Fråga oss!! Vi vet!! Skånska yrkesfiskare om det kustnära fisket FILIPPA SÄWE OCH JOHAN HULTMAN SERVICE MANAGEMENT LUNDS UNIVERSITET

Transkript

1 Fråga oss!! Vi vet!! Skånska yrkesfiskare om det kustnära fisket FILIPPA SÄWE OCH JOHAN HULTMAN SERVICE MANAGEMENT LUNDS UNIVERSITET

2

3 Fråga oss!! Vi vet!! Skånska yrkesfiskare om det kustnära fisket Filippa Säwe och Johan Hultman

4 Filippa Säwe och Johan Hultman Lunds universitet Institutionen för Service Management Universitetsplatsen 2 Box 882, Helsingborg ISBN Fotograf omslagsbild: Anneli Fredrikson. Övriga bilder: istock. Formgivning och tryck: Gunilla Albertén, Media-Tryck, Lunds universitet.

5 Sammanfattning Yrkesfiskarna inom det kustnära yrkesfisket utmed Skånes kust upplever sig vara sönderreglerade i sin yrkesutövning. Överbyråkratisering och myndighetskontroll på en detaljnivå kopplat till ett straffrättsligt ansvar begränsar den egna yrkesutövningen. Detta har lett till en utbredd känsla av uppgivenhet och utsatthet. Yrkesfiskarna har inte möjlighet att ta ansvar för sin egen situation. De upplever en tydlig brist på inflytande över fiskeriförvaltningen. Denna förvaltning upplevs som verklighetsfrämmande. De lösningar som yrkesfiskarna för fram handlar om en ökad frihet att själva bestämma över sitt eget fiske för att minska beroendet av den faktor som växlande väder innebär. Denna frihet skulle också avsevärt förbättra förutsättningarna att utveckla lokala ekonomier. Marknader för närproducerad fisk och förbättrad infrastruktur i hamnarna är önskemål som förs fram. Man efterlyser ett ökat engagemang från kommunerna. Det allra tydligaste kravet är en större respekt för den praktiska och platsbundna kunskapen. Det saknas möjligheter att förmedla denna kunskap.

6

7 Innehållsförteckning Bakgrund...7 Ansvar...11 Vem ansvarar för vad?...11 Byråkratisering uppåt väggarna...15 Ingen tar ansvar, ingen vill veta och det saknas sjövett...17 Lokal ekonomi - att ansvara för ett kulturarv och en resurs...23 Ett delat ansvar för en fin produkt...26 Inflytande...31 Dagens fiskepolitik förhindrar inflytande...32 Risken att förlora inflytande...35 Begränsat inflytande leder till besvikelse...37 Ett förändrat kvotsystem ger större inflytande att styra sitt fiske...39 Bättre dialog kan öka inflytandet...42 Reflektioner...47 Appendix 1 Respondenternas geografiska tillhörighet...51 Appendix 2 Enkätens försättsblad...53 Appendix 3 Sammanställning av enkätsvar...55

8

9 Bakgrund Denna rapport har sammanställts som en del av forskningsprojektet SoundFish. Projektet är finansierat av FORMAS (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande) och pågår Projektet behandlar förvaltningsmodeller för det kustnära fisket i Skåne. I projektet ingår forskare från tjänstevetenskap, biologi och ekonomi. Våren 2012 skickade vi ut en enkät till samtliga registrerade yrkesfiskare i Skåne som bedriver kustnära fiske (185 stycken, svarsfrekvensen blev 25 %). Enkäten var resultatet av ett samarbete mellan SoundFish och Länsstyrelsen Skåne. Vår kontaktperson på Länsstyrelsen var fiskeridirektör Johan Wangström. Enkäten tog sin utgångpunkt i det kustnära fisket i södra och västra Skåne. Många av frågorna kom att knyta an till EU:s reformerade fiskeripolitik. Här betonas en ambition att överlag öka det regionala inflytandet. I sammanhanget uttrycker EU att man kommer lägga allt större vikt vid arbetet inom fiskeområden, och att dessa sannolikt kommer att få ett inflytande över hur fisket ska förvaltas inom respektive område. 1 I Sverige finns idag 14 fiskeområden. Enkäten som skickades ut kom att täcka både ett område som redan är ett etablerat fiskeområde (Sydkustens fiskeområde) och en geografisk sträckning som ännu inte utgör ett sådant etablerat område, det vill säga den västra delen av Skåne, från Trelleborg i syd till Båstad i norr. Syftet med enkäten, vilket uttrycktes i enkätens inledningstext, var att undersöka intresset inom yrkesfisket för att bilda ett fiskeområde, fånga upp erfarenheter av att ingå i ett fiskeområde, samt att få information om vilka frågor som yrkesfiskarna själva ser som viktigast för utvecklingen längs 1 Enligt Jordbruksverket är ett fiskeområde antingen ett litet fiskesamhälle, ett område med låg folktäthet eller ett område där fisket har minskat. Fiskeområden har möjlighet att få stöd ur Europeiska fiskerifonden. Den som är verksam inom ett fiskeområde kan söka stöd för att utveckla nya produkter, nya marknader eller arbetssätt; skaffa sig kunskaper; skapa nätverk; eller skydda och bevara miljö- och kulturvärden i ett fiskeområde. (hämtat från jordbruksverket.se) 7

10 kuststräckan. 2 Enkäten berörde även det kustnära fiskets inställning till ett antal förvaltningsåtgärder med särskild anknytning till frågeställningar i fisket längs den skånska syd- och västkusten. Enkätens försättsblad finns bifogad som appendix 2. Enkäten innehöll tio öppna frågor med utrymme för egna kommentarer. Således fanns det utrymme för respondenten att utveckla svaret relativt fritt. Om svarsutrymmet på respektive fråga inte räckte till så erbjöds ytterligare plats i slutet av enkäten. Enkätens utformning uppmuntrade till kvalitativa svar där respondenten fick möjlighet att utveckla sitt svar efter egen lust och förmåga. Respondenterna är anonymiserade, men en geografisk nyckel (appendix 1) kopplar respondenterna till norra Öresund, södra Öresund respektive Sydkustens fiskeområde. Svaren har bearbetats i fyra led. Alla svaren skrevs först ner i en tabell där den lodräta axeln beskrev respektive fiskares fiske såsom val av redskap, fiskeinriktning, fiskeområde och fartyg. Den horisontella axeln utgjorde sedan svaren på de resterande nio frågorna. På detta sätt skaffade vi oss en första överblick av materialet. Därefter gjorde vi en sammanställning fråga för fråga. Denna finns bifogad som appendix 3. Detta resulterade i en relativt grov kvantifiering av svaren för att synliggöra de tydligaste dragen eller tendenserna yrkesfiskarna emellan. I ett tredje led bearbetade vi svaren i relation till två teman som vi tolkat fram ur svaren: ansvar och inflytande. Inom dessa två teman har vi sedan urskilt fem relaterade underteman eller spår. Det är viktigt att här betona att dessa teman är resultatet av upprepade genomläsningar av enkätsvaren. Sammanställningen utgår uteslutande från dessa röster och är således en sammanställning byggd underifrån. Citaten återges exakt så som respondenten valde att uttrycka sig. På vissa ställen har vi gjort förtydligande inom klamrar. Slutligen lyfter vi blicken och drar slutsatser av det tolkningsarbete vi gjort under rubriken reflektioner. 2 Här visade det sig att flera som redan ingick i ett fiskeområde inte upplevde att enkäten rörde dem. Vi gjorde därför ett nytt utskick med ett följebrev som förklarade att alla svar var värdefulla även från de som redan hade erfarenhet av att ingå i ett etablerat fiskeområde. 8

11 De förkortningar som förekommer är HaV (Havs- och vattenmyndigheten), WWF (Världsnaturfonden), SNF (Naturskyddsföreningen) och FiV (Fiskeriverket). Filippa Säwe och Johan Hultman Lunds universitet Helsingborg

12 10

13 Ansvar Ett hållbart fiske är en fråga om ansvar. Detta gäller på flera plan: ansvar för fiskeresursen, havsmiljön, det egna företaget, kollegor, traditioner, lokala ekonomier och kustsamhällen. I enkätsvaren framkommer flera aspekter av ansvarsfrågan. Ett bärande tema är att möjligheten att ta ansvar hänger ihop med respekt för praktisk kunskap och yrkesstolthet, liksom ansvarsfrågan i relationerna mellan fiskets olika intressenter. Vem ansvarar för vad? Det finns många som kan dela på ansvaret för det kustnära fisket. I ett ansvar som omfattar många olika aktörer är det viktigt att definiera rollerna och knyta ansvaret till ett specifikt kunskapsområde. Att ta ansvar innebär också möjligheten att bli hörd i olika sammanhang. I enkäten framkom yrkesfiskarnas egen roll som betydelsefull: Ge varje fiskare ett större ansvar, låt alla vara med och göra sin röst hörd i olika sammanhang. Det är alla som jobbar med detta dagligen som ser förändringarna. Både de positiva och negativa. Ta del av den kunskapen och låt fiskare känna den yrkesstolthet som dom förtjänar. (57) Den praktiska, konkreta kunskapen om hur fisket och dess förutsättningar förändras framhålls här som centrala för att kunna ta ansvar. Utan denna kunskap om faktiska förhållanden är det inte möjligt att ta ett reellt ansvar. Men citatet säger inte bara detta. Dessutom är det nödvändigt att det finns sätt att kommunicera denna kunskap. Om kunskapen inte kan förmedlas till myndigheter, och om den inte tas till vara i praktisk politik, finns det inga förutsättningar att tala om ansvarstagande. Respondenten gör också kopplingen mellan möjligheten att ta ansvar och möjligheten att känna en yrkesstolthet. Det blir därmed tydligt att dagens situation upplevs som präglad av ett omyndigförklarande, då det inte ges möjligheter för kustfiskarna att ta sitt ansvar. 11

14 12

15 I förslaget till en ny fiskeripolitik på europeisk och nationell nivå förs för närvarande en diskussion om förändringar i hur fiskeresursen ska förvaltas. Till skillnad från dagens system för tilldelning av fiskekvoter, talas det här om principen att tilldela varje enskild båt individuellt överförbara kvoter. Yrkesfiskarna själva talar i sammanhanget om personliga kvoter. Tanken är att dessa kvoter ska kunna säljas och köpas mellan enskilda båtar. Personliga kvoter kan uppfattas som en förvaltningsprincip där ansvaret tydligare knyts till den enskilde fiskaren. Med detta ansvar följer en frihet att själv bestämma när fisken ska fiskas. Enligt respondenten blir det därmed möjligt att sätta ansvarsfrågan i relation till praktiska kunskaper om platsspecifika omständigheter. På så sätt undviker man ett ansvarslöst beteende till följd av skrivbordsregleringar: Det jag reagerar på är att torskens fredningsperiod på vissa ställen är förlagd på sommaren. Jag hade sett fredning under dess lekperiod under vintern för att nå önskad effekt. / / Att fiska torsk under deras lekperiod när dom är fulla av rom alt. magra efter att ha lagt rommen är för mig totalt obegripligt om vi pratar om att det ska vara en metod som gagnar torsken. / / Dessutom tycker jag att personliga kvoter är att föredra även i torskfiske. Då tilldelas ett visst antal ton som fiskaren själv får bestämma över när den ska fiskas. På så vis kan utkast av fisk undvikas. (Detta utkast borde förbjudas då det inte gagnar någon.) (57) Citatet kopplar det ansvar som följer med individuella kvoter till en hållbar förvaltning av fiskeresursen. Att freda torsken under dess faktiska lekperiod blir då ett konkret resultat av möjligheten att ta ansvar. Likaså skulle behovet att kasta tillbaka fisk med inget eller negativt ekonomiskt värde för den enskilde fiskaren på grund av regleringar som tvingar in fiskaren i ett ansvarslöst beteende försvinna. I ytterligare ett uttalande framgår det att fiskarna själva har den ingående kunskapen om hur ett slags fiske kan slå ut ett annat. Att utnyttja lokalt förankrad, praktisk kunskap om fiskets förutsättningar blir då ett sätt att visa hur möjligheten att ta ansvar inte kan skiljas från en fiskeförvaltning på ekologiska grunder. Uttalandet visar återigen att ansvaret bör ligga hos den som har insyn och vet: 13

16 Minskar man trycket på en art ökar det på dom andra. Vi har stora problem med överfiske av stenbit i Sundet men fiskeriverket [HaV] har inte brytt sig om denna lokalt viktiga art. (47) Respondenten aktualiserar skillnaden mellan konkret och abstrakt kunskap. Det är bara konkret kunskap om lokala förhållanden som kan förklara den lokala ekologin. Dessutom antyds betydelsen av hur en förståelse av den lokala ekologin måste tas till vara för att kunna utveckla en lokal ekonomi. Stenbit framhålls som en lokalt viktig ekonomisk resurs, men denna resurs förstörs genom en okunskap hos beslutande myndighet. Kunskap och ansvar ges en ekonomisk dimension. Olika tankegångar om ansvarsfrågan, det vill säga vem som ansvarar för vad, ligger nära grundantagen kring olika möjliga sätt att förvalta fiskeresursen. Men det är inte självskrivet att den som känner ansvar eller till och med har ansvar också äger frågan om hur något ska förvaltas. Men i svaren framkommer tydligt att länsstyrelsen och fiskets egna organisationer är de främsta förvaltarna av fiskeresursen: Länsstyrelsen och fiskets organisationer ska förvalta fisket. Även kommunerna. Vi kommer ej ifrån miljöorganisationers påverkan lika bra att dom är med från början, Ansvar! För ett kustnära ekologiskt fiske. (73) Med miljöorganisationer syftar fiskaren i ovanstående uttalande till att organisationer som WWF och SNF skulle kunna vara med och övervaka att kvoter och effort efterföljs. När yrkesfiskarna tillfrågas kring vem som ska ta ansvar för fisket är det uppenbart att det är ett slags delat ansvar man refererar till. Citatet ges mot bakgrund av en otillfredsställande aktuell situation, och är en uppmaning att inkludera fler intressenter i ansvarstagandet för ett hållbart kustnära fisket. Ansvar blir därmed beroende av ett ökat samarbete men ett samarbete och en dialog från grunden, och inte som en process där aktörer med potentiellt motstridiga intressen kommer in vid olika tidpunkter. Det antyds även att kustkommunerna kunde ta ett större ansvar för fiskets förvaltning, då det finns såväl ett ekonomiskt som kulturbevarande motiv i att gynna ett kustnära ekologiska fiske. 14

17 Byråkratisering uppåt väggarna Den nuvarande förvaltningsmodellen kritiseras av de allra flesta som valt att svara på enkäten. Olika regleringar som dikteras från myndigheter med förvaltningsansvar anses mer eller mindre galna: Vad ska förvaltas? Vi får inte fiska fritt mer. Det är redan en förvaltning som är rent uppåt väggarna. (105) Citatet är ett svar med ironisk underton på hur man tycker att de befintliga förvaltningsverktygen påverkar i detta fall torskfisket och om man har några egna förslag. Uppenbarligen är regleringarna inte gynnsamma och man önskar ett mer fritt småskaligt fiske. Det blir tydligt hur regleringar som upplevs som verklighetsfrämmande omöjliggör ett personligt eller kollegialt ansvar för att bedriva ett hållbart fiske. De citat som hittills behandlats kretsar kring hur det krävs en specifik typ av konkret kunskap för att kunna ta ansvar. En konsekvens av detta argument är att ett ansvarstagande kan slå helt fel om det grundar sig på byråkratisk kunskap istället. Fiskestoppet för torsken i april är en reglering som just slår helt fel. Regleringen omfattar ett alltför stort område eftersom fisken i sundet inte leker på samma tid som fisken i södra Östersjön: Det kunde ju vara ett bra jobb för en byråkrat att ta reda på när torsken verkligen leker!! Fråga oss!! Vi rensar fisken var dag så vi vet!! (164) Bristen på praktisk kunskap blir här ett resultat av lättja. Det som behövs för en ansvarsfull politik är i princip bara att fråga dem som rensar fisken varje dag. Det är en inbjudan till byråkraterna : fråga oss, vi vet! Mer eller mindre explicit kan man utläsa av svaren att de allra flesta tycker att det småskaliga kustfisket bör förvaltas enligt principen fritt fiske. Detta antagande har sin tydligaste förankring i just ansvarsfrågan. Utgångspunkten är att ansvar här knyts till kunskap. När det storskaliga trålfisket förs på tal blir jämförelsen intressant. Oftast uppfattas detta fiske som inte lika ansvarsfullt. Hur kommer det sig? Var kan vi finna förklaringen till dessa uppfattningar? Kan frågan härledas till själva fiskemetoden i sig? Eller har trålfiskare generellt mindre kunskap om fiske och kan därför anses vara mindre ansvarsfulla? Hur kommer det sig? Är konsekvensen av att det små- 15

18 skaliga och det storskaliga fisket lyder under samma lagar den verkliga anledningen till att ansvarsfrågan slår fel? Nästa citat visar på spänningsförhållandet mellan det småskaliga och det storskaliga fisket. I detta fall blir regleringen verkningslös: Att förbjuda fisket under lekperiod är ingen lösning. Om man fiskar upp en torsk under lekperioden så kan den inte leka, men om man trålar upp den 2 månader innan lekperioden kan den heller inte leka. (45) Respondenten gör en koppling mellan torskens rörlighet och förutsättningarna för det lokala fisket. Fiskestopp överhuvudtaget spelar mindre roll när torsken trålas upp innan den fått chans att leka. Dessutom slår fiskestopp hårt mot det småskaliga fisket eftersom detta fiske är starkt reglerat i antal fiskedagar, vilket är 163 dagar per år. Om dessa dagar kunde förutses och planeras utifrån gynnsamma förhållanden så skulle regleringen inte vara lika ansträngande för den enskilde fiskaren. Men hårt väder och den egna fysiken kan försvåra fisket avsevärt. Regleringen av antalet fiskedagar blir då ett konkret exempel på hur en svårförståelig reglering förhindrar ansvarstagande. Underförstått i denna tankegång är att kustnära garnfiske är hållbart på grund av sin småskalighet och sitt beroende av lokalt förankrad kunskap. Ett ansvarstagande från myndigheternas sida som kunde relateras till de negativa resultaten av denna konkreta reglering vore att betala fiskaren för förlorad inkomst: Betalda fiskestopp på grund av förlorad inkomst! (167) Återkommande kan man i svaren på ett eller annat sätt utläsa att det råder påtagliga upplevda skillnader mellan det danska och det svenska förvaltningssystemet. Man förstår detta som mycket orättvist eftersom det danska förvaltningssystemet anses ge mer frihet till den enskilde fiskaren och är mindre tvingande i sina regleringar: Rent allmänt måste man ifrågasätta de svenska myndigheternas agerande när det gäller ålfisket, som satt ett minimimått på ålen på 70 cm, när Danmark har 48 cm som minimimått. Ålen vandrar ju från Sverige mot Danmark. Alltså har svenska myndigheter beslutat att svenska fiskare skall kasta ut ål som sedan simmar till danska fiskare i stället. Horribelt! (78) 16

19 Ansvarstagandet på nationell nivå blir i ovanstående uttalande beskrivet som horribelt. Citatet visar hur ansvar tas och vandrar mellan olika parter. Den svenska myndigheten tar sitt ansvar genom att ge direktiv kring minimimått. Den svenska ålfiskaren tar sitt ansvar och släpper ut ål som ligger under minimimåttet. Ålen vandrar vidare mot den danska sidan där den danska fiskaren tar sitt ansvar och fiskar upp ålen i enlighet med de minimimått som gäller där. De danska myndigheterna har i enlighet med sitt förvaltningssystem hittat förvaltningsverktyg som ska leda till ett fungerande fiske för den danske ålfiskaren. Om fisket sedan kan anses hållbart eller inte är en fråga som måste förstås och dryftas på alla olika nivåer och i alla olika instanser. Uppenbarligen är också ansvarsfullt fiske något som tolkas och förstås olika mellan olika länder. Ingen tar ansvar, ingen vill veta och det saknas sjövett När det delade ansvaret inte finns, innebär det att ingen tar ansvar. Problemet är inte att det uppstått en ansvarslös situation på grund av brist på kunskap. Det saknas inte kunskap, alla intressenter anser sig ha kunskap, om än av olika sorter. Det uppfattade problemet handlar snarare om en avsaknad av engagemang. I nästa citat talar respondenten om att det pratas och pratas utan att det görs någonting: Eftersom min far var fiskare, hans far och min morfar så har jag levt med fisket hela mitt liv. Det är inte som förr. Tänk denna Guds skapelse havet (Östersjön) snart är allt fiske borta. Anledning? Ingen bryr sig. Föroreningar med mera bara fortsätter. Mycket prat men åtgärder saknas. (70) Citat antyder att man förr i tiden hade mer kunskap åtminstone platsbunden, praktisk kunskap och att det därför var möjligt att ta ett större ansvar för fisket. Respondenten refererar dock inte bara till fiskarkåren, utan även till de näringar som på något sätt har anknytning till havet. I förlängningen finns här en förståelse av att det saknas en helhetssyn. Ingen tar ansvar för helheten, alla tänker på sitt. Här får man anta att även myndigheter räknas in i de ansvarslösas skara. Respondenten betonar vidare en inställning i dagens fiske som kan förstås som ett slags ovilja och nonchalans: 17

20 Här finns ingen torsk. Varför? Ingen har velat ta i detta. / / Allt är ett hån! (70) Bristen på engagemang ses som ett angrepp på den egna yrkesstoltheten och kunskapen om den lokala situationen beträffande resursen. Det är inte en ögonblicksbild som målas upp, utan en process som pågått under längre tid. Resultatet är tydligt: bristen på ansvarskänsla å den ena sidan, och svårigheterna att kunna axla ett ansvar å den andra, är en katastrof för lokala ekonomier. I nästa uttalande utgår man återigen från en jämförelse mellan hur det var förr och hur det är nu. Här är det emellertid inte myndigheter och förorenande verksamheter som adresseras, utan konsumenten. I sammanhanget talar respondenten om att få tillbaka en sund syn på fiskätandet. Idag äts endast filéer, menar man och ingen vet hur en fisk ser ut och ingen vill veta. Fisk är äcklig att ta i och den luktar äckligt : Idag äts endast filéer. Frågor som ex. Jag vill bara ha vita spättafiléer, för mina barn äter inget annat eller Om jag köper en torsk var ska jag slänga huvudet? (kan räkna upp fler icke verklighetsförankrade frågor). Att sälja sin fångst på hamnen är för nära konsumenten idag. Ingen vill veta att fiskpinnarna har varit en levande torsk, lika lite som dom vill veta att kotletterna varit en gris med knorr på svansen. Många upplever det som äckligt att ta i fisken samt att det luktar äckligt. Att få tillbaka en sund syn på fiskätandet är nog tyvärr omöjligt. Restauranger måste då sluta med att marknadsföra löjliga saker som torskrygg (vad gör man med resten som vilsen konsument) eller kalla sillen för strömming för att det skulle låta bättre. (57) En stor del av resonemanget handlar om osynliggörande. Dagens konsument är bortkopplad från värdekedjan från det att fisken dras upp till dess den ligger på tallriken. Här är det konsumenten, inte fiskaren, som förhindras att ta sitt ansvar för en sund och hållbar konsumtion. Orsaken är att konsumenten inte vet vad som händer bristen på kunskap om vad en fisk faktiskt är leder till ohållbar konsumtion. Ytterligare ett led i värdekedjan restaurangen får också ta del av skulden. Även här vilseleds konsumenten i vad en hållbar konsumtion innebär. Genom att saluföra en märklig styckningsdetalj ges konsumenten intrycket av att resten av fisken inte är 18

21 användbar. Inte bara värdekedjan utan även själva fisken osynliggörs för konsumenten, som därmed inte kan navigera ansvarsfullt. Citat kan också tolkas som att det uttrycker en skeptisk hållning till hamnförsäljning. Fisken kommer faktiskt för nära konsumenten och mellanhänderna som i andra uttalanden är av ondo tycks i detta uttalande fylla en viktig funktion. Om fisken ska bli ätbar bör den förädlas i så många led som möjligt tills den får formen av en panerad fiskpinne. Men inte bara den okunniga och naive konsumenten bör upplysas utan även andra kategorier av fiskare. Här saknas ett ansvarstagande i relation till andra slags fisken och fiskare. Okunskap kan vara en av anledningarna till det bekymmer som uppstår då man ska dela på utrymmet. När okunskap och brist på ansvar kopplas samman, väcks diskussionen om hur bristen på kunskap kan åtgärdas. Förslag om enklare utbildningar föreslås av respondenterna som åtgärd, men man vill också som i nästkommande uttalande visa att hårdare straff kan vara nödvändigt när man bryter mot reglerna till sjöss: Vid flera tillfällen har husbehovsfiskare satt över mina garn så jag tvingats skära av deras garn. Detta är allvarligt då det kan leda till stora bekymmer speciellt vid dålig väderlek. För min del har jag tagit reda på vems garn det varit och personligen upplyst om problemet. Det är endast okunskap som avhjälps med en lektion fiskevett. / / Jag tycker det borde vara på sin plats att ha någon typ av enkel utbildning, precis som vi fiskare har allehanda utbildningar i vårt yrke. Hur markerar man ut sina redskap, hur avläser man andras redskap, strömmar i vattnet hur påverkar det? Sjövett, säkerhet, hur man tar hand om sin fångst (tar inte bara krabbans klor och slänger ner resten i vattnet så den svälter ihjäl), vikten av att ha förståelse för de regler som finns för att stärka olika bestånd exempelvis hummerfiske. Hårdare straff för dom som bryter mot reglerna exempelvis dykare som plockar humrar och krabbor ur tinor eller skär ur nät. (57) Även turbåtsfisket ställer till med problem. Även här efterlyser man utbildning och kunskap. Generellt tror man att ett tydligare regelsystem för sportfiskarna skulle gynna fisket i sin helhet, för alla vill ju vara där fisken är: 19

22 Alla vill vara där fisken är så klart. Det gäller att komma överens. Pilkar och fiskedrag hör inte ihop med garnfiske. Vi får rätt mycket pilkar i våra garn. (128) Det är tidskrävande att få bort dessa och man skadar sig: På senare år har vi fått allt mer med pilkar i våra garn. Det är väldigt tidskrävande att få bort dessa ur garnen. Och om vi inte ser alla så blir det skador i fingrar och händer, som tur är har vi inte råkat ut för några allvarliga skador ännu men det är bara en tidsfråga. Jag förstår inte att de inte kan acceptera att vi ligger här och fiskar. (148) Konkurrens om det fysiska utrymmet i kombination med bristande respekt och kunskap blir här en arbetsmiljöfråga. Ett redan innan krävande arbete belastas med ytterligare faromoment. Lösningen skulle kunna vara att lära andra kategorier av fiskare att ta hänsyn genom att höja kunskapsnivån om yrkesfiskets villkor: Turbåtsfisket tar ej hänsyn till våra redskap och utmärkning. ( ) utbilda samt inneha tillstånd hade kanske fått dom att skärpa sig. (167) Utbildning och någon form av reglering och registrering är en väg. Begränsat tillträde kan vara en annan. En respondent vill gå så långt som att förbjuda vissa fiskeplatser för andra kategorier av fiskare: Stoppa sportfisket vid kuster. Stoppa turbåtsfisket på vrak. (106) Citatet antyder att de mängder fisk sportfiskare och turbåtsfiske drar upp är betydande. Konkurrensen om det fysiska utrymmet är i så fall kopplat till en konkurrens om en begränsad resurs. Ytterligare ett uttalande tydliggör denna koppling. Uppenbarligen finns det mer eller mindre fastslagna platser som så att säga ägs : Dom tar mina fiskeplatser (169) Ansvarsfrågan aktiveras i flera av ovanstående citat både som ett problem med bristande respekt för resursen och som en kommunikationsproblematik. Budskapet är tydligt: utbilda och samtala är vad som krävs för en utveckling mot ett hållbart fiske. Men här anas också en mer grundläggande problematik. Om olika kategorier av fiskare konkurrerar om en begränsad 20

23 21

24 resurs samtidigt som de agerar utifrån olika spelregler, blir det svårt för yrkesfiskarna att ta sitt ansvar för att bygga upp lokala ekonomier. De upplever sig inte ha den frihet som krävs för detta. Att skapa en plattform för kommunikation och samarbete i form av ett fiskeområde är åtminstone i teorin en möjlighet att förbättra situationen. Å andra sidan pekar många av svaren på att man upplever inga eller få konflikter olika fiskare emellan: 22 Inga större konflikter, man visar hänsyn för varandra. (49) Eller, kort och gott: Finns inga konflikter (110) I de fall man upplever övertramp och oansvarigt beteende från andra kategorier av fiskare kan dessa således avhjälpas med utbildning, tillstånd, större eller mindre regleringar samt straff. Ansvaret kan förstås och delas av många olika slags aktörer och det krävs någon form av minsta gemensamma värdegrund. Men det finns ännu en kategori aktörer i ekosystemet som fiskarna måste dela havet och fiskeresursen med, och det är sälen och skarven. Skarven som livnär sig på fiskyngel vid strandkanterna ger man inte mycket för. I nästkommande citat har den faktiskt inte någon plats alls i ekosystemet: Utrota Storskarven helt, hör inte till oss. (70) Sälen som fiskar lite längre ut till sjöss och som livnär sig på större fisk har blivit ett allt större problem. De är för många. De förstör fisken i näten och de skövlar haven på fisk. Yrkesfiskarna talar om ett rubbat ekosystem. I följande uttalande väljer respondenten dock att argumentera från ett annat håll: Naturvårdsverket kan inte inse att sälen lider, den magras, inte så konstigt här finns inte den mängd föda den behöver dagligen. / / Rent djurplågeri. (70) Sälsituationen beskrivs som ett djurplågeri eftersom sälen inte får i sig tillräckligt med mat. På så sätt vänder man på problematiken. Naturvårdsverket tar inte sitt ansvar; Naturvårdsverket är boven i dramat, inte sälen. Den

25 lider. Sammantaget blir problematiken därmed komplex. Olika kategorier av fiskare konkurrerar om fysiskt utrymme, en konkurrens som i sin tur associeras med tillträdet till en begränsad resurs. Olika kontroll- och regleringstryck på de olika fiskarkategorierna skapar en situation som inte upplevs som rättvis. Möjligheten att axla sitt ansvar för ett hållbart fiske blir då begränsad för yrkesfiskarna. Samtidigt finns det ytterligare konkurrenter om den begränsade resursen, nämligen säl och skarv. Dessa agerar helt oreglerat, något som tolkas som att berörda myndigheter uppvisar ett ansvarslöst beteende. Vi kan i sammanhanget tala om två system i obalans. För det första det rubbade ekosystemet, där samspelet mellan olika arter satts ur spel. Detta uppfattas i sin tur som ett resultat av ett byråkratiskt system som inte är ändamålsenligt. Konkurrensen om den begränsade resursen är inte på lika villkor fiskare emellan. Obalansen i de båda systemen förstärker varandra. Konsekvensen blir svårigheter för den enskilda yrkesfiskaren att kontrollera och ta ansvar för sin situation. Lokal ekonomi - att ansvara för ett kulturarv och en resurs Möjligheten att kunna ta ansvar för den egna ekonomin är viktigt. Enkätsvaren är entydiga; ett förvaltningssystem som inbegriper bidrag av olika slag är inte överhuvudtaget intressant. Fiskaren vill som andra samhällsmedborgare vara en del i ett fungerande system. En bidragstagare uppfattas uppenbart som en belastning och inget man eftersträvar att vara. Genom att bidra till och genom att vara en del av ett lokalt kretslopp blir man också en del av det större kretsloppet. Tankegången uttrycks tydligt i följande citat: Yrkesfiskare betalar skatt och håller kustnära hamnar levande vilket turister och boende i trakten uppskattar. Skapa förutsättningar för lönsamhet istället för bidrag. (55) I citatet blir det också tydligt hur social och ekonomisk hållbarhet hänger ihop i det kustnära fisket. De kustnära fiskarna har inte bara ansvar för ett hållbart fiske. De har också ansvar för att hålla liv i bygden, och därmed ett ansvar som sträcker sig långt utanför den egna yrkesutövningen. Nästa utsaga bekräftar samma sak: 23

26 Idag, i Sverige spelar småskaligt kustfiske nästan en kulturbevarande roll. Flera av våra små fiskesamhällen längs kusten skulle vara totalt ödelagda stor del av året om det inte var för den lilla fiskenäringen som håller hamnarna/samhällena levande. (57) Det kustnära yrkesfisket är till skillnad från industriellt fiske en lokalt förankrad verksamhet. Det gynnar samhället genom att ta ansvar för lokala ekonomier. Men det stora kretsloppet och det lilla går inte alltid ihop: Förr var det bara att gå till hamnen och köpa fisk, nu är de flesta fångster landningsanmälda på kilot vilket gör det svårt om några personer kommer och vill köpa fisk. Jag har uppmanat folk att beställa till nästa dag vilket gjort många arga. Man tror inte det är sant. (110) Att på grund av detaljregleringar i kombination med stort straffrättsligt ansvar inte kunna ta sitt sociala ansvar för den lokala ekonomin upplevs som absurt. Det ses som självklart att det lokalt förankrade fisket också ska gynna den lokalt förankrade ekonomin. I nästa citat uttrycks samma förhållande, och här görs bestraffningen i form av böter istället för i form av arga konsumenter explicit: Förr såldes fisken till befolkningen från båtarna men nu får man inte det om man då inte skriver en landningsrapport för varje försäljning för annars får man böter. (47) Respondenten antyder en progression i hur yrkesfisket blivit allt mer detaljreglerat och kontrollerat in i minsta detalj. Den nuvarande situationen lämnar inga öppningar för att utveckla lokala ekonomier. Det lilla lokala kretsloppet gynnas inte av allt för stränga byråkratiska regleringar. I det småskaliga fisket tycks den självklara regleringen istället ligga i ett slags naturligt ansvarstagande av resursen. I nästa uttalande talas det exempelvis i termer av omtanke om fiskeresursen : En kombination av mesta möjliga nytta för konsumenten, direkt från havet till bordet. Omtanke om fiskeresurserna och en möjlighet att livnära sig på fisket, utan att fiska stora mängder på ett skadligt sätt. Att fisken ska säljas lokalt och bort med regleringar som orsakar rovfiske. (47) 24

27 Respondenten visar på hur ett ansvarstagande för fiskeresursen är det som också gynnar konsumenten i slutändan. Det småskaliga fisket ska ha en småskalig och lokal marknad. Den viktiga förändring som många hänför till och som utgör en grundförutsättning för möjligheten att ta ansvar för den lokala ekonomin och samtidigt visa på omsorg för resursen ligger i ett mer eller mindre oreglerat kustnära fiske: / / att kunna fiska jämt under hela året, inga fiskestopp, utan ett jämnt uttag. (47) Frihet att själv bestämma över uttaget ger som resultat att det blir möjligt att ta ansvar för även den egna ekonomin. Frihet, ansvar och en högre grad av förutsägbarhet kopplas samman. I enkätsvaren är det tydligt att det är det lokala kretsloppet som är det avgörande för denna koppling: Målet bör vara att den kustnära båten fiskar till hemmamarknaden och anpassar fisket till efterfrågan. (47) Att kunna skapa en fungerande lokal ekonomi att kunna anpassa fisket till efterfrågan är naturligtvis omöjligt utan friheten att själv kunna ta ansvar för sitt fiske. Men möjligheten att få en fungerande handel i hamnar mellan yrkesfiskare och konsument kan försvåras när andra mer alternativa kretslopp kommer i omlopp. Fritidsfiskarna fångar färsk fisk till förmånligt pris: Ofta tar en fritidsfiskare med hjälp av ekolod upp mer torsk än en fiskebåt som drar garn. Det blir oftast oskattade inkomster på denna fisken. Å andra sidan ger det fisk av ofta mycket god kvalité. Konflikten ligger i att fritidsfiskaren tar kunder från yrkesfiskaren, då inkomsten inte beskattas och då det är en nöjesverksamhet säljs fisken ofta billigt. (47) Här görs kopplingen mellan konkurrens om en begränsad resurs på olika villkor respektive svårigheten att gynna lokala ekonomier tydlig. Fisket i sin helhet består av olika ekonomiska system med olika förutsättningar. De som är beroende av resursen för sin inkomst drabbas hårdast av dessa olikheter. Ett sätt att angripa problematiken kan vara att tydliggöra yrkesfiskets status som näringsverksamhet. I lokala ekonomier är kommunen en viktig och potentiellt stödjande aktör. Inom turismen är fritidsfisket en betydande attraktion, och det finns i enkätsvaren en önskan att även det 25

28 kustnära yrkesfisket kunde uppmärksammas som en viktig näring inom kommunen. I talet kring skapandet av ett fiskeområde kan möjligheterna målas upp så här: / / samarbete i turistnäringen och konferenser/team-building. Att hjälpas åt att skydda hotade arter. Att kommunen ser fisket som den näring det är. (47) Om kommunen tog sitt ansvar för att uppmärksamma det kustnära yrkesfiskets dubbla roller som skapare av lokala ekonomier och kulturbevarare, skulle ytterligare möjligheter för en ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar lokal utveckling kunna förbättras. Som citatet antyder hänger en sådan utveckling samman med ett utökat samarbete mellan olika intressenter, där kommunen ses som en viktig samordnare. Men det krävs att kommunen i sin tur tar sitt ansvar för att synliggöra det kustnära yrkesfiskets betydelse. Ett delat ansvar för en fin produkt Utvecklingen av lokala ekonomier kräver ändrade förutsättningar och ökad frihet för fiskarna att ta ansvar för en större del av värdekedjan mellan hav och tallrik. En del i problematiken som ligger bakom dålig lönsamhet för det enskilda företaget är hur denna värdekedja är osynliggjord för konsumenten. Om värdekedjan kunde packas upp och därmed synliggöras för konsumenten till exempel genom hamnförsäljning av fångst kunde det bli möjligt att ta ut ett högre pris: Om alla som åt sin middags fisk visste hur mycket jobb som ligger bakom (för den småskaliga garnfiskaren) hade konsument varit villig att betala för den fina produkt det är. / / Eller varför är det så komplicerat att få upprätta en enkel affär där man säljer sin (och sina kollegors) dagliga fångst? Låt elever på gymnasiet som är uppriktigt intresserade av detta kulturyrke få chans att praktisera sin skolgång ombord på fartyg/båtar och utbilda framtida fiskare i ekologiskt hållbart fiske. (57) I citatet ovan önskar man en förenkling av försäljning av fisk. Men man åberopar samtidigt en kunskapshöjande insats där alla inblandade parter på ett eller annat sätt fick insyn och kunskap om hur fisken fångas, då den fångas med garn. Kunskapen leder i sin tur till en uppgradering av den 26

29 garnfiskade fisken som en extraordinärt fin produkt. På så sätt lockar man nya generationers fiskare till vad man väljer att kalla för ett kulturyrke. Återigen är det dock en hård reglering som hindrar fiskarna från att axla det ansvar som är nödvändigt. Regleringen upplevs som svårbegriplig, och drabbar fiskaren i form av dålig lönsamhet samtidigt som konsumenten drabbas genom att inte få tillgång till en produkt av högsta kvalitet. Själva logistiken kring det småskaliga fisket är också en viktig ansvarsfråga och en central del av fungerande lokala ekonomier. Grossister, och här syftar man främst till den svenska sidan av sundet, betalar inte ett drägligt pris. Dessutom harmoniserar inte skalan i grossistledet med skalan på de lokala marknader man önskar ta ansvar för att utveckla. Här önskas insatser: Ett projekt det borde satsas på är att få hjälp att bli av med sin fångst till ett drägligt pris. T ex vid sillfiske ska det levereras flertalet ton innan en bil kommer och hämtar. Skulle man leverera själv till grossist, kan man nästan lika bra slänga fångsten i sjön, så dåligt betalt är det! Samarbeta med lokala krogar/restauranger så de kan köpa upp oavsett kvantitet eller sort. Ordna med bil som hämtar upp på olika hamnar oavsett mängd eller fisksorter. Gör det lättare för fiskare att få en servicestation på hamnen med ismaskin, redskapsbodar eller vad var och en kan tänkas behöva för att kunna fortsätta bedriva ett fiske lokalt. (57) Ekvationen är tydlig. Fler aktörer i första ledet innebär färre mellanhänder. På så sätt förkortar man vägen mellan producent och konsument. Fisken kommer snabbare från havet till tallriken och priset blir mer förmånligt för både yrkesfiskaren och konsumenten då färre mellanhänder ska ha sin del av resursen: Fler mindre grossister som säljer till kund = direkta leveranser till kund, färre mellanhänder så blir priset bättre och kvalitén till kund bättre. (57) Överlag är yrkesfiskarna inte reserverade inför fler aktörer på marknaden. Men de ska vara tydligt kopplade till den lokala marknaden, det vill säga till hamnförsäljningen. Det lilla kretsloppet är ett synligt kretslopp. Det är förslagsvis i hamnen som ruljansen ska ske: Öppet för nya idéer, gärna fler aktörer. (70) 27

30 I ett delat ansvar mellan olika slags aktörer blir det också viktigt att visa respekt. Under sommarhalvåret är det trångt i hamnen och det blir uppenbart att hamnen är ett utrymme som ska gynna olika slags aktiviteter såsom fritidssegling och yrkesfiske: / / sommartid belamras småhamnarna av båtar med folk utan respekt för att man utövar ett yrke. Det förtöjs framför, bakom, bredvid utan hänsyn till att båten ska ut klockan exempelvis fyra på morgonen. Om man knyter loss båtarna uppstår ofta otrevligt munhugg. Inte så man vill börja sin arbetsdag! Även vid lossning av fångst blockerar folk som vill titta och fråga. Det är i välmening men i 30 graders värme efter en dag till sjöss är det inte alltid lätt att svara med ett leende. (57) Respondenten beskriver i princip ett arbetsplatsintrång. En upplevd respektlöshet från tillfälliga gäster i hamnen försvårar ett redan från början kringskuret yrkesutövande. Problemet med bristen på ett delat ansvar är här kopplat till när hamnen är befolkad. Men samma mynt har ytterligare en dimension. Garnfiskad färsk fisk är en fin produkt året om. Problemet är att de små kusthamnarna avfolkas under höst, vinter och tidig vår. Då finns det inte längre någon lönsamhet i försäljningen av fisk i hamnen. Turister och sommargäster är de viktiga kunderna men de försvinner när det blåser kallt. Livsmedelverkets hårda lagstiftning hör också till de förbistrande omständigheterna: Problemen är 1. Kunderna (verksamheten gav endast lönsamhet under sommarhalvåret). Ortsbefolkningen gör sina inköp på stormarknaden där de gör sina övriga inköp. 2. Livsmedelsverket, näst intill omöjligt att leva upp till deras krav. (57) Frågan om det större ansvar som fiskaren kan ta om friheten att kontrollera en större del av värdekedjan skulle öka är alltså inte enkel utan komplex. Kommuner, andra myndigheter, gäster, andra fiskarkategorier, kollegor och andra intressenter med möjlighet att påverka havsmiljön är alla inblandade i att definiera vilka hinder och möjligheter som förs fram som viktiga. Avslutningsvis faller det delade ansvaret på att alla tar sitt ansvar att hålla havet rent. Främst myndigheter och miljöorganisationer måste agera: Rena havet / / Därefter utvecklas både fisket och alla andra näringar runt detta. Då kan vi tala om en framtid! (70) 28

31 I slutändan är det miljömässiga faktorer som sätter upp de yttre ramarna för hur lokala ekonomier och marknader kan utvecklas. Detta leder oss över till ett begrepp som på många sätt är förknippat med möjligheten att ta ansvar för någonting överhuvudtaget, nämligen inflytande över sin egen situation. 29

32 30

33 Inflytande I enkätsvaren och även i intervjuer vi tidigare genomfört med såväl yrkesfiskare som andra kategorier av fiskare är inflytande över sin egen situation ett helt centralt tema. I relation till fiskeripolitik och fiskeriekonomi på både EU-nivå och nationell nivå är detta likaså av största vikt. Den fiskeripolitik som hittills utmärkt EU och därmed också Sverige beskrivs i EU:s förslag till en reformerad fiskeripolitik som ett misslyckande. Överregleringar, en upplevd brist på kommunikation mellan fiskare och myndigheter samt en nonchalans inför praktisk kunskap om fiskets förutsättningar och konsekvenser framhålls här som grundläggande problem när det gäller det kustnära fisket. Allt detta begränsar möjligheterna att utöva inflytande över sitt eget yrke. Dessa problem har alltså uppmärksammats, åtminstone i retoriska sammanhang. Förslaget till en ny gemensam fiskepolitik för EU framhåller förbättrad kommunikation som ett viktigt medel att möjliggöra ett hållbart kustfiske. Nya förvaltningsmodeller där det regionala självbestämmandet ska få större plats pekar på ambitionerna att faktiskt låta planer för ökad kommunikation och samråd omsättas i praktiken. Inrättandet av fiskeområden kan ses som ett exempel på detta. Men steget mellan ord och handling är ofta stort. Ett tema i enkätsvaren är avsaknaden av reellt inflytande över den egna situationen som kustnära yrkesfiskare. Svaren som handlar om bristen på inflytande kan delas upp i två kategorier: för det första det aktuella läget kopplat till dagens fiskeripolitik, och för det andra framtiden i relation till inrättandet av ett fiskeområde i Öresund. 31

34 Dagens fiskepolitik förhindrar inflytande Yrkesfiskarna uttrycker i ett flertal sammanhang hur problematiskt det är att tvingas arbeta under ett regelverk som inte tar hänsyn till den praktiska kunskap som de själva besitter och använder sig av. Denna problematik formuleras i första hand som att det är den centraliserade beslutsnivån som skapar ett alltför stort avstånd mellan skrivbord och verklighet: Under nuvarande idiotiska regler önskar jag inte några att försöka bli yrkesfiskare i [det aktuella kustsamhället]. Jag har sett en generation tvingats sluta pga okunniga, verkningslösa beslut av såväl Fiskeriverket, Sjöfartsverket, Naturvårdsverket m.m. beslut som fattats över våra huvuden utan någon som helst diskussion trots att vi på plats är mest kunniga på området. (55) Citatet pekar på den nonchalans inför den egna yrkeskunskapen som respondenten upplever statliga myndigheter visar. Bristen på kommunikation pekas ut som roten till problemet. Häri ligger en förhoppning om att förbättrade möjligheter till dialog mellan beslutsfattare och yrkesutövare skulle kunna vända situationen till det bättre. Men citatet sträcker sig utanför den omedelbara upplevelsen av att för egen del vara inlåst i ett överbyråkratiserat regelverk. Respondenten lägger fokus på hur en hel generation av yrkesfiskare tvingats bort från sitt valda yrke. Med andra ord landar frågan om en havererad fiskeripolitik i hur en såväl geografiskt som traditionellt förankrad näring försvunnit som ett resultat av okunnighet. Samma brist på framtidstro kopplat till centraliserad styrning uttrycks av en annan respondent på ett sätt som inte lämnar mycket utrymme för tolkning: Det spelar ingen roll vad vi tycker. Småskaligt fiske har ingen framtid längre. Dom tog ett beslut på HaV om att stoppa laxfiske med krok. Det var den sista spiken i Noaks ark. Jag ser ingen framtid i detta fiske. Jag säljer så fort jag kan och lägger ner fisket. (105) Även här upplevs bristen på meningsfull dialog som orsaken till att det kustnära fisket inte ges förutsättningar att klara sig. Dessutom antyder citatet att den aktuella fiskeripolitiken gynnar andra typer av fiske. Centralisering, överbyråkratisering och brist på möjligheter till kommunikation får 32

35 konsekvensen att något som upplevs som hållbart och traditionsbärande aktivt motarbetas. Anledningen är att fiskeripolitiken är anpassad för andra typer av fisken än det kustnära: Jag kan inte se någon framtid för kustfisket med den fiskepolitik som HaV för. Sälarna har ju mer rätt till fisken i havet än vad vi fiskare har. (141) Respondenterna uttrycker tydligt hur regleringar som kommer uppifrån i en beslutshierarki förnekar kustnära yrkesfiskare möjligheten att få tillträde till fiskeresursen. Konkurrensen med andra kategorier av fiskare är en del av problematiken: / / fullständigt okontrollerbara fritidsfiskare. Enklare regler [krävs för en konkurrens om resursen på lika villkor]. (55) Problematiken upplevs också omfatta fiskare från den danska sidan av Öresund: Här är ett stort problem. Detta är ej konkurrens på lika villkor [i relation till danska kustnära yrkesfiskare]. Sverige lovar att stödja småskaligt fiske. Detta har jag mycket svårt att se. (129) Regleringarna av det småskaliga yrkesfisket snedvrider inte bara konkurrensen. Det förhindrar också utrymmet att öka värdet av fiskresursen genom exempelvis hamnförsäljning av fångsten: Ändrade landningsregler är det viktigaste för att sälja från båten. (47) Graden av inflytande över möjligheten att utöva sitt yrke kopplas alltså tydligt ihop med graden av reglering och byråkratisering. De begränsade möjligheterna att utöva sitt yrke och att utveckla det leder i sin tur tillbaka till ett ifrågasättande av själva yrkesutövningen. Grunden för ifrågasättandet är en upplevd brist på meningsfullhet när trygghet, förutsägbarhet i regelverket och yrkesstolthet inte längre kan tas med i ekvationen: Då fisket är en livsstil, ett kall, förr än ett jobb är det viktigt att man känner sig trygg och stolt över sitt val. Idag upplever jag inte att jag kan vara det med mitt yrkesval, tyvärr. / / husbehovsfiska så mycket du tycker är roligt, följ med i naturens växlingar och lär dig vad havet har 33

36 att erbjuda och ta vara på det. Utöver det skaffa dig ett jobb som kan finansiera din hobby, för yrket fiskare är redan fördärvat av byråkrater och politiker. (57) Respondenten pekar på flera betydelsefulla aspekter av vad begreppet yrkesstolthet innebär. Till skillnad från många andra yrken benämner han sitt jobb som en livsstil. Detta stämmer överens med hur flera andra typer av småföretagare på landsbygden ser på sina verksamheter. Glädje uttrycks också som en viktig ingrediens, något som associeras till frihet och flexibilitet. Den positiva laddningen som läggs i oförutsägbarheten när det gäller naturens växlingar kan kontrasteras mot den destruktivitet som tillskrivs regelverkets irrationalitet. Citatet kan tolkas som att överregleringen av det kustnära fisket aktivt förhindrar fiskarna från att utnyttja väder och vind. Det uppstår då en negativ spiral där regelverket sänker möjligheten att dra nytta av naturens variationer. Detta omöjliggör i sin tur lönsamhet i det enskilda företagets ekonomi: [Möjligheten att bedriva kustnära fiske beror på en] rundgång mellan dessa [faktorer]: 1) Tillgång på fisk. 2) Vindar o strömmar. 3) Pris man får för fisken. 4) Hur mycket tid måste man lägga för att få en inkomst. 5) Ekonomin, att köpa garn, hålla båten iordning, att hinna förädla. 6) Fiskeregleringar. (47) Yrkesfiskarna upplever sig vara fast i en överreglerad struktur som beror dels på ett alltför stort avstånd mellan sin egen verklighet och de myndigheter som sätter ramarna för denna verksamhet, dels på en centraliseringsprincip som lägger samma regelverk på fisken med helt olika förutsättningar. Enkätsvaren när det gäller sambandet mellan fiskeripolitik och eget inflytande ger ett tydligt intryck av uppgivenhet och utsatthet. Bristen på en fungerande och meningsfull kommunikation mellan yrkesfiskare och myndigheter är en central aspekt av problematiken. 34

37 Risken att förlora inflytande I förslaget till en reformerad fiskeripolitik ingår förändrade stödformer för det kustnära fisket. Inrättandet av fiskeområden är en del av detta. Tanken med dessa är bland annat att yrkesfiskare själva ska ta över en större del av värdeskapandet i kedjan mellan att dra upp fisken ur havet tills den hamnar hos konsumenten. Denna tanke antyder ett större inflytande än hittills över den egna verksamheten. Enkätsvaren där inflytande kopplas ihop med fiskeområden drar åt olika håll. Såväl risken att ytterligare förlora inflytande som möjligheterna med förbättrad dialog mellan olika intressenter tas upp. Att skapa ett fiskeområde innebär definitionsmässigt att avgränsa. Detta är både inkluderande och utestängande, och det kan också uppfattas som begränsande för den som inkluderas: Vet inte om jag ser några möjligheter i fisket idag, är rädd för att det kan stänga oss ännu mer och att vi inte kan fiska på våra traditionella fiskeplatser. (126) Inrättandet av ett fiskeområde förstås här som ytterligare en reglering som inskränker på den frihet som traditionellt förknippas med småskaligt fiske. Respondenten uttrycker en oro för att inte bara hämmas av byråkratiska regleringar, utan även att bli geografiskt låst. Att förhindras tillträde till traditionella fiskeplatser innebär också en nedvärdering av den praktiska kunskap om plats och ekologi som det kustnära fisket är beroende av. Ytterligare en farhåga är att uppstyckningen av kusten i avgränsade fiskeområden kommer att leda till centralisering och likriktning. Återigen är det rädslan för att traditioner och traditionell kunskap inte kommer att tillåtas leva vidare som kommer till uttryck: Rädslan över mer pappersarbete. Ökad rapporteringsskyldighet, hårdare regler som i längden stänger ute småskaligt fiske. Att någon inte inser att alla fiskezoner är högst olika med olika förutsättningar. Det skulle vara hemskt om reglerna skulle vara lika för alla områdena. Det skulle få förödande konsekvenser. Lika så om det skulle bli en enhetspolicy som gjorde att lokala fisketraditioner skulle försvinna. (57) 35

38 36

39 Citatet tydliggör kopplingen mellan platsbunden kunskap och det småskaliga fiskets kulturbärande roll. Det som hotar att göra denna koppling meningslös i framtiden är en ständigt ökande byråkratisering och, med den, en förskjutning från yrkesutövning till pappersarbete. Andra respondenter uttrycker samma sak utan vidare omskrivningar: Rent ut Trams! Ökar bara byråkrati. (70) Överlag uttrycker enkätsvaren en utveckling där graden av byråkratisering av det kustnära fisket kontinuerligt ökat. Möjligheten att inrätta ett fiskeområde ses inte som ett sätt att bryta, än mindre vända, denna trend: Ser inga möjligheter alls. Gamla FiV har sedan 2007 gjort ålfisket i Sverige mycket problematiskt. Sedan -07 har mitt ålfiske reducerats från ca. 270 dagar/år till lagstadgad begränsning på 90 dagar som ska användas i ett sträck (ej valfria under 1 år) samtidigt så kan danska fiskare fiska [vid] sidan av mina redskap utan några regleringar 365 dagar om året utan begränsningar. (129) Den geografiska avgränsning som ett fiskeområde innebär ses alltså som ett sätt att ytterligare sätta tvångströja på fisket genom hårdare regleringar och rapporteringsskyldigheter. Begränsat inflytande leder till besvikelse Inflytande över en plats handlar om att ha tillgång till platsen. Alla olika slags fiskare måste på ett eller annat sätt dela på utrymmet. I sammanhanget är det inte alltid det faktiska utrymmet det rör sig, till skillnad från när liknande resonemang kopplades till möjligheten att ta ansvar. Istället är det en fråga om attityd, om vem som har rätt till platsen. I nästkommande citat synliggörs två motsatta attityder. En som menar att här finns plats för alla och en som visar att kuststräckan tycks tillhöra enbart ett specifikt fiske. I detta fall sportfisket: Här finns plats till alla. Men här finns en kategori Sportfiskarna med handredskap, dessa vill ha kusten för sig själva. Spelar ingen roll om man är yrkesfiskare, husbehovsfiskare, vattenägare, dessa vill utestänga oss! (70) 37

40 Upplevelsen av att vara exkluderad leder till känslan av att endast kunna utöva ett begränsat inflytande. I citatet ovan poängteras en roffarmentalitet där vissa vill ta för sig mer än vad en rättvis fördelning skulle göra gällande. I andra fall är det begränsade inflytandet mer en fråga om hårda regleringar. En grundförutsättning för inflytande är att ha möjligheten att kunna göra sin röst hörd. När andra aktörer går in och bestämmer försvinner möjligheten till inflytande per automatik. Man förlorar sin röst: Jag är ålfiskare. Jag anser att jag inte har någonting att säga till om. Eu, fiskeriverket och sportfiskaren bestämmer över oss. ( ) har fiskat ål i 53 år, mycket besviken. (117) Tidsperspektivet är här liksom i många svar tydligt. Det har skett en försämring i hur yrkesfiskaren kan bestämma över sin egen situation. Men även ett framtida tidsperspektiv ter sig blekt när man upplever sig sakna inflytande. Möjligheten att påverka och ha inflytande i sina barns yrkesliv omintetgörs i reglering på EU-nivå. Möjligheten att då föra vidare en kultur och ett traditionellt yrke försvinner: Får inte överlåta mitt fiske till mina barn, enligt EU-regler. (63) På frågan om man skulle rekommendera fisket som yrke till nästkommande generation, var det ingen som kunde göra det. Oftast hänförde man till att det kort och gott inte fanns någon framtid alls för det småskaliga kustfisket. Överförmynderi och alltför reglerat fiske var de främsta förklaringsorsakerna. I citatet nedan blir det också tydligt att man är utsatt för ett ständigt ifrågasättande och risken för straff: Skulle inte rekommendera i nuvarande läge. Att bli måltavla för media och politiker och utsättas för riskerna om att få böter, är inget man vill utsätta sina barn för och det beslutet vill inte jag ha på mitt samvete. Det beslutet får de själva ta. (86) Uppenbarligen tillhör det småskaliga yrkesfiskarna en yrkesgrupp med mycket litet eller väldigt starkt begränsat inflytande på den egna praktiken. Att dessutom vara måltavla för maktinstanser i samhället såsom media och politik kan vara en förklarande anledning till att man börjar känna en tilltagande frustration och kanske även utmattning. Yrkesfiskarna uttrycker överlag en nästan enhälligt pessimistisk syn på sitt yrkes framtid. Detta 38

41 innebär dock inte att det saknas tankar om hur det egna inflytandet skulle kunna öka. Ett förändrat kvotsystem ger större inflytande att styra sitt fiske Att förvalta en resurs handlar om att klargöra hur olika dimensioner av denna resurs kan kopplas och förstås i relation till varandra. Fisket är en resurs som omgärdas och förstås utifrån sina specifika omständigheter och förutsättningar. I fisket väljer man att dela in resursen och förstå den i relation till ett slags kvotsystem. Kvot är kort och gott lika med den mängd som tillfaller någon efter en delning av tillgångar eller dylikt. Att få inflytande på hur denna delning ska gå till skulle innebära ett reellt inflytande på hela fisket som praktik. I uttalanden ställer man kvotsystemets logik i relation till fria fiskedagar: Minska gärna kvoterna men låt oss fiska när vi vill och kan så anpassar vi vårt fiske efter marknad och väder utan att tvingas ut i dåligt väder under de få dagar som vi får fiska med de bestämmelser som gäller nu. (184) Det är alltså inte mängden fisk som man blir tilldelad som är den primära problematiken. Det handlar snarare om det inflytande man själv har i förvaltningen av denna mängd. Respondenten efterlyser en flexibilitet i utnyttjandet av kvoten för att kunna få ut så mycket värde som möjligt ur sin fångst. Denna flexibilitet skulle också minska riskerna med yrkesutövningen och därmed förbättra arbetsmiljön för varje enskild fiskare. Bristen på flexibilitet och därmed även på inflytande kopplas vidare till ett alltför detaljerat system för tilldelning av kvoter. Fiskelicens tilldelas olika på olika slags fisk. Man kan ha en kvot på torskfiske men ingen alls på sill och så vidare. Detta är ytterligare en dimension i rådande förvaltningssystem: Då fler och fler restriktioner tillkommer på de olika typerna av fiske kvarstår nu endast sillen för att kunna få en ekonomi i fisket. Ju fler som tvingas fiska sill för att få en lönsamhet i sitt fiske ju mindre sill blir det till varje. För att lösa problemet skulle personliga kvoter på blandat fiske kunna vara en lösning. (57) 39

42 Personliga kvoter anser vissa skulle vara lösningen. I detta system styr man sitt fiske i relation till en individknuten kvot. Så som fallet är nu handlar det småskaliga kustfisket om att fiska så mycket du kan på din specifika fiskelicens i relation till fiskestopp och fiskedagar. I ett system med personliga kvoter förvaltar var och en sitt fiske och kan reglera åtkomst, tillväxt och kvalitet efter eget huvud. I nästa citat tydliggörs sambandet och här är det kvoten på sill man syftar till: De [sillfiskarna] måste ha en bra kustkvot att tillgå, både vår och höst. De bör själva förvalta kvoten. (175) Problematiken förstärks när nuvarande kvotsystem sätter stopp för att fiska sill till jul. Här ställs kvotsystemet i relation till en kulturell och traditionstyngd högtid. Argumentationen vädjar till ett allmänt förnuft och vedertagen praxis att ha sill på julbordet. På så sätt inkluderas mer eller mindre alla som följer den kulturella normen att äta sill på julen: Med dagens system får man inte fiska sill till jul till exempel för då är kvoten slut! (47) I det småskaliga fisket tycker man att alla bör tilldelas tillstånd att fiska sill. När inte så är fallet kringgår man förvaltningssystemet och fiskar tillsammans i en och samma båt: Ge tillstånd för sillfiske för samtliga. Just nu samarbetar vi genom att ha en båt iland och fiska med den andres. Detta fungerar mycket bra. (167) Ingen rår på vädret, således saknar fiskaren inflytande på den punkten. Att inte kunna ha inflytande över något som så avgörande påverkar den egna praktiken kan sägas vara specifikt för fisket. Däremot kan förutsättningarna förändras så att sårbarheten för vädrets växlingar minskar: Vädret påverkar när jag kan utöva mitt yrke. Därför bör man själv få ta vara på sin fångst när den tas upp, tills personlig kvot är fylld. (57) Som tidigare nämnts är fritt fiske ett starkt önskemål i riktning mot ett större inflytande. Det är olika hur man talar om detta fiske. Ibland nämns personliga kvoter men lika ofta problematiserar man inte fisket på detta 40

43 sätt eftersom man generellt sätt inte tycker att kvoterna är för snålt tilltagna utan räcker till alla. De behöver således inte allokeras till specifika ägare. Snarare är det fria antalet fiskedagar som lyfts fram: Fritt antal fiskedagar per år för garnbåtar, ökar försäljning samt aktivitet i hamnarna, till exempel restaurang och caféverksamheter. På så sätt kan även fisket planeras bättre. (167) Friheten att själv kunna bestämma och fatta beslut över den egna yrkespraktiken blir därmed helt central. Inte bara själva fisket, utan även möjligheten att få kontroll över en större del av värdekedjan och därmed över utvecklingen av lokala ekonomier, är beroende av detta inflytande. Här blottläggs en paradox i det kustnära fiskets situation. Detta fiske förknippas traditionellt med frihet och självbestämmande. Men den nuvarande inlåsningen i ett detaljerat regelverk motverkar detta. I nästa uttalande jämförs regleringen med andra löntagaryrken. Problematiken spetas på så sätt till men blir samtidigt svår att följa eftersom fisket så tydligt styrs av andra dimensioner. Vi får bara fiska 163 dagar på ett år, tänk om dom skulle säga till dig att du får bara jobba knappt halva året. Det är inte lätt då att försörja sin familj. (148) Respondenten går så långt att han ger ett kontorsjobb större frihetsgrader i att hantera sin egen ekonomi än yrkesfisket. Dessa dimensioner framkommer även i nästa citat som svar på frågan om hur yrket kan beskrivas för en kommande generation, och de ställs även här i relation till en osäker inkomst: / / naturnära, fritt, spännande ibland. / / mycket osäker inkomst på grund av regleringar och tillgång. (47) Bristen på inflytande leder alltså till osäkerhet, något som i sin tur förstärks av att nästan alla svar uttrycker desillusion och pessimism angående det kustnära yrkesfiskets framtid. Vad skulle kunna ändra på denna bleka uppfattning? Liksom för de frågor som väcktes i samband med svårigheterna att få ansvar över sin yrkespraktik och ett hållbart resursutnyttjande, kopplas frågan om ökat inflytande på olika sätt till kommunikation och dialog. 41

44 Bättre dialog kan öka inflytandet Inkluderingen och exkluderingen som följer av geografiska gränsdragningar uppfattas som en inskränkning av det egna inflytandet. Men modellen som ligger bakom fiskeområden innehåller också ökade möjligheter till samarbete och dialog. Detta uppfattas både som problematiskt och som hoppingivande. Det problematiska uttrycks som att vissa har mer inflytande än andra: Problem: Att några tar över och arbetar i eget intresse. (47) Möjligheter men även krav på samarbete aktualiserar relationerna mellan de kategorier av fiskare som på olika sätt konkurrerar om fiskresursen. I andra sammanhang där vi mött Öresundsfiskare hävdas det att de olika kategorierna av fiskare inte är konkurrenter utan vänner med olika åsikter. Men om ett samarbete upplevs som ett påbud uppifrån kan problematiken spetsas till: Vet ej, möjligheten är väl att jag kan påverka mera. Problem är nog om det ska ske tillsammans med andra som t.ex. sportfisket där finns så mycket mer pengar och pengar är makt. (148) Respondenten ser möjligheterna att få en ökad grad av inflytande över sin egen situation genom inrättandet av ett fiskeområde. Samarbete och kommunikation ger öppningar att påverka saker. Men i och med att det kustnära fisket upplevs som på gränsen att överhuvudtaget vara ekonomiskt möjligt, visar citatet även på en skepticism. Pengar har hittills varit detsamma som inflytande; varför skulle det inte vara så även framöver, även med nya förvaltningsformer? Andra respondenter tar fasta på möjligheter till dialog och avbyråkratisering de uppfattar att ett fiskeområde skulle kunna erbjuda. Att avgränsa ett geografiskt område och inom detta uppmuntra till samarbete mellan olika intressenter kan innebära att beslutsfattandet flyttas neråt i hierarkierna. Fördelen med ett fiskeområde blir därmed: att det tas mer regional hänsyn eftersom fisket bedrivs olika geografiskt samt bättre dialog mellan fiskare och myndighet och att beslut kan gå mycket snabbare. (86) 42

45 Till skillnad från mer skeptiska respondenter visar detta citat på hur uppdelningen i olika geografiska fiskeområden leder till att lokala variationer och särarter kan få större betydelse i fiskeriförvaltningen. Om beslutsfattandet flyttas neråt innebär detta att centraliserade regleringar kommer att spela mindre roll. Det egna inflytandet och därmed flexibiliteten och genomförandet av beslut och åtgärder underlättas då. Uppfattningen om det ökade egna inflytandet rör sig i flera olika dimensioner. Det föregående citatet handlar om relationen mellan kustnära yrkesfiskare och myndigheter. Men inflytande kan också innebära att den praktiska kunskapen om lokal ekologi får större utrymme: Mycket bra att det bildas fiskeområde så att vi småskaliga fiskare kan vara med och fatta beslut om exploatering och skydd av resurserna. (45) Här ses ökat inflytande som ett sätt att förstärka möjligheterna att framöver bedriva ett hållbart fiske utifrån den platsbundna kunskap yrkesfiskarna besitter. Möjligheterna att utnyttja olika typer av kompetenser och intressen tas också upp i tankar om samarbete och dialog inte bara inom utan även mellan olika fiskeområden: Det hade varit bra att få en dialog med andra områden. På detta sätt hade man kunnat ta hjälp av varandra i olika frågor. Man hade även kunnat ha specialgrupper som kunde jobba med olika frågor beroende på vad man är intresserad av ex. utveckling av redskap, arbetsförhållande, fiskars utveckling mm. (57) Här är respondenten inne på ett av de uttalade syftena med fiskeområden. Tidigare har stöd från EU prioriterat exempelvis investeringsstöd och kapacitetshöjande åtgärder. I den nya gemensamma fiskeripolitiken är tanken att fiskeområden ska fungera som kanaler för stödmedel. Dock kommer fokus att ligga på projektstöd snarare än på teknikförbättringar. Det är alltså satsningar på alternativa inkomstkällor för yrkesfiskare och en breddning av verksamheten som prioriteras framöver. Fiskeområden blir därmed ett forum för ekonomisk diversifiering och samarbeten mellan intressenter som kanske inte tidigare samarbetet. Enkätsvaren uttrycker en försiktig optimism över denna ordning: 43

46 De företag som mest behöver stöd har inte möjlighet att få det, då man behöver sätta in, eller låna kapital. I vår hamn har ett fiskelag fått massor av stöd, då de vet hur de ska söka och har ekonomi till att få stöd. Ja, det kan absolut ha en positiv betydelse med rätt styrning. (47) Under vissa förutsättningar ses alltså nya former av stöd som en möjlighet. Men återigen uttrycks en oro för att det är ekonomin som kommer att styra vem som får inflytande. Det behövs någon typ av styrning, eller snarare hjälpfunktion, för att garantera att alla får vara med att göra sin röst hörd och därmed vara med i beslutsprocesserna. Denna styrning kan ta flera alternativa former, och behöver inte betyda ytterligare regler och begränsningar: Stödet delas ut till enskilda ansökningar utan en övergripande plan, utan en vision för framtiden. / / För att leda till utveckling behövs det mål och visioner. I vår hamn styrs samarbetet fiskare emellan av en klick som jobbar egennyttigt. Det behövs funktioner som garanterar att allas intressen [tillvaratas]. (47) Gemensamma mål och visioner framhålls som nödvändigt av respondenten. Dialog blir därmed ett medel mot att egennytta tar över, och bildandet av ett fiskeområde ses som ett sätt att hitta ett forum för denna dialog. Vikten av att vara oberoende på olika sätt framkom som en viktig faktor i många av svaren. Inflytande kan i detta sammanhang relateras till olika grader av oberoende. I nästkommande uttalande leder inflytande till att vara självbärande - att inte hamna i beroendeställning: Om fisket ej kan överleva utan stöd är det bättre att det försvinner, allt måste vara självbärande. (129) Slutligen menar man att fiskarna själva bör få inflytande i utvecklingen av yrket. I detta uttalande blir det tydligt att den med mest kunskap också bör få mest inflytande. Speciellt när det rör sig om den handfasta utvecklingen av de egna fiskeverktygen: Låt fisket själv utveckla selektiva redskap utan inblandning av forskare och EU. Det är ju ändå fiskarna som ser vad som behövs göras. (78) 44

47 Sammanfattningsvis vill man få möjligheten att kunna ansvara för en hållbar utveckling. Småskalighet, lokala ekonomier och marknader samt platsbunden kunskap är nyckelbegrepp. Ett avslutande citat får representera hur majoriteten av respondenterna uppfattar det småskaliga fisket som ett ansvarsfullt fiske: Jag är mycket positiv till att vara med och utveckla fisket till ett mer miljövänligt samt ett för fisken sätt mer hållbart fiske. Själv anser jag att småskaligheten är viktig för framtiden samt att närfiskat är ett vinnande koncept i längden. (57) 45

48 46

49 Reflektioner De kustnära yrkesfiskarna i Skåne uttrycker två saker på ett tydligt sätt. För det första är det småskaliga fisket reglerat på ett sätt som missgynnar inflytande och ansvarstagande. För det andra finns det en vilja att använda den egna yrkeskunskapen för att utveckla ett hållbart fiske och lokala ekonomier. Enkätsvaren pekar mot att det småskaliga fisket inte är reglerat utifrån sina egna förutsättningar. Det är istället regleringar på en nivå som inte skiljer på olika typer av fisken som styr. Små- och storskaligt fiske lyder under samma regelverk, samtidigt som geografiska områden med olika förutsättningar regleras på samma sätt. Detta låser yrkesfiskarna i handlingsmönster de själva anser vara destruktiva. Situationen med en myndighetskontroll på detaljnivå kopplat till ett i sammanhanget stort straffrättsligt ansvar är något yrkesfiskarna vill förändra. Det är emellertid uppenbart att både myndigheter och de kustnära yrkesfiskarna vill samma sak: att ha ett hållbart fiske. När hållbarhet diskuteras, delar man ofta upp begreppet i tre dimensioner: den miljömässiga, den ekonomiska och den sociala. Miljömässig hållbarhet betyder att mänskliga verksamheter inte ska bedrivas på ett sätt som försämrar för kommande generationer att utnyttja naturens resurser. Ekonomisk hållbarhet antyder att ekonomisk tillväxt visserligen är viktigt för samhällets välfärd, men denna tillväxt får inte ske på ett sätt som försämrar den miljömässiga eller sociala hållbarheten. Social hållbarhet betyder att en samhällsutveckling ska vara solidarisk och inkluderande, ta hänsyn till olika platsers sociala särart och värna om individers och gruppers olika behov, värderingar och traditioner. Det är i praktiken inte konstruktivt att hantera dimensionerna var och en för sig. Detta ger oss anledning att reflektera över hur yrkesfiskarna själva uttrycker relationerna mellan hållbarhetens olika aspekter. Om det är något som praktiskt taget alla respondenter är överens om i relation till hållbarhet, är det att ett miljömässigt hållbart fiske är av allra största vikt. Man vill själva ta ett större ansvar för att skapa ett sådant fiske, 47

50 men en överbyråkratiserad förvaltning gör det omöjligt. Yrkesfiskarna har alltså inget inflytande över den miljömässiga dimensionen av hållbarhet. Detta är en central del i den framtidspessimism som enkätsvaren ger uttryck för. Yrkesfiskarna själva skiljer inte på miljömässig respektive ekonomisk hållbarhet. Argumentationsgången är följande. Den hårdhänta regleringen förhindrar fiskarna att utnyttja väder, strömmar och ekologi för att optimera fångstmängd och kvalitet utifrån sin egen platsbundna kunskap. Den fångst man får upp är inte lönsam och/eller möjlig att avyttra på lokala marknader. Inflödet av kapital till lokalsamhället uteblir därför. Resonemanget visar att de kustnära yrkesfiskarna anser lokala ekonomier vara nödvändigt för att få till stånd såväl ekologiska som ekonomiska system i balans. Ett viktigt första steg för detta är lättnader i regleringen av när man får fiska. Utan en sådan flexibilitet är det inte möjligt att dels följa, dels skapa efterfrågan på lokala marknader. Ett resultat av inlåsningen i ett kontraproduktivt regelverk är att yrkesfisket inte erkänns som en viktig näring. Detta osynliggörande får i sin tur konsekvensen att yrkesfiskets roll för social hållbarhet försvinner. Respondenterna poängterar att det kustnära yrkesfisket har en kulturbärande funktion. Om som de själva befarar småskaligt fiske försvinner, kommer det inte finnas något kvar som håller samman små kustsamhällen. Försvinner yrket så försvinner den sociala sammanhållningen under större delen av året. Social hållbarhet blir då inte en kontinuerlig process, utan en angelägenhet för besökare till platsen under en liten del av året. Den övergripande slutsatsen från studien är därför att yrkesfiskarna själva ser ett hållbart fiske som en helhet av miljömässiga, ekonomiska och sociala faktorer. Ökat ansvar och större inflytande över sin egen yrkesutövning ses som vägen att nå målet med hållbar fiskeriförvaltning. Med något enstaka undantag anser man att detta bör ske genom att ta större hänsyn till olika platsers särdrag i regleringen av det kustnära fisket, och ökade möjligheter att bygga denna reglering på yrkesfiskarnas praktiska kunskap om lokal ekologi och ekonomi. Bättre förutsättningar för dialog mellan olika intressenter, för samarbeten med att utveckla lokala ekonomier och för stöd att skapa en ändamålsenlig infrastruktur för detta är de önskemål som är explicita. 48

51 Denna studie har tydliggjort hur yrkesfiskarna själva upplever situationen för det kustnära fisket längs Skånes kust. Bland de reflektioner som studien väcker, vill vi avsluta genom att lyfta fram följande frågor: - Hur kan det kustnära fisket regleras utifrån sina egna förutsättningar? - Vilken infrastruktur behövs i hamnarna för att kunna utveckla lokala ekonomier? - Hur kan kustkommunerna synliggöra och gynna det kustnära fisket? - Hur kan yrkesfiskarnas kunskaper och kompetenser förmedlas och tas till vara i den framtida fiskeriförvaltningen? 49

52 50