsen att i samverkan med Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket arbeta utifrån några kommunikationsstrategiska vägval. Vägvalen ger stöd och underlag för fortsatta handlingsplaner och kommunikationsinsatser, samt underlättar samverkan om kommunikation mellan nationella, regionala och lokala aktörer. Vägvalen består i att: Fortsatt vidareutveckla och bättre samordna den nationella informationen Involvera och stödja vårdpersonal i kommunikationsprocessen Föra en öppen dialog och kontinuerligt möta aktuella frågor Ha en fortsatt god kunskap om kommunikationsbehov för att långsiktigt kunna möta dem. De nationella vaccinationsprogrammen har sedan många år en hög och stabil anslutning. Den kunskap som Socialstyrelsen tagit fram under arbetet med denna kommunikationsstrategi visar också att förtroendet för vaccinationsprogrammen generellt sett är högt. Ändå är behoven av kunskap och kommunikation om sjukdomarna och vaccinationerna inom programmen idag större än tidigare. Orsakerna till detta är flera och samverkar med varandra: Det individuella valet betonas i all hälso- och sjukvård idag, vilket förutsätter att människor fattar välgrundade beslut om sin hälsa, t ex när det gäller att låta vaccinera sig eller sitt barn. Underlag för beslutet, som möter individuella behov, behöver erbjudas av hälso- och sjukvården. Information om vaccinationer finns idag på många ställen, t ex på internet, och uppfattas i många fall av allmänhet och vårdpersonal som svår att värdera. Allmänhet och vårdpersonal efterfrågar samlad information från nationella myndigheter och hälso- och sjukvård, som underlag för sina beslut och sitt arbete kopplat till de nationella vaccinationsprogrammen. Idag uppfattas den nationella informationen i hög grad som välgrundad och trovärdig, men i vissa fall inte som tillräckligt tillgänglig och anpassad till dagens olika behov. Behoven av kunskap och underlag inför ett beslut om vaccination varierar stort mellan individer och målgrupper i befolkningen. Det är en naturlig följd av att möjligheterna att kommunicera ökat kraftigt genom internet, kunskapsläge och värderingar förändras och erbjudandet om vaccination i hälso- och sjukvården utvecklats. NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 7

8 8 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

9 Inledning De nationella vaccinationsprogrammen har sedan många år en hög och stabil anslutning. Samtidigt har behoven av att hälso- och sjukvård och myndigheter kommunicerar om vaccinationer otvetydigt ökat i takt med att medielandskap och samhälle utvecklats. Idag finns en stor efterfrågan på fakta och information, men också på att få stämma av frågor inför ett beslut. Denna efterfrågan behöver myndigheter och sjukvård möta genom dialog, både genom digital kommunikation och i personliga möten. De allra flesta ser det idag som en självklarhet att tacka ja till vaccinationer inom de nationella programmen, det visar den kunskap som Socialstyrelsen tagit fram inom ramen för det här uppdraget. Men enligt Folkhälsomyndighetens uppföljning av vaccinationsprogrammen är vaccinationstäckningen i några sammanhang betydligt lägre än riksgenomsnittet; antingen på grund av att människor valt att inte vaccinera sig själva eller sina barn, eller för att de helt enkelt inte nåtts av kunskap om att de har rätt till vaccination för att förebygga svåra sjukdomar. Folkhälsomyndigheten har här identifierat behov som i vissa fall är både möjliga och angelägna att möta med hjälp av målgruppsanpassad och samordnad kommunikation [1, 2, 3, 4]. Många samtal och uppgifter om vaccinationer förekommer på internet, i sociala kanaler och traditionella media. Enligt Socialstyrelsens undersökningar har föräldrar detta med sig i mötet med vårdpersonalen, där de självfallet vill stämma av frågor inför ett beslut om vaccination. Undersökningarna visar att vårdpersonal tar ett stort ansvar för att besvara frågor och kommunicera med föräldrar och allmänhet, men att det stöd de har för att göra det inte alltid räcker till. Här behövs ständigt aktuellt kunskapsstöd, men också utrymme för dialog och möjlighet att hänvisa till mer information som möter allmänhetens frågor [1, 5, 6]. Genom att samhället idag förebygger många sjukdomar på ett framgångsrikt sätt har kunskapen om vad de innebär fallit i glömska. Ett viktigt mål för kommunikationsinsatser är därför att öka denna kunskap. Kommunikationen ska: vara ett verktyg för att säkerställa att alla Sveriges invånare får tillgång till det nationella erbjudandet om vaccination, erbjuda öppenhet och transparens kring centrala beslut som rör vaccinationsprogrammen, ge underlag för att fatta beslut om vaccination för egen eller andras del, utifrån bästa tillgängliga kunskap. Om kommunikationsstrategin Strategin är ett underlag för de nationella myndigheter och andra aktörer som kommunicerar om sjukdomar och vaccinationer inom ramen för de nationella vaccinationsprogram. Den ska vara ett stöd när handlingsplaner och kommunikationsinsatser på kort och lång sikt tas fram och underlätta samverkan mellan nationella, regionala och lokala aktörer. NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 9

10 Förutsättningar för kommunikation Vaccinationsprogram idag Från och med den 1 januari 2013 delas nationella vaccinationsprogram in i allmänna program, som i dagsläget endast omfattar barn, och särskilda program, som riktar sig till personer i riskgrupper för olika sjukdomar. Alla vaccinationer i Sverige är frivilliga, oavsett om de ingår i ett nationellt program eller inte. Utöver vaccinationerna i de nationella programmen, som regleras i smittskyddslagen, erbjuder flera landsting och regioner gratis vaccination även mot andra sjukdomar [7]. Allmänheten möts därigenom av flera olika vaccinationserbjudanden från flera aktörer, vilket riskerar att skapa otydlighet och kan leda till missförstånd. För att kommunikationen bättre ska möta dagens behov, krävs en utvecklad samverkan och samordning mellan nationella myndigheter och huvudmännen för hälso- och sjukvården. Komplext område Vaccinationsområdet är komplext och vilar på en stor kunskapsmassa. Oavsett om man arbetar professionellt med vaccinationer eller om man som privatperson ska fatta beslut om vaccination för egen del eller för sitt barns räkning, är det många saker att ta in. Några av de frågor som kommer upp är: Varför behöver jag vaccinera mig? Vem avgör det? Vad händer när jag vaccinerat mig? Vad händer om jag inte gör det? Vart vänder jag mig om jag vill veta mer? Varför får jag inget svar? [1]. Denna komplexitet präglar idag en omfattande del av sjukvården, men även samhället i övrigt. Allmänheten förväntas fatta individuella beslut utifrån komplexa underlag i en mängd sammanhang. Antalet kommunikationskanaler har ökat explosionsartat under de senaste decennierna, så även det antal aktörer som kommunicerar om vaccinationer. Samtal förs naturligtvis på många fler ställen än de offentliga och sprids idag snabbt och lätt genom sociala medier. Förutsättningarna för att kommunicera om vaccinationer påverkas alltså av en mängd samverkande faktorer, varav några sammanfattas nedan: Vaccinationsprogrammen i Sverige är väl kända och accepterade av de flesta, men kunskapen om sjukdomarna inom vaccinationsprogrammen är generellt sett låg i befolkningen eftersom få idag har personlig erfarenhet av dem [1]. Allmänheten känner ett högt förtroende för vårdpersonalen som informationskälla och förväntar sig att få samtala med vårdpersonal inför sitt beslut om vaccination [1]. Människor uppmanas idag generellt att ställa frågor om den vård och behandling som de erbjuds, och har rätt att bli bemötta så att de förstår risken och nyttan med olika handlingsalternativ [8, 9]. Många söker information på internet (sex av tio föräldrar) inför beslut om vaccination och upplever att det kan vara svårt att värdera källan och kunskapen bakom informationen på internet [1, 5, 7]. Människor känner ett högt förtroende för nationella myndigheter som kunskapskälla och förväntar sig att enkelt hitta nationell information om 10 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

11 vaccinationer på internet. Samtidigt uppfattas nationella myndigheter som relativt passiva och osynliga i sin digitala kommunikation [1]. Hur myndigheter och sjukvård kommunicerar i relation till olika händelser på vaccinationsområdet har en potential att påverka förtroendet för nationella vaccinationsprogram [1, 10]. Människor vänder sig idag till många källor för att söka information och kunskap. En orsak är att möjligheten finns genom internet, men också en förändrad inställning till auktoriteter i samhället [11, 12, 13]. Preventionens dilemma När sjukdomar blir ovanliga som en följd av vaccination, minskar kunskapen om sjukdomarna och deras konsekvenser. I förlängningen kan det också bli så att biverkningar av vaccin uppfattas som mer oroande än själva sjukdomen. Det kan leda till sjunkande vaccinationstäckning och därmed nya sjukdomsutbrott. Paradoxen blir att ett framgångsrikt vaccinationsprogram till slut motverkar sig självt om inte kunskapen om behovet upprätthålls. Kunskap om sjukdomarna är därför central för förtroendet för vaccinationsprogrammen och i kommunikationen om dem [14]. Riskkommunikation Vaccinationsområdet innefattar bedömningar av risker. En risk innebär att något oönskat, såsom svår sjukdom, hotar att inträffa. När det gäller att hantera risken, det vill säga påverka situationen så att händelsen inte inträffar, vilar myndigheternas och sjukvårdens rekommendationer och råd på bedömningar som är gjorda på vetenskaplig grund och utifrån bästa tillgängliga kunskap. Vid riskkommunikation möter denna objektiva beskrivning av risken en subjektiv, där personliga erfarenheter, rädsla, värderingar eller attityder också spelar in. De två perspektiven kan krocka i en mängd sammanhang; i hälsooch sjukvården liksom i den offentliga debatten, och riskerar att hamna i konflikt. Myndigheter och hälso- och sjukvård kan bidra till att överbrygga avståndet mellan de två perspektiven, genom att möta människor i en öppen dialog om sjukdomarna, vaccinationerna och kunskapen bakom dem. Figur 1 nedan illustrerar schematiskt några av skillnaderna mellan olika uppfattning av risk [15]. Figur 1. Olika perspektiv utmaning vid riskkommunikation Expertens riskbedömning Vetenskap Sannolikhet Acceptabel risk Föränderlig kunskap Relativ risk Befolkningsunderlag Allmänhetens riskuppfattning Egen upplevelse Upplevd säkerhet Personlig nytta Är det eller är det inte? Individuella konsekvenser Enskilda händelser, rykten Källa: Fritt efter Beck, 2000, och Weiss, NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 11

12 Händelser som ställer särskilda krav Vissa händelser och situationer kräver att myndigheter och sjukvård särskilt uppmärksammar och analyserar kommunikationsbehov, för att kunna möta dem öppet, i tid och på ett sätt som lämnar utrymme för dialog om kunskapsläget. Det handlar om händelser och frågor där utrymmet för missförstånd och spekulationer är större än vanligt. Exempel på sådana händelser är: Förändringar i de nationella vaccinationsprogrammen Introduktion av nya vaccinationer i regionala program Nya forskningsresultat kopplat till vaccinsäkerhet Reaktioner eller biverkningar efter vaccination Misstag när det gäller hantering eller bemötande vid vaccination Rykten eller påståenden om vaccinationer i media eller lokala sammanhang Indraget eller utbytt vaccin (tillfälligt eller permanent) Plötsliga förändringar i vaccinationstäckning Utbrott av sjukdomar som kan förebyggas med vaccination [1, 10, 11] Internets betydelse Förutsättningarna för kommunikation har förändrats i grunden i och med internet. Kunskap och information görs snabbt tillgänglig på internet där den sprids vidare och tolkas av många. Informationen finns också kvar och kan aktualiseras om och om igen. Ytterligare en effekt är att det på digitala forum är lätt att föra samtal och dialog om informationen. I detta sammanhang behöver myndigheter och hälso- och sjukvård göra kunskap om vaccinationsprogrammen tillgänglig i många olika former och vara delaktiga i dialogen om den. Digitala kommunikationskanaler är självklara verktyg i detta arbete. I figur 2 sammanfattas förutsättningarna för kommunikation om vaccinationer och de krav de ställer på kommunikationsarbetet. Figur 2. Förutsättningar för kommunikation om vaccinationer och vad de innebär för kommunikationsarbetet Vaccinationsprogram idag Komplext område Preventionens dilemma Riskkommunikation Särskilda händelser Internet som kunskapskälla Tydlighet runt olika erbjudanden Individuellt anpassade underlag för beslut Bred kunskap om sjukdomarna Dialog om grunder för rekommendation Öppenhet, timing och samstämmighet Effektiv användning av digitala kanaler 12 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

13 Metod och underlag För att få kunskap om allmänhetens och vårdpersonalens kommunikationsbehov har Socialstyrelsen gjort undersökningar och tagit del av andras studier, litteratur och forskning på området. Myndigheten har också gått igenom befintlig information och kommunikationskanaler på vaccinationsområdet. Samtal för att ta del av erfarenheter och synpunkter och lägga en grund för vidare samarbete har också förts med representanter för landstingens smittskyddsenheter, barnhälsovården, elevhälsan, 1177 Vårdguiden, Rikshandboken i barnsjukvård och landstingens kommunikationschefer. Allmänhetens informationsbehov och attityder Under vintern 2013/2014 lät Socialstyrelsen undersökningsföretaget Ipsos genomföra en studie av kunskap, attityder och informationsbehov bland föräldrar till barn upp till 16 år. Undersökningen bestod av en kvalitativ förstudie på underlag av fokusgrupper, med en efterföljande enkätstudie där frågor som kommit fram i förstudien följdes upp och kvantifierades. Resultaten visar att vaccinationsprogrammen är väl kända och accepterade. Drygt åtta av tio föräldrar svarar att det är en självklarhet för dem att tacka ja till de vaccinationer som erbjuds deras barn inom de nationella programmen. På frågan om föräldrarna tackat ja till de vaccinationer som erbjudits deras barn inom programmen, svarar 95 procent att de gjort det. Nio av tio föräldrar uppger i undersökningen att de känner till vaccinationsprogrammen. Det innebär att en liten andel av föräldrarna låter vaccinera sina barn utan att känna till programmet. Kommunikationsinsatser för att öka kunskapen om de sjukdomar och vaccinationer som omfattas av programmen är därför angelägna för att dels förebygga obefogad oro för biverkningar, dels skapa en mer jämlik tillgång till erbjudandet om vaccination. Det finns ett högt förtroende för både hälso- och sjukvård och för nationella myndigheter som källor till information om vaccinationer, enligt denna undersökning. Föräldrar vill allra helst ha information direkt från vårdpersonal och genom hälso- och sjukvårdens kommunikationskanaler. Relativt få föräldrar vänder sig idag direkt till myndigheternas webbsidor, mellan en och två av tio, men de förväntar sig att hitta sådan information när de söker på internet. Därefter uppges vänner, läkemedelsföretag och media som de informationskällor man vänder sig till. Resultaten visar att när föräldrar vill ta reda på något om vaccinationer på egen hand, använder sig sex av tio av sökmotorer på internet. Den vägen hittar föräldrar till viss del information från myndigheter och hälso- och sjukvård, men de hittar också många uppgifter som upplevs svåra att värdera. I fokusgrupperna beskriver flera respondenter att de vill värdera uppgifterna i dialog med vårdpersonalen. Vårdpersonalens reaktion och förhållningssätt beskrivs som betydelsefulla och är något man minns och kan citera. En liten andel, fem procent, uppger i undersökningen att de någon gång tackat nej till vaccination för sitt barns räkning. Den vanligaste anledningen är rädslan för biverkningar. De som svarar så har generellt sett en lägre NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 13

14 kännedom om vaccinationsprogrammen, är något yngre än övriga respondenter och anser oftare att barn klarar av sjukdomarna på egen hand, om man bara sköter deras hälsa. Denna grupp av respondenter uppfattar nyttan med vaccination som mer oklar än övriga. Det visar att det finns en märkbar, om än liten, skillnad mellan undersökningsdeltagarnas kunskapsnivå och attityder, samt att detta behöver följas för att få kunskap om framtida kommunikationsbehov inte minst bland yngre åldersgrupper. I förstudiens fokusgrupper berättar flera deltagare att deras förtroende för vaccinationsprogrammen inte påverkats i stor utsträckning av de senaste årens besked om biverkningar efter vaccinationerna mot den pandemiska influensan, men att de däremot funderat på sitt eget ansvar för att inhämta information inför sina beslut om vaccination. Funderingarna handlar främst om svårigheterna med att tolka och värdera information från olika källor, på exempelvis internet, och att använda den som underlag för sitt beslut. Undersökningen visar på skillnader mellan hur olika vaccinationer uppfattas, vilket illustreras i figur 3. De vaccinationer som använts under lång tid och som man själv fått som barn, uppfattas i regel som trygga och säkra. Nya och omdiskuterade vaccin väcker däremot funderingar och frågor, oavsett om de är en del av de nationella programmen eller inte. Dessa berättelser går inte att generalisera till en större befolkning, men är exempel på resonemang runt vaccinationer som återkommer både i offentliga samtal och i andra studier [1]. Figur 3. Olika typer av vaccinationer placeras i olika vågskålar Tillgängligheten och tilliten ökar som en del av vaccinationsprogrammen Händelser och opinion kan påverka förtroendet Vaccinationer i de nationella programmen uppfattas i högre utsträckning som: Vaccin för alla något normalt Allvarliga epidemiska sjukdomar Väl beprövade vaccin som använts länge Vaccinationer utanför programmen uppfattas i högre utsträckning som: Vaccin för vissa ett val Tillfällighetsbaserat Individuellt betingat För- och nackdelar vägs från gång till gång Källa: Undersökning om kunskap, attityder och informationsbehov, Ipsos och Socialstyrelsen NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

15 Vårdpersonalens informationsbehov och attityder För att ta reda på vilket informationsbehov sjuksköterskor inom barnhälsovården har och vilka de helst vänder sig till, genomförde Socialstyrelsen under 2013 en enkätundersökning riktad till denna yrkesgrupp. Resultatet visar att sjuksköterskorna i hög utsträckning känner sig trygga i sin kunskap om de sjukdomar och vaccinationer som omfattas av programmen. Men samtidigt har de ett stort behov av fortbildning för att hålla kunskapen aktuell, av snabb och uppdaterad information vid behov och av att kunna stämma av uppgifter med en samlad kunskapskälla. Undersökningen visar, precis som tidigare uppföljningar, att det nationella informationsstödet är väl använt och uppskattat, men att det bör utvecklas till innehåll, form och kanaler för att möta fler behov. Respondenterna uttrycker särskilt ett stort behov av stöd för att samtala med föräldrar om vaccinationer, både i form av aktuell och uppdaterad information och i form av metoder för konstruktiv dialog i olika lägen [5]. För att följa upp hur det nationella informationsmaterialet fungerat i elevhälsan och få kunskap om informationsbehov kopplat till vaccinationer mot HPV har Socialstyrelsen genomfört en webbenkät bland skolsköterskor inom elevhälsan. Resultaten visar att den nationella informationen även i denna yrkesgrupp är uppskattad och använd, men att den kan utvecklas. I undersökningen ges förslag till utveckling som information som också riktar sig till eleverna, stöd för att möta frågor om exempelvis biverkningar (både när det gäller vaccinets säkerhet och förväntade effekter som smärtor i armen), kontinuerliga uppdateringar genom nyhetsbrev och tydligare närvaro av nationella myndigheter på webben och i offentliga samtal [6]. I en aktuell avhandling om kunskap och attityder bland ungdomar, föräldrar och vårdpersonal i relation till HPV-vaccinationer lyfts även tidsbrist och ett ibland otydligt uppdrag när det gäller ansvaret för att kommunicera med föräldrar och barn, som problematiska. Författaren betonar också skolsköterskornas avgörande roll, när det gäller att möta det stora behovet av kunskap om HPV-infektion och möjligheterna att förebygga den [16]. Kunskap om kommunikationsbehov har också inhämtats genom en enkät till landstingens smittskyddsläkare och vid tre workshops med företrädare för barnhälsovården, elevhälsan och smittskyddsenheterna och med sakkunniga experter vid Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket. Där påtalades återigen behovet av en samlad och samordnad satsning på att utveckla innehåll, form och kanaler för den nationella kommunikationen. Det främsta argumentet för detta är att underlätta för hälso- och sjukvården att kommunicera med den allmänhet de möter i olika sammanhang, utifrån samordnad och aktuell information [17]. Grupper med lägre vaccinationstäckning Även om vaccinationstäckningen i Sverige idag generellt sett ligger uppemot procent finns det några områden och grupper där den är betydligt lägre och där risken för utbrott av sjukdomarna följaktligen är högre. För att få kunskap om bakomliggande orsaker till detta, genomförde Folkhälsomyndigheten under 2013 en pilotstudie bland tre identifierade grupper där risken för utbrott av mässling och röda hund var högre än befolkningen i övrigt. Dessa var 1) en befolkning med antroposofisk livsstil i Järna, 2) en befolk- NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 15

16 ning med somalisk bakgrund i Rinkeby/Tensta och 3) papperslösa migranter i Stockholm och Göteborg. I studien användes en metod som utvecklats av Världshälsoorganisationen (WHO/Europa) kallad Tailoring Immunization Programmes (TIP), för att öka kunskapen om och överbrygga hinder för vaccination i grupper som är svåra att nå. En modell över de faktorer som studerats visas i figur 4 nedan. Resultatet visar på stora skillnader mellan grupperna när det gäller de bakomliggande faktorerna till deras beslut om vaccination. Studien visar också att det finns olika behov av förstärkta kommunikations- och utbildningsinsatser på lokal- och individnivå i de tre målgrupperna. Gemensamt för de studerade grupperna är att det krävs insatser för att få en förbättrad dialog med vården. Bland två av grupperna behövs också insatser för att bemöta och förebygga misstro mot MPR-vaccinet, genom saklig och riktad information [4]. Figur 4. Exempel på konceptuell karta enligt TIP-metoden faktorer som har betydelse för föräldrars beslut om vaccination Möjligheter Samhällsnivå Stöd Social nivå och gruppnivå Personlig motivation Individnivå Tillgång till vaccin Tillgänglighet till vaccin Egenskaper hos och utformning av vaccinationsmottagningar Kunskap om vaccinsjukdomar, vacciner och vaccination Stöd från vårdpersonal Föräldrars användning av vaccinationsservice Kunskap om och inställning till vaccinsjukdomar Kunskap om och inställning till vacciner Beslutfattande i medicin- och hälsorelaterade frågor Vaccinkomponenter och innehåll Sociala normer och stöd för vaccination Risk-nyttoanalys Övertygelser Samhällets norm avseende vaccination Avsikt att vaccinera Källa: Orsaker till lokalt låg täckning av MPR-vaccination i Sverige. Pliottest av WHO:s metod Tailoring Immunization Programmes (TIP). Folkhälsomyndigheten, NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

17 Befintlig nationell information Det saknas inte information om vaccinationer idag. Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket har omfattande och välgrundad information på sina webbplatser. Här finns information om sjukdomarna, om vaccinerna och om den kunskap som ligger bakom de nationella vaccinationsprogrammen. Myndigheternas webbinformation riktar sig främst till vårdpersonal, men innefattar också informationsmaterial som riktar sig till allmänheten. Den som söker information hos myndigheterna behöver utföra åtskilliga klick i webbplatsernas sökstruktur. Vid sökningar genom sökmotorer på internet hamnar Socialstyrelsens och de andra myndigheternas information i regel högt upp i sökresultatet, men det gör även andra informationskällor. Myndigheterna bör utveckla och strukturera den nationella webbinformationen så att den tydliggörs i webbstrukturen och är lätt tillgänglig genom sökningar på internet. Informationen behöver också långsiktigt stödja hälsooch sjukvårdspersonalen i deras kommunikation med allmänheten, genom att möta allmänhetens frågor och underlätta dialog om den kunskap som ligger bakom vaccinationsprogrammen. Den behöver även samordnas med informationen i de kanaler som hälso- och sjukvården använder för att kommunicera med allmänheten och med hälso- och sjukvårdspersonal. Utöver de nationella myndigheternas webbinformation finns ett nationellt informationsmaterial, i form av en bok och trycksaker som syns nedan i figur 5, samt webbpublikationer 1. Materialet riktar sig i olika delar till både vårdpersonal och allmänhet och faktablad finns på 20 språk. Informationsmaterialet är i sin helhet väl använt i barnhälsovården och elevhälsan. När informationsmaterialet har testats bland föräldrar och vårdpersonal har det mottagits positivt. Figur 5. Broschyr och bok om de nationella vaccinationsprogrammen 1 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 17

18 För att i högre utsträckning nå fram till både vårdpersonal och allmänhet behöver informationsmaterialet vidareutvecklas till form och innehåll och anpassas till fler sammanhang. Det behöver vara mer tillgängligt via digitala kanaler och möta fler behov inom de områden som det redan idag innefattar, det vill säga om sjukdomarna och deras konsekvenser, om vacciner och biverkningar och om risk och nytta med vaccinationer [1, 5, 6]. Internationell utblick En genomgång av tio länders vaccinkommunikation visar att länderna har valt olika modeller för att kommunicera om sina vaccinationsprogram. Skillnaderna beror till exempel på hur ansvaret för verksamheten fördelas mellan olika aktörer eller om vården genomförs och styrs utifrån en nationellt central eller regional organisation. Flera länder har samlat kunskap om vaccinationsprogram på en nationell webbplats där flera aktörer är delaktiga och ansvariga för innehållet. Oavsett om kommunikationen drivs av en enda myndighet eller av flera aktörer, tycks en framgångsfaktor vara att professionen inkluderas i hela kommunikationsprocessen, dvs. uppföljning, analys, planering och genomförande [18]. Den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, har utvecklat och tillämpat metoder för att samtala om vaccinationer och bemöta myter utifrån bästa möjliga kunskap. Med anpassning till svenska förhållanden kan dessa satsningar vara ett stöd även för arbetet med de svenska vaccinationsprogrammen. Underlag går också att hitta i aktuell forskning, exempelvis om kunskap om olika samtalsmetoder [19-24]. Slutsatser Många fler faktorer än objektiva fakta och kunskap spelar sammantaget in i människors beslut om vaccinationer. Värderingar, attityder och möjlighet till samtal och reflektion är några av dem. Tillgänglig information och öppenhet runt hur kunskap tas fram och tillämpas är andra. Genomgången av informationsbehov, tillgänglig kunskap och kommunikationskanaler visar att myndigheter och hälso- och sjukvård långt ifrån är de enda, eller ens alltid de mest synliga, källorna till information om vaccinationer. Men allmänhetens förtroende för dem som informationskällor är högt. En sannolikt bidragande anledning till det är det långsiktiga arbete som bedrivs i barnhälsovård och elevhälsa, där de flesta vaccinationerna inom de nationella programmen erbjuds. För att även i fortsättningen behålla det höga förtroendet och för att stödja hälso- och sjukvårdens arbete behöver myndigheter och hälso- och sjukvårdens huvudmän tydliggöra, samordna och utveckla sina roller som kunskapskällor när det gäller vaccinationer. Det skapar förutsättningar för att långsiktigt, i fler sammanhang och i samverkan möta de skiftande behoven av kommunikation. 18 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

19 Strategiska vägval För att långsiktigt möta kommunikationsbehov i samverkan med hälsooch sjukvården prioriterar de nationella myndigheterna att systematiskt: Utveckla och bättre samordna den nationella informationen. Involvera och stödja vårdpersonalen i kommunikationsprocessen. Föra en öppen dialog och möta frågor. Ha god kunskap om kommunikationsbehov och omvärld. Dessa vägval ska vara ett stöd i arbetet med att ta fram och samordna handlingsplaner och kommunikationsinsatser. Vägvalen beskrivs kort i nedanstående stycken och sammanfattas schematiskt i figur 6 på sid 21. Samordna den nationella informationen Både vårdpersonal och allmänhet beskriver idag den nationella informationen som bra och trovärdig, men samtidigt splittrad och svårtillgänglig. Den information om vaccinationer som idag finns på flera ställen och som efterfrågas av vårdpersonal och allmänhet, behöver samordnas mellan aktörer på nationell och regional nivå, där även privata aktörer involveras vid behov. Det är önskvärt att fakta om de sjukdomar och vaccinationer som omfattas av programmen samordnas utifrån den nationella webbaserade informationen och att den digitala nationella kommunikationen utvecklas. Den bör i första hand rikta sig till vårdpersonal med underlag för deras arbete med vaccinationsprogrammen, men också erbjuda fakta och fördjupning för allmänheten. Till tonalitet och innehåll bör informationen därför utgå från både vårdens och allmänhetens behov. Genom att samordna informationen kan myndigheterna och sjukvården lättare gemensamt möta allmänhetens och vårdpersonalens kommunikationsbehov genom sina respektive kommunikationskanaler. Det blir också tydligare och lättare för vårdpersonal och allmänhet att hitta samlad fakta och värdera uppgifter i den mångfald av information om vaccinationer som förekommer idag [1, 5, 6, 17]. Involvera och stödja vårdpersonalen Personal inom hälso- och sjukvård behöver dels aktuell och uppdaterad kunskap i det dagliga arbetet, dels stöd för att möta frågor från allmänheten. Idag har de olika yrkesgrupperna möjlighet till sådant stöd från flera håll, t ex sina arbetsgivare, från smittskyddsenheterna i landstingen, från de nationella myndigheterna, från sina yrkesföreningar och genom specifika kommunikationskanaler som Rikshandboken i barnsjukvård. Men stödet varierar och hur pass säker vårdpersonalen känner sig när det gäller att kommunicera med allmänheten om vaccinationer skiljer sig också åt. För att systematiskt kunna lyfta regionala och lokala kommunikationsbehov och bidra till att möta dem på ett nationellt plan, bör representanter för berörda yrkesgrupper och vårdens huvudmän därför ges möjlighet att vara NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 19

20 delaktiga i arbetet med den nationella kommunikationen. Referensgrupper och nätverk är ett sätt, digitala dialogytor är ett annat. Ett sådant inkluderande kommunikationsarbete innebär att resurser och tillgänglig kunskap kommer till nytta i samverkan mellan berörda aktörer. Det leder också till ett mer enhetligt stöd till vårdpersonal när det gäller möjligheter att uppdatera sin kunskap, hitta underlag för kommunikation med allmänheten och hänvisa till mer information när sådan efterfrågas [1, 5, 6, 17]. Föra en aktiv dialog och möta frågor Kommunikationsbehov varierar och ser olika ut bland allmänhet och vårdpersonal. Gemensamt är att människor vid olika tillfällen behöver information och svar på sina frågor. För att möta dessa behov behöver myndigheter i samverkan med hälso- och sjukvård erbjuda forum för dialog och utnyttja de möjligheter som finns via digitala och sociala kommunikationskanaler. Det är också nödvändigt att systematiskt bemöta frågor, myter och missuppfattningar utifrån vetenskaplig grund. För de händelser då ett mer intensivt kommunikationsarbete behövs, finns rutiner etablerade mellan nationella myndigheter på smittskyddsområdet som vid behov används även i detta sammanhang. De nationella och regionala aktörer som berörs bedömer gemensamt kommunikationsbehov, samordnar sin information och använder de kommunikationskanaler för att kommunicera med allmänheten som är lämpliga i sammanhanget [10]. God kunskap om behov och omvärld Det offentliga samtalet om vaccinationer blir alltmer komplext. Idag är många vaccinationer och kombinationer av vaccin tillgängliga och både värderingar och kommunikationsmöjligheter förändras över tid. Därför är det viktigt att genom studier systematiskt följa kunskapsläge, attityder och beteenden, för att i tid kunna upptäcka och förstå kommunikationsbehov. Det är särskilt angeläget att förstå hur unga människor idag resonerar om sin hälsa och om hälso- och sjukvård. De är framtidens föräldrar och framtidens vårdpersonal och många har idag inga personliga erfarenheter av de sjukdomar som omfattas av vaccinationsprogrammen. Även förändringar i omvärlden påverkar behovet av kunskap och kommunikation. Myndigheterna behöver därför kontinuerligt följa omvärldsfaktorer och gemensamt analysera vilken betydelse de kan få för vaccinationsprogrammen [1, 10]. 20 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

21 Figur 6. Strategiska vägval för kommunikation om vaccinationer en grund för handlingsplaner och samverkan Strategiskt vägval Med hjälp av Förväntat resultat Samordna den nationella informationen Vidareutveckling av information utifrån målgruppernas behov Lätt att hitta kunskap och fakta om vaccinationer och vaccinationsprogram, utifrån individuella behov Samordning av arbetet med kommunikationskanaler Lätt att kommunicera om vaccinationsprogrammen utifrån respektive roll och ansvar Stödja och involvera vårdpersonalen Referensgrupper, nätverk och dialogytor. Samordning och delaktighet med berörda delar av hälso- och sjukvåren Vårdens erfarenheter och kunskap tas tillvara i kommunikationsprocessen Stödet för kommunikation möter både vårdpersonalens och allmänhetens behov Föra en aktiv dialog och möta frågorna Samtal genom dialogforum och kommunikationskanaler Möjlighet att stämma av kunskap och frågor inför beslut om vaccination Samordning av svar på frågor Välgrundad och samstämmig information i rätt tid och på rätt plats God kunskap om behov och omvärld Uppföljning av kunskap, attityder och omvärldsfaktorer. Gemensam omvärldsanalys Evidensbaserade metoder för kommunikation Erfarenhetsåterföring samverkande aktörer emellan Underlag för att analysera behov och utforma kommunikationsinsatser Effektiva och målgruppsanpassade kommunikationsinsatser Gemensam förmåga att möta kommunikationsutmaningar på lång sikt NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 21

22 Aktörer Flera aktörer i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet delar ansvaret för kommunikation om vaccinationsprogrammen, vilket regleras i smittskyddslagen (2004:168) [6]. Därutöver finns flera andra offentliga och privata aktörer, som alla kommunicerar om vaccinationer ur olika perspektiv (se figur 7). Denna strategi påverkar inte ansvarsfördelningen men ska underlätta myndigheternas och hälso- och sjukvårdens gemensamma arbete med att långsiktigt möta både vårdpersonalens och allmänhetens behov. Landsting och kommuner Landstingen och kommunerna erbjuder genom barnhälsovården och elevhälsan vaccinationerna inom de nationella programmen och kommunicerar om dem med allmänheten, enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2006:22) om vaccination av barn. Smittskyddsenheterna inom landstingen har en viktig roll som informationskälla och stöd för kommunikation inom landstinget. Landstingen driver också informationstjänster som riktar sig till allmänhet och vårdpersonal, exempelvis 1177 Vårdguiden och Rikshandboken i barnsjukvård, och som kommunicerar om vaccinationer. Sveriges kommuner och landsting, SKL, är delaktig i landstingens upphandling av vaccin och spelar därigenom en roll i sådana sammanhang. Organisationen deltar även i utvecklingen av hälso- och sjukvårdens informationsstruktur vilket är relevant när det gäller information om vaccinationer. Nationella myndigheter Socialstyrelsen utfärdar de föreskrifter och rekommendationer som utgör de svenska vaccinationsprogrammen och tar fram rekommendationer till regeringen om ändringar i vaccinationsprogrammen. Socialstyrelsen sammanställer informationsmaterial om vaccinationsprogrammen på flera språk, som underlag för arbetet inom barn- och skolhälsovården och för föräldrar som önskar fördjupade kunskaper om vaccinationer. Folkhälsomyndigheten följer och kommunicerar löpande om sjukdomarna som innefattas av vaccinationsprogrammen och om vad de innebär för olika målgrupper. Myndigheten följer också upp vaccinationsprogrammens effekt på befolkningens hälsa och på sjukdomarnas spridning. Folkhälsomyndigheten bedriver även fortbildning om vaccinationsprogrammen för hälsooch sjukvårdspersonal. Läkemedelsverket ansvarar för att patienter och hälso- och sjukvård får tillgång till läkemedel, däribland vaccin, som är effektiva och säkra. Myndigheten samlar in och följer information om vaccinernas säkerhet och om faktorer i omvärlden som påverkar användningen. Läkemedelsverket kommunicerar med både professionen och allmänheten, genom exempelvis Läkemedelsboken och informationstjänsten Läkemedelsupplysningen. 22 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

23 Exempel på andra myndigheter som kommunicerar om vacciner och vaccinationer är Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, som beslutar om subventioner av läkemedel, däribland vaccinationer, och Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, som genomför utredningar och tar fram kunskapsunderlag på exempelvis vaccinationsområdet. Regering Sveriges regering avgör vilka sjukdomar som ska omfattas av de nationella vaccinationsprogrammen och ansvarar för att kommunicera om sådana beslut och om eventuella konsekvenser för samhälle och individer. Regeringen har alltid en roll i frågor som är viktiga ur demokratisk och etisk synvinkel, som samhällets skydd och beredskap mot allvarliga sjukdomar och en jämlik och patientsäker hälso- och sjukvård. Privata hälso- och sjukvårdsaktörer Flera andra samhällsaktörer inom vårdområdet kommunicerar om vaccinationer, exempelvis vaccinationscentraler och läkemedelsföretag. De har regelbundet kontakt med målgrupper inom allmänheten och många av dem är potentiella samarbetspartners när det gäller att möta kommunikationsbehov. Andra aktörer Utöver de aktörer som bedriver verksamheter inom hälso- och sjukvård finns andra som deltar i det offentliga samtalet om vaccinationer. Några exempel är intresseorganisationer, opinionsbildare och medier. Internationella organisationer Internationella organisationer är ofta avsändare av information om vaccinationsprogram och andra åtgärder för att förebygga smittsamma sjukdomar i världen. Världshälsoorganisationen, WHO, sätter internationella mål för kontroll eller utrotning av smittsamma sjukdomar, utifrån deras allvarlighetsgrad, spridning och effekt för individer och samhälle. Dessa mål är en del av grunden för hur olika länder arbetar med vaccinationsprogram, vilket Nationell handlingsplan för att hindra spridning av mässling och röda hund 2 är ett exempel på i Sverige. Den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, arbetar för att öka kunskapen om sjukdomar och möjligheterna att förebygga dem och för att stödja EU:s medlemsländer i deras smittskyddsarbete. ECDC sammanställer kunskap om evidensbaserat arbete med kommunikation på smittskyddsområdet, exempelvis när det gäller vaccinationer och vaccinationsprogram. 2 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 23

24 Figur 7. Allmänheten möter information om vaccinationer från många aktörer och i en mängd sammanhang. Familje- och föräldrasajter Bloggar Sökmotor på internet Socialstyrelsen Läkemedelsverket Folkhälsomyndigheten Hälso- och sjukvårdens informationstjänster Läkemedelsföretags sajter Skolan Sociala medier Vänner och familj Sjuksköterskan vid BVC Sjuksköterskan vid elevhälsan Läkaren vid vårdcentralen TV, radio och tidningar Vaccinationscentraler Informationsprodukter i väntrum 24 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

25 Målgrupper och intressenter Målgrupper är funktioner eller personer som är mottagare av ett budskap. Intressenter är i det här sammanhanget funktioner eller personer som använder kunskap och information i sin egen kommunikation med målgrupper inom exempelvis allmänheten. Personalen inom hälso- och sjukvård Verksamheter och personer inom hälso- och sjukvården är både intressenter och målgrupper för kommunikation om de nationella vaccinationsprogramen. De behöver veta var de kan hitta och vid behov hänvisa till nationell och samlad information om vaccinationer. Barnhälsovård och elevhälsa Sjuksköterskor inom barnhälsovård och elevhälsa som arbetar med att erbjuda och informera om vaccinationerna har generellt sett goda kunskaper, men behöver kontinuerlig påfyllning av allt som berör arbetet med vaccinationsprogrammen. Speciellt stort är behovet av kompetens och underlag för att kommunicera med föräldrar runt vaccinationer. Läkare i samma verksamheter har ofta har en mindre framträdande roll i detta sammanhang, men har stor inverkan på föräldrar och patienter i de samtal de för [1, 4, 5, 16, 17]. Mödravård, infektionskliniker, primärvård, vaccinationscentraler och apotek Sjuksköterskor och läkare inom flera verksamheter, både offentliga och privata, arbetar med vaccinationer och möter allmänheten exempelvis vid hälsokontroller under graviditet, vid vaccination mot influensa eller mot TBE, vid påfyllning av grundskyddet inför en resa eller i samband med utbrott av sjukdomar som är möjliga att förebygga med vaccination. Speciellt viktigt är stödet för kommunikation till de yrkesgrupper som möter gravida, föräldrar och barn [1, 25]. Beslutsfattare inom hälso- och sjukvård Hälso- och sjukvårdens huvudmän på lokal, regional och nationell nivå har möjlighet att påverka både det offentliga samtalet och tillgången till resurser, så som tid och kompetens, i de verksamheter de ansvarar för. De behöver ha kunskap om hälso- och sjukvårdens regelverk och om ledningssystem med rutiner för vaccination. De ska också ha kunskap om den roll som deras verksamheter spelar när det gäller att erbjuda och informera om vaccinationer inom de nationella programmen [17]. NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 25

26 Allmänheten Alla som erbjuds vaccinationer inom de nationella programmen är målgrupp för kommunikationen. Det gäller alla medborgare, i olika skeden av livet. Föräldrar Alla blivande och nyblivna föräldrar fattar beslut om vaccination för sitt barns räkning och är därigenom en målgrupp. Föräldrar vill helst ha information från den person de möter i hälso- och sjukvården, men förväntar sig också att enkelt hitta nationell, samlad information på internet [1, 5, 6, 16]. Grupper med lägre vaccinationstäckning Alla nås av olika skäl inte så lätt av erbjudanden från sjukvård och myndigheter, exempelvis migranter som inte har tidigare erfarenhet av det svenska sjukvårdssystemet, eller tilltalas inte av dem. Oavsett förutsättningar så krävs extra ansträngningar för att kommunikationsinsatser som riktar sig till dessa grupper ska vara effektiva [4]. Vuxna och äldre Människor som en gång fått ett grundskydd genom vaccinationsprogrammet kan ändå komma att behöva påfyllnadsdoser för att behålla ett gott skydd livet ut. Detta kan aktualiseras i olika situationer, exempelvis inför resor. Den äldre andelen av befolkningen kommer att öka och på sikt i högre utsträckning vara målgrupp för nationella vaccinationsprogram. Barn och ungdomar Barn och ungdomar har enligt hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:763) och FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade barnkonventionen, rätt att vara delaktiga i de beslut och behandlingar som berör dem i hälsooch sjukvården. Information om vaccinationsprogrammen bör därför i den mån det är möjligt anpassas och vara tillgänglig även för barn och ungdomar [1]. 26 NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM

27 Tillgänglighet och tilltal Den information som idag finns om vaccinationer är omfattande och varierande, med konsekvensen att allmänheten ibland har svårt att avgöra vem som är avsändare till information om vaccinationer och vad som är syftet med den. Enligt en tidigare kvalitativ attitydundersökning som Socialstyrelsen utfört, uppfattas exempelvis information från läkemedelsföretag ibland som att den kommer från myndigheter och sjukvård. Om så är fallet idag är det problematiskt eftersom det kan leda till missförstånd om motiven till erbjudandet om vaccination [1, 19, 21]. För att säkerställa opartiskhet, kvalitet, tydlighet och tillgänglighet till information om de nationella vaccinationsprogrammen är det önskvärt att information som kommuniceras av offentliga aktörer utformas utifrån liknande kriterier. Exempel på sådana kriterier beskrivs nedan. Transparens och öppenhet Information om de nationella vaccinationsprogrammen ska ge möjlighet att gå tillbaka till källan. Förutom att det är en självklarhet i ett öppet samhälle, motiveras det av en allmän utveckling där vi som individer alltmer ifrågasätter auktoriteter. Kommunikationen ska därför ha en tydlig avsändare, hänvisa till kunskapskällan och vara daterad. Det ska också vara tydligt vem som ansvarar för rekommendationer och beslut om vaccinationer och vilka konsekvenser olika beslut kan få. Tillgängligt för alla Informationen om vaccinationsprogrammen ska vara tillgänglig för alla medborgare och möjlig att ta till sig utifrån individuella förutsättningar. Språk och ordval i all kommunikation bör vara anpassade till målgruppen, oavsett om det gäller texter eller samtal i en dialog. Informationen ska erbjuda stöd för den enskildes beslut och hjälpa till i mötet mellan vetenskaplig fakta och personliga frågor och värderingar, vilket illustreras i figur 8 [28, 29]. NATIONELL KOMMUNIKATIONSSTRATEGI FÖR VACCINER OCH VACCINATIONSPROGRAM 27