Strindbergsbilden idag En analys av åtta litteraturhistorier för gymnasiet.

Transkript

1 Estetisk-filosofiska fakulteten Erik Ringdahl Strindbergsbilden idag En analys av åtta litteraturhistorier för gymnasiet. Contemporary images of Strindberg An analysis of eight textbooks for the upper secondary school. Svenska D Examensarbete 15 hp Lärarprogrammet Termin: Höstterminen 2009 Handledare: Olle Widhe Examinator: Helene Blomqvist Karlstads universitet Karlstad Tfn Fax Information@kau.se

2

3 Abstract The purpose of this study has been to analyze the image of Strindberg in today's upper secondary school. How is the author portrayed in the textbooks and teaching aids, and which parts of the authorship does the textbook and teaching aids authors choose to focus on? This work has been implemented in the form of a textbook and teaching aids survey where eight textbooks for the upper secondary school from 1989 to 2008 has been analyzed with focus on the sections that consider Strindberg and his authorships. What emerges when studying these textbooks and teaching aids is that they give a rather synonymous picture of the man and the author Strindberg. Big focus is aimed on private life and the scandals that the author more or less voluntary became a part of. The majority of the textbooks treats matters as the misogynist and the critic of society and the so called Inferno crisis, and also when one discusses the literary works it is done in the light of the author's own life and accomplishments. When it comes to the author's literary production it is a very limited selection that is presented to the students. It is mainly two works that are mentioned, Röda Rummet and Hemsöborna, and these two novels gets to symbolize the author's revolts in the first case and his greatness as an author in the last mentioned case. Main focus in these eight textbooks lies on the prose, but also Strindberg s drama gets a lot of attention with titles such as Fröken Julie and Ett drömspel most frequently mentioned. Strindberg s greatness as a playwright is also mentioned, often together with longer extracts, but the geniality of his work is never explained or justified in a pedagogic way. Strindberg is already seen as an icon in Swedish literature, an image that is only strengthen by the telling of his versatile artistry such as painting, photographing and guitar playing. Moreover, it is mentioned in connection with that one recurs to the author's permanent outcomes and attacks on the establishment. It is in other word the image of the great artist that is presented. The artist who s ability admittedly passes the common people, but at the same time permanent is misinterpreted and is being forced to fight for his right. This myth around the author is however a relatively late invention. In the textbooks that were used during the early 1900 s for example a lot of criticism was aimed at Strindberg both for lack of correctness in his historical works and in connection with his society critical attitudes.

4 Sammanfattning Syftet med detta arbete har varit att studera Strindbergsbilden i dagens gymnasieskola. Hur framställs författaren i läromedlen, och vilka delar av författarskapet väljer läromedelsförfattarna att fokusera på? Arbetet har genomförts i form av en läromedelsundersökning där åtta litteraturhistorier för gymnasieskolan från 1989 till 2008 har analyserats med fokus på de avsnitt som behandlar Strindberg och hans författarskap. Vad som framkommer när man studerar dessa läromedel är att de ger en tämligen liktydig bild av människan och författaren Strindberg. Stort fokus riktas på privatliv och de skandaler som författaren mer eller mindre frivilligt blev en del av. Majoriteten av litteraturhistorierna behandlar ämnen som Kvinnohataren och Samhällskritikern samt den så kallade Infernokrisen, och även när man diskuterar verken görs det mot bakgrund av författarens eget liv och gärningar. Vad gäller författarens litterära produktion är det ett mycket begränsat urval som möter gymnasieeleverna. Det är i huvudsak två verk som nämns, Röda rummet och Hemsöborna, och dessa två romaner får symbolisera författarens uppror i första fallet och hans storhet som författare i det sistnämnda fallet. Tyngdpunkten i de åtta litteraturhistorierna ligger på prosan, men även Strindbergs dramatik får mycket uppmärksamhet med titlar som Fröken Julie och Ett drömspel som flitigast förkommande. Just Strindbergs storhet som dramatiker lyfts ofta fram, inte sällan genom längre utdrag, men får aldrig någon pedagogisk motivering. Den genikult som redan finns runt författaren Strindberg späds på ytterligare genom att man tar upp dennes mångsidiga konstnärskap i form av måleri, fotograferande och musicerande. Dessutom gör man det i samband med att man återkommer till författarens ständiga utfall och attacker mot etablissemanget. Det är med andra ord bilden av den stora konstnären som målas upp. Konstnären som med sin överlägsna förmåga visserligen står över de vanliga människorna, men samtidigt ständigt missförstås och tvingas strida för sin rätt. Denna mytologisering kring författaren är dock av förhållandevis sent datum. I de litteraturhistorier som användes under det tidiga 1900-talet riktas mycket kritik mot Strindberg både för brister i hans historiska verk och med anledning av dennes samhällskritiska förhållningssätt. Sökord: Strindbergsbilden, läromedelsanalys, gymnasiet, litteraturhistorier

5 Innehåll 1. Inledning 1.1 Giganten Strindberg. 1.2 Syfte och frågeställning Metod och material Analys av läromedel 2.2 Tre kategorier Tidigare forskning 3.1 Kulturarv, tradition och författarkanon 3.2 Strindbergs väg genom de svenska läroverken Strindbergsbilden i studentuppsatser 3.3 Synen på författaren. 4. Åtta litteraturhistorier i gymnasiet. 4.1 Strindberg i siffror Litteraturhistoria för gymnasieskolan Prosa Dramatik Biografi 4.3 Svenska timmar Prosa Dramatik Biografi 4.4 Källan litteraturhistoria Prosa Dramatik Biografi 4.5 Svenska spår Prosa Dramatik Biografi 4.6 Ekengrens svenska Prosa Dramatik Biografi

6 4.7 Svenska i tiden Prosa Dramatik Biografi. 4.8 Texter och tankar Prosa Dramatik Biografi. 4.9 Möt litteraturen Prosa Dramatik Biografi. 5. Strindbergsbilden idag 5.1 Inledning Författaren eller människan Strindberg? Prosa eller dramatik? Bråkstaken och samhällskritikern 5.5 Strindberg och kvinnofrågan 5.6 Universalgeniet 6. Slutord

7 1. Inledning 1.1 Giganten Strindberg I dag är August Strindbergs ställning som Sveriges störste författare orubblig, och har så varit under den senare delen av 1900-talet. Hans porträtt pryder omslagen på kollegieblock och skrivböcker, och hans namn har i det närmaste blivit synonymt med svensk litteratur. Men som är fallet med alla ikoner inom konst och litteratur har bilden av konstnären förändrats över tid. Stora namn som vi idag närmast betraktar som nationalmonument har en gång varit tämligen okända eller betraktats med stor skepsis. Något som ibland är svårt att föreställa sig om man till exempel öppnar en nutida lärobok i litteraturhistoria. Någonstans på vägen sker alltså en attitydförändring, kanske en omvärdering. 1.2 Syfte och frågeställning Syftet med denna uppsats är att analysera hur Strindberg framställs i dagens läromedel för gymnasiet. Vilken bild är det man väljer att lyfta fram? Strindberg som prosaförfattare eller dramatiker, politisk upprorsmakare eller litterär förnyare eller rent av människan Strindberg? Har bilden förändrats mot tidigare, och i så fall på vilket sätt? En anledning till att detta är intressant är att skolan enligt kursmålen för svenska har ett ansvar att förmedla ett kulturarv till nästkommande generation. Tolkningsmöjligheterna av detta begrepp är naturligtvis många, men det är ingen hemlighet att det finns ett begränsat urval av författare som vi alla stött på under vår skolgång. Frågan är alltså vilken bild skolan förmedlar av de författare som betraktas som våra största. De som generation efter generation av skolelever förväntas lära känna. För det är trots allt genom skolan som de flesta av oss för första gången presenteras för den svenska litteraturen

8 2. Metod och material 2.1 Analys av läromedel För att kunna bilda mig en uppfattning om vilken bild av Strindberg som förmedlas i dagens skola har jag valt att göra en läromedelsanalys. Olika lärare använder naturligtvis läromedlen på olika sätt, och vissa använder sig inte alls av de sedvanliga litteraturhistorierna i sin undervisning. Därför ger inte denna undersökning en heltäckande bild av litteraturundervisningen i svenska gymnasier, men kan ändå fungera som ett stickprov. Jag har valt åtta litteraturhistorier från 1989 fram till Två stycken av dem från Bonnier Utbildning AB, tre från Gleerups Utbildning AB och tre från Natur och Kultur. Dessa borde ge en översikt av den Strindbergsbild som är rådande i dagens läromedel, och det är rimligt att anta att eventuella mönster i dessa åtta litteraturhistorier speglar läromedlen i stort. I analysen kommer jag till att börja med att undersöka hur stort utrymme Strindberg får jämfört med övriga svenska författare totalt i respektive litteraturhistoria. För att få en rättvisande bild kommer jag inte att räkna utrymmet i antal sidor utan istället i antalet meningar som skrivs om respektive författare. Layout och typsnitt kan som bekant göra att samma mängd text tar upp olika stort utrymme i olika böcker. Nästa steg blir att undersöka huruvida det existerar en Strindbergskanon i dagens läromedel, det vill säga om det går att fastslå ett begränsat antal verk som förekommer i samtliga litteraturhistorier. I samband med detta borde det även vara möjligt att utröna huruvida tyngdpunkten ligger på Strindberg som prosaförfattare eller dramatiker. 2.2 Tre kategorier För att göra analysen mer överskådlig kommer jag i de åtta litteraturhistorierna att dela upp informationen om Strindberg i tre kategorier: Prosa, dramatik och biografi. På detta sätt framgår uppdelningen i Strindbergsavsnitten tydligare och det är lättare att göra en bedömning huruvida någon av kategorierna är dominerande. Med biografi avser jag uppgifter om författarens uppväxt, skolgång, familjeförhållanden et cetera. En annan fråga som jag anser är intressant är hur dagens läroböcker berör Strindbergsbilden genom tiderna. Jag kommer därför att undersöka vad som skrivs om till exempel kritikerkårens och det övriga samhällets mottagande av Strindberg och hans verk

9 3. Tidigare forskning 3.1 Kulturarv, tradition och författarkanon Vem avgör vad som är värdefullt inom konst och litteratur, och vad som är viktigt att förmedla till nästa generation? Vems åsikter om den goda smaken är avgörande, och hur yttrar sig detta? I Den möjliga litteraturhistorien (1995) diskuterar Gunnar Hansson frågan om den konservativa litteratursyn som fortfarande är rådande i dagens litteraturhistorier. De flesta uppslagsverk och andra faktaböcker behandlar åttio- och nittiotalen, samt 1900-talets tidigare år på ett tämligen likartat sätt, och det är en välbekant författarkanon som framträder med Strindberg, Heidenstam, Lagerlöf, Fröding, Karlstedt med flera som huvudnamn. Dessutom ger litteraturhistorierna bilden av redan etablerade författare med en oantastlig status som nationalikoner, konstaterar Hansson. Det poängteras vidare att vi inte får veta någonting om hur författarna och deras verk togs emot när de etablerade sig i den litterära världen. Hansson hänvisar till Karl-Erik Lundvall som 1953 gav ut Från åttital till nittital. Här får man möjlighet att ta del av försäljningsstatistik och upplagor avseende våra nu största författare. Noteras kan bland annat att Strindberg med några av sina verk når upp till mellan tiotusen och tolvtusen exemplar vilket är mindre än vad man skulle kunna förvänta sig, kommenterar Hansson. Försäljningssiffrorna för övriga samtida författare ger en klar bild av att deras verk inte såldes i några imponerande upplagor, ens med den tidens mått. Som en kontrast till detta nämner Hansson ett par tämligen okända arbetarförfattare. Gemensamt för denna grupp av pionjärer inom proletärlitteraturen var två saker: deras frånvaro inom den etablerade litteraturhistorien, och deras tämligen imponerande försäljningssiffror vilka vida överträffar dem som Strindberg, Lagerlöf, Fröding och Söderberg kunde stoltsera med. Hansson forstätter att diskutera hur redan cementerade åsikter och värderingar gällande författare fortsätter att spridas vidare till nya generationer via lärare, bibliotekarier och läromedelsförfattare. Ofta är bilden av de stora författarna resultatet av en liten grupps åsikter, hävdar han. Hanssons redogörelse visar hur uppfattningen om våra största författare faktiskt kan ifrågasättas. Och att konstnärlig kvalitet inte kan mätas vetenskapligt. Detta är en intressant grundtanke när man studerar ett författarskap som i de etablerade faktaböckerna beskrivs som unikt och utan konkurrens. I avhandlingen Gymnasiets litterära kanon (1992) analyserar Lars Brink läromedel i form av litteraturhistorier och antologier som har använts i svenska gymnasier mellan 1910 och

10 Fyra litteraturhistorier, fyra antologier samt ett antal fristående verk analyseras i syfte att fastslå huruvida det existerar en outtalad litterär kanon inom gymnasieskolans modersmålsundervisning under den aktuella perioden. Det vill säga, om det genom att studera detta urval går att urskilja ett antal verk som är återkommande och dominerar i en sådan utsträckning att man kan tala om en kanonisering. Brinks undersökning består av fem nedslag under den aktuella perioden: Läsåren 1910/11, 1920/21, 1930/31, 1940/41, samt 1945/46. Vid dessa nedslag har de fyra mest använda litteraturhistorierna samt de fyra mest använda antologierna studerats. För att kunna fastställa vilka verk som har varit de mest använda har Brink använt sig av två huvudkällor: Läroverkens årsredogörelser och läroverkens kataloger. I dessa kan man få detaljerad information om vilka läromedel som har använts, om elevantal och fördelning i klasserna samt examina och rapporter. Tryckt material av detta slag finns att tillgå från 1859 fram till slutet av 1960-talet. Att döma av urvalet måste man konstatera att en litterär kanon existerar under den aktuella perioden, blir slutsatsen enligt Brink. Och att det egentligen är i och med upplysningen som den svenska litteraturhistorien börjar. Den absoluta tyngdpunkten i samtliga läromedel ligger dock på romantiken. Här lyfter man även fram stora nationalskalder såsom Tegnér och Geijer, vilka sägs utgöra ett föredöme både som författare och som karaktärer. Vad gäller Strindbergs roll i det tidiga 1900-talets läromedel sågs han som kontroversiell, och hans verk bedömdes vara av begränsat litterärt värde, menar Brink. Strindbergs ställning som vårt lands störste diktare får nog för skolans del främst anses gälla tiden efter 1960 (Brink 1992: 258). Först i och med Svenska för gymnasiet ( ) hamnar han på en förstaplats med hela tjugofyra sidors utrymme. Det som ändå skrevs om Strindberg berörde till största delen hans prosa, fortsätter Brink. Bilden av Strindberg som dramatiker är mycket knapphändig överlag, och få av hans senare verk finns med. Brink avslutar: En del av utdragen ur Röda rummet tyder på att man främst vill se Strindberg som språklig förnyare och undviker politiskt brännande avsnitt. (Brink 1992: 23) Brinks avhandling ger en intressant överblick över den litteratursyn som var rådande i svenska gymnasier under första halvan av 1900-talet. Och hur man redan under seklets första period hunnit etablera en kanon som till stor del gäller fortfarande idag

11 3.2 Strindbergs väg genom de svenska läroverken Sten-Olof Ullström har bland annat forskat i litteraturdidaktik vid Karlstads universitet. I sin avhandling Likt och olikt Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet (2002) använder han sig till stor del av samma läroböcker som Brink. Dock har han preciserat sin undersökning till att gälla enbart Strindberg. Ullström konstaterar, precis som Brink, att bilden av författaren Strindberg var splittrad och till stora delar negativ i de läroböcker som användes i början av 1900-talet. Som exempel används Karl Warburgs Svensk litteraturhistoria i sammandrag för skolor och sjelfstudium från I den första upplagan omnämns överhuvudtaget inte Strindberg. I den andra upplagan från 1883 har dock ett kortare stycke på tre meningar lagts till: August Strindberg. (född 1849, fd biblioteksemanuens) har vunnit allmänt erkännande för sina synnerligen originella historiska dramer Mäster Olof och Gillets hemligheter, äfven som för smärre historiska noveller av värde. Mera omstridda äro hans qvicka samhällssatirer (Röda rummet m.fl.) vilka väckt stort uppseende. Strindbergs framställningssätt är genialiskt. (Ullström 2002: 90) Vad gäller de verk som här omnämns konstaterar Ullström att denna uppsättning i stort sett behållits in i våra dagar. Han forstsätter med att ge exempel från efterkommande upplagor och verk i kronologisk ordning där det är tydligt att det utrymme som behandlar Strindberg växer för varje nedslag som görs. Texterna ökar i omfång genom att ytterligare information tillförs, däremot konstaterar Ullström, bibehålls de ursprungliga tre meningarna och de verk som dessa omnämner. När det gäller Warburgs arvtagare inom läromedelsutgivningen, Richard Steffen, konstateras att dennes skildring av Strindberg i stort sett bygger på Warburgs. Så mycket att man kan tala om vad Gérard Genette skulle kalla en hypertextuell relation (Ullström 2002: 25), det vill säga en relation där en originaltext, hypotexten, har fungerat mer eller mindre som en mall åt en senare text, hypertexten. Strindberg som dramatiker framställs i Warburgs och Steffens läroböcker som skicklig, konstaterar Ullström. Men författarens sätt att skildra historiska personer får kritik. Dåtidens nationalistiska ideal var att framställa historiska händelser och nyckelpersoner på ett närmast glorifierande sätt, något som Strindberg inte gjorde enligt Ullström. Vad gäller bilden av Strindberg som kvinnohatare påpekar Warburg i upplagan 1907 att författaren gjort sig känd för sina bittra utfall mot kvinnokönet

12 Efter Strindbergs död 1912 förändras det sätt på vilken författaren porträtteras i läroböckerna, menar Ullström. Hos Steffen ligger fokus på människan Strindberg. På hur liv och erfarenheter format den litterära produktionen. Verken i sig räknas upp enligt tidigare mönster, men ses av Steffen mer som händelser i berättelsen, skriver Ullström. I den tredje upplagan av läroboken som utkom 1912 ägnar Steffen stort utrymme åt biografiska uppgifter, något som senare läroboksförfattare som Lamm och Böök skulle komma att anamma. Steffen påpekar enligt Ullström att Strindbergs författarskap är dubbelbottnat. Å ena sidan är produktionen oerhört skiftande i fråga om stil och ämne. Å andra sidan, påpekar Steffen, kan egentligen allt ses som olika episoder direkt hämtade ur författarens känsloliv. Överlag kan man konstatera att den starkt negativa hållning som man såg i Warburgs och Steffens böcker före 1912 har mattats av efter Strindbergs död, hävdar Ullström. Hos Warburg hade den största kritiken legat på Strindbergs person. Warburg vände sig mot författarens samhällskritik och mot hans negativa syn på kvinnan. Och som motvikt till verk som Det nya riket (1882), Giftas ( ), Fadren (1887) eller Fröken Julie (1888) lyfts istället titlar som Svenska öden och äventyr ( ) och Hemsöborna (1887) fram, skriver Ullström. Däremot framhölls Röda rummet (1879), trots sin satiriska framställning Strindbergsbilden i studentuppsatser För att ytterligare studera Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet har Ullström analyserat ett antal studentskrivningar från sju olika läroverk: Gävle, Göteborg, Karlstad, Luleå, Lund, Norra latin och Skara. Ett tydligt drag som är genomgående i uppsatserna är tendensen till hypertextualitet. Man kan alltså i de aktuella skrivningarna spåra tankar och analyser som är mer eller mindre direkt hämtade från Steffens, och i viss mån även från Warburgs, läroböcker. Ullström påstår inte att det skulle handla om medvetet plagiat, utan snarare att det är den litterära gymnasiekulturens auktoritet som lyser igenom. Ullström ger exempel på situationer där studenter använt mer eller mindre identiska ordval som olika läromedelsförfattare när de beskriver Strindbergs författarskap. Efterkrigstiden betecknar Ullström som en ny era inom modersmålsundervisningen. Han konstaterar vidare att Det talas inte längre om kärlek till fosterlandet utan mer om att språk och kulturyttringar i allmänhet är intressanta eller viktiga. (Ullström 2002: 309) Det talas om att ge eleverna vidgade vyer och nya erfarenheter, att utveckla dem som individer. I och med att man

13 alltmer ifrågasätter de nationalistiska idealen får andra verk än Mäster Olof (1872) och Tre noveller plats i undervisningen, skriver Ullström. Detta innebär även att Strindberg inte längre placeras in i kategorin historiska författare. Ullström refererar till Vår litteratur och dess historia (Hillman m fl. 1942). Där tecknas bilden av Strindberg som det känsliga geniet, menar Ullström. Konstnären som lämnar ut sig själv och sitt själsliv, som brusar upp och går till attack. Och som använder sitt stormiga liv till att skapa stor dikt. Den unge Strindbergs radikala idéer lyfts här fram och Röda rummet sätts noga in i sin historiska kontext. Även senare läromedelsförfattare framhåller vikten av romanens satiriska funktion snarare än att betrakta den som samhällsomstörtande och allmänt olämplig för skolan. Ullström analyserar även ett antal studentskrivningar från våren 1950 på sju läroverk. Mönster som Ullström ser i uppsatserna är ett nästintill förbehållslöst upphöjande av Strindberg som nationalskald. Han beskrivs som förnyare, både vad gäller prosa och drama. Dessutom påstår en student att Strindberg varit av så stor betydelse att till exempel hela Heidenstams diktning varit direkt beroende av författaren. Detta påstående får dock inte medhåll från läraren utan resulterar i en anmärkning i marginalen, kommenterar Ullström. Vidare är det de, vid det här laget, standardmässiga åsikterna om Strindbergs person som dominerar. Studenterna beskriver honom som känslig och lyhörd för nya intryck och händelser i tiden, samt brutalt ärlig och självutlämnande. Åsikter och omdömen som återfinns i samtliga läroböcker från den aktuella tidsperioden konstaterar Ullström. 3.3 Synen på författaren I Ullströms avhandling blir det tydligt att tolkningen av Strindbergs litterära produktion till stor del hänger samman med synen på författarens eget liv. Det handlar alltså om ett biografiskt förhållningssätt till litteraturen. Den biografiska litteraturforskningens grundtanke är att en författares liv och verk har ett inbördes förhållande. Man skulle således kunna se spår av författarens upplevelser, känslor och tankar i författandet och vice versa. Det biografiska synsättet är av tidigt datum konstaterar Burman (2002) och hänvisar till striden om Homeros hemvist under antiken. Då, som under 1800-talets litteraturforskning, sågs diktaren som en idealgestalt, ett föredöme att se upp till och att ta efter. Under romantiken nådde detta synsätt sin kulmen varför det biografiska synsättet var som starkast då

14 Denna teori har dock stött på mycket kritik under åren, men har fortfarande många anhängare. Burman konstaterar att den mest seriösa litteraturforskningen av idag använder sig av fler än en angreppsvinkel i studiet av litterära verk. Och att helt hemfalla åt det biografiskpsykologiska synsättet som det även kallas skulle till exempel vara en omöjlighet. Något som visas av studiet av författare man har väldigt lite uppgifter om, som till exempel Homeros och Shakespeare. Burman delar upp den biografiska litteraturforskningen i tre huvudgrupper: Litteraturen som biografisk källa där man kan spåra författaren som person i verket, den biografiska verktolkningen där redan kända fakta om författaren färgar bilden av verket. Och den tredje, den litteraturhistoriska biografin där man till skillnad från de två tidigare enbart intresserar sig för författaren. Burman (2002: 73) påpekar att användandet av litteraturen som biografisk källa [ ] är det mest försåtliga biografiska tillvägagångssättet, men det kan också vara mycket fruktbart. Det finns helt klart exempel på där både undermedvetna och medvetna tankar och bekännelser kommit upp till ytan genom att placeras in i en fiktiv handling. Som exempel nämns Fredrika Bremers komplicerade förhållande till sin far, vilket på flera sätt framkommer i hennes verk, enligt Burman. Ett problem med en alltför stor koncentration på författarjaget kan leda till en återgång till romantikens idealisering av författaren. Den enskilda personen och de konstnärliga verken kan flyta ihop så mycket att det blir omöjligt att skilja dem åt och en mytologisering uppstår. Strindberg är ett tydligt exempel på just denna idealisering och mytologisering, menar Burman. Författaren använde sig flitigt av händelser ur sitt eget liv i sitt skapande, dessutom förhållandevis snabbt efter att de inträffat. Därmed inte sagt att det är en direkt återgivning av författarens liv vi möter i verken. Avslutningsvis skriver Burman att den biografiska litteraturteorin ska användas med en god portion sunt förnuft. Dessutom ska man vara källkritisk och helst av allt använda sig av torra dokument såsom olika typer av bokföringar vilka ger en god förstahandsinformation om en författare och dennes liv. Medan Burman förespråkar en balans, menar andra att den biografiska litteraturtolkningen är ett viktigt instrument i förståelsen av litteraturen. Ekner (1989) refererar till kantianismen och det synsätt vilket hävdar att vi inte kan ha full kunskap och insikt i någonting annat än vårt egna medvetande. Enligt denna filosofi begränsas författaren till att enbart hämta stoff ur situationer

15 och tankevärldar som hon eller han är bekant med. Det vill säga, om man vill uppnå autenticitet. För att det skrivna ska uppfattas som autentiskt krävs även att läsaren kan känna igen sig och identifiera sig med de känslor eller situationer som beskrivs. Genom återkommande motiv eller teman i dessa beskrivningar går det, menar Ekner, att spåra enskilda drag hos författaren. Hos vissa blir dessa mönster så tydliga att man kan tala om en viss stil som är mer eller mindre lätt att identifiera. Förmågan att välja ut det väsentliga ur sitt liv och lyfta fram det är naturligtvis olika hos olika författare, och medan vissa försöker använda sig av andra källor ägnar sig andra författare nästan uteslutet åt att använda sig av sitt eget liv. Även Ekner tar upp Strindbergs flitiga användande av egna erfarenheter i skrivandet. Strindbergs storhet ligger bland annat i förmågan att göra de personliga erfarenheterna allmänna, menar han. I avhandlingen Tradition och betydelse (1989) diskuterar Bengt-Göran Martinsson den litteratursyn och de värderingar som förs vidare från skola till elever via litteraturundervisningen. I analysen av de studentuppsatser som han använder sig av, beskriver han tre litterära förhållningssätt. Det första kallar han det idealistiska förhållningssättet vilket innebär att författaren ses som en idealgestalt, en förebild både som person och som konstnär. Enligt detta synsätt är författaren något av en profet som med sin extraordinära förmåga framför tankar och budskap på ett sätt som inte äger motsvarighet hos vanliga människor. Återkommande är beskrivningen av författaren som en sångare. Användandet av detta epitet indikerar att författaren uppfattas i enlighet med romantikens syn på barden och dennes besjungande av sitt folks bedrifter. (Martinsson 1989: 34) Det andra litterära förhållningssättet kallar Martinsson det historisk-empiriska. Här handlar det istället om att sätta in både författare och verk i en historisk kontext; man intresserar sig sålunda mer för bakgrund och yttre omständigheter kring författandet än huruvida författaren fått sin gåva genom Gud. Detta innebär bland annat att man i tolkningen av verket använder sig av litteraturhistoriska fakta och kunskaper om den aktuella tidsepokens inflytande på samhället. Med andra ord ett mer vetenskapligt tillvägagångssätt. Det tredje förhållningssättet kalls det psykologisk-symboliska. Ett utmärkande drag i detta litterära förhållningssätt är att man i analys och tolkning av verket alltid letar efter författarens avtryck i form av tankevärld och förmodade intentioner. Det skrivna ses alltså som direkt

16 beroende av sin författare. Martinsson nämner att detta tredje synsätt har vissa likheter med det idealistiska, men att de även skiljer sig åt väsentligt. I fråga om det psykologisk-symboliska förhållningssättet är det inte dessa egenskaper man i första hand tillskriver författaren. Den idealistiske författaren gav världen en förklarande enhetlig form, den psykologisk-symboliske författaren registrerar känsligt och med smärta världens splittring och brist på enhet. Ju ärligare han skildrar denna smärta, desto bättre anses han vara som författare. De båda förhållningssätten delar således föreställningen att en författare besitter egenskaper som särskiljer honom från den övriga mänskligheten, men där den idealistiske författaren är en hellensk ljusgestalt, är den psykologisk-symboliske en orolig, sökande ande. (Martinsson 1989: 51) I sin analys av studentuppsatser som befinner sig i kategorin det psykologisk-symboliska förhållningssättet, beskriver Martinsson hur detta lidande ses som en förutsättning för ett stort författarskap. De aktuella studenterna ger uttryck för åsikter som att de stora genierna har befunnit sig i ett utanförskap, eller har kunnat uppvisa ett tragiskt levnadsöde. Återkommande beskrivningar är även känslig, lyhörd, grubblande och rotlös

17 4. Åtta litteraturhistorier i gymnasiet 4.1 Strindberg i siffror I de åtta analyserade böckerna har jag gjort en genomräkning av det antal meningar var och en av de svenska författarna beskrivs med. Jag har endast räknat de meningar som kan räknas till brödtext, samt faktarutor och inledningar till utdrag ur olika verk. Bildtexter och utdrag ur skönlitterära verk har inte räknats med. Viss reservation för felmarginaler bör göras med hänsyn till den mänskliga faktorn. Det ska dock inte röra sig om mer än en mening plus eller minus. Något som blir uppenbart i denna uppställning är att Strindberg i samtliga böcker får extremt mycket utrymme. Och att de författare som hamnar på andra plats sällan får mer än hälften så mycket plats. Figur 4:1 Staplarna nedan visar en jämförelse mellan de sex författare som får mest utrymme i de undersökta läromedlen. Titlarna är ordnade i kronologisk ordning. Graderingen i vänstra marginalen visar antalet meningar Strindberg 150 Fröding 100 Lagerlöf 50 0 Litteraturhistoria för gymnasiet Svenska timmar Källan Svenska spår Almqvist Stagnelius Bellman Ekengrens svenska Svenska i tiden Texter och tankar Möt litteraturen Strindberg Fröding Lagerlöf Almqvist Stagnelius Bellman

18 4.2 Litteraturhistoria för gymnasieskolan, Hugo Rydén, Dick Widing m fl. (1989) Detta är det äldsta av de analyserade läromedlen. Litteraturhistoria för gymnasieskolan är tänkt att användas tillsammans med tre antologier som ingår i samma serie, skriver man i förordet, där man även berättar att man gjort materialet extra omfattande för att ge läraren flera valmöjligheter. Strindbergsavsnittet i denna litteraturhistoria är uppdelat i fyra delar: en inledning, därefter Prosa, Dramatik och Lyrik. Något som är unikt med just detta läromedel är att det till skillnad från de övriga faktiskt behandlar Strindbergs lyrik Prosa I stycket som heter just Prosa behandlas först Röda rummet på en hel sida. Läromedelsförfattarna kommenterar Arvid Falks ideologiska utveckling med: I romanens början tror han på allt, i slutet inte på någonting. (Rydén 1989: 243) Vidare presenteras romanens innehåll, och man ger en kort beskrivning av bakgrunden till verket. Under rubriken Hemsöborna behandlas romanen med samma namn. Man presenterar handlingen i stora drag, och pekar speciellt på realismen som tar sitt uttryck i de detaljerade miljöskildringarna och personporträtten. Man nämner även att Strindberg var influerad av darwinismen och ger exempel på detta genom att peka på de olika romankaraktärernas styrkeförhållande och vad det resulterar i. Strindbergs prosa behandlas med andra ord på ett förhållandevis vetenskapligt sätt i detta läromedel. Det vill säga, man gör ett försök att för eleverna presentera vissa tolkningsmöjligheter och belysa romanerna Röda rummet och Hemsöborna i en historisk kontext Dramatik I den del som heter Dramatik citerar man de välkända raderna Jag skriver inte för att få heta poet utan jag skriver för att slåss (Rydén 1989: 246). Därmed placerar man författaren i ett fack, som en rebell, en energisk konstnärssjäl full av vilja. Pjäsen Mäster Olof får förhållandevis stort utrymme och beskrivs som ett försök från Strindbergs sida att förnya det svenska dramat. Man beskriver handling och karaktärer och förklarar att pjäsen stötte på motstånd för att den bröt så markant mot den etablerade formen för hur ett drama ska se ut

19 I Naturalistiska dramer presenteras Fadren med ett kort utdrag och ett referat av handlingen. Därefter behandlas Fröken Julie på ett likartat sätt. Dessutom tar man upp Strindbergs eget förord där han förklarar sina intentioner. Man tar upp de naturalistiska dragen och det darwinistiska inflytandet som man även berörde i stycket om Hemsöborna. I stycket Symbolistiska dramer nämner man Ett drömspel ( ) och beskriver hur författaren försöker använda sig av sin inre tankevärld för att skapa nya dramer. Man berättar att karaktärerna oftast är realistiskt återgivna, men att det som utspelar sig på scenen ofta har en annan innebörd. I samma stycke nämner man även Brända tomten (1907) och Stora landsvägen (1909) vilka man beskriver kortfattat. Även vad gäller dramaavsnittet verkar läromedelsförfattarna ha en ambition att ge eleverna en bild av hur Strindberg agerat när han skapat sina verk, samt hur dessa kan tolkas Biografi Hela kapitlet om Strindberg inleds med ett utdrag ur Tjänstekvinnans son, det självbiografiska verk han skrev Man motiverar just detta utdrag med att det beskriver Strindbergs författarskap i stort, en stil man beskriver som snabb och hetsig. Under det han ligger där, känner han en ovanlig feber i kroppen, och allt under det den pågår, arbetar huvudet med att ordna minnen ur det förflutna, rensa bort somt och lägga till somt. Nya bipersoner uppträder, han ser dem inblandade i handlingen, hör dem tala. Det är som han såge dem på scenen. Efter ett par timmars förlopp har han en komedi i två akter färdig i huvudet. (Rydén 1989: 241) Vidare berättas om studietiden i Uppsala, sedan en snabb övergång till författarskapet. Novellsamlingen Giftas behandlas ingående, fokus ligger dock på de egna upplevelserna bakom novellerna, varför jag väljer att behandla Giftas under rubriken Biografi. Överhuvudtaget är det svårt att göra denna indelning i prosa, dramatik och biografi, just på grund av att majoriteten av de verk som nämns i de analyserade läromedlen behandlas mot bakgrund av författarens liv. Något som uppenbarligen är ett medvetet val av läromedelsförfattarna. Under rubriken Självbiografiskt inleder man till exempel med påståendet att: Forskarna har visat att praktiskt taget allt Strindberg skrev bygger på egna upplevelser. De flesta av hans verk är mer eller mindre självbiografiska. (Rydén 1989: 245) Just relationen mellan liv och verk problematiseras inte ytterligare. Läromedelsförfattarna nöjer sig med att hänvisa till forskningen samt att ge exempel ur Tjänstekvinnans son ( )

20 4.3 Svenska timmar, Svante Skoglund (1991) Som Ullström (2002) nämner var Svenska timmar främst avsedd för gymnasiets yrkesförberedande program. Boken inleds med kapitlet Varför läsa litteraturhistoria?, och följs sedan av de bibliska berättelserna. Därefter är det en klassisk genomgång av litteraturhistorien som följer, med det undantaget att populärlitteraturen får ett förhållandevis stort utrymme på slutet. Strindbergsavsnittet är uppdelat i underrubriker såsom Strindberg i den svenska skärgården, En frisk människa i en sjuk tid och så vidare. Dessa totalt fem underrubriker behandlar de två verken Röda rummet och Hemsöborna var för sig, samt händelserna kring Giftasåtalet. Även Strindbergs dramatik får ett eget stycke. Denna indelning med fantasifulla underrubriker följer genom hela boken och säger egentligen inte så mycket vid första anblicken, utan ska troligtvis fungera som lockbete för eleverna Prosa Strindbergsavsnittet inleds med citatet Jag skriver icke för att heta poet, jag skriver för att slåss. (Skoglund 1991: 150) Samma ståndpunkt som citeras i Litteraturhistoria för gymnasieskolan, (Rydén 1989) fast här inte helt identiskt. Detta kan bero på att det rör sig om ett muntligt uttalande. Även själva kapitelrubriken Strindbergs skriver för att slåss signalerar att det är bilden av Strindberg som rebell man vill lyfta fram. Det första verk man nämner är Röda rummet vars huvuddrag redovisas. Dessutom följer kortare utdrag. Man berättar om hur huvudpersonen Arvid Falk under sina eskapader i Stockholms överklass- och konstnärkretsar stöter på giriga grosshandlare, lata överklasskvinnor, hycklande pastorer, odugliga riksdagsmän och cyniska förläggare. (Skoglund 1991: 150) Strindberg beskrivs som lyhörd och snabb med att snappa upp det som händer runtomkring honom. Röda rummet benämns som en skandalsuccé och man beskriver lite av kritiken som författaren fick utstå i samband med romanen. Man kan alltså konstatera att verket behandlas i form av rena referat, textutdrag och tillkomsthistoria. Något som är genomgående i detta läromedel. Den första underrubriken lyder: Strindberg och kvinnofrågan. Här placeras Strindberg in bland åttiotalisterna vilka beskrivs kortfattat. Man tar upp kvinnofrågan som dessa debatterade och nämner även stormen kring Ibsens Ett dockhem. Vidare berättas det om hur