Estetisk-filosofiska fakulteten. Marika Nerlund. Barn i sorg. Children in grief. How preschool can help children in grief

Transkript

1 Estetisk-filosofiska fakulteten Marika Nerlund Barn i sorg Hur förskolan kan hjälpa barn som sörjer Children in grief How preschool can help children in grief Examensarbete 15 högskolepoäng Lärarprogrammet Datum: Handledare: Elisabeth Björklund Karlstads universitet Karlstad Tfn Fax Information@kau.se

2 Abstract In this work, I have chosen to write about children in grief. Since children in grief is a large area, I have chosen to focus on how preschool handles and works with children who have lost a parent, siblings or a play-mate by death. The aim of this work is to contribute knowledge about how you in preschool can handle and work with children in grief. To get answers to my questions, I have studied the current literature in the field. I have also interviewed five people with experience and knowledge of work with preschool-children affected by grief. In my work, I have come to the conclusion that preschool has a great influence to children affected by grief. The preschool-child can get the everyday routines that are important for the child confidence. It is also important that as a preschool teacher to be there for the child and to really listen and show understanding when the child tells about their experiences and feelings. Keywords: toddlers and death, preschool, reactions of grief, dealing with grief

3 Sammanfattning Jag har valt att i detta arbete skriva om barn i sorg. Eftersom barn i sorg är ett stort område har jag valt att koncentrera mig på hur förskolan hanterar och arbetar med barn som mist en närstående, förälder, syskon eller lekkamrat, genom dödsfall. Syftet med arbetet är att bidra med kunskap om hur man i förskolan kan hantera och arbeta med barn i sorg. För att få svar på mina frågor har jag studerat aktuell litteratur inom området. Jag har även intervjuat fem personer med erfarenhet och kunskap av arbete med förskolebarn som drabbats av sorg. I mitt arbete har jag kommit fram till att förskolan har en stor betydelse för barn som drabbats av sorg. I förskolan kan barnet få de vardagliga rutinerna som är viktiga för barnets trygghet. Det är även viktigt att man som förskollärare finns där för barnet och att man lyssnar och visar förståelse när barnet berättar om sina upplevelser och känslor. Nyckelord: småbarn och döden, förskola, sorgreaktioner, sorgbearbetning

4 Innehållsförteckning 1 BAKGRUND SYFTE TIDIGARE FORSKNING DEFINITION AV SORG DÖDEN FÖR SMÅBARN BARNS SORGEREAKTIONER Sorgens olika faser Skillnad mellan flickor och pojkar HUR FÖRSKOLAN KAN HJÄLPA BARN I SORG Leken Handlingsplan FRÅGESTÄLLNINGAR METOD VAL AV LITTERATUR DATAINSAMLINGSMETOD URVAL ETIK GENOMFÖRANDE BEARBETNING OCH ANALYS RELIABILITET OCH VALIDITET METODKRITIK RESULTAT DEFINITION AV SORG DÖDEN FÖR SMÅ BARN BARNS SORGREAKTIONER HUR FÖRSKOLAN KAN HJÄLPA BARN I SORG ANALYS AV RESULTAT DEFINITION AV SORG DÖDEN FÖR SMÅ BARN BARNS SORGREAKTIONER HUR FÖRSKOLAN KAN HJÄLPA BARN I SORG DISKUSSION METODDISKUSSION RESULTATDISKUSSION FÖRSLAG TILL FORTSATT FORSKNING LITTERATURFÖRTECKNING BILAGA 1-2

5 1 BAKGRUND Ett barn som drabbats av det otänkbara vill inte bli bemött, det vill bli mött. Sorgen har sin egen vindlande väg genom dalar och bergspass, upp på höjder och ner igen. Ta av dig uniformen, lägg undan krisplanerna, öppna hjärta och händer. Var dig själv och se människan! (Myndigheten för skolutveckling, 2006, s.19) Jag har valt att i detta arbete skriva om barn i sorg. När mina barns kusin dog i tsunamin 2004 fick jag min första erfarenhet av barn i sorg och insåg tidigt hur lite kunskap jag hade. När vi senare berörde ämnet i min inriktning, Hinder och möjligheter för lärande, på lärarprogrammet kände jag ett intresse och ville veta mer om hur man i förskolan hanterar och arbetar med barn i sorg. För de allra flesta händer det inte. Men varje år mister fler än 3000 barn och ungdomar en förälder eller ett syskon (Polfeldt, 2006, s. 7). De barn som mister en närstående drabbas också av sorg. I dagens samhälle finns många barn som är i sorg av olika orsaker. I massmedia ser vi nästan dagligen händelser som har med sorg och kris att göra. Idag finns det en medvetenhet om barn som drabbas av sorg i förskolan, man har t ex. tagit fram handlingsplaner för barn i sorg. Ändå glöms barnen ofta bort efter ett tag, pedagoger är inte medvetna om att barn som mist föräldrar eller syskon ofta har längre, intensivare och starkare reaktioner än vad man tror. Det är fortfarande många vuxna som felbedömer barns situation under och efter kritiska händelser som innebär förluster av närstående (Dyregrov, 2007, s. 9). Barn i sorg känns för mig som blivande förskollärare som ett viktigt ämne att ha kunskap om. Det är också troligt att jag någon gång i mitt blivande yrke kommer att möta barn som är i sorg. Jag tror att det är viktigt att ha kunskapen med sig när man möter barnet. Genom att man kan och har en förståelse, tror jag, att man som förskollärare kan hjälpa och stötta barnen på ett bättre sätt. Barn behöver få sina frågor besvarade och få sörja den de mist. I läroplanen för förskolan, Lpfö 98 står följande: Barns behov av att på olika sätt få reflektera över och dela sina tankar om livsfrågorna med andra ska stödjas (Lpfö 98, Förståelse och medmänsklighet). Som förskollärare ska vi även ge barnen det stöd de behöver. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar (Lpfö 98, Förskolans uppdrag). 1

6 Eftersom barn kan sörja i många olika situationer så har jag valt att begränsa mitt arbete till att handla om barn som mist en närstående såsom en förälder, syskon eller lekkamrat, genom dödsfall. 1.2 Syfte Mitt syfte med arbetet är att bidra med kunskap om hur man i förskolan kan hantera och arbeta med barn i sorg. 2

7 2 Tidigare forskning I detta kapitel tar jag upp vad tidigare forskning säger om små barn i sorg. Eftersom mitt syfte är att bidra med kunskap om hur man i förskolan kan hantera och arbeta med barn i sorg så har jag utgått från forskning som behandlar detta område. 2.1 Definition av sorg Sorg är en reaktion på en förlust. Det handlar om en personlig upplevelse av en förlust man haft. Sorg är något som är omätbart, man kan inte mäta sorgen i antal omkomna eller vem som har störst sorg. Det går inte heller att dela sorg med någon, det finns ingen som kan sörja istället för någon annan. Kanske kan man få stöd i omgivningen, men trösten den finns inom oss själva. Sorg kan även se olika ut beroende på vilken roll den döde spelat i vårt liv. En person som man haft en dålig relation till sörjer man kanske inte, man känner sig kanske lättad. En annan person som man haft en nära relation till och som betytt mycket kan bli en stor sorg (Stening, 1999). Sorg är ett krisförlopp och ska ses som en normal och även nödvändig följd av ett hårt slag i livet. Sorgen varierar hos olika personer både i längd och styrka och kan även variera beroende på om det är ett plötsligt dödsfall eller om den döde avlidit i sjukdom (Foster, 1990). Barn kan drabbas av många olika förluster. De kan mista sin mamma, pappa, syster, bror eller husdjur. De kan också förlora den dagliga kontakten med en eller flera viktiga personer i deras liv på grund av skilsmässa eller flytt. De vanligaste förlusterna som barn är med om är att mor- eller farföräldrar dör. Alla dessa olika förluster kan utlösa sorg hos barnen (Dyregrov, 1999). Andersson (1995) skriver att sorgen och smärtan är en del av vårt liv. Att vi vågar möta sorgen är en förutsättning för att vi ska få uppleva glädje och livskänsla. 2.2 Döden för småbarn Psykologen Dyregrov (2007) menar att barnens förståelse för döden utvecklas parallellt med barnets tankemässiga mognad. Barnets förståelse av begreppet döden kan ske olika snabbt för olika barn, men sker alltid i samma ordning. Barn under fem år uppfattar inte döden som 3

8 något som varar för alltid. De tror att den som dött kan komma tillbaka och de förstår inte heller att alla livsfunktioner upphör, därför kan de t ex ställa frågor om hur den döde ska få mat och vart den ska sova. De förstår inte att döden är något som drabbar alla, att alla någon gång ska dö. Vuxna undrar ofta hur mycket barnen förstår av döden. Det finns olika faktorer som påverkar och avgör barns förmåga att förstå vad som händer när någon dör. Några exempel på sådana faktorer är omgivningens stöd, tidigare erfarenheter av dödsfall och barnets uppfattning av sig själv. Experter har uppfattningen att barn under två år inte kan förstå mycket av döden. Barn mellan två och sex år, då det grundläggande sättet att bearbeta något är magiskt tänkande, tror att döden kan undvikas och tas tillbaka. Barnen kan då tro att den döde lever vidare under andra omständigheter och att man åka till himlen för att hämta tillbaka den som dött (Jewett Jarrat, 1996). Andersson (1995) skriver att barn upp till ett år kan känna saknad och längtan efter en viktig person som försvunnit ur deras liv. Men deras tidsperspektiv är kort och minnet de har av personen bleknar förmodligen snabbt. Men förlusten finns ändå där och barnets tillvaro är omskakad. Barn lär sig tidigt i livet att känna igen och bli vana vid de närståendes närhet, doft, rytm osv. Det händer att småbarn går runt och letar efter en för dem förlorad närstående utan att de kan ge en förklaring på vad de gör. Barn mellan tre och fem år har en större förmåga att medvetet sakna och sörja en person de mist. De uppfattar döden som något tillfälligt och även deras tidsuppfattning, tiden kan gå fram och tillbaka och runt, möjliggör också att barnen har tankar på att allt kan bli som förut igen. Vid fem år blir tidsuppfattningen mer lik de vuxnas. Barnet ser den yttre verkligheten tydligare och fantasin avtar. Barns tankar och funderingar om döden har med barnets mognadsnivå och vad barnet har för erfarenheter. Idag har vi ett modernt samhälle som förhåller sig till döden på ett speciellt sätt. Det mesta som har med sjukdom och död att göra sker på andra ställen än i hemmet. Därför blir döden ett abstrakt ämne för barnet. Barn som bor på landet har här en fördel, de kan genom djurens liv och död lära sig vad döden står för. (Andersson, 1995). 4

9 2.3 Barns sorgereaktioner Sorgarbete är arbete med sorgen som uppstår efter förlust av någon som man har något otalt eller ouppklarat med. Det är för att återställa människans inre balans som sorgarbete behövs (Stening, 1999, s. 14). När man mist någon som man har haft en ren och kärleksfull relation till så behövs inget sorgarbete. Det man då känner är sorg, en process som gör att man slutar att tänka och förvänta sig att den som dött ska komma tillbaka (Stening, 1999). För bara några decennier sedan undrade man om barn verkligen kunde sörja. Idag frågar vi oss istället hur barn sörjer och hur vi vuxna kan förstå barnets sorg? Barnens reaktioner kan variera kraftigt när det får veta att en närstående dött. Reaktionen kan variera från ingen alls till starka känslomässiga uttryck. Barnens reaktion avspeglar även föräldrarnas reaktion. Barn sörjer på olika sätt precis som vi vuxna gör. Det finns fler likheter än olikheter när det gäller sorgreaktioner mellan barn och vuxna. Vanliga reaktioner när barn får ett dödsbud är chock, fruktan, apati, protest, tvivel eller att de återgår till det de höll på med. Barnens sorgreaktioner beror till stor del på hur omgivningen bemöter barnet och vilka förutsättningar barnen får att bearbeta sina känslor och upplevelser (Dyregrov, 1999). Andersson (1995) påpekar att när barn drabbas av svår förlust påverkar det dem starkt, även om det inte alltid syns på barnet. Det gör ont i barn vid smärtsamma situationer och de behöver stöd från vuxna i deras närhet genom deras närvaro, uppmärksamhet och stöd. Barns sorg är ofta mycket djup, intensiv och långvarig. Barnens sorg, saknad och funderingar kring förlusten kan vara livet ut. Ibland händer det att sorgen även förs över till nästa generation. Genom spädbarnsforskning vet vi att mycket små barn reagerar starkt på separation och förlust. För dessa barn handlar det om en ordlös upplevelse vilket gör att det är svårare att hantera och bearbeta. Den fysiska frånvaron som dödsfallet innebär skapar ett psykologiskt tomrum och händelsen lagras i kroppen (Gyllenswärd, 1997). Barn som mist en närstående genom dödsfall hamnar i en mycket stressande situation. Barnen drabbas av starka känslor, nya tankar och stora förändringar inom familjen utan att de varit förberedda, detta samtidigt som de är försvagade. Undersökningar visar att för barn som mister en närstående ökar risken för emotionella problem om kontinuiteten i barnets vardagliga liv försvinner. Andra undersökningar visar på att förskolebarn som mist sin pappa 5

10 fått svår stress på grund av de stora förändringarna i livet som barnen måste anpassa sig till. Här är det avgörande för barnet vilket bemötande det får av omgivningen, hur den efterlevande föräldern svarade på barnet, vilket stöd det finns i omgivningen och de efterföljande livsomständigheterna. Samtidigt som det finns undersökningar som visar på stress hos barnen finns det andra undersökningar som visar på det motsatta, barnen kan genomgå en förlust utan att reagera med direkt sorg. Barn har ofta en anmärkningsvärd styrka att klara av förluster och kriser. Detta under förutsättning att de kan dela upplevelsen med människor som de känner och litar på, att de fritt kan sätta ord på sina tankar och känslor och har möjlighet att göra något på eget initiativ (Gyllenswärd, 1997) Sorgens olika faser Jewett Jarrat (1996) menar att varje barns sorg är unik, men att det alltid finns tre stadier i sorgprocessen, en tidig fas, en akut fas och en fas då sorgen sjunker undan. Dessa stadier kan komma i en följd efter varandra, gå in i varandra, eller komma i en annan följd. Men varje fas innehåller några beståndsdelar som dyker upp i en viss ordningsföljd. Den första fasen är Tidig sorg. Fasen består av ett antal försvarsmekanismer som kan uppträda i olika ordningar. Dessa försvarsmekanismer är t ex förnekande, avskärmning, regression, protest, och hyperaktivitet. I denna fas är det vanligt att barnet tidvis glömmer bort förlusten. Det kan då t ex springa fram till någon och tro att denna är den person som de mist. Barnet kan också drömma om personen de mist, detta kan leda till att de inte kan tro på att personen verkligen är borta. Drömmarna kan fungera som en tröst men också vara skrämmande och en påminnelse för barnet om vad som hänt. Den andra fasen är Intensiv sorg. Denna fas innehåller flera stadier som hjälper den som sörjer att återhämta sig från förlusten och acceptera det som hänt. Stadierna är: längtan och saknad, nedstämdhet, ilska, ängslan, skuldkänslor och skam, förvirring och förtvivlan och att återbygga tillvaron. Barnet kan känna en blandning av dessa känslor som växlar från tid till tid, men det är vanligt att barnet känner en reaktion från början som är dominerande. När denna sedan avtar kan de börja arbeta med en annan. Varje stadium i denna fas måste arbetas igenom och alla stadier är lika viktiga. Denna process kan vara oregelbunden och ta lång tid, för en vuxen kan det ta två till tre år och ännu längre tid för ett barn. 6

11 Den tredje och sista fasen är Integrering av förlust och sorg. Under denna fas har barnet gått vidare, det har bemästrat sin förlust. Barnet har lärt sig att livet går vidare och ser ljusare på tillvaron. Barnet mår bättre både psykiskt och fysiskt. Ofta blir det en känslomässigt, socialt och fysiskt märkbar mognadsmässig utveckling. Under denna fas försöker barnet ofta hitta en mening med förlusten i förhållande till sin egen syn på livet. Den smärta som fanns där har nu ersatts av känslighet och omtanke hos barnet Skillnad mellan flickor och pojkar Dyregrov (2007) påpekar att litteratur om barn i sorg sällan tar upp något om skillnader mellan pojkar och flickor, något som däremot föräldrar till drabbade barn gör. Föräldrarna har uppmärksammat att pojkar i högre grad undviker att prata om dödsfallet och har svårt att visa sina känslor. Dessa skillnader blir tydligare från sju år och uppåt, men det gäller förstås inte för alla pojkar. Det verkar vara speciellt svårt för pojkar att prata om sina minnen och de känslor som de upplever. Genom forskning framkommer att pojkar inte ger uttryck för sina sorgreaktioner genom ord på samma sätt som flickor gör. Pojkar tillåts också i större utsträckning att reagera med ilska och vrede. Barns ledsenhet och depression får ofta ett aktivt utlopp. Ilskan och vreden kan vara ett utagerande beteende, ett sätt att försöka hålla sorgsna tankar på avstånd. De metoder som vi idag har för barns sorgbearbetning verkar passa flickor bättre än pojkar. Detta eftersom att metoderna går ut på att man ska prata om känslorna och upplevelserna, något som flickor gör naturligt medan pojkar tycks bearbeta sina känslor på annat sätt. Undersökningar visar att flickor drabbas hårdast av en förlust av en närstående. De har en större risk än pojkar att drabbas av depression och allvarliga traumatiska efterreaktioner. Det kan vara lätt att tro att flickor, som pratar mer med andra och har lättare att sätta ord på sina känslor, bättre hanterar en förlust, men så är det alltså inte. Professionella personer inom området menar att detta har att göra med att flickor är känsligare för den stress som kan förekomma i en familj efter en förlust. Flickorna oroar sig mer för de andra och tar större ansvar för det som händer inom familjen. Det större omsorgsansvaret som flickorna tar på sig kan leda till negativa följder på längre sikt. I en undersökning framkommer det att flickor har större risk för att bli deprimerade efter förälders död, men detta bara om det är mamman som 7

12 avlidit. Detta beror troligen på att det har varit mamman som haft den huvudsakliga omsorgen om barnet, en annan orsak kan vara att pappan får kämpa med att skapa ett varmt och öppet klimat i hemmet, de flesta pappor har sedan sin barndom få erfarenheter av att använda språk och samtal för att hantera emotionella svåra situationer, något som speciellt flickorna lider av (Dyregrov, 2007). 2.4 Hur förskolan kan hjälpa barn i sorg Dyregrov & Hordvik (1995) menar att barns sorg inte riktigt är erkänd. Det händer ofta att barn inte får sin sorg bekräftad vilket gör att de är ensamma med sina känslor och upplevelser. Detta gör att det är svårt för barnen att bearbeta sin sorg. Andersson (1995) menar att de människor som varit viktiga för barnet innan förlusten också är de som har störst förutsättningar för att kunna hjälpa och stötta barnet i sorgen. Barnet behöver någon som det kan gå till med sin sorg och funderingar när mamma eller pappa kanske inte orkar. Det är här som förskolepersonalen kan komma in som en trygg hamn där det går att vila sig (Andersson, 1995, s. 29). Vidare menar författaren att det är viktigt att man försöker att leva sig in i hur barnets verklighet kan se ut. Detta för att man på bästa sätt ska kunna hjälpa barnet. Det är också viktigt att barnet får uttrycka sin sorg, de fastnar inte i sin sorg för att de uttrycker den. Det är heller inte farligt för barnet att andra frågar om sorgen, den blir inte större för att man frågar. De vardagliga rutinerna är också viktiga för barnet. Man ska ändra så lite som möjligt i barnens rutiner och vardag efter en förlust. Kända människor, vanliga tider, egna platsen vid bordet, egna kroken att hänga sina kläder på allt sådant blir extra viktigt när man blivit omruskad av livet (Andersson, 1995, s. 48). Ljunggren (2005) skriver i en artikel i tidningen Förskolan att omgivningen spelar stor roll i barns sorgbearbetning. Förskollärarna kan göra mycket i processen efter den akuta krishanteringen. Det är viktigt att man pratar med barnet om den sorg som barnet har, men det är också viktigt att barnet får prata och att inte pedagogerna försöker undvika att prata om händelsen och sorgen. Dyregrov (1999) menar att det är viktigt att barnen får stöd och hjälp i sitt sorgarbete. En förlust i barndomen som inte bearbetas kan påverka personlighetsutvecklingen för barnet och på sikt ge psykiska problem senare i livet. 8

13 Det är viktigt att pedagogerna i förskolan är lyhörda för vad barnet berättar när de kommer tillbaka till förskolan efter ett dödsfall. Pedagogerna vet då inte riktigt vart barnet befinner sig i sorgen och kan heller inte förvänta sig att barnet ska berätta det för dem. Språket det är framförallt de vuxnas uttrycksmedel, barn har många andra. Som förskolepedagog får man hjälpa barnet att leva det vardagliga livet, hjälpa barnet tillbaka till livet. Eftersom förskolan ofta är en trygg plats för barnet är det vanligt att det är först när barnet kommer till förskolan som det kan leva ut sina känslor (Stening, 1999). Ett dödsfall som drabbar ett barn i barngruppen eller en av pedagogerna bör markeras på något sätt i förskolan. Symboler, som ett tänt ljus, kan ge uttryck för inre känslor. Vid märkesdagar som den dödes födelsedag kan man ha rituella markeringar som ett komplement till samtal om den döde (Dyregrov & Raundalen, 2007). Förskolan kan arbeta med mjuka metoder i sitt arbete med barn i sorg. Dessa metoder går ut på att använda sig av skapande verksamhet och icke-verbala uttryckssätt. Som pedagog kan man t ex använda sig av dramatiska lekar, sång, teckna och sagor. Man kan då återskapa händelsen och låta barnen genom lek bearbeta det som hänt. Genom användning av mjuka metoder är det möjligt att minska barnens spänningsnivå. Detta sker samtidigt som tankar och intryck får ett konkret utlopp för barnen. Dessa aktiviteter påverkas inte så mycket av olika försvarsmekanismer som vi har som annars gör att vi undviker smärtsamma händelser innan de är bearbetade (Dyregrov, 2007) Leken Hardardóttir (2005) skriver i Pedagogiska magasinet att barn i förskolan som upplevt traumatiska händelser som dödsfall i familjen, måste få hjälp med att bearbeta det som de upplevt och sätta ord på sina tankar och känslor. Förskolepersonalen måste se och försöka förstå hur barnet mår och ta hänsyn till det och visa barnet tålamod. Det är även viktigt för barnens sorgbearbetning att de får leka lekar där de kan bearbeta sina upplevelser och känslor. I forskningen framkommer det att barn leker lekar som relaterar till det som de varit med om. Många förskolor använder sig också medvetet av lek för barns bearbetning av händelser. Man uppmuntrar då barnen att framförallt leka rollekar kring det som hänt och även pedagogerna deltar i dessa lekar. På detta sätt får barnen en bearbetning av händelsen och de känslor som 9

14 de har. Foster (1990) menar att lekarna är nödvändiga. Man kan också låta barnen berätta vad de gör. Då kan de sätta ord på sina tankar och funderingar samtidigt som de utförs i leken. På detta sätt kan man förtydliga det man förstått men också det man missförstått. Barn använder sig av leken för att förstå bättre. Många barn utför begravningsritualer, de begraver insekter och djur vilket gör att de får insikt i vad som skett med den döde. Barnen kan också rita saker som har med döden att göra, t ex kors och gravar. Detta är barnens naturliga sätt att uttrycka sig på och därför är det viktigt att vi låter dem göra det och inte stoppar dem (Dyregrov & Hordvik, 1995). Dyregrov (1999) menar att vuxna kan hjälpa barnen med bearbetning genom att delta i rollekar där det är barnet som bestämmer. Barnet kan t ex vilja få förståelse för begreppet döden genom att dra en filt över sig och säga Nu är jag död!. Om barnet varit med vid ett dramatiskt dödsfall kan vuxna stimulera barnet till lek där man återskapar händelsen. Andersson (1995) skriver att barn ibland kan behöva vuxnas stöd i att komma igång att leka lekar kring det som de varit med om. Det är inte farligt för barnet att vi vuxna tar initiativ till sådana lekar. Det smärtsamma som leken kan lyfta fram, fanns redan hos barnet innan leken, men genom leken kom det till uttryck. Barn blir inte ledsna av att leka begravning. De vill leka begravning därför att de är ledsna eller bara behöver pröva och utforska begreppet begravning. När de är klara med det gör de något annat, de fastnar inte i det. Leken blir för barnet vad samtalet är för vuxna - båda har en läkande effekt (Lindberg, 2006, När det värsta händer om krishantering i förskola och skola, s. 78). Leken är barnens möjlighet att berätta det som de inte har ord för. Leken kan ge meningskapande om den sker tillsammans med en tillåtande vuxen. Barn skapar genom lek situationer som gör att de klarar av verkligheten som de gestaltar i sin lek Handlingsplan Dyregrov & Raundalen (2007) menar att en handlingsplan ska vara utformad innan det tragiska har inträffat. Det är försent att börja planera när det redan har hänt. Handlingsplanen är en vägledning för vilka åtgärder som man ska sätta in om en krissituation uppstår och är tänkt att användas som en utgångspunkt för arbetet. Planen ska vara väl genomarbetad och 10

15 personalen ska godkänna den. Vidare menar författarna att orsaken till att man fortfarande idag inte använder handlingsplaner i någon större utsträckning är att vuxna inte tror och tar till sig kunskapen att barn förstår mer och drabbas både hårdare och långvarigare av kriser än vad man tidigare trott. Man har t ex försvarat sig med att barn glömmer så fort. Dyregrov (2007) skriver att erfarenheten visar att om förskolepersonalen är mentalt förberedd och har en planering innan en ett dödsfall så ger det en mycket bättre hantering av situationen än om man bara tar det som det kommer. Vi kan inte ha några färdiga handlingsplaner som anger hur vi ska ta hand om de sörjande barnen. De handlingsplanerna måste vi ha inom oss själva (Stening, 1999, s. 54). Inga färdiga handlingsplaner, men förskolepersonalen ska vara förberedda. En början är att prata om döden, när vi inte längre undviker att prata om död och sorg, då har man börjat förbereda sig. Genom att ha förberett oss på detta sätt kan vi möta barnet som är i sorg, och just det barnet. Det handlar om att våga vara där barnet är, att inte avleda eller förneka det barnet känner eller uttrycker. Att vara nära barnet och stå ut tillsammans med barnet. När det tragiska har skett är det bra att ha en handlingsplan. Men det är inte alltid som man kan använda sig av den, men arbetet med att ta fram den kan alltid vara bra att ha med sig när man möter barn i sorg. Men när mardrömmen plötsligt blev krass i verklighet var det viktigaste inte det som stod i pärmen utan själva processen att ta fram den ( 2006, När det värsta händer, s. 91). 2.5 Frågeställningar Efter att ha tagit del av litteraturen om barn i sorg så har jag kommit fram till följande huvudfrågeställning för mitt arbete: På vilket sätt kan förskolan hjälpa barn som drabbas av sorg? Andra frågeställningar som jag även vill belysa är Vad är sorg? Hur sörjer barn i förskoleåldern? 11

16 3 Metod I detta kapitel beskriver jag mina olika val som jag gjort för min undersökning. Jag beskriver även mitt genomförande. 3.1 Val av litteratur Den mesta av litteraturen till mitt arbete har jag sökt på Kalstads Universitetsbibliotek, en del av böckerna hade jag sedan tidigare hemma. Det finns mycket litteratur om barn i sorg, fast många handlar om barn som är äldre än de som jag fokuserat mig på i detta arbete. Mitt litteraturval till detta arbete har utgått från litteratur om barn som drabbats av sorg och som behandlar barn i förskolan och förskoleåldern. 3.2 Datainsamlingsmetod Jag har valt att använda kvalitativa intervjuer som metod. Detta eftersom jag genom min undersökning vill få information om hur förskolan hanterar och arbetar med barn i sorg från personer som har erfarenhet inom ämnet. Kvale (1997) beskriver att syftet med kvalitativa intervjuer är att få förståelse för ett ämne från livsvärlden ur intervjupersonens perspektiv. Intervjun går utöver det spontana vardagliga utbytet av åsikter och blir ett sätt för intervjuaren att genom omsorgsfullt ställda frågor och lyhört lyssnande erhålla grundligt prövade kunskaper (Kvale, 1997, s.13). Genom att använda mig av kvalitativa intervjuer som metod får jag också en möjlighet att ställa följdfrågor, vilket i sin tur leder till att man får djupare information. Enligt Trost (2005) kan man med kvalitativ intervju få ut mer intressant information genom att ställa enkla följdfrågor. Vidare menar författaren att kvalitativa intervjuer kännetecknas bland annat av att man kan ställa enkla och raka frågor och få innehållsrika svar. Intervjun går bland annat ut på att ta reda på vilken erfarenhet intervjupersonen har inom ett visst område. 3.3 Urval Jag har sammanlagt gjort fyra intervjuer med fem personer. Den sista intervjun var en gruppintervju där jag intervjuade två personer samtidigt. En av intervjuerna gjorde jag med en skolpsykolog, Jag valde detta eftersom en skolpsykolog ofta möter barn i sorg och har 12

17 kunskap om hur barn sörjer och hur man kan hjälpa dem. Övriga intervjupersoner är alla förskollärare. Alla intervjupersoner har fingerade namn i detta arbete. Med Karin gjorde jag en telefonintervju eftersom att jag inte hade någon möjlighet att åka till henne på grund av avståndet och tiden. Jag valde att i mina intervjuer använda personer som har erfarenhet av arbete med barn som mist en närstående genom dödsfall. Jag kom i kontakt med alla förskollärare genom att först kontakta rektorn på respektive skolområde. Ingen av intervjupersonerna är några som jag har haft någon kontakt med innan detta examensarbete. Jag har även valt intervjupersoner som arbetar i olika kommuner detta eftersom jag ville ha en stor spridning. 3.4 Etik Innan intervjun började fick personerna läsa och skriva under att de läst ett brev som jag skrivit som innehöll information om intervjun, bl. a att intervjun var konfidentiell, (Bilaga 1). Med Karin tog jag denna information över telefon innan själva intervjun. Trost (2005) skriver att det är viktigt att den intervjuade vet redan från början att intervjun är konfidentiell, vilket innebär att ingen utomstående någon gång kan få ta del av information så att den intervjuades identitet kan röjas. Den intervjuade ska också veta att han eller hon inte behöver svara på alla frågor och att han eller hon närsomhelst kan avbryta intervjun. Detta är något som även det Vetenskapliga rådet (2008) tar upp som ett informationskrav: Forskaren skall informera uppgiftslämnare och undersökningsdeltagare om deras uppgift i projektet och vilka villkor som gäller för deras deltagande. De skall därvid upplysas om att deltagandet är frivilligt och om att de har rätt att avbryta sin medverkan. Eftersom jag har använt mig av bandspelare vid två av mina intervjuer informerade jag även om detta till dessa intervjupersoner för ett samtycke. Jag meddelade även att jag förstör banden efter att arbetet är godkänt. Uppgifter om alla i en undersökning ingående personer skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem (Vetenskapliga rådet, 2008). Anledningen till att jag valde att spela in de två första intervjuerna på band är att jag trodde att det skulle bli svårt att hinna med att anteckna allt som intervjupersonen säger. Genom 13

18 bandinspelning så kan jag spola tillbaka och lyssna igen, något som inte är möjligt vid enbart anteckningar. Trost (2005) menar att det finns både fördelar och nackdelar med att spela in sina intervjuer på band. En av fördelarna är att man efter intervjun kan lyssna upprepade gånger efter tonfall och ordval. En annan fördel är att man under intervjun kan koncentrera sig på frågorna och svaren och slipper även att tyda anteckningar gjorda med slarvig handstil efteråt. En nackdel som nämns är att gester och mimik inte finns med på bandinspelningarna och att det tar lång tid att skriva ut. 3.5 Genomförande Innan jag gjorde själva intervjuerna förberedde jag mig genom att konstruera en intervjuguide, (Bilaga 2). Kvale (1997) skriver att en intervjuguide tar upp de ämnen som man vill undersöka och vilken ordning som de kommer att tas upp under intervjun. Guiden kan beskriva de ämnen som ska tas upp eller en eller flera omsorgsfullt framtagna frågor. Trost (2005) menar att intervjuguidens utformning varierar från person till person. Detta eftersom vi minns, tänker och känner på olika sätt. Viktigast är att intervjuguiden passar den som använder den och ska därför göras personlig och kommunicerbar. Vidare menar författaren att intervjuguiden inte ska innehålla några frågor utan endast ett fåtal frågeområden. Jag konstruerade även ett brev till intervjupersonerna. Detta informationsbrev tog upp vad som gällde under intervjun och efteråt. Jag kontaktade de berörda intervjupersonerna i förväg och visade mitt intresse av att göra en intervju med dem. Jag berättade också vad intervjun skulle handla om, mitt syfte. Jag berättade också att intervjuerna är konfidentiella, och att jag ville använda bandspelare vid intervjun. Tid och plats för intervjun bestämde vi tillsammans. Eftersom jag vill ha spontana svar på mina frågor, lämnade jag inte ut frågorna i förväg. Trost (2005) menar att man i informationen innan man får ett samtycke till intervju inte ska föregripa de frågor som man tänkt ställa under intervjun. Detta kan i så fall leda till att man redan innan intervjun styr intervjupersonens föreställningar i någon riktning, vilket i sin tur leder till att man styr intervjun. 14

19 Jag vill också tillägga att intervjuerna tog cirka tre kvart förutom telefonintervjun som blev kortare än de andra. Vid telefonintervjun och gruppintervjun förde jag endast anteckningar eftersom jag inte hade någon möjlighet att använda bandspelare vid dessa två tillfällen. 3.6 Bearbetning och analys Efter att ha gjort mina intervjuer så har jag renskrivit det som sagts och funderat kring vad de olika personerna menar. Detta kallar Trost (2005) för att analysera data. Och på detta sätt kan man få fram intressanta tankegångar. Författaren menar vidare att man i bearbetningen går igenom tre steg, samla in data, analysera och tolka. Dessa tre steg går ofta in i varandra. Att göra analysarbetet i direkt samband med eller under intervjun rekommenderas inte eftersom analysen och bearbetningen ska ske under avslappnade former. När jag renskrev de intervjuer jag spelat in utgick jag från bandinspelningarna. Jag skrev ut ordagrant vad som sagts, även mina egna ord men jag hoppade över harklingar eftersom att det var mycket att renskriva. Detta gjorde jag i ett första steg för att ha ett material som jag tyckte var lätt att bearbeta. Det som jag upptäckte var svårt var att kunna översätta det som sagts, talspråket till ett skriftspråk. I Kvale (1997) står det att en utskrift inte är någon kopia av intervjun, utan en tolkning som är ett användbart verktyg för givna syften. Utskriften ger heller inte all information till läsaren. En intervju ingår i ett sammanhang med ett socialt samspel som de deltagande ser men inte den som bara läser utskrifterna. Telefonintervjun och gruppintervjun resulterade i ett material med stödanteckningar som jag direkt efter intervjuerna renskrev. Jag renskrev direkt eftersom att jag då hade bäst minne av vad som sagts, det är troligt att när man annars tänker tillbaka börjar analysera och lägga till egna tankar. Utifrån mina utskrifter gjorde jag en sammanfattning kring mina frågeställningar för att få fram ett resultat. 3.7 Reliabilitet och Validitet I Trost (2005) står det att reliabilitet och validitet har med trovärdighet att göra, är undersökningen trovärdig? Enligt Patel & Davidsson (2003) handlar reliabiliteten om tillförlitligheten och validiteten om att man undersöker det man säger att man ska undersöka. 15

20 Jag har sedan tidigare ingen större erfarenhet av att intervjua vilket förstås påverkar hur mina intervjuer blev och därmed resultatet. Svaren jag fått av mina intervjupersoner anser jag inte är några slumpmässiga svar, om någon annan person använder samma intervjufrågor till samma intervjupersoner kommer de få likadana svar som jag fått i min undersökning. Jag har ställt samma frågor till de pedagoger som medverkat, men skolpsykologen fick något annorlunda frågor och situationerna när jag intervjuat personerna har inte heller varit identiska, detta resulterar i att min undersökning har hög reliabilitet. Jag anser att jag genom att använda intervju som metod har fått svar på det jag frågat efter och dessutom kan jag koppla ihop svaren med litteraturen. Jag tror även att jag fått djupare och mer ingående svar än om jag använt mig av en annan metod, t ex. enkät. Eftersom att jag bara har intervjuat fem personer så är inte denna undersökning generaliserbar, utan resultatet gäller för de jag intervjuat. 3.8 Metodkritik Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att få tag på intervjupersoner som det visat sig att vara. Jag har skickat sex e-mejl till olika personer som jag inte ens har fått svar på, en tog sig tid att tacka nej och en tackade nej men gav mig ett tips på en person. En hel del av tiden av detta arbete har jag ägnat åt att försöka få tag på personer som vill ställa upp på intervjuer, tid som tagit mycket energi och gett stor frustration. De personer som jag har intervjuat har varit mycket positiva till att ställa upp på intervjuerna och även intresserade av mitt arbete. Jag är glad över att jag började i ett tidigt skede av arbetet med att söka intervjupersoner vilket till slut resulterat i fyra intervjuer som gett mig mycket kunskap om barn i sorg. Jag tycker att intervjuerna gick bra eftersom att jag inte har någon större erfarenhet av intervjuer sen tidigare. Om jag hade tränat på detta tidigare tror jag att det hade gått ännu bättre, nu upplever jag att en del frågor som jag ställde var ledande och det var svårt att komma med bra följdfrågor i all situationer. Från början hade jag inte tänkt göra någon telefonintervju, men när så blev fallet så insåg jag att materialet som de två olika typer av intervjuerna gav skilde sig åt i mängd. Telefonintervjun blev kortare och gav mig enbart svar på frågorna medan de andra intervjuerna resulterade i ett material som inte bara besvarade frågorna utan en massa annan 16

21 information. I telefonintervjun saknade jag också den intervjuades kroppsspråk och det var även svårt att avgöra när personen betonade något i intervjun vilket hördes väl på mina bandinspelningar. 17

22 4 Resultat Eftersom jag i mina intervjuer fått många liknande svar från de intervjuade har jag valt att skriva en sammanfattning under varje rubrik för att på det viset få fram det viktigaste. Jag har valt att utgå från samma rubriker som i Tidigare forskning eftersom jag tycker att det då blir tydligt och lätt att följa. Jag har i mitt resultat citerat de intervjuade vid några tillfällen, dessa citat är kursiverade i texten. Namnen på intervjupersonerna är fingerade. Eva, är en förskolepedagog som arbetar på en förskola i en mindre ort. Hon har arbetat som förskollärare i 23 år, innan var hon barnskötare. Eva har erfarenhet av barn i sorg från två olika fall. Båda ligger några år bak i tiden och det handlar om barn som plötsligt mist en av sina föräldrar. I det första fallet kom Eva in i bilden cirka tre månader efter händelsen ägt rum och det handlade om ett syskonpar, två pojkar, som mist sin pappa i en bilolycka. Mamman kontaktade då BUP som var ett stöd för henne och förskolan i hur de skulle arbeta med pojkarna. Det andra fallet, var en flicka på sex år vars mamma plötsligt dog i hemmet när flickan var hemma. Karin, är en förskollärare i en stad i Sverige sedan 2000, innan har hon arbetat som barnskötare sedan Karin har en erfarenhet av barn i sorg. Ett barn i barngruppen dog för några år sedan. Rektorn kopplade då in en barnpsykolog som kom till förskolan och pratade med berörd personal om barn i sorg. Man hade även ett föräldramöte där barnpsykologen närvarade och pratade med föräldrarna om hur barn kan sörja. Gunilla arbetar på samma förskola som Lena på en mindre ort. Gunilla har arbetat som förskollärare i 35 år. Hon har tre erfarenheter av barn i sorg där det handlar om föräldrar som dött. Den första föräldern dog i sjukdom, den andre plötsligt och den sista föräldern i ett självmord. Eftersom de två första fallen ligger långt bak i tiden kom vår intervju främst att handla om det senaste fallet. Det var då Gunilla och Lena som fick höra först om dödsbudet på förskolan. Rektorn kom till dem för att de skulle få prata av sig. Förutom rektorn tog barnpsykologen och specialläraren, som haft kontakt med familjen innan händelsen, kontakt med förskolan. Barnpsykologen hade sedan kontakt med förskolan genom att ringa med jämna mellanrum vilket personalen tyckte var positivt eftersom de då kunde ta upp frågorna som dykt upp och få svar med en gång. 18

23 Lena har arbetat som förskollärare i 20 år. Hon arbetar tillsammans med Gunilla. Lena har samma erfarenheter av barn i sorg som Gunillas två sista fall. Anita, är en skolpsykolog som arbetar med barn från skola och förskola i en mindre kommun. Innan hon började arbeta som skolpsykolog arbetade hon med kris och bearbetning i det militära. Hon är även med i POSOM (Psykiskt Och Socialt Omhändertagande). Anita, har flera erfarenheter av barn i sorg som mist en förälder eller syskon, både i dåtid och nutid. Som skolpsykolog arbetar hon med att stötta förskolepersonalen och barnet, om hon får tillåtelse av vårdnadshavare. 4.1 Definition av sorg Alla förskollärare talar om att om att det kan vara så mycket, att det kan vara att mista en förälder, ett husdjur eller att man saknar en kompis som flyttat. Eva säger att sorg även kan vara att det kan vara upplevelsen av att inte bli sedd och hörd, att inte känna sig betydelsefull. Anita menar att sorg kan handla om saknad, nedstämdhet och utanförskap och kan vara på många olika nivåer. 4.2 Döden för små barn I mina intervjuer tog jag aldrig upp frågan om döden för små barn, men i några av intervjuerna kom det ändå upp på ett naturligt sätt. Gunilla och Lena berättade om en pojke som vid två års ålder mist sin pappa. Pojken pratade ofta om att hans pappa hade en stege. Pappan var i himlen och hade en lång stege som han kunde komma ner till pojken på, och pojken kunde även ta stegen upp till pappan. Gunilla berättar att personalen på förskolan stämde in i det pojken sa, Stegen var som en trygghet för honom, man kan ju inte rasera hans bild genom att säga att det inte finns någon stege! Eva berättar att när pojkarna, som mist sin pappa i en trafikolycka, blev fem år började de prata om skelett och spöken. De hade tankar kring att pappan var ett skelett i en kista och frågade mycket om vad som händer med kroppen när den ligger i jorden. Pedagogerna utgick från det mamman sagt och berättade även som det är, vad som händer med kroppen när man dött, och jag tror att hur rakare man är, ju öppnare man är ju bättre tror jag att det är. 19

24 4.3 Barns sorgreaktioner Resultatet av mina intervjuer visar att barnen som informanterna har erfarenhet av har sörjt på olika sätt. Sorg, de grät mycket, berättar Eva. När flickan, vars mamma plötsligt dog i hemmet, var ledsen så vaggade de henne och det fanns även en sång som mamman sjungit som de förskolepedagogerna sjöng för henne. Det var mycket ilska hos pojkarna, som mist sin pappa i en trafikolycka, de kunde bli arga för minsta sak. Det var också mycket ältande, barnen pratade flera gånger varje dag om det som hade hänt. Eva berättar att de då upprepade det pojkarna sagt, hellre det att upprepa det som de säger än att säga nåt som är fel, för att upprepa det som de säger är ju att bekräfta deras egen känsla och inte lägga någon annan innebörd i tanken som de hade när de uttrycker det här. Pojkarna pratade och frågade mycket efter den tragiska händelsen. Personalen fick då sätta sig ner med dem och lyssna på barnen. I förskolan klippte även pojkarna ut artiklar ur tidningar som beskrev trafikolyckor, sen ville de veta vad som hänt, om det var någon skadad osv. innan de satte upp urklippet på väggen. Karin säger att hon tänkt på barnens reaktioner efteråt. Att de kan vara ledsna en stund, men sedan äter vi, sen går vi ut och cyklar. Detta är något som föräldrar kan reagera på och ställa sig undrande till, att barnet inte verkar sörja, ska de inte vara ledsna? Därför var det bra att barnpsykologen var med på föräldramötet och berättade även för föräldrarna om barn i sorg. Föräldrarna var de som reagerade mer än barnen, pedagogerna fick reaktioner från föräldrarna, de ville prata. Man blev som en måltavla för föräldrarna. Gunilla och Lena talar om vredesutbrott och mer känslor men ingen gråt i det sista fallet, där föräldern begått självmord. Vilken sorgreaktion som visar sig hos barnet beror på vad det är som har hänt säger Anita. Om barnet mist någon efter en lång tids sjukdom kan det visa blandade känslor i form av både saknad och lättnad. Är det ett plötsligt dödsfall blir det mycket saknad, men reaktionen hos barnen kan se väldigt olika ut. Anita berättar också om att sorgarbete sker genom olika faser, chockfas, bearbetningsfas och återhämtningsfas. Hur barnet tar sig igenom dessa faser ser olika ut, en del barn hoppar över chockfasen och går direkt in i bearbetningsfasen. Även hur lång tid varje fas tar skiljer sig åt beroende på person. vi är olika som personer och sen beror det mycket på vad man har för vuxna runt omkring sig och hur mogen man är själv, hur mycket man vill bearbeta och hur mycket man kan bearbeta, för det är en skillnad i vill och kan. 20

25 Anita har inga belägg för att det finns skillnader mellan flickor och pojkars sorgreaktioner, men hon säger att känslan är att pojkar, när de är små är lite mer utåtagerande och flickor oftare stänger in sig med sina känslor. När barnen blir äldre blir det mer tvärtom, pojkarna stänger in sina känslor och flickorna pratar mer. 4.4 Hur förskolan kan hjälpa barn i sorg I alla intervjuer som jag gjorde kom vardagen upp som en viktig punkt i förskolans arbete med barn i sorg. I förskolan kan barnet komma tillbaka till vardagen efter det som hänt genom att förskolan håller kvar vid rutinerna som finns vilket ger barnet en trygghet. Gunilla och Lena berättar att de tagit emot barnen som de brukar göra, naturligt. Lena: Jag tror det var barnpsykologen som sa att vi skulle ta det precis som en vanlig dag. Förskolepersonalen hade i fallet där en förälder begått självmord, samlat de andra barnen i barngruppen och berättat vad som hänt, men inte hur. Barnen hade då fått ställt frågor och personalen hade pratat om att barnet kunde vara ledset. Karin berättar att rektorn ringt runt till alla föräldrar och berättat vad som hade hänt, sedan berättade föräldrarna i sin tur för barnen. Så när barnen kom till förskolan visste de vad som hade hänt. Skolpsykologen Anita menar att barn i sorg ofta har en turbulent situation hemma, det är många som är ledsna och ramarna hemma har fallit, då känns det tryggt för barnen att komma till förskolan där ramarna fortfarande finns och rutinerna med samling, fruktstund, sagostund osv. fortfarande följs. Sen ska man som personal vara lyhörd för vilka behov som finns och stötta barnet i den situation det befinner sig och inte vara rädd för att ta in professionell hjälp om det behövs. Eva berättade att man från BUP informerat om att personalen skulle vara så vanlig som möjligt och att det var viktigt att barnen kom till förskolan, att de hade sin trygghet där. Karin berättade att de hade en samling på förskolan, efter händelsen då ett barn i barngruppen dött, där de tände ljus och pratade. Senare när begravningen skulle vara samlade pedagogerna sina ansvarsbarn och pratade med dem om att de, förskollärarna, skulle gå på barnets begravning. Då kom det upp några som hade erfarenheter sedan tidigare av begravning. Vid detta tillfälle erbjöd man barnen att rita en teckning som de skulle ge barnets mamma. Det var många barn som ritade teckningar. Annars arbetade de utifrån att barnen skulle fråga 21

26 personalen, att det var de som kom för att prata. Om det fanns barn som inte ville prata så lät de det vara eftersom barnpsykologen hade sagt att barnen skulle ta initiativet, inte de vuxna. Pedagogerna var ett stöd för barnen. Anita säger att ritualer är något som är viktigt för barnen. Man kan tända ljus, och är det ett barn som är väldigt sjukt eller har dött så kan man ha foton och ett ljus som man kan gå till vid speciella tillfällen. I början så kanske man tänder ljus varje dag, men sen blir det vid speciella tillfällen som barnets födelsedag. Men det är också viktigt att man släpper händelsen, att man inte håller på att påminna barnen om den tragiska händelsen hela tiden. Man måste fråga sig om man tänder ljuset för barnens skull, för att barnen önskat det, eller för sin egen skull. Man ska inte tillgodose sina egna behov utan barnens. Anita berättar att man genom leken kan se hur barnet mår. Leken är uttrycksfull för barn. I leken kan barn som kanske inte kan uttrycka allt verbalt, visa hur de mår och känner. Man kan både observera och delta i leken. Det är bra att börja med att observera leken innan man går in djupare. Att man får en bild av barnet, hur lekte barnet innan det drabbades av sorg, detta är något som personalen kan berätta om och även om de sett någon förändring. Sen kan man gå in och delta i leken. Det bästa är att delta i leken eftersom att man då får en nära kontakt med barnet. Karin minns inte att barnen lekte några lekar som var kopplade till händelsen då ett av barnen i barngruppen dött, utan de pratade om det som hänt. Eva berättar att hon från de två olika fallen har olika erfarenheter av sorg och lek. Pojkarna som mist sin pappa i en trafikolycka, lekte väldigt mycket, de lekte trafikolycka med bilar som de krockade och som då gick sönder, dessa bilar var ett material som förskolan köpte in. I det andra fallet med flickan vars mamma plötsligt dog i hemmet, så lekte hon inte alls händelsen. Gunilla och Lena menar att barnet vars ena förälder begått självmord lekte lite hårdare, det var mer konflikter i leken. Ingen av informanterna har någon utbildning speciellt för barn i sorg. Skolpsykologen, Anita, berättar att hon gått en kurs i krishantering, men kursen var inte speciellt inriktad på barn. Men principerna för hur man ska gå tillväga är detsamma för vuxna som barn, hur faserna är, hur man ska bete sig och vad man ska göra. 22