Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv

Transkript

1 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv Pär Anders Granhag & Sara Landström Inledning Inom rättspsykologin studeras den rättsliga arenans olika aktörer utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv. Ett axplock av de frågor som kan uppta en rättspsykologs tid är: Hur väl minns egentligen vittnen? Hur bra är poliser på att avslöja lögn? I vilken utsträckning eskalerar våldet hos serievåldtäktsmän? Hur går det till då domare integrerar och väger samman bevis i ett brottmål? Inom rättspsykologin arbetar man också med att ta fram vetenskapligt baserad kunskap som kan omsättas i polisiära och andra rättsliga sammanhang. Till exempel finns idag kunskap som kan hjälpa vittnen att minnas, bidra till ett rättssäkrare genomförande av vittneskonfrontationer, vara till hjälp då man funderar över hur man lämpligast skall förhöra en misstänkt gärningsman, underlätta då man måste hålla isär simulerad och autentisk glömska, bidra till att skilja maskerade mord från självmord, och förutsäga en seriebrottslings sannolika bostadsområde utifrån analys av brottsplatsernas geografiska placering. Rättspsykologin rymmer flera olika delområden, bland annat vittnespsykologi, lögnens psykologi (trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningar), psykologiska aspekter av juridiskt beslutsfattande, gärningsmannaprofilering och brottsofferlära (viktimologi). Rättspsykologins två närmaste grannar är rättspsykiatrin och kriminologin, och det är inte ovanligt att dessa tre områden förväxlas. Även om det finns tangeringspunkter så är rättspsykiatri (till skillnad från rättspsykologi och 267

2 Pär Anders Granhag & Sara Landström kriminologi) en medicinskt inriktad disciplin, där man bland annat studerar psykiskt störda lagöverträdare och genomför olika former av riskbedömningar. Inom kriminologin (som är mindre individinriktad än rättspsykologin och rättspsykiatrin) kartläggs bland annat generella utvecklingsmönster vad gäller lagars tillkomst, överträdelser av dessa samt sociala reaktioner på brott. I det följande kommer vi att belysa muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv. Mer precist innebär detta att vi kommer att titta närmare på hur upplevelse, bedömning och minne av vittnen påverkas av det presentationsformat via vilket vittnesmålet förmedlats. Med presentationsformat avser vi dels olika former av muntlighet, exempelvis fysisk närvaro, telefonförhör, uppspelning av ljud- eller videoband samt videokonferens (envägs- och tvåvägsvideolänk), men vi kommer även att uppmärksamma effekterna av andra (icke-muntliga) presentationsformer som att läsa utskrivna vittnesförhör. För vår redogörelse tar vi utgångspunkt i ett av rättspsykologins underområden, nämligen lögnens psykologi. Inom detta område (som finns etablerat sedan dryga 30 år) studeras människors förmåga att bedöma utsagors tillförlitlighet och personers trovärdighet, de subjektiva ledtrådar människor tror diskriminerar mellan lögn och sanning, de objektiva ledtrådar som faktiskt särskiljer lögn och sanning samt hur man kan förbättra människors förmåga att avslöja lögn (för en aktuell områdesöversikt se, Granhag & Strömwall, 2004). Den tämligen omfattande forskning som utförts inom området lögnens psykologi visar att de flesta människor är mediokra på att avslöja lögn, och att detta inte bara gäller psykologistudenter (som är de som vanligtvis plågas i psykologiska experiment) utan också förmodade experter som poliser och jurister (Vrij, 2000). Forskningen har också visat att många håller sig med stereotypa uppfattningar om vad som utmärker en lögnare, till exempel att lögnaren skulle undvika ögonkontakt eller ha ett yvigt kroppsspråk, och att det i själva verket är mycket vanskligt att bedöma trovärdighet utifrån observation av kroppsspråkliga signaler. Den samlade forskningen visar att det finns mycket få systematiska skill- 268

3 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv nader mellan lögnares och sanningssägares kroppsspråk, och att de skillnader som noterats (t ex att lögnare talar i ett högre röstläge och har ett mer återhållsamt kroppsspråk) är mycket svaga. Med andra ord så finns inte någon speciell kroppsspråklig signal som alla lögnare sänder ut, inte heller finns någon signal som ingen lögnare sänder ut (DePaulo m fl, 2003). Inom ett av de forskningsspår som ryms inom lögnens psykologi har man intresserat sig för de faktorer som medierar bedömningar av personers trovärdighet och utsagors tillförlitlighet. Forskare har bland annat funnit att om en person uppfattas som spontan och avspänd, så tenderar man att bedöma honom som trovärdig, och om en utsaga uppfattas som detaljrik så tenderar man att bedöma den som tillförlitlig. Och vice versa, om en person uppfattas som sluten och/eller spänd, så tenderar man att bedöma honom som icke trovärdig, och om en utsaga uppfattas som detaljfattig, så tenderar man att bedöma den som icke tillförlitlig (Granhag & Strömwall, 2000). De forskningsfrågor som rör faktorer som medierar bedömning av trovärdighet och tillförlitlighet är naturligtvis viktiga, och har därför också fått stor uppmärksamhet. Men möjligtvis är det så att allt det ljus som riktats mot dessa frågor bidragit till att skymma de frågor som rör faktorer som medierar upplevelsen av grad av avspändhet, spontanitet, detaljrikedom etc. Annorlunda uttryckt så är det en sak att undersöka (a) sambandet mellan hur en utsaga uppfattas (till exempel vad gäller detaljrikedom) och hur den bedöms i termer av tillförlitlighet; och en helt annan sak att undersöka (b) sambandet mellan det sätt på vilket en utsaga presenteras (exempelvis via video) och hur den bedöms i termer av exempelvis detaljrikedom. I föreliggande kapitel kommer det sistnämnda sambandet att uppmärksammas, och mer precist kommer vi att ge en översikt av den forskning som fokuserat på hur upplevelse, bedömning och minne av ett vittnesmål påverkas av det presentationsformat via vilket det förmedlats. I kapitlet kommer vi att summera både den forskning som genomförts internationellt och den forskning som genomförts av vår forskargrupp vid psykologiska institutionen i Göteborg. Kapitlet är strukturerat enligt 269

4 Pär Anders Granhag & Sara Landström följande: Inledningsvis redogör vi för den forskning som finns kring hur olika typer av presentationsformat påverkar hur ett vittnesmål upplevs. Därefter redovisar vi den forskning som uppmärksammat hur olika typer av presentationsformat påverkar hur ett vittnesmål bedöms, och i en separat sektion diskuterar vi de olika minneseffekter som följer som en konsekvens av olika presentationsformat. Därefter ger vi en summering av vad forskningen visat kring kopplingen mellan barns vittnesmål och olika presentationsformat (främst videokonferens). I den därpå följande sektionen diskuterar vi de effekter som följer av det sätt på vilket ett förhör filmats, och avslutningsvis summerar vi de viktigaste resultaten av vår undersökning. Hur presentationsformatet påverkar upplevelsen av ett vittnesmål Ett sätt att komma åt hur typen av presentationsformat påverkar upplevelsen av ett vittnesmål är att spela in vittnen (som tagit del av någon form av händelse) på video, och sedan föra över allt ljud till kassettband, samt också ord för ord skriva ut allt som sagts under förhöret. Därigenom har man arrangerat en situation där samma vittnesmål finns i tre olika presentationsformat: video, ljudband och text. I nästa steg kan man be försöksdeltagare att antingen se på video, lyssna på banden eller läsa texten, och sedan skatta hur man upplever vittnesmålet i termer av sådant som detaljrikedom och fullständighet. Precis detta har vi gjort i en studie och närmare bestämt använde vi oss av ett enda videoinspelat vittne som hade förhörts om samma händelse vid tre olika tillfällen (Strömwall & Granhag, 2003). Tjugo bedömare fick se de tre vittnesmålen på video, tjugo andra bedömare fick lyssna på vittnesmålen via ljudband och ytterligare tjugo fick läsa de (ord för ord) transkriberade vittnesmålen. Samtliga försöksdeltagare utgjordes av universitetsstudenter i olika åldrar. Avslutningsvis fick försöksdeltagarna skatta hur de upplevde de tre utsagorna vad gällde överensstämmelse (konstans mellan de tre förhören), detaljrikedom, fullständighet och logisk struktur. Resultaten visade att presentationsformatets typ tydligt påverkade 270

5 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv bedömarnas upplevelse av vittnesmålen. Mer precist så upplevde de bedömare som sett videoinspelningen att vittnesmålen var mer överensstämmande, detaljrika, fullständiga och att de nådde en högre grad av logisk struktur, jämfört med de bedömare som enbart fått läsa texten. Med andra ord så bedömdes hela vittnesmålet som mer positivt av de som sett det på video, jämfört med de som enbart läst det (speciellt tydliga var skillnaderna för grad av detaljrikedom och logisk struktur). När vi sedan jämförde de som lyssnat på ljudband och de som läst vittnesmålet, fann vi att de som lyssnat upplevde vittnesmålet som mer överensstämmande, detaljrikt, fullständigt och att det nådde en högre grad av logisk struktur. Med andra ord så bedömdes vittnesmålet som mer positivt av de som hört det på ljudband, jämfört med de som läst det (speciellt tydliga var skillnaderna för grad av överensstämmelse och logisk struktur). Skillnaderna mellan video och ljudband var de som var minst tydliga, detta även om skattningarna generellt sett låg högre för video än för ljudband. Vissa av ovan resultat är inte speciellt märkliga, medan andra överraskar. Det är till exempel inte förvånande att graden av detaljrikedom upplevs som högre då man tar del av ett vittne via video, och därmed kan se hur vittnet med sina fingrar och händer visar hur tjockt, långt, poröst etc något var (information som naturligtvis går förlorad på en ljudupptagning eller i en utskrift). Men att även grad av överensstämmelse mellan olika utsagor och logisk struktur påverkades av presentationsformatet var (åtminstone för oss) inte lika självklart. Detta eftersom vare sig överensstämmelse eller logisk struktur har någon självklar koppling till vittnets uppträdande (som ju bara kan iakttas via video). Både överensstämmelse och logisk struktur har sin grund i vad vittnet faktiskt säger, och som ju klart och tydligt framgick via alla tre presentationsformaten. I sammanhanget nöjer vi oss dock med följande summering: de bedömare som antingen sett på video eller hört ljudupptagningen bedömde vittnesmålet som klart mer positivt (välvilligt), jämfört med de som enbart fått läsa vittnesmålet. 271

6 Pär Anders Granhag & Sara Landström I en annan del av samma studie undersökte vi de effekter som följer av att ta del av exakt samma vittnesmål flera gånger (via samma presentationsformat). Vad vi fann var att de som tagit del av vittnesmålet tre gånger upplevde det som mindre positivt (i termer av överensstämmelse, fullständighet och detaljrikedom), jämfört med de som bara tagit del av vittnesmålet en enda gång. Intressant nog ger vårt resultat empiriskt stöd för en retorisk insikt med antikt ursprung. Lysias, elev till Sokrates och berömd talskrivare i Athen, fick en dag besök av en orolig klient. Klienten menade att första gången han läste det tal som Lysias skrivit för hans räkning upplevde han det som verkligt övertygande, men ju fler gånger han läste det, desto mindre förtjust blev han. Lysias lugnade sin klient med orden Du har naturligtvis helt rätt - men glömmer att juryn bara kommer att få höra talet en gång (Fafner, 1995). Det skall noteras att vi i ovan redovisade studie inte inkluderade någon betingelse där bedömarna fick ta del av vittnet live, och man kan naturligtvis fundera över eventuella skillnader i upplevelse mellan att ta del av ett vittne live (det vill säga ett vittne som är fysiskt närvarande), och att ta del av samma vittne via video. För att försöka reda ut den frågan sjösatte vi en omfattande studie som inleddes med att 12 vittnen tog del av en arrangerad trafikolycka (Landström, Granhag & Hartwig, 2005). Vi hade tagit hjälp av stuntmän, och bad den ene att med bil köra över den andre (som cyklade). De övade in ett mycket realistiskt scenario. Efter att bevittnat händelsen instruerades hälften av våra vittnen att ljuga om det de sett (det vill säga de fick i uppgift att lägga skulden på den oskyldige cyklisten), och den andra hälften instruerades att tala sanning (det vill säga att lägga skulden på den oförsiktige bilföraren). Tre veckor efter händelsen kallades respektive vittne till en arrangerad rättegång, och fick där vittna om sina iakttagelser i en rättssal. Respektive vittne förhördes av en person som inte visste om vittnet talade sanning eller ljög, och varje vittne observerades och bedömdes av en grupp om fem juridikstuderande (varje nytt vittne observerades av en ny grupp bedömare). Alla vittnesförhör spelades in på video, och videokameran var placerad på samma avstånd och i samma vinkel som bedömarnas. 272

7 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv Dessa videoinspelningar visades sedan för en helt annan grupp juridikstuderande (och återigen hade vi en ny grupp bedömare för varje videoinspelat vittne). Efter att tagit del av vittnesmålet (antingen live eller via video) fick respektive bedömare svara på frågor kring (a) sina upplevelser av förhöret, (b) bedömning av tillförlitlighet samt (c) sitt minne av vittnesmålet. Resultaten visade, även här, att presentationsformatet påverkade bedömarnas upplevelse av vittnesmålet. De bedömare som sett vittnet live hade en mer positiv inställning till vittnets trovärdighet, jämfört med de som sett samma vittne via video. Mer precist så skattades vittnena som mer sympatiska och uttrycksfulla då man sett dem live, jämfört med då man sett dem på video. Vi fann att effekterna av presentationsformat var större för upplevelsen av vittnets allmänna trovärdighet (vittnets uppträdande etc), än för upplevelsen av själva utsagan (utsagans grad av detaljrikedom, rimlighet etc). Vad gäller resultaten för bedömning av tillförlitlighet samt minne så återkommer vi till dessa lite längre fram i kapitlet. Hur presentationsformatet påverkar bedömning av tillförlitlighet och trovärdighet Ovan har vi presenterat bevis för att typ av presentationsformat färgar en bedömares upplevelse av ett förhör, och vi skall i nästa steg undersöka om presentationsformatet också påverkar bedömningar av tillförlitlighet och trovärdighet. En sådan undersökning är egentligen två: en där man kartlägger sambandet mellan presentationsformatet och graden av korrekthet i de bedömningar som görs, och en annan där man kartlägger sambandet mellan presentationsformatet och den typ av bedömningar som görs. Den förstnämnda undersökningen svarar på frågan om man kommer mer rätt i sina bedömningar vid det ena presentationsformatet än den andra, medan den andra undersökningen svarar på frågan om olika presentationsformat leder fram till olika typer av bedömningar (t ex om ett presentationsformat tenderar att resultera i fler bedömningar av typen Jag tror att vittnet ljuger ). 273

8 Pär Anders Granhag & Sara Landström I en större kartläggning av svenska polisers, åklagares och domares uppfattningar kring olika frågor som rör lögnens psykologi fann vi att 8 av 10 inom respektive yrkesgrupp hade uppfattningen att det är lättare att avslöja lögn man förhör en misstänkt ansikte mot ansikte, jämfört med om man får se samma förhör på video (Strömwall & Granhag, 2003). De flesta verkar alltså tro att det är lättare att avslöja lögn då man förhör en person live, jämfört med om man får se en videoinspelning av samma förhör. Det finns flera studier där man undersökt hur det ligger till med den saken. Det sammantagna resultatet av dessa undersökningar ger inte stöd för den uppfattning som en majoritet av poliserna, åklagarna och domarna uttryckte. Istället visar forskningen att de som ser den videoinspelade versionen av ett förhör i regel lyckas bättre (Granhag & Strömwall, 2001), eller åtminstone lika bra (Hartwig, Granhag, Strömwall & Vrij, 2004), jämfört med de som själva genomfört förhöret. Dessa studier förutsätter naturligtvis att de båda grupperna (förhörsledare och videoobservatörer) har precis samma bakgrundsinformation om det vittne som skall bedömas. Betraktade ur en polisiär synvinkel visar dessa forskningsresultat på värdet av att videoinspela alla viktiga förhör med misstänkta och vittnen. När man tar del av de forskningsfynd som finns kring hur presentationsformatet påverkar graden av korrekthet i de bedömningar som görs så gäller det att vara vaksam. Flera studier som på ytan ser ut att vara lika, har i själva verket undersökt lite olika saker. De studier som adresserat frågan om de personer som själva förhör en misstänkt lyckas bättre eller sämre än de som får se en videoinspelning av samma förhör, rymmer minst två kategorier av studier. I den ena kategorin ryms de studier där förhörsledarna instruerats att ställa frågor till den misstänkte utefter ett på förhand upprättat manus (Granhag & Strömwall, 2001), och i den andra kategorin ryms de (få) studier där förhörsledarna fått planera och genomföra förhöret efter egen förmåga (Hartwig m fl, 2004). Även om båda dessa typer av studier visar i stort sett samma resultat, dvs att de som förhör själva lyckas på sin höjd lika bra som de som ser på 274

9 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv video, så ligger det en poäng i att hålla isär de olika vägar som leder till liknande resultat. Till dessa två kategorier kommer ytterligare en kategori studier, nämligen den där man jämfört prestationen (vad gäller bedömning av tillförlitlighet och trovärdighet) hos personer som passivt suttit och observerat det vittne som förhörts med prestationen hos de personer som fått se en videoinspelning av exakt samma förhör. Det har utförts relativt få studier av detta slag, och de som finns visar att det inte är någon skillnad i prestation mellan de som sitter i samma rum som det vittne som förhörs (men utan att själva ställa några frågor) och de som får se samma vittnesförhör på video (Landström m fl, 2005). Varför är det då så att man snarare verkar förlora än vinna i prestation när man förhör ett vittne ansikte mot ansikte? Den förklaring som förts fram från forskningshåll är att det tar på resurserna att ställa frågor, fundera över de svar som ges, ställa lämpliga uppföljande frågor etc. Summan blir att man får en splittrad och därmed försämrad uppmärksamhet. Detta i kontrast till dem som istället tittar på video, vilka kan rikta sin odelade uppmärksamhet mot den utsaga och person som skall bedömas. Den andra frågan med relevans för sammanhanget är den som fokuserar på huruvida presentationsformatet påverkar den typ av bedömning som görs. Här är resultatet från forskningen klart och tydligt. De som ser ett vittne live har ett tydligare så kallat sanningsbias än de som ser vittnen på video (Granhag & Strömwall, 2001). Med sanningsbias avses det faktum att människor oftare tenderar att bedöma en person som sanningssägare än som lögnare (även om man noga informerats om att den person man kommer att få se lika gärna kan ljuga som tala sanning). Människor har alltså en tendens att tro på, snarare än betvivla, de personer som man får ta del av. Forskare har funnit att de som får se ett vittne live har en tendens att bedöma honom eller henne som trovärdigare, jämfört med de som får se samma vittne via video. För att förklara denna effekt (på engelska honesty effect ), har man hänvisat till den relativa närhet som upplevs av de observatörer som befinner sig i samma rum som vittnet, en närhet som naturligtvis inte kan upplevas av de som ser 275

10 Pär Anders Granhag & Sara Landström på video. Detta resultat ligger också väl i linje med de resultat som redovisats ovan och som visar att de som får ta del av ett vittne live tenderar att bedöma honom eller henne som mer sympatisk och uttrycksfull, jämfört med de som får ta del av samma vittne via video. Det skall dock nämnas att detta sanningsbias främst visat sig hos försöksdeltagare (ofta studenter) som medverkat i olika former av kontrollerade experiment. När man istället studerar polisers bedömningar så blir bilden en annan. De har visat sig vara mycket mer skeptiska till sin natur, och uppvisar därför inget sanningsbias (Hartwig m fl, 2004). Än större grad av misstänksamhet hittade vi hos grovt kriminella. I en studie visade vi att 75% av alla bedömningar som gjordes av kriminella var av typen Jag tror att personen som förhörs ljuger, och detta trots att vi noga informerat om att hälften av de personer som de tog del av ljög och att hälften talade sanning (Hartwig, Granhag, Strömwall & Andersson, 2004). De kriminella (i det här fallet interner på anstalt) uppvisade alltså ett lögnbias. Här kan också nämnas att vi i våra studier visat att grovt kriminella har klart bättre insikt än andra grupper om lögnens mekanismer, t ex så håller de sig med färre stereotypa uppfattningar vad gäller kroppsspråkliga signaler (Granhag, Andersson, Strömwall & Hartwig, 2004), och de är dessutom bättre än de flesta andra på att avslöja lögn (Hartwig m fl, 2004). Resultatet är naturligtvis inte märkligt om man betänker att många kriminella lever i en miljö där de måste se upp så de inte blir lurade samt vara bra på att lura andra. För att summera så ger forskningen inte stöd för uppfattningen att det skulle vara lättare att bedöma personers trovärdighet och utsagors tillförlitlighet om man får ta del av ett vittne live, jämfört med att ta del av samma vittne via video. Vad forskningen istället visat är att de som tar del av ett vittne live har en tendens att bedöma honom eller henne mer välvilligt, jämfört med dem som får se en videoinspelning av exakt samma förhör. 276

11 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv Hur presentationsformatet påverkar minnesprestationen Att rättens ledamöter på ett korrekt sätt minns vad som sagts och visats under domstolens förhandlingar är naturligtvis av största vikt. Den praxis som utvecklats vad gäller att parterna, och inte rätten, ansvarar för utfrågning av vittnen och målsägande har sin grund i att rätten i första hand skall ägna sig åt den hördes berättelse och uppträdande, och inte behöva fundera på vilka frågor som skall ställas (Bring, Diesen & Wahren, 2004). Tanken är att rättens ledamöter därigenom skulle ha bättre förutsättningar att minnas vad som framkommit. Trots att det är en mycket viktig fråga finns väldigt lite forskning kring hur juridiskt ansvariga minns vad som framkommit under domstolens förhandlingar. I en studie undersökte vi därför hur typen av presentationsformat påverkar minnesprestationen hos juridikstuderande i en simulerad domstolsförhandling (Landström m fl, 2005). I den studie där bedömare, antingen live eller via video, tog del av de vittnen som sett den av stuntmännen arrangerade bilolyckan fick som avslutning göra ett oförberett minnestest. Först fick de göra skattningar kring hur väl de tyckte att de mindes det vittnesmål de tagit del av samt hur klart och tydligt deras minne var. Därefter vi bad dem helt enkelt att med egna ord skriva ned vad de mindes av själva vittnesmålet (antingen live eller via video). Resultaten visade att de som tagit del av vittnet live upplevde att de hade bättre minne av vittnesmålet och att deras minnesbild var mer klar och tydlig, än de som hade sett samma vittne på video. Presentationsformatet påverkade alltså hur man upplevde sitt minne (subjektivt minne). Men när vi sedan tittade närmare på deras faktiska (objektiva) minnesprestation, dvs utfallet av minnestestet, så fann vi ingen skillnad mellan de som sett vittnet live och de som sett det på video. Anmärkningsvärt var dock att runt 15 % av all information som rapporterades i minnestestet var direkt felaktig (ingen skillnad uppmättes mellan live och video betingelserna). Resultatet blir inte mindre oroande när man betänker att var och en bara tagit del av ett relativt kort vittnesmål och att de minnestestades i direkt anslutning till det att de sett vittnet i fråga. 277

12 Pär Anders Granhag & Sara Landström Ett annat intressant resultat var att de som tagit del av ett vittne som ljög uppvisade en klart sämre minnesprestation jämfört med dem som tagit del av ett vittne som talade sanning. Detta stämmer väl med annan rättspsykologisk forskning som visar att lögner ofta är mindre rimliga och mindre strukturerade (DePaulo m fl, 2003), samt den minnespsykologiska forskning som visar att vi har lättare för att minnas material som är strukturerat och rimligt, än material som är rörigt och fragmentariskt (Baddeley, 1999). Här kan också nämnas att vare sig de som sett vittnet live eller de som sett det på video lyckades speciellt väl vad gällde att hålla isär lögnare och sanningssägare. Båda grupperna hamnade runt 50 % korrekta bedömningar, dvs en nivå som uppnåtts om man istället baserat sina bedömningar på utfallet av slantsingling. Oss veterligen finns inga rättspsykologiska studier där man jämfört minnesprestation mellan till exempel de som fått se ett vittnesmål live och de som bara fått läsa samma vittnesmål (eller fått det uppläst för sig). Men mot bakgrund av annan minnespsykologisk forskning finns det anledning att ha vissa förväntningar om hur studier av detta slag skulle falla ut. Inom minnespsykologin är så kallade modalitetseffekter relativt väl etablerade (Penney, 1989), och lite grovt visar dessa att vi minns ett material bättre om det kodats in via multipla sensoriska kanaler (t ex både visuellt och auditivt), jämfört med om det kodats in via en enstaka sensorisk kanal (t ex bara auditivt). Utifrån ett minnespsykologiskt perspektiv skulle prediktionen därför vara att vi kommer att minnas ett vittnesmål bättre om vi både sett och hört vittnet ifråga, än om vi bara fått läsa vittnesmålet. Klart är att det behövs fler studier med fokus på hur rättens ledamöter minns den bevisning som presenteras, och hur deras minne påverkas av olika situationella faktorer (t ex typ av presentationsformat). 278

13 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv Hur typen av presentationsformat påverkar barns vittnesmål Då vårt rättssystem inte är speciellt väl anpassat för barns behov kan dessa känna sig tryggare av att få vittna via videolänk. De som förespråkar videokonferenser argumenterar för att videolänk reducerar barnets stressnivå. Vidare anses tekniken hjälpa barnet att framkalla en mer fullständig och detaljerad utsaga (Goodman m fl, 1998). I ett flertal studier har man funnit att barn som vittnar via videolänk är mer avslappnade och därför kan lämna ett mer fullständigt vittnesmål (Goodman m fl, 1998; Saywitz & Nathansson, 1993). Barn som vittnar live i domstol upplever händelsen som mer ångestfylld och mer stressande, jämfört med de barn som istället vittnar via videolänk (Orcutt m fl, 2001). Dessutom har forskning visat att yngre barn (5-6 år) som vittnade i rättssalen var mer känsliga för ledande frågor än de som istället vittnat via videolänk (Goodman m fl, 1998). I en studie av Murray (1995) fick föräldrar till barn som vittnat via videolänk skatta huruvida de trodde att deras barn förmått delta i domstolsförhandlingarna live. Majoriteten av föräldrarna gjorde bedömningen att deras barn inte hade klarat av att vittna i rättssalen. Vidare ansåg de att om barnet tvingats vittna i rättssalen så hade det inte kunnat prestera ett lika värdefullt vittnesmål, som han eller hon förmådde via videolänk. Efter förhandlingarna uppgav den absoluta majoriteten av alla barn att de upplevde att de genom att vittna via videolänk blev mindre stressade än om de tvingats vittna live i rättssalen. Då barn blir involverade i en rättsprocess upplever de ofta stress och oro. I en studie presenterad av Goodman m fl (1992) deltog över 200 barn som alla varit utsatta för sexuella övergrepp. Studien visade att de barn som vittnade i rättssalen upplevde en högre grad av stress före, under och efter sitt vittnesmål, jämfört med de barn som vittnade via videolänk. Barnens största rädsla låg i att möta den misstänkte ansikte mot ansikte i rättssalen. De barn som var mest rädda och kände mest ångest inför domstolsförhandlingarna hade också svårare att besvara åklagarens frågor. Sammanfattningsvis visar forskningen att barn som vittnar via videolänk 279

14 Pär Anders Granhag & Sara Landström är mindre stressade, mer avslappnade och mindre känsliga för ledande frågor. I sammanhanget finns ett potentiellt dilemma som bör uppmärksammas. Forskning på området visar att (a) barn blir mindre stressade då de vittnar via videolänk, men också (b) att människor håller sig med (ofta stereotypa) uppfattningar om hur ett vittne bör uppträda då han eller hon berättar om något traumatiskt. Att se hur vittnet upplever starka känslor tas av vissa som intäkt för att vittnet är trovärdigt, och att se ett vittne som inte visar de förväntade känslorna kan tas som intäkt för att vittnet inte är trovärdigt. I en studie av Kaufman, Drevland, Wessel, Overskeid och Magnussen (2003) fann man att kvinnor som beskrivits som våldtäktsoffer och som inte visade känslor bedömdes som mindre trovärdiga än de kvinnor som beskrivits som våldtäktsoffer och som visade starka känslor. Det är för sammanhanget viktigt att Goodman m fl (1992) fann samma mönster vad gällde barn som utsatts för sexuella övergrepp. Det vill säga de barn som inte agerade i enlighet med ett stereotypt offerbeteende (t ex de vare sig grät eller visade tecken på uppgivenhet) bedömdes som mindre trovärdiga, jämfört med de barn som agerade på ett sätt som var i linje med förväntningar om det typiska offerbeteendet. Detta resultat är alarmerande eftersom annan forskning visat att långt ifrån alla barn som utsatts för övergrepp uppvisar det stereotypa offerbeteendet. Till exempel så visade en kartläggning av Wood, Orsak, Murphy och Cross (1996) att merparten av de barn som utsatts för övergrepp agerade lugnt och sansat då de vittnade om sina upplevelser. Att barnen själva känner sig mindre stressade då de vittnar via videokonferens verkar vara något som ansvariga jurister fångat upp. Davies och Noon (1991) fann att domare överlag hade en positiv grundinställning till att barn skall få vittna via videokonferens. Dessutom visade samma studie att domare uppfattade de barn som vittnat via videolänk som varandes (a) mindre stressade, (b) mer resistenta mot ledande frågor (c) positivare och mer tillmötesgående samt (d) mer informativa, jämfört med de barn som vittnat live. 280

15 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv En generell uppfattning bland jurister som tillfrågats om barns olika sätt att vittna, är att deras egna bedömningar inte påverkas av det sätt på vilket barnet vittnar. De upplever användandet av videoteknik som någonting positivt, främst eftersom det reducerar barnens stressnivå (Davies & Noon, 1991; Flin, Bull, Boon, & Knox, 1990). Sammantaget visar den forskning som utförts att både juridiskt ansvariga, barnens föräldrar och barnen själva, anser att användandet av videolänk leder till minskad stress. Vid sidan av de studier som gjorts där man undersökt jurister och föräldrars uppfattningar av barns vittnesmål som lämnats via videolänk, finns det ett antal studier där man undersökt hur barns vittnesmål uppfattas av de juridiskt ansvariga (så som psykologer, domare, vittnesstöd, åklagare med flera). Resultaten indikerar att barns vittnesmål möts med kritiskare ögon än vuxnas vittnesmål (Brigham & Spier, 1992). Barn som ögonvittnen bedöms som mindre trovärdiga än vuxna ögonvittnen (Kassin, Tubb, Hosch, & Memon, 2001) och av barnen bedöms tonårsflickor som de som ger de minst tillförlitliga vittnesmålen (Everson, Boat, Sherries, & Robertson, 1996). Forskning har även påvisat att uppfattningar kring ett och samma vittnesmål varierar mellan olika, inom rättsväsendet, verksamma grupper (Brigham & Spier, 1992; Melinder, Goodman, Eilertsen, & Magnussen, 2004; Leander, Christianson, Svedin, & Granhag, 2004). Det finns jämförelsevis få studier där man undersökt hur vuxnas bedömningar av tillförlitlighet och trovärdighet påverkas av den presentationsform via vilket de fått se barnet. I två studier har man funnit att barn som vittnat live i rättssalen bedöms som varandes mer trovärdiga och mer korrekta, än de barn som vittnat via videolänk (Swim m fl, 1993; Tobey m fl, 1995). Däremot noterades ingen skillnad vad gäller beslut om den åtalades skuld (till övergrepp på målsägande, som var ett barn) beroende på om barnet vittnade live eller om det vittnade via videolänk. I en studie med liknande upplägg (Ross m fl, 1994) noterades inte heller några tydliga skillnader vad gällde upplevelse av vittnet. Det som däremot var anmärkningsvärt med denna studie var att en jury var mindre 281

16 Pär Anders Granhag & Sara Landström benägen att bedöma den åtalade som skyldig då barnet lämnade sitt vittnesmål via videolänk, än då barnet vittnade live. Med andra ord, barnets vittnesmål hade starkare genomslagskraft när det vittnade live än när det vittnade via video (Ross m fl, 1994). Vid sidan av dessa fynd har amerikansk forskning visat att jurymedlemmar som sett barn via videolänk upplever och bedömer dessa som mindre stressade (Goodman m fl, 1998). Intressant nog har man funnit att de jurymedlemmar som sett barn via videolänk skattade dem mer negativt på flera dimensioner; till exempel såsom mindre trovärdiga, mindre korrekta samt mindre säkra, jämfört med de jurymedlemmar som sett barnet live i rättssalen (Goodman m fl, 1998). Ingen skillnad hittades dock i bedömning av den åtalades skuld beroende på om barnet uppträtt live i rättssalen, eller via videolänk (Goodman m fl, 1998). I linje med studien av Goodman m fl (1998) fann Orcutt m fl (2001) inget stöd för att de vuxna bedömarna skulle vara bättre på att bedöma tillförlitlighet då barnet vittnade direkt i rättssalen, än då barnet vittnade via videolänk. Sammanfattningsvis kan man säga att resultaten av de studier som undersökt juristers bedömningar som en konsekvens av presentationsformat är något blandade. Det mest frekventa fyndet är att barn som vittnar via videolänk bedöms mer ofördelaktigt (som mindre trovärdiga, ärliga och korrekta) än de barn som uppträder live i rättssalen. Goodman m fl (1998) noterade dock att trots att barn tenderar att bedömas som något mindre trovärdiga då de vittnar via videolänk, kan videolänk ändå vara till barnets fördel. De menar att även om upplevelsen av barnets trovärdighet undermineras något av att det vittnar via videolänk, så kan det totala utfallet av rättegången ändå vara till barnets fördel om man ser till det faktum att barnet slipper vittna i den stressande rättssalssituationen. 282

17 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv Betydelsen av kamerans fokus Att ta del av videoinspelade förhör med vittnen eller misstänkta ses av många som mer värdefullt än att till exempel läsa en text som summerar det viktigaste som framkommit under förhöret. Att se förhöret på video ger möjlighet att göra sig en egen bild av den hörde, och resonemang i stil med kameran ljuger inte är inte ovanliga. Vad många glömmer är att det sätt på vilket ett förhör spelas in mycket väl kan komma att påverka den bedömning som görs av den hörde. Det är sedan länge känt att man genom att filma ur ett fågelperspektiv kan få en person att framstå som liten och utsatt, och att man genom att filma ur ett grodperspektiv kan få en person att framstå som stor och kraftfull. Mindre känt är att personer som filmats i halvprofil tenderar att uppfattas som något mer trovärdiga än de som filmats rakt framifrån (Kepplinger, 1991). Nedan kommer vi dock att titta närmare på effekterna av en annan källa, nämligen vad man väljer att fokusera kameran på. Det skall sägas att den forskning som utförts kring denna fråga i första hand fokuserats på de bedömningar som görs av misstänkta som erkänner olika typer av brott, men vi menar att resultaten har bäring på de rättspsykologiska frågor som rör muntlighet. En vanlig föreställning är att kamerans fokus bör ligga på den misstänkte, eftersom detta anses ge de bästa förutsättningarna för att i efterhand värdera det som den misstänkte berättat (Lassiter, 2004). Det finns flera studier där man försökt komma åt om denna uppfattning stämmer, och bland annat har det genomförts studier där man spelat in olika versioner av förhör där misstänkta erkänner olika brott. Mer precist så får vissa bedömare ta del av en videoversion där de enbart ser den misstänkte, medan andra bedömare får ta del av en version där de får se både den misstänkte och förhörsledaren (Lassiter, 2004). Det mest slående resultatet av dessa studier är att de bedömare som enbart fått se den misstänkte upplever hans bekännelse som mer frivillig och tillförlitlig, jämfört med dem som sett både den misstänkte och förhörsledaren (Lassiter, Munhall, Geers, Weiland, & Handley, 2001). 283

18 Pär Anders Granhag & Sara Landström I andra studier har man undersökt skillnaderna mellan att ta del av en bekännelse via tre olika presentationsformat; (i) videoinspelning (som enbart visar den misstänkte), (ii) ljudupptagning och (iii) utskrift av förhöret. Studier av dessa slag visar att man bedömer bekännelsen som mer frivillig och tillförlitlig om man tagit del av den via video, jämfört med då man enbart hört eller läst den (Lassiter, Slaw, Briggs, & Scanlan, 1992). Ett för sammanhanget komplicerande resultat är att även om man informerar de som skall bedöma förhöret om att det finns forskningsresultat som påvisar att man tenderar att påverkas av det sätt på vilket förhöret spelats in (och att man därför bör koncentrera sin uppmärksamhet på det som den misstänkte faktiskt säger), så kvarstår samma systematik i bedömningarna. Det vill säga, de som får se en videoinspelning som bara visar den hörde tillmäter hans bekännelse högre värde, än de som får se en videoinspelning (av samma förhör) som visar både den hörde och förhörsledaren (Lassiter, Beers, Geers, Handley, Munhall & Weiland, 2002). Summering Målsättningen med föreliggande kapitel har varit att försöka kasta ljus över hur valet av presentationsformat påverkar upplevelse, bedömning och minne av ett vittnesmål. Vi har också uppmärksammat hur barns egna upplevelser, samt de bedömningar som görs av barns vittnesmål, påverkas av presentationsformatets typ. Vi har dessutom tittat närmare på hur kamerans fokus påverkar de bedömningar som görs av ett videoförhör. Vår sammanställning har inkluderat olika former av muntlighet (till exempel video och omedelbarhet), men också skriftliga presentationsformer. Sammantagna visar de forskningsinsatser som gjorts fram till dags dato att typen av presentationsformat är en faktor som påverkar både upplevelse, bedömning och minne av ett vittnesmål. Mer specifikt så visar forskningen kring upplevelse av utsagor att man tenderar att övertygas mer av de vittnesmål man får se via video, jämfört med de vittnesmål 284

19 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv man bara får lyssna till; samt att man övertygas mer av de vittnesmål man får lyssna till, jämfört med de man bara får läsa. Forskningen visar också att man tenderar att uppleva ett vittne som mer trovärdigt då man tagit del av honom eller henne omedelbart (i rättssalen), än då man tagit del av samma vittne via video. Lite förenklat kan man säga att en rangordning från mest till minst positiva bedömningar av vittnens tillförlitlighet och trovärdighet lyder; live, video, ljudband och text. Vår genomgång av forskningslitteraturen har också visat att det finns dåligt stöd för uppfattningen att det skulle vara lättare att bedöma trovärdighet och tillförlitlighet då man passivt observerar ett vittne live, jämfört med att se en videoinspelning av samma förhör. Forskningen visar också att de som tagit del av ett vittne live ofta gör en något mer välvillig bedömning vad gäller trovärdighet och tillförlitlighet, jämfört med de som tagit del av samma vittnesmål via video. Därtill kommer att de bedömare som tagit del av ett vittnesmål live felaktigt upplever sig ha ett bättre minne för vad som sagts, jämfört med de som sett samma vittnesmål på video. Den forskning som fokuserat på hur typen av presentationsformat påverkar barns vittnesmål och hur dessa bedöms av vuxna, visar att barn som ges möjlighet att vittna via videolänk är mindre stressade och mindre känsliga för ledande frågor. Problematiskt för sammanhanget är att barn som vittnar via videolänk bedöms som mindre trovärdiga och korrekta, än de barn som vittnar direkt i rättssalen. Förutom de skillnader i upplevelse som finns mellan att se ett vittne live och se samma vittne via video, så visar vår genomgång att både upplevelsen och bedömningen också kan komma att påverkas av hur ett förhör filmats. Både kamerans vinkel och fokus kan påverka hur ett vittne eller en misstänkt bedöms, och det är därför viktigt att arbeta fram riktlinjer för hur man lämpligast skall videofilma förhör. I både populärt och mer seriöst hållna analyser av framförallt amerikansk media kan man stöta på uttrycket the medium is the message. Uttrycket är för det aktuella sammanhanget inte helt opassande, och än bättre passar det om man betänker hur det egentligen skall förstås. 285

20 Pär Anders Granhag & Sara Landström McLuhan (1964), som introducerade uttrycket, avsåg inte att mediet skulle vara (eller vara viktigare än) själva budskapet. Vad han istället syftade på var de situationer där användandet av ett nytt (eller annat) medium skapar (subtila) förändringar i ett budskap. Detta är faktiskt precis vad vi gett exempel på i föreliggande kapitel. Rättspsykologisk forskning visar att hur ett vittnesmål upplevs och bedöms påverkas inte bara av vad som faktiskt sägs, och/eller hur den som förmedlar vittnesmålet uppträder, utan också av det medium via vilket bedömarna i fråga tar del av vittnesmålet. Även om det naturligtvis måste utföras mer rättspsykologisk forskning kring hur presentationsformatet påverkar upplevelse och värdering av vittnesmål, så är vår bedömning att den forskningsbaserade kunskap som tagits fram hittills bör ingå i de underlag som ligger till grund för det processrättsliga reformarbete som rör muntlighet. REFERENSER Baddeley, A D (1999). Essentials of human memory. Hove: Psychology Press. Brigham, J C & Spier, P R (1992). Opinions held by professionals who work with child witnesses. I H Dent & R Flin (Red:er), Children as witnesses (ss ). Chichester: John Wiley & Sons. Bring, T, Diesen, C & Wahren, A (2004). Förhör. Stockholm: Norstedts Juridik. Davies, G & Noon, E (1991). An evaluation of the live link for child witnesses. London: The Home Office. DePaulo, B M, Lindsay, J J, Malone, B E, Muhlenbruck, L, Charlton, K, Cooper, H (2003). Cues to deception. Psychological Bulletin, 129,

21 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv Everson, M D, Boat, B W, Sheries, B, & Robertson, K R (1996). Beliefs among professionals about rates of false allegation of child sexual abuse. Journal of Interpersonal Violence, 4, Fafner, J (1995). Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa. Köpenhamn: C A Reitzels Forlag A/S. Flin, R H, Bull, R, Boon, J, & Knox, A (1990). Child witnesses in Scottish Criminal prosecutions. Report to the Scottish Home and Health Department. Glasgow: Glasgow College. Goodman, G S, Taub, E, Jones, D, England, P, Port, P, Purdy, L (1992). Emotional effects of criminal court testimony on child sexual assault victims. Monographs of the Society for Research on Child Development, 57, 5. Goodman, G S, Tobey, A, Batterman-Faunce, J, Orcutt, H, Thomas, S, Shapiro, C (1998). Face-to-face confrontation: Effects of closedcircuit technology on children s eyewitness testimony and jurors decisions. Law and Human Behavior, 22, Granhag, P A, & Strömwall, L A (2000). The effects of preconceptions on deception detection and new answers to why lie-catchers often fail. Psychology, Crime, & Law, 6, Granhag, P A, & Strömwall, L A (2001). Deception detection based on repeated interrogations. Legal and Criminological Psychology, 6, Granhag, P A & Strömwall, L A (2004). The detection of deception in forensic contexts. (Red:er). Cambridge: Cambridge University Press. Granhag, P A, Andersson, L O, Strömwall, L A, & Hartwig, M (2004). Imprisoned knowledge: Criminals beliefs about deception. Legal and Criminological Psychology, 9, Hartwig, M, Granhag, P A, Strömwall, L A, & Andersson, L O (2004). Suspicious minds: Criminals ability to detect deception. Psychology, Crime & Law, 10, Hartwig, M, Granhag, P A, Strömwall, L A, & Vrij, A (2004). Policeofficers lie detection accuracy: Interrogating freely versus observing video. Police Quarterly, 7,

22 Pär Anders Granhag & Sara Landström Kaufman, G, Drevland, G C B, Wessel, E, Overskeid, G & Magnussen, S (2003). The importance of being earnest: Displayed emotions and witness credibility. Applied Cognitive Psychology, 17, Kassin, S M, Tubb, V A, Hosch, H M & Memon, A (2001). On the general acceptance of eyewitness research: A new survey of the experts. American Psychologist, 56, Kepplinger, H M (1991). The impact of presentation techniques: Theoretical aspects and empirical findings. I Biocca. F. (Ed.). Television and political advertising. Vol. 1 Psychological Processes (ss ). Hillsdale, New Jersey: Lawrence Erlbaum. Landström, S, Granhag, P A, & Hartwig, M (2005). Witnesses appearing live vs. on video: Effects on observers perception, veracity assessments and memory. Applied Cognitive Psychology. Lassiter, G D (Red) (2004). Interrogations, confessions and entrapment. Perspectives in Law and Psychology. New York: Kluwer Academic. Lassiter, G D, Beers, M J, Geers, A L, Handley, I M, Munhall, P J, & Weiland, P E (2002). Further evidence for a robust point-of-view bias in videotaped confessions. Current Psychology, 21, Lassiter, D, Munhall, P J, Geers, A, Weiland, P E, & Handley, I (2001). Accountability and the camera perspective bias in videotaped confessions. Analyses of Social Issues and Publical Policy, 1, Lassiter, G D, Slaw, R D, Briggs, M A, & Scanlan, C R (1992). The potential for bias in videotaped confessions. Journal of Applied Social Psychology, 22, Leander, L, Christianson, S Å, Svedin, C G, & Granhag, P A (2004). Judges, lay judges and police officers beliefs about factors affecting children s testimony. Manuskript insänt för vetenskaplig bedömning. McLuhan, M (1964). Understanding media: The extension of man. New York: McGraw Hill. Melinder, A, Goodman, G S, Eilertsen, D E, Magnussen, S (2004). Beliefs about child witnesses: A survey of professionals. Psychology, Crime & Law, 10,

23 Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv Murray, K (1995). Live television link: An evaluation of its use by child witnesses in Scottish criminal trials. Edinburgh: The Scottish Office, HMSO. Orcutt, H K, Goodman, G S, Tobey, A E, Batterman-Faunce, J M & Thomas, S (2001). Detecting deception in children s testimony: Fact finders abilities to reach the truth in open court and closed-circuit trials. Law and Human Behavior, 25, Penney, C G (1989). Modality effects and the structure of short-term verbal memory. Memory and Cognition, 17, Ross, D F, Hopkins, S, Hanson, E, Lindsay, R C L, Hazan, K, & Eslinger, T (1994). The impact of protective shields and videotape testimony on conviction rates in simulated trial of sexual abuse. Law and Human Behaviour, 18, Saywitz, K, & Nathansson, R (1993). Children s testimony and their perceptions of stress in and out of the courtroom. Child Abuse and Neglect, 17, Strömwall, L A, & Granhag, P A (2003). Affecting the perception of verbal cues to deception. Applied Cognitive Psychology, 17, Strömwall, L A, & Granhag, P A (2003). How to detect deception? Arresting the beliefs of police officers, prosecutors and judges. Psychology, Crime, & Law, 9, Swim, J, Borgida, E, & McCoy, K (1993). Videotaped versus in-court witness testimony: Does protecting the child witness jeopardize due process? Journal of Applied Social Psychology, 23, Tobey, A E, Goodman, G S, Batterman-Faunce, J M, Orcutt, H K, & Sachsenmaiser, T (1995). Balancing the rights of children and defendants: Effects of closed-circuit television on children s accuracy and juror s perception. I M S Zaragoza, J R Graham, G C N Hall, R Hirschman & Y S Ben-Porath (Red:er), Memory and testimony in the child witness (ss ). Thousand Oaks, CA: Sage. Vrij, A (2000). Detecting lies and deceit. Chichester: John Wiley. 289

24 Pär Anders Granhag & Sara Landström Westcott, H, Clifford, B R, & Davies, G (1991). Children s credibility on camera: The influence of age and production factors. Children and Society, 5, Wood, B, Orsak, C, Murphy, M, & Cross, H J (1996). Semistructured child sexual abuse interviews: Interview and child characteristics related to the credibility of disclosure. Child Abuse and Neglect, 20,