Livssituationen för arbetslösa unga vuxna med någon form av funktionsnedsättning. Röster från några deltagare i projektet Transit i södra Närke

Transkript

1 Livssituationen för arbetslösa unga vuxna med någon form av funktionsnedsättning Röster från några deltagare i projektet Transit i södra Närke Leif Nilsson Augusti 2013

2 2

3 Innehållsförteckning Bakgrund... 5 Hälsa och levnadsvillkor bland unga vuxna med funktionsnedsättning... 5 Unga vuxna och arbetslöshet... 5 Funktionsnedsattas väg in på arbetsmarknaden... 6 Ungdomsstyrelsens rapport Fokus Metoden Supported Employment (SE)... 8 Projektet Transit Syfte Målgrupp Arbetssätt Utvärderingar av projektet Utvärdering utförd av SERUS C-uppsats från Örebro universitet Metod Studiens syfte och fokus Population Datainsamling Resultat Skolbakgrund Hälsa och social situation Praktik och arbete Samhällets stödinsatser Framtidsdrömmar Sammanfattande analys Resultatet i skenet av tidigare studier Utbildning Hälsa Arbete Behov av stöd Försörjning Slutsatser Positiva bilder Problemområden Tänkbara förbättringsåtgärder Referenser

4 4

5 Bakgrund Hälsa och levnadsvillkor bland unga vuxna med funktionsnedsättning I en licentiatavhandling (Dag, 2002) konstateras att unga människor med rörelsehinder som står utanför arbetsmarknaden ofta upplever uppgivenhet och en social isolering som leder till en marginaliserad tillvaro. Detta kan i sin tur medföra ohälsa och många kontakter med sjukvården. Personer med funktionsnedsättning visar sig dessutom oftare vara rökare och överviktiga jämfört med den övriga befolkningen. Även dålig ekonomi, diskriminering och kränkningar, lågt socialt deltagande, kort utbildning och problem med tillgängligheten i samhället är vanligare bland människor med olika typer av funktionshinder (Arnhof, 2008; Boström, 2008; Emerson, Honey, Madden, & Llewellyn, 2009; Janus, 2009; Socialstyrelsen, 2010a, 2010b; Umb-Carlsson, 2008). Hinder i själva samhällsstrukturen kan leda till ohälsa vilket skapar ökade kostnader för samhället. Detta kan förebyggas genom tidiga insatser, samverkan mellan olika sektorer, långsiktighet och helhetssyn (Folkhälsoinstitutet, 2011). Två viktiga förutsättningar för att förbättra funktionsnedsattas levnadsvillkor är ökad tillgång till arbetslivet och höjd utbildningsnivå. Hyfsad ekonomi kräver nämligen ett arbete som i sin tur ofta förutsätter en gedigen utbildning (Handisam, 2012). I en intervjustudie med tio unga vuxna med funktionsnedsättning i åldrarna 20 till 35 år (Sthen, 2005) konstateras att dessa personers upplevelse av delaktighet till stor del avgörs av hur den sociala miljön samspelar med individen. Känslan av delaktighet handlar nämligen främst om att bli sedd och hörd och att få bekräftelse på att man duger. Men att hela tiden bli utsatt för olika åtgärder kan förstärka känslan av utanför- och annorlundaskap. Ett arbete kan däremot innebära möjligheter till bekräftelse och medföra att man känner sig behövd. Arbetet kan också bli en positiv väg in i vuxenlivet, där delaktighet i de flesta fall leder till en upplevelse av autonomi. Risken finns annars att gruppen funktionsnedsatta fastnar i omgivningens kollektivistiska syn, vilket försvårar för dem att få vara individuella. Unga funktionsnedsattas väg in i vuxenlivet behöver stödjas och planeras noggrant. Det är viktigt med delaktighet för individerna och deras närstående och insatsen måste ha en bred ansats. Flexibilitet och långsiktighet är andra centrala komponenter för att lyckas hjälpa personerna i övergången mellan ungdomstiden och ett vuxet liv. Slutligen gäller det att insatserna finns förberedda, så att det inte blir ett glapp mellan skoltid och nästa steg i livet (Beresford, 2004). I en kunskapsöversikt utifrån skandinavisk forskning dras slutsatsen att levnadsvillkoren för unga vuxna med lindrig utvecklingsstörning är sämre än för motsvarande individer utan detta funktionshinder. Kategoriseringen som utvecklingsstörd kan dessutom leda till en upplevelse av utanförskap och motstridiga känslor av delaktighet. Situationen förstärks av att det sociala nätverket kring personer med en lindrig utvecklingsstörning ofta är tunt (Mineur, Bergh, & Tideman, 2009). Unga vuxna och arbetslöshet I en uppföljning av folkhälsans utvecklingstrend mellan åren i CDUSTlandstingen (Uppsala, Sörmlands, Västmanlands, Värmlands och Örebro län) visar det sig att de arbetslösa blir allt yngre och att de genomgående har en lägre utbildningsnivå än de förvärvsarbetande. Dessutom har både arbetslösa och förtidspensionärer sämre livsvillkor och levnadsvanor än förvärvsarbetande. De arbetslösas hälsa påverkas dock positivt av ett starkt socialt stöd och att inte bli utsatta för nedlåtande behandling av sin omgivning (Molarius et al., 2011). Generellt sett så kan man se en koppling mellan arbetslöshet och en ökad risk för nedsatt psykisk hälsa. Detta gäller i större utsträckning för kvinnor och för unga vuxna (Reneflot & Evensen, 2011). 5

6 I Sverige ökar antalet unga och unga vuxna med aktivitetsersättning och uppgår idag till cirka personer (Socialdepartementet, 2011). Bland dessa föreligger en kraftig överrisk för självmordsförsök och genomförda självmord (Jonsson, Mittendorfer-Rutz, Kjeldgård, & Alexanderson, 2013). Orsakerna verkar vara en tilltagande psykisk ohälsa bland unga som förstärks av bakomliggande faktorer, till exempel låg utbildningsnivå, arbetslöshet och sämre socioekonomiska förutsättningar. Dagens arbetsmarknad ger nämligen inte något utrymme för personer som inte har fullföljt sin gymnasieutbildning. De som inte fullbordar sin gymnasieutbildning är därför kraftigt överrepresenterade bland arbetslösa, bland de med försörjningsstöd och bland de som har beviljats aktivitetsersättning. Det blir därför viktigt att vidga kontaktytorna med arbetsmarknaden för dessa grupper. Ett förslag till åtgärd kan vara att införa en utbildningsgaranti för alla upp till 25 års ålder, så att alla kan nå minst gymnasienivå. En annan åtgärd kan vara att kommunerna skapar särskilda utbildnings- och jobbcenter för att samordna de olika myndigheternas insatser. En tredje viktig aspekt är att arbetsmarknadens parter tar ett större ansvar för att underlätta unga människors etablering i arbetslivet (Olofsson & Östh, 2011). De faktorer som bäst förutsäger ungdomars framtida möjligheter till arbete är studiebegåvning och deras avsikter att fortsätta studera efter den obligatoriska skolgången (Winefield, Saebel, Hammarström, & Janlert, 2005). Funktionsnedsattas väg in på arbetsmarknaden Hälften av de personer som har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga har en sysselsättning och dessa siffror har gradvis sjunkit det senaste decenniet (Socialdepartementet, 2011). Arbetssökande med en svag ställning på arbetsmarknaden har ökat med nästan sedan Ökningen har varit störst för invandrare och funktionsnedsatta med nedsatt arbetsförmåga (Arbetsförmedlingen, 2013). Arbetslösas och psykiskt funktionsnedsattas väg in på arbetsmarknaden kan hindras av många faktorer. Flera olika myndigheter kan vara inblandade och dessa arbetar inte alltid enligt samma rutiner och regelsystem (Hasson, Andersson, & Bejerholm, 2011; Hillborg, 2010). Ibland kan personerna känna sig nedvärderade av andra, vilket i sin tur kan leda till att individen nedvärderar sig själv. Instegsprocessen till arbetslivet upplevs av vissa som alltför kort och den psykosociala miljön på arbetsplatserna är inte alltid nog positivt välkomnande. Detta kan leda till misslyckanden som i värsta fall medför att individen drar sig tillbaka i passivitet (Hillborg, 2010). Därför är det viktigt att den funktionsnedsatte som prövar sin arbetsförmåga på en arbetsplats lyckas skapa goda relationer med sina arbetskamrater. Ett externt stöd till exempel genom metoden Supported Employment (SE) kan förenkla denna process. Men ett alltför starkt stöd kan stjälpa etableringen. Risken finns alltid att det uppkommer en konflikt mellan en fokus på social integration och kravet på att individen ska prestera och producera. Tyvärr har många funktionsnedsatta under sin uppväxt ställts inför alltför låga krav och förväntningar, vilket senare i livet kan leda till en chock när de möter arbetslivets prestationskrav (Gustafsson, 2010). En ytterligare komplicerande faktor är att många funktionsnedsatta saknar egna kontaktnät och har därför svårt att konkurrera om arbeten eftersom informella kanaler dominerar dagens rekryteringsprocesser (Arbetsförmedlingen, 2013). Unga som lämnar olika typer av samhällsvård får ofta svårigheter att etablera sig på arbets- och bostadsmarknaden utifrån dåliga sociala och ekonomiska förutsättningar (Spånberger Weitz, 2011). Organiseringen och strukturen på dagens arbetsliv får konsekvenser för människor i marginaliserade positioner, till exempel individer som kommer från gymnasiesärskolan (Molin, 2008). Dessa elever har fördubblats det senaste decenniet och uppgår idag till cirka stycken (Socialdepartementet, 2011). Kraven på nya kunskaper och nya arbets- och verksamhetsformer riskerar att många funktionsnedsatta kommer till korta i konkurrensen med samhällets välutbildade ungdomsgrupp (Molin, 2008). Det behövs därför fler arbetsgivare som vågar anställa personer med funktionsnedsättning. Många arbetsgivare un- 6

7 derskattar dessutom de funktionsnedsattas kompetens och känner inte heller till de stödinsatser som finns tillgängliga (Socialdepartementet, 2011). Brittiska studier visar att personer med intellektuella funktionsnedsättningar som får ett arbete upplever positiva effekter rörande livskvalitet, välmående och självständighet (Beyer, Brown, Akandi, & Rapley, 2010; Jahoda, Kemp, Riddell, & Banks, 2008). Däremot verkar inte inträdet på arbetsmarknaden medföra samma positiva resultat för de sociala kontakterna (Jahoda et al., 2008). Men med hjälp av beteendestöd och arbetsträning ute i samhället kan beteendeproblem och social isolering brytas i positiv riktning (West & Patton, 2010). År 2007 fick dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen, Försäkringskassan, Skolverket och Socialstyrelsen ett uppdrag att formulera en gemensam strategi för att förbättra funktionsnedsattas möjligheter att försörja sig genom arbete. Syftet var att myndigheternas insatser ska koordineras bättre och att resurserna ska utnyttjas på ett effektivare sätt. I en rapport (Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skolverket, & Socialstyrelsen, 2008) presenterades femton förslag på åtgärder, med ett särskilt fokus på unga funktionsnedsattas möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Betoningen av insatser låg på tre olika övergripande områden att utveckla en bättre samverkan mellan myndigheterna, att stärka svaga länkar i rehabiliteringskedjan och att undanröja hinder i de olika myndigheternas regelverk. Ungdomsstyrelsens rapport Fokus12 I Ungdomsstyrelsens rapport Fokus12 redovisas resultat angående levnadsvillkor för unga med funktionsnedsättning (Ungdomsstyrelsen, 2012). Rapporten bygger på två riksrepresentativa slumpmässiga urval Ungdomsstyrelsens ungdomsenkät 2012 och SCB:s Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) Båda dessa undersökningar anger antalet unga med funktionsnedsättning till cirka 16 % av alla i åldern i Ungdomsstyrelsens enkät och år i SCB:s undersökningar. Socialstyrelsen utgår från att en funktionsnedsättning är kopplad till en person och inte behöver innebära ett hinder för individens utveckling. Men om miljön och omgivningen är otillgänglig på något sätt kan ett funktionshinder uppstå. I SCB:s undersökningar anger cirka 4 % i åldersgruppen år att de hade en funktionsnedsättning med funktionshinder. Rapporten visar att unga med funktionsnedsättning har en sämre situation på utbildningsområdet jämfört med övriga unga i åldersgruppen. De funktionsnedsatta har en lägre utbildningsnivå, de är mer missnöjda med sin skolgång och är oftare otrygga och rädda i skolan. En jämförelse mellan könen visar att tjejerna överlag har en bättre utbildningssituation än killarna. När det gäller arbete och försörjning så konstateras det i rapporten att etableringsprocessen är betydligt svårare för unga med funktionsnedsättning. Färre har ett arbete och det är vanligare med långtidsarbetslöshet och fler har aktivitetsersättning. Det visar sig också att en mindre del av de funktionsnedsatta har flyttat hemifrån och att de är mer missnöjda med sin boendesituation. Killarna i gruppen med funktionsnedsättning är i större utsträckning arbetslösa och långtidsarbetslösa jämfört med tjejerna. På hälsoområdet visar rapporten att unga med funktionsnedsättning har en betydligt sämre hälsosituation än övriga ungdomar. De är mer missnöjda med sitt liv, bedömer själva sitt allmänna hälsotillstånd som sämre, upplever mer stressrelaterade symtom och har oftare blivit mobbade eller utfrysta av sin omgivning. Det finns även brister i kompisrelationer och framtiden målas oftare i negativa färger. När det gäller stressymptomen så drabbar de i första hand tjejerna. Inom området inflytande och representation kan man konstatera att unga med funktionsnedsättning upplever att de i lägre grad har inflytande över sitt eget liv jämfört med andra i åldersgruppen. De är mindre intresserade av samhällsfrågor, de är mindre delaktiga i skolaktiviteter och kunskaperna om inflytande i arbetslivet och på fritiden är begränsad. 7

8 Unga med funktionsnedsättning deltar i regel mer sällan i fritidsaktiviteter än motsvarande övriga unga. De idrottar och motionerar mindre, de är i mindre utsträckning aktiva i föreningslivet och de upplever i större utsträckning brist på fritidssysselsättning. Tjejerna är mer aktiva än killarna inom kultur- och fritidsområdet. Ett problem för unga med funktionsnedsättning kan vara att tillgängligheten till fritidsaktiviteterna är begränsad. Utifrån den presenterade rapporten har Ungdomsstyrelsen identifierat tio prioriterade utvecklingsområden. Elevhälsan bör stärka sitt arbete gentemot unga med funktionsnedsättning. Arbetet mot diskriminering behöver förstärkas. Skolorna måste utveckla sitt arbete mot kränkande behandling. Rätten till särskilt stöd i skolan måste förstärkas. Studie- och yrkesvägledarna måste ges särskild kompetens för att kunna stödja unga med funktionsnedsättning. Skapa större möjligheter för praktik under utbildningstiden. Förstärk Arbetsförmedlingens arbete mot skolan. Se över möjligheterna till högskolestudier. Förstärk ungas och föräldrars kunskap om sina rättigheter och möjliga stödformer. Skapa tillgängliga mötesplatser och föreningsverksamheter som är anpassade för unga med funktionsnedsättning. Utred färdtjänst och kollektivtrafik utifrån de ungas perspektiv. Förbättra det statistiska underlaget avseende levnadsvillkoren för unga med funktionsnedsättning. Metoden Supported Employment (SE) Supported Employment (SE) innebär att en person med någon form av funktionsnedsättning får stöd för att etablera sig på den ordinarie arbetsmarknaden. Oftast innebär detta att en arbetskonsulent försöker stödja genom att (Antonson, 2008): skapa en bra dialog. rekapitulera individens historia. utgå från personens egna önskemål. ansvara för koordination och samordning av insatserna. skynda långsamt framåt. Metodens huvudtanke är att alla människor är arbetsdugliga oavsett funktionsnedsättning. Alla ska betraktas som medborgare med både rättigheter och skyldigheter. Det är viktigt att personen så snabbt som möjligt kommer från träningsfasen till en riktig anställning. Arbetskonsulentens arbete måste dessutom kompletteras med sociala stödinsatser från de berörda arbetskamraterna. Processen kan beskrivas i tre faser att nå, att få och att behålla ett arbete (Antonson, 2008). I en uppföljning av en verksamhet i Umeå för rehabilitering till arbete för personer med psykisk funktionsnedsättning enligt SE-metodik (Nygren, Markström, & Sandlund, 2009), uttrycker många deltagare att de har förändrats positivt som ett resultat av insatsen. De känner sig numera mindre rädda, de kan i större grad distansera sig från sjukrollen, de känner sig mer betydelsefulla och kunniga, de har upptäckt nya intressen och självförtroendet och självkänslan har stärkts. Deltagarna bedömer också SE-handledarnas bemötande och stöd som positivt och viktigt för insatsens resultat. En annan svensk studie (Germundsson, Gustafsson, Lind, & Danermark, 2012) visar att SE-verksamheter verkar vara mycket effektiva på så sätt att deltagarna har jobb i högre utsträckning, får en högre inkomst och blir mindre beroende av bidrag än en motsvarande kontrollgrupp. Deltagarna i interventionen uppnår även en större själv- 8

9 ständighet, en högre livskvalitet och en större grad av social inkludering. Inkluderingen på arbetsplatsen verkar dessutom sprida sig så att deltagarna också känner sig mer delaktiga i samhällslivet överlag (Barreira, Cohen Tepper, Gold, Dana, & Macias, 2011). I studier av SE-verksamheter i Irland, Finland, Portugal, Skottland, Holland, Spanien och Sverige dras slutsatsen att deltagarna i programmen visserligen vill ha ett stadigvarande arbete, men att motivationen för detta är starkt kopplad till hur denna inkomst påverkar deras ekonomiska bidrag från välfärdssystemet (Hasson et al., 2011; Salyers, Becker, Drake, Torrey, & Wyzik, 2004; Spjelkavik & Evans, 2007). Det visar sig också att många SEdeltagare jobbar deltid och att arbetet ofta är tidsbegränsat (Salyers et al., 2004; Spjelkavik & Evans, 2007). Detta bekräftas av en annan europeisk undersökning som konstaterar att drygt hälften av SE-jobben endast är temporära (Jordán de Urries, Beyer, & Verdugo, 2007). Därför kombinerar de flesta deltagarna deltidsjobb med olika ekonomiska bidrag och stöd från samhällets välfärdssystem (Salyers et al., 2004). Många internationella studier visar att stödinsatser utifrån SE-modeller verkar ge deltagare med någon form av funktionsnedsättning även svårt psykiskt sjuka en bättre konkurrenskraft på arbetsmarknaden (Becker, Xie, McHugo, Halliday, & Martinez, 2006; Bond, 2004; Bond, Drake, & Becker, 2008; Browne & Waghorn, 2010; Burns et al., 2007; Burns et al., 2009; Campbell, Bond, & Drake, 2011; Hoffmann, Jäckel, Glauser, & Kupper, 2012; Howlin, Alcock, & Burkin, 2005; Kregel, Wehman, & Banks, 1989; Latimer et al., 2006; Mawhood & Howlin, 1999; McDonnell, Nofs, Hardman, & Chambless, 1989; Salyers et al., 2004), men förutsättningen är att deltagarna är motiverade för arbete (Salyers et al., 2004). När psykiatriskt stöd och yrkesmässig vägledning och träning integreras ger detta deltagarna större chans att komma in på arbetsmarknaden, jämfört med om olika aktörer var för sig bidrar med insatserna (Cook et al., 2005; Rinaldi & Perkins, 2007). Det yrkesmässiga stödet hade störst betydelse för ett positivt resultat (Cook et al., 2005). Till viss del motsägs detta resultat av en studie som konstaterar att kompletterande yrkesträning inte förbättrar arbetsresultatet för de som samtidigt deltar i ett SE-program (Mueser et al., 2005). Brittiska studier (Heslin et al., 2011; Howard et al., 2010) fann endast mindre positiva effekter av SE-program för svårt psykiskt sjukas möjligheter att få ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. Detta avvikande resultat förklarar författarna med att den sociala och samhälleliga kontexten skiljer sig mellan olika länder och att det undersökta programmet inte var integrerat med den berörda psykiatriska hälsoservicen. Det har visat sig att för att nå fler personer med SE-metoden, kan insatsen med fördel kombineras med någon annan typ av stödverksamhet för funktionsnedsatta. Detta sänker nämligen oron för att våga kliva in i något nytt och okänt (Macias et al., 2006). Ett arbete gör deltagarna mindre uttråkade och ensamma och mer självsäkra och hoppfulla inför framtiden (Freedman & Fesko, 1996; Nygren, Markström, Svensson, Hansson, & Sandlund, 2011; Salyers et al., 2004). Att ha ett arbete ger både kliniska effekter och förbättrar individernas sociala funktioner (Burns et al., 2009). Därför är det viktigt att effekten av SE-insatser inte enbart mäts i ekonomiska termer, utan att man även tar i beaktande faktorer som egenmakt (empowerment), upplevd stigmatisering och engagemang i daglig verksamhet och samhällsliv (Bejerholm & Björkman, 2011). Det verkar vara en fördel att SE-verksamheten finns ute i det verkliga livet och att specialiserade arbetskonsulenter står för det stöd som krävs (Becker, Smith, Tanzman, Drake, & Tremblay, 2001; Freedman & Fesko, 1996). Ett starkt ledarskap och personal som tror på SE-metodens principer är nödvändiga förutsättningar för ett lyckat resultat (Marshall, Rapp, Becker, & Bond, 2008). Det finns studier som visar att SE-program är kostnadseffektiva i jämförelse med olika typer av skyddade verksamheter (Lewis, Johnson, & Mangen, 1998), men även negativa samband gentemot kostnadseffektivitet har rapporterats (Rogers, Sciarappa, MacDonald-Wilson, & Danley, 1995). 9

10 10

11 Projektet Transit Syfte Stiftelsen Actíva i Örebro län driver ett treårigt EU-projekt Transit i södra länsdelens kommuner (Kumla, Hallsberg, Laxå och Askersund). Förutom Actíva och de fyra nämnda sydnärkekommunerna stöds projektet av den Europeiska socialfonden, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och Sydnärkes utbildningsförbund. Syftet är att slussa in unga vuxna ofta med någon typ av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning på den ordinarie arbetsmarknaden. Målgrupp Projektet omfattar drygt ett 70-tal unga vuxna i åldern 18 till 29 år. Av dessa är cirka 70 % män och hälften av deltagarna kommer från gymnasiet/gymnasiesärskolan och den andra hälften har rekryterats via arbetsförmedlingen, socialtjänsten och kommunernas dagliga verksamhet. Gemensamt för målgruppen är att de har ett behov av särskilt stöd för att komma in på arbetsmarknaden. Arbetssätt På sina praktikplatser får deltagarna stöd utifrån metoden supported employment av fyra arbetskonsulenter från projektet. Denna samordnade insats krävs för att underlätta övergången (transition) mellan skola och arbetsliv. Det krävs en överbryggande verksamhet som kan bidra med arbetsträning, bedömning av arbetsförmåga och som kan erbjuda möjligheter att prova på olika arbeten med ett strukturerat och individanpassat stöd. Utvärderingar av projektet Utvärdering utförd av SERUS I en första nulägesanalys 2011 undersöktes deltagarnas syn på projektet så långt. Underlaget var en webbenkät som 17 deltagare hade svarat på och 10 stycken djupintervjuer. Vid tidpunkten för analysen fanns det 50 deltagare i projektet. Resultatet visar att de undersökta deltagarna trivdes och hade det bra i projektet. Projektet verkade också medföra bättre självkänsla och en större social gemenskap för deltagarna. Man kunde även konstatera en förstärkt kompetens bland de unga vuxna. I nästa utvärderingsfas under år 2012 sattes fokus på styrgrupp, arbetsgrupp och arbetskonsulenter. I projektet fanns då 78 deltagare av vilka 22 stycken var kvinnor. Totalt 16 personer hade avslutat projektet fyra personer av dessa hade fått anställning och tre studerade vidare. Datainsamlingen till denna halvtidsrapport (Hahn, Prans, Nilsson, & Nilsson, 2012) bestod av telefonintervjuer med 22 personer. Analysen visade att det fanns vissa samverkansbrister i projektet och ett lågt engagemang hos de samverkande aktörerna. Detta kan möjligen förklaras av otydliga rollbeskrivningar för deltagarna i styrgruppen och arbetsgruppen. Slutrapporten från juni 2013 visar att de tidigare samverkansbristerna är på väg att lösas genom en ny samverkansmodell mellan de inblandade parterna. Sammanfattningsvis konstateras också att det i maj 2013 fanns 76 deltagare i projektet varav 25 kvinnor. 24 deltagare har nått anställning och 16 personer har gått vidare till studier. Totalt har 127 deltagare varit med i Transit under projekttiden (Prans, Hahn, Jannesson, & Nilsson, 2013). C-uppsats från Örebro universitet Utifrån ett urval av frågor från den samhällsmedicinska enhetens enkätundersökningar Liv och hälsa 2008 och Liv och hälsa ung 2011, genomförde två socionomstudenter en studie med projektet Transits deltagare som population. Av 75 utsända enkäter besvarades 48 stycken, varav två var ofullständigt ifyllda. Så den slutliga svarsfrekvensen blev 61 procent. Resultatet 11

12 visade att Transit-gruppen i jämförelse med ungdomarna i undersökningen Liv och hälsa ung var mer överviktiga, upplevde mindre föräldrastöd, uppgav lägre allmänt hälsotillstånd, hade större sömnproblem och rapporterade en starkare negativ framtidstro (Schön & Stancu, 2012). 12

13 Metod Studiens syfte och fokus Personer med funktionsnedsättning hamnar många gånger utanför statistiken i de stora befolkningsundersökningarna. Orsaken kan vara att de har svårt att svara på enkäter beroende på språkliga kunskapsbrister eller någon intellektuell funktionsnedsättning. Psykiska funktionsnedsättningar som medför koncentrationssvårigheter kan också ge samma resultat (Handisam, 2012). Från Liv & hälsa-undersökningarna i de fem CDUST-landstingen har det visat sig att svarsfrekvensen på enkäten varierar mellan olika befolkningsgrupper. Kvinnor svarar i större utsträckning än män, medelålders mer än yngre och de allra äldsta, högutbildade mer än lågutbildade, svenskfödda mer än utlandsfödda och boende i småhusområden mer än de som bor i hyreshusområden. Unga vuxna män med låg utbildning är en grupp som har en lägre svarsfrekvens på enkäten (Lindén-Boström & Persson, 2010). Därför är syftet med denna studie att få en bättre bild av hälsoläget hos en grupp i befolkningen som oftast inte blir tillräckligt representerade i de stora befolkningsundersökningarna. Viktiga frågor att studera är därför: 1. Hur upplever unga vuxna arbetslösa funktionsnedsatta/-hindrade sin hälsa och sin sociala situation? 2. Hur upplever de det stöd som samhället ger för att de ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden? 3. Vad kan förbättras och förändras för att deras livssituation ska utvecklas i en positiv riktning? Population Intervjuer har gjorts med 6 deltagare i projektet Transit. Från början hade 9 personer tackat ja till att delta i en intervju, men 3 av dessa ångrade sig och föll således bort. Av de 6 som deltog var 5 killar och en tjej i åldrarna år. De intervjuade hade alla någon typ av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning och hade vid intervjutillfället varit inskrivna i projektet mellan ½-1½ år. Alla deltog i Transit som en åtgärd finansierad av arbetsförmedlingen. Datainsamling Datainsamlingen utfördes under andra hälften av november Intervjuerna gjordes i Transits lokaler och varade mellan minuter. Intervjuguiden innehöll ett 20-tal frågeställningar som berörde områdena skolgång, hälsa och livssituation, praktik och arbetsliv, projektet Transit, samhällets stödåtgärder och framtidstankar. 13

14 14

15 Resultat För att inte röja individernas identitet är de använda namnen i resultatredovisningen fingerade. Skolbakgrund Sven: För Sven var den teoretiska delen av skolarbetet det stora problemet. Han tycker att det var jobbigt att varje dag sitta still i skolbänken, istället för att röra sig och utföra något praktiskt. För honom var högstadiet väldigt stökigt. Vissa lektioner fick han vara i en mindre grupp och då fungerade det bra i de ämnen som han hade svårt för, som matematik och engelska. Sven fick trots denna insats inte fullständiga betyg från nian, eftersom han inte lyckades få godkänt i engelska och matematik. Han menar att han skulle ha behövt hjälp tidigare för att kunna klara mig bättre i skolarbetet. Redan på lågstadiet hade åtgärder varit nödvändiga, till exempel att få gå i en mindre grupp. Han började gå i en mindre studiegrupp först litegrann i sexan. Först i åttan fick Sven sin diagnos autism (Aspberger), vilket var för sent för att kunna hjälpa upp skolresultaten. Men han anser ändå att det var viktigt att få diagnosen, då det innebar att få gå i en specialgrupp med mindre folk, där man fick mer hjälp eftersom det fanns tillgång till fler lärare. Ove: Ove har inte klarat av att sitta i skolbänken hela dagarna och har haft svårt att lära sig saker. Men upp till sexan i skolan fungerade det ändå ganska bra. Sedan tog skoltröttheten över och han var mycket hemma istället för i skolan. Byte av skola och stadium gjorde att han inte hängde med, för det tog det lite längre tid för honom att lära sig. Han fick gå i en mindre grupp, men det fungerade ändå inte. Ove blev då utskriven från skolan på grund av all frånvaro, eftersom han nästan inte alls varit på lektionerna under högstadietiden. Detta innebar att han var hemma ett helt år utan undervisning. Sedan började han på det individuella programmet som kändes segt i början, men mot slutet var han närvarande varje dag. Ove menar att han främst är praktiskt lagd. Trots detta provade han på att läsa teoretiska ämnen igen, men det gick inte så bra. Skolan försökte hjälpa till, men det tog mycket längre tid att lära sig saker för honom jämfört med de andra i gruppen. Enligt honom kändes det jobbigt att se de andra komma fram fortare. Men han skulle gärna vilja ha gymnasiekompetens, för det krävs ofta detta när man söker arbete. Men han tror att om han får in en fot någonstans kan han förhoppningsvis skaffa sig goda referenser istället för godkända betyg. Ove har fått diagnosen lätt utvecklingsstörd som gjort att han har kunnat få mer hjälp. Han har även haft drag av autism, men enligt honom själv har detta försvunnit med åren och blivit bättre. Tidigare har han haft problem med att gå upp på morgonen, men det fungerar bra nu. Peter: Peter har haft mycket problem med ilska. Före högstadiet gick det upp och ned med mycket bråk. Han anser sig ha varit mobbad i alla år, men lärarna har inte brytt sig. De har sagt att de inte har sett något och kan därför inget göra. Han tycker att det inte är något problem med det praktiska, men han har svårare att hänga med i det teoretiska skolarbetet. Han har fått en, enligt honom, diffus diagnos benämnd ADHD. Fungerade bra i åk 7-8 där lärarna stöttade honom genom ett åtgärdsprogram. Men sedan försämrades stödet i åk 9. Han gick i en mindre grupp med fokus på svenska, engelska och matematik. Teorin varvades med praktik under delar av veckan. Främst gällde detta åk 9. Men Peter känner sig besviken över att lärarna i nian inte brydde sig om hans särskilda behov. Så resultatet blev att han inte fick fullständiga betyg från högstadiet. 15

16 Efter nian blev det gymnasiets individuella program i fyra år. Gick först på IV-bygg, men det lades ner och då blev det teoriplugg och praktik på ett byggvaruhus. Han har nu betyg i matematik för högstadiet, men inte i svenska och engelska. Peter vill gärna försöka klara av de andra ämnena också, men det kräver att undervisningen anpassas till hans tempo. Han behöver mycket stöd i skolarbetet eftersom ingen hemma kan hjälpa honom. Oroligt känner han av vissa brister i sina teoretiska kunskaper, bland annat har han svårt för att skriva. Detta kan givetvis göra det svårare för honom att få ett jobb, då han inte kan uppvisa fullständiga betyg. Klas: För Klas har matematik varit svårt och ett stort problem under hela skoltiden. Han har fått specialundervisning, men det har inte hjälpt. Detta resulterade i godkända betyg från grundskolan i alla ämnen utom i matematik. Trots att han fick undervisning i en mindre studiegrupp så lyckades han inte klara kraven. Han skulle behövt ännu mer stöd för att klara av matematiken. Efter grundskolan gick Klas fyra år på det individuella programmet. Första året där lyckades alla kompisar hämta in kunskaperna i matematik utom han och det tog hårt på hans självförtroende. De andra kunde då hoppa över till det vanliga gymnasieprogrammet, men han blev kvar på samma nivå som tidigare. Rikard: Rikard gick ut skolan för två år sedan och säger i intervjun att han hela tiden har haft det svårt i skolarbetet. Det har varit tufft att gå dit. Redan i grundskolan var det jättetufft. Han blev mobbad och kände ingen lust att gå till skolan. Vid sexton års ålder fick han veta att han hade dyslexi. Det gjordes en massa utredningar redan tidigare som dock inte visade något. Men i nian visade det sig att han hade dyslexi. Tyvärr anser han att han inte har fått den hjälp han skulle behövt för sina lässvårigheter. Han hade behövt sitta med en lärare som hjälpt honom med det han hade behov av. Första gången han fick lite extra stöd var i åttan. Men i nian körde det ihop sig och han var bara i skolan 1½ månad på en hel termin. Därför blev det många IG-betyg från nian. Sedan har han gått på särskolan och där fungerade det bra. Där fick han gå i en liten grupp och han trivdes bra. Det var positivt med mer praktiska inslag i undervisningen. Han kände sig lite orolig i början vid starten i särskolan. Varför ska han gå där? Men hans föreställningar om vilka som går där förändrades när han väl kom dit. Han fick underbara vänner där som han fortfarande har kontakt med. Han gick fyra år på särskolan och tog sedan studenten. Rikard menar att han hade behövt veta att han hade dyslexi tidigare i sin skolgång. Då hade han kanske kunnat få bättre hjälp för sitt handikapp. Men nu tänker han inte speciellt mycket på det längre, eftersom det blev så lyckat med särskolan. Rikard känner mig beredd att klara ett jobb. Han känner inget behov av någon speciell ny kunskap. Anna: Anna hamnade mycket efter i skolarbetet på lågstadiet. Det var jobbigt i skolan för hon hängde inte med i de andras tempo. Då blev hon förflyttad till särskolan. Där gick bara fem stycken elever och allt blev mycket lättare och roligare när hon fick jobba i sin egen takt. Tidigare var det rörigt och hon hann inte få den hjälp som hon behövde. Så efter avklarad skolgång i gymnasiesärskola anser hon att hon har den kunskap som behövs för sköta det jobb hon är på nu. 16

17 Hälsa och social situation Sven: Sven mår bättre nu sedan han slutade på restaurangen där han tidigare praktiserade. Där mådde han inte bra. Men han har hela tiden i tankarna att han måste ha ett jobb och det är viktigt att jobbet är bra. Att han trivs på jobbet är nästan allt. Han upplever en stress att han måste skaffa ett jobb. Det är främst han själv som tänker att han måste hitta ett jobb, men även omgivningen sätter en viss press. Sven menar att det skulle kännas konstigt om han inte skulle få ett jobb. Han tänker positivt att det kommer att lösa sig, men frågan är när? Han stressar sig själv för han vill få ett jobb så snabbt som möjligt. För närvarande lever han på aktivitetsstöd och eftersom han bor hemma hos föräldrarna så klarar han sig ekonomiskt utan problem. Men det skulle vara skönt att tjäna egna pengar och flytta hemifrån. Han vill leva ett självständigt liv och längtar efter en egen lägenhet där han kan klara mig själv. Sven ser inte sig själv som speciellt social och han gillar inte att småprata. Detta visar sig i att han inte så ofta är med kompisar, utan är mycket för mig själv. Ove: Just nu känner Ove att jobbet är viktigt för att han ska må bra. Det är viktigt att ha något att göra på dagarna. Annars skulle han bara sitta hemma och rulla tummarna. Ove har blivit lovad en anställning på den nuvarande praktikplatsen. Det känns toppen. Det praktiska lär han sig snabbt så det fungerar bra. Ove bor hemma hos sina föräldrar och har inte tänkt så mycket på att skaffa egen lägenhet. I alla fall inte än på ett tag. Han väntar först och främst på att få en fast anställning. Sen kan han spara ihop till möbler och sådant och fundera på om han vill flytta. Det skulle kännas bra att bli mer ekonomiskt oberoende av andra, men han trivs fortfarande bra hemma hos föräldrarna. Det skulle nog bli tufft att bo själv som situationen är just nu. Peter: Peters situation med omotiverad ilska har blivit bättre. Men det har varit mycket bråk tidigare. Blir han tillräckligt arg så ser han svart. Han har inte fått någon hjälp för att lösa problemet. Barnpsykiatrin har varit inkopplade, men de ansåg att han inte var nog hjälpbehövande. Enligt honom själv har han tränat mycket på att hantera ilska, men han känner fortfarande att det är ett problem. Han mår dåligt när han blir arg, men det händer inte så ofta numera. Peter bor fortfarande hemma hos föräldrarna. Men han vill flytta hemifrån och klara mig själv. I nuläget har han inte råd med en egen lägenhet. Därför vill han gärna skaffa ett jobb och gå eventuellt nödvändig utbildning. Klas: För Klas är det viktigt att få ett jobb och därmed en egen inkomst. Eftersom han bor hemma hos sina föräldrar vill han hjälpa till ekonomiskt. Han har i nuläget inga tankar på att flytta hemifrån. Han vill absolut inte gå hemma sysslolös hela dagarna, utan vill ha något konstruktivt att göra. På fritiden handlar det mest om kompisar och TV. Utan jobb och egen ekonomi känner han som att han är i händerna på andra människor, vilket blir ett negativt beroendeförhållande. Rikard: Rikard säger att han mår bra nästan varje dag. Han har en bra familj som stöttar honom och en flickvän och enorma kompisar som fungerar som ett skyddsnät. Han bor ihop med sin flickvän som skaffade lägenheten då hon fick jobb. Rikard uttrycker positiva känslor över att flytta 17

18 hemifrån, för nu känner han att han har startat sitt eget liv. Det känns också bra att ha en egen lön som skapar ett oberoende av andra. Anna: Anna är nöjd med livet i allmänhet och säger att jobbet är viktigt för att hon ska må bra. Utan arbete finns inget att se fram emot på dagarna och då är risken att man passiviseras. Hon har tidigare gått hemma arbetslös ett år och det fungerade inte så bra för henne då hon inte anser sig så bra på att ta egna initiativ. Då blir det långtråkigt i längden. Det känns också bra att tjäna egna pengar och inte behöva vara beroende av bidrag. Hon trivs med att bo i en egen lägenhet, även om det känns ensamt ibland eftersom hon inte har så många kompisar. Hon är mest med mina bröder och deras kompisar. De flesta kompisarna bor uppe i Stockholm, vilket gör det svårt att träffas regelbundet. Praktik och arbete Sven: Svens arbetslivserfarenhet handlar om olika praktikplatser som varit en del av skolgången. Han har bland annat praktiserat på restauranger, men klarade inte av stressen riktigt. Där är det ett tufft tempo i den verkliga situationen. Så det har inte funkat med stressnivån för då blir han helt slut. Därför kommer det inte att fungera med ett arbete i en restaurang. Problemet är att han inte har testat så mycket annat än restaurang. Han skulle därför behöva pröva lite olika andra yrken. Själv har han ingen egen idé om vad som skulle vara intressant. Det är svårt att veta hur de andra yrkena är. Han vill mycket gärna ha ett jobb, men nu vet han inte vad han vill göra. Att skaffa ett jobb är det som främst finns i tankarna. Jobbet är dock mest för att få en lön. För att han ska klara en anställning kan det behövas en viss anpassning av arbetet och han kan inte jobba mer än 75 %. Han behöver också en tydlig arbetsstruktur, så att han i förväg vet hur det ska fungera. Ove: Ove känner mig motiverad att skaffa sig en fast anställning. De arbetsuppgifter han har idag fungerar bra. Det kanske inte är så kul arbetsuppgifter, men de måste ändå göras. Det är positivt att han får jobba i sitt eget tempo och det finns alltid någon som kan hjälpa till om det blir för svårt. Han har en handledare som tar hand om honom på ett bra sätt. Peter: Peter vill ha jobb för att kunna flytta hemifrån och klara sig själv. Han har bara gjort praktik genom skolan och inte haft något sommarjobb. Han kan tänka mig att ta en lärlingsutbildning och kommer att ta första bästa jobb som han blir erbjuden. Men han har inte blivit erbjuden något fast jobb ännu. För att se vad han kan passa för har han gjort tester hos arbetsförmedlingen. Klas: Klas vill jobba med något som har med handel att göra, till exempel någon typ av butiksjobb. Men just nu vet han ingenting om vad som ska hända framöver. Tidigare har han gjort praktik som vaktmästare och även varit på dagis. Han tycker att det har fungerat bra. Han känner sig starkt motiverad för att jobba, men det verkar svårt att hitta ett jobb. Det är också viktigt att skaffa sig körkort, för det kan vara en fördel vid jobbsökandet. Arbetsplatsen måste anpassas för honom, för han kan inte stå upp alltför länge då balansen är dålig. Detta gör också att han bara kan ta en anställning på 50 %. 18

19 Rikard: Rikard har haft en provanställning under det senaste året. Från början var det en praktikplacering. Tidigare har han sommarjobbat fem år på en återvinningsstation. Han betonar vikten av att ha ett jobb. Det skulle vara jobbigt att sitta hemma och inte göra något. Hans flickvän gick arbetslös i ett år och han såg hur det påverkade henne negativt. Därför vill han inte hamna i samma situation själv. I dagsläget är han helt nöjd med det jobb han har, men vill gärna spara ihop till ett lastbilskörkort. Men det är så dyrt, så han måste lugna sig ett tag med det. Nu jobbar han 75 %, men siktar på att få en anställning på heltid. Nu är det bara att vänta och se om det kan bli en fast anställning. Han har nu en provanställning ytterligare ett halvt år framåt. Han behöver ingen anpassning på arbetsplatsen för att klara sina arbetsuppgifter. Anna: Anna har tidigare praktiserat inom äldrevården och ibland tyckte hon att det var lite långtråkigt. Hon har även sommarjobbat på dagis i tre år. Där trivdes hon jättebra. Hon känner sig motiverad för att jobba och trivs bra med den anställning hon har nu. Hon jobbar 75 % och vill för tillfället inte jobba mer. Det skulle bli för jobbigt med heltid. Det får inte vara en för stor arbetsplats för henne, för då kan det bli för rörigt. Hon behöver tydlighet och enkelt strukturerade arbetsuppgifter för att det ska fungera. Samhällets stödinsatser Sven: Sven förväntade sig att projektet Transit skulle hjälpa honom att hitta ett jobb. Framförallt behöver han hjälp med att organisera arbetssökandet, till exempel fixa tider och liknande. Projektet sköter kontakterna med arbetsförmedlingen. Han vill gärna ha ett stöd att få in en fot någonstans på arbetsmarknaden. Han har fått bra hjälp, men det känns som att det emellanåt stått väldigt stilla. Men det är klart att det är svårt att hitta ett jobb åt någon som inte vet vad han vill göra. Han tycker att han har det stöd han behöver, men att det känns lite osäkert just nu vad som ska hända härnäst. Ove: Ove hade svårt med motivationen i början och hade problem att komma i tid till praktikplatsen. Men sedan klickade det till när han såg att andra skötte sig och kunde komma vidare till en riktig arbetsplats. Så projektet har inneburit ett bra stöd. De kollade upp vad han var intresserad av och vilka kunskaper han hade. Praktiken har därför medfört en stor förändring för honom. Ekonomiskt har Ove aktivitetsstöd i nuläget och han tycker att det är tufft att klara sig på det. Men han slipper betala något hemma. Problemet är att han har fått halverad ersättning sedan starten i Transit. Peter: Peter tycker att projektet Transit har varit bra för hans liv. De har fixat praktik och skött kontakterna med praktikplatserna och hjälpt honom med en massa papper. Nu hoppas han på att arbetsförmedlingen kan bekosta en grundläggande utbildning till snickare för honom. Peter har också en kontaktfamilj som stöd och släkten hjälper honom mycket också om det händer något som han inte kan reda ut själv. Han har till exempel haft krångel med aktivitetsersättningen som borde ha höjts efter ett år i Transit. Peter säger själv försöka vara aktiv för att få den information han behöver. 19

20 Klas: Klas konstaterar att det har fungerat bra för honom på Transit. Han har fått det stöd som han har behövt. Det skulle ha varit tråkigt att gå hemma utan att ha något att göra. Men det har krånglat med aktivitetsersättningen. Han skulle ha fått högre ersättning, men det har inte fungerat. Det är svårt att klara sig på den nuvarande ersättningen, då han också vill hjälpa till hemma. Klas har kontakt med arbetsförmedlingen och det fungerar ok. Men det händer ingenting. Han har även kontakt med försäkringskassan och även det fungerar ok. Klas vill dock påpeka att det är viktigt för honom att visa vad han kan klara av på egen hand, för han vill känna sig självständig. Rikard: Trots att Rikard egentligen inte deltar i projektet längre har han fortfarande kontakt med Transit. Han trycker på att stödet från konsulenterna har varit toppen och är riktigt tacksam för den hjälp han har fått. Han är riktigt nöjd. Rikard säger att han klarade sig på aktivitetsersättning tidigare, när han bodde hemma hos mina föräldrar. Nu fungerar ekonomin fullt ut med egen lön. Han säger sig klara sig bra själv för närvarande, så det krävs inga kontakter med försäkringskassan eller socialtjänsten. Anna: Anna har varit med i Transit cirka 1½ år och har fått bra hjälp med praktikplatser. Hon är inskriven på arbetsförmedlingen och har haft möten med dem för att planera sin löneanställning. För närvarande får hon bostadsbidrag och aktivitetsersättning från försäkringskassan. Ekonomin fungerar bra i dagsläget, men det har varit lite struligt tidigare. Hon fick nämligen inte pengarna att räcka till i början när hon flyttade hemifrån. Hon behöver hjälp och stöd med att sköta räkningar och liknande och får det av en förälder. Framtidsdrömmar Sven: Sven drömmer om att få ett vanligt jobb där han kan trivas. För att det ska fungera är det viktigt med tydliga strukturer för de arbetsuppgifter han ska utföra. Han vill också gärna flytta till en egen lägenhet och tror inte att det blir jobbigt att flytta från familjen. Men det är klart att det är svårt att veta innan man har flyttat. Det kan ju bli vissa saker som man kommer att sakna. Sven har svårt att veta vad han själv kan göra för att lyckas med att få ett fast jobb. Han har svårt att tänka sig någon ny utbildning. Kanske är jobb på ett kafé en möjlighet i framtiden. Ove: Ove tycker att det för tillfället känns bra, men han vet ju inte hur länge han får vara kvar på jobbet han har just nu. Först och främst ville han bli bilmekaniker, men det var så många som var intresserade av att praktisera på bilverkstad och det fanns inte platser för alla. Problemet är också att han inser att han behöver mer kunskaper för att klara ett sådant jobb. Det krävs godkända betyg i engelska och matematik, för det är mycket manualer på engelska. Det är ett problem för Ove. Han är även osäker på om han skulle klara tidspressen på en vanlig bilverkstad. Men han är nöjd med det jobbet som han har nu, även han har varit lite bekymrad rörande hur framtiden ska komma att te sig. Ett orosmoln är att hans mamma vill att han ska bo kvar hemma hos henne, vilket skapar en ambivalent situation i hans utveckling mot ett självständigt liv. 20