Abstrakt för SANT konferens, Göteborgs universitet, maj Spår 2: Antropologi i tiden

Transkript

1 Abstrakt för SANT konferens, Göteborgs universitet, maj Spår 2: Antropologi i tiden BJÖRKLAND LARSEN, Lotta Score lotta.bjorklund.larsen@score.su.se Fiskalantropologi ett ämne i tiden Skatteverket avsätter betydande resurser för att legitimera sitt arbete för att både systemen för bidrag och skatt skall upplevas som rimliga och rättvisa av skattebetalarna (Skatteverket 2005:8). En av utmaningarna är att tolkningen av lagarna som styr ses som legitim. Enligt1991 års skattereform skall alla inkomster vara föremål för beskattning oavsett hur de ersätts. Detta innebär att t.ex. byten likställs med kontantersättning. I realiteten beskattas givetvis inte alla byten, utan det är enligt en medarbetare på Skatteverket det sunda förnuftet som styr vilka transaktioner som avses. Mitt projekt adresserar hur detta sunda förnuft kan förstås i ett antropologiskt perspektiv. Att byta saker och tjänster är en allmänmänsklig egenskap och anses som en av hörnstenarna i att göra samhället möjligt. Därmed måste en gräns dras mellan beskattningsbara byten och hjälpande händer. Vilka värderingar uttrycker Skatteverket i sin tolkning av lagen? DELLENBORG, Liselott Institute of Health and Care Sciences Sahlgrenska Academy Göteborgs universitet lisen.dellenborg@globalstudies.gu.se Kulturbegreppets betydelse i vården Den här presentationen bygger på ett nyss avslutat fältarbete vid en medicinsk akutvårdavdelning vid ett större sjukhus i Mellan-Sverige. Fältarbetet gjordes inom ramen för ett aktionsforskningsprojekt Transkulturella möten vid vårdavdelning som fortsätter att löpa år 2011 ut. I forskargruppen ingår tre andra forskare vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet (se nedan). Inom den svenska hälso- och sjukvården möter personal idag många människor bland både patienter och kollegor från utomeuropeiska länder. I intervjuer och gruppsamtal med personalen vid den här avdelningen framkom att de i dessa möten ofta upplever sig beskurna i sin profession som vårdare. De uttrycker att de behöver mer kunskap för att bättre kunna möta och vårda patienter med annan kulturell bakgrund än de själva och förstå deras behov. I dessa samtal är det tydligt att ett statiskt kulturbegrepp som låser in den andre i vissa bestämda beteenden och föreställningar är förhärskande. Kultur definieras som liktydigt med etnicitet, nationalitet och språk. Den deltagande observationen som utförts vid avdelningen visar att detta stereotypa sätt att förstå människor från olika delar av världen utmanas i det verkliga mötet. Diskrepansen mellan diskursen om och det verkliga mötet med den andre gav upphov till förvirring bland personalen. Gruppdiskussioner visar tydligt hur personalen i sitt sökande efter svar förgäves slits mellan ett essentialistiskt och ett dynamiskt kulturbegrepp. Trots styrkan i personalens berättelser om patienter som inte stämmer in på stereotyperna så hamnade personalen ofta på kultur som förklaringsmodell till enskilda patienters beteenden och reaktioner. I en serie uppföljande forumspel där personalen spelar upp och reflekterar över dessa vårdmöten ges de möjlighet att införliva ett dynamiskt sätt att förstå kultur vilket bättre stämmer överens med deras berättelser och upplevelser.

2 ERNSTSON, Bo Inst. för Globala Studier Göteborgs universitet Den antropologiska kulturhistoriska traditionens belysning av de kulturområdesöverskridande kulturmönstren: en diskussion kring Joel Sherzers "Greater Amazonia", Alfred Kroebers interaktionssfär Den Nya Världens Ecuemene och Erland Nordenskiölds kulturhistoriska projekt. Enligt en Antropolog, Doug Jones, har antropologerna inte hakat på tåget "Deep History". Vi ser på motsvarande vis en tydlig trend inom Amazonasarkeologin mot kulturhistoria och grepp som har mycket gemensamt med den äldre antropologiska kulturhistoriska traditionen - Kroeber för att nämnda den främsta företrädaren. Tidigare var arkeologin en form av hjälpvetenskap till antropologin, eller i bästa fall en syskonvetenskap, i arbetet med historisk rekonstruktion. I den äldre antropologin var det således antropologer som försökte berätta den långa historien. Idag är förhållandena de omvända. Antropologi är i den historiska forskningen, i den kulturhistoriska rekonstruktionen vill säga, mest en hjälpvetenskap till arkeologin. Samtidigt har frågor om regioner, interaktion och diskussioner om kulturområden kommit på tapeten igen. Intrycket är således, om vi betraktar saker och ting i ett ämneshistoriskt ljus, att arbetet med historisk rekonstruktion i flera avseenden kommit att likna den äldre amerikanska kulturantropologin och dess främsta företrädare Boas och Kroeber. Samtidigt vill flera forskare då hellre fokusera på den kritiska "Boastraditionens" fokus på "diversity", än på Kroebers fokus på de gemensamma mönstren. Om vi t.ex. vill förstå de kulturhistoriska problem som Nordenskiöld ville lösa och som behandlade varför Amazonasområdet hade mer gemensamt med det centralamerikanska än andinska kulturområdet kan vi emellertid inte fastna i frågorna om "diversity" utan istället anamma Kroebers ambitioner att förstå de sammanlänkade historiska och kulturella processerna. Kroeber uppfattade en större interaktionssfär som han kallade Den Nya Världens Ecueme. Enligt Kopytoff var detta ett resultat av Kroebers missnöje med kulturområdena eftersom de inte tog hänsyn till de mönster som skär över kulturområden. Kroeber har sannolikt inspirerats av Nordenskiölds/Göteborgsskolans/ Birket-Smiths metod som bestod i att följa den fulla utbredningen av de enskilda elementen, fenomenen eller kulturmönstren. Kroeber noterade f.ö. att Nordenskiölds kontinuitet problematiserade den kulturområdesmodell som Wissler presenterat och som behandlade detta sammanhängande område som tre välavgränsade kulturområden. Var och en av de olika kulturområdena med sitt egna centrum och periferi. Liknande avgränsningar har sedan dess upprätthållits av såväl antropologer som arkeologer vilket medfört en specialisering i form av Amazonister, Andinister, karibienforskare, forskare som studerar Chibchafolkens kultur, etc. etc. Få av dessa har studerat de sammanlänkade fenomenen. Ett undantag är Hultkrantz som, till skillnad från Kroeber, integrerade Nordvästra Amazonas i Den Nya Världens Ecumene, eller Kärnamerika. Nyligen lyfte lingvisten och Kunaforskaren Joel Sherzer (2002 mfl.) fram ett scenario liknande Nordenskiölds skolbildning (och Hultkrantz utvidgade Kärnamerika). De betecknade Amazonas, norra Sydamerika, Karibien och Centralamerika fram till Mayafolkens utbredningsområde som ett "Greater Amazonia". Dessa forskare ser således, på samma sätt som Nordenskiölds skolbildning gjorde, ett nära utbyte och kulturella släktskap mellan de chibchatalande folken i Panama och Colombia och de tukano- och arawaktalande folken i nordvästra Amazonas. Sherzers (mfl 2002) visar således att Kroebers idé om Ecumene var riktig, men också att Hultkrantz hade rätt i det utvidgade Kärnamerika. Ecumene var ursprungligen ett sätt för Kroeber att länka samman de olika kulturerna, kulturer på olika utvecklingsstadier/sociokulturell komplexitet, kulturer med olika ekonomier och specialisering i handel, de olika språken till en större enhet - en interaktionssfär med en sammanflätad utveckling och historia. Mitt mål med denna presentation är nu inte att förklara Nordenskiölds problem/greater

3 Amazonia, utan att lyfta fram Kroebers och likasinnades kulturmönsterinspirerade antropologi och ambitionen att greppa de större kulturella och kulturhistoriska fenomenen. HAGA, Rannveig Teologiska Fakultetet Uppsalas universitet I dette paper vil jeg undersöke mulighetene og begrensningene for å utvikle en metode for feltarbeid og formidling av resultat som er både kritisk og engasjert innenfor antropologien i dag. Jeg tar utgangspunkt i mitt pågående prosjekt som handler om foreldreskap og islam med fokus på Somaliske mödrer i Sverige og Finland. Fordi jeg forsker på en utsatt gruppe, som er marginalisert både ökonomisk og sosialt i disse kontekstene, ser jeg det som helt nödvendig å problematisere premissene i dagens akademiske og mediale debatt. Mitt utgangspunkt er at hvis man forsöker å innta en nöytral posisjon vil det resultere i at man reproduserer status que. Hvordan kan man gå frem for å utföre et studie om utsatte minoriteter uten å ende opp med å posisjonere forskningsdeltagerne som den Andre? Hvordan kan man utvikle en postkolonial metode? Selve fokuset på kultur i antropologien kan väre en slik bekreftelse og rekonstruering av en tatt for gitt forestilling om et klart skille mellom oss og de Andre. Samtidig finns det en lang tradisjon for å väre kritisk innen antropologien, og det er flere som har sökt/söker en vei bort fra slike generaliseringer og stigmatiseringer. Jeg vil i dette paper ta opp denne tråden, og forsöke å forme en postkolonial metode for mitt eget prosjekt. JOHANSSON, Mikael Inst. för Globala Studier Göteborgs universitet jmjoha@cns.ucsb.edu Antropologi som arbetstid I industrisamhällen har det blivit viktigt att dela upp tid. En av de viktigaste uppdelningarna är den binära oppositionen mellan arbetstid och fritid, i.e. jobb och icke-jobb. För många akademiker, som antropologer, har dock denna uppdelning aldrig slagit igenom då arbete och fritid flyter samman. Detta gäller även de sociala nätverken där arbetsrelationer och privata relationer kan vara svåra att särskilja. Denna presentation kommer att problematisera varför antropologi inte enbart ses som arbetstid? I en tidigare studie bland naturvetare gjord i Sverige och USA framkom tre viktiga faktorer som förklarar bristen på en klar uppdelning mellan arbetstid och fritid. Dessa tre faktorer kommer att problematiseras i relation till antropologi. Den första faktorn är de sociala nätverkens betydelse för karriären, klagar man kan man ses som en bråkmakare. Den andra faktorn är att det finns en kultur av uthållighet, pallar man inte trycket har man inte det som krävs för att forska. Den tredje faktorn är att tanken om att den intensiva arbetsperioden är tillfällig, får jag bara mitt lektorat så kan jag slappna av. Utöver dessa tre faktorer verkar det också finns en dubbelhet inom antropologin där man ibland ser disciplinen som ett kall och ibland som ett arbete, vilket försvårar separeringen mellan arbetstid och fritid.

4 LEIDI, Johan Department of Social Anthropology Lunds universitet Antropologi som en kritisk diskurs Idén om att antropologin alltid förhållit sig kritisk i förhållande till dominerande trender och sanningar är till stor del en ideologisk konstruktion. Antropologin är snarare del av sin tid. Ibland har det inneburit en alternativ hållning i förhållande till den dominerande ordningen, ibland ett samförstånd. En kritisk position har varit möjlig för att samhällsordningen har skapat förutsättningar för detta. Det innebär att antropologins eventuella kritiska förhållningssätt är en historisk händelse snarare en symbolisk position. Den moderna socialantropologins framväxt i Sverige skedde samtidigt som den modernistiska identitetsstrukturens upplösning. Det gav ett utrymme för civilisationskritik. För antropologins del innebar det en möjlighet att ge röst åt alternativa röster i förhållande till tron på rationalitet och utveckling i den modernistiska identitetsstrukturen. Men i och med detta följde socialantropologins praktik snarare dominerande trender och sanningar än förhöll sig kritisk till det samma. Möjligen skulle antropologin kunna tillskrivas en avantgardistisk position i förhållande till rådande trender. Samtidigt har det inom antropologin funnits kritiska röster. En förutsättning för det har varit möjligheten att föra en intellektuell debatt. Även om kontroverserna ibland har varit djupa, har teoretiska olikheter främjats. Idag när möjligheten att bedriva forskning hänger ihop med krav på nytta och produktivitet försvinner utrymmet för ett inomdisciplinärt kritiskt förhållningssätt. Ett förhållningssätt som är nödvändigt för att ämnet skall kunna bibehålla en kritiskt eller avantgardistisk position i förhållande till dominerande trender och sanningar. När uppdragsforskning blir mer utbredd riskerar det att ske på bekostnad av kritisk reflektion och teoretiskt djup, och därmed ämnets inomvetenskapliga utveckling. NORMAN, Karin Socialantropologiska institutionen karin.norman@socant.su.se Att leva med osäkerheten det antropologiska projektet The end of anthropology? var rubriken på ett paper Peter Worsley presenterade 1966, där han kritiserade den då vanliga synen på antropologi som en studie av primitiva samhällen och därmed tendensen att definiera antropologin utifrån ett studieobjekt. Som nybliven student några år senare fick jag se detta paper med dess provokativa rubrik, och med viss bestörtning undrade om ämnet var på upphällningen. Jag som trodde att just antropologi innebar särskilda möjligheter att lära sig om olika samhällen, och att man därigenom kanske till och med skulle finna lösningar på världens orättvisor. Slut innan jag knappt hade börjat?! Att kunskap är något rörligt, föränderligt och bygger på ett ständigt, ibland plågsamt, ifrågasättande, inte minst för antropologins del, var jag inte klar över men det blev allt tydligare under de kritiska debatternas och krisernas och 80-tal. På 90-talet deklarerade dock Tim Ingold sin övertygelse att antropologin ändå stod inför one of the most exciting and fruitful periods of its history (1992). Möjligheterna att förverkliga den potential som antropologin bar på låg i att bryta de intellektuella barriärerna mellan human- och naturvetenskaperna, eftersom the study of cultural differences is itself a kind of biological study. Hur ska man ta till sig en sådan deklaration? Debatterna fortgår, som bekant. Men vilka är det som skriver, skapar, antropologins historia? Hur utformas den och hur ingår man själv i denna historia?

5 Genom olika kriser och kritiska debatter väcks återkommande frågor om vad slags kunskap antropologi är, hur denna kunskap produceras över tid. Det aktualiserar olika begrepp och teoretiska och metodologiska problem som t ex hur vi tänker om jämförande, generalisering; om innebörden och gränserna för vårt deltagande i fält ; hur vi drar distinktionen mellan etnografi och antropologi; vilken betydelse vi ger etnografiskt presens ; också hur vi använder begreppen erfarenhet och mening. Likaså återkommer frågan om värdet och nyttan med antropologi, vilket understryks bland annat genom att det fortfarande är vanligt att människor knappt har hört talas om antropologi. Sådana intellektuella, och politiska, problem har på olika sätt gett sig till känna genom åren. I detta paper vill jag ta fasta på några av dessa begrepp och problem som man konfronteras med i undervisning, handledning, det egna forskningsarbetet, t ex jämförande vad innebär det i nutida analyser? Är det något specifikt för antropologin? Hur kommer tanken om skillnader och likheter in här? Inom flera discipliner säger man sig använda (eller göra ) etnografi, men antropologer menar med viss irritation ofta något annat. Hur ser distinktionen ut mellan antropologi och etnografi? Och inte minst, vad är värdet med antropologi? TUNESTAD, Hans Socialantropologiska institutionen hans.tunestad@socant.su.se När är fältet? Möjligheter och problem i fältets temporala kontextualisering Det antropologiska fältet definieras vanligtvis utifrån en geografisk och social kontext, där platsen och det sociala sammanhanget får avgöra fältets karaktär. Tiden för undersökningen är sällan definierande för fältet på ett lika uttalat sätt. Dvs. den temporala kontexten bestäms, eller bara benämns, ofta utifrån det/de år eller den etablerade tidsperiod under vilken det etnografiska arbetet äger rum. Vilka möjligheter och problem finns det i att på ett mer utmärkande sätt definiera fältet utifrån dess tidsaspekt? I ett komplext samhälle samexisterar och samverkar ett antal olika sociala och kulturella processer. Förändringshastigheten beträffande olika samhälleliga aspekter och fenomen tenderar att variera. I viss mening rör sig därmed tiden med olika hastighet beroende på vilket perspektiv forskaren anlägger. Därmed öppnar sig också möjligheten för ett mer komplext perspektiv på fältets temporala kontextualisering. Detta paper undersöker det komplexa samhällets temporala variation utifrån de perspektiv som öppnar sig vid en etnografisk undersökning av gruppdynamiska managementkurser. Fokus ligger på begreppet feedback, som är helt centralt i dessa kurser, och de olika temporala sammanhang som begreppet är en del av. UIMONEN, Paula Institutionen för data-och systemvetenskap paula@spidercenter.org Den digitala framtiden? Den digitala tekniken uppfattas ofta som en revolutionerande kraft som stöper om samhällen runtom i världen inte minst genom globaliseringen som kännetecknar vår tidsålder. Den senaste tidens politiska händelser i Nordafrika har blåst nytt liv i föreställningar om radikal samhällsförändring: Facebook, bloggar och SMS framställs som digitala drivkrafter för socialt uppror

6 och politisk mobilisering, den svenska biståndsministern betonar digital demokratisering och e- bistånd, och akademiker uppmanas att publicera artiklar om sociala medier och folkligt deltagande. Var befinner sig antropologin i den digitala framtiden? Kan en disciplin som är känd för sina studier av exotiska människor i fjärran länder bidra till en djupare förståelse av den digitala revolutionen? Bör antropologer försöka påverka digitaliseringen av olika sociala processer? Eller är all retorik om radikal förändring något som antropologer helst borde blunda för, en trend som snart blåser över? Detta paper diskuterar digital antropologi, ett framväxande forskningsområde som intresserar sig för utvecklingen och användningen av digitala medier i olika kulturella sammanhang. En kort historik över ämnet och dess framväxt inom forskning och utbildning följs av en diskussion om dess relevans för antropologin. Det närliggande forskningsområdet ICT for Development (ICT4D) lyfts fram som ett exempel på tillämpad forskning, vars nytta kontextualiseras och problematiseras inom ramen för utvecklingsantropologi. Presentationen syftar till att tydliggöra digital antropologi och diskutera dess roll i disciplinens framtid. ÖBERG, Robin Department of Social Anthropology Lunds universitet Yidaki53@hotmail.com Kvantitet och kvalitet I antropologins tid Hur kommer antropologins framtid att se ut? är en av frågorna inför SANT-konferensen i Göteborg Samhället har förändrats, enligt postmodernistiska villkor, och nu oroar sig antropologer och andra akademiker över sina discipliners framtid. Paul Rabinow säger att nu måste antropologin förändras för att överleva. Vi måste skriva snabbare så att informationen inte blir utdaterad innan den ens kommit ut. Thomas Hylland-Eriksen menar att teknologiska innovationer har ändrat tidsuppfattningen så till den grad att rika människor i Väst inte längre talar om historia eller framtid. Allt det snabba har tagit över allt det långsamma. Chris Shore visar att krav på produktivitet från akademia och arbetsmarknad subjektifierar individer till att handla och tänka mer kortsiktigt. Det talas om kvalitet när man egentligen menar kvantitet. Den här texten kopplar samman dessa antropologers syn på vår tid, och konstaterar att idealet och kravet för dagens antropologer är fler texter på kortare tid. Detta analyseras med begrepp om tidsuppfattning i förgrunden, och Fredric Jamesons teorier om postmodernism i bakgrunden. Resultatet texten kommer fram till är att tidsuppfattningen är en konstruktion, och att upplevelsen av att framtiden är något att oroa sig över kommer ifrån en brist på kritisk distans. Avslutningsvis presenteras ett alternativ, ett val, och ett råd. Antropologer måste inte oroa sig inför framtiden, om man bara skiljer på det som studeras och dem som studerar. Visst, samhället förändras, men det är inget nytt, och det ger dessutom antropologer något att studera. Ta det lugnt, blir det indirekta budskapet.