Alternativ telefoni

Transkript

1 Redovisning av ett regeringsuppdrag Myndigheten för delaktighet

2 Myndigheten för delaktighet, 2015 Titel: Så används alternativ telefoni 2014 Myndigheten för delaktighet serie A 2015:8 (diarienummer 2014/0117) ISBN: (pdf) Utredare: Jeanette Adolfsson Rapporten finns att ladda ner från myndighetens webbplats Alternativa format kan beställas från Myndigheten för delaktighet. Postadress: Myndigheten för delaktighet, Box 1210, Sundbyberg E-post: info@mfd.se Fax: Telefon:

3 Innehåll Förord... 4 Sammanfattning... 5 Frågeställningar och metod... 5 Resultat från användarundersökning... 6 Resultat från intervjuer med förskrivare... 7 Statistik över förmedlingstjänster... 8 Myndigheten för delaktighets bedömning... 8 Definitioner Inledning Landstingen förskriver hjälpmedel, Post- och telestyrelsen driver förmedlingstjänster Projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning Aktuella förändringar sedan projektet avslutats Regeringsuppdrag till Myndigheten för delaktighet Frågeställningar och metod Frågeställningar Metoder och tillvägagångsätt Användarundersökningens urval, svarsfrekvens och bakgrundsfaktorer Resultatredovisning Resultat från användarundersökning Resultat från intervjuerna med förskrivare Statistik för förmedlingstjänsterna Slutsatser Bilaga Användarundersökningens frågor Bilaga Telefonintervjuer med förskrivare Bilaga Referenser... 45

4 Förord Teknikutvecklingen har medfört nya möjligheter. Vanliga produkter som alla använder har blivit tillgängliga för allt fler. Hjälpmedel har blivit en kombination av särlösningar och konsumentprodukter.2014 fick Myndigheten för delaktighet i uppdrag av regeringen att följa upp användningen av alternativ telefoni i de målgrupper som statsbidraget för elektronisk kommunikation avser att nå. Den här rapporten redovisar en uppföljning av resultaten från regeringsuppdraget Alternativ telefoni från särlösning till lösning som slutredovisades 2012 av dåvarande Hjälpmedelsinstitutet. Uppföljningen har bland annat genomförts med hjälp av undersökningspanelen Rivkraft och utgår från frågorna som ställdes i projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning. Myndigheten för delaktighet Sundbyberg mars 2015 Anne Holm Gulati Generaldirektör 4

5 Sammanfattning Myndigheten för delaktighet, MFD, fick i juni 2014 i uppdrag av regeringen att följa hur användningen av hjälpmedel och konsumentteknik utvecklas för de målgrupper som statsbidraget för elektronisk kommunikation är avsett att nå. Det vill säga döva och hörselskadade personer samt personer med dövblindhet, talskada eller språkstörning. Två nya förordningar kring elektronisk kommunikation för målgruppen infördes vid årsskiftet En ändring i förordningen för statsbidrag för alternativ telefoni medför att statsbidraget även kan användas för stöd och utbildning till den som själv har skaffat utrustning, samt till dialog som inte är i realtid. Ändringen gör att landstingen kan ha ett mer flexibelt arbetssätt, med en kombination av förskrivning samt rådgivning och stöd kring eget inköpta produkter. En ny förordning om samordning av landstingets arbete med utrustning för elektronisk kommunikation har också införts. Den ger möjlighet för ett landsting att söka och få statsbidrag för att vara nationellt centrum inom området teknik för elektronisk kommunikation. Den ger också förutsättningar för gemensamma nationella forum med erfarenhetsutbyten och kompetensutveckling inom området. Frågeställningar och metod Övergripande frågeställningar i den här uppföljningen: I vilken utsträckning använder målgruppen förskrivna hjälpmedel för alternativ telefoni och vilka produkter är det som förskrivs? I vilket utsträckning är användarna nöjda med de förskrivna hjälpmedlen? I vilken utsträckning använder målgrupperna förmedlingstjänster och vad finns det för anledningar till att inte använda sådana tjänster? Vilka tekniska produkter, program och applikationer (appar) för alternativ telefoni använder målgruppen totalt sett och i vilket utsträckning är de förskrivna av landstingen? Vilka hinder påverkar möjligheterna att kommunicera med alternativ telefoni? 5

6 Hur upplever förskrivarna efterfrågan på insatser och på vilket sätt skiljer sig landstingens regelverk för förskrivningar åt? Vilka erfarenheter har förskrivarna av att ge stöd och råd och vad innebär kombinationen av förskrivna och egeninköpta produkter? Hur har Post- och telestyrelsens förmedlingstjänster av texttelefoni, bildtelefoni och teletal utvecklats sedan 2012? Vilka är de framtida utmaningarna inom området alternativ telefoni? För att belysa frågeställningarna har tre metoder använts: enkät till målgruppen med funktionsnedsättning intervjuer med företrädare för landstingen kompletterande statistik från Post- och telestyrelsen. Resultat från användarundersökning Under november 2014 genomfördes en enkätundersökning till en panel med personer med funktionsnedsättning, Rivkraft. Undersökningen skulle följa upp vad som hänt när det gäller utvecklingen och användningen av alternativ telefoni sedan En av frågeställningarna handlade om landstingens förskrivning av konsumentprodukter. Bilden av vad som förskrivs från landstingen har inte förändrats nämnvärt och överensstämmer i princip med 2012 års enkät. Nöjdheten med de hjälpmedel som användarna får från landstingen har dock försämrats sedan förra enkäten. Möjliga orsaker kan vara att det finns svårigheter med kompabiliteten mellan olika system och att det finns problem med användarens internetuppkoppling. Fler av de svarande jämfört med förra mättillfället 2012, använder surfplatta, dator och smarta telefoner för att kommunicera på distans. I vissa landsting får användarna förskrivna datorer med program som är låsta för alternativ telefoni. I andra landsting får användaren köpa hårdvaran själv, men får program eller appar av landstinget. Den vanliga konsumenttekniken saknar fortfarande vissa viktiga varseblivningsfunktioner som döva personer och personer med dövblindhet är särskilt beroende av. De flesta användarna svarade att de köpt den 6

7 smarta telefonen och surfplattan själva och på så sätt kompletterat hjälpmedlen som de fått från landstinget, vilket gett dem större frihet. Många använder standardprogram och appar för att kommunicera på distans. Vanligast är e-post och sms. Facebook och Skype är också vanliga. Specialprogram, framtagna specifikt för att kompensera en funktionsnedsättning, finansieras i huvudsak av landstingen. 16 procent av enkätdeltagarna använder specialprogram. Det verkar som om kunskaperna om tekniska lösningar har ökat, färre säger att de har problem med tekniken. Fler säger dock att de inte har den teknik som behövs eller att andra inte har den teknik som behövs. Det finns också en hel del problem med bild- och ljudkvaliteten. Cirka hälften av de som inte ansåg sig ha den teknik de behöver uppgav att ekonomin var ett problem. Det efterfrågades även stöd och information från landstingen om vanliga standardprodukter. Det är framför allt döva personer och personer med dövblindhet som använder förmedlingstjänster. De uppgav att det finns vissa problem med att använda förmedlingstjänsterna. Särskilt när de ska använda olika telefonitjänster för att komma i kontakt med företag, kommuner, vård och omsorg med mera. Resultat från intervjuer med förskrivare För att komplettera bilden genomfördes även telefonintervju med förskrivare från de tre landsting som deltagit i projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning. Förskrivarna ser ingen minskning av behovet av särlösningar sedan De anser att det fortfarande behövs resurser till specialanpassningar vid särskilda behov och att lösningarna blivit mer flexibla, vilket är positivt. Hur bra lösningarna blir beror delvis på användarnas internetuppkopplingar och i många fall även på den egna hårdvaran. Här kan användarens ekonomiska förutsättningar ha betydelse. Förskrivarna sade att den största utmaningen för framtiden är att få resurser till kompetensutveckling och tid att möta efterfrågan på råd och stöd kring konsumentteknik. I projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning fanns möjligheter att ta fram informationsmaterial och utbildningsinsatser för arbetsterapeuter och logopeder så att de kan sprida kunskap om alternativ telefoni till gruppen med talsvårigheter. Förskrivarna ser dock ingen direkt ökning av efterfrågan på remisser för 7

8 denna grupp. En teori är att användarna klarar behoven med befintlig konsumentteknik, men det kan också vara så att behoven inte uppmärksammats tillräckligt mycket. Förskrivarna påpekar vikten av att ha gemensamma nationella forum och konferenser inom området alternativ telefoni. Statistik över förmedlingstjänster Post och telestyrelsen (PTS) ansvarar bland annat för förmedlingstjänsterna texttelefoni, bildtelefoni och teletal. Behoven av teletal har varit oförändrat under de senaste åren. Texttelefoni har minskat stadigt från 2011 och framåt medan användningen av bildtelefoni ökat något. År 2012 ringdes alla samtal till förmedlingstjänsten bildtelefoni med förskrivna bildtelefoner. En markant förändring har skett sedan dess. Bildtelefoni kan numera nås på flera sätt, bland annat genom inkommande videosamtal med tjänstens egna klienter. Likaså finns fler möjligheter till inkommande videosamtal via Skype. Detta har inneburit att i slutet av 2014 gick cirka 18 procent av samtliga videosamtal till tjänster med gratisklienter. Myndigheten för delaktighets bedömning Teknikutvecklingen har medfört nya möjligheter till alternativ telefoni. Vanliga produkter som alla använder har blivit tillgängliga för allt fler. Detta har i sin tur gett ökade möjligheter till delaktighet. Hjälpmedel har blivit en kombination av särlösningar och konsumentprodukter. Gruppen som behöver särlösningar har inte minskat, men det har blivit vanligt att användare köper en smart telefon eller surfplatta som komplement till det förskrivna hjälpmedlet. Den här uppföljningen visar att de flesta köper hårdvara och standardprogram själva och att landstingen förskriver specialprodukter, specialprogram och specialapplikationer. Vissa landsting kan även förskriva lösningar som innehåller vanliga konsumentprodukter. Oavsett om hjälpmedlet är förskrivet eller inte är det ofta användarens internetuppkoppling som avgör hur bra den alternativa telefonin fungerar. En femtedel av enkätdeltagarna har inte den teknik de behöver för att alltid kunna kommunicera med andra på distans, och hälften uppger ekonomin som största problemet. Behovet av rådgivning kring konsumentteknik efterfrågas. 8

9 Målsättningen med projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning, har bland annat varit att sprida kunskap om alternativ telefoni till personer med talsvårigheter. Uppföljningen har inte visat någon ökning av insatser för denna målgrupp. En hypotes i sammanhanget kan vara att man klarar behovet med befintlig konsumentteknik, men det kan också vara att behoven inte har uppmärksammats tillräckligt mycket. Landstingen förskriver alternativ telefoni och Post- och telestyrelsen säkerställer förmedlingstjänsterna. Det är positivt att Post- och telestyrelsens förmedlingstjänster också öppnas upp via Skype och internet, men enkätundersökningen visar att det fortfarande finns behov av att göra det enklare att använda tjänsterna. Särlösningar och konsumentprodukter kan tillsammans ge möjligheter till telefoni på lika villkor. Det är en viktig aspekt för att nå full delaktighet i samhället. Sammanfattningsvis vill Myndigheten för delaktighet peka på ett antal utmaningar i arbetet för fortsatt utvecklingen mot full delaktighet. Det finns skillnader i landstingens regelverk och hur de prioriterar resurser för kompetensutveckling och rådgivning inom området. Alla användare har inte ekonomiska förutsättningar att ta till sig ny teknik. Systemen för alternativ telefoni är inte helt kompatibla vilket försvårar för användarna. Tillgången till bra internetuppkoppling skiljer sig fortfarande åt. Förmedlingstjänsterna behöver utvecklas och fungera bättre tillsammans med olika telefonitjänster. 9

10 Definitioner I den här rapporten används begrepp som kan behöva förklaras för att underlätta för läsaren. Nedan definieras därför ett antal av dessa begrepp. Alternativ telefoni: Teknik och metoder som kompenserar funktionsnedsättning för en person som inte kan, eller har mycket svårt att kommunicera med tal/hörsel i taltelefon. Exempel på alternativ telefoni är bildtelefoni, texttelefoni, men även e-post, chatt, skype och sms. Alternativ telefoni är distanskommunikation som är anpassad efter användarens förmåga och behov. Bildtelefon: Teknisk hård-/mjukvaruprodukt som medger realtidskommunikation med ljud och bild. Förmedlingstjänster. I denna rapport avsett samlingsbegrepp för de tjänster som finns för att underlätta kommunikation på distans. Det vill säga bildtelefoni, texttelefoni och teletal. Tjänsterna är kostnadsfria och tolkarna har tystnadsplikt. Nedan följer en beskrivning av tjänsterna. Bildtelefoni.net Förmedling som ger distanstolkning av samtal. De förmedlar samtal mellan personer som är teckenspråkiga och de som inte kan teckenspråk. Förmedlar samtal mellan bildtelefon (eller motsvarande) och taltelefon. Texttelefoni.se Texttelefoni förmedlar samtal mellan texttelefoner (eller motsvarande) och taltelefoner. Det är en tjänst som ökar möjligheten för barndomsdöva, vuxendöva, dövblinda, hörselskadade eller talskadade personer att kommunicera med de delar av samhället som inte kan nås via en texttelefon. Teletal Telefontjänst för personer som behöver stöd under ett telefonsamtal. Tolken är med under hela samtalet och ger till exempel stöd för minnet eller tolkar otydligt tal och svåra ord. Kan anteckna vad som sägs och skicka hem till användaren samt vara en trygghet och ett stöd. Samtalet förmedelas mellan två taltelefoner. Förskrivet hjälpmedel: I rapporten avses en produkt som kompenserar för en funktionsnedsättning och som användaren fått efter behovs- 10

11 bedömning och förskrivning från landstinget. Det är oftast en medicinteknisk produkt men det kan även vara konsumentteknik Konsumentteknik: Avser konsumentprodukt som inte är en medicinteknisk produkt, det vill säga framtagen specifikt för att kompensera en funktionsnedsättning. Även om konsumenttekniken inte specifikt har tagits fram för att kompensera eller lindra en sjukdom eller funktionsnedsättning kan den vara mer eller mindre tillgänglig och andändbar för personer med funktionsnedsättning. Landsting: Regionala självstyrande organ med ansvar främst för hälso- och sjukvård samt lokaltrafik. För att förenkla läsningen skrivs i rapporten landsting som liktydigt med sjukvårdshuvudmän. Även kommuner eller regioner kan avses om de är sjukvårdhuvudmän och har ansvar för hjälpmedel. Medicinteknisk produkt: Enligt lagen (1993:584) om medicintekniska produkter är det en produkt som enligt tillverkarens uppgift ska användas, separat eller i kombination med annat för att hos människor/ / påvisa, övervaka, behandla, lindra eller kompensera en skada eller en funktionsnedsättning. Sip-adress: ser ut som en e-postadress och motsvarar telefonnummer för merparten av de bildtelefoner som förskrivs till döva personer. Särlösning: Hjälpmedel som har utvecklats specifikt för användning av personer med funktionsnedsättning eller för personer som ska kommunicera med, eller ringa direkt till personer med funktionsnedsättning. Är oftast en medicinteknisk produkt. Taltjänst: Taltjänst är tolkservice för personer med funktionsnedsättning inom röst, tal eller språk (som inte är orsakad av hörselskada). Tolken kan vara behjälplig i olika situationer och ger talstöd, lässtöd och skrivstöd. Tolken är neutral och har tystnadsplikt. Taltjänst finns i tio landsting. Varseblivning/varseblivningssystem: Funktion för att göra personer med nedsatt hörsel uppmärksamma på ljud. Det kan till exempel vara en fickvibrator som gör användaren uppmärksam på att det ringer på dörren eller i telefonen. 11

12 Inledning Landstingen förskriver hjälpmedel, Post- och telestyrelsen driver förmedlingstjänster Landstingen förskriver hjälpmedel för alternativ telefoni till personer med grav hörselnedsättning, dövhet och dövblindhet. Det förskrivs även alternativ telefoni till personer med tal/språkstörning men inte i lika stor omfattning. (Hjälpmedelsinstitutet 2013) Landstingen kan söka statsbidrag från Socialstyrelsen till utrustning för elektronisk kommunikation. Det är ett stimulansbidrag för att öka förskrivningen av alternativ telefoni. Oavsett om det finns ett statsbidrag eller inte så är landstingen skyldiga att tillhandahålla hjälpmedel enligt Hälso- och sjukvårdslagen. Post- och telestyrelsen, (PTS) ansvarar bland annat för förmedlingstjänster för personer med funktionsnedsättning. Förmedlingstjänsterna är texttelefoni och bildtelefoni. PTS ansvarar även för teletal som är ett trepartssamtal, vilket innebär att en tolk är med under samtalet och ger stöd för minnet eller tolkar och förklarar svåra ord eller otydligt tal etcetera. Tidigare var bildtelefon och texttelefon mycket specialiserade och dyra produkter. På senare år har datorer och internet blivit snabbare och billigare och kostnadsfria mjukvaror för videokommunikation har lanserats. Detta har gjort att särlösningarna förlorat det stora tekniska försprånget. Särlösningarna har däremot fortfarande en del specialfunktioner som oftast saknas i konsumenttekniken. (Hjälpmedelsinstitutet 2013) Projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning Regeringen gav 2010 dåvarande Hjälpmedelsinstitutet, (HI) och PTS i uppdrag att utveckla användningen av alternativ telefoni (text och bildtelefoner) till alternativ telefoni med konsumentteknik. Projektet kallades Alternativ telefoni från särlösning till lösning. Det syftade till att öka möjligheten till telefoni för personer som på grund av nedsatt tal eller hörsel, dövhet, dövblindhet eller lindrig utvecklingsstörning inte hade möjlighet att ringa med vanlig telefon. De centrala delarna av uppdraget var att undersöka förutsättningar för att förskriva eller stödja personer att använda konsumentteknik. Inom projektet pågick försöksverksamhet i sju landsting. I försöksverksamheten provades bland annat 12

13 olika konsumentprodukter, som Skype istället för traditionell text- och bildtelefoni. Landstingens försöksverksamhet förändrade de medverkade landstingens syn på förskrivning av en produkt, till fokus på en fungerande lösning för att kommunicera. (Hjälpmedelsinstitutet 2013) För att följa utvecklingen i projektet genomfördes enkätundersökningar vid två tillfällen till personer med funktionsnedsättning i behov av alternativ telefoni. Det gjordes via en panel som dåvarande Handisam, PTS och dåvarande HI ansvarade för, kallad IT-frågan. Den första enkätundersökningen genomfördes i november 2011 och den andra i december Syftet med två mättillfällen var att kunna identifiera eventuella trendskillnader i förskrivning av hjälpmedel och användning av konsumentteknik över tid. Det gick inte att utläsa i undersökningarna om landstingens försöksverksamheter haft några större effekter. Detta kan förklaras av att det var kort tid mellan undersökningarna och att många i panelen inte deltagit i försöksverksamheten. Undersökningen visade att döva personer, som har förskrivna hjälpmedel för alternativ telefoni, ofta använder konsumentteknik som införskaffats på egen hand för att kommunicera. Resultaten visade att en femtedel av hela urvalet använde bildtelefon. Alla som använde bildtelefoniförmedlingen 2012 gjorde det med sin förskrivna bildtelefon. Det var mest döva personer och personer med dövblindhet (cirka sju av tio) som använde bildtelefoni och texttelefoni. Över 90 procent av deltagarna använde e-post, och därefter var Skype och MSN vanligast med omkring procent. Det fanns önskemål om att det borde gå att ringa bildtelefoniförmedlingen med Skype och önskemål om att få välja vilken bildtelefon som landstinget ska förskriva. Rapporten Alternativ telefoni från särlösning till lösning föreslog fortsatta mätningar av hur målgruppen använder särlösningar, konsumentteknik och förmedlingstjänster. Aktuella förändringar sedan projektet avslutats Ett av förslagen i projektets slutrapport var att förändra förordningen om statsbidrag till utrustning för elektronisk kommunikation. Förändringen är genomförd och gäller från (SFS ) Enligt den nya förordningen kan statsbidraget även användas till stöd och utbildning till den som själv har skaffat utrustning. Bidraget kan även användas till 13

14 dialog, som inte är i realtid, om en sådan utrustning på ett mer ändamålsenligt sätt löser användarens behov. Det har också tydliggjorts att med utrustning avses även mjukvara eller en kombination av hårdvara, och mjukvara som produkt eller tjänst. Detta kommer att öppna för ett flexiblare arbetssätt hos landstingen och ge möjlighet att kombinera förskrivning, rådgivning och stöd kring eget inköpta produkter. Projektet visade också på landstingens behov av att veta vilka förutsättningar som gäller när det förskrivs konsumentprodukter som inte är medicintekniska produkter. Hjälpmedelsinstitutet tog fram en vägledning till landstingen för att visa vilka möjligheter som finns och vad som gäller vid olika situationer. (SFS ) En ny förordning som gäller samordning av landstingens arbete med utrustning för elektronisk kommunikation infördes (SFS 2014:299) Landstingen kan därmed söka statsbidrag av Socialstyrelsen för att få medel till att bli nationella center för spridning av kunskaper samt skapa nätverk. Socialstyrelsen tilldelar statsbidrag för en period av tre år till de landsting som bedöms ha bäst förutsättningar att uppfylla syftet. Syftet är att utveckla, förvalta och sprida metoder och teknik för elektronisk kommunikation, och att tillvarata kunskap om sådana metoder och tekniker. Statsbidraget ska bland annat användas till att ordna årliga konferenser, samordna erfarenhetsbyte kring upphandling och att stimulera användning av såväl särlösningar som konsumentprodukter. En annan förändring som skett sedan 2012 är att det har blivit möjligt att använda bildtelefoniförmedling utan specifika särlösningar. Sedan mars 2013 går det att nå förmedlingen med hjälp av Skype. Dessa förändringar sammantaget gör att det finns förutsättningar för att utveckla ett mer flexibelt system för alternativ telefoni utifrån individens behov av lösning. Alternativ telefoni kan innefatta särlösningar, medicintekniska produkter (framtagna för ändamålet) eller konsumentteknik. Landstingen kan även välja att förskriva konsumentprodukter, eller arbeta rådgivande och stödjande med den teknik som användaren köpt själv. Vilka regler som gäller beslutas av landstingen, men med de nya förordningarna finns det förutsättningar för ett viktigt nationellt samarbete. Regeringsuppdrag till Myndigheten för delaktighet Myndigheten för delaktighet fick i juni 2014 i uppdrag av regeringen att följa hur användningen av hjälpmedel och konsumentteknik utvecklas för 14

15 de målgrupper som statsbidraget för elektronisk kommunikation är avsett att nå. Det vill säga döva och hörselskadade personer, samt personer med dövblindhet, talskada eller språkstörning. Myndigheten skulle följa målgruppens användning av konsumentteknik respektive särlösningar i syfte att återkoppla utfallet till landstingen samt till Post- och telestyrelsen, som säkrar förmedlingstjänster för textoch bildtelefoni. För att få kontinuitet föreslog regeringen att uppföljningen skulle göras med hjälp av myndighetens undersökningspanel Rivkraft och att den kunde utgå från de frågor som tidigare ställdes i projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning. 15

16 Frågeställningar och metod Frågeställningar Utifrån uppdraget formulerade Myndigheten för delaktighet de frågeställningar som låg till grund för uppföljningen och som även bildade struktur för resultatredovisningen. Frågeställningarna tar sikte på situationen 2014 och utvecklingen sedan Övergripande frågeställningar: I vilken utsträckning använder målgruppen förskrivna hjälpmedel för alternativ telefoni och vilka produkter är det som förskrivs? I vilket utsträckning är användarna nöjda med de förskrivna hjälpmedlen? I vilken utsträckning använder målgrupperna förmedlingstjänster och vad finns det för anledningar till att inte använda sådana tjänster? Vilka tekniska produkter, program och appar för alternativ telefoni använder målgruppen totalt sett och i vilket utsträckning är de förskrivna av landstingen? Vilka hinder påverkar möjligheterna att kommunicera med alternativ telefoni? Hur upplever förskrivarna efterfrågan på insatser och på vilket sätt skiljer sig landstingens regelverk för förskrivningar åt? Vilka erfarenheter har förskrivarna av att ge stöd och råd och vad innebär kombinationen av förskrivna och egeninköpta produkter? Hur har Post- och telestyrelsens förmedlingstjänster av texttelefoni, bildtelefoni och teletal utvecklats sedan 2012? Vilka är de framtida utmaningarna på området alternativ telefoni? Metoder och tillvägagångsätt Metoderna som används för att följa utvecklingen av alternativ telefoni består av tre delar. 16

17 Enkätundersökning till användare. Intervjuer med förskrivare. Statistik från PTS gällande förmedlingstjänster Användarundersökning Myndigheten för delaktighet har genomfört en användarundersökning hösten 2014 för att följa utvecklingen i enlighet med regeringsuppdraget. Användarundersökningen har genomförts med hjälp av undersökningspanelen Rivkraft. För att kunna följa utvecklingen ställdes ett antal frågor. I projektrapporten bilaga 6 Brukarundersökning. (Hjälpmedelsinstitutet 2013) finns förslag på frågor. Dessa har omarbetats och förkortats något. I arbetet med att förbättra enkäten har Robert Hecht vid Post- och telestyrelsen och Andreas Richter vid Användningsforum varit behjälpliga och gett värdefulla synpunkter. Undersökningen har genomförts via en webbenkät under november Såväl huvudutskick som påminnelser av enkäten har funnits tillgängliga och presenterade på teckenspråk, med talsyntesuppläsning och skriven svenska. Två påminnelser har gått ut. Nyrekrytering har skett till undersökningspanelen och deltagare har slutat sedan förra undersökningstillfället Trots förändringarna kan undersökningspanelen 2014 anses vara jämförbar med den Rivkraft Rivkraft har sitt ursprung i den tidigare IT-frågan, som drevs av dåvarande Hjälpmedelsinstitutet och Post- och telestyrelsen. Genom Rivkraft får personer med funktionsnedsättning svara på frågor om hur de upplever sin vardag. Urvalet är inte representativt, då alla som har en funktionsnedsättning och är över16 år kan anmäla sig och vara med. Rivkraft består av cirka 1700 personer och ger unik kunskap. Många av deltagarna är engagerade i funktionshinderrörelsen och utbildningsnivån är påfallande hög. Man kan anta att de som deltar i hög utsträckning är aktiva personer som vill vara med och påverka och att de har förhållandevis goda möjligheter att ta till vara sina rättigheter. Det är inte möjligt att bedöma om och i så fall i vilken utsträckning detta påverkar bilden av situationen man får genom resultaten. Det kan dock inte uteslutas att nivåerna som presenteras, till exempel i vilken omfattning man får hjälpmedel förskrivna och om man använder olika produkter och program, är något högre än för den samlade målgruppen. 17

18 Det är viktigt att ha den osäkerhetsfaktorn i åtanke när man tolkar resultatet. Intervjuer med förskrivare För att få en bild av hur förskrivare upplever utvecklingen har användarundersökningen kompletterats med telefonintervjuer med tre förskrivare verksamma vid Örebro läns landsting, landstinget i Uppsala län och Stockholms läns landsting. Samtliga deltog i projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning. Statistik om förmedlingstjänster Förmedlingstjänsterna är en central del av alternativ telefoni. För att följa utvecklingen och förändringen av dessa de senaste åren redovisas statistik från Post- och telestyrelsen. Användarundersökningens urval, svarsfrekvens och bakgrundsfaktorer Målgruppen för enkäten om alternativ telefoni har varit döva personer samt personer med grav hörselnedsättning, dövblindhet, talskada, språkstörning eller lindrig utvecklingsstörning. Utskick av enkäter har gjorts till deltagare i Rivkraft som uppgett att de har en eller flera av dessa funktionsnedsättningar. Bland personer med hörselnedsättning är det endast de med grav hörselnedsättning som kan vara i behov av alternativ telefoni. Det ställdes därför en följdfråga för att skilja ut de med grav hörselnedsättning ur gruppen personer med hörselnedsättning. Alla med hörselnedsättning fick svara på frågan: Kan du utan problem höra vad som sägs i telefon? Det gäller även om de använder hjälpmedel som hörapparat och hörslinga. De som svarade ja på den frågan, avslutade enkäten och de som svarade nej, fick svara på frågorna om alternativ telefoni. På så sätt skiljdes de med grav hörselnedsättning ut precis som i tidigare enkäter. Svarsfrekvensen blev 78 procent, se tabell 1. Det är i nivå med övriga Rivkraftsenkäter, där svarsfrekvensen varit mellan 75 och 80 procent. 18

19 Det är rimligt att anta att inte alla deltagare i panelen har haft möjlighet att svara på alla enkäter. 170 kvinnor och 115 män svarade på enkäten Resultatet för år 2012 var inte uppdelat på kön. För att följa utvecklingen och se förändringar sedan 2012 är därför siffrorna för män och kvinnor sammanslagna i redovisningen. Könsskillnaderna är få. I tabellerna nedan redovisas även 2014 års siffror uppdelade på män och kvinnor. Tabell 1: Svarsfrekvens Antal 2012 Andel 2012 Antal 2014 Andel 2014 Totalt urval i Rivkraft Totalt respondenter som besvarat enkäten Svarsfrekvens totalt 84 % 78 % Summa relevanta respondenter ur målgruppen som besvarat enkäten 2 1 Döva personer, personer med hörselnedsättning, dövblindhet, talskada, språkstörning eller utvecklingsstörning 2 Döva personer, personer som har grav hörselnedsättning, dövblindhet, talskada, språkstörning eller utvecklingsstörning 19

20 Tabell 2: Bakgrundsfakta om deltagarna i enkäten Funktionsnedsättning Procent Dövhet 17 Dövblindhet 3 Grav hörselnedsättning 73 Svårigheter att tala 9 Lindrig utvecklingstörning. 5 Två eller flera funktionsnedsättningar. 48 Tabell 3: Kön Kön Procent Män 40 Kvinnor 59 Annat 1 Tabell 4: Ålder Ålder Procent år år år år 18 Över 65 år 34 20

21 Tabell 5: Kommunikationssätt Kommunikationssätt Procent Tecken 17 Alternativ och kompletterande kommunikation, AKK 9 Teckenspråk 30 Personer med dövhet och dövblindhet använder ofta teckenspråk. 80 respektive 70 procent av dem använder teckenspråk. Bland de yngre (under 30 år) i gruppen använder 53 procent teckenspråk. Övrigt om deltagarna i Rivkraft procent upplever stora hinder i vardagen 91 procent använder någon form av hjälpmedel 79 procent är medlem i någon funktionshinderorganisation 51 procent har högskoleutbildning Frågorna som ställdes i enkäten redovisas i bilaga1. 21

22 Resultatredovisning Resultat från användarundersökning I stort sett oförändrad förskrivning av hjälpmedel Över hälften av deltagarna i användarundersökningen i Rivkraft har fått hjälpmedel, för att kommunicera med andra på distans, förskrivna från landstinget. De vanligaste hjälpmedlen är slinga, streamer, konferenssystem eller FM-system till hörapparat. Cirka en tredjedel har fått texttelefon eller bildtelefon. Övriga hjälpmedel är Handifon och fyra procent har fått hjälp att använda Skype. 43 procent har inte fått något hjälpmedel för att kommunicera med andra på distans. Bilden av vilka produkter som förskrivs från landstinget har inte förändrats nämnvärt och överensstämmer i princip med 2012 års undersökning. Det finns dock ett fåtal kommentarer om att ipad eller dator har förskrivits. En annan produkt har varit telefon med stora knappar med bilder på de närmast anhöriga, för att kunna ringa dem. Det finns också de som fått ögonstyrd dator och olika samtalsapparater med syntetiskt tal. Användarna är mindre nöjda Andelen som är mycket nöjda har minskat från 26 till 13 procent sedan 2012, vilket är anmärkningsvärt. Däremot är andelen personer som är ganska nöjda med sina hjälpmedel oförändrad. Tillsammans är det cirka hälften som är mycket nöjda eller ganska nöjda med sitt hjälpmedel. Andelen som är mycket missnöjda har ökat från 5 till 9 procent. Minst nöjda är de som använder alternativ och kompletterande kommunikation. Bland dem är endast 33 procent mycket eller ganska nöjda. Det ställdes ingen följdfråga så det går inte att säkert veta vad den minskade nöjdheten beror på. Men i kommentarer till andra frågor i enkäten och i samtalen med förskrivare framkommer vissa förklaringar när det gäller gruppen döva personer. Det finns de som tycker att det var bättre tidigare då fler hade samma typ av utrustning. Har de som ringer till varandra olika bildtelefoner blir uppkopplingen och bildkvaliteten sämre, och ibland är samtal mellan två olika typer av bildtelefoner helt omöjlig att genomföra. Att få dessa produkter helt kompatibla med varandra är ett problem. Samtidigt som ny teknik och nya modeller ger möjligheter, kan det också göra det svårare för vissa. 22

23 Förändringar i användningen av förmedlingstjänster Andelen som använder texttelefoni bland de som svarat på frågorna i enkäten har minskat från 23 till 18 procent sedan motsvarande undersökning Användningen av de övriga förmedlingstjänsterna, bildtelefoni och teletal är i stort sätt oförändrade. Det är fler personer som använder taltjänst än i förra undersökningen. Dock baseras resultatet på ett mycket litet underlag, vilket gör det svårt att dra säkra slutsatser. 71 procent av de som svarade använder inga förmedlingstjänster. Det är framför allt döva personer och personer med dövblindhet som använder förmedlingstjänster. Av de döva använder 74 procent förmedlingstjänster. Motsvarande bland personer med dövblindhet är 60 procent. På frågan om varför man inte använder förmedlingstjänsterna svarar 13 procent att de inte vet om att tjänsterna finns. De flesta säger att de inte behöver tjänsterna och att de kommunicerar direkt med dem de vill, med till exempel Skype, chatt eller Facebook. Några få säger att de har anhöriga som hjälper till eller att de får hjälp av någon stödorganisation, till exempel Afasifyren. Ett fåtal säger att de har försökt men inte lyckats använda tjänsterna. Anledningarna till varför man inte använder förmedlingstjänsterna är i princip oförändrade sedan Landstingen har olika riktlinjer Det ställdes också en fråga om vilka tekniska produkter man använder för att kommunicera med andra på distans. Då många använder flera produkter kunde de uppge flera svar, varför procentsatsen blir mer än hundra. Uppföljningen visar att användningen av smarta telefoner och datorer ökar, se tabell 6. Många använder även surfplatta, vilket inte fanns med som alternativ

24 Tabell 6: Vilken teknisk produkt använder du för att kommunicera med andra på distans? Totalt Totalt Män Kvinnor Jag använder dator med internetuppkoppling 76 % 83 % 86 % 79 % Jag använder surfplatta 37 % 36 % 37 % Jag använder en smartphone, iphone eller Android.telefon som t.ex. Samsung Galaxy eller Sony Xperia 45 % 61 % 56 % 64 % Jag använder en enkel mobiltelefon 45 % 22 % 28 % 18 % Jag använder en texttelefon, t.ex. Diatext 4 Jag använder en bildtelefon, t.ex. Allan ec, TM-9000, MMX 13 % 2 % 1 % 4 % 16 % 12 % 11 % 12 % Jag använder annan teknik 20 % 11 % 9 % 15 % En av uppföljningens frågeställningar var att följa vad som händer med landstingens förskrivning av konsumentprodukter. Därför ställdes frågan om de hade fått produkterna förskrivna eller köpt dem själva. I cirka hälften av fallen har användarna köpt dem själva. Motsvarande fråga ställdes inte i 2012 års undersökning. 17 procent har fått produkterna (hjälpmedlen) förskrivna från landstinget. 22 procent har både fått produkterna (hjälpmedlen) från landstinget och köpt själva. 8 procent har fått annat bidrag, till exempel från arbetsförmedlingen. 4 procent svarade vet ej på frågan. Många av de som fått förskrivet från landstinget och även köpt själva skriver i kommentarerna att de har fått bildtelefon eller texttelefon från landstinget. En bildtelefon kan vara en vanlig dator med specialprogram. Vissa har fått både dator och program från landstinget, medan andra skriver att de köpt datorn själva och fått programmet av landstinget. Det visar att landstingen har olika riktlinjer för konsumentprodukter. 24

25 Det vanligaste är att man beskriver att man köpt den smarta telefonen och surfplattan själv och att dessa kompletterar hjälpmedlen man fått från landstinget. Vissa beskriver också att de köpt olika tillbehör till hörapparaten när landstinget inte bekostat dessa. bildtelefon i kombination med texttelefon samt ipad och mobilen, vilken frihet! Program och appar, förskrivning kontra eget inköp I enkäten gjordes en uppdelning för att kunna särskilja användning av vanlig konsumentteknik från specialprogram och specialapplikationer. Med vanliga program och appar menas program som är framtagna för alla med eller utan funktionsnedsättning. Med specialprogram och specialappar menas de som är framtagna specifikt för att kompensera en funktionsnedsättning. Sammanfattningsvis förskrivs specialprogram och appar medan vanliga standardprodukter endast förskrivs i liten omfattning. Först ställdes en fråga om vilka vanliga program och appar de använde. 91 procent använder e-post och 86 procent sms. Facebook är också vanligt och används av 72 procent av de som svarade på enkäten. Lite mindre vanligt är Skype (36 procent), WhatsApp (25 procent) och Facetime (22 procent). Dessa tre är dock vanligare bland döva personer, procent. Tango och Oovoo används i liten omfattning. 6 procent använder inga vanliga program och appar. Det är tydligt att deltagarna i undersökningen själva ordnar denna typ av produkter. Endast 4 procent säger att de fått dem förskrivna och 7 procent har både fått förskrivet eller köpt själv. I hela målgruppen är det 11 procent som har fått dem finansierade från landstinget och tre procent har fått annat bidrag för dem. Det är vanligare att döva personer, personer med dövblindhet, talskada, språkstörning och lindrig utvecklingsstörning får dessa program och appar finansierade av landstinget eller på annat sätt. Mellan 20 procent och 33 procent har inte behövt köpa själva. Vad det beror på är oklart, men en förklaring kan vara att de har mer behov av rehabilitering och habiliteringsinsatser och därför får mer insatser. Flera av programmen och apparna är gratis och det kan tänkas att personerna som uppger att de fått dem förskrivna egentligen menar att de fått hjälp med att komma igång att använda tjänsterna, rådgivning och support. 25

26 16 procent av deltagarna i undersökningen använder specialprogram och appar. Specialprogrammen och apparna som används mest är Allen ec och T-meeting. De används främst bland döva personer, av dessa använder 24 respektive 26 procent dessa program. Andra exempel på program är mymmx, Allan emobile, Allan ecpad, TM-9000 och TM mobile. Tabell 7: Förskrivning eller eget inköp av vanliga program och appar. N=281 Totalt Män Kvinnor Jag har köpt dem själv 74 % 71 % 75 % Jag har fått dem från landstinget 4 % 5 % 3 % Jag har både köpt själv och fått dem från landstinget 7 % 8 % 6 % Jag har fått annat bidrag 3 % 2 % 4 % Vet ej 12 % 16 % 8 % Tabell 8: Förskrivning eller eget inköp av specialprogram och appar. N=47 Totalt Män Kvinnor Jag har köpt dem själv 11 % 12 % 10 % Jag har fått dem från landstinget 57 % 65 % 53 % Jag har både köpt själv och fått dem från landstinget 13 % 18 % 10 % Jag har fått annat bidrag 6 % 0 % 10 % Vet ej 13 % 6 % 17 % Specialprogrammen och specialapparna har i huvudsak finansierats av landstinget, se tabell 8. Vissa har även fått dem från Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan. 11 procent har köpt dem själva. 26

27 Deltagarna i undersökningen efterfrågar stöd och information även när det gäller standardprodukter. Den nya förordningen (SFS 2014:299) öppnar upp för att landstingen kan ta en undervisande och stödjande roll kring standardlösningar. Bra om det fanns någon man enkelt kan vända sig till för att exempelvis få hjälp med surfplattan - många finesser! Bra också med vägledning för användning av Skype, FaceTime och så vidare. Tekniken kan krångla och upplevas som dyr Många uppger att de har problem med att det inte alltid fungerar att kommunicera med andra på distans. Sex av tio uppger att de ibland inte kan kommunicera på distans. Andelen har ökat något från enkäten Det gäller framförallt döva personer och personer med dövblindhet, 76 respektive 80 procent. Orsakerna till varför man inte kan kommunicera med andra är flera. Vid jämförelse med 2012 framkommer delvis olika bilder. Färre säger att tekniken krånglar. Samtidigt är det fler som säger att de inte har den teknik som behövs och ungefär lika många att andra inte har den teknik som behövs, se tabell 9. Kanske har medvetenheten om vilka möjligheter som finns ökat. Många upplever dålig ljudkvalitet, och vissa har problem med bildkvaliteten, Det finns också en grupp som uppger att de har svårt att göra sig förstådda eller förstå vad som sägs. Dessa tre svarsalternativ fanns inte i 2012 års enkät, därför går det inte att jämföra orsakerna till varför personerna ibland inte kan kommunicera med andra på distans. Deltagarna kunde uppge flera svar, varför procentsatsen blir mer än hundra. 27

28 Tabell 9: Varför kan du ibland inte kommunicera med andra på distans? Totalt Totalt Män Kvinnor Tekniken krånglar 63 % 47 % 44 % 51 % Jag vet inte hur jag ska göra 6 % 5 % 9 % 3 % Jag har inte den teknik som behövs för att kommunicera Andra personer har inte den teknik som behövs för att kommunicera med mig Det är dålig ljudkvalitet så jag hör inte vad som sägs. Det är dålig bildkvalitet så jag se inte vad som sägs. Jag har själv svårt att göra mig förstådd eller förstå det som sägs. 13 % 21 % 20 % 22 % 31 % 28 % 21 % 32 % 51 % 49 % 53 % 15 % 11 % 17 % 13 % 16 % 11 % En femtedel av deltagarna i undersökningen 2014 svarar att de känner till en produkt, tjänst eller program som de skulle vilja använda men inte kan använda. I 2012 års enkät var det en tredjedel. Anledningen till varför de inte kan använda produkten som de känner till har alltså förändrats sedan Det verkar som om kunskapen om tekniken har ökat samtidigt som det är svårt att få tillgång till tekniken på grund av ekonomin. Ekonomin är det största problemet enligt de som uppger att de inte kan använda den teknik de behöver. Hälften som svarar att de inte kan använda en produkt, tjänst eller program uppger att det är för dyrt. Andelen som säger att de inte vet hur man ska använda produkten eller saknar support har minskat från 44 till 23 procent. De flesta kommentarerna handlar om att man vill ha mer information om vilka möjligheter som finns för att kommunicera på distans. Många anser också att tekniken för bild- och texttelefoni blivit svårare att använda, men också att mobiltelefontekniken ger större frihet. Det finns svårigheter med ljud- och bildkvaliteten och med kompabiliteten mellan de olika systemen. 28

29 Några tar också upp problem med att få de hjälpmedel de önskar från landstinget och att kostnaderna blir för stora för den enskilde med den nya tekniken. De vet vad som skulle vara bra men har inte ekonomin att köpa det. Flera påpekar också att det kan upplevas krångligt för omgivningen att använda förmedlingstjänsterna. Det kan vara svårt att förklara tillvägagångssättet, att man först ska ringa till förmedlingstjänsten och sen till användarens nummer. Uppringning till varandra funkar inte mellan hörande och hörselnedsatta personer. Det blir krångligt att förklara för dem hur man ringer till mig. Det hade varit bättre om man har eget telefonnummer med extra siffror inbakade som kopplas till FÖC (förmedlingscentralen) automatiskt. Flera anser att bästa vore om deras telefonnummer kunde kopplas direkt till förmedlingstjänsten. Det skulle underlätta för omgivningen. Inte som idag då du behöver ringa ett nummer till förmedlingstjänsten och sedan begära ett samtal till en sip-adress till den hörselskadade eller döva personen som du vill komma i kontakt med. Traditionella telefonnummer istället för sip-adresser skulle också underlätta i många situationer när man ska komma i kontakt med exempelvis vården, företag och myndigheter. Det är vanligt att man lämnar sitt nummer genom att knappa in siffrorna i sitt telefonnummer. En handläggare ringer sedan upp. Idag är det inte möjligt att bli uppringd till en sip-adress, eftersom användaren i dessa telefonitjänster behöver kunna knappa in bokstäver och Om personen istället vill använda e-post uppstår nya problem på grund av att myndigheter och sjukvården inte har system för säker e-posthantering. Det kan vara svårt att kommunicera med myndigheter eller vården på distans. Om jag mailar får jag ofta svar att jag ska ringa tillbaka på grund av sekretesskäl trots att det finns många krypterade skriftbaserade kommunikationsvägar att välja. 29

30 Resultat från intervjuerna med förskrivare För att även få en bild av hur förskrivare upplever utvecklingen kompletterades användarundersökningen med telefonintervjuer med tre förskrivare, se bilaga 2. Förskrivarna är verksamma vid Örebro läns landsting, Landstinget i Uppsala län och Stockholms läns landsting. De deltog i projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning. Fortsatt efterfrågan på hjälp från landstingen På frågan om de sett några förändringar när det gäller efterfrågan av hjälp från landstinget de senaste två åren, uppger förskrivarna att det finns ökad efterfrågan från användarna om kunskap och rådgivning kring vanlig konsumentteknik. Det kan handla om allt från basal kunskap om hur man använder smarta telefoner med olika appar, till att brukarna förväntar sig att landstinget ska ha kunskap om den senaste tekniken. Att förskrivarna vet vad som finns och vad som kan vara till hjälp. Däremot ser de ingen egentlig minskning av behovet av traditionella hjälpmedel eller särlösningar för gruppen gravt hörselskadade, döva personer eller personer med dövblindhet. Många unga klarar sig utan traditionella hjälpmedel. Men när de etablerar sig i vuxenlivet uppkommer ofta behov som inte tillgodoses med konsumentteknik. Det gäller framför allt varseblivningsfunktioner som kan kopplas till flera system. När det gäller att sprida kunskap om alternativ telefoni till gruppen med talsvårigheter gav projektet möjlighet att ta fram informationsmaterial och utbildningsinsatser för arbetsterapeuter och logopeder. Förskrivarna i Stockholm och Örebro ser dock ingen direkt ökning av remisser. I Uppsala sköts dessa ärenden av Hjälpmedelscentralen. En hypotes i sammanhanget kan vara att man klarar behovet med befintlig konsumentteknik, men det kan också vara att man inte uppmärksammar behovet tillräckligt mycket. Olika regler för förskrivning av konsumentprodukter De tre landstingen har olika regelverk för förskrivning av konsumentprodukter. Örebro läns landsting förskriver inte datorer, surfplattor eller smarta telefoner som alternativ telefoni. De har som regel att hårdvaran får brukarna stå för själva medan program eller appar som kostar över 300 kronor förskrivs av landstinget. Det har funnits farhågor när det gällt 30

31 support och service kring systemen på grund av kombinationen av egeninköpta produkter och hjälpmedel, men det har visat sig fungera bra. I Stockholm förskrivs en dator med texttelefoniprogram som är låst för andra funktioner. Övriga konsumentprodukter får användaren stå för själv. Det finns möjlighet att gå utanför sortimentet vid specialbehov. I Uppsala kan även vanliga konsumentprodukter förskrivas för alternativ telefoni. Uppsala är på väg att gå över till samma princip som Örebro, delvis på grund av en gemensam upphandling i 7-klövern. 3 En ny princip blir då att användarna själva står för hårdvaran och att landstingen kommer att förskriva program och appar. Undantag ska dock kunna göras vid specialbehov. Den nya upphandlingen öppnar upp för ett mer flexibelt system. Det behövs tid och kompetens för att kunna ge stöd De tre intervjuade förskrivarna för fram att det är viktigt att även egeninköpta konsumentprodukter som används till alternativ telefoni ses som en del av rehabiliteringsprocessen och att landstinget kan ge rådgivning och stöd. Men det kan vara svårt att få tid och möjlighet att kunna göra detta. Man kanske inte har möjlighet att vara uppdaterad och det tar mycket tid när många användare, särskilt äldre, kan behöva grundläggande kunskap och hjälp. Förskrivarna vid de olika landstingen upplever att de har olika förutsättningar att stödja med råd och hjälp. I Uppsala bedömer förskrivaren att det finns bra förutsättningar till detta, medan förskrivarna i Stockholm och Örebro upplever att de inte har möjlighet att ge det stöd de skulle önska. I Stockholm ges inte teknisk support på egenköpta produkter, men det kan till en viss nivå göras i både Örebro och Uppsala. Är det större problem får användaren vända sig till respektive leverantör. Projektet har påverkat arbetssätten Vi frågade om hur projektet Alternativ telefoni från särlösning till lösning, har påverkat deras arbetssätt. Förskrivaren i Uppsala län sade 3 7-klövern är ett upphandlingssamarbete mellan landstingen och kommunerna i sju län. Örebro läns landsting, Västmanlands län landsting, Dalarna, Värmland, Gävleborgs landsting, Sörmlands och landstinget Uppsala län. 31

32 att de kommit igång med ett nytt arbetsätt, det ska vara möjligt att förskriva konsumentprodukter som alternativ till särlösningar. I Örebro har projektet inneburit att de börjat med rådgivning och stöd i länet. Troligtvis hade de förändrat arbetssättet oavsett projektet, men det hade tagit längre tid. Den största förändringen har varit att de uppmärksammat gruppen talskadade och anordnat information och utbildning till förskrivare. I Stockholm sade förskrivaren att de har breddat målgruppen för alternativ telefoni till att gälla även talskadade. De arbetar också mer flexibelt och kan tillgodose specialbehov utanför upphandlat avtal bättre nu, än innan projektet. Det är svårt att säga om och hur projektet har påverkat andra landsting. Men i och med diskussionerna kring dessa frågor kan medvetenheten om alternativ telefoni ha ökat. Det finns dock fortfarande en hel del skillnader i tillämpningen av regelverk och lokala förutsättningar. Ett exempel på lokala regler är att Västerbotten, som på grund av stora avstånd i länet är mer generöst med dubbelförskrivningar än andra län med kortare avstånd till service och support. Örebro och Uppsala har främst erfarenheter av samarbete med 7-klövern där den nya upphandlingen gett förutsättningar till mer flexibla lösningar. Kapacitet för att ge stöd en utmaning Det som upplevs som den största utmaningen inför framtiden för de förskrivare som intervjuades är att de ska få tid för kompetensutveckling och att möta användarnas behov av stöd och hjälp med många typer av produkter och program. Det finns en förväntan på att de ska kunna och ligga i framkant kring nya möjligheter. Samtidigt behöver många äldre väldigt basalt stöd och hjälp för att komma igång att använda ny teknik. Det tar tid att introducera, men kan sedan fungera väldigt bra. Resurserna för rådgivning om konsumetteknik behöver ökas och fortfarande är möjligheterna för talskadade att få rätt hjälp eftersatt. Att den vanliga internetuppkopplingen fungerar är en förutsättning för att hjälpmedlet ska fungera. Här är förutsättningarna olika både mellan länen och inom ett län. Möjligheten till bredband med hög hastighet skiljer sig mellan olika boenden och de ekonomiska förutsättningarna för individerna kan spela roll. Det är användaren själv som tecknar avtal med bredbandsleverantör och bekostar sin internetanslutning. Som det beskrivits tidigare i rapporten skulle traditionella telefonnummer underlätta för alla former av telefontjänster när en person ska 32