Jan Pörtfors och Sara Wallhed

Transkript

1 1 av :20 Startsida Styrelse Lokalförening Medlem Utbilningar Terapeuter Handledare Litteratur Arkiv Länkar Jan Pörtfors och Sara Wallhed Under de senaste åren har genusperspektivet debatterats flitigt i media och litteratur. Perspektivet ska även enligt lag genomsyra all högskoleutbildning. Trots detta har vi under vår utbildning på psykologprogrammet många gånger upplevt att kunskaperna som förmedlas till oss om genus är knapphändiga. Inom psykoterapin upplever vi att kön ofta beskrivs som centralt i teoretiska redogörelser. Till exempel har vi under utbildningen fått ta del av utförliga beskrivningar av könsutveckling och av forskning som visar på skillnader mellan könen när det gäller psykisk ohälsa och effekter av behandling. Det vi saknat är en vidare problematisering av begreppet. Vi tänker oss att kön som begrepp inte är så enkelt att det kan förklaras med hjälp av faser i utvecklingen och kognitioner. Som vi ser det ligger det många föreställningar bakom begrepp som exempelvis kvinna och man som det inte redogörs för och inte diskuteras i de teorier och praktiska tillämpningar vi fått ta del av under utbildningen. Teorierna ger uttryck för någonting som vi tycker liknar påståenden eller idéer, men som tas för fakta och sanningar i den kontext de presenteras. Ramen för psykoterapi är enligt vår mening för snäv. Den ger enbart möjlighet att beskriva människor utifrån ett intrapsykiskt perspektiv. Även om interpersonella eller kulturella perspektiv finns med är det inom ramen för en beskrivning av psykisk hälsa och ohälsa som någonting intrapsykiskt. Psykologer och psykoterapeuter förklarar ofta individens fungerande med hjälp av begrepp som grundantaganden, scheman, förvarsmekanismer och överföring,. Orsaker till problem som kanske har sin förklaring i samhälleliga strukturer tenderar att individualiseras. Grundtanken verkar vara att när dörren till terapirummet stängs så stängs samtidigt kulturen och större strukturer ute. I vår examensuppsats (Pörtfors & Wallhed, 2006) har vi undersökt psykoterapeuters förståelser av kvinnor, män, kön och könstillhörighet. Detta har gjorts med hjälp av tio halvstrukturerade intervjuer med psykoterapeuter som även är psykologer. Deras psykoterapeutiska utbildningsbakgrund omfattade kognitiv beteendeterapi, kognitiv psykoterapi, psykoanalytisk psykoterapi och psykodynamisk psykoterapi. Samtliga informanter var vid tidpunkten för intervjun verksamma som individualterapeuter, om än i varierande grad. Uppsatsen är skriven ur ett genusperspektiv och i våra analyser av materialet har vi använt en diskurspsykologisk ansats (för en översikt se Magnusson, 2006 eller Edwards & Potter, 1992). Kvinnor och män Ur informanternas berättelser växer det fram olika mönster. Redan innan vi transkriberat intervjuerna hade vi aningar om ett antal teman som vi tyckte stack ut ur materialet. Vi såg bland annat att det kom fram en tydlig bild av att kön bara ges betydelserna kvinnor och män, vilket är det mest framträdande mönstret i hela materialet. När vi tillsammans med våra informanter pratar om kön och könstillhörighet

2 2 av :20 handlar samtalet enbart om betydelserna kvinnor och män eller flickor och pojkar. Kön förstås alltså utifrån ett dikotomiserande, kanske i grunden ett slags biologiskt tänkande. I resonemangen som förs hittar vi inget utrymme för att samtala om existensen av kvinnligheter och manligheter, eller att kön kan ges många olika betydelser beroende på tid, plats och person. De sätt som terapeuterna förstår kön och ger kön betydelse är genomgående oproblematiserade. Detta leder till att informanterna i samtalen med oss framför och försvarar sina åsikter snarare än problematiserar dem, eller funderar kring konsekvenser av sina förståelser. Utifrån terapeuternas berättelser kan vi dock se att deras förståelser av kön påverkar deras ställningstaganden i behandlingsarbetet. Liknande slutsatser har vi också funnit i annan forskning (t ex Hare Mustin, 1991 eller Marecek, 2001). Det vi hittar i materialet gällande kön handlar ofta om kvinnor och särskilt kvinnor iklädda rollen som mammor. Som vi ser det framhåller informanterna hur viktigt det är för deras klienter att kvinnorna och mammorna är bra förebilder. Samma resonemang förs inte kring män och pappor. En pappa som förebild för en flicka är inte det naturliga och beskrivs i ett fall till och med som hotande för flickan. Genom att lägga så pass olika stor vikt vid kvinnors respektive mäns kön görs lätt kvinnor till fokus för behandlingen, även i behandling av män, och ses som problemet. Generellt tycker vi oss se att det finns en bild av att kvinnor är i behov av att stöttas, de är deprimerade och har ångest i större utsträckning. Det betonas också i flera fall att det är viktigt att kvinnor skall vara kvinnliga och att de skall bära upp den kvinnliga kroppen. Män, å andra sidan, beskrivs oreflekterat som normen för teori och behandling. Med detta menas att mannen både är utgångspunkt i formandet av teori och behandling, samt ofta står för skrivandet av teoriböcker. I vårt material beskrivs män som att de har svårt att prata om känslor och söker sig inte till terapi. Istället botar de sina bekymmer med sprit. De män som kommer till terapin behandlas också på ett minde milt sätt än kvinnorna. Männen skall knuffas ut i verkligheten istället för att, som kvinnorna, stöttas. Den dominerande åsikten som uttrycks av de vi intervjuat är att teorierna överlag är användbara och bra att ha med sig i behandlingsarbetet. I samtal om hur framträdande frågor om kvinnor, män, kön och könstillhörighet är i teorierna säger flera av våra informanter dock att de inte hittar något stöd i teorierna. Frågorna är enligt det vi får höra inte tillräckligt framträdande. Några ställer sig kritiska till hur förståelser av kön framställs i teorierna och att mannen ofta får utgöra normen. Samtidigt försvarar de sitt eget behandlingsarbete genom att berätta om hur användbara de tycker att teorierna är i det praktiska arbetet. Avsaknaden av kunskap som problematiserar kön löser de flesta av terapeuterna genom att söka kunskap utanför ämnesområdet. Vilken slags kunskap de väljer att läsa in sig på varierar med intresse och deras sätt att förstå och förklara kön, men genomgående är att de söker kunskap utanför behandlingsteorier och psykologin. Gränsdragningar Enligt vad vi kan se, verkar den kunskapen som de hämtar in oftast användas i ett sammanhang utanför den ram som terapin omgärdas av. Som vi ser det verkar det vara lättare att integrera de nya lärdomarna i ett sammanhang där terapeuterna funderar över sig själva eller figurerar som sig själva, inte i rollen som professionell behandlare. Det blir en gränsdragning mellan terapirummet och världen utanför. Gränsdragningen gör att det är svårt att föra in kunskaperna tillbaka till terapirummet där det redan finns ett fast sätt att förstå klienterna och världen runt omkring dem. Den skarpa uppdelningen mellan en viss typ av förståelse i den terapeutiska praktiken och en annan när det gäller världen i övrigt ger oss intrycket av att våra informanter tar olika förståelser av kön i bruk när de talar om sig själva jämfört med när de talar om sina klienter. Det verkar finnas möjligheter till en bredare förståelse i talet om sig själv och den privata sfären, som sedan tappas bort på vägen in i terapirummet. Vi kan till exempel se att det finns möjlighet att förstå hur de egna barnen uppfostrats och hur den egna arbetsplatsen fungerar utifrån en mer problematiserad könsförståelse där även konsekvenser kan diskuteras. I terapirummet däremot diskuteras inte konsekvenser av de könförståelser som används i arbetet med klienterna. Genusperspektivet har under intervjuerna avhandlats dels genom direkta frågor från vår sida, dels spontant av våra informanter. De kommentarer som några av våra informanter uttalat om

3 3 av :20 genusperspektivet, eller om feministiska åsikter och teoribildningar går isär. Många berättar att de tycker att genusperspektivet är viktigt på många olika sätt, men de flesta är samtidigt skeptiska till perspektivet och intar en reserverad hållning till detta vetenskapliga område där de pratar om riskerna med ett sådant tänkande. Fler likheter än olikheter Det vi kan se i vårt material är att det finns fler likheter i terapeuternas sätt att förstå kön än vad det finns olikheter. Trots sina olikheter i exempelvis teoriinriktning är alla terapeuter verksamma inom samma kunskapsfält, det psykoterapeutiska. Det verkar som om det inom det psykoterapeutiska fältet finns vissa sätt att förstå kön, vilket samtidigt utesluter andra förståelser. I vårt material har vi alltså funnit förståelser av kön som verkar vara generella för fältet. Det blir i vår mening paradoxalt att inom ett kunskapsområde som psykoterapi inte fundera över förståelser av kön samt konsekvenser av dessa förståelser. Det extensiva reflexiva arbete som görs sker nästan uteslutande inom de tankeramar som varje terapeuts egna skolbildning har satt upp. Det är enbart möjligt att fundera till exempel på genomslag av olika metoder och teorier eller över saker som ryms inom en viss handledningsmodell. När reflektionen begränsas inom fältet utesluts funderingar om fältet, alltså reflektioner som behandlar fältet ur ett metaperspektiv. Funderingarna avgränsas till redan existerande begrepp och förståelser inom fältet. De dominerande förståelserna utmanas inte och bibehåller därför sin ställning. Samtidigt blir det otänkbart att säga någonting som inte är i enlighet med de rådande förståelserna (Edley, 2001). Mönstret känner vi igen från informanternas berättelser. Istället för att ifrågasätta och utmana verkar de hellre försvara kunskapsfältet. Mönstren förs vidare Någonting som är anmärkningsvärt är att vi tycker oss se att mönstren återupprepar sig. Genom de föreläsningar vi har och genom handledning i vårt psykoterapeutiska arbete skolas vi in i samma tradition som träder fram i våra informanters berättelser. Det är ibland mycket svårt att tänka i andra banor än de som serveras för oss. Vi skall lära oss vissa metoder som erbjuder vissa förståelser. Inom metoderna ges det enbart möjlighet att prata om vissa saker. Handledningssituationen upplever vi som särskilt problematisk. Där är det lätt att sugas in i de förståelser som finns inom ramen. Vi upplever ofta att all genusteori och kunskap om samhälleliga strukturer är som bortblåst i de samtal som förs i handledningen. Det kan kännas som i stort sett omöjligt att föra sådana frågor på tal. Detta gäller även våra erfarenheter av det praktiska behandlingsarbetet. Kunskaperna om kön som vi kan hålla utanför behandlingen blir svåra att plocka fram i förståelsen av klienterna. Det är som om de rätta orden inte går att hitta. Gemensamma förståelser Det material vi har ger oss inga möjligheter till generaliseringar i statistisk mening. Vi tycker ändå att vi kan göra antaganden om att det finns någonting som psykoterapeuter delar när det gäller förståelser av kön. Det vi kan se i materialet är att det finns gemensamheter när det gäller vilka förståelser av kön som terapeuterna använder sig av, oberoende av deras utbildningsinriktning (t ex psykodynamisk eller kognitiv psykoterapi). Detta får oss att tro att det i dessa förståelser av kön finns någonting väldigt generellt, även när det gäller andra psykoterapeuter i Sverige idag. Vi tycker att vårt antagande stärks av att det finns ett begränsat antal utbildningsvägar för psykoterapeuter och att de flesta därför har vandrat samma väg. Möjliga förändringar Det behövs, som vi ser det, ett mer mångfacetterat sätt att se på kön inom psykoterapin både när det gäller teorierna och praktiken. Teorierna är formulerade och utformade på ett sådant sätt att ämnet i sig utesluter ett genusperspektiv. Vi anser att det finns två vägar att gå när det gäller teorierna. Den ena talar för en integration av ett genusperspektiv i redan befintlig teoriskrivning. Den andra är en något mer radikal lösning som skulle innebära ett paradigmskifte inom psykologi och psykoterapi. Vi menar att det

4 4 av :20 kanske inte är möjligt att tillsätta ett perspektiv till redan existerande teorier eftersom de bygger på en annan ideologisk och vetenskapsteoretisk grund. Därför skulle det kanske vara nödvändigt att skapa någonting nytt. Kunskap om ett genusperspektiv måste även förbättras och utvecklas i det praktiska arbetet. Som psykoterapin och utbildningen inom psykoterapi ser ut idag finns det genom handledningsförfarandet en inbyggd hierarki. När vissa förståelser ges större utrymme än andra, blir det svårt att öppna för andra förklaringar. En lösning på detta problem kan vara att det i handledningen införs moment av disciplinär självreflektion. Det kan till exempel handla om att fundera över disciplinens ursprung och hur den ser ut idag. Sådana reflektioner kan fungera som kraftfulla verktyg i förändringsarbete i akademiskt rotade discipliner, så som psykologi och psykoterapi (Wilkinson, 1988). Funderingar om yrket ur ett metaperspektiv kan då få utrymme istället för att reflektionerna enbart rör sig inom fältet. Handledningen skall enligt vår mening kunna handla om mer än kunskapsöverföring från mer erfarna till mindre erfarna terapeuter. Med blicken vänd mot framtiden kan vi se att det finns hopp. Vi vill betona de möjligheter som individen själv har att förändra rådande strukturer. De tillgängliga förståelserna är inte nödvändigtvis fasta eller determinerande. Det är viktigt att komma ihåg att de är flexibla och används som resurser i den sociala interaktionen. Detta lämnar ett stort utrymme för individens eget handlande och möjligheterna till förändring finns inom räckhåll. Artikeln utgör endast en del av vår examensuppsats på psykologprogrammet vid Umeå universitet. Den intresserade läsaren kan beställa en fullständig elektronisk version av oss. Vår handledare på uppsatsen har varit Eva Magnusson som för närvarande är verksam på Kvinnovetenskapligt forum vid Umeå universitet. Jan Pörtfors jan.portfors@psykolog.net Sara Wallhed swallhed@yahoo.com Referenser Edley, N. (2001). Analysing Masculinity: Interpretative Repertoires, Ideological Dilemmas and Subject Positions. Ur Wetherell, M., Taylor, S. & Yates, S. J. (red.). Discourse as Data. A guide for analysis (s ). London: Sage. Edwards, D. & Potter, J. (1992). Discursive Psychology. London: Sage Publications Ltd. Hare Mustin, R. T. (1991). Sex, lies and headaches: The Problem is Power. Ur Goodrich, T. J. (red.). Women and Power: Perspectives for Family Therapy (s ). New York NY: Norton. Magnusson, E. (2006, i tryck). Hon, han och hemmet: genuspsykologiska perspektiv på vardagslivet i nordiska barnfamiljer. Stockholm: Natur och Kultur. Marecek, J. (2001). Bringing Feminist Issues to Therapy. Ur Slife, B. & Williams, R. (red.). Critical issues in psychotherapy: Translating new ideas into practice (s ). Thousand Oaks, CA: Sage. Pörtfors, J. & Wallhed, S. (2006, i tryck). Bakom terapirummens stängda dörrar Psykoterapeuters

5 5 av :20 förståelser av kvinnor, män, kön och könstillhörighet. Psykologexamensuppsats, Umeå universitet. Wilkinson, S. (1988). The role of reflexivity in feminist psychology. Women s Studies International Forum, Vol. 11 (5):