EN TIDNING OM SKOG OCH SKOGSBRUK FRÅN SCA SKOG v Juni 2014

Transkript

1 DIN SKOG m FÖRR OCH NU k EN TIDNING OM SKOG OCH SKOGSBRUK FRÅN SCA SKOG v Juni 2014 k Dickson säljer Svartvik James Dickson & Co som köpte Svartviks lastageplats på auktion 1832, säljer Svartvik med sina två ångsågar till ett konsortium lett av G P Braathen, sågverkspatron på Alnö. Konsortiet bildar Trävarubolaget Svartvik och utökar verksamheten med ett hyvleri och en lådfabrik. Färdigflottat 1982 flottades det för sista gången i Ångermanälven och därmed avvecklas flottningen i Norrland helt. Flottningen i de norrländska älvarna har pågått ända sedan större vattensågar började byggas på 1750-talet. Genom åren har ständiga moderniseringar och förbättringar gjorts för att förbättra flott lederna. Sundsvalls första ångsåg En ångmaskin ska driva en mjöl- och sågkvarn i Tunadal. Den djärva affärsidén lanserades av handlaren Johan Eric Söderberg. Sommaren sattes ångmaskinen igång och Tunadal blev det första sågverket i Sund svallsdistriktet som drevs med ångkraft. Kreuger satsar på fabrik vid Östrand Ivar Kreuger, finansmannen bakom Svenska Cellulosa Aktiebolaget, har beslutat att anlägga en sulfatfabrik vid Östrand. Bygget startar våren 1930 och fabriken tas i drift året därpå. Samma år ligger produktionskapaciteten på ton per år. Då var Östrand en av världens största sulfatmassafabriker. Den mest kända, eller ökända, förbättringen utfördes av Magnus Huss. Hans försök att gräva en kanal, som skulle leda virket förbi Storforsen, misslyckades. På fyra timmar tömdes Ragundasjön på 300 miljoner kubikmeter vatten. Som genom ett under omkom inga människor. Nedansjö järnverk på botten av dammen Det storstilade industriföretaget Nedansjö järnverk stod klart i mitten av 1870-talet, samtidigt som konjunkturen för järnhantering når sin botten. Maskiner och material säljs och ägaren, Skönviks AB, satsar i stället på något man behärskar bättre skogsindustrin. Platsen för Nedansjö järnverk ligger idag på botten av Skallböle kraftverksdamm. Slädparti på väg till bal Förvaltaren på Ljungå, flottchefen på Gimåfors, bruksförvaltare Wallerstedt på Österström, grosshandlare O.P Hedberg från Sundsvall och patron Bünsow på Merlo sågs åka slädparti mot Sundsvall och den stora slutbalen som äger rum på våffeldagen. Sällskapet färdades i kurslädar, framförda av hästar behängda med schabrak som nådde ända ner i backen. Skattefrihet lockar järnbruk till Galtström Året är 1673 och Medelpad får sitt första järnbruk, Galtströms bruk. Överavverkning av skog i Bergslagen gör att staten driver på en flytt av järnframställningen till andra platser i landet. Löfte om skattefrihet i flera decennier, subventionering av driften samt fritt utnyttjande av statens skogar får Magnus Blix, landssekreterare vid länsstyrelsen i Härnösand, att grunda Galtströms bruk. Rätt frö på rätt plats Under åren importerades inte mindre än ca 60 ton tall- och granfrö från Mellaneuropa. Fröerna användes främst i Syd- och Mellansverige, ofta med dåligt resultat. Det var på 1920-talet som skogsforskningen fick grepp om hur viktigt det är att använda rätt frö för den plats som skogen ska växa på. Folkfest i Härnösand vid sjösättning Fullriggaren Föreningen, det största handelsfartyg som byggts i landet, sjösattes i Härnösand i slutet av maj ,4 meter långt och med ett skrov högt som ett trevåningshus lämnade skeppet sitt varv på Kronholmen för att segla ut i Europa och andra delar av världen med sågade trävaror i lasten. Trots det kalla vädret, med snö kvar på vissa ställen, hade många samlats för att bevittna händelsen. Ön som försvann Platsen där Ortvikens pappersbruk ligger idag var ursprungligen en ö med namnet Killingholmen. Där har det funnits både skeppsvarv och sågverk. På Merlo arkiv finns en karta från 1796 som visar att det fanns ett båtmanstorp där Ortvikens herrgård ligger idag och att det var ett brett sund mellan Killingholmen och fastlandet. Vad man vet idag byggdes endast två skepp på Ortvikens skeppsvarv barkskeppet Magnus Huss och skonerten Carin. Lurendrejeri i skogen? När sågverksindustrin i regionen formligen exploderar blir skogsråvara och skogsmark snabbt långt mer värdefulla än vad som tidigare varit fallet. Många självägande bönder säljer sina fastigheter. Berättelser tar fart om hur stora bolag mer eller mindre lurat av bönderna deras skog. Nu ifrågasätter historieforskare sanningshalten i detta. Forskarna har svårt att hitta belägg för att det var vanligt med lurendrejeri. SCAs enda kvarvarande kapell För att tillgodose arbetarnas andliga behov har Skönviks AB låtit uppföra ett kapell vid sågverket i Ljungå. Fem söndagar per år infinner sig prästen från Hällesjö. Alla andra söndagar läser förvaltare Flygt predikan i kapellet. Sedan 1954 är det SCA som äger och förvaltar Ljungå kapell.

2 Med rötterna i skog och skogsbruk Med den här tidningen vill vi ge dig och ett stort antal andra skogsägare trevlig läsning på temat skogshistoria. Vi har samlat många olika berättelser om hur människorna i det område som vi inom SCA kallar Medelpads skogsförvaltning (se kartan nedan) under seklernas gång på olika sätt har nyttjat skogen för att få sitt levebröd och utveckla industriverksamheter. tt läsa om den stora betydelse som skogen haft för människorna i området ger en insikt om vilken fantastisk resurs skog är. Klokt nyttjad kan den bevisligen ge oss människor nyttigheter sekel efter sekel. Vi kan också läsa om att klokheten tidvis varit begränsad och att det rådde skogsbrist på olika platser i Sverige under 1700-talet. Unik erfarenhet Sedan Galtströms bruk togs i drift för drygt 340 år sedan har det i detta område fötts fram ett stort antal företag som brukat skogarna och nyttjat skogsråvaran i järnhantering, sågverksdrift och pappers- och massaframställning. Med tiden kom många av dessa att samlas i det som i dag är SCA. Historiken ger vårt företag en unik erfarenhet av att bruka skog i den här delen av Sverige. I våra arkiv finns till och med dokumentation över skogar som slutavverkats tre gånger. Genom tillbakablickar kan vi också se att sätten att nyttja skogen och dess olika råvaror har kommit och gått, medan själva skogen har bestått. Vem vet till exempel att det finns ett oanvänt järnbruk på botten av Skallböle kraftverksdamm? När epoker som svedjebruk eller järnhantering nått sina slut har andra användningsområden för skogsråvaran tagit vid. Sådant ger förvisso anledning att fundera över hur kommande generationer kommer att nyttja de möjligheter som skogen ger. En resurs som genom fotosyntesen omvandlar klimatskadlig koldioxid till nyttigheter som trä och syre borde i hög grad ha framtiden för sig på alla tänkbara sätt! Rätt nyttjad kommer din skog att vara en värdefull resurs både för dig och för den som förvaltar den om ytterligare några sekel. Framtiden Inom SCA är vi övertygade om att produkter som kommer från skogen hör framtiden till. Det visar sig inte minst i att vårt företag mer än någon annan aktör investerar i skogsindustrin i norra Sverige. Det visar sig också genom att vi investerar stort i att anlägga och vårda skogar för framtiden, liksom i att utveckla teknik och metoder för ett rationellt skogsbruk. I takt med att SCAs industrier har utvecklats, har också kopplingarna mellan företaget och skogsägarna i Medelpad och resten av norra Sverige fördjupats. Det växande virkesbehovet har gjort att allt fler skogsägare levererar sitt virke till oss. Därmed har kunskap och teknik som utvecklats i vårt eget skogsbruk också kommit till nytta för de enskilda skogsägarna. I tidningen möter du inte bara ett axplock av intressanta historiska tillbakablickar med skoglig förankring. Du lär även känna en rad engagerade och kunniga representanter för SCA, som alla på ett eller annat sätt är beredda att hjälpa dig att få ut så mycket som möjligt av ditt skogsägande. Johan Blomqvist Marknadschef, SCA Skog, Medelpads skogsförvaltning Innehåll 4 Galtströms bruk SCAs vagga 5 Härnösand stolt varvsstad 7 Vikbron en av landets längsta träbroar 8 Torpshammars järnbruk 10 Ljungå kapell 11 Lögdö bruk 14 Nedansjö järnbruk Svartvik unik industrihistoria Medelpads största vattensåg Killingholmen/Ortviken Östrand Tunadal Din Skog förr och nu En tidning om skog och skogsbruk från SCA Skog SCA Skog AB Medelpads skogsförvaltning Sundsvall Foto: SCA (Publ)/Bildhotellet AB, om inget annat anges Produktion: SCA Skog och KarMin kommunikation Formgivning: Mellerstedt Design Tryck: Tryckeribolaget din skog förr och nu

3 Är vi lurade? Historieämnet vid Mittuniversitetet har fått forskningsmedel från Riksbankens jubileumsfond för att forska i regionens skogshistoria. Ett av de områden man studerar är den sedan länge etablerade bilden av att bönderna blev lurade när de sålde sin skog till stora skogsbolag. Kanske är vi till mans lite lurade kring vad som hände då..? Bilden av vad som hände när skogen blev värdefull och många sålde sina fastigheter är långt mer komplex än den gamla schablonen. Vi har hittat en rad spännande företeelser som kan ge oss en bättre förståelse av vad det var som hände under den här tiden, berättar professor Svenbjörn Kilander, som leder forskningen. Mittuniversitetet arbetar med fyra särskilt profilerade forskningsområden varav Skogen som resurs är ett. Tack vare anslagen från Riksbankens jubileumsfond kan universitetet nu även satsa på historisk forskning kopplad till detta profilområde. Modernisering och motkrafter Medelpads skogar har varit en värdefull resurs för människor i alla tider. Under 1800-talets andra hälft formligen exploderade sågverksindustrin i regionen och därmed blev skogsråvara och skogsmark snabbt långt mer värdefulla än vad som tidigare varit fallet. I samband med detta sålde många självägande bönder sina fastigheter. Ända sedan dess har berättelserna om hur stora bolag mer eller mindre lurade av bönderna deras skog varit något av en etablerad sanning. Från en historieforskares perspektiv kan denna dock ifrågasättas. Det är märkligt att detta inte har undersökts mer. När vi granskar sådant som köpekontrakt och annat arkivmaterial har vi svårt att hitta belägg för att det ska ha varit vanligt med lurendrejeri. Däremot var det en brytningstid i samhället som inte alls uppskattades av alla människor. Den framväxande industrialismen och moderniseringen av samhället hade starka motkrafter. För dem var bilden av den stackars bonden som blev lurad av ett stort företag en tydlig och användbar illustration av hur något genuint och ursprungligt nu hotades av något okänt och farligt, förklarar Svenbjörn Kilander. Snabb utveckling Bland de krafter som motsatte sig den snabba utvecklingen fanns så skilda intressen som antikapitalister och konservativa nationalister, som på helt olika grunder betraktade omdaningen av samhället som något dåligt. I Västernorrland gick utvecklingen fortare än på många andra håll och i de stora trävarudistrikten Härnösand och Sunds- vall ägde sågverksbolag, bruk och enskilda sågverksägare drygt 40 procent av jordbruksfastigheterna redan år Utvecklingen i norra Sverige uppmärksammades även på nationell nivå och 1906 antogs den så kallade Norrländska förbudslagen, eller Bolagsförbudslagen, som hade till syfte att begränsa skogsbolagens uppköp av skogsmark. Lokala entreprenörer Mycket tyder på att det i denna brytningstid fanns entreprenörer som såg möjligheter i den snabba värdeökningen på skogsmark. I flera fall har forskarna vid Mittuniversitetet sett att skogsägare köpte skog av andra skogsägare, antingen för att själva starta bolag eller för att sälja vidare till större företag. Det tycks inte i första hand ha varit de stora bolagen som köpte skog av bönderna. Vi har hittat ett antal framsynta lokala entreprenörer som såg tidens möjligheter och tjänade bra med pengar på skogsaffärer, eller byggde upp egna bolag. Med tiden kom många av den sortens bolag att uppgå i exempelvis Graninge, SCA eller något annat företag. I forskningsarbetet tittar fyra forskare på en rad olika aspekter av den stora omfördelningen av jordbruksfastigheter från självägande bönder till olika slags bolag. Vi kommer bland annat att titta närmare på frågor som: vilka köpte egentligen hemman och avverkningsrätter, och till vilka priser? Vilka sålde, och varför? Vad gjorde säljarna med sina pengar? Investerades de eller användes de bara till konsumtion? Och vad gjorde köparna med sina förvärv? Såldes de vidare eller togs skogen om hand och förädlades av köparna själva? Dessutom kommer vi att undersöka om det finns ett genusperspektiv, det vill säga om kvinnor som ägde skog gjorde andra val än män. Norrlandsfrågan Omfördelningen av jordbruksmark, som ofta kallades Norrlandsfrågan, diskuterades under den aktuella tiden flitigt på nationell nivå, såväl i tidningar som i riksdagen. Forskarna kommer därför att titta närmare på om utvecklingen beskrevs annorlunda i lokala diskussioner och i lokala media i jämförelse med det som skedde på riksplanet. Den tidsperiod som undersöks inleds med 1850-talet, då köpen av skogshemman och avverkningsrätter tog fart, och avslutas med 1910-talet när konsekvenserna av både det sena 1800-talets många fastighetsaffärer och förbudslagen från 1906 hade fått verkan. Hård konkurrens Forskningsarbetet hade till stor del inletts redan innan det positiva beskedet från Riksbankens jubileumsfond kom, och de första rapporterna kommer att publiceras efter sommaren. Vi är naturligtvis otroligt glada över att vår ansökan beviljades. Fonden får runt ansökningar per år och det är bara några procent som går igenom. Skogshistoria är ett stort och fascinerande ämnesområde och det ska bli spännande att se om vårt arbete kan ge bättre och mer dokumenterade beskrivningar av hur saker och ting har utvecklats, än de muntliga berättelser som hittills format många människors bild av vår historia, avslutar Svenbjörn Kilander. Fotnot Ofta beskrivs skogsaffärer där den säljande skogsägaren ska ha behandlats illa av ett köpande företag med begreppet Baggböleri. Detta är dock egentligen inte helt korrekt då detta begrepp ursprungligen myntades för att beskriva olagliga avverkningar på statens mark. Begreppet kom till när ägarna till Baggböle sågverk i Västerbotten ställdes inför rätta anklagade för att ha gjort detta i mitten av 1800-talet. Svenbjörn Kilander, professor vid Mittuniversitetet, forskar om regionens skogshistoria. Foto: Agneta Nilsson, SR Kartkonst från 1800-talet Foto: Per-Anders Sjöquist kartboken kan man, precis som namnet avslöjar, se alla skogsegendomar som tillhörde Wifstavarf i slutet av 1800-talet. Vad namnet inte avslöjar är att denna bok innehåller 122 handmålade kartor som var och en är ett konstverk målat av en, idag okänd, konstnär. Kartboken upprättades och finns numera i SCAs centralarkiv i Merlo. Bokens omslag är klätt i läder och tittar man noga på en sida kan man urskilja vattenstämpeln J.Whatman.Turkey Mill. Detta pappersbruk har spelat en viktig roll i utvecklingen av finpapper och var känt för sin goda papperskvalitet. Turkey Mills papper har använts av kända konstnärer som Thomas Gainsborough, William Blake och J M W Turner. Dessutom sägs det att Napoleon skrev sitt testamente på papper därifrån. I alla tider har det varit viktigt för skogsägare att ha dokumentation över sitt skogsinnehav. Nuförtiden är de flesta kartor digitala, men för hundra år sedan målades många kartor för hand. Ett sådant exempel är kartboken Wifsta Warfs Aktie Bolags Skogsegendomar. Idag, över hundra år senare, förstår man varför bruket hade gott rykte. Kartorna, eller de små konstverken, som är målade på beständigt papper, har bevarats på ett fantastiskt sätt. Ingen utrymme för misstag På vissa av de målade kartorna kan man ana tunna blyertsstreck som avslöjar att man skissade med blyerts för att sedan fylla i med tusch och akvarellfärg. Det fanns inga utrymmen för bläckfläckar eller andra misstag. De flesta av kartorna är i skala 1: och uppmätta i nymil, som är samma som vår tids mil. Varje sida i kartboken visar en bild på ett område av Wifstavarfs markegendomar. I denna kartbok finns förteckningar över Gimåns, Hässjö, Stugu, Hammerdals och Offerdals distrikt. Kartorna upprättades genom att lantmätaren gav sig ut i skogen och mätte och skissade hur områdena såg ut. Steg för steg skulle detaljer noteras och allt eftersom områdena blev uppmätta fördes de in i kartboken. På den här tiden var kartböcker som denna en juridisk handling och det egna skogsinnehavet skyddades med denna bok. De flesta skogsbolag hade liknande böcker som fungerade som ägorättshandlingar och användes av skogsägaren. Det fanns endast ett exemplar av varje sammanställning som man sedan utgick från för att göra kopior. Digitaliserat skogsinnehav Idag har SCA digitaliserat sitt skoginnehav. Det aktuella skogsinnehavet finns sammanställt hos SCA Skog och tidigare innehav finns arkiverat på Merlo. Man skickar inte längre ut en lantmätare för att mäta ut områden och sedan måla en karta. I stället köper man flygfoton och fastighetskartor från Lantmäteriet. Bolagets fastighetsinnehav och data som till exempel ägoslag finns i digital form i moderna kartprogram. Tekniken underlättar för skogsägarna att kontrollera sitt innehav, men det konstnärliga har försvunnit och ersatts av teknik. Text Lisa Rhodiner EN TIDNING OM SKOG OCH SKOGSBRUK FRÅN SCA SKOG 3

4 Galtströms bruk SCAs vagga Galtströms bruk är Medelpads första, största och sista järnbruk. Det var i drift mellan åren 1673 och Bruket är SCAs äldsta föregångare och idag ägs och förvaltas det av SCA härjade ryska trupper längs Norrlandskusten och så gott som hela bruket brändes ner. Endast kyrkan, sågen, kvarnen och den övre hammaren återstod när ryssarna drog sig tillbaka. Men bruket byggdes snabbt upp igen och två år senare var produktionen igång. slutet av 1600-talet började staten oroa sig för överavverkning av skog i Bergslagen, där järnhanteringen var koncentrerad. Med hjälp av både tvångsåtgärder och specialförmåner, bland annat skattefrihet i år, försökte man få delar av järnframställningen flyttad till andra platser i landet. Staten var dessutom villig att subventionera driften genom att låta bönderna leverera kol eller arbetskraft till järnbruken i stället för att betala skatt. Bruken fick också, ibland mot symbolisk ersättning, utnyttja delar av kronans (statens) skog. På så vis blev det ekono- Hans Östman virkesköpare Sundsvall/Njurunda Jag vill gärna se mig själv som en person som uppskattar det goda i livet. God mat, resor och upplevelser tillsammans med nära och kära är några saker som jag värdesätter högt. Detta och självklart min familj och tiden jag spenderar tillsammans med dem. Vi, min sambo, vår tvååriga son och jag själv, bor i en riktig idyll. En röd stuga vid en sjö, i en skog strax väster om Bergsåker. I mitt arbete som virkesköpare trivs jag fantastiskt bra med variationen i arbetsuppgifterna och kontakten med er skogsägare. Det faktum att människor har olika personligheter gör att alla möten blir unika och spännande. Det tycker jag är otroligt roligt och utmanande. Jag trivs utmärkt vid köksbordet med en kaffekopp, diskuterande allt ifrån jordbrukspolitik till facebook, efter en rejäl skogspromenad tillsammans med er. En reflektion som jag har gjort, efter sju år som virkesköpare, är att det finns ett enormt stort röjningsbehov. På många ställen väntar man alldeles för länge med att röja, vilket resulterar i att det blir onödigt ansträngande och/eller mycket dyrt när det till slut blir av. Kvaliteten på det framtida beståndet blir dålig. Jag vill gärna passa på att uppmana er: Använd en del av stormlikviden till att köpa en röjsåg eller kontraktera SCAs tjänst PLUS Röjning. Hans Östman hans.ostman@sca.com miskt lönsamt att frakta malm till mellersta Norrland från bland annat Utö i Stockholms skärgård och från Uppland. Ryssens härjningar Det var Magnus Blix, landssekreterare vid länsstyrelsen i Härnösand, som grundade Galtströms bruk. Uppgifter från 1686 berättar att bruket bestod av två hammare belägna i närheten av masugnen och att man producerat skeppspund ( kg) stångjärn, som skeppats till Stockholm. Självförsörjande samhälle Historien om Galtström handlar inte enbart om järn Galtström var ett självförsörjande samhälle med egen kyrka, skola, handelsbod och ett omfattande jordbruk. Alla byggnader och anläggningar ägdes av bruket. I slutet av 1700-talet bodde knappt 50 anställda vid Galtström bodde 149 personer där. Torpsystemet var välutvecklat. Smeder och hyttarbetare hade ofta ett torp på två tunnland, stort nog att föda ett par kor. Förutom torpen fanns det också en del smedbostäder vid själva bruket. Störst i Medelpad Galtström fortsatte att växa i snabb takt bodde där 333 personer, fördelade på 84 hushåll. Smeder, dagakarlar och andra anställda bodde på arrendetorp eller i tjänstebostäder i flerfamiljshus. I ett dokument från 1872 redovisas brukets bostadshus. Förutom herrgården fanns det på bruket 18 smärre byggningar innehållande 49 rum samt 4 större innehållande 29 rum, alla röfärjade och perttak på, ser bra snygga ut utanpå. Vid slutet av 1800-talet var Galtströms bruk den största industrianläggningen i Medelpad. Herrgården var tjänstebostad för förvaltaren på bruket. Den nuvarande herrgården byggdes på 1830-talet. Vid en genomgripande ombyggnad 1889 tillkom både en veranda i två våningar och en envåningsveranda på gårdssidan. Under åren har såväl inre som yttre renoveringar genomförts. Den senaste Sixten de Besche var den siste förvaltaren som, fram till 1929, bodde permanent i herrgården. Byggnadsminne Galtströms bruk är idag ett byggnadsminne av riksintresse, med en välbevarad bruksmiljö. Många av de gamla bruksbyggnaderna, som rost- och masugnen, kapellet och bagarstugan finns att besöka. Herrgården med flygelbyggnader och det välbevarande brukskontoret omges av en vacker park. I brukets ladugård finns ett skogsbruks-, jordbruks- och vagnsmuseum. Där finns utställningar som visar olika aspekter av livet vid bruket. Längs en fyra kilometer lång skogsstig finns information om traktens skogliga historia. Här finns också Norrlands första brukskyrka, ett kapell byggt 1680, som är populärt för dop och vigslar under sommaren. Föreningen Galtströmståget har renoverat brukets gamla tåg, ångloket Loke som användes fram till 1916 då bruksdriften lades ned. Idag transporterar Loke turister och besökare på Galtströms bruk. Källa 4 din skog förr och nu

5 Härnösand en stolt sjöfarts- och varvsstad Under större delen av 1800-talet var Härnösands hamn en av landets fem största hamnar och rederinäringen blomstrade i staden. Härnösand har en lång tradition som sjöfarts- och varvsstad. Redan 1648 beviljade kronan privilegier och mark för ett varv på Kronholmen i Härnösand. et första skeppet som byggdes på varvet hette Härnösand. Det var byggt av furu, förde 14 kanoner och ansågs mycket välbyggt och stridsdugligt. Skeppet stod klart Till en början fanns bara två stapelbäddar, en för större och en för mindre fartyg. Endast ett större fartyg kunde byggas per år. Men under mitten av 1700-talet gick Kronholmsvarvet en storhetstid till mötes. Varvsplatsen ordnades och en skeppsbyggmästare anställdes. Högtidlig händelse Bygget av ett stort fartyg sysselsatte cirka 50 säsongsanställda och krävde många olika hantverkare, allt från timmermän, smeder, repslagare och segelmakare till bildhuggare för galjonsfigurer. Runt varvsplatsen fanns kokhus, materialbodar, magasin, smedjor, beckhus, basrännor, spantlave, tackelvind, repslagarbana, segelduksfabrik, tvätt- och bykhus, hantverkarbostäder, kajer och en bråkbänk för kölhalning. Ett skeppsbygge pågick i regel från oktober till maj. Sjösättningen var en högtidlig händelse för hela staden, med utskjutningskalas för arbetarna. Största fartyget För att förse Europa och andra delar av världen med sågade trävaror behövdes en ansenlig mängd skepp, båtar och duktigt sjöfolk. När varvet på Kronholmen upphörde, 1876, hade närmare 200 fartyg byggts. Här byggdes och sjösattes bland annat det största handelsfartyg som dittills utgått från ett svenskt varv fullriggaren Ångaren Valparaiso i torrdockan vid Gustavsviks varv utanför Härnösand. Föreningen. Längd 56,4 meter, bredd 11 meter, djupgående 6,9 meter. Skrovet var högt som ett ordinärt trevåningshus. Sjösättningen ägde rum den 29 maj Det var den kalllaste våren på mycket länge och norrut låg isen fortfarande på Bottenhavet. Sjösättningen var självklart en stor händelse i Härnösand. Många hade samlats och på ett fotografi, som finns hos länsmuseet på Murberget, ser man att människorna var ordentligt påpälsade och att snön låg kvar på vissa ställen. Fem varv Mellan åren 1648 och 1930 fanns fem varv i Härnösand. Förutom skeppsbyggnad hade Härnösand också en mycket omfattande rederiverksamhet var Härnösand Sveriges fjärde största rederistad. En av de största redarna var J C Kempe, som även drev Nya varvet. Under de 22 år som Nya varvet var i drift byggdes 26 fartyg. Det största skeppet, Hindu byggdes 1851, och det sista fartyg som byggdes fick det passande namnet Adieu. De enda spår som idag finns kvar i Härnösand efter Kronholmsvarvet och Nya varvets verksamheter är några gatunamn Varvsgatan, Varvsallén och Varvsbacken samt ett antal kvartersnamn uppkallade efter fartygstyper, till exempel Galeasen och Skonaren. Övriga varv som funnits i Härnösand är Gådeå, Stenhammar och Hernösands werkstad. Källa Härnösands maritima kulturmiljöer, www3.harnosand.se/ kommun/maritima/ Liisa Sars virkesköpare Härnösand Jag heter Liisa Sars och är precis hemkommen från en härlig resa i vackra Jämtlandsfjällen när jag skriver detta. Just därför känner jag mig extra lätt i sinnet och energin flödar, inte bara på jobbet, utan även på kvällarna hemma på gården efter jobbet. Nu när sommaren är i antågande är det mycket att stå i, tomatplantor ska sås och kanske ska de sista listerna komma upp ute på altanen? På jobbet är det mycket nu när stormvirket är på väg ut på bred front. Allt har gått bra hittills och så ska det fortsätta! Jag har nu jobbat drygt ett år som virkesköpare hos SCA och har hunnit med många trevliga möten ute i skogen tillsammans med olika markägare. Kanske har jag ännu inte träffat dig? Skicka ett mejl eller slå en signal så bokar vi en träff på din fastighet! Liisa Sars liisa.sars@sca.com Pehr Bodén virkesköpare Härnösand Mitt namn är Pehr Bodén och jag jobbar som virkesköpare i Härnösand. Jag är 28 år och ensamstående. Jag bor i ett hus väster om Härnösand i en by som heter Västerbrån. Huset ligger fint beläget med åker, sjö och självklart en massa skog i närheten. Efter att ha jobbat som egen företagare med röjning har jag utbildat mig till skogsmästare. Första sommarjobbet, som fjortonåring, var att plantera skog och innan jag började som virkesköpare jobbade jag som skogbruksplanläggare. Skog, jakt, hundar och friluftsliv är tillsammans med idrott mina stora intressen. Idag äger jag en hund, men funderar dagligen på att skaffat en till. Många jaktdagar läggs på älgjakt och rävjakt med stövare, men de flesta jaktformer intresserar mig. Förhoppningsvis kommer jag en dag att själv vara skogsägare, men till dess ser jag fram emot att hjälpa andra med sitt skogsbrukande. Det som gör jobbet som virkesköpare så intressant är samarbetet med skogsägarna. När skogsägare är nöjda med de uppdrag som vi på SCA utför blir mitt arbete givande och tillfredställande, det är något som jag strävar efter i mitt vardagliga arbete. Med ett aktivt skogsbrukande så skapas förutsättningar för en välskött skog och det i sin tur skapar förutsättningar för en god ekonomi som skogsägare. Att ligga ett steg före och utföra åtgärder i skogen i rätt tid påverkar det långsiktiga ekonomiska utfallet väldigt mycket. Ett bra sätt för detta är att skaffa sig en skogsbruksplan. Kontakta mig så hjälper jag dig gärna med ditt aktiva skogsbrukande. Pehr Bodén pehr.boden@sca.com EN TIDNING OM SKOG OCH SKOGSBRUK FRÅN SCA SKOG 5

6 Virkets väg var vattnet Ända till slutet av 1960-talet var flottning det dominerande sättet att frakta virke i Medelpad. Det var älvar och vattendrag som utgjorde virkets väg från skogen till sågverken och industrin vid kusten. lottningen har anor från medeltiden, men i de norrländska älvarna började flottningen på allvar när större vattensågar började byggas på 1750-talet. I takt med att virkesmängden ökade började de stora trävaruhandlarna att diskutera samarbete och möjligheten att bilda en flottningsförening i Indalsälven bildades Indal Elf Flottnings Compagnie. Jill Nordin virkesköpare Stöde Jag och min familj bor i en liten by som heter Specksjön. Den ligger norr om Nedansjö. Familjen består av min man Anders, mina barn Erik 6 år och Astrid 3 år samt jämthunden Hugo. Jag försöker ta livspusslet med jobb, barn och intressen med ro, även om det av och till råder kaos. Förutom att vara med min familj så tycker jag om att springa. Jag är en ivrig motionär som gärna tävlar alla möjliga distanser, allt från 5 km upp till halvmaraton. Förhoppningsvis blir det även ett helt maraton i slutet av sommaren. Jag delar intresset med min man och barnen brukar också följa med på kortare turer och tävlingar ibland. Annars är det familjen jag ägnar mest tid till när jag är ledig. Vi är kanske inte helt oväntat ute mycket i skogen och gärna på fjället. Nu låter jag kanske som en riktig hurtbulle, men när rätt tillfälle ges tar jag gärna ett glas vin eller varför inte en värmande whiskey. Mitt råd till dig som skogsägare är att om du är osäker på vad nästa åtgärd på din fastighet lämpligast ska vara, kontakta mig. Jag hjälper dig. Jill Nordin jill.nordin@sca.com Regler för flottningen togs fram, men strandägare och byamän längs Indalsälven protesterade. Framför allt handlade det om att fisket tog skada av flottningen. 1885, efter 20 år av konflikter kring flottningen, beslutade Länsstyrelsen i Västernorrlands län att Indalsälven inom Medelpad skulle vara allmän flottled och att en flottningsförening fick bildas. Ett sinnrikt system med timmermärken utvecklades. Varje ägare märkte sitt timmer innan det flottades iväg mot kusten. Vid de stora timmerskiljena eller sorteringsverken som låg vid älvmynningarna, sorterades och buntades timret ihop till stora timmerflottar. Timmerflottarna bogserades sedan med bogserbåt till respektive ägare. Katastrof Moderniseringar och förbättringar gjordes ständigt för att förbättra flottlederna. Den förbättring för flottningen som blivit mest känd är nog den som utfördes av Magnus Huss, känd som Vildhussen. Storforsen efter Ragundasjön, med en fallhöjd på 35 meter, var stenig och strid. Planen var att gräva en kanal genom en sandås för att kunna leda virket förbi den strida forsen. När vårfloden 1796 kom och arbetet nästan var klart, skar vattenmassorna igenom fördämningen som höll hela sjön. På fyra timmar tömdes sjön på 300 miljoner kubikmeter vatten. Vattenmassorna slog sönder bryggor, sågverk och byggnader, vägar förstördes och skadorna blev enorma. Kreatur drunknade, men som genom ett under omkom inga människor. Genom denna katastrof fick Indalsälven sitt sandrika deltaland. Avancerad väg En annan fascinerande och avancerad transport- och flottningsväg gick från Ljungå sågverk längs Gimån, ett biflöde till Ljungan. Talltimret gick först längs Gimån, sågades i Ljungå finbladiga verk, och sedan flottades plankorna 25 km över Holmsjön. Därefter togs de upp vid Österström och kördes över skogen på hästdragna järnvägsvagnar till Glimå vid Indalsälven, en sträcka på 8 km. I branten ned mot älven fanns Glimårännan med en fallhöjd på 200 meter. På uppsamlingsplatsen strax nedanför rännan byggdes stora flottar av plankorna. Fyra man med 10 meter långa åror styrde flottarna ned för älven de drygt fyra milen till Berge lastageplats vid Indalsälvens mynning. Där togs virket upp, skurades och torkades innan det transporterades med fartyg till Stockholm. Färdigflottat I Norrland avvecklades flottningen helt Säsongen 1991 var sista året som flottning bedrevs i Sverige, det var på Klarälven i Värmland. Källa Svenskarna och skogen. Del 1. Från ved till Linjeskepp. Lars Kardell Flottning. Sven-Åke Henriksson Merlo arkiv. 6 din skog förr och nu

7 Vikbron en av landets längsta och äldsta träbroar Foto.: Bo Mellerstedt De som konstruerade den här bron visste verkligen vad de gjorde, sade en Fränstabo till Sundsvalls Tidning den 20 juli Den mer än sekelgamla Vikbron i Fränsta stod då böjd som en sprättbåge, men vägrade att ge vika för de enorma vattenmassorna som forsade fram i Ljungan efter att regnet öst ner i flera veckor. ikbron är med sina drygt 133 meter en av landets längsta och äldsta bevarade träbroar. Det var bönderna i byarna Finsta och Viken som byggde Vikbron 1888, i protest mot att det utkrävdes tullavgift för att passera bron över Byforsen. Krav och hot Vikens byamän hade sedan långt tillbaka haft skyldighet att hålla bro eller färja nedströms Byforsen. Och förpliktelsen fullföljdes ända till 1827, då en ny bro byggdes över Byforsen. Men med tiden blev bron förfallen och under 1880-talet uppförde byamännen i Gullgård, Övergård och Byn en ny bro, strax uppströms den förra. Samtidigt ställde de krav på att byarna Finsta och Viken skulle delta i brobygget i förhållande till sin skattsättning. Man hotade med att bron annars skulle stängas för allmänheten. Byggde egen bro I Finsta och Viken gick man inte med på kravet att delta i bygget. Man tyckte dessutom att det var allt för långt att ta sig till bron över Byforsen för vidare transport till Fränsta kyrkby. Därför beslutades att bygga en egen bro där Vikens gamla tullbro tidigare stått. Resultatet blev en balkbro i trä, med ett 23,3 meter långt frispann över kungsfåran i Ljungan och med ett hängverk i fackverkskonstruktion. Brons imponerande längd, 133,27 meter, medförde att man behövde 19 speciella pålar för att stabilisera konstruktionen. Kungen invigde Vid slutet av 1950-talet var Vikbron rivningshotad. Men motståndet var starkt och bron fick vara kvar. Sedan dess har Vikbron renoverats vid flera tillfällen. En av många återinvigningar av Vikbron gjordes 1986 av kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia. Översvämning Sommaren 2000 höll Vikbrons långa historia på att få ett våldsamt slut. Efter flera veckors regnande höjdes vattennivån i Ljungan radikalt. Det ledde bland annat till att vattenregleringsföretagen blev tvungna att öppna dammarna och släppa på stora mängder vatten. I Ljungan steg då vattennivån med över tre meter och spolade med sig hus, vägar och broar. Militär och hemvärn byggde skyddsvallar och många vägar spärrades av. Människor evakuerades från sina hem med helikopter och i Torpshammar fick ett hus brännas ner till grunden eftersom det fanns risk att det skulle åka med strömmen och bilda en fördämning. Enorm räddningsinsats Vikbron var nära att spolas ut i Torpsjön. Men efter en enorm insats av frivilliga, räddningstjänsten och hemvärnet klarade sig det mesta av bron. En bit av bron lyftes upp på land för att inte totalförstöras. Mikael Ericsson virkesköpare Ånge västerut Mikael Ericsson är mitt namn. Ursprunget har jag i Viken, Haverö, där jag växte upp i en fantastisk miljö på och 70-talet. Skog, jakt och idrott var redan då mina största intressen. Efter gymnasiet och militärtjänsten började min resa 1982 som anställd hos SCA. Efter en kortare period som huggare började jag köra maskin och körde under några år både skotare och skördare. Efter en vidareutbildning började jag som arbetsledare 1987 och hade då förmånen att jobba tillsammans med många av dåtidens profiler inom SCA Skog i Ånge. Det var en lärorik tid. Jag har också jobbat med skoglig planering, produktionsplanering, skogsvård i alla dess former och varit ansvarig för SCAs maskiner på förvaltningen innan jag 2007 blev virkesköpare. Att arbeta som virkesköpare är nog det mest omväxlande jobb jag har haft inom företaget hittills. Idag bor jag i vackra Parteboda, väster om Ånge, tillsammans med min fru Åsa och fyra nästan eller helt utflugna barn. Mina intressen från barndomen sitter kvar, och något Vasalopp blir det ibland. Mina rötter är kvar i Haverö där vi också har vår skog som det blir en hel del besök i. Trots att skogen har en lång livscykel händer det mycket på kort tid. Som skogsägare tycker jag att det är viktigt att ha koll. Finns det något som behöver röjas? Finns det gammal gran som behöver avverkas? Har de nya plantorna överlevt vintern? Vilka kost nader och vilka intäkter kommer jag att ha de närmaste åren? Klarar du inte av att hålla kollen själv, tveka inte att kontakta oss på SCA. Mikael Ericsson mikael.ericsson@sca.com Med hjälp av fyra miljoner kronor från staten kunde bron så småningom repareras och en solig sommardag 2005 återinvigdes den. Säker framtid I november 2005 beslutade länsstyrelsen att byggnadsminnesförklara bron. Det innebär bland annat att Vikbron inte får rivas eller flyttas. Den får inte heller byggas om eller till och bron ska underhållas så att den inte förfaller. Det innebär alltså att den faluröda Vikbron går en säker framtid till mötes. Källa EN TIDNING OM SKOG OCH SKOGSBRUK FRÅN SCA SKOG 7

8 Slit, sprit och slädpartier på Torpshammars järnbruk till smeder vid Torpshammars bruk. Tillhagen sammanställde därefter skriften Minnen och hågkomster från brukstiden. Skriften beskriver livfullt hur arbetet och livet vid bruket var, även om Tillhagen själv noterar att alla han intervjuade inte helt var att lita på. Någon var svår att komma in på livet, skrämd av forskande folkskollärare och tidningsmän, skriver Tillhagen. En annan person som intervjuats beskrivs som fantasifull, hans meddelanden få nog tagas med viss reservation. Fysiskt krävande jobb Carl Herman Tillhagen skriver så här om arbetet vid järnbruket: Den allmänna åsikten om stångjärnssmidet var, att det var ett synnerligen krävande arbete. Inte nog med att arbetsdagen var lång och tillfälle till vila och ledighet i modern mening strängt taget obefintliga, utan arbetet var också såväl fysiskt som psykiskt synnerligen krävande. Det fordrades en stark fysik för att kunna stå rycken framför härden och att bolla de tunga smältorna under smälthammaren. Arbetet fordrade också hög grad av skicklighet och konsterfarenhet. Man märker det bland annat därpå, att ibland smederna gällde som mycket eftersträvansvärt att bli ansedd som duktig och skicklig smed. Vid Gimåfallen, där Gimån rinner ut i Ljungan, fick handelsmännen Lars Sundqvist och Magnus Huss (känd som Vildhussen) tillstånd att anlägga ett järnbruk Det dröjde dock innan byggnationerna startade och först kom järnbruket igång. Först hette det Torps Bruk, senare Torps Hammare. Det var inte förrän 1831 som namnet blev Torpshammar. Tre män i vart skift I Tillhagens skrift kan man också läsa att: Vid var härd arbetade under vart skift tre man: mästaren, mästersvennen och smeddrängen. Av dessa var självfallet mästaren den förnämste. Han skulle ansvara för smidet, har var äldst och hade största erfarenheten och på hans omdöme måste de övriga lita. Mästersvennen var näst i rang. Ursprungligen tog mästaren själv all inkomst av härden och avlönade mästersven och dräng. Senare blev det allt vanligare att mästaren och mästersvennen sinsemellan delade inkomsterna och gemensamt stod för kostnaden för smeddräng. Smeddrängen hade det värst ställt. Han visste, att han levde. Till hans åliggande hörde att kärra in kol från kolhuset i smedjan, att tömma kolen i vasklåren och skölja dem. Vidare skulle han bära fram tackjärn, stå tillreds med en liten järnkärra, när en smälta var färdig och frakta smältan från härden till smälthammaren. Han skulle över huvud taget gå mästare och sven tillhanda. Det gällde därvid att röra på benen ty annars riskerade han stryk och ovett. orpshammar tillverkade stångjärn fram till 1883 då bruksbyggnaden brann ner. Vid den här tiden hade man ute i Europa börjat använda stenkol, vilket gjorde järnframställningen billigare än i Sverige, eftersom man här eldade med träkol. Intresset för att återuppbygga järnbruket i Torpshammar var därför inte stort startades i stället en trämassefabrik på platsen. SCA tog så småningom över driften, men verksamheten upphörde 1943 i samband med att Grönsta Fredrik Göransson virkesköpare Ånge österut Jag heter Fredrik Göransson och kommer från Kvitsle, en liten by i närheten av Storsjöbygden i södra Jämtland. Jag är 27 år och har sedan maj 2013 arbetat inom SCA. Till en början i SCAs egen skog och nu som virkesköpare. Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av jakt och fiske, skog och friluftsliv. Jag åker även längdskidor under vintern och deltar i en hel del olika långlopp. För att få möjlighet till ett arbete inom skogsbranschen började jag min utbildning under hösten 2010 på Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg. Mitt jobb som virkesköpare har under de senaste månaderna varit kopplat till stormen som drog in i mitten av december. Det är många skogsägare som har hört av sig och jag har fått göra många nya bekantskaper. Det är en rejäl utmaning för mig och alla som arbetar inom SCA, och även för skogsägarna, att få ut alla dessa vindfällen från skogen. Det som inspirerar mig i jobbet som virkesköpare är att få nöjda kunder och en långsiktig relation till skogsägarna. Nu under försommaren är det en bra tid att ge sig ut i skogen och kolla över fastigheten. Var extra noga med att gå igenom granbestånden för att inte riskera framtida insektsskador i skogen! Fredrik Göransson fredrik.goransson@sca.com kraftverk byggdes. Kraftverksbygget innebar att forsen i Gimån torrlades och en mångårig flottartradition gick därmed i graven. Ättlingars berättelser Som tur är finns det en del skrivet om brukstiden i Torpshammar. Sommaren 1936 besökte nämligen Carl Herman Tillhagen, från Stockholm, Torpshammar och intervjuade ättlingar Glödde i byxorna Tillhagen skriver att smeddrängarna brukade muta mäster med brännvin, när de hade råd. När de inte hade råd kunde det vankas heta slängar. Smederna voro inte så värst lena i nyporna, och då de slogo till, kändes det nog i skrovet. Och det var inte alltid de inskränkte sig att bara använda nävarna, det var inte ovanligt att de kasade efter drängen med rödglödgat järn, ofta i ilska, ofta för nöjet att se hur det glödde i byxorna på drängen. Midsommarfesten Fritiden kunde inte tänkas utan brännvin, konstaterar Tillhagen. Man skaffade sig brännvin på alla upptänkliga sätt. Runt omkring bruket fanns en rad lönnkrogar. Det var ofta en hel ritual, att få ut skvättarna, då ju säljaren riskerade att bli anmäld för sin hantering. Hur man söp, blev man emellertid sällan överlastad, det skulle i så fall vara kring storhelgerna. Årets höjdpunkt var midsommarfesten. Då bjöd bolaget på förtäring, en sup med en sillbit som tilltugg. Majstången restes på bruksbacken och en loge lövades och användes som dansplats. Spelmän lejde bruksledningen vanligen från Borgsjö, de kommo med fiol och klarinett, så där var ordentlig musik. Och folk kom både från Borgsjö och Stöde för att vara med och se på. Och herrskapet självt ansågo sig inte för förnäma att taga del i glädjen, herrgårdsfröknarna kom ut och dansade med brukspojkarna så det var en lust att se. Och aldrig något bråk. Full kunde man ju bli, för brännvin fanns det ju gott om, men aldrig så att det blev några dumheter med påtal efter. Hyggliga karlar Tillhagen skriver att slädpartier var vanliga på vintrarna. Till dessa inbjödos andra patroner och storgubar såsom prosten, apotekaren och andra. Hästarna behängdes med schabrak, som nådde ända ner i backen. De åkte i kurslädar. Det kunde vara förvaltaren på Ljungå, flottchefen på Gimåfors, bruksförvaltare Wallerstedt på Österström, grosshandlare O.P Hedberg från Sundsvall, patron Bünsow på Merlo och andra. Ibland foro de till Fränsta, ibland till något annat ställe. Man började säsongen vid jultiden, för att avsluta den vid våffeldagen med en stor slutbal i Sundsvall. Patronerna voro rätt hyggliga karlar, som man i allmänhet kom rätt bra överens med. Smederna förstode själva att det var skillnad på att vara chef och arbetare, och att det inte alla gånger var så lätt att tygla de supiga och nackstyva smederna. Källa C H Tillhagen. Torpshammar Minnen och hågkomster från brukstiden din skog förr och nu

9 Skogsfinnarna bröt ny mark I Medelpads skogar kan man hitta lämningar från finnbosättningar. Det var människor, främst från Savolaxområdet i nuvarande Finland, som vid sekelskiftet flyttade till skogsområden i både Sverige och Norge och bröt ny mark genom svedjebruk. e första skogsfinnarna sökte sig till obebyggda områden på kronoallmänningar skog ägd av staten. När man hittat en plats för bosättning utverkade man ett så kalllat nedsättningsbrev, eller torpebrev, av kungen. Men det innebar inte med automatik att man fick sitt nybygge godkänt. Det krävdes också att traktens fogde och gode män synade platsen och bedömde att det fanns möjlighet att ta upp ett bärkraftigt hemman. Fogden skulle också se till att nybygget inte låg för nära den redan etablerade bebyggelsen eller inkräktade på böndernas fäbodskogar. Skattebefrielse Från 1200-talet till 1809 var Finland en del av Sverige skogsfinnarna var alltså i egentlig mening också svenskar. Gustav Vasa var den som på allvar påbörjade en kolonisationspolitik i syfte att få så väl svenska som finska bönder att ta upp nya hemman i utmarkerna. Han lockade med 6-15 skattefria år och nya områden att kolonisera. Svedjebrukarna från Savolax antog erbjudandet. De kunde relativt snabbt kolonisera stora områden i Finland eftersom de behärskade den effektiva svedjebruksmetoden. Under andra halvan av 1500-talet började de finnar som ville ta upp nya hemman att söka sig västerut, mot den svenska sidan av riket. Klagomål De första skogsfinnarna hade alltså statens stöd att anlägga svedjor och ta upp nybyggen. Men mot mitten av 1600-talet övergick de positiva tongångarna till missnöje över att skogsfinnarna brände för stora arealer genom sitt svedjebruk. Bönderna klagade över att deras fäbodskogar brändes och bruksnäringen klagade på att skogsfinnarna brände skog som behövdes för att framställa träkol. Dessutom kom klagomål över löst folk som fanns på finnbosättningarna. Staten hade upptäckt inkomstmöjligheter i den växande bruksnäringen och började gynna den på bekostnad av skogsfinnarnas nykolonisation. Nu utfärdades restriktioner mot svedjebruk. Svedjebruket behövde mycket arbetskraft vid fällning, bränning och skörd. Delar av arbetskraften rörde sig mellan bosättningarna och benämndes som lösfinnar. Många ägnade sig åt jakt och fiske på ledig tid. De brydde sig inte om vem som ägde marken de jagade på och vattnen de fiskade i, vilket skapade konflikter. Det fick staten att utfärda förbud mot lösfinnar. Drottning Kristina beordrade 1636 att alla finnar som inte hade egna hemman, eller var etablerade på annat sätt, skulle sändas tillbaka till Finland eller skrivas ut som soldater. Denna order och hot om höga böter tycks inte ha förändrat så mycket. Skogsfinnarna fortsatte att hysa lösfinnar eftersom den extra arbetskraften behövdes. Utvandring Under 1800-talet var skogsfinnarnas hemman, med små åkrar och vidsträckta skogar, mycket eftertraktade av skogsbolagen. Många sålde sina skogskiften till skogsbolagen och blev arrendebönder samt kolare. Missväxtåren under andra halvan av 1800-talet fick många invånare i finnbygdsområdena att utvandra till Amerika. Källa Maud Wedin. Skogsfinnar, en sammanfattning Börje Albertsson virkesköpare Liden Foto: Sundsvalls museums fotoarkiv Jag är 63 år ung och har varit köpare i Liden sedan Mina intressen är, som för många andra, alla typer av jakt, främst stövarjakt, samt någon resa till fjälls vintertid för ripjakt kombinerat med pimpelfiske. Sommartid är det fiske som gäller, helst någonstans i fjällen. Det bästa med mitt jobb är variationen. Kunderna och uppdragen varierar och det gäller att vara flexibel för att nå framgång. Det som gör mig glad är när en kund berömmer oss för ett väl utfört uppdrag. Jag tycker att skogsägarna bör tänka på att utföra röjning i sina skogar, för att få bra avkastning i framtiden. Av alla köpområden så måste Liden vara det naturskönaste. Jag njuter av den vackra utsikten varje morgon när jag äter frukost. Börje Albertsson borje.albertsson@sca.com Svedjebruk gav riklig skörd Sju korn på en yta stor som ett kalvskinn, eller tre korn under en näversko. Så glest sådde svedjefinnarna rågen, direkt i askan av aldrig tidigare bränd skog och skörden blev stor gånger utsädet var inte ovanligt. Det fanns olika typer av svedjebränning, beroende på skogsförhållanden. Den som svedjefinnarna förde med sig till Sverige kallades huuta. En svedja tog minst två och ett halvt år i anspråk, från anläggning till skörd. Arbetet med en svedja påbörjades under vårvintern då man kunde dra samman träd, ris och annat skogsavfall på snö och skare. Träden fälldes med topparna in mot svedjans mitt. Näver togs tillvara för taktäckning och tillverkning av bärkontar. Man tog också tillvara på en del trä för att göra möbler och redskap. När ris och annat dragits samman fick allt ligga och torka över sommaren. Kommande vinters snötäcke pressade sedan samman ris och bråte så att elden kunde nå allt och effektivt förbränna det. Tuvråg Svedjan tändes på försommaren, helst innan ett väderomslag när sol och torka följdes av regn. Då var förutsättningarna de allra bästa för att rågkornen skulle gro. När alla eldhärdar släckts såddes den speciella svedjerågen, Korpirius, direkt i den varma askan. På svenska kallas denna råg ofta för tuvråg. Svedjerågen gav stor avkastning eftersom den gynnades av den speciella näring som frigjordes när barrskog brändes första gången. Ett enda korn kunde utveckla mer än tjugo strån som växte ut till manshög, styv råghalm med långa, grå ax. Kvinnornas arbete Redan till hösten stod grön råg på svedjan. Där odlades även rovor, som skördades på hösten. Rågen skördades först nästa höst, i slutet av augusti eller tidig september. Den skars med en krokskära och stråna samlades ihop. Det var oftast kvinnorna som arbetade både med att skära och binda rågen. Till sin hjälp hade bindaren en enkel krok, en rågkrok. När tillräckligt antal strån fångats upp virades några strån, eller tunna björkvidjor, runt stråna och därmed var en neke (kärve) klar. Innan rågen kunde tröskas måste den torka. Det skedde antingen på storhässjan (finnhässjan) eller i rian, som var ett torkhus för säd. Nackdelen med svedjebruksmetoden var att efter en skörd var näringen i marken i stort sett förbrukad. Det förekom visserligen fler sådder på samma mark, men då med mycket sämre resultat. Detta är också en förklaring till skogsfinnarnas ständiga jakt efter nya svedjemarker. Källa Vidar Viksten, Ingemar Åslin. Oxsjöfjället i Liden. Svedjefinnar, torpare, bolag och arrendatorer under 300 år EN TIDNING OM SKOG OCH SKOGSBRUK FRÅN SCA SKOG 9