Om kungadottern som offras i männens krig

Transkript

1 Sammanfattning: Hovkretsen kring Ulrika Eleonora stod i kontakt med de ledande inom den pietistiska reformrörelsen och kan sägas motsvara de andliga rörelser på kontinenten som i praktiken försökte tillämpa kravet på frihet och människovärde för kvinnan. Åtskilliga dikter i Der Nordische Weihrauch vittnar om en leda vid det praktfulla hovlivets pompa och ståt och om en inriktning på den inre människan. Innehåll: Porträtt av Aurora, grevinna av Königsmarck. SLUB/Deutsche Fotothek I januari 1684 uppfördes i Wrangelska palatset i Stockholm Racines nio år gamla pjäs Iphigénie. De kungliga och hovet var närvarande, och de som uppförde pjäsen var ett antal hovfröknar med initiativtagaren Aurora Königsmarck i spetsen. Föreställningen väckte uppmärksamhet och ett antal hyllningsdikter skrevs, bl.a. av Sophia Elisabeth Brenner som prisade kvinnorna här i "wår kalla Nord" för att de visat vad de kunde. Även eftervärlden har intresserat sig för framförandet av Iphigénie och frågat sig varför en grupp adelsdamer i Stockholm tagit sig före att sätta upp pjäsen och tvingat den i sådana sammanhang eljest motsträvige kungen Karl XI, att se den. Var det en politisk demonstration av den franskvänliga fraktionen i huvudstaden? Var det ett försök att införa något av den nya tiden och dess franska smak vid det svenska hovet? Eller kan man se det som en feministisk manifestation med andlig släktskap i samtidens franska salonger? Iphigénie handlar om kungadottern som måste offras för männens krig. Hovteatern på 1600-talet hade en klart representativ karaktär, och det är inte långsökt att tänka sig att dramats kungadotter anspelar på den danska kungadottern som efter förlovningen fick vänta fem år på att bli gift med den svenske kungen och bli Sveriges drottning, på grund av krig mellan länderna. Redan i detta faktum finns alltså en tendens till motstånd mot männens makt och kvinnans ofrihet. En annan sak antyder detsamma. Alla roller i pjäsen spelas av kvinnor, även de "tunga" manliga rollerna Akilles och Agamemnon. I hovets baletter medverkade kvinnor i roller som gudinnor eller personifierade Sida 1 av 5

2 dygder. Likaså hade de uppträtt i de s.k. "värdskapen" (en sorts maskeradfester), men då i olika kvinnoroller. Här spelar de alltså samtliga roller, utklädda till män, till och med till krigare. Kvinnorna var sålunda jämlika med männen. Och i den operaram som Aurora Königsmarck gav dramat dansade elva amasoner talets svenska teaterhistoria handlar i stor utsträckning om föreställningar vid läroanstalter och teaterarrangemang vid hovet. Detta slags festligheter i hovkretsen, ofta med gästande utländska teatertrupper, fortsätter även det kommande århundradet. Mot 1700-talets slut stimulerar Lovisa Ulrika och Gustav III på många sätt teaterlivet i Sverige. Ar 1783 uppfördes Glucks version av Ifigenia på Operan i Stockholm, och här ser vi dekorationsskissen till operans första akt. Jean Démosthène Dugourcs teaterdekoration till akt 1 av Ifigenia, 1783 Aurora Maria von Königsmarck ( ) hade redan som 18-åring skrivit librettot till en opera, som uppfördes på Hamburgoperan. Den handlade om hur kvinnor på olika sätt avvisar kärleken och behåller friheten, ett aktuellt budskap i preciösernas salonger i Frankrike. Aurora Königsmarck var väl förtrogen med modern fransk litteratur och aktuell debatt. Detta visar inte minst skildringarna av adelns nöjesliv vid den nya hälsobrunnen i Medevi, "Les divertissements de Medevi". Där finns anspelningar på den litteratur som skrevs för den moderna franska kvinnan. Aurora Königsmarcks liv tycks också ha präglats av motstånd mot de begränsningar av kvinnans rörelsefrihet som tidens konventioner fordrade. Hon skulle t.ex. aldrig gifta sig, enligt samtida vittnesbörd helt enkelt därför att hon inte ville. Hon blev berömd för sin skönhet och begåvning på olika områden, och friare saknades inte. Väl vetande systerns inställning i frågan skriver Filip Christopher Königsmarck till Aurora med ett lätt raljerande tonfall: "Då alla, som önska ingå äktenskap med er vända sig till mig, så får jag underrätta er, att nu en man anmält sig, som är 30 år gammal, är välbildad, har en god samhällsställning med rdr årlig inkomst och vill gifva er en brudgåfva af rdr." Men Aurora föredrog friheten. Den son hon föder åt August den starke av Polen och låter döpa i Goslar med stadens styresmän som faddrar, tar hon hand om och uppfostrar själv, det sistnämnda inte utan svårigheter. Vid 36 års ålder flyttar hon till det sekulariserade klostret Quedlinburg och blir två år senare dess priorinna. På en vind i en prostgård i staden återfanns 1912 Aurora Königsmarcks självbiografi, Méditations et Mémoires, dikterad för hennes själasörjare von der Schulenburg. Det var hans sentida ättling som gjort upptäckten, men när han återvände för att närmare studera de tvåhundraåriga dokumenten var den intressanta handskriften försvunnen. Genom Aurora Königsmarcks memoarbok hade kanske en firad och berömd adelsdams tankar om att vara kvinna i Europa på 1600-talet blivit belysta. Sida 2 av 5

3 Denna så kallade Königsmarckska maskeradtapet broderades till Auroras syster, hovdam Amalia Königsmarcks bröllop 1689 Maskeradtapeten (del av bild saknas). Östergötlands Länsmuseum Bland dem som uppförde Iphigénie i hovkretsen 1684 finner vi även andra hovdamer, värda uppmärksamhet. Vid sidan av Aurora fanns systern Amalia Wilhelmina von Königsmarck ( ), hon som spelade Akilles roll, samt deras kusiner Ebba Maria De la Gardie ( ) och Johanna Eleonora De la Gardie ( ). Tillsammans med den något äldre friherrinnan Märta Berendes ( ) utgjorde de en vänkrets kring drottningen. De delade hennes vittra och konstnärliga intressen och tog intryck av samma fromhet som präglade henne. "En ecclesiola (dvs. en liten kyrka) i konungaborgen" har denna grupp kallats, som kännetecknas just av den innerliga fromhet som går som en stark underström i 1600-talets andaktsliv, i synnerhet hos adelsdamerna. Den äldre av kvinnorna, Märta Berendes, förmedlade säkerligen mycket av denna fromhet till den tidigt moderlösa prinsessan, senare drottningen, Ulrika Eleonora. Hon stannade vid hovet till sin död vid nära åttio års ålder Hon började skriva som änka vid 37 års ålder med många barn, och i dikter och betraktelser ger hon uttryck åt sin förtvivlan, men också åt innerlig gudsförtröstan. Hon uttrycker mer av människan bakom det skrivna än som annars var vanligt i tidens litteratur: Jag ensam är hvart jag månd gå Med barnen, små och späda, Som man och fader sakna må, Ja, alt hvad hiertat gläda. Men Herren sielf, som lofvat har Rätt faders stad förträda, Han blifver ock vist mitt försvar, Hielper min axlar späda Att bära, hvad hans hand så mild Mig har täckts att pålasta, Ty iag af mig till honom vill Från verldzens svijk sielf hasta. De båda kusinparen Königsmarck och De la Gardie, förmodligen tongivande i hovkretsen, visar även de sin vittra och konstnärliga bildning genom att förmedla sina tankar i diktens form. En hel del av kretsens litterära produktion - skriven för den trängre vänkretsen och förmodligen ej heller avsedd för offentligheten - finns samlad i Der Nordische Weihrauch, oder zusammengesuchte Andachten von schwedischen Frauenzimmern, en handskrift sammanställd av Aurora Königsmarck. Vid sidan av traditionell hyllningsdiktning innehåller denna samling ett antal dikter som på tyska och franska återger längtan till himlen och förakt för det jordiska livets yttre prakt. Även om århundradet kan uppvisa många exempel på avståndstagande från det ytliga livet i staden eller vid hovet, finns det skäl att undra över anledningen till denna leda och dessa begåvade och lärda kvinnors avståndstagande från det världsliga livet. Sida 3 av 5

4 Aurora Königsmarck kallades av drottning Ulrika Eleonora for "vår svenska näktergal". Här en strof från hennes "Morgenlied" (Morgonsång) ur den handskrivna Der Nordische Weihrauch: Der Morgen hört bereits mein Rühmen an Wovon der Tag mich nicht verstören kann, Bis mich der sanfte Schlaf zu Ruhen übereilet, Und wieder neue Kraft zu weitern Lob erteilet. Maria Aurora Königsmarck: Der Nordische Weihrauch. Handskrift, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet Ute i Europa fanns under 1600-talet en rad andliga rörelser som var kritiska, ja rent av oppositionella mot de etablerade kyrkorna. Det förvånar inte att Descartes, som hade lärt sin samtid att ställa nedärvda begrepp på huvudet, kom att betyda en hel del för de tongivande i dessa kretsar. Här kom kvinnorna att spela en inte oväsentlig roll. August Hermann Francke, pietismens ledare efter Philipp Jacob Spener, upplät platser för flickor i fyra av de skolor han grundade i Halle, och i Frankfurt hade dessförinnan den s.k. Saalhofpietismen fått stor betydelse för kvinnornas religiösa emancipation. Eftersom man stod i opposition mot alltför ivrigt dogmatiserande och i stället lade tonvikten vid den personliga erfarenheten, kunde kvinnorna, trots avsaknad av gedigen utbildning, på lika villkor som männen bidraga med sina upplevelser av gudsnärvaro. Det var alltså inom trosgemenskapen man fann den frihet och det värde som samhällets fastställda könsroller inte kunde erbjuda. Hovkretsen kring Ulrika Eleonora stod i kontakt med de ledande inom den pietistiska reformrörelsen och kan sägas motsvara de andliga rörelser på kontinenten som i praktiken försökte tillämpa kravet på frihet och människovärde för kvinnan. Philipp Jacob Spener ( ) förespråkade en praktisk levande kristendom, underströk lekmännens betydelse och behovet av en reformerad prästutbildning. Hans "Pia desideria", ursprungligen företal 1675 till Johann Arndts postilla, gav namn åt hans meningsfränder, "pietisterna". Åtskilliga dikter i Der Nordische Weihrauch vittnar om en leda vid det praktfulla hovlivets pompa och ståt och om en inriktning på den inre människan. Gott mach' mich frey, in diesem armen Leben Kann ich mich dir nicht wie ich will ergeben, D'rum reisse doch einmal das Band entzwey. Ich bin die Welt und all ihr Thun so müde, Mein Geist, der seufzt und sehnet sich nach Friede, Gott mach' ihn frey! Gud gör mig fri, i detta arma liv Sida 4 av 5

5 kan jag inte hänge mig åt dig som jag vill, slit därför bandet än en gång itu. Jag är så trött på världen och all dess möda, min ande, som suckar och längtar efter frid, Gud, gör den fri! Det är inget sorgset eller sekteriskt världsförakt som Johanna Eleonora De la Gardie här ger uttryck för, utan för samma längtan efter verklig frihet som motiverade uppsättningen av Racines drama Iphigénie i Wrangelska palatset i Stockholm i januari Källa till webbadress: g Sida 5 av 5 Powered by TCPDF (