v:ad ar det som gor att manniskor fortsatter

Transkript

1 DVarf6r slutar narkomanerna inte knarka? Ar det drogerna som håller dem kvar eller ar det den narkomana livsstilen? F6rfatlaren har på nara håll f61jt med narkomaner ideras varld och studerat deras sociala identitet. En av hans slutsatser ar atl det vanliga livet ur narkomanens synvinkel i sjalva verket kan vara etl samre och torftigare alternativ an livet som narkoman. BENGT SVENSSON Uvet som narkoman v:ad ar det som gor att manniskor fortsatter att leva som narkomaner år efter år? De som soker sig till vård berattar mycket om allt lidande de rar utstå for att få tag i narko tikan. Varfor utsatter manniskor sig for något sådant? Ar det narkotikans djavulska kraft som har grepp om dem eller finns det trots allt något attraktivt i sj alva knarkarlivet? Det var frågor som jag stallde mig under sjuttio- och åttiotalet nar jag arbetade med att vårda narkomaner. Mellan 1989 och 1995 genomforde jag en studie bland narkotikaanvandare i Malmo for att få svar l. Jag undersokte vardagslivet i en narkomangrupp for att se vad det hade for fordelar och nackdelar jamfort med ett liv i det vanliga samhallet. Efterhand dok en tredje viktig fråga upp: ligger forklaringen, eller delforklaringen, i det liv som erbjuds narkomanerna i det vanliga samhallet, i alternativet till att leva som narkoman? Materialet samlades in genom ett etnografiskt fåltarbete i de miljoer dar narkomaner uppehåller sig och bygger framst på observationer, samtal och djupintervjuer. I centrum for undersokningen finns en grupp på tio informanter, åtta man och två kvinnor. Gruppen ar utvald for att utgora personer med olika typ av narkotikaanvandning, olika bakgrund och olika levnadsvillkor. I denna artikel tar jag upp sju av de ti~ huvudinformanterna. Forutom tiogruppen har jag intervjuatytterligare ett tjugotal narkotikaanvandare mellan en och ti~ gånger. Sammanlagt bokforde jag under perioden mer an fernhundra observationstillfallen. Teoretiskt utgår min studie från den symboliska interaktionismen - att manniskor aktivt konstruerar och uppratthåller sin verklighet och handlar i termer av den symboliska innebord som de ger den. Manniskor kan bast forstås i sin naturliga miljo. For att forskaren ska kunna få kunskap om vilken innebord olika foreteelser i tillvaron har for manniskor ska han/hon delta ideras miljo for att forsoka NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL (4) 1219

2 forstå hur de tolkar sina sociala varldar. Från moderna interaktionister som Shibutani, Strauss och Biernacki harntar jag begrepp som sociala viirldar, organiserande perspektiv och sociala identiteter. Narkomanerna har sina egna sociala varldar och uttrycker sociala identiteter som motsvarar dessa. Eftersom narkotikavarldarna ar avskilda från det vanliga samhallet, forst och framst som en foljd av narkotikalagstiftningen, så utmarks de - som Shibutani (1955) sager - av en sarskild organisering, sarskiida kommunikationssystem, sarskiida regler, ett statussystem, ett fackspråk. Livet i de narkornana varldarna forrnas av en sarskild kultur, en subkultur. Det ar från den som narkomanerna hamtar sina organiserande perspektiv, den kulturella matris som styr deras dagliga liv. Personerna Harry ar en nyckelperson i informantgruppen. Han placeras på ungdomsvårdsskola som trettonåring och foljer sedan en traditioneli anstaltsvag innan han, via behandlingshem och ett par års drogfrihet, som tjugofemåring ru arbete inom narkomanvården. Då lever han tillsammans med en kvinnlig socialarbetare som han har traffat nar han var klient och hon hans behandlare. Så lange forhållandet till Sonja pågår går det också bra på arbetet. Han uppfattas som handlingskraftig, engagerad och terapeutiskt kunnig. Nar forhållandet till Sonja spricker blir Harry av med sin materiel Ia plattform, han bor provisoriskt, borjar tillbringa kvallarna efter jobbet på puben. Efter ett återfall i amfetaminmissbruk under sommarsernestern bestammer han sig for att sluta sitt arbete. I stallet återvander han till sitt tidigare liv som amfetaminist på heltid. Jag foljer Harry på hans vag mellan olika hotellrum, knarkarkvartar och andra lagenheter, hakte, fångelse och sjukhus. Han foljer ett forsorjningssatt som jag kallar for "fixare", en person som anvander en mangd olika vagar for att få in pengar. Han saljer amfetamin i liten skala, han formedlar affarer, gor inbrott på kontor, i bilar och någon gång i lagenheter, om han ser en obevakad vaska eller overrock hugger han till snabbt, han fungerar som mellanhand vid halerier, han lånar pengar om han hittar någon som villlåna ut, ibland har han socialbidrag, han blir bjuden på amfetamin av kamrater, han bor hemma hos kvinnor som hjalper honom med mat och cigaretter. Pengar kommer in men rullar ut snabbt. Om han gor en god affar skjuter han i sig extra mycket amfetamin i stallet for att lagga undan pengar eller narkotika for senare behov. Hans livsstil kan kallas bohemisk; han tar varje dag for sig, planerar inte for framtiden och soker hela tiden andra manniskors sallskap. Livsstil anvands har som ett deskriptivt begrepp. De två kvinnor som tillhor informantgruppen ar båda f.d. flickvanner till Harry, Anna och Katrin. Varken Anna eller Katrin har barn. Anna ar en driftig, sjalvstandig kvinna som har samma typ av bakgrund som Harry med ungdomsvårdsskola och många år i fangelse. Hon anvander amfetamin men har ett forflutet som heroinist. Hon har en rorlig, omvaxlande, aktiominriktad livsstil med relativt hoga inkomster från bedragerier och narkotikaformedling och en amfetaminanvandning som inte tillåts ta over hela vardagslivet. Katrin har under många år levt tillsamrnan med Martin, en kand och respekterad langare på mellannivå. Hon har hjalpt till i "rorelsen" och parallelit varit "hemmafru". Hennes liv forandrades nar Martin och hon smittades av HIV: Martin har avlidit i aids men Katrin ar annu relativt symtomfri. Katrin har en omsorgsinriktadlivsstil och hittar fortfarande nya man att ta hand om. Hon har fortidspension men gor också småaffarer med amfetamin. Erik och Nils ar två amfetaminister med en bohemisk livsstil. Erik ar i fyrtioårsåldern, har en valrnoblerad bostad och ett forflutet som. kvalincerad yrkesman, men kan inte arbeta efter en svår arbetsskada. Nu lever han ett liv 220 I NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL (4)

3 med fasta rutiner, med pension som en viktig forsorjningskalla men också med småstolder och omfattande snatterier. Nils, som ar tjugo nar undersokningen b6rjar, ar bostadslos storre delen av tiden och efter forsta fangelsestraffet som tjugoettåring avtjanar han i rask foljd ytterligare fyra fangelsestraff. Han ar en mare som Erik och Harry, men overdoserar med tabletter, blir klumpig och oforsiktig och åker fast. I informantgruppen ingår också två heroinister, David och Stefan. Båda gor forsok att lamna livet som narkoman i samband med att de traffar kvinnor som inte knarkar. David ar disciplinerad, skaffar sig en fin bostad som han inreder med smak och finess. Socialbyrån betalar hyra och uppehrule. Han har en flriindringsinriktad livsstil, stravar efter att lamna det narkomana livet och leva ett vardigt liv. Nar forhållandet till kvinnan spricker återgår han till heroinet. Han tycker att det ar for riskfyllt att sjruv sruja heroin och finansierar i strulet sitt missbruk genom att sruja tabletter och formedla heroinaffårer. Stefan gifter sig med Evy och de rar två barn tillsammans. Nar Stefan drabbas av en svår sjukdom upphor i realiteten hans forsok att fa arbete. Han ar en trott narkoman som inte langre orkar med det slitsamma livet som heroinist. I stallet orienterar han sig mot det 10- kala A-laget och går over till alkohol. Problemen i relation till Evy okar, hon borjar anvanda amfetamin, barnen blir omhandertagna och familjen upploses. Hans livsstil ar tillbakapressad, overlevnadsinriktad. Han har nog med att klara varje dags elementara behov. Kvar finns drommen om att familjen ska återforenas. En kirieksrelation till drogen Att vara drogpåverkad kallas i narkotikaanvandarnas eget språkbruk "att vara påtand". Om drogtillforseln plotsligt upphor blir man så småningom "avtand". Den metafor som ligger i botten ar kraftfull- att man "brinner", har "tagit eld". Att brinna for något ar att omfatta det med passion. Bildspråket antyder att for den som ar påtand overgår normaltiliståndet i glod, hetta, lidelse. Motsatsen - att vara "avtand" - ar ett tillstånd fyllt av plåga och obehag, att kanna sig som en avbrand, utbrunnen tandsticka. Det forknippas med aska och dodo Det ar ett tillstånd fyllt av lidande och ångest. Narkotikan anvands med olika syften av olika manniskor. De som oftast namns i litteraturen ar njutning, sjruvmedicinering, flykt, grupptillhorighet och identitet (Tunving 1982; Ramstrom 1983; Lindgren 1989). Drogen kan ha flera olika funktioner samtidigt for anvandaren. Dessa satts samman i monster som forandras over tiden. Om drogen overgår från att vara njutning till att bli sjruvmedicinering rar den en storre plats ivardagslivet, vilket kan medfora att individen tar ett steg från bruk till missbruk. Jag har genom metaforen att se forhållandet till narkotikan som en karleksaffår velat betona drogens betydelse. Det kan tyckas som en sjruvklarhet att drogen ar betydelsefu1l for narkomanen, men i litteraturen tonas ofta drogens roll ner på bekostnad av t.ex. sociala faktorer (se t.ex. Ramstrom 1983; Goldberg 1993; Taylor 1993). Detta står i kontrast till den stora betydelse som drogen ges i biografiska texter (Pepper 1983; Stromstedt 1987; Crosby 1988; Fleteher 1991; Faithful 1994 m.fl.), liksom till de beskrivningar som mina informanter ger. David ger sin syn på heroinet: Min drog ar och kommer ju alltid att vara heroinet, darfor att den har gett mig så javla mycket varme, samtidigt som den har gett mig ett sånt helvete. Det ar ratt konstigt, men så ar det. Det ar en javulusisk drog, den har sån javla haft den har javla heroinen. Ibland ligger jag och tanker såhar, om jag fmge vruja på att få en sack heroin så att jag hela tiden, resten av mitt liv, skulle kunna ta heroin konti- NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL (4) 1221

4 nuerligt, då skulle jag nog fan valt det hellre an att ta kampen for ett vardigt liv och leva drogfritt. Alltså hade jag haft tillgång till heroin hela tiden och slippa oroa mig for snuten och andra grejer... Karleksmetaforen innebar också en oppning i forhållande till mitt antagande om att en grundlaggande rationalitet styr manniskor och således aven narkotikamissbrukare. I karleken ar vi mer beredda an vanligt att forandra vårt etablerade satt att mota livet. For att forstå karleken behover vi komplettera rationalitetstankandet med andra synsatt. Nar forhållandet till drogen ses som en karleksaffar blir dess slitstarka karaktar tydlig. Visserligen forkastar manniskor droger, precis som de gor med karlekspartners, men ofta forbyts forkastandet i nya karleksforklaringar, ibland sker en återforening, kanske i hopp om att återffi den ursprungliga foralskelsekanslan. Drogen 11imnar ett tomrum efter sig nar man har 11imnat den. For manniskor vars personliga relationer ofta går i kras - som lever i en varld utan solidaritet - utgor relationen till drogen något som består, "en kompis som aldrig sviker" som David sager. Andå uttrycker David många gånger en ambivalens gentemot "det skitet" som han då kallar heroinet. Motet med drogen har från borjan karaktaren av en tillfallig forbindelse. Den kan ge upphov till en foralskelse, som overgår i ett beslut att vara sarbo eller sambo. Forhållandet kan sedan komma att etableras som en aktenskapsrelation, praglad av trygghet, vanor och rutiner, stunder av uppflammande foralskelse, tvivel och eventuelit beslut om uppbrott. Detta uppbrott kan leda till skilsmassa från drogen, men forhållandet kan också återupptas efter en tids separation. Om skilsmassan blir bestående kan den medfora att man i fortsattningen lever ensam, dvs. utan droger. (Ibland hlir denna ensamhet hogst verklig och inte bara metaforisk). Resultatet kan också bli att man går in i ett nytt forhållande, med en ny drog, t.ex. alkohol, eller - i basta fall- med en levande manniska, i en ny gemenskap och ett nytt karleksforhållande som kan ersatta drogen. Åven om man går in i ett nytt forhållande finns risken for snedsteg, otrohet då forhållandet till det gamla karleksobjektet tillfalligt återupptas. Socialitet utan solidaritet Från borjan utgor socialiteten kring droganvandningen något som attraherar nykomlingar (Rosenbaum 1981; Glassner & Loughlin 1987; Taylor 1993). Glassner och Loughlin visar att drogerna for ungdomar har en dubbel funktion i umgangeslivet, som ett mål nar gruppen samias runt drogerna och som ett medel genom att samvaron i sig också underlattas genom de effekter som tillskrivs drogerna. Att hålla på med droger ar inledningsvis forknippat med nojesliv, festande, med ett intensivt umgange. Den som ar påverkad av narkotika eller alkohol har lattare for att ta kontakt med andra manniskor eftersom blygheten tonas ner, sjalvfortroendet okar. Drogupplevelsen forstarks nar man ar tillsamrnans med andra. De narkomana varldarna ar miljoer med ett intensivt, "har och nu" -inriktat umgange i grupp mellan vuxna manniskor. Det kan ses som en fortsattning på ungdomsårens samvaro i gang, i kontrast till det borgerliga idealet med satsning på familj, arbete och uppbyggnad av en materieli plattform i form av "volvo, villa och vovve". Samtalandet ar en viktig beståndsdel, ett gemensamt intagande av droger en annan. Deltagarna umgås flitigt, visar stort intresse for varandras forehavanden, ger varandra olika typer av hjalp (jfr Kalderstam 1979; Bourgois 1996). Tillfalliga grupper satts samrnan ute i kvartarna. Dit kommer manniskor fiån de narkomana varldarna, inhandlar droger, stannar en stund, drar vidare tillsarnrnans med en bekant for att genomfora en gemensam aktivitet - till någons bostad for att ta en "knullsil" tillsam NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VDL (4)

5 mans, till en halare for att salja tjuvgods, ut for att gora ett inbrott. De narkomana varldarna har sina speciella motesplatser - kvartar och hotellrum, parker och krogar - men också i stor utstrackning vårdsamhallets arenor - fangelserna, avgiftningsenheterna, ungdomshemmen, behandlingshemmen liksom mer offendiga miljoer som vantrum på socialbyråer, frivården och sprutbytesmottagningar. På dessa motesplatser manifesteras socialiteten, garna på ett satt som infor en utomstående blir en markering av samhorighet och kamratskap. Att visa sitt avståndstagande gentemot fiender som polis och kriminalvård blir viktiga markeringar av gruppkansla. Gruppen forenas av en stor skepsis till myndigheter och vård, av ett eget språkbruk, av vissa gemensamma normer, av vilka den starkaste ar att inte "tjalla". I Harrys liv framstår socialiteten som sarskilt tydlig. Nar han och jag ror oss tillsammans i Malmo traffar vi standigt på manniskor som han kanner, manniskor från de narkomana varldarna. Det ar en grupp som i stor utstrackning ror sig i det offentliga rummet. For många ar det av nodtvång eftersom de ar bostadslosa, men att rora sig ute ar också att gora sig tillganglig for kontakt, i sig en markering av socialitet. Det finns en samhorighet mellan personer från de narkomana varldarna gentemot omvarlden, en solidaritet utåt. Det finns också ornfattande personliga kontakter, men det finns ingen inre solidaritet (jfr Preble & Casey 1969, 103). Efterhand upptacker nykornlingarna att de narkomana varldarna utmarks av en "socialitet utan solidaritet". Man kan inte lita på någon. Var och en ar sig sjalv narmast. Yttringar av kamratskap mellan narkomaner som mots i narkotikavarldarna beskrivs av gruppmedlemmarna som framst betingade av ekonomiska overvaganden. Det handlar om affårstaktik - inte om vanskap. Den som fru: for sig att "syna", att prova relationens barighet kommer att marka att den inte bar långt. Nar David erbjuder Viktor husrum så ar motprestationen att VIktor bjuder på heroin och mat. Det ar i sj alva verket ett hogt pris han betalar for sitt boende, flera hundra kronor om dagen. Det ar i de standiga affarsrelationerna mellan vanner och bekanta som den bristfalliga solidariteten har sin grund. De ekonomiska transaktionerna utrnarks av ett virrvarr av forbindelser, tjanster och gentjanster, forfelade projekt, blåsningar, oklara bytesaffarer, misslyckade redovisningar, generositet och snålhet, hjalpsamhet och djavulskap. Narkomanerna tanker på den egna overlevnaden forst och framst. I krig - och karlek - ar allting tilllåtet. Vårdslosa affarsrelationer raserar kanslan av solidaritet. Med Nils ord: Det finns nastan ingen sammanhållning bland pundare. Det går ut på att tjana så mycket som mojligt på varandra och vara battre an andra och ligga bast till, gora sig battre på andras bekostnad. Och kan man stalla till med lite djavulskap så ar det helt perfekt, dra in dom i intriger så ar det annu battre, sammanhållningen ar noll eller ingen. Enda folket som jag har någon sammanhållning med så ar det folk som jag inte gor affarer med. /.../ Skulle man då se ett sallskap dar man tycker "whaou vilken sammanhållning!", borjar man då soka i sallskapet så ar det nån som sitter med en stor påse. Det ar darfor sammanhållningen ar dar. Sammanhållningen går ut på att plocka påsen av den som har den. Det ar den sammanhållning dar finns. Kompetens och sjalvstandighet Hur manniskor forsorjer sig påverkar deras vardagsliv. Forsorjningssatten bestammer levnadsstandard, hur fritiden tillbringas, sjalvkanslan. De som vet med sig att de gor ett kvalificerat jobb mår bra av det. Många forskare har pekat på att de narkomana forsorjningssatten staller stora krav på utovarna (Preble & Casey 1969; Agar 1973; Taylor 1993; Bourgois 1996). Erfarna narkomaner kan slå mynt av sitt omfattande kontaktnat, sin branschkannedom och sitt kunnande infor noviser. NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL (4) 1 223

6 Den framgångsrike langaren, smugglaren, tjuven eller fixaren kånner sig som en betydande person, en kånsla som bekraftas i umganget med manniskor i den egna gruppen. De kriminella narkomanerna ar inte anstallda. De tillhor vad Hojrup (1989) kallar en sjalvstandig livsform, till skillnad från lonearbetarlivsformen och den karriarinrikrade livsformen. De ar "småforetagare", entreprenorer som koper, saljer, byter och stjal varor och tjanster, som lurar personer som låter sig luras. Arbete och fritid går ihop. De arbetar utan chef, och arbetet engagerar ofta också man eller hustru. Nar Katrin lever tillsammans med langaren Martin har hon två huvuduppgifter: Hon ska skota marktjansten, se till att det ar rent i lagenheten och att det finns mat på bordet. Men hon ar också Martins stallforetradare i narkotikaforsaljningen. Nar Martin inte ar hemma ar det hon som vager upp amfetaminet och som inkasserar pengarna. "Hon var minst lika tuff att ha att gora med i affarer som Martin", berattar Harry. Entreprenorskapet har fordelar - man ar sin egen och åtnjuter en hog grad av sjalvstandighet. Man har mojlighet att berusa sig nar helst man har lust. Begransningen ar inte moralisk utan praktisk. Det ar en handelserik tillvaro dar man traffar mycket folk. Goldberg (1993) menar att narkotikalivet ar långtråkigt, men det stammer inte med mina forskningsresultat och inte heller med nyare etnograftska studier (Williams 1989, 1992; Taylor 1993; Grapendaal et al. 1995; Bourgois 1996). Åkerstrom (1983) lat 101 interner svara på frågan om vilken typ av arbete de helst skulle vilja ha: 95 procent angav" egen liten firma, t.ex. affar, bilverkstad". I botten på listan kom fabriksarbetare, ett arbete som 4 procent kunde tanka sig. Internerna valde det arbete som de ansåg vara det mest sjalvstandiga och valde bort det mest bundna arbetet. Sjalvstandigheten, oberoendet anges också i Åkerstroms undersokning som en av de mest positiva sidorna med det kriminella livet. Narkotikakompetensen ar vardefull i de narkomana varldarna, utanfor ar den i det narmaste vardelos. Den som liirnnar de narkomana varldarna kan inte langre dra fordel av sin narkotikakompetens for att få erkånsla och uppskattning från sin nya omgivning. Det som kommer i stallet for den kriminella aktiviteten ar oftast arbetsloshet. Att vara arbetslos innebar for många ett liv fyllt av syssloloshet, ekonomiska problem, tomhet och otillfredsstallelse. Den erfarne narkomanen som l1irnnat narkotikavarldarna bar med sig sitt narkotikakunnande och sitt kontaktnat - potentiella inkomstkallor som kan aktualiseras aven efter flera års bortavaro. En sommarkvall nar Harry har semester ftån sitt arbete traffar han på puben ett lararpar dar båda har anvant amfetamin i ungdomsåren. De frågar om Harry kan skaffa amfetamin, vilket han gor och tillsamrnans med paret och en kvinna som han har i sitt sallskap tar Harry amfetamin for forsta gången på nastan fyra år. Han blir bjuden eftersom han har skaffat narkotikan. Vid det har laget ar han ganska trott på sitt liv som skotsam vårdarbetare och han har langtat efter att ta amfetamin en tid. Aterfallet ger upphov till en process dar han sager upp sitt arbete och går in i ett intensivt amfetaminmissbruk, finansierat i forsta hand genom stolder och narkotikaforsaljning. Den personkontinuitet som finns i de narkomana varldarna gor att många gamla kontakter fortfarande ar gångbara. Den som vill bli återforsaljare av amfetamin "på redovisning" behover inte skicka in några ansokningshandlingar, som nar man soker jobb i det omgivande samhallet. Bland smålangare finns ingen arbetsloshet. Ramstrom (1983) anvander bilden att uppbrottet från ett narkotikamissbruk ar som att emigrera till ett frammande land. Det ar en metafor som missar en viktig poang - "hemiandet" finns hela tiden alldeles i narheten. Samtidigt som man konfronteras med anpassningssvårigheterna i den vanliga 224 [ NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL (4)

7 varlden finns narkotikavarldarna lattillgangliga i samma stad, i samma stads del. Kung for en dag En skillnad mellan det vanliga samhallet och de narkomana varldarna ar kravet på planering. I det vanliga samhallet får man Ion eller bidrag en gång i månaden vilket kraver att pengar satts av till hyra, andra rakningar och till uppehalle i trettio dagar. I narkotikavarldarna ar tidsperspektiven mycket kortare. Visserligen måste hyran betalas men det dagliga uppehallet kan ordnas på annat satt an genom undanlagda pengar. Många tillampar "kung for en dag" -strategin, vilket innebar att månadsinkomsterna snabbt rinner ivag. Denna strategi kopplas till en "det ordnar sig alltid" - installning, ett synsatt som innebar att man av erfarenhet vet att det går att få tag i pengar till droger, mat och cigaretter dag for dag. Inkomstvagarna ar i allmanhet illegala och innehåller allt från narkotikaforsaljning till snatterier. En overgång till ett lagligt liv kraver en annan planeringsstrategi. Det ar svårt att gång efter annan ersatta forlorade pengar på laglig vag. Det kan gå att få nya pengar från socialbyrån en enstaka gång, man kan låna av goda vanner, man kan salja av sina tillhorigheter eller tigga mat av slaktingar och vanner. Dessa forsorjningsstrategier ar svåra att tillampa under en langre tid: Harry larnnar Malmo och återvander till hemstaden. Han lyckas ordna en lagenhet som han inreder trivsamt med pengar från socialbyrån. Han har TY, stereo och nya mobler. Hans ambition ar att vara drogfri och leva på sitt sjukbidrag. Det går inte som han har tankt sig. Efter en kort tid har han borjat med amfetamin igen, men han vill till en borjan inte återgå till sitt tidigare kriminella liv. For att få ihop pengar till narkotikan anvander han hela pensionen, han saljer TV:n, sin stereo, sin nya cykel. Efter några månader missar han att betala hyran for forsta gången. En slakting hjalper honom, men vid nasta hyresskuld vill han inte gå till henne. Han soker hjalp på socialbyrån som ger honom två hyror, men samtidigt kraver att han ska gå på regelbundna samtal och droganalyser. Det vill han inte och han slapper darfor kontakten med socialbyrån. De kriminella inkomstkallorna får undan for undan allt storre betydelse for honom. Motet med omvarlden Sociala identiteter forbleknar om de inte får påfyllning av att man ror sig i motsvarande sociala varld (Biernacki 1986). Men precis som man har kvar vissa grundlaggande fardigheter (att cykla eller att simma) aven om man inte har tillampat dem på många år, så kan slumrande sociala identiteter vackas till liv. Nar Harry efter sju år återigen teader in i matsalen på ett fangelse ar det som om åren som gått inte har någon betydelse. Han teader in i sin gamla sociala identitet, som en fånge bland fångar. Det ar lattare att viicka liv i gamla identiteter an att bygga upp nya. For att den vanliga varlden ska vara attraherande kravs att man har en bild av sig sjalv i den varlden. Den som har hort hemma dar kan gora bilden konkret, den som inte haft tillhorigheten får bygga en bild ur fantasin. Det finns risk att drombilden blir naiv, retuscherad, forenklad och att den sedan brutalt slås sonder nar exnarkomanen forsoker gora entre i de vanliga varldarna. Stefan har stora forhoppningar for framtiden nar han har traffat Evy. Nu nar han har familj ska han skaffa sig ett arbete. Tillsammans med hustrun ska han bygga ett trivsamt hem och skaffa sig ett nytt umgange. Men han rar inget arbete, familjen rar leva på socialbidrag. Papparollen och familjelivet visar sig vara mycket mer kravande an vad han hade vantat sig. Han hittar inga nya vanner utanfor missbruksmiljon. Motet med den vanliga varlden leder till en kansia av att inte hora dit. Thomas Scheff (1994) har analyserat den sociala interaktionen mellan manniskor med utgångspunkt i de grundlaggande kanslorna stolthet och skam. Varje mote med en annan NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOl ( 4) 1 225

8 manniska innefattar en risk for forlagenhet, risk att man "forlorar ansiktet". Om motet forloper tillfredsstallande, om aktorerna kanner kanslomassig kontakt och respekt uppstår samstammighet (attunement), "en omsesidig forståelse som inte bara ar intellektueli utan också kanslornassig" (a.a., 7). Det starker de sociala banden mellan aktorerna. Scheff ser uppratthållandet av sociala band som det grundlaggande motivet bakom manskliga handlingar. I interaktionen byggs bandet; det bevaras, repareras eller forstors. Banden måste anvandas for att bibehållas intakta. Fordelningen av skam och stolthet i en relation mellan två manniskor utgor en matare på temperaturen i forhållandet. Om man standigt under vistelsen i en viss social varld upplever frustration och skam minskar intresset att uppehålla sig dar. Om man har tillgång till alternativa sociala varldar kan man soka sig ifrån den varld som upplevs som frammande. Scheffs begrepp om samstammighet kan också anvandas for att forstå beslutet att sluta med drogen. An en gång valjer jag att personifiera drogen och ser dess intagande som ett mote mellan manniska och drog. Forvantningar har byggts upp om att drogen ska ge en positiv upplevelse, i Scheffs terminologi "stolthet". Men om motet med drogen dessutom praglas av andra kanslor, som att man har att gora med något skuldbelagt och forbjudet, något ohalsosamt och alltfor dyrbart, kan motet i stallet komma att praglas av skuld och skam. Påtandningen blir ett mote som praglas av brist på samstammighet. Om flera "moten" med drogen ger samma negativa resultat leder det till ett ifrågasattande av bandet till drogen. Det kan innebara inledningen till ett uppbrottsforsok. Men forhållandet till drogen ar slitstarkt, foralskelsen kan blomma upp igen efter en tids bortavaro från den en gång alskade. Utbrytningsforsok med forhinder Det ar bara Erik bland informanterna som aldrig pratar om att sluta knarka. For honom ar livet som amfetaminist till synes det basta tankbara. Han kan leva som "kung for en dag", eftersom han tar sig ratten art stjala mat nar han inte har några pengar, han kan kopa sex direkt genom prostituerade eller indirekt genom art låta en kvinna bo hos honom en tid. Han har ert stort umgange. Formodligen skulle livet som vanlig fortidspensionar vara tamligen handelsefartigt. De fangelsestraff som numera kommer regelbundet tar han lart på och beskriver som "semester". Narkomanerna i min undersokningsgrupp beskriver att de undan for undan har blivit allt mer kritiska till den narkornana livsstilen. Det ar sarskilt tydligt for amfetaministerna. De sager sig ha trottnat på manniskorna och på umgangesformerna. De ar matta på den typ av relationer och upplevelser de har varit med om. Det har likheter med trettioårskriser, fyrtioårskriser och andra typer av vanliga omprovningar i livet. Vad blev det av mitt liv egentligen? Hur vill jag ha det framover? Bristen på verklig solidaritet ar annu ett skal till att narkomanerna villlamna knarkarlivet. For heroinisterna finns framfor allt en trotthet och uppgivenhet infor det standiga jagandet efter pengar och heroin. Visserligen har det på senare år varit lattare att fa tag i heroin men långa tider har de fått fornedra sig och "kruså' for att fa kopa. Heroinmissbruket innebar en bundenhet som de vill bli kvitt. For Harry, David och Stefan var motet med en kvinna som inte anvande narkotika inledningen till ett forsok till etablering i det vanliga livet. Två manniskor som har ett karleksforhållande anstranger sig for att kunna uppratthålla en samstammighet. Den narkoman som hittar en drogfri partner moter en person som accepterar och forlåter och som också i allmanhet ar beredd att jamna vagen infor intradet till det vanliga samhallet. Men Alberoni (1988, 101) framhåller att karleken snarare styrs av onsketankande an av realiteter: "Den NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VDL. 14, 1997 (4)

9 mystiska karleken visar klart och rydligt att foralskelsestadiet inte på något vis beror på den andres egenskaper. /.../ Vi ser inte saker och ting som de ar utan som det vi gor dem till". Nar foralskelsen ar over återgår livet till vardagens realiteter. Då framtrader de skillnader mellan två manniskor som tidigare har dohs. Om de ar overbryggbara kan forhållandet fortsatta, annars riskerar det att falla sonder. "Vi har så lite gemensamt", var socialarbetaren Sonjas motivering nar hon gjorde slut med Harry. Informantgruppens forsok att lamna knarkarlivet har visat några av de svårigheter som moter den narkoman som vill etablera sig i det vanliga livet. Under många år har drogen varit en kalla till kraft, till njutning, till trost och samtidigt också varit ett objekt att samias kring, en knapp res urs vars åtkomst ar så kravande att den strukturerar hela dygnet. N u ar varje befattning med drogen kriminaliserad. De soker sig till den vanliga varlden med ett hopp om att finna en hemhorighet dar. De vill ha arbete, bostad och kontakt med manniskor som inte håller på med droger. Bostad går att ordna. Arbete ar svårare. I en period med hog arbetsloshet ar arbetsgivarna tamiigen ointresserade av personer i trettioårsåldern som vare sig har yrkesutbildning eller arbetslivserfarenhet. Att skapa nya sociala kontakter ar också svårt. Efter ett fangelsestraff liimnar Anna Malmo och hyr ett hus på landet i sodra Norrland. Hon lagger av med amfetaminet på egen hand, skaffar sig korkort och lever ensam tillsammans med sin hund. Hennes umgange består av hyresvarden och hans familj. Hon går en kortare utbildning på AMU Nar Harry tar kontakt efter flera års tystnad blir hon mycket glad, och hon ser en oppning i sin ensamhet. Nar utbildningen ar avslutad åker hon ner till Skåne och hals ar på Harry, gamla kanslor flammar upp och det slutar med att Harry bestiimmer sig for att liimna sin lagenhet och flytta med Anna upp till Norrland. Efter ett par veckor spricker det och Harry återvander till sin bostad. De har borjat knarka tillsammans och då har gamla konflikter vackts till liv. En foljd av den korta romansen blir att Anna återvander till sitt tidigare liv som amfetaminist och kriminell. De kommer som kompetenta narkomaner, med ett stort kontaktnat, korta planeringsperspektiv, en vana att se pengarna snabbt rulla mellan fingrarna till en varld dar deras narkotikakompetens inte har något varde, dar stora krav stills på att de ska kunna planera sin ekonomi, till en varld dar de bnner mycket få som inte knarkar. De forflyttar sig till en ny varld, men den gamla varlden, narkotikavarlden finns hela tiden kvar vid sidan om, parallellt. Åven om de flyttar till en annan stad kan de se manniskor av samma sort, deras eget folk, runt omkring sig. Narkotikan som under långa perioder har haft en central plats i individernas livsprojekt stalls undan på forsok. Om den tas fram igen beror på hur det nya livet utvecklas. Stryktåligheten varierar infor de motgångar och påfrestningar som individen stalls infor. Utfallet bestams forst och framst av hur det tomrum fylls som blir kvar nar den narkomana livsstilen overges. Slutord Jag har har vant på den traditionella frågan "varfor slutar inte narkomanerna med sitt missbruk" for att i stallet undersoka varfor de fortsiitteratt leva som narkomaner. Jag har sokt svaret "dar ute", ideras vardagsliv och inte i deras patologi eller i vårdens brister och fortjanster. Jag har forsokt visa att det finns rimliga forklaringar Till att narkomanerna stannar i de narkomana varldarna utan att man behover ta till psykologiska etiketter som att de ar impulssryrda, sjalvdestruktiva eller tidigt storda. Min studie visar på de betingelser som moter informanterna. Den visar på de relativa fordelar som deras knarkarliv kan ha och de brister som det alternativa, "vanliga" livet otta NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL ( 4) [227

10 for med sig. De håller inte till godo med en marginaltillvaro i fattigdom och ensamhet. Så uselt år inte deras vardagsliv som narkomaner. Så torftigt och gladjelost år det inte. Narkomanerna har sina skal att stanna kvar. Visser Iigen innebår knarkarlivet elande, svek, bristande solidaritet, sjukdom, lidande och dod, men det har också andra inslag - socialiteten, handelserikedomen, de korta perspektiven, "det ordnar sig alltid" -installningen, kanslan av kompetens, sysselsattningen i form av kriminella forsorjningsformer, drogernas artificiella valbehag. Det kan stillas mot det som otta år det vanliga livets alternativ for dem - ensamhet, arbetsloshet, fattigdom, syssloloshet, upplevelsen av att vara overflodig. Trots svårigheterna gor flera av informanterna standiga forsok att bryta sig in i det vanliga livet. Jag ser det som ett uttryck for att de har samma grundlaggande mål i livet som manniskor i allmanhet, att de villieva ett vanligt liv med familj, ett hem, ett arbete och omgivningens respekt. Med Davids ord: Jag har kwmat overleva det liv jag har levt och det har inte varit någon dans på rosor. Men jag ar overtygad om att om jag bara kan bli accepterad och erkand som manniska, gångbar som manniska i samhallet, så ska det inte vara några problem for mig att etablera mig som manniska och bli trygg och lugn och komma i harmoni. Hitta en livsrytm som passar mig med arbete och fritid. --- Jag vet ju hur livet ar for Svensson, jagvill vara en Svensson. Forr ville man ju inte det, "Svensson, det ar ju notter", tyckre man, men egentligen ar det ju inte Svensson som sitter fast, utan narkomanen. For han kan ju aldrig planera någonting. Han vet ju aldrig någonting från timme till timme. NOT 1. Studien, som utgor min doktorsavhandling i socialt arbete vid Lunds universitet, publicerades 1996 under titeln "Pundare, jonkare och andra - med narkotikan som foljeslagare". Min forskning har finansierats av Socialvetenskapliga forskningsrådet. REFERENSER Adamson, M. & Mattson, B. (1977): Nu nar jag ar vanlig. Stockholm: Prisma Agar, M. (1973): Ripping and Running. New York: Seminar Alberoni, F. (1988): Foralskelse och karlek. Goteborg: Korpen Berger, P.L. (1977): Facing up to Modernity. New York: Basic Books Biernacki, P. (1986): Pathways from Heroin Addiction. Philadelphia: Tempie University Press Bourgois, P. (1996): In Search ofrespect. New York: Cambridge University Press Crosby, D. & Gottlieb, C. (1988): Long Time Gone. New York: Doubleday Faithful, M. (1994): Faithful. London: Penguin Books Fletcher R. & Mayle, P. (1991): Dangerous Candy. Reading: Corgi Books Glassner, B. & Loughlin, J. (1987): Drugs in Adolescent Worlds. London: MacMillan Press Goldberg, T. (1993): Narkotikan avmystifierad. Stockholm: Carlssons Grapendaal, M. et al. (1995): A World of Opportunities. Albany: State University ofnew York Press Grund, J.P. (1993): Drug Use as a Social Ritual. Rotterdam: NO Højrup, T. (1989): Det glemte folk. Kopenhamn: SBI Kalderstam, J. (1979): De laglosa. Lund: Studentlitteratur Lindgren, H. (1989): Det fruktbarande samtalet. Stockholm: Liber Pepper, A. & L. (1983): Straight Life. New York: Schirmer Books Preble, E. & Casey J.J. (1969): "Taking Care of Business". I: Smith, D. & Gay, G. (Eds.):!t's so good don't even try it once. Englewood Cliffs: Prentice-Hall Ramstrom, J. (1983): Narkomani. Stockholm: Tiden/Folksam Rosenbaum, M. (1981): Women on Heroin. Brunswick NJ: Rutgers University Press SchetF, T. (1994): Microsociology. Chicago: University of Chicago Press Shibutani, T. (1955): Reference Groups as Perspectives. American Journal of Sociology 60: Stephens, R. (1991): The StreetAddict Role. Albany: State University ofnew York Press Strauss, A. (1978): "ASocial World Perspective" NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOl (4)

11 Studies in Symbolic Interaction l: Stri:imstedt, L. (1987): Brott och skratt. Stockholm: Hammarstri:im & Aberg/Tiden Svensson, B. (1996): Pundare, jonkare och andra. Stockholm: Carlssons Taylor, A. (1993): Women Drug Users. Oxford: Clarendon Press Tunving, K. (1982): Vård av narkomaner. Stockholm: Liber Williams, T. (1989): The Cocaine Kids. Reading, Mass: Addison-Wesley Williams, T. (1992): Crackhouse. Reading, Mass: Addison-Wesley Åkerstri:im, M. (1983): Crooks and Squares. Lund: Studentlitteratur. Summary Bengt Svensson: Lift as a drug user This article is based on a field study I made in trying to understand the everyday life of drug users. I tried to answer the question why drugs stay in addicts' lives. Is it because of the power of the drug? Or has life on the drug scene any advantages compared to the available life in ordinary society? The material, which was collected through ethnographic fieldwork in the milieus where the drug users spend their time, is based primarily on observations, conversations, and indepth interviews. In this article I focus on a gro up of seven key informants, five men and two women, whom I met during the fieldwork. In between 1989 and 1995 I met these and other informants more than five hundred times. I introduce a metaphor by which I look at the addict's relation to the drug as a love affair. The relationship begins with a phase of falling in love, which leads to a decision either to live separately or to live together. In the latter case, the relationship is established as a marital relation, characterized by security, habits and routines, moments when passionate love flares up again, periods of doubt, and possibly a decision to break up. This break-up can lead to divorce from the drug, but the relationship can also be resumed after a period of separation. When I began my study after having worked for many years as a social worker, one of my basic assumptions was that there was a solidarity among drug addicts and that it was one of the main attractions of a life on drugs. I have since arrived at the conclusion that there is extensive sociality, but without solidarity. There is outward solidarity, vis-a-vis outsiders, authorities of various kinds. The primary expression of this outward solidarity is the principle of not to "snitch". There is no inward solidarity, however. People let others down, trick their friends, steal from each other, expose others to risk, ignore pleas for help, and so on. The lack of solidarity is due to the fact that the addicts all do business with each other. The most important ways of making a living are based on deais: sel-. ling drugs to other addicts, doing break-ins together and sharing the loot, receiving goods from others and offering to sell them, exchanging goods for drugs, treating someone to a fix and expecting a fix in return, charging people who use their flat as a crash-pad, arranging contacts with pushers, selling on a commission basis for a pusher. Relations between the actors in the drugs world are generally permeated with economic relations. The lack of real solidarity is perhaps the main reason why addicts want to leave drugs behind. Only one of the key informants never talked about kicking the habit. Quite a few of them have tried to break out of their addiction. These attempts to break out - or to break into normal society - have demonstrated some of the difficulties facing an addict who wants to get established in ordinary life. AI; competent drug addicts, with a large network of contacts and a short planning perspective, they come to a world where this competence has no value, where it is essential to be NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL (4) 1 229

12 able to plan one's economy, and where they know very few people who do not take drugs. They move to a new world, but the old world of drugs is always alongside it. Even if they move to a new town, they can recognize people of" their own kind" around them. Although staying in the addicts' world means misery, betrayal, and even death, it has other features: the sociality, eventfulness, the short perspectives, the everything-wi11-workout-fine attitude, the sense of competence, having something to do (in the form of criminal ways of making a living), and the artificial pleasure of the drugs. This can be contrasted with the alternatives offered to them by ordinary life: solitude, unemployment, poverty, idleness, the sense ofbeing superfluous. Despite the difficulties, many of the informants make constant attempts to break into ordinary life. I see this as an expression of their having the same basic goals in life as people in general: that they want to live a normal life and be respected by normal people. The resuit of their efforts depends to a large extent on how they can fi11 the emptiness they meet when they quit drugs and alifestyle completely connected with drugs. Key words: Drug addicts, lifestyle, everyday life, solidarity, drug trafficing, social interaction, interview, observation, field study, Sweden 230 I NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL (4)