Avskrift. Polska Källinstitutet i Lund Frostavallen, den 26.XII Helena Miklaszewska, mottagare av protokollsanteckningar, Institutets assistent.

Transkript

1 Avskrift. Vittnesmålet omfattar sju sidor handskriven text och innehåller: 1. beskrivning av lägervistelse i AUSCHWITZ (OSWIECIM); 2. livsvillkor i lägret BERGEN BELSEN 3. beskrivning av lägret RAVENSBRÜCK, med detaljerad behandling av gravida kvinnor och de styrandes förhållningssätt till mödrar och spädbarn samt kvinnliga fångar samt mängd döda spädbarn. Polska Källinstitutet i Lund Frostavallen, den 26.XII.1945 Helena Miklaszewska, mottagare av protokollsanteckningar, Institutets assistent. Förhörsprotokoll av vittne 65 Vittne: Fru XXXXXXXXX Född: 15/ i Nowa Dabrowa Yrke: Hemmafru Religion: Romersk katolik Föräldrarnas förnamn: Jan, Michalina Sista vistelseort i Polen: Warszawa, Dzielna 73 Nuvarande vistelseort: Frostavallen, Gastagården Informerades om vikten av sanningsenligt vittnesmål, samt om ansvar och om följderna av falskt vittnesmål, vittnar enligt följande: Vistades i koncentrationslägret i AUSCHWITZ (OSWIECIM) under tiden från den till som evakuerad från Warszawa med nummer:??? och jag bar rödfärgad triangel med bokstaven P Därefter vistades jag i BERGEN BELSEN från den till den och i koncentrationslägret RAVENSBRÜCK från den till På frågan, i samband med vistelsen, avseende mitt arbete i koncentrationslägret har någon särskild kännedom i ämnet organisationen av koncentrationslägret, levnadssätt och fångarnas arbetsvillkor, behandling av fångarna, läkarhjälp, andlig hjälp, hygieniska förhållande i lägret såsom varje slags händelse i fångarnas upplevelser i lägret, berättar enligt följande: 1

2 Jag transporterades till koncentrationsläger som evakuerad från Warszawa. En dag tillbringade jag i Pruszków - läger (övergångsläger). Nästa dag kom jag till AUSCHWITZ (OSWIECIM). Här tillbringade jag nätterna i s.k. Brezinek. Där fanns flera träbaracker, omgärdat med elektrifierat taggtrådsstängsel. Platsen var någonstans i en skog. Lägret simmade i lera, blocken var smutsiga och stinkande. Det fanns inga avlopp. För att uträtta sina naturbehov hade vi endast mindre mängd tunnor uppställda och som inte räckte till utan rann över på marken. Inga golv fanns i blocken utan det var jordgolv som var dyblött. Det fanns inga sängar i blocken, inget hö, inga filtar. I blocken i Brzezinek tillbringade vi tre dagar, under den tiden tvättade vi oss inte en enda gång. Tre gånger fick vi äta, en gång fick vi kaffe, en gång soppa och en gång bröd med pålägg. Medan vi var i blocket beordrades vi att lämna ifrån oss värdesaker samt pengar och legitimationer. Efter tre dagar fördes vi till badet och där togs alla våra saker och vi rakades, badades och fick andra underkläder och lägerklänning. Mina egna skor fick jag behålla, jag fick bara: linne, underbyxor och en kortärmad sommarklänning med rödmålad rand på ryggen. Efter badet flyttades vi över till ett annat läger: C eller B, det var en plats belägen ganska långt från Brzezinek, omgärdad med taggtrådsstängsel. På den här platsen fanns envåningsbaracker. Leran här var omfattande, för mellan blocken, fanns ingen banad väg, under regnvädersdagar sjönk man ner i lervällingen. Lägret här var på en enorm fri yta, ödemark, runtomkring fanns inga buskar. Lägret bestod av tiotal blockhus. Jag var i block 18, där fanns över 1000 (tusen) kvinnor. Golven i blockhusen var av tegel, på golven fanns madrasser av papper utlagda och i dem lite spån, på detta bar man in tvåvåningssängar. Jag sov på golvet, det var väldigt svårt, madrasserna var knappt fyllda, från teglet var det väldigt kallt, två kvinnor fick dela på en filt. Var annan dag gick vi till badet. Det var väldigt obehagligt, för till byggnaden där det fanns bad kom alltid SS-männen in och assisterade vid vår av-, och påklädning. Vi behandlades väldigt illa, knuffades. Judiska kvinnliga fångar, vilka arbetade i badet var väldigt illvilliga/gemena, hämnades på oss, skar av håret på oss utan förordning/påbud från lägermyndigheten. Jag kommer ihåg en händelse när en evakuerad kvinna från Warszawa beklagade sig till en SS-man, att en av judinnorna under badet skar av henne håret. SS-mannen blev väldigt arg på den här judinnan och förbjöd henne att fortsätta med denna hårklippning. Judinnorna som arbetade i badet talade polska och jag tror de kom från Polen, men mot oss var de mycket värre än SS-männen, slog och knuffade oss. Blockhusen var relativt rena, men med förfärliga vägglöss, vilka inte lät oss sova under nattens timmar, hårlöss var det inte så farligt med, däremot var det väldigt många råttor, som pep nattetid. Våra block hade inget vatten och avlopp. Särskilda block fanns med tvättfat och toaletter. Det var dock bara tillåtet att gå dit tre gånger per dag. Vid de blocket var det fullt, morgon, middag och kväll. Om man gick till toaletten eller till tvättfatet på inte tillåtna tider hotades man med enskilda straff. 2

3 Appell hade vi tre gånger dagligen, morgon kl och stod till kl 8.30, middagstid från kl till 13.00, kvällstid från kl till Appellerna vid middagstid var de värsta då vi plågades förfärligt av hettan, vi hade ingenting att täcka huvudet med, håret var bortsnaggat, solen stekte väldigt starkt och våra huvuden blev svullna av brännskadorna. Födan var usel och vi fick mat tre gånger dagligen. På morgonen ¼ liter kaffe eller Mehl-soppa ¾ liter grönsaker, huvudsakligen kålrötter eller vitkålsblad med passerad råg över och kvällstid ¼ liter kaffe, 250gr eller 200gr bröd med margarin, marmelad eller honung eller även en skiva korv. I regel var det den randiga lägerdräkten som gällde, men vår transport fick dem inte. Till vilka arbeten som fångar användes, vet jag inte riktigt för alla i vårt block gick inte till arbete, hörde bara att kvinnor arbetade på åkerfält och i fabriker. Jag känner inte heller till lägermyndighetens system. Jag vet att det var straff förekom i lägret, men vem som utmätte och sedan utförde straffen vet jag inte. En gång blev jag vittne till, när en SS-man straffade två män, befallde dem att knäböja, när de inte längre orkade utföra detta, slog han dem med gevärskolv över ansiktet så de blev blodiga över hela ansiktet och befallde dem sen att springa och sprang sedan efter dem och när SS-mannen hann ifatt någon så slog han ännu mer. En gång kommer jag ihåg, att hela vårt block blev straffat, för vad kommer jag inte ihåg men jag vet, att som straff bar jag tegel omkring två timmar, en annan gång fick vårt block knäböja i gyttja, vad jag drar mig till minnes så var det för att flera kvinnor tog på sig näsduk/halsduk på huvudet. Vi stod inte så länge på knä, för en av kvinnorna började be och vi andra följde efter och vi bad högt rosenkrans. Det tyckte inte vakten om utan befallde oss genast stiga upp. Läkarhjälp existerade; den sjuke kunde ta sig till läkaren och även vid mindre krämpor få bettkarty (kort). Sjuka fick lättare diet än i Ravensbrück. Det sades mig att tidigare var det väldigt svårt att få läkarhjälp, men när vi evakuerade från Warszawa kom, blev det betydligt bättre. Be böner var inte tillåtet, det fanns ingen andlig tröst i religionen. Organisationen Röda Korset hade inte tillstånd att besöka lägret. I lägret fanns mentalsjuka. Två personer fick vansinnesattacker och de togs bort från oss. Vad som hände med dem vet jag inte; men psykiskt sjuka som var lugna och inte bråkade, fick vara kvar med oss i blocket. Under tiden medan jag var kvar i Auschwitz (Oswiecim) hängdes en fånge för flykt. Kvinnliga fångar gick dit för att se honom, jag såg honom inte, för jag var gravid och ville inte se detta. Hur många som dog i lägret vet jag inte, men jag vet att döda kroppar brann i krematorium. Allra starkaste minnen från lägret och de allra otrevligaste för mig var baden, där SSmännen assisterade, samt röken från krematoriernas skorstenar och den förfärliga lukten från brända lik. Över lägret cirkulerade ganska ofta tyska flygplan och lämnade efter sig en slags rök, med väldigt otrevlig lukt, det var mycket otrevligt. 3

4 I slutet av september evakuerades vi till BERGEN BELSEN. Vi åkte i boskapsvagnar, ca personer i vagnen. Vagnarna var inte plomberade, i varje vagn fanns två SS-män, vilka vaktade oss. Vi åkte i två dagar och två nätter; under hela den tiden fick vi 1kg bröd, 100gr smör och två skivor korv, att dricka fick vi knappt ¼ liter kallt kaffe. Till Bergen Belsen kom vi på natten, vi drevs in i tält av linnetyg och på marken fanns säckar utspridda. Bergen Belsen lägret var omgärdat med taggtråd, var belägen i skogen. I lägret fanns linnetält och trä- och murade blockhus. Vår transport med evakuerade från Warszawa, var tusen kvinnor. Efter en veckas vistelse i tält överflyttades vi till murat blockhus; blocket var isolerat från övriga lägret och var uppdelad i flera rum. Fem av rummen tilldelades vår transport, i varje rum befann sig 200 kvinnor. Resten av baracken var upptagen som magasin. Hela skogsgläntan där vår barack stod, var omgärdat med taggtråd som var genomflätad med halm. Inga sängar fanns i baracken, vi sov på cementgolv, på vilka fanns några lammellskivor. Var och en av oss hade två filtar. Maten var bättre här än i Auschwitz (Oswiecim). Appellerna genomfördes var annan dag och varade kort tid, upp till 15 minuter. Renligheten var bättre än i Auschwitz (Oswiecim), en gång i veckan gick vi och badade, vattnet var varmt, inte kallt som i Auschwitz (Oswiecim). Till arbetet gick kvinnliga fångarna, men eftersom jag var gravid så arbetade jag inte. Kvinnliga fångarna användes till olika arbeten: matlagning i köket till SS-männen, städning, fylla halmmadrasser, stuka samla ihop kålrötter i högar; 200 kvinnor valdes ut för transport till fabrik. På läkares intervention, fick alla gravida kvinnor något lite mer bröd och ibland något lite mer till soppa. Läkarhjälp erbjöds av en kvinnlig fånge som var läkare, och som kom med vår transport från Auschwitz, senare tilldelades vi ytterligare en kvinnlig läkare. Vatten och avlopp fanns inte i blockhuset. Vattnet fanns i vattenpost, från vilken det gick en gummislang, tvätta sig kunde man bara göra utomhus. Till toaletten kunde vi gå när vi ville. I det här lägret var vi avskilda från andra och vi visste inte vad som hände i hela lägret. Jag känner inte heller till makthavarna/styrande i lägret. Vi blev inte straffade i grupp, jag kommer ihåg att en kvinnlig fånge skrev sitt namn, adress, och varifrån hon kommer, på ett staket och för detta fick hon gå till bunker i tre dagar. En dag kallades sju av oss gravida till undersökning. En kvinnlig läkare undersökte oss och senare kom även tre tyskar i uniform. Läkaren uppträdde väldigt brutalt och de uniformerade tyskarna hjälpte henne med detta. Nästan alla svimmade vid denna undersökning. Vi hade intryck av att de ville framkalla missfall på oss, för var och en av oss blev väldigt sjuka efter undersökningen. Jag kände mig väldigt sjuk under en veckas tid. Efter ett par veckor klockan tre på natten kallade man på oss alla för transport till RAVENSBRÜCK. I detta läger tilldelades jag nummer och en röd trekant med bokstaven P. I Ravensbrück tillbringade vi hela natten i badhuset. Där arbetade bara Polskor, de var mycket vänliga mot oss. Det var tänkt att vi skulle bada och få andra kläder. Vi 4

5 blev upprörda, eftersom vi hade på oss rejäla kläder och ordentliga kappor, eftersom vi efter badet i Ravensbrück skulle få mycket usla kläder. Polskorna som arbetade i badet, underlättade för oss övergången till blocket utan att vi behövde bada och byta kläder, för det var vi mycket tacksamma. I RAVENSBRÜCK var vi i block 21. Smutsen var förfärlig med ohyra. Det var väldigt kallt, inga fönster fanns, vi hade bara en filt per säng. På tre ihopflyttade sängar sov vi sju personer. Allmänt sett var maten mycket usel, sämre än i Auschwitz (Oswiecim) men polskor som var arbetsledare tog hand om oss lite mer och gav oss inofficiellt tillägg av soppa och potatis. Vid tiden när jag kom hit, var lägret överfullt, i en säng sov tre kvinnor. Sjukdomar spreds fruktansvärt, framförallt tyfus och diarréer. Folk dog i blockhusen. Blocket där jag bodde var det tre till fyra döda varje dag. Väldigt mycket sjukdomar graserade i blocket, men till sjukrummet ville man inte ta emot någon. Väldigt sjuka människor fördes ut på appellerna, dessa personer kunde inte stå själva, de tilläts sitta. Varje sjuk person hade en liten pall, ibland satt omkring 20 personer under appellerna. Blocken var trähus med elektricitet och avlopp. Vatten hade vi tillräckligt. Appellerna var en gång om dagen, långa och plågsamma. Ibland stod vi upp till 9 timmar. Jag kommer ihåg en gång, blev vi straffade med att stå ett par timmar, för att det var för högljutt hos oss under appellen. I januari blev jag överflyttad från block 21 med alla gravida till block 32. Å ena sidan var förflyttningen bra, för vi fick det betydligt renare. I sängarna var det madrasser, med vita lakan och halmkuddar under huvudet. Till kudden och två filtar eller täcke, fanns örngott och påslakan i blåvita rutor. Vi sov två personer i en säng. Det var väldigt kallt i blockhuset, för där var stengolv. Mat hade vi betydligt mindre jämfört med de andra blocken, inga tillägg för oss gravida. Under appellerna fick vi stå längre tid, än de från de andra blocken. Vårt block var omgärdat av taggtrådsstängsel. Ingången till blocket vaktades av för polis. Tyska övervakare (kvinnliga) var mycket elaka: slog oss, knuffades, hällde het soppa på och över oss. På andra eller tredje dagen efter förlossningen låg kvinnorna på tredje eller andra våningen. Barnen lades för sig på första eller andra våningen. Dödligheten bland barnen var mycket hög, en dag dog så många som 15 spädbarn. Jag kommer ihåg en händelse, när en kvinnlig SS-vakt (Aufseher) sparkade och slog en gravid kvinna, kvinnan föll lång som hon var på marken och kände sig inte frisk men ingen av arbetsledarna kom till undsättning. Under mars månad 1945 togs en del mödrar med barn ut för en transport; en del av dem fördes bort, resten placerades i block fem, dit resten av gravida och mödrar med barn flyttades. Förhållandena i block fem var liknande dem i block 32. Men en viktig faktor var, att vi nu inte var avskilda från resten av lägret och hade kontakt med andra kvinnliga fångar som kunde hjälpa oss. Allmänt sett brydde de kvinnliga arbetsledarna sig inte om mödrar med barn. Från andra block kom personer som hjälpte oss, framför allt gjorde Fru Plater väldigt mycket för oss. Block fem hade tvåvåningssängar. Jag kommer ihåg en händelse, att Fru Cieplak s barn föll från 5

6 andra våningen och som från den stunden är sjukt och har vattenskalle. I block fem fanns ingen som tog hand om barnen nattetid, de gled av sina bäddar och kvävdes. En dag kom översköterskan (oberschwester) till oss och ville ta ut oss till arbete, men vi ville inte gå med. Då hotade översköterskan oss med att om vi inte kom ut, så skulle vi inte få någon mat. Senare kom översköterskan en andra gång och skrek förfärligt, Då gick vi ut framför blocket och togs till lägrets kontor, där två portvaktsfruar vägrade ta emot oss till arbete, därför att mödrarna var tvungna att gå och amma barnen var tredje timme, vilket under arbetet inte var bekvämt. Saken avgjordes så att några mödrar stannade kvar för att städa, resten av mödrarna återvände till blocket. När tiden för förlossning kom togs kvinnorna till sjukrummet, några minuter efter förlossningen fördes mödrarna tillbaka till blocket. Spädbarnen skickades tillbaka nakna och genom den administrativa vägen fick de inga kläder. Efter två till tre dagar efter förlossningen var kvinnorna tvungna att gå själva till toaletten, och sex dagar senare var de tvungna att gå ut till appell. I block fem var toaletterna trasiga så vi uträttade våra behov utomhus, många kvinnor förkylde sig och var sjuka efter förlossningen. Appellen genomfördes i block fem. Jag kommer ihåg en händelse, när ett döende barn blev bitet av råttor i block fem. Under två dagar före avresan till Sverige fick vi inget bröd och inte heller fick vi någon färdkost, så vi åkte iväg hungriga. Under Palmsöndagen avreste från block fem mödrar med barn och gravida. Det berättades mig att alla barnen dog, många kvinnor dog efter förlossningen och en kvinna blev efter barnets död sinnessjuk. Den 25 april 1945 avreste, så gott som alla gravida kvinnor och mödrar med spädbarn, till Sverige. Jag med min dotter som var en månad gammal, var med i den här transporten. ( - ) Underskrift Helena Miklaszewska ( - ) Institutets ass. XXXXXXXXX Frostavallen, vittne Mottagarens vittnesprotokoll: Vittnesmål av XXXXXXXXX, född den i Nowa Dąbrowa Mottagarens vittnesprotokoll: Vittne, XXXXXXXXX, vanlig person; har gott minne, vittnesmålet är trovärdigt. Vistades i lägret med sin 9 månaders dotter. ( - ) Helena Miklaszewska Institutets ass. 6