Samverkan mot Social oro

Transkript

1 Samverkan mot Social oro Metodhandbok Jesper Lindblom Västerorts Polismästardistrikt

2 Förord Social oro är ett relativt nytt begrepp för ett fenomen som under de senare åren drabbat socioekonomiskt utsatta områden runt om i Europa. Projektet Metodhandbok för samverkan mot Social oro baseras på praktiska och teoretiska erfarenheter från flera olika sektorer och yrkesgrupper både på strategisk och operativ nivå. Vi anser att det är viktigt att värna om demokratin och arbeta demokratifrämjande med fokus på mänskliga rättigheter. Under arbetsprocessen med detta projekt har samarbete bedrivits med FoU Väst, Göteborgs Universitet och Malmö Högskola. Detta har möjliggjort för oss att sätta våra kunskaper och erfarenheter i ett sammanhang med samhällsvetenskapliga teorier och tidigare forskning. Metodhandboken är en vägledning där samhällsaktörer kan ta del av och implementera erfarenheter och framgångsrika arbetssätt i samverkan mot social oro. Metodhandboken innehåller inte ett exakt facit för hur samverkansarbetet ska genomföras eftersom varje kontext är unik, utan detta är en vägledning med fokus på långsiktigt samverkansarbete utifrån lägesbilderna; grön, gul, röd och orange. För att avgöra vilken lägesbild som råder används en checklista i syfte att analysera och bedöma varningssignaler/indikatorer till social oro. Metodhandboken innehåller även en förklaringsmodell som pekar på fem nivåer av multifaktoriella orsaker till social oro. Vi menar att för att motverka negativa utfall av multifaktoriella orsaker till social oro krävs tvärsektoriell samverkan från högsta strategiska nivå till lägsta operativa nivå. Projektet bygger på en utvärdering av samverkansarbetet i Järvaområdet samt lärdomar från studiebesök i Uppsala, Göteborg och Malmö samt London, Köpenhamn och Paris. Gemensamt för dessa områden är att de har drabbats av social oro i form av våldsamma upplopp, skadegörelse, anlagda bil- och skolbränder och stenkastning mot företrädare för samhället. Alla projektpartners som ingår i arbetet med metodhandboken är verksamma i de svenska städer som drabbats av omfattande social oro vilket gjort det möjligt att jämföra kunskap och erfarenheter utifrån olika kontext. Jesper Lindblom Kista, 11 juli 2013

3 Innehåll 1.0 INLEDNING BAKGRUND SYFTE OCH MÅLGRUPP STUDIER PROJEKTPARTNERS SAMVERKAN FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR SAMVERKAN LOKALT STRUKTURERAD SAMVERKAN HISTORISKT PERSPEKTIV FOKUSGRUPPEN SFI SOCIAL ORO FÖRKLARINGSMODELL TIDIGARE FORSKNING TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER NORMATIVA FÖRÄNDRINGAR I SAMHÄLLET HISTORISK TILLBAKABLICK ARBETSSÄTT LÄGESBILD CHECKLISTA GRÖNT LÄGE GULT LÄGE RÖTT LÄGE ORANGE LÄGE KOMMUNIKATIVT FÖRHÅLLNINGSSÄTT MEDIA ANLAGDA BRÄNDER FORSKNING OCH RAPPORTER SPRIDNING KONTAKT BILAGA

4 1.0 Inledning 1.1 Bakgrund I svenska städer finns flera områden där den socioekonomiska statusen är betydligt lägre än övriga samhället. Dessa områden har stora ungdomsgrupper och en förhållandevis hög andel ungdomar går ut skolan med ofullständiga betyg. Även arbetslösheten och kriminaliteten är högre än genomsnittet. I dessa områden pågår en normaliseringsprocess för kriminella attityder. Samverkansaktörer som arbetar i stadsdelarna har de senaste åren sett en tendens till att allt fler ungdomar avskärmar sig från det etablerade samhället och bildar subkulturer med egna värderingar, normer och lagar. Kriminalitet blir mer och mer acceptabelt i dessa områden och en allt större andel ungdomar tycks anse att brottslighet mot auktoriteter är ett naturligt beteende. Konsekvenserna blir att ungdomarnas chanser till att integreras i det svenska samhället minskar, samt att boende och samhällsaktörer upplever otrygghet och rädsla. Hög kriminalitet i ett område medför också att inflyttningar och etablering av näringsliv minskar eller uteblir. Detta leder till en självsegregering där området drivs av de dåliga krafterna vilket ytterligare försvårar integration för nyanlända personer. År 2004 var en orolig tid i Järvaområdet i Stockholm med flera upplopp med stenkastning mot samhällsföreträdare. Rikspolisstyrelsen sammankallade därför till konferens där man bjöd in andra städer med liknande problematik. Konferensen kallades för Polis i mångkulturellt område. Där tog deltagarna del av varandras erfarenheter kring att arbeta i ett mångkulturellt område. Det fanns en okunskap kring hur man som polis skulle förhålla sig till ungdomarna i dessa områden. En av lösningarna som diskuterades var samverkan. Det var viktigt med en bred plattform där samhällsaktörer kunde diskutera erfarenheter utifrån olika kontext. Göteborg delade med sig av ett framgångsrikt samverkanskoncept som kallades Ung och trygg i Göteborg. Efter konferensen beslutade Västerorts Polismästardistrikt att starta upp Ung och trygg på Järva. Projektet avvecklades sedermera år 2007 då projektledaren togs i anspråk för andra arbetsuppgifter och deltagarna inte längre ansågs engagerade och aktiva. En annan bidragande faktor till avvecklingen anses vara stadsdelsförvaltningens omorganisation efter maktskiftet i Riksdagsvalet år Trots misslyckandet med Ung och trygg på Järva såddes ett frö hos aktörerna. Långsamt utvecklades samverkansarbetet i en positiv riktning då man började förstå fördelarna med att arbeta tillsammans. Polis, stadsdelsförvaltningar och goda krafter skapade olika forum där diskussion kring samhällsproblem möjliggjordes. Samverkan i Järvaområdet har byggts upp successivt, både i projektform och i den dagliga linjeverksamheten. 1

5 Idag finns ett brett nätverk med samverkansaktörer som har god kunskap om varandras roller och arbetsuppgifter. Man har tagit lärdom av de tidigare misslyckade försöken till samverkan vilket bidragit med viktiga erfarenheter för framtiden. År 2011 startade arbetet med projektet; Metodhandbok för samverkan mot Social oro. Projektet är EUfinansierat av Integrationsfonden och ägs av Polismästaren i Västerorts Polismästardistrikt. Projektpartners är Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltningar. I projektet ingår även nyanlända tredjelandsmedborgare. En referensgrupp är knuten till projektet med deltagare från polismyndigheterna, kommunerna och stadsdelsförvaltningar i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö, samt Polisutbildningen och Brandskyddsföreningen. Samarbete har även bedrivits med FoU Väst, Göteborgs Universitet och Malmö Högskola. 1.2 Syfte och målgrupp Syftet med metodhandboken är att sprida erfarenheter och framgångsrika arbetssätt i samverkan mot social oro. Målgruppen är främst samverkansaktörer inom polis och kommun, där skola, socialtjänst och fritidsverksamhet ingår i kommunens ansvar. Andra användare kan vara brandförsvaret, ansvariga för kollektiva färdmedel, trossamfund, ideella organisationer, goda och relevanta krafter samt vissa yrkesutbildningar som t.ex. polisutbildningen och socionomprogrammen. Målet är att nyanlända personer ska ha goda möjligheter att integreras i det svenska samhället och att fler ungdomar ska gå ut skolan med fullständiga betyg och öka sina möjligheter att bli självförsörjande som vuxna. Det borde innebära en minskad grogrund för social oro, kriminalitet och utslagning bland unga i framtiden. 1.3 Studier Fältstudier i Järvaområdet utfördes i områdena Rinkeby, Tensta och Husby med fokus på vilka samverkansformer som tillämpades och vilka samverkansaktörer som medverkade i dessa. Syftet med studien var att åskådliggöra framgångsrika arbetssätt inom samverkansområdet samt vilka fallgropar som bör undvikas i ett samverkansarbete. Fältstudien utgick från kvalitativa semistrukturerade intervjuer, observationsstudier samt enkätstudier. Respondenter var personer som projektgruppen identifierade som nyckelpersoner för samverkansarbetet i Järvaområdet. Studiebesök genomfördes även i svenska och europeiska städer som drabbats av Social oro. De städer som besöktes är Uppsala, Göteborg och Malmö, samt London, Köpenhamn och Paris. Den information som inhämtades från respektive stad präglades av vilka personer vi träffade, vilken roll de hade i sin organisation samt hur studiebesöket planerades. Genom att samla in nya 2

6 erfarenheter och kunskap från städerna var syftet att styrka, avfärda och utveckla samverkansarbetet i Järvaområdet. 1.4 Projektpartners Samverkansarbetet i Järvaområdet mellan polisen och andra aktörer har byggts upp successivt under åren. År 2010 tog dåvarande chefen för närpolisverksamheten Ditte Westin initiativet till en projektansökan hos Integrationsfonden för utvärdera det samverkansarbete som gjorts på Järva och inventera andra goda erfarenheter i omvärlden. I september 2011 startade projektet med Västerortspolisens polismästare som projektägare och Johnny Lindh, kommissarie Västerortspolisen, utsågs till projektledare. Projektpartners var Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta Stadsdelsförvaltningar (SDF). En styrgrupp bildades med kommissarie Jörgen Karlsson, närpolischef i Kista, Per Granhällen, säkerhets- och brottsförebyggandestrateg inom Rinkeby-Kista SDF och Eva-Britt Leander, samordnare för samverkan kring barn och unga inom Spånga-Tensta SDF. En projektgrupp bildades även bestående av analytikerna Nina Axnäs och Annica Nord samt Bilger Ulug-Calisir som projektadministratör. Övriga medverkande var Dejan Stankovic, Rinkeby-Kista SDF och Michael Frejd, Spånga-Tensta SDF, Amina Qvist, brandinformatör vid Kista Brandstation och Roger Roffey från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) i egenskap av sakkunnig samt ekonomen Anette Behm. Den första delen av projektet bestod i att utvärdera samverkansarbetet i Järvaområdet samt inventering av andra goda erfarenheter i övriga Sverige och Europa. Under hösten år 2011 genomfördes studieresor till Uppsala, Göteborg, Malmö, London, Köpenhamn och Paris. 3

7 Gemensamt för dessa städer är att de har upplevt liknande problem. Våren 2012 presenterades EU-rapporten Utvärdering av samverkan för att förebygga social oro i Järvaområdet. Hösten år 2012 inleddes den andra delen av projektet som syftade till att strukturera den inhämtade informationen och upprätta en internetbaserad metodhandbok. Jesper Lindblom, studerande vid sociologiska institutionen på Stockholms Universitet projektanställdes för detta uppdrag. Samtidigt bildades en referensgrupp med representanter från Västerortspolisen, Stockholms Stad, polismyndigheterna och kommunerna i Malmö, Göteborg och Uppsala samt Polishögskolan och Brandskyddsföreningen. Referensgruppen har bestått av: Johnny Lindh, projektledare Västerortspolisen Camilla Almlöf, projektadministratör, Västerortspolisen Dejan Stankovic, Rinkeby-Kista SDF Michael Frejd, Spånga-Tensta SDF Jörgen Karlsson, Västerortspolisen Per Granhällen, Rinkeby-Kista SDF Eva-Britt Leander, Spånga-Tensta SDF Katarina Aspegren. Polismyndigheten i Skåne Mats Brandström, Malmö Stad Even Magnusson, Polismyndigheten Västra Götaland Anette Hillskär Malmfors, Göteborgs Stad 4

8 Ulf Lundgren, Polismyndigheten i Uppsala län Ida Bylund Lindman, Uppsala Stad Sara Lind, Stockholm Stad Hanna Lagerholm, Polishögskolan Björn Björkman, Brandskyddsförenigen Den tredje delen av projektet med start september år 2013 har till syfte att sprida metodhandboken genom egna arrangerade spridningskonferenser, deltagande i konferenser och utbildningar som arrangeras av olika tänkbara målgrupper och genom internet. Eftersom metodhandboken är översatt till engelska kommer den att bli tillgänglig även för internationella besökare på internet. Under spridningsdelen av projektet kommer referensgruppen att fortsätta sitt arbete och utökas med bl.a. Tanja Ståhle, Länsstyrelsen i Stockholms län och Rainar All, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). 2.0 Samverkan Samverkan bygger på tanken om att människor lever i större sammanhang eller i ett system. Alla agerar utifrån sin egen känsla av sammanhang. Var och en förstår och gör sin omgivning begriplig utifrån gjorda kunskaper, tidigare erfarenheter, fördomar och fantasier. Aktören handlar utifrån hur man tolkar sin egen omgivning, sin livsvärld. Hur man handlar beror på vad som upplevs möjligt och hanterbart. Det var Aron Antonovsky som myntade begreppet känsla av sammanhang, KASAM, förståelse, hanterbarhet och meningsfullhet. Samverkan bygger på systemteori där fler aktörer påverkar skeenden. Grundläggande för all samverkan är att problem upplevs som angelägna, motiverade och behöver hanteras av flera parter. För att samverkansarbetet ska fungera måste aktörerna veta hur man samverkar och inneha samverkanskompetens. Kompetensen bygger på ett genuint intresse, nyfikenhet, lyssnande och prestigelöshet. Samverkansaktörerna behöver vara beredda på att tillägna sig ny kunskap, dela med sig av sin kompetens och vara nyfiken på vad och hur andra kan bidra. Verkliga samverkansaktörer är positivt inställda till att vid behov omdisponera och omorganisera sitt arbete samt att hitta nya arbetssätt och förhållningssätt. 5

9 Till att börja med krävs det att samverkansaktörerna tillsammans skapar en gemensam lägesbild/uppfattning av det upplevda problemet och tillsammans definierar målbilden. När man definierat lösningen på problemet måste alla ställa sig frågan om det är hanterbart och går att lösa. En del problem kan synliggöras och hanteras medan vissa problem får man acceptera och förhålla sig till. Det är viktigt att utgå från sin egen verklighet och sina faktiska resurser. Ofta är problem komplexa och består av flera sammanvävda problem. Rangordna problemen och diskutera vilka lösningar som är viktigast att ta itu med först. Därefter är det dags att göra en resursinventering där alla samverkansaktörer diskuterar vilka resurser som finns att tillgå och hur de kan användas. Glöm inte att göra en extern resursinventering utanför samverkansforumet. När det gemensamma arbetet sätter igång är det viktigt att uppmärksamma små och stora tecken på framsteg genom uppmuntran och positiv feedback. Utvärdera efterhand och lyft fram goda exempel internt och externt. Samverkanskompetens är stilbildande. Den samverkan som bedrivs inom gruppen återspeglar hur samverkan sedermera sker med medarbetare och lokalbefolkningen. Det är viktigt att ledningen uppmuntrar och följer upp samverkansarbetet. Det cheferna inte frågar efter det händer inte! Det är chefen som implementerar och är den främsta förebilden. Ledningen hos respektive aktör måste visa engagemang för sitt samhällsuppdrag och de problem som existerar. Samverkan måste ha en stark förankring hos ledningen för att lyckas och bestå över tid. Det leder även till att medarbetarna blir mer engagerade vilket i slutändan skapar ett mervärde för samverkansarbetet. Vid bristande stöd från ledningen är det stor risk att samverkansarbetet bortprioriteras och blir personbundet i stället för verksamhetsbundet. I samverkan kring barn och ungdomar i riskzonen för destruktivt beteende och kriminalitet är det viktigt att fundera kring sekretessen. Diskutera vilken sekretess som är viktig och vilken man ska försöka bearbeta. Många samverkansaktörer kan förklara för vårdnadshavare hur viktig samverkan mellan olika yrkesgrupper är för deras barn, och får därför ett medgivande till att bryta sekretessen till nytta för barnets framtid, utveckling och säkerhet. Vårdnadshavare behöver ofta hjälp med att vidga sin känsla för sammanhang. 6

10 2.1 Förutsättningar för samverkan Metodhandboken bygger på en fältstudie i Järvaområdet som genomförts i områdena Rinkeby, Tensta och Husby. Fältstudien identifierade vilka samverkansformer som bedrevs samt vilka framgångsfaktorer, brister och farhågor som fanns i samverkansformerna. Fältstudien utgår från kvalitativa semistrukturerade intervjuer, observationsstudier samt en enkätstudie som genomförts på ett utsättningsmöte. Respondenterna har projektgruppen och styrgruppen identifierat som nyckelpersoner för samverkansarbetet i området. Studiebesök har gjorts i andra städer i Sverige och Europa som drabbats av social oro. De städer som besökts är Uppsala, Göteborg och Malmö samt London, Köpenhamn och Paris. Den information som inhämtades från respektive stad präglades av vilken roll personerna som besöktes hade inom sin organisation och hur studiebesöket planerades. Genom att samla in nya erfarenheter och kunskaper från städerna var syftet att styrka, avfärda och utveckla samverkansarbetet i Järvaområdet. Resultaten som framgår i studierna delas in i fyra huvudkategorier: Grundförutsättningar, värdeadderande faktorer, komplexa faktorer samt förbättringsområden. 7

11 Grundförutsättningar Avser faktorer som anses grundläggande för att samverkan ska fungera. Värdeadderande faktorer Avser faktorer som utvecklat samverkan till det bättre. Komplexa faktorer Avser faktorer som är värdeadderande men som kan vara riskfyllda och påverka samverkansarbetet negativt. Förbättringsområde Avser faktorer som är bristfälliga och som kräver förbättring då dem identifieras som värdefulla. Sammanfattning Fältstudien och omvärldsanalysen visar att arbetssätten som används runt om i Sverige till stor del bedrivs likartat. Att arbetssätten liknar varandra inom Sverige är inte överraskande då myndigheter och organisationer kommunicerar och byter erfarenheter med varandra, samt att gemensamma dokument tagits fram av svenska myndigheter där arbetssätt och riktlinjer anges. Majoriteten av framgångsfaktorerna som framhävs i fältstudien liknar även de som framhävs i London och Köpenhamn. Utifrån fältstudien i Järvaområdet är det även tydligt att det finns samstämmighet i vad som saknas i samverkansarbetet då i stort samma farhågor och brister lyfts fram. Det råder samstämmighet kring de stora utmaningar som problematiken medför. Ett grundproblem är att det inte finns ett nationellt samverkansforum för organisationerna och att samverkan är svår att mäta. Ett nationellt samverkansforum är av betydelse främst för att samverkansarbetet ska kunna fortgå även då det sker omorganisationer inom myndigheter. Tvärsektoriell samverkan är därför av yttersta vikt. Studier från London och Köpenhamn visar att social oro kan undvikas. I London 2011 kunde CSP (Community Saftey Partnerships meetings) konstatera att även om det uppstod oroligheter i vissa områden så kunde flera upplopp förhindras genom hög polisiär närvaro, långsiktig samverkan med kommunen och dagliga utsättningsmöten under oroligheterna. I Köpenhamn vittnar Rigspoliti om utsatta områden där de förväntat sig social oro men inga våldsamma händelser uppstått. Under upploppen 2008 anlades 780 bränder, endast tre av bränderna anlades i Fyn som är ett av de mest segregerade och socialt utsatta områdena i Köpenhamn. Till skillnad från de andra städerna som omfattats av projektet var de ingen specifik händelse eller specifikt ingripande från polisen som utlöste upploppen i Köpenhamn. Däremot hade missnöje grott bland ungdomarna under en längre tid som sedan kulminerade. Missnöjet grundade sig i att ungdomar med utländsk härkomst känt sig trakasserade av polisen på grund av 8

12 ständiga kontroller, de uppgav även att det ska ha förekommit rasistiska tillmälen i samband med kontrollerna. Rigspoliti arbetar idag aktivt för att detta inte ska återupprepas. Gemensamt för både London och Köpenhamn är att deras välutvecklade samverkansarbete bygger på struktur, regelbundenhet, kontinuitet och relationer. En förutsättning för att nå dit är bl.a. fokus och prioritet från högsta ledningen. Grundförutsättningar för samverkansarbete Målinriktat samverkansarbete Studien visar att samverkan ibland tar över den dagliga linjeverksamheten istället för att vara en integrerad del av den. Det händer även att målet och syftet med samverkan upplevs som otydligt. Därför är det är viktigt med en tydlig målsättning och att effekterna av samverkan följs upp ordentligt. Då samverkansstrukturen skär igenom alla nivåer hos organisationerna kan flexibla mål vara fördelaktigt, d.v.s. ett mål som kan utvecklas i takt med att samhället förändras. För att samverkansarbetet ska bli effektivt och probleminriktat är det av stor vikt att målet skapas utifrån en gemensam lägesbild. Gemensam lägesbild Kontinuerliga träffar i olika samverkansforum är av stor betydelse för att skaffa sig en gemensam lägesbild. Ett viktigt verktyg för att skapa en gemensam lägesbild är utsättningsmöten som äger rum fredag och lördag samt vardagar under skollov. Där delger alla aktörer hur de upplever läget i området samt om man fått vetskap om någon specifik händelse av betydelse, evenemang, fest eller dylikt. En diskussion kring lägesbilden gör det även lättare att så tidigt som möjligt se varningssignaler, problem eller felaktiga beteendemönster hos grupperingar eller individer. Att alla aktörer går ut med en gemensam lägesbild minskar även riskerna för förvirring och ryktesspridning hos lokalbefolkningen. Kontinuerliga möten på flera nivåer Kontinuerliga möten på flera nivåer krävs för att skapa gemensam lägesbild och planera insatser samt för kartläggning på individnivå för att nå skyndsamhet i beslut och ingripanden. Mogen organisation Studien visar att det tidigare samverkansforumet Ung och Trygg på Järva inte gav organisationerna som deltog något värde eftersom de inte var mogna för den förändring som projektet innebar. Respondenterna menar att det fanns osämja mellan organisationerna och att alla hade olika målsättningar med projektet, samt att organisationerna skyllde Järvaområdets 9

13 problematik på varandra. För att en organisation ska vara mogen för förändring krävs att inga konflikter förekommer, varken internt eller externt samt att målsättning och syfte är tydligt och hållbart. Det är även mycket viktigt att man på chefsnivå är engagerad och inser att förändring är nödvändigt. Tid En förutsättning för ett väl fungerande samverkansarbete är att uppstarten får ta den tid som krävs. Det är viktigt att aktörerna får bekanta sig med varandra och skapa förståelse för varandras roller och ansvar. Samverkansarbete ska baseras på respekt, ödmjukhet och goda relationer vilket är tre faktorer som är tidskrävande. Man ska heller inte förvänta sig snabba resultat som en effekt av samverkan utan effekten kommer succesivt och tar tid att bygga upp. Kontinuitet Studien belyser vikten av kontinuitet i samverkansarbetet med regelbundna träffar för att diskutera gemensam lägesbild, arbetsuppgifter, roller och ansvarsfördelning. Kontinuiteten är en bidragande faktor till Järvaområdets framgångsrika samverkansarbete. Kontinuitet inom Järvaområdet avser till exempel regelbundna utsättningsmöten, kontinuerliga SMS-utskick med lägesrapport, dagliga möten mellan väktare och fastighetsägare, myndigheter i samverkan, SamTidigt FörSt, Järvaandan och trygghetsvandringar. Det är även viktigt att hitta en balans mellan tid och kontinuitet. Genomförs många mindre och ineffektiva möten kan samverkan lätt upplevas ta över det dagliga arbetet. Relationer Intresse och ödmjukhet inför varandra - Det är viktigt med ett genuint intresse och ödmjukhet inför varandra och varandras arbetsuppgifter, roller och ansvar. Det är av stor vikt att involverade aktörer vågar komma varandra nära. Att förstå varandras roller och ansvar - Studien visar att det är mycket viktigt att förstå varandras roller, ansvar och förutsättningar som kommer med respektive yrkesroll. Det är också viktigt att ta hänsyn till de olika aktörernas kapacitet att delta i samverkansarbetet, och att man respekterar och värderar allas arbete likvärdigt. Risk med relationer - Samverkansarbetet får inte enbart bygga på personliga relationer då risken finns att samverkan brister av den anledningen. Det krävs därför att samverkan bygger på respektive parters yrkesuppdrag med tydligt ansvar, mandat och förväntningar. Engagemang - Att arbeta i utsatta områden kräver stort engagemang. I Järvaområdet har samverkansaktörernas engagemang varit en stor framgångsfaktor. Det finns drivande krafter som 10

14 under sin fritid implementerat SMS-listan vid oroligheter och även samordnat stab. Dessa individer och verktyg är en av nyckelfaktorerna till varför samverkan i Järvaområdet blivit framgångsrikt. Det är även viktigt att visa engagemang och närvaro i det dagliga arbetet för att skapa förtroende bland lokalbefolkningen. Stöd från ledningen För att kunna upprätthålla ett lyckosamt samverkansarbete krävs engagerade chefer som visar intresse för samhället och de problem som existerar. Samverkan måste vara förankrad hos ledningen för att upprätthålla kontinuiteten. Vid bristande stöd från ledningen finns det risk för att samverkansarbetet bortprioriteras och att resurser avsätts för annat. En aktiv ledning är även viktig då de ger ett signalvärde till samverkansaktörerna. Det visar att deras arbete är värdefullt vilket leder till större engagemang hos samverkansaktörerna och i slutändan ett förbättrat arbete. Värdeadderande faktorer Eldsjälar och drivande krafter Eldsjälar är centrala aktörer i samverkansarbetet på grund av deras engagemang och breda kunskap lokalt. De drivande krafterna är de personer som i samverkansarbetet anses vara strukturerade och ihärdiga, och som ställer höga krav vilket leder till en högre kvalité. Uppmuntran Att arbeta i utsatta områden är mycket engagemang- och energikrävande. Därför är det av stor vikt att kontinuerligt belysa det positiva som samverkansaktörerna uppnår, det gäller såväl tjänstemän, boenden som frivilligaktörer. Annars finns en risk att arbetet blir för problemfokuserad vilket kan leda till negativ stämning och att positiva resultat uteblir. Behovsanpassade åtgärder Som tidigare nämnts i rapporten är det mycket viktigt med gemensam läges- och målbild. Det krävs att man analyserar vilka problem man står inför och vem som är ägare till problemet, först då kan man göra en inventering av vilka resurser som finns att tillgå samt vilka resurser som är till fördel för att bearbeta problemen. Rekrytering i lokalsamhället Enligt Järvaandans vision försöker man primärt att anställa personal från lokalområdet i syfte att öka lokalbefolkningens sysselsättning. Lokalbefolkningen är också de som har bäst kunskap om områdets problematik. De boende i området anses vara experterna. Tack vare deras starka 11

15 ställning i området kan de i vissa lägen då polisens närvaro skapar oro, istället träda in och skapa lugn. Studien visar dock att det finns nackdelar med att bara anställa personal från lokalbefolkningen eftersom det finns en risk att området isolerar sig själv från det övriga samhället. Det kan även leda till att lokalbefolkningen blir bekväma och endast söker arbete i sin egen stadsdel. Detta kan istället för ökad integration leda till ökad segregation. En annan risk med att använda lokalsamhällets resurser är att samverkansaktörer kan ha en dold agenda eller att samverkansarbetet infiltreras av negativa krafter. Polisen Det är av stor vikt att polisen visar engagemang för samverkansarbetet och de goda krafter som finns i området. De boende upplever ofta samverkan med närpolisen som god medan samverkan med ingripandepolisen fungerar sämre. Anledningen är att ingripandepolisen har sämre kunskap om området, ungdomarna och de lokala samverkansaktörerna. Detta leder ibland till bristfällig kommunikation och missförstånd. Det ska understrykas att närpolisen och centrala enheter har olika uppdrag och förutsättningar. Kulturell förståelse och förankring En stor framgångsfaktor i Järvaområdet är den samverkan som bedrivs med moskéerna, som av respondenterna anses vara en enorm tillgång på grund av det stora antalet muslimer i Järvaområdet. Vid oroligheter har representanter från moskén ryckt ut och lugnat ner de aktiva ungdomarna. Nära samverkan med religiösa ledare var även en framgångsfaktor i samband med upploppen i London 2011 då Imamen lugnande ner upprorsmakarna. I Rosengård har polisen utbildats i såväl arabiska som islam i syfte att minska risken för kulturkrockar och underlätta i dagliga samtal med föräldrar. Det är viktigt att integrera alla religiösa samfund i samverkansarbetet så att inte något samfund hamnar utanför. 12

16 Lokala föreningar Studien visar att de lokala föreningarna i området har stort inflytande på lokalbefolkningen. I de fall då föreningarna präglas av en religiös tro är det viktigt att de tar sitt ansvar och visar öppenhet för samverkansarbetet. Det är viktigt att sträva efter att skapa ett starkt och seriöst föreningsliv där alla föreningar har möjlighet att samverka med varandra. Det kan uppstå problem då föreningar kan vara oseriösa och ha ett otydligt syfte. Därför är det viktigt att klargöra varför dessa föreningar vill arbeta ideellt i området och vad deras syfte är. Kommunikation Kommunikation är en grundläggande byggsten i samverkansarbetet. Kommunikationen mellan samverkansaktörerna ska vara aktiv, bred och tydlig med en så öppen dialog som möjligt ut till lokalbefolkningen. Tidigare har oroligheter ofta startat på grund av ett polisingripande som ungdomarna upplevt som felaktigt. I de situationerna är det viktigt att ta hjälp av de samverkanskanaler som finns att tillgå för att tydligt kommunicera ut varför man agerat på ett visst sätt. I Järvaområdet har man i samband med social oro vänt sig till de olika föreningarna i området för att få information om vad som sker, man har till exempel vädjat till föräldrar att hålla barn och ungdomar hemma. Efter oroligheterna har sedan en gemensam lägesbild förmedlats till de boende för att underlätta efterarbetet och bevara lugnet. De boende har då insett värdet i det arbete som utförs. Det är viktigt att de boende känner att det finns människor som kämpar för deras samhälle. Positiva förebilder Avsaknaden av positiva förebilder i utsatta områden är ofta mycket påtaglig. Respondenterna menar att vikten av goda förebilder är enorm, både på individ- och organisatorisk nivå. Denna ståndpunkt har samverkansaktörerna tagit hänsyn till i anställningsförfarande i Järvaområdet där bl.a. TIT, TAC, medborgarvärdar och ungdomsvärdar är bra exempel på organisationer som är framtagna i syfte att agera positiva förebilder. Dessa organisationer präglas av jämställdhet och mångfald så att alla i området kan relatera till dessa. Rätt person på rätt plats i rätt tid Studien visar att med rätt människor i samverkansarbetet går det att åstadkomma mycket tillsammans. Det breda nätverk som byggts upp i Järvaområdet har gjort det smidigare att snabbt 13

17 nå ut till berörd aktör istället för att gå omvägar. När sju personer omkom i en brand 2009 kunde moskén, stadsdelsförvaltningen, kyrkan och polisen upprätta lokaler för krishantering. Detta skedde inom två timmar. Utan det etablerade nätverket hade detta inte varit möjligt på så kort tid. I de fall de berörda aktörerna inte kan vara på plats, kan andra aktörer via kunskapen om varandras organisationer täcka upp. Tillsammans Förtroende för samhällets system Respondenterna i studien berättar att en av effekterna med samverkansarbetet som eftersträvas är att man tillsammans ska sudda ut den negativa syn ungdomarna har på polisen och andra samhällsföreträdare. Genom att samverka på flera nivåer kan man öka ungdomarnas förtroende för samhällets system och bryta den negativa syn som återskapas i utsatta områden. Tydlighet Genom att vara tydlig med sin roll och dess förpliktelser är det lättare att skapa förtroende mellan samverkansaktörerna. Genom att vara tydlig minskar även risken för missförstånd. Respondenterna menar att signalvärdet av samverkan har haft stor framgång i Järvaområdet. Minskad klyfta Studien visar att polisen upplever att samverkan lett till att man kommit lokalbefolkningen närmare. Övriga samverkansaktörer menar även att samverkan bidragit till att polisen blivit en del av samhället, att vi och dem känslan minskat. Små steg i samverkan genererar i slutändan något stort. Komplexa faktorer Ungdomarnas delaktighet i lokalsamhället Ungdomarnas delaktighet i lokalsamhället genom sommarjobb kan utgöra en framgångsfaktor, att t.ex. plantera blommor i områdets rabatter innebär att individen själv är med och bidrar till lokalsamhället. Det man själv har skapat vill man inte förstöra. Respondenterna menar samtidigt att det finns risker med att använda sig av ungdomar i arbetet med den lokala miljön då en del ungdomar anses delta i arbetet av fel syfte. Därför är det viktigt att diskussion förs med ungdomarna kring deras syfte och mål med arbetet. Ungdomsgårdar och mötesplatser för unga vuxna Om ungdomsgårdarna fyller en bra funktion eller inte beror på fritidsledarnas karaktärer. Många fritidsgårdar fungerar som plantskolor för kriminella karriärer. Det finns även exempel på väl 14

18 fungerande fritidsgårdar med eldsjälar som fritidsledare. I Malmö har all fritidsverksamhet flyttat in i skolornas lokaler där eleverna kan få läxhjälp. Överarbetning Eftersom samverkan består av organisationer med olika uppdrag är det viktigt att man inte överarbetar samverkan för samverkans skull. Detta relateras till vad som tidigare nämnts om relationer och att ta hänsyn till varandras arbetsuppgifter. Studien visar att samverkan kan ta över den dagliga linjeverksamheten istället för att ingå i den. För att inte kräva för mycket resurser måste samverkansmötena vara av kvalitativ karaktär och endast involvera de som berörs och kan bidra, annars finns en risk att aktörerna tappar intresset för samverkansarbetet. Det är viktigt att aktörerna inte fastnar i abstrakta diskussioner om vad som borde göras, utan istället utgår från de förutsättningar som finns och vad som ska göras. Media Respondenterna menar att det är viktigt med en gemensam mediestrategi som byggs på gemensam lägesbild hos samverkansaktörerna. Det måste finnas en gemensam agenda för vad som ska förmedlas till media och på vilket sätt. Att betrakta media som en samverkansaktör är en fördel då media med felaktig eller bristfällig information kan bidra till att oroligheter ökar. En av respondenterna berättade att denne undvek att svara på frågor från media som kan trigga igång tävlingsinstinkten mellan utsatta områden, exempelvis hur många bilar brann igår? Detta bekräftades även av ungdomar som berättat att det blir som en tävling mellan de värsta områdena. En framgångsrik strategi är att be media minska rapporteringen eftersom oroligheterna förvärras ju mer de rapporterar. Det ska dock ske i en dialog med ömsesidig respekt för varandras roller för att undvika en motsatt reaktion från medias sida. Sekretess Ett problem som intervjupersonerna lyfter fram är sekretessfrågorna som begränsar samverkan inom respektive organisation. Intervjupersonerna menar dock att det var ett större problem förut och att de lärt sig hantera problematiken. 15

19 Förbättringsområden Föräldrarnas roll Såväl fältstudien som studiebesöken vittnar om att föräldrar deltar i allt för liten utsträckning i samverkansarbetet. Föräldrarna är de som har störst möjlighet att påverka sina barn. Föräldrarna har även stora möjligheter att påverka sina barns umgänge. Ett nära samverkansarbete med föräldrar kan även ha en positiv effekt på ungdomars attityd. I Järvaområdet deltar redan många föräldrar i samverkansarbetet vilket är en stor framgångsfaktor i det brottsförebyggande arbetet. Skolorna är en bra samverkansaktör som kan nå ut till föräldrarna. I segregerande områden med socioekonomisk utsatthet har majoriteten sitt etniska ursprung utomlands. I fall med nyanlända familjer är ofta språket en svårighet, därför är det viktigt att få ut information på föräldrarnas modersmål samt undervisa dem i det svenska språket. Slutsatser och åtgärdsförslag Vi har under projektet identifierat flera goda exempel på framgångsrikt och strukturerat samverkansarbete. Samtidigt kan vi konstatera att mycket arbete kvarstår. Nedan presenteras konkreta åtgärdsförslag och förslag till utvecklingsområden. Förslagen är kategoriserade utifrån tre samverkansnivåer: aktörerna, chefsnivå och organisation. Aktörerna Samverkansmöten Samverkansmöten kräver deltagare med adekvat mandat att fatta beslut, samt möjlighet att skapa förtrolighet och tillit så att utbyte av information kan ske på individnivå. Detta för att nå skyndsamhet avseende åtgärder och ingripanden samt för att rättsprocessen ska kunna upprätthållas. Syftet med samverkansmöten är även att tillföra kunskap om varandras uppdrag och befogenheter, samt att skapa kontinuitet i ett gemensamt förhållnings- och arbetssätt. Utsättningsmöten Utsättningsmötena ska kontinuerligt utvärderas av deltagarna, därför krävs en struktur med dagordning och mötesprotokoll. Dokumentationen bör innehålla relevant information om deltagare, lägesbild av dåtid, nutid och framtid, en gemensam målsättning för kvällen samt förväntat resultat. En avslutande punkt med en kort notering om hur kvällen fortlöpte och eventuella förbättringsförslag är värdefullt. 16

20 Föräldrar Studien visar att föräldrar är en av de mest betydelsefulla faktorerna för barns möjligheter att inte hamna i utanförskap och utveckla en kriminell livsstil. Därför är det mycket viktigt att arbeta för att engagera föräldrarna i dessa områden. Föräldrarna måste uppmuntras att delta i samverkansarbetet både som föräldrar och medmänniskor. Med respekt för människors olika bakgrund kan man i dialog öka förståelsen för det svenska samhällets förväntningar på föräldrar vad gäller deras ansvar, skyldigheter och möjligheter. Samtidigt får samverkansaktörerna möjlighet att utveckla sin egen kunskap om andra kulturer och deras förväntningar på det svenska samhället. Boende De som drabbas hårdast av förekomsten av social oro är den skötsamma befolkningen, d.v.s. majoriteten av de boende och de som arbetar i området. Vi har under projektets gång fått höra flera berättelser om boenden som inte vågar vittna eller säga ifrån. Vår erfarenhet är att genom att engagera de boende i nattvandringar och gemensamma aktiviteter har vi sett att samhörigheten och känslan av att stå enade ökar. Relationsskapande med ungdomarna Att sträva efter att ge ungdomarna namn och ansikten på områdets poliser har gett positiva resultat. Genom dialog och ökad förståelse för varandras roller, förutsättningar och erfarenheter kan kulturkrockar undvikas och ömsesidig respekt uppnås. Detta kräver tid och kontinuitet där uppbackning och engagemang från cheferna är av yttersta vikt. Chefsnivå Under studiens gång har vikten av samsyn och förståelse för samverkan poängterats, från lägsta operativa nivå till högsta strategiska nivå. Det är viktigt att synen på samverkan genomsyrar chefer på alla nivåer och hela organisationen, dels för personalen, dels i samband med budgetansvar och även i kontakten med andra organisationer. För personalen Chefsnivån måste ha förståelse för att ge personalen den tid och mandat som krävs för samverkan. Chefen måste skapa kontinuitet i samverkan så att inte arbetet står och faller med en enda drivande kraft, utan att samverkan kan fortsätta även om personalgruppen förändras. Det är 17

21 chefsnivån som definierar syftet med samverkan, och stöttar, coachar och uppmuntrar när arbetet känns motigt. I kontakten med andra aktörer Fungerar inte samverkan optimalt är det chefens uppgift att ta kontakt med andra samverkansaktörer och organisationer, till exempel om en aktör inte fullföljer sina åtaganden. Chefsnivån är även viktig i samverkan med andra chefsforum vad gäller funktion, erfarenhetsutbyte och utvecklingsarbete. I samband med budgetansvar Chefer tvingas ofta till att göra prioriteringar mellan olika verksamhetsområden i samband med budgetfördelning. Prioriteringarna måste vara väl avvägda, motiveras och försvaras i olika sammanhang. Detta har många gånger visat sig vara den största utmaningen för mellanchefer inom såväl polisen som stadsdelsförvaltningar. När oroligheter inträffar satsas alla tillgängliga operativa resurser på att lugna ned oroligheterna. Resurserna tillåts oftast vara kvar en tid efteråt för att garantera att lugnet består. Den ordinarie personalen blir tvungen att ställa in utsättningar och låta det långsiktiga samverkansarbetet stå tillbaka, t.ex. för idrottskommenderingar, lokala utredningsinsatser, förstärkning till centrala kommissioner eller ordinarie ingripandeverksamhet. Organisationen Mått på samverkan Beslutsfattare prioriterar ofta metoder som ger en tydlig effekt på resultatet. Går det att visa att samverkansarbetet ger effekt eller att tillgängliga resurser används effektivt ökar sannolikheten för att samverkansarbetet ska prioriteras. För att bedriva ett långsiktigt och hållbart samverkansarbete krävs ett fokusbyte från resultatstyrning till processtyrning, det gäller i synnerhet polisen men även stadsdelsförvaltningar. En processtyrd organisation Under 2000-talet har polisen och många andra organisationer inom den offentliga sektorn präglats av målstyrning. Målstyrning innebär i korthet att olika enheter tilldelas krav och målnivåer. Respektive enhet beslutar sedan hur dessa krav och målnivåer ska uppfyllas. Denna styrmetod kan tyckas ge frihet och utrymme för enskilda enheter och mellanchefer att ta eget ansvar och egna initiativ. Det uppstår dock problem om utfallet understiger målvärdet varpå allt 18

22 fokus hamnar på det negativa resultatet. I brist på andra styrmedel kan det negativa resultatet få så pass stort utrymme att den högsta ledningen och politiker börjar detaljstyra med ett enda syfte: att nå målvärdet. I en processtyrd organisation styrs verksamheten med rutiner, checklistor, mallar och kundfokus. När en organisation fokuserar på processerna istället för resultaten och skiljer värdeadderande aktiviteter från slöseri så frigörs tid tid som kan användas för förbättringsarbete. Även i en processtyrd organisation används olika slag av mått. Den stora skillnaden är att dessa mått mäter processen i syfte att utveckla den, inte i syfte att nå resultatet. I en organisation som arbetar enligt Lean s filosofi kommer förbättringsförslagen från medarbetarna, vilket stärker delaktigheten och ökar engagemanget. Detta medför att resultaten i slutändan förbättras. Prioriteringar I denna studie har sökningar genomförts i tre styrdokument på ett antal ord som i samverkansarbetet identifierats som nyckelord. Sökningarna gjordes i Regleringsbrevet för Polisen 2012, Planeringsförutsättningarna för Polisen samt Stockholm stads budget för Nyckelorden är social oro, utsatthet, utsatt område, utanförskap, segregation, segregerad, integrerad samt integration. Nyckelorden förekommer sparsamt i samtliga tre dokument, en av förklaringarna till det är att fenomenet inte är rikstäckande. Söker man istället på samverkan och ungdom blir utfallet större. Samverkan förekommer 81 gånger och ungdom 149 gånger i Stockholms stads budget på 369 sidor. I Planeringsförutsättningarna för Polisen på 52 sidor förekommer motsvarande ord 34 respektive 25 gånger. Vi kan konstatera att man inom polisen och Stockholm stad fokuserar på samverkan mellan myndigheter vilket är en bra början. Närpolisverksamheten införde i mitten på 90-talet ett ökat fokus på det brottsförebyggande arbetet med övertygelsen om att detta var viktigt. Drygt 15 år senare har vi fortfarande inte utvecklat mått som visar att vi arbetar på rätt sätt. Ska vi nå framgång i vårt samverkansarbete måste politiker och myndighetschefer skapa en gemensam problembild som sträcker sig över parti- och sektorsgränser. De måste prioritera det brottsförebyggande arbetet i syfte att minska utanförskapet och ungdomsbrottsligheten och på allvar ta sig an grundorsakerna till varför social oro uppstår, först då kan organisationerna prioritera det brottsförebyggande arbetet i linjeverksamheten. För att detta ska vara möjligt krävs beslutsunderlag som visar vad i samverkansarbetet som är effektivt. Slutord 19

23 Effekterna av brottsförebyggande arbete låter sig inte mätas på ett enkelt vis. Att påvisa en positiv effekt av samverkansarbete är ännu svårare. Men vi anser att samhällsnyttan med samverkansarbete är stor och att god samverkan i den brottsförebyggande linjeverksamheten är av stor betydelse för ett effektivt och framgångsrikt samverkansarbete även i akuta situationer, med lägre kostnader, mindre materiella skador och mindre mänskligt lidande som följd. Vi har i denna studie identifierat de former, forum och faktorer som samverkansaktörerna i städerna som besökts anser vara framgångsrika i samverkansarbetet. Vi anser att organisationer måste sträva efter att utveckla samverkansmått som visar om samverkansaktörerna arbetar med rätt saker och vad som ska prioriteras hårdare, samt vad som är slöseri med samhällets resurser så att tid och kraft kan läggas på relevanta områden. Det är polisen, stadsdelsförvaltningar och kommuner som har förutsättningar att vara motorerna i detta utvecklingsarbete. 2.2 Lokalt strukturerad samverkan Göteborg, Malmö och Uppsala använder sig av en framgångsrik lokal samverkansstruktur som är hämtad från Köpenhamn, där man sedan 1970-talet utvecklat en samverkansstruktur bestående av socialtjänst, skola och polis (SSP). Strukturen omfattar hela staden och inriktar sig på brottsförebyggande arbete med barn och ungdomar. Även i Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning i Stockholm används en lokalt strukturerad samverkan som hämtat inspiration i Köpenhamnsmodellen. Behovet av en fast och strukturerad samverkansmetod i svenska storstäder uppstod som en respons på det ökade antalet uppgörelser mellan kriminella grupperingar, en ökad rekrytering till kriminella gäng bland ungdomar samt förekomsten av våldsamma upplopp i utsatta områden. Man ansåg att den etablerade modell som fanns i Köpenhamn skulle fungera ute i stadsdelarna då den gav förutsättningar för en konkret och tydlig linje i samverkan och i insatserna för ungdomarna. Hos polis och stad fanns önskemål om en gemensam organisation som tillsammans kunde samverka tvärsektoriellt och genomföra gemensamma insatser. Syftet är att skapa alternativ för barn och ungdomar som hamnat snett och kommit på villovägar. Det kan handla om en fritidskontakt, en smidig och snabb kontakt med socialtjänsten eller en praktikplats. På detta sätt skapar man ett långsiktigt brottsförebyggande arbete och ett sammanhang där barn och ungdomar omhändertas och ges förutsättningar för att utvecklas positivt. Skyndsamhet och tidig upptäckt är viktiga och framgångsrika faktorer i samverkansarbetet. En strukturerad samverkan mellan socialtjänst, skola och polis förenklar och underlättar arbetet med det som metodhandboken identifierar som grundförutsättningar för 20

24 samverkansarbete, exempelvis gemensam lägesbild, regelbundna samverkansmöten på flera nivåer, mogen organisation, tid, kontinuitet, personliga relationer, engagemang och stöd från ledningen. Nedan presenteras samverkansarbetet som bedrivs i Göteborg, Malmö och Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning. SSPF, Göteborg. SSPF-verksamheten i Göteborg är ett fast forum för informationsutbyte mellan skola, socialtjänst, polis och fritid som bedrivs i alla stadsdelar samt kranskommunerna; Ale, Mölndal och Partille. Det är SSPF som är navet i arbetet med ungdomsproblematik och social oro. Syfte och målgrupp Syftet är att förhindra och minimera ungdomarnas brottslighet, drogmissbruk och riskbeteenden. Målet är att skapa en trygg och säker stad där ungdomar känner framtidstro och är delaktiga. Målgruppen för SSPF är barn och ungdomar i åldern år som skolkar, misstänks begå brott, missbrukar eller befinner sig i destruktiva miljöer. SSPF-nätverket Socialtjänsten, skola, polis och fritidsverksamheter utgör alltid grundstommen men i de situationer som det bedöms värdefullt kan även andra aktörer kopplas in, t.ex. barn- och ungdomspsykiatrin. Till SSPF-nätverken är även gymnasieskolornas kuratorer knutna. Det finns också en strävan efter att förenkla för friskolor (som sorterar under en annan juridisk form) så att de ska kunna delta i SSPF. Styrgrupper och operativa grupper SSPF bygger på samverkan i två olika nivåer. I varje stadsdel finns både lokala styrgrupper och operativa grupper. Lokala styrgrupper (träffar två gånger/termin) består av: Områdeschef, socialtjänsten. Områdeschef, skolan. Enhetschef, polisen. Områdeschef/sektorchef, fritidsverksamheten. 21

25 Operativa grupper (träffas varannan vecka) består av: Enhetschefer, socialtjänsten. Rektorer, skolan. Utredningsbefäl ungdomspolisen/socialsekreterare hos polisen. Enhetschefer, fritidsverksamhet. Styrgruppen har ett överordnande organisatoriskt ansvar för strategi och målfrågor, verkställer planer, definierar behov, samt beslutar om insatser och metodutveckling. Styrgruppen har även en samordnande och utförande funktion från den lokala arbetsgruppen som också är metodutvecklare. Ett möte med den lokala arbetsgruppen struktureras utifrån allmän nivå och individuell nivå. Den fasta dagordningen ser ut enligt nedan: Allmän Nulägessituation i området. Kalender med gemensamma åtaganden. Åtgärdsplaner för grupperingar av ungdomar det finns oro för. Individ Vad har hänt sedan sist med uppföljning och samtycke? Nya ärenden med samtycke. Skapa gemensamma åtagandeplaner. Koordinator mellan de båda grupperna I varje stadsdel finns en SSPF-koordinator. Majoriteten är anställd av socialtjänsten. Koordinatorerna träffas i ett nätverk ett par gånger varje termin under ledning av utsedda kvalitetssäkrare för utvecklingen av arbetet. Bygger på att vårdnadshavaren löser sekretessen SSPF bygger på att vårdnadshavaren skriftligen godkänner att anställda från de tre myndigheterna får lov att lösa sekretessen och diskutera öppet om deras barn. Arbetet med att lösa sekretessen har varit framgångsrikt då de allra flesta vårdnadshavare ger sitt medgivande. Genom att de olika myndigheterna delger varandra med information om hur de arbetar kring ett barn eller en ungdom ges bättre förutsättningar till att genomföra åtgärder samspelt och i rätt ordning. 22

26 Snabbare beslutsprocess SSPF medför att beslutsprocesserna kring barn och ungdomar i riskzon går snabbare. Skyndsamhet är en viktig faktor i arbetet med att förhindra och förebygga ungdomskriminalitet och rekrytering till kriminella gäng. Verksamheten bygger på en fast och tydlig struktur med kontinuerliga möten vilket underlättar kontaktvägar och skapar bättre förutsättningar för ett långsiktigt brottsförebyggande arbete. Att fritidsverksamheterna ingår i SSPF är av stor betydelse eftersom de utgör en viktig brottsförebyggande faktor genom att presentera andra alternativ till att fortsätta på den kriminella banan. Fördelar vid större polisinsatser SSPF används även i samverkan vid större polisinsatser när ungdomar ska gripas. Polisen kan med hjälp av SSPF i förväg planera åtgärden tillsammans med skolan och socialtjänsten vilket borgar för bättre hantering från alla berörda myndigheter. Rekommendationer Vid implementering av SSPF-modellen rekommenderas en bra mötesfrekvens (varannan/var tredje vecka), förutbestämda mötesdagar, kommunikation mellan grupperna (t.ex. byte av protokoll) samt att utveckla former för gymnasieskolor och friskolor att vid behov ingå i lokala arbetsgrupper. SSP, Malmö. Även i Malmö finns en lokal samverkansstruktur liknande den i Göteborg. SSP i Malmö är ett lokalt brotts- och drogförebyggande samverkansforum mellan skola, socialtjänst och polis som omfattar hela Malmö stad. Stadsdelarna leds av en central ledningsgrupp som består av en representant från polisen, två stadsdelschefer, en utbildningschef samt två SSP-samordnare från sekretariatet. Den centrala ledningsgruppens uppgift är att ha ett övergripande ansvar för verksamheten, utforma strategier och mål samt tilldela resurser till olika projekt. Ledningsgruppens riktlinjer kompletteras med lokala prioriteringar och satsningar. Inom varje stadsdel finns en lokal ledningsgrupp och en lokal grupp för fältarbete, därtill finns även en samordnare. 23

27 I varje stadsdel finns en lokal ledningsgrupp (styrgrupp) som leder det lokala arbetet bestående av representanter med ledande positioner i de tre myndigheterna. I varje stadsdel finns även lokala grupper underställda styrgruppen, som upprättar förslag till åtgärdsplaner och genomför insatser efter beslut från styrgruppen. I vissa stadsdelar finns även grupper som är knutna till rektorsområdet. I dessa grupper finns representanter från skola, socialtjänst, polis och fritidsgårdsverksamhet. I varje stadsdel finns även en SSP-samordnare som ansvarar för att hålla ihop arbetet och vara sammankallande till möten med styrgruppen. Denna samordnare är Malmös motsvarighet till Göteborgs koordinatorsfunktion. I SSP-verksamheten finns även ett sekretariat bestående av en representant från polisen, en central planeringssekreterare för barn och ungdomar samt två centrala samordnare för det brottsförebyggande arbetet. Sekretariatet är ett verkställande organ som bl.a. arbetar med metodutveckling, beredning av ärenden inför ledningsgruppen, information och ekonomiska rapporter. Arbetsmetod och mål Arbetet bygger på gemensamma åtgärdsplaner. Det kan t.ex. vara åtgärder mot skolk, kriminella ungdomsgäng och tidig upptäckt vid ungdomsmissbruk. Målet är att förhindra och minimera ungdomars brottslighet, droganvändning och annat riskbeteende genom arbete i miljöer där barn och ungdomar vistas. Ledord och beslutade punkter Ledorden för SSP-verksamheten är samverkan mobilisering samordning. Utifrån en gemensam bild av situationen i stadsdelen upprättas en gemensam åtgärdsplan. Åtgärdsplanen innehåller fyra punkter. De två första punkterna är centralt beslutade och gäller för samtliga stadsdelar i Malmö. De efterföljande två är lokalt beslutade i Limhamn-Brunkeflo. De fyra punkterna följer enligt nedan: Utveckla strategier mot allvarligt skolk. Åtgärder mot tillgång till alkohol och narkotika bland skolelever. Motverka rasistiska attityder i skolorna. Insatser mot hot och kränkningar bland skolelever på internet. Skola, socialtjänst och polis har till uppdrag att samverka med varandra eftersom verksamhetsuppdragen är komplexa och sträcker sig över de traditionella sektorsgränserna. 24

28 Genom att inta en tvärsektoriell hållning blir samverkansarbetet ett medel för respektive myndighet att uppnå ökad måluppfyllelse inom sina ordinarie verksamhetsuppdrag. SamTidigtFörSt, Södra Järva. Bakgrund och syfte SamTidigtFörSt är ett samverkansforum i stadsdelen Spånga-Tensta utanför Stockholm som står för Samverkan, Tidigt, Först och Strukturerat. Syftet med SamTidigtFörSt är att samverka långsiktigt med barn och ungdomar som befinner sig i riskzonen för kriminalitet. Målsättning Den övergripande målsättningen är att ta ett organisatoriskt och innehållsmässigt övergripande helhetsgrepp om samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritid. Genom att implementera olika insatser på olika ställen tidigt och samordnat kan man skapa ett effektivt arbete med barn och ungdomar. Vidare ryms SamtidigtFörSt inom de samverkande organisationernas befintliga resurser. Projektets tre delmål sammanfattas enligt nedan: Öka kunskap och förståelse för varandras yrkesuppdrag och förutsättningar. Stärka samverkanskompetensen för att få en gemensam grund att stå på i förhållande till varandra, samt till barn, ungdomar och föräldrar. Bygga en struktur för ett organiserat och förtroendefullt arbete mellan olika verksamheter. Verksamhetsstruktur SamTidigtFörSt består av en styrgrupp med de ytterst ansvariga cheferna som träffas cirka fyra gånger per år, en samverkansledning bestående av enhetschefer med mandat att fatta operativa beslut som träffas var sjätte vecka samt skolgrupper vid varje skola som fokuserar på specifika och generella behov i och runt den egna skolan. Skolgrupperna träffas minst fyra gånger per år. I Tensta finns det många barn och ungdomar som inte deltar i meningsfulla och strukturerade aktiviteter. Därför har Södra Järva även en fritid, fält och polisgrupp som utbyter aktuell information om läget i området och som träffas en gång i månaden samt inför skolloven. Utöver detta anordnas fyra konferenser per år där samtliga som är involverade i samverkansarbetet deltar. Under konferenserna sprids kunskap om hur de olika verksamheterna arbetar, vilka 25

29 uppdrag som styr och vad man fokuserar på. Man presenterar även goda exempel på framgångsrikt arbete. Dessutom inbjuds föreläsare som bidrar till att utveckla det arbets- och förhållningssätt som eftersträvas. Målsättningen är att alla ska förstå sin roll i det stora sammanhanget. Många kontakter knyts under dessa dagar och nya samverkansidéer tar form som sedan vidareutvecklas. En samordnare med anställning i stadsdelsförvaltningen ansvarar för stöd till konferenserna och alla forum, samt håller ihop arbetet och uppdaterar kontakterna. Styrning, struktur, samsyn, stimulans. För att uppnå en stabil och framgångsrik samverkan på regional och lokal nivå mellan myndigheter krävs styrning, struktur, och samsyn (Josefsson, m.fl., 2007). SamTidigtFörSt har även lagt till ett fjärde begrepp, stimulans, som innebär att de som samverkar också ska ha möjlighet att träffas och vidareutvecklas tillsammans. Inom SamTidigtFörSt har de tre begreppen för framgång definierats enligt: Styrning Att en gemensam ansökan har gjorts, att en styrgrupp är tillsatt, att övergripande målsättning har formulerats och att delmål har preciserats. Struktur Inom ramen för SamTidigtFörSt måste alla aktörer se och förstå sin insats som en del av ett större sammanhang och engagemang på flera nivåer. Mötesplatser för nätverk måste vara kontinuerliga och återkommande på flera nivåer och varje nätverksnivå måste förstå sin uppgift samt tycka att uppgiften är meningsfull och kunna hantera den. Vidare ska alla nätverk ha ett generellt arbetssätt som stödjer och ökar samverkanskompetensen. Samsyn SamTidigtFörSt ska bidra till att nya möjligheter och begrepp skapas för besvärliga företeelser och situationer. Genom kommunikation ska man öka tilliten, förtroendet och den gemensamma handlingskompetensen. 26

30 2.3 Historiskt perspektiv Samverkansarbete i Sverige har bedrivits över lång tid, redan 1898 kan man i Svensk läraretidning läsa: Hvar tid har sina slagord. Så äfven vår. Och ett af vår tids allra mest slitna slagord är»ligapojkar». Så länge människors minne går tillbaka, har det varit godt om orostiftare och våldsverkare. Till sist hafva herrar polismän blifvit hörda äfven I fråga om botemedel för det onda stryk såsom det enda verksamma korrigeringsmedel för dessa unga vildhjärnor. Hasselkäppen är det enda som hjälper. Några dagars fängelse generar inte dessa unga (Svensk läraretidning, 1898, 17:e årgång, nr 50). År 1958 var kvinnliga poliser en ny företeelse. Inom polisen upptäcktes således att kvinnor hade en särskild fallenhet för att arbeta med barn och unga. Samtidigt infördes uppsökande socialpoliser som gemensamt patrullerade gator och torg. Det infördes även brottsförebyggande organ (Edvall Malm, 2012). Sålunda är ligabildningen bland ungdomen en utbredd företeelse och dess yttringar allvarliga. Medlemmarna i en sådan liga uppträder ofta synnerligen aggressivt mot vanliga hyggliga människor och direkta våldsgärningar äro inte ovanliga. De polismän som utredningen haft kontakt med, ha också framhållit ligabildningens betydelse för uppkomsten av den grövre kriminaliteten. (SOU, 1958:34, s.22). Utredningen har under sitt arbete erfarit, att det på sina håll brister i samarbetet mellan polis och socialvård. Man är icke enade om de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas för att 27

31 stävja brottsligheten, och man hyser inte full förståelse för varandras arbetsuppgifter (SOU 1958:34, s.36) År 1969 diskuterades samverkansfrågor i brottsförebyggande syfte inom Polisen. Man ansåg att samverkan i storstäder med mellan och invånare krävde andra förutsättningar och lösningar, b.la. ett samverkansorgan mellan chefsnivå och fältnivå (Ju, 1969:2 s.18). Samarbetet mellan polis, barnavårdsnämnd och skola intensifierades år 1970 (Edvall Malm, 2012). I Svensk författningssamling fastslogs att Samhällets resurser för att främja barns och ungdoms utveckling samt förebygga och motverka brottslighet och annan missanpassning bland barn och ungdom måste samordnas och utnyttjas effektivt (SFS, 1970). Samarbetet fortsatte att intensifieras under följande år med tydliga rekommendationer om samverkansorgan mellan polis, skola och socialtjänst. Problematiken som redovisas i en rapport från 1971 går tydligt att koppla till den sociala oro som skett under talet: Den ökande inflyttningen till storstäderna kan innebära såväl ekonomiska svårigheter, trångboddhet och dylikt som känslomässiga påfrestningar, isolering eller upplösning av familje- och vänskapsband. För invandrandefamiljer kan dessa problem bli särskilt akuta och accentueras av språksvårigheter och anpassning till en ny kulturmiljö (Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Skolöverstyrelsen 1971 s.3). År 1987 beslutade regeringen att gemensamt arbete skulle angripa ungdomsbrottsligheten som drastiskt ökat sedan efterkrigstiden. Socialtjänsten hade tidigare fått kritik för långa handläggningstider och bristfälliga åtgärder. Handläggningstiden för ungdomsbrott skulle minska och åklagare fick rätt att återkalla åtalsunderlåtelse om vårdplaner inte hölls (Edvall Malm, 2012). Frågan om vilka åtgärder som bör vidtas mot ungdomsbrottsligheten står så gott som alltid i fokus i den kriminalpoliska debatten. Även om den dramatiska ökning av ungdomsbrottsligheten som ägde rum mellan andra världskrigets slut och 1970-talet numera har planat ut kan det konstateras att ungdomar begår brott i en utsträckning som inte är acceptabel och som kräver kraftfulla motåtgärder från samhället. Ungdomsbrottsligheten måste angripas på bred front (Prop. 1987/88: 135 s.95). År 1993 stagnerade brottsligheten något. Regeringen krävde bättre samordning och snabbare reaktioner i utredningsfasen. Särskilda ungdomshandläggare utsågs inom polis, åklagare och socialtjänst med socialsekreterare i nära anslutning till polisen. Socialtjänsten kritiserades 28

32 samtidigt för bristande samverkan med polisen. Även föräldrar till ungdomsbrottslingar skulle involveras på ett bättre sätt (Edvall Malm, 2012). Ett problem i kontakten mellan polis och socialtjänst är bristande ömsesidighet. Polisen är i princip skyldig att lämna socialtjänsten all relevant information som rör den unge. Socialtjänsten däremot behöver praktiskt taget inte lämna någon information alls till polisen. (SOU 1993:35 del a s.238). Enligt vår uppfattning skall bestämmandet av påföljder för brott, så väl innehåll som omfattning, vara en uppgift för rättsväsendet medan det ankommer på socialtjänsten att svara för att hjälp och stödåtgärder tillkommer den som behöver det (SOU 1993:35 del a s.26). En ny sekretesslag presenterades år 2003 där socialtjänsten föreslogs kunna lämna uppgifter om enskilda personer som inte fyllt 18 år till polisen i brottsförebyggande syfte. Man pekade på behovet av omedelbart polisiärt ingripande vid överlåtelse av narkotika eller alkohol till unga. Utredningen kritiserade samarbetet mellan polis och socialtjänst: De problem som förekommer vid myndigheternas brottsförebyggande arbete beträffande ungdomar uppstår främst i det vardagliga samarbetet mellan i första hand polisen och socialtjänsten (SOU, 2003:99 s357). Sedan år 1996 har det brottsförebyggande arbetet breddats ordentligt, bl.a. genom lokala brottsförebyggande råd med syftet att hindra ungdomar från att anta en kriminell livsstil. Skola, socialtjänst och föräldrar fokuserade på tidiga insatser. Man uppmärksammade även strategiska brott, till exempel tillgrepp av fortskaffningsmedel, rån och stöld. Cirkulär samverkan från 1971 ansågs instabil och personbunden och ersattes därför med strategisk samverkan som fokuserade på lösningar, kunskapsfördjupning och förståelsen för varandras arbete. En gemensam definition på samverkan eftersträvades (Edvall Malm, 2012). Syftet med den övergripande strategin och fördjupningsmaterialet var att utgöra en utgångspunkt och ett stöd i arbetet med att ta fram lokala strategier för samverkan, med inriktning på målgruppen barn och ungdomar som far illa eller riskerade att fara illa. Uppdraget från regeringen grundade sig i uppfattningen att samverkan behövde utvecklas ytterligare, både på individuell och övergripande nivå. Regeringen menade att en strategi skulle göra samverkan mindre sårbar och personberoende (Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen & Myndigheten för skolutveckling 2007 s.10) 29

33 Rikspolisstyrelsen fastslog år 2007 att ett övergripande samverkansavtal mellan polis och kommun skulle ge en mer realistisk bild av polisen och därmed öka förtroendet (Rikspolisstyrelsen 2007, s. 10). År 2010 hade ingen generell ökning av ungdomsbrott skett under de senaste åren däremot hade misshandels- och hatbrotten ökat. Bland ungdomsbrotten fanns också ett stort mörkertal. Det sades att polisen blivit mer ingripande i sitt arbete istället för att arbeta brottsförebyggande med t.ex. skolinformation, därtill skar socialtjänsten ned på sitt uppsökande arbete. Samtidigt ansågs trots detta föräldrarna och familjen vara de viktigaste skyddsfaktorerna (Edvall Malm, 2012). Föräldrarnas uppfostringsstrategi är mycket avgörande för den unges utveckling. En strategi grundad på engagerade föräldrar som sätter adekvata gränser och övervakar den unges skolarbete och fritid ger bra skydd för den unge. Även föräldrars normer och värderingar påverkar den unges beteende. (Ds. 2010:9 s.42). Med begrepp lånade från Polisens underrättelsemodell kan stegen i den process som ska leda fram till socialnämndens beslut om brottskarriärförhindrande åtgärder beskrivas som informationsinhämtning, bearbetning, analys och genomförande (Ds. 2010:9 s.55). En statlig utredning från år 2010 fastslår att de personer som löper störst risk för att söka sig till eller dras med i kriminella nätverk går relativt enkelt att identifiera på gruppnivå, men inte på individnivå. Fokus läggs på kriminella grupperingar med syftet att motverka rekrytering och underlätta avhopp. Riskfaktorer på individnivå identifieras, t.ex. inlärningssvårigheter, missbruk, aggressivitet och våldsanvändning. Ett stort ansvar för det brottsförebyggande arbetet läggs på kommunala verksamheter. Sociala insatsgrupper och polisens föräldratelefon skapas. Tre lagstiftningsförändringar föreslås: öppning i sekretessen, ökade möjligheter att omhänderta unga under 18 år, och socialtjänst, skola och polis fick ett tydligare fokus på föräldraansvar (SOU 2010:15). 30

34 2.4 Fokusgruppen SFI Tredjelandsmedborgarnas medverkan Fokusgruppen SFI-Västerort Bakgrund Under våren 2012 bildade projektgruppen tillsammans med Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning och SFI-Västerort en fokusgrupp med nyanlända. Fokusgruppen bestod av ett 10-tal nyanlända med begränsade eller obefintliga språkkunskaper i svenska språket samt låg utbildningsnivå. Huvuddelen av gruppen var somaliska kvinnor och de övriga kom från Eritrea, Marocko och Irak. Med i gruppen var även en språkstödjare från SFI. Syfte och mål Målsättningen för gruppen var att ge de nyanlända kunskap om polisen, rättsväsendet i övrigt och kommunens åtagande samt den enskildes skyldigheter och rättigheter i det svenska samhället. Syftet var också att skapa tillit och förtroende till polisen och andra myndigheter, samtidigt som eleverna får mer kunskap i ämnet och får lära sig det svenska språket. Under våren 2012 genomfördes fem träffar med fokusgruppen där inriktningen var att informera om förutsättningarna i ett demokratiskt samhälle med fokus på polisen och rättsväsendets roll. En viktig del var att förklara skillnaden mellan statens, landstingets och kommunens ansvar, socialtjänstens uppdrag och samarbetet med polisen. Utvärderingen av vårens träffar visade att eleverna tyckte träffarna var bra och lärorika. För många av eleverna är det svenska rättsväsendet abstrakt och helt olikt motsvarigheten i deras 31

35 hemland. SFI är i grunden enbart fokuserad på svenskundervisning men lärare i projektet framförde som önskemål att andra myndigheter, bl.a. socialtjänsten och skattemyndigheten ska samarbeta med SFI och informera om respektive områden så att eleverna får en bättre helhetssyn på det svenska samhället. För projektets egen del innebar träffarna en möjlighet att få kunskap om nyanländas upplevelser och uppfattningar om det svenska samhället både när det gäller möjligheter och svårigheter. Deltagarna har under våren 2012 ofta gett uttryck för en frustration och vilsenhet i hur man bäst uppfostrar sina barn i Sverige. Det finns ett stort behov av hjälp och stöd i föräldrarollen som behöver tillgodoses. Erfarenheterna av träffar våren 2012 kan sammanfattas i fem punkter Gemensam grovplanering för varje lektion Prata mer svenska Mer aktivt arbete som grupparbete Prata om vardagsnära händelser och ämnen Vara lyhörd för elevernas önskemål En viktig del var att SFI-läraren dagen innan varje träff gick igenom ett antal nyckelord för att öka förståelsen. Efter den genomförda träffen repeterade SFI-läraren dagen efter det som gåtts igenom och eleverna fick med egna ord reflektera och sammanfatta hur de upplevt träffen. Sammanställning av träffarna våren 2013 Första träffen: Bussenhusskolan i Tensta. Inriktningen var att skapa relationer och förtroende samt genomgång av polisens roll i det demokratiska samhället. Grundlagarna och institutionernas uppgift. Nyckelord: stat, demokrati, rättsstat, grundlagar. Andra träffen: Närpolisstationen i Kista. Polisens uppgift, tvångsmedel och påföljder samt hur polisen samverkar med lokalsamhället. Förevisning av polisens lokaler och utrustning. Nyckelord: brott, tvångsmedel, påföljd, samverkan. 32

36 Tredje träffen: Socialförvaltningen på Swedenborgsgatan. Kommunens ansvar och hur en stadsdelsförvaltning fungerar. Nyckelord: kommun, stadsdel, kommunal service, skattefinansierad verksamhet, socialtjänsten, motivation, råd och stöd, tvång omhändertagande. Fjärde träffen: Närpolisstationen i Rinkeby. Hur polisen och rättsväsendet arbetar med relationsvåld, i huvudsak våld mot kvinnor och barn. Nyckelord: Grov kvinnofridskränkning, brott under allmänt åtal ta tillbaka anmälan, målsägandebiträde, kontaktförbud Femte träffen: Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning. Information om det generella föräldrastödet ABC (Alla Barn i Centrum) där man diskuterar föräldrarollen utifrån fyra tematräffar. Nyckelord: föräldraskap, förebild, uppmärksamhet, relation, fritid och fritidsaktiviteter och att sätta gränser. Sjätte träffen: Närpolisstationen i Rinkeby. Information och praktiska övningar om Hjärtlungräddning (HLR). Kunskap om hur man ger akut första hjälpen behandling till en person som är medveteslös eller inte andas. Känna igen signaler när en person har drabbats av stroke. Nyckelord: inblåsning, kompressioner, luftvägsstopp, hjärtstartare, ingripa, stroke. Facebook En stor utmaning för myndigheterna i de segregerade områdena är att skapa tillit och förtroende. Allmänhetens förtroende för rättsväsendet är viktigt både för dess legitimitet och för dess möjlighet att arbeta effektivt. Vi har med hjälp av Facebook försökt att nå fler föräldrar, nyanlända och ungdomar i områdena. 33

37 SFI-eleverna har skriftligen på vår Facebook-sida lämnat feedback om våra träffar. Vi kan konstatera att behovet av information och kunskap om detta ämne är stort och det sätt vi förmedlat det på har uppskattats. Nedan återges några av kommentarerna: Nu vet vi lite mer om grundlagarna, demokrati och ungdomsvåld Nu förstår jag hur polisen arbetar Jag lärde mig att polisen är till för medborgarna Det var roligt att se polisutrustningen Jag behöver lära mig ännu mer Jag lärde mig om hatbrott och hur man kan anmäla sådana brott Jag lärde mig nya ord: diskriminering, sexuell läggning och kränkning Nu vet jag hur många partier det finns i Sverige Det var intressant att lära sig om kommunens jobb, skatter och omhändertagande av barn och ungdomar Det är viktigt med rättigheter och skyldigheter Det var bra att vi fick besöka andra platser utanför Tensta Ibland använde de för svåra ord Förut var jag rädd för polisen, men inte nu längre Det är viktigt med rätt information Jag förstår mer om Stockholm och stadsdelarna Vi vill lära oss mer om Sveriges lagar Ingen har gett oss den här informationen i Sverige förut Nu förstår jag mer om skyldigheter och rättigheter Det blir problem i samhället när vi inte förstår Sveriges lagar Jag har lärt mig mer om ungdomar och deras problematik i Tensta/Rinkeby Det har varit bra med språkstöd, Mahad och Hirey Det är viktigt att skolan, polisen och föräldrar samarbetar Det är nödvändigt att vi får diskutera hur vi tänker i Somalia och jämföra det med Sverige Vi förstår nu att socialen inte bara tar våra barn Jag lärde mig att det finns information om lovaktiviteter för barnen hos kommunen Nu vet jag att det är viktigt att ha mer koll på sina barn när de är ute Det känns tryggt att polisen bestämmer ute på gatan Jag lärde mig att föräldrarådgivning finns och vad vi kan få hjälp med 34

38 Slutsatser Det är till fördel för alla parter att grovplanera träffarna och dess ämnesinriktning inför hela terminen. SFI har inför varje träff förberett ett antal nyckelord i syfte att förbereda gruppen för det aktuella ämnet. Fem träffar ger förutsättning för att skapa relationer och en bra dialog i träffarna. Samtidigt är det en fördel att vara flexibel och lyhörd för elevernas önskemål och att det finns möjlighet att anpassa ämnesinriktningen efter behov. Efter vårterminens träffar 2012 var budskapet från eleverna väldigt tydligt i att de ville ha mer information kring hur man uppfostrar sina barn i Sverige. Därför var föräldrakunskap en ny inriktning under hösten. Under höstens två första träffar uppkom många frågor om kommunens åtagande och Medborgarkontorets roll. Därför genomfördes en extra träff med gruppen på Medborgarkontoret i Tensta. Där fick eleverna information om kommunens åtagande i olika frågor och vad Medborgarkontoret kan hjälpa till med. Eleverna har uppskattat att träffarna har genomförts på olika platser, hos respektive myndighet. Detta har gett dem möjlighet att komma ut i samhället och inhämta nya intryck. Undervisningen har eftersträvat att det inte skall vara någon föreläsning utan träffarna skall vara i dialogform där det svenska språket används så mycket som möjligt. Eftersom målgruppen har väldigt lite kunskap i svenska är en språkstödjare en nödvändighet. Besök och dialog med olika institutioner måste inkluderas i SFI-undervisningen. Det är viktigt med information från rätt källa. Många av de nyanlända lever segregerat och förlitar sig enbart på sina nära och bekanta vad gäller kunskap om det svenska samhället. Dessvärre ger inte den informationen den korrekta och sanna bilden av myndigheter i landet. Många har också negativa erfarenheter från myndighetsutövarna i sina hemländer. Vid de olika besöken har eleverna bekräftat sina rädslor och okunskap kring polisens och socialtjänstens roll och arbete. Under de första två terminer som SFI bedrevs förändrades synen till det positiva enligt eleverna. Dessa former av insatser borde ske så tidigt som möjligt efter ankomsten till Sverige. Som pedagog innebär SFI en språkutvecklande tillgång och utmaning och det är viktigt att höja ribban i undervisningsprocessen. Det är viktigt att tydliggöra utmaningar och utvecklingsområden där begrepp såsom frihet, demokrati och svenska lagar missförstås och ofta missbrukas, vilket betyder att innehållet som vi förmedlar borde upprepas vid olika tillfällen över tid om vi ska uppnå ett bra resultat i framtiden. Erfarenheter visar att eleverna ofta tolkar det svenska samhället utifrån sina egna referensramar, risken är då att kulturkrockar uppstår i vardagssituationer. Många som kommer till Sverige saknar både läskunnighet och utbildning och är i stort behov av rätt hjälp för att så snart som möjligt kunna vara verksamma på en arbetsplats i detta land. 35

39 3.0 Social oro 3.1 Förklaringsmodell I samarbete med FoU Väst (Russell Turner, 2013) och Malmö Högskola (Per-Olof Hallin och Nicklas Guldåker, 2013) har vi tagit fram en förklaringsmodell som pekar på fem nivåer av multifaktoriella orsaker till varför ungdomar involverar sig i destruktiva handlingar och kriminalitet. De multifaktoriella orsakerna kopplas till tre preventionsnivåer. Samhället avser bl.a. rådande konjunkturläge, integration, arbetsmarknad, attityder till invandring och kulturella värderingar. På den övergripande samhällsnivån uppstår segregation när sociala och geografiska skillnader sammanfaller. I segregerade områden som drabbats av social oro råder en socioekonomisk utsatthet och en hög grad av arbetslöshet. På samhällsnivån återspeglas samhällets kulturella attityder och värderingar. Närsamhället avser bl.a. socioekonomisk status, resurstillgång och boendemiljö. Signifikativt för utsatta områden är att det råder ett utanförskap till det övriga samhället. Den socioekonomiska statusen är låg och tillgången till samhällsresurser är 36

40 ofta knappa. Detta föder känslor av orättvisa och maktlöshet. Boendemiljön kan också präglas av dålig standard och trångboddhet. Inom närsamhället saknas ofta prosociala förebilder och naturliga träffpunkter där ungdomar möter vuxna. Ofta ökar närvaron av ungdomsgrupperingar som ägnar sig åt kriminalitet. Familjen avser bl.a. familjeförhållanden och boendesituation. Avsaknaden av prosociala förebilder inom familjen utgör en riskfaktor, det kan t.ex. handla om våld i hemmet eller att familjemedlemmar är inblandade i kriminell verksamhet. En dålig förebild eller avsaknaden av en manlig förebild inom familjen utgör en riskfaktor framförallt för pojkar. Lågt engagemang från föräldrar samt för sträng disciplin utgör också en riskfaktor. Trångboddhet är vanligt förekommande hos många familjer i utsatta områden vilket gör att ungdomar undviker att vara hemma och stannar ute längre på kvällarna. Vänner avser bl.a. meningsfull fritid och tillhörighet. I utsatta områden finns en stark misstro och bitterhet mot samhället man anser sig stå utanför. Ofta dras ungdomar till andra frustrerade ungdomar i samma situation. I dessa destruktiva gemenskaper känner man sig plötsligt erkänd, meningsfull och stolt. Känslan av tillhörighet och tillit är otroligt viktig. Individnivå avser bl.a. psykisk (o)hälsa, utvecklingsfas, impulsivitet och behov. Anledningen till att en individ involverar sig i social oro eller kriminalitet kan bero på ett ökat behov av social status, självförtroende eller självkänsla. Individen söker status och respekt, känslan av att bli någon. I samband med oroligheterna kan individen triggas igång av drivande krafter, samtidigt kan även grupptryck spela en betydande roll i samband med oroligheterna eftersom det ofta är ett mindre antal som är drivande. De drivande är ofta unga män med en kriminell livsstil som tjänar på det samhällsförakt som odlas i dessa områden. Det finns ett samspel mellan alla nivåer där individnivån ses som ett filter för övriga nivåer där vi ser världen genom våra egna linser. Utanförskapet löper som en röd tråd genom alla nivåer vilket gör att det i utsatta områden bildas egna normer, värderingar och lagar. Unga män med kriminella värderingar gynnas av detta utanförskap och den misstro mot samhället som odlas eftersom det ökar rekryteringen av ungdomar samt att man eventuellt vill hålla samhällsinstitutioner på avstånd. Detta skapar en ond cirkel där utanförskap föder ännu mer isolering. 37

41 Strukturell prevention: Bättre levnadsförhållanden För att samhället ska vara tryggt och säkert krävs tvärsektoriell samverkan mellan myndigheter och samhälle från högsta strategiska nivå till lägsta operativa nivå. Politiker måste ta beslut och arbeta för att motverka segregation och förbättra människors levnadsförhållanden. Åtgärder krävs som ökar människors möjligheter till arbete och utbildning, förbättrad vård, barnomsorg och fritidsverksamhet, och därmed minskar människors utsatthet för socioekonomisk stress. Det är viktigt att ge nyanlända personer förutsättningar för att integreras i samhället och arbeta mot segregation och negativa attityder till invandring. Social prevention: Att stödja familjer och individer Den sociala preventionen riktar sig mot individer, familjer och grupper av barn och ungdomar som är i behov av stöd. Utsatta områden måste få förstärkta samhällsresurser för att minska utanförskapet och den socioekonomiska stressen. Elever med psykiska, beteende- och/eller skolproblem behöver stöd av berörda parter. Fokus på att stärka ungdomars självförtroende och självkänsla i positiv mening. Med fördel genomförs även hembesök i olika informations- och kunskapssyften samt oro- och konsekvenssamtal. Det är viktigt att stärka boendemiljön och minska trångboddheten, samt skapa meningsfull fritid och öka närvaron av pro-sociala förebilder i områdena vilket är ett viktigt komplement till den verksamhet som bör bedrivas på skolor. Situationsanpassad prevention: Områdes- och platsbaserade åtgärder Eftersom en del bostadsområden är särskilt utsatta för social oro är det viktigt med samordnade områdesbaserade analyser och insatser. I samverkan inventeras ett område ur trygghetssynpunkt där platser som kan orsaka social oro åtgärdas, t.ex. genom att avlägsna bråte, brännbara föremål och skymda platser med dålig belysning. Därefter tar man fram förslag på ytterligare kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Det är även av stor betydelse att identifiera mikroplatser och hot spots där man även analyserar vilka typer av händelser det är som sker. En sådan analys kan synliggöra en del av motiven och den aktivitet som sker i kontexten, exempelvis vid bilbränder kan vissa typer av motiv ligga bakom såsom försäkringsbedrägerier eller rent spänningssökande. Anläggs skolbränder på dagtid eller kvällstid respektive natten har det sannolikt olika orsaker. Brinner det i containrar kan det finnas ytterligare andra skäl. Utifrån en gemensam lägesbild kan berörda parter ta fram förslag på lämpliga åtgärder, t.ex. olika förändringar i gatumiljön. Åtgärder krävs för att stärka civilsamhället och den sociala kontrollen. Goda krafter kan ge värdefull information om vilka aktiviteter som sker på platsen, om det brukar ske en upptrappning innan oroligheter utbryter eller om oroligheterna brukar utlösas av en specifik 38

42 händelse. I detta skede kan man med fördel analysera statistik över tid. Risken för att bli upptäckt är en avskräckande faktor för ungdomar, därför är det betydelsefullt att skapa flöden och uppehållsplatser för vuxna. 3.2 Tidigare forskning Michael Haas (1986) skriver att amerikanska upplopp genom historien varit kopplade till etniska faktorer, exempelvis i Harlem på 60-talet. Dessa upplopp skapade enligt författaren stor offentlig uppmärksamhet där olika teorier om våldets ursprung påverkade forskningens inriktning. Enligt Haas (1986) utgår de flesta definitioner av social oro från materialistiska fenomen vilket gör att fysiskt våld rotas i objektiv fattigdom och ojämlikhet hos upprorsmakarna. Vidare menar Haas (1986) att det finns teoretiker som till motsats påstår att fysiskt våld har ett psykiskt ursprung såsom attityder, alienation och frustration. Metafysiska realister förespråkar därtill att orsakerna till fysiskt våld är en blandning av både materialistiska fenomen och attitydsmässigt ursprung där det finns ett kausalt samband mellan de båda (Haas, 1986). Haas (1986) har granskat två tidigare skrivna rapporter där avvikande beteende förklaras utifrån bristfällig integration till samhällets normer. Rapporterna beskriver en bristfällig assimilation som en uppenbar brist på sociala normer och som beror på förvirring hos de invandrare som är bosatta i förorterna. Herman (2005) har studerat flera upplopp i USA mellan år där flera av upploppen haft dödlig utgång. Författaren beskriver hur våldsamma konfrontationer utbröt 1992 i Los Angeles mellan immigranter från Latin Amerika och Asien samt vita och mörkhyade infödda amerikaner. Konfrontationerna handlade om tillgången till arbete, bostäder och makt. Konkurrens mellan nyare och äldre etniska grupper över arbeten och socialt territorium har även skett i Chicago och Detroit som sedermera genererat kollektivt våld (Herman, 2005). Mucchielli (2009) har studerat upploppen som ägde rum i Paris förorter hösten Studien bygger på intervjuer med upprorsmakare och boenden i två utsatta områden som drabbades av upploppen. Mucchielli (2009) menar att upprorsmakarna mestadels består av arbetslösa ungdomar av utländsk härkomst vars destruktiva handlingar riktats mot polisen. Detta hänger enligt författaren ihop med att Frankrike de senaste 15 åren gått igenom en ghettoiserande process där våldsamheter och bilbränder blivit återkommande företeelser. Händelserna 2005 startade som ofta tidigare med ett polisingripande. I samband med händelserna benämnde den franske premiärministern våldsamheterna som social oro istället för upplopp. Till skillnad från oroligheterna i början på 90-talet då stora grupper av ungdomar drabbade samman med poliserna så skedde händelserna 2005 i mindre mobila grupper. Sammanfattningsvis menar 39

43 Mucchielli (2009) att orsakerna till oroligheterna var att de boendes levnadssituation i dessa områden präglas av otrygghet och alienation. I dessa områden råder en bristande social gemenskap med stora grupper av immigranter, extremt höga nivåer av arbetslöshet samt ambivalent relation till samhällsinstitutioner (Mucchielli, 2009). Mucchielli s (2009) studie stämmer även in på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2011b) som beskriver hur oroligheterna skett i segregerade områden där det lever många människor med socioekonomiska problem. Detta leder enligt MSB (2011b) till en ond spiral av utanförskap, misslyckad skolgång och arbetslöshet vilket i sin tur leder till ökad isolering från det övriga samhället. De boende bär ofta på en stark misstro mot majoritetssamhället där misstron oftast riktas mot polisen som får stå som den yttersta symbolen för samhället. Risken för att ungdomar påverkar varandra till att vara aktiva i samband med social oro ökar enligt Botkyrka kommun (2010) då man befinner sig i en socioekonomiskt utsatt situation. När sedermera polisen konfronterar ungdomarna kan situationen som uppstår bidra till att kriminell verksamhet utnyttjar situationen för egen vinning, framförallt till nyrekrytering av ungdomar i närområdet. Per-Olof Hallin och Nicklas Guldåker (2013) från Malmö Högskola har i publikationen Stadens bränder Anlagda bränder och Malmös sociala geografi studerat anlagda bränder från år 1998 till 2012 där antalet anlagda bränder från slutet av 90-talet ökat med 215%. Författarna konstaterar att allt fler bränder tycks vara anlagda och att många skolor drabbas. Utöver brandutvecklingen i Malmö har det under senare år även inträffat flera konflikter mellan ungdomar, unga män, och polis respektive räddningstjänst. Vid dessa motsättningar har bränder använts som konfliktmedel (Hallin & Guldåker, 2013). Hallin och Guldåker (2013) förklarar ökningen av antalet anlagda bränder med två sociala processer. Dels genom kabelbränder där syftet är att stjäla koppar för försäljning, dels genom ett ökat antal anlagda bränder i några begränsade bostadsområden. Mellan 2000 och 2009 står två bostadsområden för närmare 30% av ökningen av anlagda bränder där 10% av de undersökta delområdena står för 75% av det ökade antalet anlagda bränder. Hallin och Guldåker (2013) menar att dessa områden kännetecknas av sämre levnadsförhållanden där de två mest brandutsatta områdena har en befolkning med ett stort antal barn och unga samt trångbodda hushåll. En statistisk analys visar att antalet barn och befolkningens utbildningsnivå är två viktiga faktorer bakom anlagda bränder. Dessa faktorer i kombination med informell befolkningstillväxt, sämre hälsa, högt vårdbehov och låg andel grundskoleelever med gymnasiebehörighet skapar förhållanden med socioekonomisk och psykisk stress. Detta har lett till konflikter mellan ungdomar och polis vilka blivit särskilt akuta genom upplopp och gatukonflikter 2008 och Författarna förklarar att ungdomarna bl.a. känner spänning, 40

44 frustration och söker hämnd där de anlagda bränderna genomförs som en konfliktpraktik mot polisen och räddningstjänsten (Hallin & Guldåker, 2013). Otto Adang, Hani Quint och Ronald van der Wal har i ett okorrigerat utkast kallat Are we different? Why there are no ethnic riots in the Netherlands undersökt varför Holland inte drabbats av storskaliga våldsamheter mellan etniska grupperingar samt mellan etniska grupperingar och polisen. Författarna har studerat nationell och internationell litteratur, och man har även studerat fem händelser i Holland i vilka man kunde skönja etniska spänningar och risken för kollektivt våld likt det i Frankrike Författarna menar att Hollands förskoning inte handlar om tur. Från en strukturell synpunkt ackumuleras riskfaktorer som är relaterade till etnicitet. På sättet holländska myndigheter samverkar med sociala partners och polisen, och verkställer politik som är inriktat på social sammanhållning och avskaffande av fattigdom, så bidrar detta till relationer som är mer harmoniska och mer inriktade på samarbete med de olika befolkningsgrupperna. En naturligare strategi i kombination med förebyggande arbete och repression, empati och verkställande, verkar vara avgörande för att förhindra upplopp. För att en sådan strategi ska vara möjlig måste polisen vara ordentligt inbäddad i samhällsstrukturen så att polisen på ett bra sätt kan tilltala och vårda befintliga kontakter och relationer (Adang, Quint & van der Wal). Författarna pekar på att den holländska polisen arbetar efter konceptet community policing (svenska: närpolisverksamhet) vilket betyder att man är närvarande överallt i utsatta områden där polisen upprätthåller relationen med lokalbefolkningen. De lokala poliserna känner till områdena, dess problembild och lokalbefolkningen. Under arbetstid vistas de ständigt ute bland dem, där även officiella möten planeras in. Resultatet blir att polisen inte är främlingar i sitt område och att relationen blir mer positiv samt att polisen får en mer social roll i områdena. Holländska regeringen erkänner värdet av närpolisverksamheten, i ett nationellt program som omfattar utsatta områden förser regeringen områdena med fler poliser än övriga områden. På nationell och lokal nivå finns samverkansforum och lokala beredskapsplaner. Författarna menar att en stor fördel ligger i att den holländska polisen investerar i multikulturella kunskaper eftersom det leder till att man förstår och kan agera utifrån den lokala kontexten (Adang, Quint & van der Wal). Adang, Quint & van der Wal beskriver vidare hur polisen har en integrerad strategi där de ingår i ett nätverk med lokala myndigheter, socialtjänst och goda krafter. I samband med händelser kan polisen mobilisera sitt nätverk, de kan även bistå polisen med värdefull information. Författarna menar att även om enklare förebyggande och repressivt arbete kompletterar varandra, är egenskaperna som medföljer en repressiv strategi inte tillämpbar i en lokal relationsskapande 41

45 kontext. Även när repressivt arbete och förebyggande arbetet presenteras som varandras motsatser är det viktigt att inse att en ensidigt repressiv strategi inte kan lyckas utan förebyggande och relationsskapande åtgärder (Adang, Quint & van der Wal). 3.3 Teoretiska utgångspunkter I detta kapitel presenteras de samhällsvetenskapliga teorier vi har som stöd i vårt brottsförebyggande samverkansarbete. Den integrerade teorin Utgångspunkten för den integrerade teorin är att individen kommer till en situation med en viss benägenhet att bryta mot lagens regler. Denna benägenhet bestäms i stor utsträckning av individens grad av självkontroll och styrkan hos de sociala banden till det konventionella samhället. Från brottspreventiv synpunkt innebär detta att målet är att stärka individers självkontroll och sociala band till det konventionella samhället (Torstensson & Wikström, 1995). Vi vill med metodhandboken stärka individers sociala band till det konventionella samhället genom att sprida framgångsrika arbetssätt på hur polis, kommun och övriga aktörer kan samverka tvärsektoriellt. Det kan t.ex. handla om att arbeta med kontaktpoliser, föräldrautbildningar och orosamtal. Dessa arbetssätt syftar till att minska det utanförskap som tidigare forskning visat är en av grundorsakerna till social oro, där de boende ofta har svaga sociala band till det övriga samhället. I den integrerade teorin innebär varje situation ett beslutsfattande. I detta fall gäller beslutet att begå eller inte begå en brottslig handling. Från brottspreventiv synpunkt innebär detta att man ska försöka influera individer att välja att inte begå brott (Torstensson & Wikström, 1995). Individens beslut att begå eller inte begå brott påverkas av, förutom individens brottsbenägenhet, hur individen uppfattar risken för att hans handlande ska kunna resultera i ett straff, samt hur starka frestelser (t.ex. förekomsten av svagt skyddade objekt) eller friktioner som uppstår i samband med situationen (d.v.s. handlingar eller händelser som ger upphov till ilska och aggressioner). Förekomsten av frestelser i samband med oroligheter kan motverkas genom att städa upp i områdena och rensa bort onödigt buskage, lösa stenar och tillhyggen, brända och övergivna bilar, samt öppna containrar och lösa soptunnor. Detta arbetssätt kallar vi för trygghetsvandring där platser inventeras ur trygghetssynpunkt och städas upp. Till detta kopplas även värdet av att skaffa sommarjobb åt ungdomarna ute i områdena, där vi upplevt att när en ungdom arbetar med sitt eget område så vill denne sedan inte förstöra det man skapat och byggt upp. Det kan t.ex. handla om olika former av parkarbeten. Sommarjobb skapar även motivation 42

46 och håller ungdomar sysselsatta. Syftet med sommarjobben är att integrera dem i arbetsmarknaden vilket stärker de sociala banden och ökar deras självkontroll (Torstensson & Wikström, 1995). Vi anser att det är viktigt att arbeta kontaktskapande ute i områdena, t.ex. med hjälp av dialogpoliser, fältarbetare och goda krafter. En positiv relation mellan ungdomar och polisen är viktigt eftersom polisingripanden i utsatta områden är en mycket vanlig trigger till våldsamheter. Individuell brottsbenägenhet Den grupp i samhället som regelbundet begår brott kallas kroniker och är en liten grupp jämfört med alla som någon eller några gånger bryter mot lagen. De är kronikerna som begår majoriteten av de grövsta brotten. Torstensson & Wikström (1995) menar att det är en förhastad slutsats att de brottsförebyggande åtgärderna främst bör satsas på denna grupp. Snarare innebär det att man ska inrikta resurserna på att förhindra att individer utvecklas till kroniker, eftersom grova brott ofta uppkommer sent i en kriminell karriär. Det bästa sättet att förebygga grova brott är alltså att minska rekryteringen till kronikergruppen. Områden som präglas av socioekonomisk utsatthet har visat sig vara en grogrund för rekrytering till kriminella organisationer och extremist grupperingar. Därför hävdar vi att det är mycket viktigt att samverka i brottsförebyggande syfte med inriktning på barn och ungdomar. I samband med tidigare oroligheter har oftast en liten grupp ungdomar varit drivande och uppviglat händelserna. En stor andel av dessa ungdomar har ofta en kriminell livsstil och tjänar därför på det samhällsförakt som odlas i dessa utanförskapsområden, eftersom man vill underlätta den lokala rekryteringen bland barn och ungdomar samt hålla samhällsinstitutioner på avstånd, främst polisen. Därför är det av yttersta vikt att resurser sätts in tidigt i ungdomars liv i syfte att stoppa utvecklingen som sker i dessa områden (Torstensson & Wikström, 1995). Kontrollteorin En av de mest framträdande kriminologiska teorierna är den s.k. kontrollteorin som betonar att en individs brottsbenägenhet i hög grad är beroende av dennes självkontroll. Utgångspunkten för teorin är att alla människor har tillräcklig motivation för att begå brott, men att det är skillnad mellan individer vad gäller självkontroll å ena sidan och sociala band å den andra, kopplat till det konventionella samhället som förklaringsmodell till individuella skillnader i benägenheten att begå brott. Personer med låg självkontroll och svaga sociala band till det konventionella samhället har enligt kontrollteorin störst benägenhet att begå brott (Torstensson & Wikström, 1995). 43

47 Självkontroll Självkontroll definieras som: Den förmåga som individen har att motstå stundens frestelser (t.ex. att bryta mot lagen) och provokationer (Torstensson & Wikström, 1995). Förmåga till självkontroll kan uppfattas som ett resultat av olika personlighetsegenskaper som utvecklas starkast under barndomen. Individer med svag självkontroll kännetecknas ofta av impulsivitet, självcentrering, önskan om omedelbar tillfredställelse av behov, samt okänslighet/likgiltighet inför andras behov och lidanden. Att stärka barn och ungdomars självkontroll är ett av de effektivaste sätten att förebygga brott. En stark självkontroll innebär dessutom att individen har goda förutsättningar att fungera väl i samhället. Därmed har ungdomen även lättare att utveckla sociala band till det konventionella samhället, vilket i sin tur ytterligare bidrar till en försvagning av brottsbenägenheten (Torstensson & Wikström, 1995). Eftersom forskning visar (Sarnecki,1992) på vikten av att arbeta brottsförebyggande mot barnoch ungdomar så är det barn, ungdomar och unga vuxna vi har som utgångspunkt i denna metodhandbok. Vi presenterar flera konkreta exempel som syftar till att fånga upp individer i riskzon så tidigt som möjligt, t.ex. genom kontakt- och ungdomspoliser, fältverksamhet, bemannade platser, föräldrautbildningar, samt oro- och konsekvenssamtal. Sociala band till det konventionella samhället En stark självkontroll är ingen garanti för att en individ ska följa samhällets regler, normer och värderingar. Det krävs även att individen utvecklar starka sociala band till det konventionella samhället. Med individens sociala band till det konventionella samhället menar man i huvudsak: Hur mycket individen har investerat i en konventionell livsstil (utbildning, arbete osv) samt i vilken grad han har införlivat en moralisk övertygelse om värdet av att följa samhällets lagar och regler (Torstensson & Wikström, 1995). Ju mer en individ har investerat i en konventionell livsstil och ju starkare individens moraliska övertygelse är att följa lagar och regler, desto starkare sociala band har denne till det konventionella samhället. Svaga sociala band till det konventionella samhället innebär att individen står utanför det övriga samhället. Detta betyder att individen inte har lika mycket att förlora på att begå brottsliga handlingar, det kan uttryckas som att individens sociala kostnader är 44

48 små. Den sociala kostnaden kan definieras som förväntade negativa reaktioner från personer som är socialt betydelsefulla för individen. Individer som står utanför det konventionella samhället kallas ofta för socialt marginaliserade (Torstensson & Wikström, 1995). Social marginalisering Sernhede (2002) har i många år forskat om stigmatisering och marginalisering av Göteborgs förorter. Han förklarar att i de svenska miljonprogramsområdena kunde människor från innerstadsdelarna och den nyanlända arbetskraften från övriga Sverige och de nordiska länderna, snabbt och enkelt få bostad. Men många valde dock att flytta därifrån då områdena fick en negativ stämpel som grundade sig på sociala problem och främlingskap. Sernhede menar att de moderna samhällena inte kommit tillrätta med fattigdomsproblemen. Hans argument bygger på intervjuer med ungdomar där resultaten visar hur stigmatiseringen avgränsat dem från det omgivande samhället. Marginalisering och stigmatisering av förorter beror ofta på politik, arbetsmarknad och media, vilket betyder att marginaliseringen och stigmatisering sker utanför själva området (Kamali, 2006). De boende stämplas som passiva, missanpassade och anses beroende av socialbidrag och de beskylls ofta själva för sin marginaliserade position (Dahlstedt, 2002). Områden som drabbats av social oro är platser som utsatts för territoriell stigmatisering. En stor bidragande faktor till de upplopp som skett i Europa och USA är en ökad stigmatisering av bostadsområden och sociala grupper, både i det vardagliga livet och i samhällsdebatten (Wacquant, 2008). I ett marginaliserat samhälle medföljer en känsla av maktlöshet. En marginaliserad ställning i samhället kan medföra svårigheter att bestämma över den egna tillvaron och upplevelser av att vara åsidosatt och inte bli lyssnad till. Man har ingen makt att påverka och man bär sedan tidigare på upplevelser av att vara tyst och rädd. Det gör att det inte känns som att det är någon idé att tillsammans med andra i samma situation höja rösten och kräva sociala förändringar, vilket gör att människor kan få svårt att få sina problem och frågeställningar uppmärksammade på den offentliga dagordningen (Dahlstedt, 2002). Från en brottspreventiv synpunkt gäller det att uppmuntra individer att investera i det konventionella samhället, t.ex. i utbildning och yrkeskarriär, samt att försöka bidra till att individen tar samhällets lagar och värderingar till sig och gör till sina egna (Torstensson & Wikström, 1995). 45

49 Utanförskap Begreppet alienation används i kontexten av förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet. Ekonomisk utsatthet, trångboddhet och barnfattigdom kan, inte minst för ungdomar skapa känslor av orättvisa. Grunden för alienation utgörs av att själv inte kunna se olika utvecklingsvägar tillsammans med att ofta beskrivas eller framställas som ett problem och ett hot. Eftersom människor är handlande individer som inte är likgiltiga inför olika samhällsstrukturer kan de utveckla olika anpassnings- och konfliktstrategier i syfte att hantera eller reagera på sina livssituationer. Vid vissa tillfällen kan de systematiska, symboliska och subjektiva våldsformerna vävas samman och få våldsamma uttryck som ofta riktas mot polis eller räddningstjänst (MSB, 2011a). Sernhede (2002) menar att det i dessa områden råder en osäkerhet och främlingskap till det övriga samhället. Sernhede förklarar att barn och ungdomar delar vissa erfarenheter som är gemensamma för just dem och som skiljer sig från unga i övriga Sverige. Ungdomarnas behov av erkännande, respekt och tillhörighet präglas på ett annat sätt än vad som är fallet för etniskt svenska ungdomar, av alienationsskapande möten med det officiella Sverige. Dessa klyftor leder till missnöje och misstro som bidrar till att samhällets legitimitet i underklassens ögon försämras, vilket i sin tur kan leda till att ungdomarna riktar sin fientlighet mot polisen som får symbolisera statens okänslighet och förtryck (Wacquant, 2008). Hallin, m.fl. (2010) förklarar att anledningen till att unga män begår våldshandlingar kan vara att de jämfört med andra personer har mindre positiva relationer till andra sociala nätverk, t.ex. skola, familj, kamratnätverk och föreningar. Vissa ungdomar kan eller har inte möjlighet att hantera alienationsprocesser utan kan till och med känna dubbel alienation. Detta leder till att dem inte bara känner alienation till polis och samhälle utan även kommer i konflikt med övriga i det egna boendeområdet. Situationella ansatsen Teorierna och grundtankarna inom den situationella ansatsens kriminologi är enligt många mycket mer användbar och tillämpbar för polisen i det dagliga arbetet än vad den tidigare traditionella kriminologin är. Det beror på att den situationella ansatsen handlar om de omedelbara situationsbaserade orsakerna till brott där även frestelser, möjligheter och otillräckligt skydd av brottsobjekt (brottsoffer och egendom) ingår (Clarke & Eck, 2006). 46

50 En av huvudteorierna inom den situationella ansatsens kriminologi är rutinaktivitetsteorin. Denna teori utgår ifrån att brott inträffar när en motiverad gärningsman och ett lämpligt brottsobjekt (offer eller egendom) sammanträffar i tid och rum utan att det finns någon kapabel beskyddare närvarande. Eftersom mänsklig girighet och själviskhet är tillräckliga förklaringar till kriminell motivation så tar teorin existensen av en motiverad gärningsman för given. Det görs ingen skillnad mellan ett mänskligt offer och egendom eftersom båda kan tjäna brottslingens syfte. Beskyddare kan vara både människor och säkerhetssystem. Denna teori ledde till den ursprungliga brottstriangeln med tre områden som motsvarar brottslingen, offret eller egendomen, och platsen (Clarke & Eck, 2006). Rutinaktivitetsteorin utgör ett användbart analysverktyg för tre återkommande problem: 1. Upprepade brottsförövare som attackerar olika offer/egendom på olika platser, s.k. specialiserade återfallsbrottslingar. 2. Upprepad utsatthet för brott som handlar om offer som upprepade gånger utsätts för brott av olika förövare, s.k. sårbara brottsobjekt. 3. Upprepade problem på samma plats handlar om olika förövare och olika brottsobjekt (offer eller egendom) som möts på samma plats. Dessa platser kännetecknas av att de är särskilt brottsutsatta eller oroshärdar. 47

51 De flesta händelser utgörs av en blandning av problemen som beskrivs ovan. Till varje ursprungsnivå lägger man inom rutinaktivitetsteorin även till en yttre nivå, s.k. controllers : För brottsobjektet (offret eller egendomen) är detta den kapable beskyddaren vanligtvis personer som själva skyddar sina egna eller närståendes tillhörigheter. Motsvarande gäller beskydd av presumtiva brottsoffer. För brottslingen är övervakaren någon som känner brottslingen väl och som kan utöva en viss kontroll över dennes handlingar, t.ex. föräldrar, syskon, lärare, vänner och partner. För platsen är controllern den platsansvarige, den person som har ansvar för att kontrollera uppförandet på en viss plats, t.ex. en konduktör på ett tåg eller en lärare i en skola (Clarke & Eck, 2006). Genom tillägget av de yttre nivåerna skapas en teori om hur brott uppstår och återkommer. Problemen med specialiserade återfallsbrottslingar inträffar när förövarna kan hitta brottsobjekt eller platser som är temporärt sårbara. De som kontrollerar dessa brottsobjekt och platser kan kanske förhindra framtida angrepp, men förövarna går då vidare till andra brottsobjekt och platser. Det är den bristande kopplingen mellan brottsling och övervakare som underlättar för brottslingarna (Clarke & Eck, 2006). Problem med sårbara brottsobjekt inträffar när presumtiva offer ständigt är i kontakt med potentiella brottslingar på olika platser utan att offren vidtar åtgärder för att öka sin säkerhet samtidigt som deras beskyddare är frånvarande eller ineffektiva. Övervakaren kan förhindra att brottslingarna utför flera brott och den platsansvarige kan förbättra sin kontroll av uppförandet på de platser som denne ansvarar för, men offret kommer istället möta andra brottslingar på andra platser. Motsvarande gäller sårbar egendom (Clarke & Eck, 2006). Problem med särskilt brottsutsatta platser inträffar när nya potentiella brottslingar och nya potentiella brottsobjekt sammanträffar på en plats där den platsansvarige är svag. Omgivningen fortsätter att underlätta incidenter, även om övervakaren motverkar lagöverträdelser och beskyddaren motverkar utsatthet för brott (Clarke & Eck, 2006). Att förstå hur dessa återkommande problem uppstår är tillämpbart i samverkansarbetet mot social oro. Det handlar inte bara om att gripa stenkastande ungdomar utan även om att förhindra att situationen upprepar sig genom att bättre utnyttja övervakaren, t.ex. vikten av att se föräldrars betydelse för sina barn i det brottsförebyggande arbetet och involvera dem i utbildning och samverkan (t.ex. orosamtal, SFI och informationsspridning). Vidare handlar det om vad brottsoffer (i fallet med 48

52 social oro exempelvis samhällsföreträdare, skolor och bilar) kan göra för att minska risken för att utsättas för brott igen. Exempelvis kan kontaktpoliser i skolan bidra till att skapa relationer mellan elever och polisen. Det är också viktigt att se vilka förändringar som kan göras på de platser där problemen inträffar, t.ex. genom att hålla områden snygga och röja undan lösa stenar och brännbara föremål. Vidare kan fastighetsägarna sägas vara platsansvariga där samverkansarbete bedrivs med bl.a. inventeringar av säkerheten. Arbetssätten som presenteras utifrån respektive lägesbild utgår från en modell som baseras på rutinaktivitetsteorin. I modellen är samverkan det centrala temat där beslutade åtgärder riktas mot ungdomarna, platsen och den sociala kontrollen. Samverkan för att öka den sociala kontrollen är t.ex. utsättningsmöten som hålls varje fredag och lördag samt lovdagar. Syftet är att skapa en gemensam lägesbild och ta fram åtgärdsförslag. Medverkande är förutom polisen och stadsdelen, alla som vill vara med och hjälpa till. Alla goda krafter. I samband med varje utsättningsmöte sker utskick av sms till alla deltagare innehållande information och lägesrapport. Samverkan med fokus på ungdomar är t.ex. MBU (Människan bakom uniformen) där ungdomar i Göteborg vid tio tillfällen får chans att lära känna och utbildas av vuxna i uniformsbärande yrken. Syftet är att ungdomarna och personalen ska lära känna och skapa förståelse för varandra. Målsättningen är att ungdomars delaktighet i samhället ska öka och att kriminaliteten därmed ska minska. Samverkan med fokus på platsen är t.ex. trygghetsvandringar där man systematiskt inventerar platser och utrymmen ur trygghetssynpunkt. Syftet är att upptäcka och åtgärda platser och omständigheter som kan orsaka social oro och åtgärda dessa, t.ex. genom att avlägsna stenar, brännbara föremål, brända/övergivna bilar samt åtgärda öppna containrar och lösa soptunnor. Strainteorin Strainteorin utvecklades av den amerikanske sociologen Robert Merton och är en av de mest framträdande teorierna inom kriminologisk forskning. Det engelska ordet strain översätts till svenska som smärta eller frustration och är en stor riskfaktor för kriminalitet, avvikande beteende och sociala problem. Strainteorin är en strukturell teori som menar att kriminalitet och avvikande beteende grundar sig i samhällsstrukturen. Den franske sociologen Emile Durkheims anomiteori har haft stort inflytande på Mertons strainteori. Durkheim menade att kraftiga och 49

53 snabba politiska, sociala, ekonomiska eller kulturella samhällsförändringar kan leda till en upplösning av samhällets normsystem, vilket Durkheim kallar anomi. Detta kan leda till ett avvikande beteende, t.ex. självmord och kriminalitet (Merton, 1968). Strainteorin menar att det är samhällets institutionella och kulturella normsystem som är främsta orsaken till strain. Normsystemen bygger på föreställningar om materiella och monetära framgångar som påverkar de flesta individer och samhällsgrupper, dock är det långt ifrån alla som har de förutsättningar och legitima medel som krävs för att uppnå dessa normsystem. Det är denna motsättning mellan mål och medel som Merton definierar som strain. Vidare presenterar han fem anpassningsstrategier som individen tillämpar för att motverka eller överkomma strain. Dessa är konformitet (conformity), innovation (innovation), ritualister (ritualism), tillbakadragande (retreatism) och rebelliskhet (rebellion) (Merton, 1968). Konformitet är de faktorer som anses skapa ett bra liv, t.ex. en framgångsrik yrkeskarriär, ekonomiskt välstånd eller liknande idealbilder. Denna kategori individer delar samhällets livsmål och har de förutsättningar som krävs för att uppfylla dessa, t.ex. genom intellektuella eller sociala talanger. I denna kategori råder det ingen direkt motsättningen mellan mål och medel vilket gör att risken för strain som leder till kriminalitet och avvikande beteende år låg. Denna anpassningsstrategi är den vanligaste och de flesta individer anses tillhöra denna kategori (Merton, 1968). Innovation är den kategori individer som delar samhällets livsmål men som inte har tillräckligt med personliga förutsättningar för att uppfylla livsmålen. Hit hör ofta de lägre samhällsklasserna som inte kan uppnå samhällets livsmål om ekonomisk framgång. Invandrare som kanske möter en högre levnadsstandard i sitt nya hemland men som själva saknar möjligheterna att avancera på samhällsstegen p.g.a. bristande språkkunskaper och utbildning, och/eller diskriminering. Med innovation vidtar individen därför andra tillvägagångssätt, t.ex. kriminella handlingar i syfte att uppnå de ekonomiska framsteg som samhället kräver (Merton, 1968). Ritualister följer samhällets legitima medel men förlorar samtidigt livsmålen. Dessa individer följer slaviskt institutionella regler utan hänsyn till konsekvenserna som detta beteende medför för andra individer. Dessa individer utvecklar normalt inte ett brottsligt beteende, dock kan de vara till problem för andra människor då de följer alla regler utan att bry sig om konsekvenserna. En ritualist kan vara nidbilden av en byråkrat i den negativa bemärkelsen (Merton, 1968). 50

54 Tillbakadragande är enligt Merton den ovanligaste kategorin. Hit hör utslagna grupper och de som anses stå utanför samhället, t.ex. narkomaner, hemlösa och subkulturella grupper. Dessa individer omfattas inte av samhällets livsmål eller de tillvägagångssätt och medel som uppfyller dessa. Istället kan dessa grupper skapa sina positiva upplevelser genom missbruk eller olika former av social tillhörighet, t.ex. gemenskapen i extrema sekter eller politiska grupperingar. I denna kategori inkluderas även ungdomsbrottslingar och yrkeskriminella som använder sig av våld och brott i syfte att uppnå ekonomisk framgång eller värden som makt och respekt. Dessa individers livsval är inte acceptabla ur samhällets synvinkel. Det är dock omdebatterat ifall dessa personer tillhör den tillbakadragande kategorin eftersom värden som makt och respekt är accepterade livsmål i samhället, där endast medlen för att uppnå dessa kan strida mot normsystemen (Merton, 1968). Rebelliskhet innefattar de personer som aktivt gör motstånd mot samhället och de rådande normsystemen, både vad gäller mål och medel. Tillskillnad från tillbakadragande så vill de rebelliska skapa en ny social ordning vars väg kan innehålla lagöverträdelser, t.ex. extrema politiska grupperingar eller djurrättsgrupper (Merton, 1968). Tidigare forskning (Mucchielli, 2009) visar att upploppsliknande händelser såsom stenkastning, anlagda bränder och skadegörelse grundar sig i segregation och utanförskap som innefattar arbetslöshet, bristfällig skolgång och stigmatisering. Detta är faktorer som inbäddas i samhällsstrukturen, alltså problem som måste bemötas och beslutas på regeringsnivå för att ett gott resultat ska synas på lokal nivå. Den upplösning av normsystem som enligt strainteorin leder till avvikande beteende och kriminalitet kan förklara oroligheterna som drabbat städer runt om i Europa. I områden där oroligheterna skett lever människorna i utanförskap till det övriga samhället vilket gör att befolkningen i dessa områden skapar egna normer, värderingar och lagar. Exempelvis begår innovativa individer kriminella handlingar för att uppnå de ekonomiska framsteg som samhällets livsmål kräver vilket gör att det skapas en normförskjutning där avvikande och kriminellt beteende accepteras i syfte att uppnå samhällets livsmål. Samhällets livsmål gör även att individen jämför sin egen och sitt områdes situation med andra individer och områden vilket skapar känslor av frustration, orättvisa och maktlöshet. Dessa känslor har inte sällan resulterat i våldsamheter där en av grundorsaken varit att ta tillbaka den makt och respekt man upplever sig ha förlorat. Teorin om ritualister som slaviskt följer institutionella regler utan hänsyn till konsekvenserna det medför kan också appliceras i samverkansarbetet mot social oro. Det är otroligt viktigt att polis, skola och socialtjänst arbetar 51

55 relationsskapande i utsatta områden, både med ungdomarna själva men även med föräldrar. Det har tidigare visat sig få negativa konsekvenser då man gått in med kravallpoliser i dessa områden vilket skapat ännu större frustration bland ungdomarna, varpå upplopp utbrutit. I metodhandboken presenteras flera framgångsrika arbetssätt på hur lokala aktörer ska samverka och arbeta relationsskapande ute bland lokalbefolkningen. Vidare kan man koppla kategorierna rebelliskhet och till viss del även tillbakadragande till nyrekryteringen av ungdomar till religiösa extremistgrupperingar. I utsatta områden som drabbats av social oro vet man att det förekommit rekrytering till religiösa extremistgrupperingar, ett scenario som även svensk forskning kopplar till utanförskap (Hallin, m.fl., 2010). Nivåer i det brottsförebyggande arbetet I den brottsförebyggande litteraturen brukar man efter förebild från den medicinska forskningen skilja på primär, sekundär och tertiär brottsprevention. Med stöd och kunskap i dessa tre nivåer kan samverkansarbetet sättas i ett sammanhang som underlättar implementeringen av lämpliga åtgärder i det brottsförebyggande arbetet. Primär prevention Den primära nivån avser åtgärder som syftar till att förebygga brott i hela befolkningen, allt från barnuppfostran till utmätning av straff. Till denna nivå räknas även att vidta tekniska åtgärder för att förebygga brott, till exempel installation av lås och larm. Sekundär prevention Den sekundära nivån avser åtgärder som riktas mot personer, platser och situationer som är utsatta för brottsrisker, t.ex. åtgärder mot ungdomar som utifrån skol- eller familjesituation bedöms vara i riskzonen för brottslighet men som ännu inte begått några (av myndigheten kända) brott. Även ökad polisbevakning på riskfyllda platser eller bevakning av personer som bedöms vara utsatta för risk tillhör den sekundära preventionsnivån. Tertiär prevention Den tertiära nivån avser att förhindra att brottsbelastade personer inte återfaller i ny brottslighet. Hit räknas även åtgärder som syftar till att förhindra att brottsoffer utsätts för nya brott. Det handlar främst om olika straff och behandlingsåtgärder med individuellt preventiva syften som man med lagens stöd vidtar mot personer som gjort sig skyldiga till brott (Sarnecki, 1992). 52

56 Lokala åtgärder Brottsförebyggande åtgärder måste bygga på kunskaper om brottslighetens karaktär. Den kriminologiska forskningen visar att brottslighet koncentrerar sig till platser, tider, situationer och personer (offer, gärningsmän). Fördelningen av brottslighet är inte slumpmässig utan kunskaper om dess regelbundenhet är ett viktigt verktyg i det brottsförebyggande arbetet. Genom att koncentrera t.ex. samverkan till de platser, tider, situationer och personer som är mest utsatta för och involverade i social oro kan avsedda resurser utnyttjas på ett effektivt sätt. En ansenlig andel av de faktorer som verkar brottsförebyggande är av lokal karaktär, t.ex. den sociala kontroll som utövas inom bostadsområdet, familjen eller på arbetet. Ett brottsförebyggande arbete strävar ofta efter att förstärka denna kontroll. Myndigheternas brottsförebyggande arbete är oftast lokalt organiserat, exempelvis hos polis, socialtjänst och skola. Resurser för brottsprevention finns alltså samlade på den lokala nivån (Merton, 1967). Ofta har även brottsligheten lokal karaktär. Det går att dra paralleller till social oro där våldsyttringarna ofta uppstår i det egna bostadsområdet. Strävar man efter att avgränsa sitt brottsförebyggande arbete är det mer meningsfullt att göra det utifrån geografiska avgränsningar, än till exempel juridiska avgränsningar (brottstyp). Då åtgärderna utgår från lokala förutsättningar kan det vara svårt att dra generella uttalanden och slutsatser om dessa. Dock rör sig åtgärderna inom samtliga tre nivåer för brottsprevention (primär, sekundär och tertiär). Åtgärder på den sekundära nivån har störst möjligheter att vara framgångsrika. Det kan handla både om insatser som syftar till att minska benägenheten att begå brott och som syftar till att försvåra genomförandet av brott (Sarnecki, 1992), exempelvis genom oro- och konsekvenssamtal, eller trygghetsvandringar. Det ska nämnas att många åtgärder på tertiär nivå ligger utanför det brottsförebyggande arbetet. Det lokala brottsförebyggande arbetet kan exempelvis inte påverka domstolarnas straffmätning. En del möjligheter finns dock inom ramen för den samhällstjänst som bedrivs. Vissa lokala åtgärder av tertiär karaktär har prövats inom det brottsförebyggande arbetet, t.ex. punktmarkering av brottsbenägna individer. Dessa åtgärder uppges ha haft positiva effekter. Insatser för att minska benägenheten till brott ska i första hand koncentreras till s.k. riskfamiljer där föräldrarna av olika orsaker inte klarar av sin föräldraroll. Stöd till dessa föräldrar särskilt när barnen är små kan ge mycket goda resultat (Sarnecki, 1992). Eftersom föräldrar är en betydelsefull risk- och skyddsfaktor är det som tidigare sagts mycket viktigt att involvera föräldrarna i samverkansarbetet, något som görs på många olika sätt bl.a. genom föräldrautbildningar och olika samtalsformer. Dessa arbetssätt presenteras utförligare i grönt läge. Åtgärder som syftar till att 53

57 påverka benägenheten att begå brott är ofta av långsiktig karaktär. Att utvärdera effekterna av dem har visat sig vara svårt. Den allmänna uppfattningen bland dagens forskare är att åtgärder i brottsförebyggande syfte är effektivast om de vidtas vid tidig ålder (Sarnecki, 1992). Därför riktar sig denna metodhandbok mot långsiktigt samverkansarbete med inriktning på barn, ungdomar och unga vuxna. 3.4 Normativa förändringar i samhället Problematiken i dagens samhälle är mångfacetterad och utan facit. Det finns inga enkla lösningar. De processer som tas upp i detta stycke handlar i första hand om norm- och värdesystem, men det finns naturligtvis andra kraftfulla processer som påverkar utvecklingen i samhället och andra mekanismer som är minst lika viktiga, exempelvis socioekonomiska faktorer och psykosociala processer i form av identitetsuppbyggnad, migration och främlingskap. Av utrymmesskäl kommer dessa processer inte tas upp i denna text. Här är det i första hand en problematisering runt de normativa förändringarna som kommer göras. Förändringen av normer parallella makt- och rättssystem Människan lever i en kontext som består av social och fysisk miljö. Denna miljö dikterar överlevnadsvillkoren för olika grupper av människor på jorden. Skillnaderna i överlevnadsvillkoren gör att det mellan olika grupper har utvecklats olika överlevnadsstrategier utifrån den kontext gruppen lever i. De olika överlevnadsstrategierna syftar ursprungligen till att maximera gruppens överlevnad. Dessa överlevnadsstrategier kommer här översättas till normoch värdesystem. Därmed förklaras skillnader i norm- och värdesystem som olika former av överlevnadsstrategier och inte som skillnader i olika gruppers kultur. De strukturella förändringar som skett i många av våra segregerade områden är bl. a. förändringar gällande norm-, värde-, straff- och maktsystem. Detta har förändrats i en sådan takt att de ordinarie samhällssystemen inte hunnit med och därmed har det uppstått parallella makt- och rättssystem. Förändringarna på den strukturella/normativa nivån beror i huvudsak på att det moderna individbaserade samhället delvis har satts ur spel. Detta kan ses som ett resultat av statens nedrustning av skola, fritid, vård, socialmyndigheter och andra samhälleliga institutioner tillsammans med stark närvaro av en samhällsstruktur grundad på ett traditionellt, kollektivistiskt synsätt. Detta i kombination med ett starkt inflytande av sedvanerättssystem grundat i hedersnormsystemet har i vissa fall skapat eller i andra fall riskerar att skapa en stat i staten. 54

58 Förändringarna är lokala men får allt tydligare samhälleliga konsekvenser. Konsekvenser i form av förändrade värde- och normsystem, men även i form av demokratisk marginalisering och minskat inflytande av svensk lag och rätt till förmån för olika sedvanerättsystem. Det har även fått konsekvenser i form av förändringar i de kriminella strukturerna samt hur de kriminella nätverkens rekrytering bland barn och ungdomar går till. Vidare går det att hävda att ju mer segregerat ett bostadsområde är och ju resurssvagare dess invånare är, desto större genomslagskraft har de parallella makt- och rättssystemen. I de områden där förändringarna inträffat har det skett en förskjutning i den sociala sfären. Där de ordinarie samhälleliga organisationernas inflytande minskat och andra lokalt förankrade institutioner tagit över många av de samhälleliga funktionerna. Konsekvenserna av att parallella rätts- och maktsystem tar över är bl. a. att människor ställs utan rättskydd. Det är inte säkert att de sedvanerättssystem som brukas tar hänsyn till individuella behov och främjar kvinno- och barnperspektivet. Det finns heller inga garantier för att de parallella maktsystemen följer de demokratiska spelreglerna. Det föreligger inte bara skillnader i olika gruppers norm- och värdesystem utan det finns även stora skillnader mellan vem som kan anses vara skyldig, hur man dömer och skillnader i vilka straff som kan utdömas. I många fall kan straffen stå i stark kontrast till svensk lag och straffrätt. I många kollektivistiska samhällen är gruppen skyldig att försvara de enskilda medlemmarna samt betala för de orätter som någon av gruppens medlemmar utfört, vilket i princip innebär att andra personer än gärningsmannen kan beläggas med penningböter eller utsättas för fysisk bestraffning och i värsta fall dödas. Respectsystemet Respectsystemet kan sägas vara en avart eller en kriminaliserad, anomisk form av heder. Med den skillnaden att det inte finns någon social kontroll som reglerar straffens art, utan individen avgör själv utifrån sin självbild vad som kan bedömas som disrespect och hur hårt straffet ska vara. När det gäller de kriminella nätverken blir det allt mer tydligt att de har en hög våldintensitet. De bygger upp både sin personliga och sin grupps makt på våldskapacitet, en våldskapacitet som måste bevara sin påverkansfaktor genom att med jämna mellanrum påvisas. Våldet skapar rädsla och verkar isolerande på områdets invånare som även bestraffas i sin kommunikation med företrädare för och bevarare av de ordinarie samhällssystemen. Förutom de kriminella nätverken ser vi även maktstrukturer bestående av ätter vars inflytande helt och hållet är beroende av gruppens våldskapacitet. Dessa ätter återfinner vi i många av de aktuella områdena och i de flesta av de framväxande kriminella nätverken. Liksom de kriminella nätverken är ätterna beroende av ett begränsat geografiskt område och blir därmed mer beroende 55

59 av lokalbefolkningen i detta område. Detta då de ofta bor, har sin familj, sina vänner och bedriver sin kriminella verksamhet på en och samma plats. Även rekryteringen bland ungdomar sker i det lokala området. Skillnaden mellan nätverken och ätterna är dock att ätternas geografiska område sträcker sig till de platser där de har släktingar vilket gör att de lättare expanderar. Information finns att i de fall kriminalitet förekommer används ofta ättens medlemmar och dess bundsförvanter för att t.ex. smuggla narkotika eller vapen. Ätternas och de kriminella grupperingarnas makt är dock beroende av att befolkningen i närområdet förstår det grundläggande maktspråket och dess koder. Detta gör att de kan sägas leva i ett slags symbiotiskt förhållande med sitt bostadsområde. De har behov av att kontrollera området och fysiskt försvara det mot andra konkurrerande kriminella grupper och andra norm- och värdesystem (dvs. polis och andra samhälleliga institutioner eller andra representanter för det svenska systemet). Integration är ett hot mot de kriminella nätverkens och ätternas makt, som helt och hållet baseras på parallella samhällssystem vilket gör dem beroende av att alla de rekryterar har samma mentalitet. Det kan även tilläggas att systemets inflytande på individen inte är beroende av individens etnicitet utan av hur resursstarka individerna är. Resursstarka individer antas här kunna stå mot system lättare. Detta då strukturer är självgenererande och påverkar individens valmöjligheter. Här bör även tilläggas att våldet som är den bärande faktorn i dessa system, i sig innebär ett stort samhällsproblem och får förödande konsekvenser i form av förhöjd stress och PTSD-symptom. Bedömning Situationen är i vissa fall akut. Det är av stor vikt att myndighetssamhället börjar agera på ett strukturerat samverkande sätt. Detta för att undvika ett utlämnande av barnen i de resurssvagaste områdena som annars riskerar att tvingas stå för sitt eget sociala och fysiska skydd. Andra konsekvenser av utvecklingen av parallella system är bland annat att människor riskerar att hamna i demokratisk marginalisering. En marginalisering som kan innebära att tillgången till de ordinarie samhällsystemen, som rättsväsende och politiska system som följer demokratiska spelregler, minskar och i vissa fall minimeras. Detta då staten inte längre kan verka för individernas fysiska och sociala skydd. Detta i sin tur kan leda till att de samhälleliga institutionernas legitimitet kan börja ifrågasättas då dessa inte kan leva upp till de uppdrag de förväntas utföra eftersom de parallella systemen tagit över delar av dess funktion. Om staten framställs som svag och de parallella systemen ges för stora maktutrymmen kan även våldet mot statens representanter 56

60 förväntas öka. Detta som en del i en maktkamp och som ett sätt att manifestera sin makt utåt och inåt. Dessa angrepp är i första hand att förvänta sig från de kriminella systemen. Vidare leder utvecklingen av de parallella systemen till ökad segregering och utanförskap. Detta då skillnader i individernas, verkliga och upplevda valmöjligheter riskerar att öka katastrofalt. På grund av den parallella maktens beroende av befolkningen i det lokala bostadsområdet ligger det inte i deras intressen att människorna i de resurssvaga områdena integreras i majoritetssamhället. Segregering, känslor av utanförskap och anomi är viktiga förutsättningar för att de kriminella nätverken skall kunna växa sig starka, rekrytera och behålla sitt direkta inflytande över människorna i ett område. Ett inflytande som är en direkt nödvändig förutsättning för att de skall kunna bedriva sin kriminella verksamhet. De kriminella nätverken och andra företrädare för den inofficiella makten kan sägas leva i ett direkt beroendeförhållande till människors känsla av vilsenhet och osäkerhet. Våldet skapar rädsla och verkar isolerande på områdets invånare, som även bestraffas i sin kommunikation med företrädare för och bevarare av de ordinarie samhällssystemen. Det ligger därmed i deras direkta intresse att motverka alla former av integration in i majoritetssamhället. Den svage gör den starke stark. Metodval Problematiken som beskrivs ovan kan ses som en enorm möjlighet till utveckling av arbetsmetoder och strategier. Detta då den med övertydlighet speglar bristerna i de olika samhällsorganen. Flera insatser har gjorts genom åren, både polisiärt och av andra instanser. Hur framgångsrika dessa åtgärder varit är svårt att bedöma i synnerhet de av social karaktär, då dessa resultat är svårare att värdera. Därför kan vi lära oss vikten av utvärdering av genomförda insatser som en grundförutsättning för utveckling av arbetsmetoder inom olika områden. Tidigare polisiära operativa åtgärder i området visar dock på vikten av en gemensam problembild och vikten av uthållighet både vad gäller tid och problemfokus. Om vi väljer att se problematiken utifrån perspektivet av sociala processer hjälper detta oss att se de olika åtgärdsområdena. Därmed blir det tydligt att det krävs åtgärder både på ett samhällsbyggande plan och på ett individuellt plan. Vilket förtydligas av nedanstående modell. 57

61 Denna modell ger oss två rutor att arbeta inom innan vi når fram till ett stadium av oroligheter. I den första rutan med sociala processer är det naturligt att vi samverkar med andra aktörer i samhällsbyggande syfte. Om vi bara arbetar med de sociala processerna kommer dock inte problemen försvinna per automatik. Detta då det redan finns individer med utvecklat antisocialt beteende, individer som i sig påverkar miljön och därmed förutsättningarna för de boende. I den mellersta rutan finner vi antisocialt beteende där vi hittar de flesta av våra förmodade gärningsmän. Denna ruta måste vi arbeta med kontinuerligt så att det vi gör i sociala processrutan skall få effekt. För att skapa en myndighetsgemensam plattform för individuella åtgärder i den mellersta rutan så kan denna delas in i tre olika nivåer. En övre nivå som bör innefatta personer med grov brottslighet och/eller en multiproblematik som kräver omfattande åtgärder från exempelvis kriminalvård, polismyndighet, sociala myndigheter och vården. Mellan nivån bör omfatta personer med lättare problematik än den övre. Det kan infatta exempelvis ungdomskriminella samt personer med mindre omfattande vårdbehov och mindre utvecklad kriminalitet. Den tredje nivån bör omfatta de övriga barnen och ungdomarna som rör sig ute i området. I denna grupp bör myndighetsgemensamma insatser i första hand syfta till att stärka, skydda och att skapa meningsfulla alternativa vägar, mål, normer och värderingar. Ett utmärkt exempel på en sådan satsning kan vara projektet Människan bakom uniformen som genomförts i Västra Frölunda tillsammans med Räddningstjänsten. Ytterligare en grupp som skulle kunna framhävas är de positiva motkrafter som alltid finns i varje område. Det finns alltid individer eller grupper som kan lyftas fram. Det strategiska metodvalet bör därmed bli att dels samverka strategiskt med samhällsuppbyggnad och dels polisiärt operativt, för att lagföra eller på annat sätt försöka ändra det antisociala beteendet hos individerna på de olika nivåerna. Förutom samverkansstrategier finns behov av att utreda och omforma polismyndighetens egna insatser ur flera olika perspektiv. Något som kan ses som en stor möjlighet till utveckling och förändring. Allmänt kan sägas att när det gäller strategier och metoder för att motverka antisociala beteenden i samhällen finns vissa framgångsfaktorer. Fördjupat samarbete mellan myndigheter. Goda relationer med de boende i aktuella områden. Tillgänglighet i form av fysisk närvaro. 58

62 Samordning mellan myndigheter och boende. Uthållighet i det strategiska arbetet Strategi Om vi kan acceptera att vi behöver arbeta både på ett strategiskt samhällsplan samt på ett operativt individplan, kan vi även se att dessa metoder inte motsätter utan snarare kompletterar varandra. För att maximera nyttan av de båda metoderna bör en samordnande strategi tas fram. Denna strategi skulle kunna delas in i tre olika faser: En samordningsfas En operativ fas En samhällsbyggande fas I samordningsfasen kan berörda myndigheter gemensamt samtala om den operativa fasen. Det kan gälla vilka individer som är aktiva och aktuella för åtgärder och vilka åtgärder som verkar effektivast i de enskilda fallen. I samordningsfasen bör även en plan för vad som behöver hända i den tredje fasen, samhällsbyggandefasen tas fram. Denna plan kan skifta från område till område då förutsättningarna i de olika områdena skiljer sig åt. Det är av stor vikt att det redan från början arbetas fram en plan för vad som behöver göras i det lokala samhället i syfte att förbättra villkoren för de boende och öka känslan av tillhörighet, engagemang och trygghet. Detta minskar risken för rekrytering till kriminalitet. Den operativa fasen är viktig då den utgör grundförutsättningen för samhällsbyggarfasen. Den bör syfta till att minska inflytande och närvaro från kriminella element i aktuella områden, för att minimera motståndet i områdena och möjliggöra ett mer strategiskt samhällsarbete. 3.5 Historisk tillbakablick Under senare år har oroligheter med ungdomar inblandade ägt rum i förorter och miljonprogramsområden. Oroligheterna har verkat slumpmässiga eller utlösts av närmast triviala händelser som sedan urartat till stenkastning mot samhällets företrädare, anlagda bränder och skadegörelse. Några stadsdelar som förekommit i medias rapportering är Rosengård i Malmö, Ronna i Södertälje, Hjällbo i Göteborg och Gottsunda i Uppsala. Fenomenet då ungdomar kollektivt brukar våld eller ägnar sig åt skadegörelse är inte nytt utan ett återkommande problem sedan andra världskriget. Ett tidigt känt exempel är de s.k. Berzelii-kravallerna i Stockholm

63 då ungdomar samlades i Berzeliiparken. Kravallerna växte gradvis i styrka under ett antal kvällar efter att polisen gripit misstänkta brottslingar den 20 juli (MSB, 2011b). När anhängare till de gripna samma vecka kom till parken sände polisen in en större styrka som röjde upp i området. Ytterligare ett par stökiga nätter följde med ett ökat antal deltagare tillsammans med en motsvarande upptrappning från polisens sida och massmedial uppmärksamhet. Kravallerna kulminerade den 26 augusti då polisen hade personal från fem städer samt inkallad militärpolis som ställdes mot ca 3000 ungdomar. Efter händelserna kom man fram till att kravallerna orsakats av bristen på sysselsättning för sommarlediga ungdomar och en rådande polisstrejk vilket medförde minskad bemanning (MSB, 2011b). I augusti 1965 på Hötorget i Stockholm inträffade de s.k. modskravallerna där hundratals modsungdomar under dagen samlats för att umgås. De flesta av ungdomarna kom från förorterna och uppfattades av polisen som störande av allmän ordning. Omfattande kravaller utbröt då ungdomarna vägrade flytta på sig varpå bränder anlades på gatan och skyltfönster krossades. I utredningen som genomfördes av Stockholms stad ansågs upploppet bero på en kombination av ungdomarnas rotlöshet, brist på uppfostran, trångboddhet och brist på sysselsättning. Det visade sig även att majoriteten av ungdomarna kom från sämre sociala förhållanden (MSB, 2011b). Under 1960 och 1970-talen återkom rapporter om s.k. raggarbråk i medierna. Raggarna kallades för Bilburen ungdom som genom sitt normlösa beteende bråkade och störde allmänheten. Raggarbråken fick ett slags kulmen i det omtalade bråket i Södertälje mellan raggare och invandrare Under 1980-talet förekom en annan typ av ungdomsbråk då förortsungdomar samlades i Kungsträdgården i centrala Stockholm för att slåss. Under den här perioden kom även en ny företeelse och ungdomsgrupp in i bilden skinheads. Hos denna grupp finns en gråzon mellan vad som kan betraktas dels som en ungdomskultur med stark identitet och grad av politisk medvetenhet, dels aktivism inom högerextrema miljöer (MSB, 2011b). I stadsdelen Ronna i Södertälje 2005 inträffade ett upplopp som startade efter att några pojkar kastat en chokladbit i huvudet på en ung flicka. Flickan hämtade sin pappa som beväpnade sig med ett basebollträ. När bråket urartade larmades polis som grep tre av pojkarna. De gripnas vänner försökte frita dem och kastade även sten mot poliserna. Polisen kallade då på förstärkning vilket ledde till omfattande upplopp med många människor inblandade. Våldsamheterna slutade med att polishuset i Södertälje besköts med automatvapen vilket var en hämndaktion för att de 60

64 tre ungdomarna gripits. I Stockholm är den sociala oron koncentrerad till en triangel bestående av Tensta, Rinkeby och Husby i västra Stockholm. I december 2007 uppstod oroligheter i Rinkeby och Tensta då ungdomar sköt raketer mot tunnelbanetåg. Tunnelbanestationen i Rinkeby stängdes i fyra dygn. I Husby uppstod oroligheter i oktober 2008, och som en följd av händelserna i Rosengård december 2008 uppstod vid samma tidpunkt oroligheter i Tensta. I juni 2009 blev brandbilar utsatta för stenkastning i Husby och Tensta. Stenkastning uppstod även i oktober samma år då polis och väktare attackerades och en av polismännen träffades av en sten i ansiktet (MSB, 2011b). I september 2010 gick ungdomar till attack mot t-banestationen i Husby utanför Stockholm. Efteråt vandaliserades även poliskontoret. Det spekulerades i att orsaken varit att en kamrat till ungdomarna gripits. Redan före 2008 var stenkastning på bussar och tunnelbanor samt anlagda bränder vanligt. Efteråt har situationen blivit allvarligare och trappats upp då ungdomar lurar till sig polis och räddningstjänst för att i bakhåll attackera med stenar (MSB, 2011b). I december 2008 utbröt upplopp i bostadsområdet Rosengård i Malmö sedan bostadsbolag och polis beslutat att stänga en föreningslokal som användes som moské. Anledningarna var att lokalen skulle renoveras och användas till annat. En grupp motsatte sig stängningen och ockuperade lokalen. När polis sedan skulle avvisa ockupanterna klev de in i lokalen med skor och tjänstehund vilket uppfattades som en provokation av ockupanterna. Under tre dagar förekom flera bränder, stenkastning och upplopp (MSB, 2011b). Under ca två månader hösten 2009 steg antalet anlagda bränder i Göteborgsområdet från 51 till 161, samt registrerades ca 40 fall av stenkastning och krossat glas. Till Göteborgs mest drabbade områden hör Backa, Biskopsgården, Hjällbo/Hammarkullen, Bergsjön och Västra Frölunda. Orsaken till händelserna var att polisen den tionde augusti grep en person misstänkt för vapeninnehav. Ett tiotal kunder i en butik i Backa drogs ut på gatan och visiterades. Händelserna fick till en början mycket uppmärksamhet i medierna och de efterföljande veckorna spred sig oroligheterna till andra områden i Göteborg (MSB, 2011b). Mellan den 27 augusti och den 15 oktober 2009 inträffade flera bränder i bostadsområdena Gottsunda och Stenhagen i Uppsala. Upploppen började med att en polispatrull som utsattes för stenkastning kallade på förstärkning. När förstärkningen anlände trappades stenkastningen upp. Oroligheterna fortsatte under två dygn med flera bilbränder, två personer misshandlades och en brandbomb kastades in i simhallen (MSB, 2011b). 61

65 Social oro är ett återkommande problem även utomlands. I oktober 2005 utbröt en serie upplopp i Paris förorter. Upploppen spred sig till centrala Paris och andra städer runt om i Frankrike och våldsamheterna fortsatte ända till mitten av november. Orsaken var att polisen fick ett samtal om att en grupp unga män begick inbrott i staden Clichy-sous-Bois utanför Paris. Vid ingripandet smet tre av männen som i flykten klättrade in i en transformatoranläggning. Två av männen, 15 och 17 år gamla avled av elektriska stötar. Den tredje ådrog sig svåra skador (Mucchielli, 2009). I februari 2008 inträffade det s.k. Vinterkriget i Köpenhamn då bilar och containrar sattes i brand, samtidigt som polis och brandkår attackerades när de skulle undsätta och släcka bränderna. Anledningen var att ungdomar med utländsk härkomst känt sig trakasserade och diskriminerade i samband med ofta förekommande poliskontroller. De uttryckte också att de utsatts för rasistiska tillmälen i samband med kontrollerna. I augusti 2011 utbröt protester i Tottenham sedan en person skjutits till döds av polisen. Protesterna spred sig snabbt över London och övriga England med stor skadegörelse som följd. Upploppen kallas ofta för BlackBerry Riots eftersom människor använde mobiltelefoner och sociala medier för att mobilisera sig i samband med upploppen (Polismyndigheten i Stockholms län, 2012., HMIC, 2011). Det som tycks förena ungdomsbråken från 1960 till 1990-tal är att de antingen skedde i storstaden eller var knutna till särskilda ungdomsgrupper med egen identitet. Under 2000-talet har emellertid detta mönster förändrats. Upplopp med ungdomar i huvudrollen har förekommit runt om i landet i bostadsområden med socioekonomiska problem. Ofta har oroligheterna även ett etniskt inslag där många ungdomar bär med sig upplevelser och konflikter från sina hemländer som reproduceras i den nya miljön. Det som präglar dessa områden är extrem segregation, utanförskap och socioekonomisk utsatthet. Segregationen leder till en ond spiral av utanförskap, arbetslöshet, misstro mot samhället och i sin tur ökad isolering (MSB, 2011b). 4.0 Arbetssätt Arbetssätten som presenteras i metodhandboken identifieras som framgångsrika i samverkansarbetet. Stor vikt har lagts vid applicerandet av samhällsvetenskapliga teorier bakom arbetssätten, främst från den kriminologiska och sociologiska disciplinen. Arbetssätten bedrivs utifrån lägesbilderna; grön, gul, röd och orange. Kortfattat tar metodhandboken en tydlig utgångspunkt i en modell som baseras på rutinaktivitetsteorin. I modellen är samverkan centralt 62

66 där arbetssätten och dess åtgärder riktas mot ungdomarna, platsen och den sociala kontrollen. Ett exempel på samverkan för att öka den sociala kontrollen är utsättningsmöten som hålls varje fredag och lördag samt lovdagar. I övriga lägesbilder kan utsättningsmötena ske oftare. Syftet är att skapa en gemensam lägesbild och ta fram åtgärdsförslag. För att skapa en gemensam lägesbild samt hitta indikatorer och varningssignaler till social oro används checklistan, ett verktyg som även underlättar implementering av åtgärder. Medverkande är förutom polisen och stadsdelen, alla som vill vara med och hjälpa till. Alla goda krafter. I samband med varje utsättningsmöte sker SMS-utskick till alla deltagare innehållande information och en lägesrapport. Ett exempel på samverkan med fokus på ungdomar är MBU (Människan bakom uniformen) där ungdomar i Göteborg vid tio tillfällen får chans att lära känna och utbildas av vuxna i uniformsbärande yrken. Syftet är att ungdomarna och personalen ska lära känna och skapa förståelse för varandra. Målsättningen är att ungdomars delaktighet i samhället ska öka och att kriminalitet därmed ska minska. Ett exempel på samverkan med fokus på platsen är trygghetsvandringar där man systematiskt inventerar platser och utrymme ur trygghetssynpunkt. Syftet är att upptäcka och åtgärda platser och omständigheter som kan orsaka social oro och åtgärda dessa, t.ex. genom att avlägsna stenar, brännbara föremål, brända bilar samt åtgärda öppna containrar och lösa soptunnor. I en trygghetsvandring ges även möjlighet till att fördjupa det demokratiska samtalet mellan medborgare och representanter för samhällets offentliga instanser. Det ska tilläggas att de flesta arbetssätten berör och får effekt på alla tre av modellens områden. Det är när dessa faktorer sammanfaller som de största riskerna skapas där varje kontext (område och individ) är unik. 63

67 4.1 Lägesbild Samverkansarbetet som presenteras i metodhandboken tar sin utgångspunkt i fyra lägen: 1. Grönt läge I det gröna läget råder normalläge med daglig linjeverksamhet. Här bedrivs det långsiktiga brottsförebyggande arbetet med inriktning på barn, ungdomar och unga vuxna. 2. Gult läge Vid gult läge har underrättelse inkommit gällande oroligheter eller specifik händelse som kan medföra att våldsamheter utbryter. I gult läge är det viktigt att förbereda samverkansorganisationen för det röda läget. 3. Rött läge I detta skede har situationen eskalerat till kollektiva våldsyttringar i form av anlagda bränder, stenkastning, skadegörelse, våld och hot mot samhällsföreträdare. Det är viktigt att snabbt dämpa oroligheterna genom att implementera den organisation och de åtgärder som planerats. 4. Orange läge Efter oroligheterna är det viktigt att förmedla information till de boende i området samt till alla inblandade samverkansaktörer. Den lokala samverkansorganisationen upprätthålls till efterverkningarna återgått till grönt läge. Samverkansarbetet bedrivs i en process där arbetssätten i grönt läge bedrivs även i de övriga lägesbilderna. Det kan exempelvis handla om utsättningsmöten som i grönt läge genomförs helgdagar samt lovdagar men som under oroligheter intensifieras och istället hålls dagligen. Detsamma gäller oro- och konsekvenssamtal med ungdomar och deras föräldrar som också intensifieras under oroligheter. Varje inträffad händelse ute i områdena ses som unik. Det finns inte något exakt facit för hur man ska arbeta utan arbetssätten varierar utifrån händelsens kontext. 64

68 4.2 Checklista Checklistan används som förslag till hur en analys kan underlättas när det gäller att bedöma om det finns fara för social oro i en kommun/stadsdel. Checklistan är tänkt att användas i samverkanssammanhang t.ex. kommun, polis och räddningstjänst för att skapa en gemensam lägesbild som underlättar för implementering av åtgärder (se bilaga). Signaler och tecken måste tolkas och sättas i ett sammanhang. Ett områdes problembild och samhälleliga resurser varierar och förändras över tid. Checklistan finns som bilaga till detta dokument. 4.3 Grönt läge Arbetssätten struktureras utifrån en modell som baseras på rutinaktivitetsteorin. I modellen är samverkan centralt där arbetssätten och dess åtgärder riktas mot ungdomarna, platsen och den sociala kontrollen. Samverkan för att stärka den sociala kontrollen SSPF Skola, Socialtjänst, Polis och Fritid. Göteborg, Malmö och Uppsala använder sig av en framgångsrik lokal samverkansstruktur som är hämtad från Köpenhamn, där man sedan 1970-talet utvecklat en samverkansstruktur bestående av socialtjänst, skola och polis (SSP). Strukturen omfattar hela staden och inriktar sig på brottsförebyggande arbete med barn och ungdomar. 65

69 I Uppsala finns fyra SSP-grupper som är områdesindelade. Syftet är att upptäcka unga individer som riskerar att hamna i ett destruktivt och kriminellt beteende. SSP-arbetet sker utifrån samtyckesblanketter där parterna träffas för att lyfta individärenden och andra problembilder i området. SSP verkar för samsyn och samverkan. I Göteborg har man lagt till ett F (SSPF) som står för Fritid. SSPF bedrivs i alla stadsdelar samt kranskommunerna; Ale, Mölndal och Partille. Det är SSPF som det största arbetet utgår ifrån när det gäller ungdomsproblematik och social oro i Göteborg. Syftet med SSPF är att förhindra och minimera ungdomarnas brottslighet, drogmissbruk och riskbeteenden. Målet är att skapa en trygg och säker stad där ungdomar känner framtidstro och är delaktiga. Målgruppen för SSPF är barn och unga i åldrarna år som skolkar, misstänks begå brott, missbrukar eller befinner sig i destruktiva miljöer. Socialtjänsten, skola, polis och fritidsverksamheter utgör alltid grundstommen men i de situationer som det bedöms värdefullt kan även andra aktörer kopplas in, t.ex. barn- och ungdomspsykiatrin. Till SSPF-nätverken är även gymnasieskolornas kuratorer knutna. Det finns också en strävan efter att förenkla för friskolor (som sorterar under en annan juridisk form) så att de ska kunna delta i SSPF. I varje stadsdel finns en SSPF-koordinator. Majoriteten är anställd av socialtjänsten. Koordinatorerna träffas i ett nätverk ett par gånger varje termin under ledning av utsedda kvalitetssäkrare för utvecklingen av arbetet. SSPF bygger på att vårdnadshavaren skriftligen godkänner att anställda från de tre myndigheterna får lov att lösa sekretessen och diskutera öppet om deras barn. Arbetet med att lösa sekretessen har varit framgångsrikt där de allra flesta vårdnadshavare ger sitt medgivande. Genom att de olika myndigheterna delger varandra information om hur de arbetar kring ett barn eller ungdom ges bättre förutsättningar till att genomföra åtgärder samspelt och i rätt ordning. SSPF bygger på samverkan i två olika nivåer. I varje stadsdel finns både lokala styrgrupper och operativa grupper. Lokala styrgrupper (träffas två gånger/termin) består av: Områdeschef, socialtjänsten. Områdeschef, skolan. Enhetschef, polisen. Områdeschef/sektorchef, fritidsverksamheten. 66

70 Operativa grupper (träffas varannan vecka) består av: Enhetschefer, socialtjänsten. Rektorer, skolan. Utredningsbefäl ungdomspolisen/socialsekreterare hos polisen. Enhetschefer, fritidsverksamhet. Styrgruppen har ett överordnande organisatoriskt ansvar för strategi och målfrågor. Styrgruppen verkställer planer, definierar behov samt beslutar om insatser och metodutveckling. Styrgruppen har även en samordnande samt en utförande funktion från den lokala arbetsgruppen som också är metodutvecklare. Ett möte med den lokala arbetsgruppen struktureras utifrån allmän nivå och individuell nivå. Den fasta dagordningen ser ut enligt nedan: Allmän Nulägessituation i området. Kalender med gemensamma åtaganden. Åtgärdsplaner för grupperingar av ungdomar det finns oro för. Individ Vad har hänt sedan sist med uppföljning och samtycke? Nya ärenden med samtycke. Skapa gemensamma åtagandeplaner. Ev. hemgång till flera eller enstaka ungdomar som kan behöva stöd. SSP i Malmö är ett lokalt brotts- och drogförebyggande samverkansforum mellan skola, socialtjänst och polis. Det övergripande målet för SSP i Malmö är att förhindra och minimera ungdomars brottslighet, droganvändning och annat riskbeteende. Inom SSP-samverkan arbetar socialtjänst, skola och polis tillsammans för att stärka skyddsfaktorer och minska riskfaktorer i miljöer där barn och unga vistas. Arbetet omfattar både social- och situationell prevention och kan t.ex. handla om: Samverkansinsatser mot kriminella ungdomsgäng. Ökad vuxennärvaro i riskmiljöer (fältarbete). Tillgångsbegränsning av tobak, alkohol och narkotika. Trygghetsvandringar Föräldrastödjande insatser. 67

71 Relations- och tillitsskapande arbete mellan unga och myndigheter. SSP organisationen består av en central samverkansgrupp för hela Malmö med övergripande ansvar för SSP-samverkan vad gäller mål och inriktning samt uppföljning utifrån ett kommunoch polisområdesövergripande perspektiv. Centrala samverkansgruppen sorterar under en styrgrupp för samverkansöverenskommelsen mellan Malmö stad och Polisområde Malmö Trygg och säker stad Centrala samverkansgruppen sammanträder tre gånger per termin och har som huvudsaklig uppgift att skapa förutsättningar för att få samverkan mellan socialtjänst, skola och polis att fungera på lokal nivå, dvs. mellan stadsområden och närpolisområden men även mellan centrala förvaltningar med kommunövergripande ansvar (sociala resursförvaltningen, gatukontoret, fritidsförvaltningen m.fl.) och Polisområde Malmö. I centrala samverkansgruppen ingår stadsområdesdirektör, avdelningschef individ- och familjeomsorgen, avdelningschef områdesutveckling, utbildningschef grundskola, utbildningschef gymnasieskolan, enhetschef sociala resursförvaltningen, avdelningschef fritidsförvaltningen, avdelningschef gatukontoret, verksamhetsstrateg räddningstjänsten, operativ chef polisens brottsförebyggande verksamhet och chef kriminalenheten. Samtliga deltagare representerar sina respektive chefsgrupper. Direkt underställd den centrala ledningsgruppen finns ett sekretariat som fungerar som verkställande utskott med ansvar för ärende- och mötesberedning, metodutveckling, kompetensutveckling, uppföljning samt kommunikation. SSP-sekretariatet är organisatoriskt knutet till avdelningen för trygghet och säkerhet på stadskontoret och arbetar löpande med SSParbetet på en strategisk nivå. I varje stadsområde finns lokala ledningsgrupper som fastställer lokala mål, disponerar resurser och ansvarar för uppföljning. Stadsområdesdirektören är sammankallande för lokala ledningsgruppen som består av avdelningschef individ- och familjeomsorgen, avdelningschef områdesutveckling, utbildningschef grundskola samt närpolischef. Direkt underställd den lokala ledningsgruppen finns en SSP-samordnare med ansvar för samordning, planering och uppföljning av det operativa SSP-arbetet i stadsområdet. SSP-samordnaren ingår i ett kommunövergripande samordnarnätverk med representanter från samtliga stadsområden och närpolisområden som sammankallas av stadskontorets avdelning för trygghet och säkerhet. I stadsdelarna finns det en eller flera operativa SSP-grupper på lokal nivå som tar fram förslag till åtgärder och verkställer dessa. I SSP-grupperna ingår rektorer, skolkurator, socialsekreterare, fältassistenter, fritidsledare, närpolis, SSP-samordnare m.fl. 68

72 En förutsättning för att nå framgång i SSP-arbetet är att samverkan sker utifrån polisens och kommunens gemensamma kunskap om de lokala problemen. Samtliga aktörer bidrar med sin kunskap för att ge en så heltäckande bild som möjligt av såväl risker och lokala problem som betydande skyddsfaktorer och positiva resurser i stadsdelen. Utifrån en gemensam problembild görs en orsaksanalys som påvisar vilka riskfaktorer som ska undanröjas och vilka betydande skyddsfaktorer som ska stärkas. Därefter sker en prioritering av valda insatsområden där varje aktör bidrar till det gemensamma arbetet utifrån sitt kompetensområde. Även andra lokala aktörer kan involveras i arbetet utifrån aktuella behov, t.ex. föreningar, fastighetsägare, ideella organisationer och andra myndigheter och kommunala förvaltningar såsom gatukontor och räddningstjänst. Utifrån prioriterade insatsområden upprättar de lokala SSP-grupperna årliga handlingsplaner där det beskrivs vilka insatser som ska genomföras under året, hur de ska genomföras, vilka resurser som finns tillgängliga samt hur insatserna ska följas upp. De årliga handlingsplanerna förankras och godkänns i de lokala ledningsgrupperna som även ansvarar för uppföljning. Utsättningsmöten I Järvaområdet sker utsättningsmöten varje fredag och lördag samt under lovdagar då alla goda krafter samlas. I de andra lägesbilderna kan utsättningsmötena ske oftare. Syftet med utsättningsmöten är att skapa en gemensam lägesbild, samt skapa tydlighet, hållbarhet och tydlig struktur i samverkansarbetet. För att skapa en gemensam lägesbild samt hitta indikatorer och varningssignaler till social oro används checklistan, ett verktyg som även underlättar för implementering av åtgärder. Samverkansaktörerna stämmer sedan av vilka resurser som finns i området, utbyter kontaktuppgifter och diskuterar lägesbilden. Medverkande kan förutom polisen och stadsdelsförvaltningen vara väktare, medborgarvärdar, ungdomsvärdar, föräldrar, fältpersonal, ungdomsgårdspersonal, räddningstjänsten och nattvandrare. Alla goda krafter i området som vill hjälpa till är välkomna. I samband med varje utsättningsmöte sker SMS-utskick till alla samverkansaktörer. SMS skickas ut till en aktuell lista med mottagare innehållande information och lägesrapport. SMS-utskicken upplevs som ett mycket bra komplement till utsättningsmötena och ett bra verktyg för att kontinuerligt samverka med alla goda krafter samt informera och mobilisera de vuxna i området. 69