Motioner nr år Mot Nr 227. av herr Hermansson m. fl. angående arbets- och anställningsförhållanden.

Transkript

1 Motioner nr år 1973 Mot Nr 227 av herr Hermansson m. fl. angående arbets- och anställningsförhållanden. Förhållandena på arbetsplatserna präglas - som professor Walter Ko rpi uttrycker det i sin skrift " Varför strejkar arbetarna?" - av lagstadgad ojämlikhet. Ingenstans går klassamhäll et i dagen som på arbetsplatserna. Arbetsdo mst olen har gett paragraf 32 i SAF :s stadgar prejudicerande laglig sta tus. Enligt denna har arbetsköparna laglig rätt att leda och fördela arbetet och anställa och avskeda arbetare. Lönearbetarna - förutan vil ka ingen produktion kan äga rum, inga vinster och förmögenheter ka n samlas på hög h os de m som har den ekonomiska makten - har däremo t inget infly tande över den produktion av vilken deras livsuppehälle är helt beroende. Den feodala monarkins mak t har insk ränk ts. Nu är det kapitalet som bestämmer och denna kapitalmak t går i arv liksom kungamakten. De "sam arbetsavtal" som slutits m ellan SAF och LO har inte avsett att hindra att kapitalet s makt på avgö rande punkter består. " Företagsdemok rat in" är e tt sken, likt kejsarens nya kläder. Nä r det kom mer till k ritan är d et arbetskö parna som bestämmer över nedläggningar, driftsinskränk ninga r, avskedanden, investeringar, produktionsplaner och vinstens användning. Arbetsköparna bestämmer också över arbetsmiljön, vilka maskiner som skall användas, över arbetstakten och löneformerna. Om man d äre mot skulle upprätta en katalo g över vad fackföreningarna - arbetarna och tjäns temännen - bestämmer över skulle denna katalog bli mycket kort, eller ingen alls. De saknar helt rättigheter när det gäller ovan nämnda fö r de anställda avgörande förhållanden. Kollekt ivavtalslagen har sedan 1928 kriminaliserat strejker under avtals tid. För närvarande fi nns avtal som va rar upp till fem år. Under denna tid kan arbe tsköparen på olika sätt i kraft av paragraf 32 påverka de anställdas arbetsförhållanden i nega tiv riktning, men de anställda ka n inte anvä nda de t y ttersta maktmedel de har - strejkvapnet - för att försvara sig. Arbetsköparnas övermakt kommer mest extremt till uttryck under tider av sto r arbetslöshet. Med hot o m inskränkning av driften och avskedanden kan man pressa de anställda till extra eftergifter. Den övermak t som arbetsköpa rna har geno m kollek t ivavtalslagen tar sig också ut tryck i de lokala lönefö rhandlinga rna och d å det gäller arbetsmiljöskyddet, bägge lika vi ktiga för lönearbetarna. De centrala uppgörelserna fö ljs av fredsplikt. Under avt alst iden får inga strejker äga rum. Men under denna tid äger mängder av lo kala förhandlingar rum, där arbetsköparna har ett överläge geno m at t de hela t iden kan hänvisa till fredspl ikten. Ändrin g av arbetsm etoder, försämring av ackorden, rationalisering och ökad arbetstakt genom tvångsstyrning, omflyttningar och l Riksdagen J sam/. Nr

2 Mot :227 2 försämring av arbetsmiljön och skyddet för hälsan kan ske utan att arbetarna genom förhandlingar kan ändra på förhållandena, därför att dessa saknar det enda effektiva stödet för sina förhandlare, nämligen strej krätten. Förhandlingsrätten måste utökas, men den görs illusorisk å ena sidan genom att arbetsköparen har alla maktmedel på sin sida och å den andra geno m att arbetarna står med bakbundna händer, därför att de saknar strejkrätten. Sverige har den kapitalistiska världens numerärt starkaste fackföreningsrörelse när det gäller både arbetare och tjänstemän. Men denna numerära styrka motsvaras inte av fackliga rättigheter. l stället för rättigheter har fa ckföreningarna bundits vid s. k. samarbetsavtal, men de bygger på ett "samarbete" som är helt beroende av arbetsköparnas välvilja. De två vik tigaste avtalen, det s. k. saltsjöbadsavtalet och företagsnämndsavtalet, har inte fö rändrat maktläget på arbetsplatsen. Däremot söker man genom dessa skapa illusioner om "intressebalans" mellan arbete och ka pital. Man rör sig också med begreppet "arbetstillfredsställelse". Sådan kan inte befrämjas av nuvarande maktförhållanden på arbetsplatserna utan endast genom att arbetarna känner a tt de har rätt att bestämma över sin egen arbetssituation. Arbetsköparna är intresserade av samverkan endast så länge som denna leder till ökad produktivitet och ökad lönsam het. Genom "samverkan" kommer de aldrig att avstå från de maktpositioner de nu har. För att ändra nuvarande maktförhållanden - den lagstadgade ojämlikheten - är lönearbetarna endast hänvisade till sin egen fackliga kam p. Men denna kamp hämmas av klasslagar som kollektivavtalslagen och lagen o m arbetsdomstol. Och de resultat som uppnås genom facklig kamp kan omintetgöras genom att arbetsköparna i sin hand har paragraf 32, upphöjd till lag. För att rasera klassamhället mås te man också rasera de lagar som detta klassamhälle stöder sig på. Den fackliga kampen måste bl. a. inrikta sig på att förändra lagarna så att dessa i stället blir ett stöd för fackföreningsrörelsen och garanterar lönearbetarna de rättighete r som de genom sina fackföreningar i decennier kämpat för. l dag är dessa rättigheter framför allt följande : l. Förhandlingsrätten. Arbetsköparna har ingen oinskränkt förhandlingsskyldighet. Många frågor får man inte förhandla om, och det gäller främst de s. k. paragraf 32-frågorna, arbetets ledning och fördelning och nedläggningar och avskedanden. Enligt företagsnämndsavtalet sker endast information inom viss tid om vissa produktionsförändringar, och det fin ns varselplikt. Enligt huvudavtalet kan man endast förhandla om i vilken ordning avskedanden skall ske. Avskedanden som sådana kan inte genom förhandlingar förhindras, ty a rbetsköparna kan alltid hänvisa till att en produktionsinskränkning är nödvändig, och där har de ett skydd i paragraf 32. De anställda och deras fackliga organisationer mås te ha lagstadgad rätt till förhandlingar i alla frågor. Genom att samtidigt bestämmelser av typen paragraf 32 i SAF:s stadgar ogiltigförklaras genom lagstiftning upphäves denna inskränkning i förhandlingsrätten.

3 Mot. 1973: Lagstadgad rätt till strejk om inte förhandlingarna ger resultat. Vi vill hänvisa till ett uttalande av förbundsordfö rande Gustav Kolare i september 1972: "Utvidgad förhandlingsrätt i lo kala frågor är viktig i och för sig men det löser inte proble men o m m an inte samtidigt får strej krätt under avtalsperioden. Som det nu är kan arbetsgivaren med fredsplikten i ryggen säga nej till snart sagt allt vad man begär på det lokala planet. De t är då man tvingas tillgripa 'vilda' strejker." Vidare citerar vi ur Walter Korpis "Varfö r strejkar arbetarna?": " At l ge de anställda förhandlingsrätt i frågor som tidigare reglerades av 32 är ett beslut som kan genomfö ras snabbt. Men för a tt ett sådant beslut skall bli meningsfullt måste de ans tällda ha maktmedel att säl ta bako m sina synpunkter. Det enklaste sättet a tt ge de anställda dessa maktmedel är alt ge dem rätt att ta till stridsåtgärder i dessa frågor, dvs. att ut vidga de anställdas strejk rä tt." 3. Lagstadgad rätt att avbryta hälsofarligt arbete. l delbetänkandet från arbetsmiljö utredningen föreslås: " Innebär visst arbete o mdedelbar och allvarlig fara fö r arbetstagarens liv eller hälsa och kan rättelse inte genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall avbrytas i avvakta n på ställningstagande av y rkesinspektio nen." Bestämmelsen måste utvidgas, men detta tar vi upp i en anna mo tion. Det kan bara nämnas att en fara inte all tid är "omedelbar". Ofta handlar det o m en smygande fara som verkar på lång sikt. Den viktigaste invändningen måste dock göras mot den följande passusen i samma paragraf, där skyddsombud, som avbryter arbete "om skäl härtill uppenbarligen saknas", kan släpas inför arbe tsdomstolen och dö mas till böter. Även fa ckföreningen kan bötfällas. Detta utgör en farlig hämsko på skyddsombudens arbete. Fackföreningen ska ll ha full rätt att avgöra dessa frågor. Ingen avbryter ett arbete i onödan. Förmynderskap över de anställda måste bannlysas. 4. Lagstadgad rätt att vä lja löneform samt att säga nej till sådana produktio ns- och tidmätnings me toder som användes för att öka utsvettningen. Gruvarbetarna i malmfälten genomdrev genom sin strejk en fast månadslön uta n inslag av prestatio nslön o ch meritvärdering. Men i de fall lo kala förhandlingar med arbetsköparna ägt rum på senare tid och u ppgörelse träffats på vissa platser har arbetsköparna genomdrivit en viss del (i regel 25 procent) som prestationslön. De har all tså inte avs tått från moro ten och piskan. Även här har fredsplikten va rit hämmande för fackföreningen. Hade arbetarna fått vä lja hade de med all säkerhet gått emo t blandackorden. Fackföreningen bör ha rät ten at t avgöra vilken lö neform den vill ha, och den bör ha rätt att säga nej ti ll hetsande och stressande ackordsformer. 5. Lagstadgad rätt till mö ten och agitation på arbetsplatsen. l nuvarande kapitalistiska samhälle med paragraf 32 som uttryck för arbetskö parnas envälde är lönearbetarna bara o bjekt, en arbetskraft som arbetsköpa re n köper för visst pris för att skapa det mervärde eller vinst som helt tillfaller arbetsköparen i egenskap av ägare till produktions-

4 Mot. 1973:227 4 medlen. Utnyttjandet sker under minutiös övervakning. Arbetsköparen räknar i tusendels sekunder. Ingen onödig "spilltid" tolereras. Den anställde skall känna att han inte har någon rätt till arbetsplatsen för egna eller fackföreningens behov. Mötena måste hållas på fritid. Arbetsköparen bestämmer över vilka affischer som får uppsättas. " Politiska" affischer är bannlysta. T. o. m. propaganda för fackliga vuxenstudier har förbjudits. Hela arbetsstyrkan är som regel ansluten till fackföreningen. Det är viktigt att alla medlemmar får tillfälle att delta i sina egna avgöranden. Därför måste fa ckföreningen få lagfäst rätt att använda viss tid för möten på arbetsplatsen och utan inblandning av arbetsledningen, liksom arbetsledningen nu utan hinder använder sin arbetstid och arbetsplatsen för sina konferenser. Slaget av politisk och facklig information och agitation bör inte ensidigt få bestämmas av arbetsköparen. Yttrande- och mötesfrihet bör hållas i he lgd även på arbetsplatsen. 6. Lagstadgad rätt att hindra uppsägningar och omplaceringar. Anställningstryggheten är föremål för en utredning, och frågan om ersättning för omplacering har det förhandlats om i t. ex. Metall. För närvarande är det arbetsköparna som bestämmer med stöd av paragraf 32. Vi anser att det är nödvändigt att fackföreningarna med stöd av lagstiftning får inflytande över dessa frågor och genom sitt veto kan förhindra avskedanden och omplaceringar. Detta är en oerhört viktig trygghetsfråga för de anställda. Vi har i motion 1972:766 kritiserat direktiven för den sittande utredningen angående arbetsfredslagstiftningen, där en del av ovan nämnda frågor tas upp, och vill därför här ej på nytt ingå på dessa direktiv. Klart är emellertid att de är otillräckliga, varför vi i denna motion upprepar de krav som ställdes i motion 1972 :7 66. Med hänvisning till det anförda föreslås A. att riksdagen hos regeringen hemställer att denna snarast framlägger förslag om grundläggande demokratiska rättigheter för de anställda och deras fackliga organisationer: l. lagstadgad rätt till förhandlingar i alla frågor, 2. lagstadgad rätt till strejk när förhandlingar inte ger resultat, 3. lagstadgad rätt att avbryta hälsofarligt arbete, 4. lagstadgad rätt att välja löneform samt att säga nej till sådana produktions-, rationaliserings- och tidmätningsmetoder som ökar utsvettningen, 5. lagstadgad rätt att hindra uppsägningar och omplaceringar, 6. lagstadgad rätt att inlägga veto i personalfrågor, 7. lagstadgad rätt för fackförening att anordna möten på betald arbetstid samt rätt till möten och agitation på arbetsplatsen, B. att riksdagen vidare hos regeringen hemställer om följande lagförslag respek t i ve lagändringar:

5 Mot. 1973: lagen o m kollektivavtal av den 22 juni 1928 om arbe tas i syfte att i fö rsta hand ur nämnda lag avlägsna paragraf 4, gällande förbud mot att under avtalstiden tillgripa arbetsinställelse, 2. i samband med kollektivavtalslagens o marbetning företas en översyn och revidering av lagen om arbetsdomstol, 3. ur statstjänstemannalagen av den 3 juni 1965 strykes paragraf 3, 4. bestämmelser av typen paragraf 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar ogiltigfö rklaras geno m lagstiftning, varigeno m tillämpadet av de prejudicerande domarna i arbetsdo msto len med grunct i nämnda paragraf upphäves, 5. arbetsköparens ensidiga tolkningsföreträde avskaffas. Stockho lm den 18 januari 1973 C.-H. HERMANSSON (vpk) LARS WERNER (vpk) i Tyresö EIVOR MARKLUND (vpk) LARS-OVE HAGBERG (vpk) SUNE OLSSON (vpk) i Stockholm GUSTAV LORENTZON (vpk) KARL HALLGREN (vpk)