För alla som någonsin undrat: VARFÖR? Film & TV presenterar: Text: Love Svensson

Transkript

1 Film & TV presenterar: Text: Love Svensson För alla som någonsin undrat: VARFÖR? Så kom han äntligen efter att ha segat sig igenom sommaren och sensommaren och den tidiga hösten som en överliggande student som bara med våld låter sig dras till klassrummet för den där ångestladdade slutredovisningen, eller skulle han inte dyka upp den här gången heller? 16 FILM & TV #3.2009

2 Svegfors försöker staga upp det hela genom att säga att filmen på grund av att den betyder så mycket för dagens samhälle och konst bör få en ökad prioritet i den framtida kulturpolitiken. Kulturminister Adelsohn Liljeroth har svarat med att hon vill vänta med att svara på det. Rosenbads konferenscenter var vid lunchtid onsdag 7 oktober fyllt till sista plats av den svenska filmens vem är vem och alla väntade nervöst på superutredaren, filmpolitikens Alexander den store, Mats Svegfors. Till och med en och annan prisbelönt tv-pajas hade letat sig in i bänkraderna. Robert Aschberg, i egenskap av nybliven medlem av den nygamla organisationen Film & TV-producenterna samt representant för Stenbecksfären, dunkade rygg på en storsmilande Björn Rosengren, Film & TVproducenternas ordförande. Båda gamla dryckesbröder till salig Jan Hugo. SFI:s VD Cissi Elwin stövlade in på höga klackar och satte sig längst fram, bredvid nyss avgångne vice VD:n Peter Hald med sitt alltid unikt neutrala ansiktsuttryck, eller var det nya vice VD:n Bengt Toll? De är svåra att skilja åt på håll. Den helige Tomas (Eskilsson) av Trollhättan verkade inte alls neutral. Han verkade sur och kanske anade han vad som komma skulle. Tio minuter gick. Svegfors stabsmedlemmar ursäktade sig å superutredarens vägnar. Han gör en intervju för tv. Ytterligare tio minuter. Han gör en intervju för radio och har väl vissa åtaganden (Svegfors är också VD för Sveriges Radio) men sedan kommer han. Nästan en halvtimme efter utsatt tid stegade så Svegfors in och äntrade talarstolen. Film & TV ska nedan försöka översätta vad han sa (och framförallt vad han tillsamman med sin stab skrev i den drygt 200 sidor tjocka statliga offentliga utredningen SOU 2009:73 betitlad Vägval för filmen ) till vanlig filmarsvenska: Mats Svegfors, filmutredare och VD Sveriges Radio. foto: mattias ahlm/sr FILM & TV #

3 1. Ursäkten Svegfors börjar med att be om ursäkt. I det uppdrag han fick från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth om att föreslå hur en framtida filmpolitik ska utformas och finansieras, har han varit förbjuden att föreslå att staten ökar sitt bidrag till den svenska filmen. Det säger sig själv att det är ungefär som att ta bort ett hjul från en formel 1-bil, fortsättningen blir minst sagt skakig och slirig. Svegfors försöker staga upp det hela genom att säga att filmen på grund av att den betyder så mycket för dagens samhälle och konst bör få en ökad prioritet i den framtida kulturpolitiken. Kulturminster Adelsohn Liljeroth har svarat med att hon vill vänta med att svara på det. Cissi Elwin, VD Svenska Filminstitutet. foto: johan bergmark 2. Stridsmålet åt helsike När Adelsohn Liljeroth gav marschordern till utredare Svegfors var det viktigaste stridsmålet att snickra ihop ännu ett fallfärdigt och läckande filmavtal där ansvaret och finan sieringen för svensk film delas mellan stat och ett antal branschparter (som dock inte representerar hela den så kallade branschen, utan framförallt de som hanterar de stora pengarna). Allt för att filmpolitiken annars obönhörligt kommer att hamna i knät på och kräva svar från kulturdepartementet, kulturministern och kulturpolitiken. Och det vore en mardröm för en regeringsrepresentant som verkar leva efter devisen att inte verka och inte synas. Men Svegfors har varit tvungen att erkänna det de flesta försökt peka på i åratal. Det svenska filmavtalet är 18 FILM & TV #3.2009

4 Mats Svegfors har varit tvungen att erkänna det de flesta försökt peka på i åratal. Det svenska filmavtalet är förlegat och dess parter är inte särskilt intresserade av att vara med i framtiden. förlegat och dess parter är inte särskilt intresserade av att vara med i framtiden. Filmproducenterna är sura för att de blir överkörda av tv-bolagen och distributörerna, SVT är sura på de kommersiella tv-bolagen för att de åker snålskjuts på halv biljett (de betalar mycket mindre till avtalet än SVT), regissörerna är sura för att de inte får vara med och bestämma och videobranschen har inte velat vara med sedan nittiotalet. Dessutom är alla sura på storpotäten SF Bio som totalt dominerar biograf - mark naden. 3. Into the unknown Nehej!, säger Svegfors, Vad ska vi då göra? Han ser två vägar. Det ena är att avtalet upphör och staten skiter fullkomligt i hur det går för svensk film (som tur är inte särskilt troligt ens med nuvarande chef på kulturdepartementet, men säker kan man aldrig vara eftersom förmågan att låtsas som om det regnar så fort någon nämner orden pengar och kultur i samma andetag verkar vara enorm). Det skulle innebära att de pengar som kommit svensk film till del genom avtalet försvinner och att staten inte går in för att täcka upp bortfallet. Film politiken som helhet får skäras ner med en tredjedel och de delar som hittills varit filmavtalets viktigaste, som produktionsstödet, med närmare hälften. Med andra ord tack och hej ny svensk filmvåg med nya spännande, uppmärksammade och prisbelönta filmare och filmer. Få vill att det ska hända och Svegfors vill verkligen inte det. Då återstår det andra alternativet som i sin utsträckning också är Adelsohn Liljeroths mardröm. Nuvarande Lena Adelsohn Liljeroth, kulturminister. foto: regeringskansliet FILM & TV #

5 föråldrade filmavtal mellan bransch och stat förlängs till dess att skattetekniskt fixande gör att det blir kostnadsneutralt (eller till och med en liten bonus) för staten att täcka upp för de pengar som försvinner när avtalet går i graven. Det skattetekniska fixandet består i att ta bort det tioprocentiga påslag på varje biobiljett som i dag går till filmavtalet och ersätta det med ytterligare 19 procent moms (tillsammans med de sex procent moms som fanns tidigare blir det 25 procent moms). Det gör att Anders Borg eller motsvarande på finansdepartementet får in de pengar han skulle behöva lägga till för en helstatlig filmpolitik, med råge, och Adelsohn Liljeroth skulle faktiskt behöva ta ett par beslut kring filmpolitiken (oj, oj, oj hur ska det gå!). SF Bio som skulle behöva höja biljettpriset med 4,50 per biljett tycker, inte helt oväntat, att förslaget är värdelöst. För de få bioaktörer med inriktning på kvalitetsfilm som finns i utkanten av storpotäten SF:s monopol skulle det inte behöva betyda så mycket då de ofta både är momsbefriade och befriade från dagens tioprocentsavgift eller kompenserade på annat sätt. 4. Hela havet stormar Med finansiering på åtminstone nuvarande nivå på plats, börjar Svegfors peta runt lite i den framtida statliga filmpolitiska grytan. Han tycker att alla insatser bör ha kvalitet och förnyelse som allmän inriktning och verkar mer tilltalad av synen på film som en allt viktigare konstform och en angelägen samhällsspeglare än popsnacket kring film som kreativ näring, även om det också pliktskyldigt nämns i utredningen. Svegfors sa till och med att han ville Tomas Eskilsson, VD Film i Väst. foto: sergio joselovsky 20 FILM & TV #3.2009

6 Är vi just nu på väg in i en ny guldålder för svensk film vad gäller kreativitet och talang? Och är det i så fall ett tillfälle vi inte får låta gå om intet? Vi vet alla vem som måste svara på den frågan. Tyvärr verkar hon oförmögen att göra det. ha in den klassiska formuleringen om att motverka kommersialismens negativa verkningar i den svenska filmpolitiken, men bestämde sig ändå för att inte föreslå det (de som var där när han sa det tog det som ett skämt, men alla skämt har ett korn av allvar i botten). Svegfors vill ta in den digitala verkligheten i filmpolitiken och öppna för att förhandsstödet för långfilm och barn- och ungdomsfilm ska kunna ges till filmer som inte nödvändigtvis måste ha premiär på (analog) biograf. Det borde göra många producenter och regissörer glada. De analoga biograferna som inte ägs av storpotäten ska också få bidrag för att köpa digitala projektorer (helst sådana som Hollywoodbolagen godkänt för visning av sina filmer) och distributörer av kvalitetsfilm (det vill säga i princip allt annat än det som kommer från de stora Hollywoodbolagen) och de som gräver fram klassiker ur den svenska filmhistorien ska få stöd för att distribuera sådant på nätet eller digital video. Björn Rosengren, svenska filmproducenters politruk, hade som redan nämnts ett leende från öra till öra när Svegfors presenterade sin lunta den 7 oktober. Och det var nog inte så konstigt. På punkt efter punkt vill filmutredningen stärka producenternas position gentemot andra finansiärer. De vill att allt produktionsstöd, både konsulentstöd (som framförallt delas ut till film som har kvalitet) och det föreslagna marknadsstödet (som ska ersätta det så kallade publikrelaterade stödet och framförallt delas ut till filmer som man tror ska dra stor publik), ska räknas som producentens egna pengar. Det innebär att producentens ägarandel av en film blir större. Det gör framförallt sådana halvprivata finansiärer som SVT och de regionala fonderna (som Film i Väst med Tomas Eskilsson i spetsen) sura. De kommer att tjäna mindre pengar. När Svegfors dessutom vill ta de fem miljoner av filmavtalets pengar som årligen går till Film i Väst och andra regionala fonder, slå ihop dem med fem lite vilsna miljoner som i dag går till luddiga åtgärder mot olovlig hantering av film, och skapa ett experimentstöd till ny film där unga uttryck, inspelningstekniker och distributionsplattformar ska prövas, då lackar Eskilsson ur. Men Svegfors tuffar på och föreslår att regissörer och manusförfattare lättare ska kunna få utvecklingsstöd utan att ha en producent och att reglerna kring detta ska bli tydligare. (På vilket sätt de ska bli tydligare är tyvärr lite otydligt.) Han tycker också att barn- och ungdomsfilm och dokumentärfilm ska få stärkta stöd. Riktigt hur det ska ske är också lite otydligt. Dessutom tycker han att Filminstitutet, de regionala resurscentrumen och målen för en bättre könsfördelning inom filmen är bra och ska vara kvar ungefär som de är. Så var det med utredningen som inte fick föreslå något som kostar pengar, men makten över filmpolitiken finns nu någon annan stans än i händerna på Mats Svegfors. Han avslutade sitt uppdrag med att säga: Är vi just nu på väg in i en ny guldålder för svensk film vad gäller kreativitet och talang? Och är det i så fall ett tillfälle vi inte får låta gå om intet? Vi vet alla vem som måste svara på den frågan. Tyvärr verkar hon oförmögen att göra det. FILM & TV #