Kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad. Kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi. Kommuner

Transkript

1 Kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad Kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi Kommuner INRIKESMINISTERIETS PUBLIKATIONER 4/2007

2 INRIKESMINISTERIET PRESENTATIONSBLAD Utgivningsdatum Författare (uppgifter om organet: organets namn, ordförande, sekreterare) Kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi Typ av publikationen Rapport Uppdragsgivare Inrikesministeriet Datum för tillsättandet av organet Publikation (även den finska titeln) Kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad Kunnan osaliitos Sipoon kunnan, Vantaan kaupungin ja Helsingin kaupungin välillä Publikationens delar Referat Inrikesministeriet beslöt med stöd av 6 2 mom. och 8 i kommunindelningslagen av den 19 december 1997 (1196/1997) att en särskild utredning skall verkställas om en ändring i kommunindelningen genom en kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad. Det bör undersökas om det finns behov, och vilket slags behov, av att utvidga Helsingfors stads ormåde österut för att trygga samhällssstrukturens utveckling i huvudstadsregionen. Inrikesministeriet anser att en särskild utredning är nödvändig p.g.a. sakens omfattning, svårighet och allmänna betydelse. Samtidigt har ministeriet, efter att ha hört de berörda kommunerna, tillsatt politices magister Pekka Myllyniemi som kommunindelningsutredare. Kommunindelningsutredaren föreslår att till Helsingfors ansluts ett område i sydvästra Sibbo enligt Alternativ 2, vilket anges exakt på bifogade karta och i den beskrivning som ansluter sig till kartan. Samtidigt föreslås att den s.k. Västerkullakilen i Vanda stad ansluts till Helsingfors. En kommundelssammanslagning kan enligt 5 1 mom. i kommunindelningslagen verkställas om inte fullmäktige i någon berörd kommun motsätter sig ändringen, eller om ändringen inte inverkar på invånarantalet i någon kommun med mer än fem procent eller på landarealen i någon kommun med mer än tio procent. I övrigt kan en sådan ändring i kommunindelningen verkställas endast under särskilt vägande i 3 nämnda förutsättningar. I denna kommunindelningsutredning har förutom Helsingfors stadsfullmäktiges förslag undersökts å andra sidan sådana sammanslagningsalternativ som uppfyller villkoren i 5 1 mom. i kommunindelningslagen: högst 5 % av invånarantalet och högst 10 % av landarealen och alternativ där invånarantalet överstiger 5 %. Av de undersökta alternativen kommer de som uppfyller villkoret 5/10 % inte i fråga därför att det område som ansluts enligt dem inte är tillräckligt stort på lång sikt. Ett förenhetligande av samhällsstrukturen förutsätter att minst invånare och arbetsplatser placeras på området. De juridiska förutsättningarna för den föreslagna kommundelssammanslagningen har behandlats separat i samband med utredningsarbetet. En ändring i kommunindelningen enligt förslaget kan främja samhällsstrukturens funktionsduglighet på det sätt som kommunindelningslagen förutsätter. I utredningen har konstaterats att en ändring inom de gränser för invånarantalet eller arealen som anges i 5 1 mom. i kommunindelningslagen inte är tillräcklig med tanke på de mål som ett förenhetligande av samhällsstrukturen kräver. Därefter har det bedömts att målen kan uppnås genom en mera omfattande kommundelssammanslagning och att det finns sådana "särskilt vägande förutsättningar" som avses i 5 2 mom. i kommunindelningslagen för en sådan sammanslagning. Utvecklingen i Helsingforsregionen och huvudstadsregionen är av betydelse inte bara för området självt utan också för hela landets konkurrenskraft och utveckling. En utveckling av Helsingfors samhällsstruktur österut och en överföring av de områden som utvecklingen förutsätter från Sibbo och Vanda till Helsingfors kan motiveras särskilt med de grunder i anslutning till främjande av kommunernas funktionsförmåga och verksamhetens lönsamhet samt förbättrande av verksamhetsmöjligheterna för näringarna i området som anges i 3 i kommunindelningslagen. Ändringen i kommunindelningen kan motiveras med avseende på kommunerna i hela området och hela landet. På lång sikt främjar en kommundelssammanslagning också ordnandet av service för invånarna i området och förbättrar levnadsförhållandena i området på det sätt som anges i 3 i kommunindelningslagen. Nyckelord Regionplanering, detaljplan, kommunal ekonomi, kommunsammanslagning, kommundelssammanslagning, huvudstadsregionen, samhällsstruktur, juridiska förutsättningar, särskilt vägande förutsättningar, befolkningsuppgifter, generalplanläggning, Övriga uppgifter Även i elektronisk form på adress Nätversionens ISBN-nummer är

3 Seriens namn och nummer Inrikesministeriets publikationsserie 4/2007 Sidoantal 66 Distribution Inrikesministeriet Språk Svenska ISSN Pris 25 euro + moms Förlag Inrikesministeriet ISBN Sekretessgrad offentlig

4 Till inrikesministeriet Inrikesministeriet beslöt med stöd av 6 2 mom. och 8 i kommunindelningslagen av den 19 december 1997 (1196/1997) att en särskild utredning skulle verkställas om en ändring i kommunindelningen genom en kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad. Det bör undersökas om det finns behov, och vilket slags behov, av att utvidga Helsingfors stads område österut för att trygga samhällsstrukturens utveckling i huvudstadsregionen. Inrikesministeriet anser att en särskild utredning är nödvändig p.g.a. sakens omfattning, svårighet och allmänna betydelse. Samtidigt har ministeriet, efter att ha hört de berörda kommunerna, tillsatt politices magister Pekka Myllyniemi som kommunindelningsutredare. Kommunindelningsutredaren skall genomföra ovan nämnda utredning enligt 8 1 och 2 mom. i kommunindelningslagen och, om utredningen ger anledning till det, utarbeta ett förslag till ändring i kommunindelningen enligt 8 3 mom. Om slutresultatet av utredningen är att kommunindelningen borde ändras, skall utredaren utarbeta ett förslag i detta syfte. Vid behandlingen av utredarens ändringsförslag tillämpas vad som bestäms om behandlingen av framställningar om ändringar i kommunindelningen. I utredningen skall också bedömas hur ändringen i kommunindelningen påverkar kommunernas ekonomi. Utredningsarbetet inleddes och sakinnehållet skulle vara klart senast i slutet av november Slutresultatet av utredningen skall tillställas inrikesministeriet senast , då utredningsarbetet avslutas. Utredarens förslag Utredaren har granskat Helsingfors, Sibbos och Vandas egenskaper och i det sammanhanget även Helsingfors stads utveckling till sin nuvarande storlek. Utredaren har beskrivit samarbetet mellan kommunerna sedan regionplaneringen började utvecklas. För Nylands del konstaterar utredaren att Nyland tidigare utgjorde en enhetlig helhet som landskapet Nyland och Nylands län. År 1994 delades det historiska landskapet upp i landskapen Nyland och Östra Nyland. I länsreformen 1997 ersattes länet med Södra Finlands län, och sedan dess har det inte längre funnits någon enhetlig planering eller utveckling av Nyland. Utredaren har också beskrivit regionindelningen i huvudstadsregionen/sad-regionen, Helsingforsregionen och övriga Nyland samt det utvidgade metropolområdet. Utredaren har bedömt problemen med samhällsstrukturen i huvudstadsregionen och konstaterar att området inte utvecklats österut, vilket bl.a. beror på att Helsingfors och Vandas grannkommun Sibbo, som har en mycket stor areal, inte hör till samma landskap som huvudstadsregionen. Helsingfors administrativa gränser har redan en tid varit till hinder för verksamhetsförutsättningarna i huvudstadsregionen. Det har föreslagits ett flertal lösningar på problemen i huvudstadsregionen. Statsrådets kansli kallade 1989 överborgmästare Raimo Ilaskivi att utreda saken, men han gav inte offentlighet åt sin beredning. Esbo, Helsingfors, Grankulla, Sibbo och Vanda började 1999 utarbeta en gemensam utvecklingsbild för markanvändningen. Utredningen blev klar i början av 2001, men för Sibbos del ledde den inte till några praktiska åtgärder. Inom ramen för det s.k. HESPO-projektet granskades olika strukturmodeller för utvecklingen. År 2000 upprättades ett samarbetsdokument mellan staten, huvudstadsregionen och kranskommunerna i syfte att förbättra bostadssituationen i regionen samt utveckla markpolitiken och trafiken i anslutning 4

5 därtill. Utgående från utredningsman Jussi-Pekka Alanens förslag har avtalsbaserat samarbete inletts i Helsingforsregionen och i synnerhet i huvudstadsregionen. Helsingsfors stadsfullmäktige fattade ett beslut som innebar att Helsingfors föreslog för statsrådet att vissa delar av sydvästra Sibbo och Västerkullakilen i Vanda skulle anslutas till Helsingfors. Sedan Helsingfors stadsfullmäktige beslutat att föreslå för statsrådet att sydvästra Sibbo skall anslutas till Helsingfors beslöt Sibbo kommunfullmäktige att påskynda den egna generalplaneringen och valde som grund för utkastet till generalplan 2025 en strukturmodell för markanvändningen och trafiken som skulle möjliggöra en befolkningsökning med invånare fram till 2025, vilket skulle innebära en genomsnittig årlig tillväxt på drygt 6 %. En så kraftig befolkningsökning är helt exceptionell. Åren har befolkningsökningen i de finländska kommunerna som mest varit 3 %. En såhär stor tillväxt skulle innebära att kommunens ekonomi hamnar i en ohållbar situation. Sibbo har låtit VTT göra en utredning om möjligheterna att genomföra den strukturmodell som kommunen valt. På grund av de ekonomiska kalkylerna är utredningen emellertid orealistisk. Harkimo och Ekström har utvecklat en egen genomförandemodell för generalplan för Sibbo 2025, där den ekonomiska delen bygger på användning av markanvändningsavgifter. Bägge genomförandemodellerna kräver en radikal kommunalpolitisk linjeändring, som inte är trovärdig. Sibbo har särskilt haft problem med styrningen av markanvändningen. Sibbo kan inte genom sina egna beslut tillräckligt bemöta snedvridningen av samhällsstrukturen i huvudstadsregionen. Det förslag om en anslutning av sydvästra Sibbo till Helsingfors som Helsingfors stadsfullmäktige beslutade om är å andra sidan till alltför stort förfång för Sibbos förutsättningar att utvecklas. En kommundelssammanslagning kan enligt 5 1 mom. i kommunindelningslagen verkställas om inte fullmäktige i någon berörd kommun motsätter sig ändringen, eller om ändringen inte inverkar på invånarantalet i någon kommun med mer än fem procent eller på arealen i någon kommun med mer än tio procent. I övrigt kan en sådan ändring i kommunindelningen verkställas endast under särskilt vägande i 3 nämnda förutsättningar. I denna kommunindelningsutredning har förutom Helsingfors stadsfullmäktiges förslag undersökts å andra sidan sådana sammanslagningsalternativ som uppfyller villkoren i 5 1 mom. i kommunindelningslagen: högst 5 % av invånarantalet och högst 10 % av landarealen och alternativ där invånarantalet överstiger 5 %. Av de undersökta alternativen kommer de som uppfyller villkoret 5/10 % inte i fråga därför att det område som ansluts enligt dem inte är tillräckligt stort på lång sikt. Ett förenhetligande av samhällsstrukturen förutsätter att minst invånare och arbetsplatser placeras på området. Kommunindelningsutredaren har kommit fram till att det område som är tillräckligt med tanke på huvudstadsregionens enhetlighet men inte är till orimligt förfång för Sibbo kommuns verksamhetsförutsättningar och utveckling är det som i utredningen benämns alternativ 2. Området anges på kartan i kapital 5 i utredningsrapporten. 5

6 Kommunindelningsutredaren föreslår, att till Helsingfors ansluts ett område i sydvästra Sibbo enligt Alternativ 2, vilket anges exakt på bifogade karta och i den beskrivning som ansluter sig till kartan. Samtidigt föreslås att den s.k. Västerkullakilen i Vanda stad ansluts till Helsingfors. Sammanslagningen träder i kraft fr.o.m. början av De juridiska förutsättningarna för den föreslagna kommundelssammanslagningen har behandlats separat i samband med utredningsarbetet. En ändring i kommunindelningen enligt förslaget kan främja samhällsstrukturens funktionsduglighet på det sätt som kommunindelningslagen förutsätter. I utredningen har konstaterats att en ändring inom de gränser för invånarantalet eller arealen som anges i 5 1 mom. i kommunindelningslagen inte är tillräcklig med tanke på de mål som ett förenhetligande av samhällsstrukturen kräver. Därefter har det bedömts om målen kan uppnås med en mera omfattande kommundelssammanslagning och om det finns sådana särskilt vägande förutsättningar som avses i 5 2 mom. i kommunindelningslagen för en sådan sammanslagning. Utvecklingen i Helsingforsregionen och huvudstadsregionen är av betydelse inte bara för området självt utan också för hela landets konkurrenskraft och utveckling. En utveckling av Helsingfors samhällsstruktur österut och en överföring av de områden som utvecklingen förutsätter från Sibbo och Vanda till Helsingfors kan motiveras särskilt med de grunder i anslutning till främjande av kommunernas funktionsförmåga och verksamhetens lönsamhet samt förbättrande av verksamhetsmöjligheterna för näringarna i området som anges i 3 i kommunindelningslagen. Ändringen i kommunindelningen kan motiveras med avseende på kommunerna i hela området och hela landet. På lång sikt främjar kommundelssammanslagningen också ordnandet av service för invånarna i området och förbättrar levnadsförhållandena i området på det sätt som anges i 3 i kommunindelningslagen. Eftersom mer än fem procent av Sibbos befolkning bor på det område som föreslås bli överfört från Sibbo till Helsingfors, bör överföringen i enlighet med 5 2 mom. i kommunindelningslagen kunna motiveras med särskilt vägande i 3 i kommunindelningslagen nämnda förutsättningar. Särskilt vägande förutsättningar kan anses föreligga, eftersom en balanserad utveckling av samhällsstrukturen i Helsingfors och huvudstadsregionen är nödvändig med tanke på områdets och hela landets utveckling. Sålunda kräver ett vägande allmänt intresse att kommundelssammanslagningen verkställs. Enligt 1 i kommunindelningslagen utvecklas kommunindelningen så att kommunområdenas enhetlighet och samhällsstrukturens funktionsduglighet främjas. I och med den lagändring som träder i kraft vid ingången av 2007 skall en kommun dessutom bestå av ett pendlingsområde eller någon annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska och på personalresurserna grundade förutsättningar att ansvara för ordnandet och finansieringen av servicen. De bostads- och arbetsplatsområden som planerats i sydvästra Sibbo och Västerkullaområdet kommer i vart fall att utgöra en del av Helsingfors i samhällsstrukturellt och funktionellt avseende, varför det är motiverat att även administrativt genomföra planeringen av markanvändningen, boendet och trafiken som en del av Helsingfors. Kommunindelningsutredarens förslag beaktar proportionalitetsprincipen, som förutsätter att man inte ansluter ett större område än vad särskilt vägande förutsättningar kräver. Av denna anledning har utredaren i sitt förslag stannat för ett mindre område än vad Helsingfors stad har föreslagit. Också verkningarna för Sibbos invånarantal är betydligt mindre än i Helsingfors stads förslag. Vid en ändring i kommunindelningen måste man också beakta kommunindelningen som regional grund för invånarnas självstyrelse. Utredaren har i sitt förslag också beaktat att Sibbo efter ändringen skall vara en livsduglig och handlingskraftig kommun, som har ekonomiska och på personalresurserna grundade 6

7 förutsättningar att ansvara för ordnandet och finansieringen av servicen. Sibbo kunde bl.a. genom sina egna beslut revidera strukturen i Tallmo-, Nickby- och Söderkullaområdet. Tack Utredningsarbetet har genomförts som s.k. distansarbete vid inrikesministeriets kommunavdelning. Utredaren har fått gediget stöd från avdelningens tjänstemän. Jag vill framföra mitt tack till överinspektör Suvi Savolainen, konsultative tjänstemannen Mika Rossi, regeringsrådet Arto Sulonen, konsultative tjänstemannen Rainer Alanen, överinspektör Markku Mölläri och specialsakkunnige Olli T. Alho. Jag har också fått stöd från Finlands Kommunförbunds direktör för juridiska ärenden Kari Prättälä. Avdelningssekreterare Aija Sormunen har layoutat slutrapporten. Från Helsingfors stad, Vanda stad och Sibbo kommun har jag fått de uppgifter jag begärt, likaså från de många statliga myndigheter som jag varit i kontakt med liksom från Nylands förbund och Östra Nylands förbund. Kommuninvånarna i Sibbo har aktivt väglett utredarens arbete med kritiska kommentarer. Helsingfors Pekka Myllyniemi Kommunindelningsutredare 7

8 INNEHÅLL PRESENTATIONSBLAD RAPPORTENS FÖLJEBREV 1 UPPDRAGET OCH UTFÖRANDET AV UPPGIFTEN 9 2 BESKRIVNING AV OMRÅDET OCH OMRÅDETS SAMHÄLLSSTRUKTUR Helsingfors, Sibbo, Vanda Helsingfors Sibbo Vanda Helsingfors, Sibbos och Vandas nyckeltal Samarbete mellan kommunerna Regionplanering Nyland Regioncentrumprogrammet och stadspolitiska åtgärder Huvudstadsregionen, SAD och övriga Nyland Metropolområdet PROBLEM MED SAMHÄLLSSTRUKTUREN I HUVUDSTADSREGIONEN OCH FRAMLAGDA FÖRSLAG TILL UTVECKLANDE AV STRUKTUREN Problem med samhällsstrukturen i huvudstadsregionen Förslag till lösningar på problemen med samhällsstrukturen Allmänt Helsingforsregionens samarbetsdokument Ilaskivis utredning Avtalsbaserat samarbete i huvudstadsregionen och den större Helsingforsregionen Betydelsen av en sammanslagning av Nylands förbund och Östra Nylands förbund Helsingfors stadsfullmäktiges beslut Sibbo kommuns besvär över Helsingfors framställning och strukturmodellerna i generalplanen för Sibbo kommun GENERALPLAN FÖR SIBBO Utarbetandet av generalplan Bedömning av förutsättningarna för Sibbo kommuns befolkningstillväxt Jämförelse mellan en befolkningstillväxt på invånare och den faktiska tillväxten Befolkningstillväxtens inverkan på kommunens ekonomi Den genomförandemodell där VTT varit konsult Harkimos Ekströms genomförandemodell Bedömning av modellerna KOMMUNINDELNINGSUTREDARENS FÖRSLAG JÄMTE MOTIVERING De juridiska förutsättningarna för ändringar i kommunindelningen Behovet av en ändring i kommunindelningen Alternativa kommundelssammanslagningar Kommunindelningsutredarens förslag Juridisk motivering till förslaget 57 BILAGOR 8

9 1. Uppdraget och utförandet av uppgiften Förordnande om en särskild utredning om ändring i kommunindelningen och tillsättande av en kommunindelningsutredare Inrikesministeriet har med stöd av 6 2 mom. i kommunindelningslagen av den 19 december 1997 (1196/1997) beslutat att en särskild utredning skall verkställas om en ändring i kommunindelningen genom en kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad. Det bör undersökas om det finns behov, och vilket slags behov, av att utvidga Helsingfors stads område österut för att trygga samhällsstrukturens utveckling i huvudstadsregionen. Inrikesministeriet anser att en särskild utredning är nödvändig p.g.a. sakens omfattning, svårighet och allmänna betydelse. Samtidigt har ministeriet, efter att ha hört de berörda kommunerna, tillsatt politices magister Pekka Myllyniemi som kommunindelningsutredare. Uppdraget Kommunindelningsutredaren skall genomföra ovan nämnda utredning enligt 8 1 och 2 mom. i kommunindelningslagen och, om utredningen ger anledning till det, utarbeta ett förslag till ändring i kommunindelningen enligt 8 3 mom. Utredningen skall ge information utgående från vilken man kan bedöma 1. Om det finns behov av att ändra kommunindelningen mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad, 2. Vilket område som ändringen skulle gälla, 3. Om det finns förutsättningarna enligt kommunindelningslagen för en ändring i kommunindelningen, 4. Om det finns särskilda förutsättningar vid minskning och utvidgning av kommunens område enligt 5 1 mom. i kommunindelningslagen, 5. Om det finns sådana särskilt vägande förutsättningar enligt 3 i kommunindelningslagen som krävs om särskilda förutsättningar enligt 5 1 mom. i kommunindelningslagen eventuellt saknas. Om slutresultatet av utredningen är att kommunindelningen borde ändras, skall utredaren utarbeta ett förslag i detta syfte. Vid behandlingen av utredarens ändringsförslag tillämpas vad som bestäms om behandlingen av framställningar om ändringar i kommunindelningen. I utredningen skall också bedömas hur ändringen i kommunindelningen påverkar kommunernas ekonomi. Utredarens förslag skall tillställas de berörda kommunerna genast när det blivit färdigt. 9

10 Mandatperioden Utredningsarbetet inleds och sakinnehållet skall vara klart senast i slutet av november Slutresultatet av utredningen skall tillställas inrikesministeriet senast , då utredningsarbetet avslutas. Utredningsarbetets organisering Kommunindelningsutredaren arbetar under tjänsteansvar, och han har utan hinder av sekretessbestämmelserna rätt att av myndigheterna få de uppgifter och annan hjälp som han behöver för att utföra sitt uppdrag. Om kommunindelningsutredaren och de berörda kommunerna så vill kan kommunerna tillsätta ett förhandlingsorgan som under fortlöpande växelverkan bistår utredningsmannen med lokal sakkunskap. Kommunindelningsutredarens kontaktpersoner vid inrikesministeriet är konsultative tjänstemannen Mika Rossi och överinspektör Suvi Savolainen. Utredningen finansieras under moment i inrikesministeriets budget. Utförandet av uppgiften Utredningsarbetet, sammanställandet och bearbetningen av materialet samt författandet av rapporten har skett i form av distansarbete i utredarens hem i Lojo. Ingående diskussioner har förts på inrikesministeriets kommunavdelning med överinspektör Suvi Savolainen, konsultative tjänstemannen Mika Rossi, regeringsrådet Arto Sulonen, konsultative tjänstemannen Rainer Alanen, överinspektör Markku Mölleri och specialsakkunnige Olli T. Alho samt med Finlands Kommunförbunds direktör för juridiska ärenden Kari Prättälä. Utredaren har två gånger informerat region- och kommunminister Hannes Manninen under arbetets gång. För att kunna verkställa utredningen skaffade kommunindelningsutredaren nödvändigt material i synnerhet från Sibbo kommun och Helsingfors stad. Tillsammans med Sibbo kommundirektör och planläggningschef bekantade han sig med sydvästra Sibbo. Utredaren har också stått i kontakt med SAD, Nylands förbund och Östra Nylands förbund. Av de statliga myndigheterna diskuterade utredaren med och fick material av företrädare för Miljöministeriet, Nylands miljöcentral, kommunikationsministeriet, Nylands vägdistrikt och Nylands TEcentral. Utredaren fick det material han begärde av dessa myndigheter. Utredaren bekantade sig också med Sibbo genom diskussioner med företrädare för För Sibbo rf och till utredaren överlämnade en adress med över namnteckningar mot Helsingfors förslag. Till utredaren överlämnades också en mapp med insändare. Utredaren deltog i två medborgardebatter i Sibbo med sammanlagt nästan 800 deltagare. 10

11 Helsingfors stifts domkapitel har tillställt utredaren en promemoria daterad från ett möte som hölls i Hakunila seurakuntas pastorskansli, där man tar upp de svårigheter som församlingarna i området skulle åsamkas om sydvästra Sibbo ansluts till Helsingfors stad. 2. Beskrivning av området och områdets samhällsstruktur 2.1 Helsingfors, Sibbo, Vanda Helsingfors Helsingfors som är Finlands huvudstad och landets största stad är belägen i södra Finland vid kusten av Finska viken. Helsingfors rågrannar är Vanda i norr och öster och Esbo i väster. Till Sibbo gränsar Helsingfors endast till havs. Helsingfors har ungefär invånare. Stadens yta är 686 km 2. varav 184,5 km 2 är land och resterande 500 km 2 vattenområden. Befolkningstätheten är över 3000 invånare/km 2. I Helsingfors finns 315 öar och strandlinjen är 98 kilometer. På grund av att stora områden fyllts ut har strandlinjen förändrats kraftigt under de senaste tvåhundra åren. Tillsammans med Esbo, Vanda och Grankulla bildar Helsingfors huvudstadsregionen, där det bor sammanlagt ungefär en miljon människor. Helsingfors geografiska utvidgning Helsingfors grundades ursprungligen på Forsby bys område vid mynningen av Vanda å, invid Gammelstadsfjärden i närheten av nuvarande Arabiastranden. Staden fick sitt namn efter den närliggande Helsinge fors. Man märkte emellertid snabbt att staden inte motsvarade förväntningarna, i första hand för att Gammelstadsfjärden var så grund. Genom generalguvernör Peter Brahes försorg beslöts 1640 att staden skulle flyttas till en bättre hamnplats på Estnäset, dagens Kronohagen. Av Helsingfors förstäder hade på 1920-talet bildats kommuner och köpingar. En anslutning av dem till Helsingfors hade diskuterats ända sedan slutet av 1920-talet. Utredningsman Yrjö Harvia utarbetade ett betänkande om en inkorporering. Betänkandet blev klart 1936 men beslutet fattades först Vid ingången av 1946 mer än femfaldigades Helsingfors stads område, när till staden anslöts Haga köping, Åggelby, Brändö och Hoplax kommuner i sin helhet samt betydande delar av Helsinge landskommun. Områdessammanslagningen kring Helsingfors år 1946 motiverades med att det fanns ett behov av ett övergripande utvecklande av ett enhetligt stadsområde. Någon övergripande utveckling var inte möjlig så länge Helsingfors med omgivning var uppdelat i flera självständiga kommuner. Enligt utredningsman Yrjö Harvia borde Helsingfors hela ekonomiska influensområde samlas inom en och samma kommunala administration. (Timo Herranen, Helsingfors stadsområde och stadsplaneringens växlingar, Helsingfors stads faktacentrals publikationsserie Kvartti 1/92) 11

12 Stadens landareal utökades med sammanlagt över hektar. Arealen hade tidigare varit knappt 3000 hektar. Helsinge landskommun miste nästan hälften av sina invånare. Huvudstadens invånarantal var nu , då det 1918 hade varit Den senaste betydande inkorporeringen skedde när Nordsjö anslöts till Helsingfors Inkorporeringarnas historia beskrivs på karta 1. Baggböle Malm Haga Hertonäs Botby Nordsjö Drumsö Tölö Degerö Karta 1: Helsingfors utveckling till sin nuvarande storlek. Källa: Helsingfors stad 12

13 2.1.2 Sibbo Sibbo ligger i landskapet Östra Nyland, i Södra Finlands län. Kommunen har invånare ( ). Kommunens yta är 366,75 km 2, varav 2,65 km 2 är vatten. Befolkningstätheten är 50 invånare/km 2. Kommunen är tvåspråkig. Av invånarna talar 58,5 % finska och 40 % svenska som modersmål. I havet utanför Sibbo finns flera populära sommarstugeöar, av vilka de största är Löparö, Norrkullalandet, Simsalö och Fagerö (fi. Kaunissaari). Bosättningen är koncentrerad till kommunens små tätorter (Box, Mårtensby, Söderkulla, Tallmo, Västerskog och Östersundom) samt Nickby. Sibbos invånarantal har vuxit på talen på grund av flyttningsrörelsen från huvudstadsregionen. Invånarna pendlar dock i huvudsak till Helsingfors Vanda Vanda är Finlands fjärde största stad till invånarantalet. Vanda ligger i Södra Finlands län, i landskapet Nyland, i omedelbar närhet av Finska vikens kust. Vanda blev stad 1974, före det var den känd som Vanda köping och före det som Helsinge landskommun. Vanda har invånare ( ). Stadens landareal är 241 km 2 och befolkningstätheten är 778 invånare/km 2. Staden har utvecklats till sin nuvarande storlek tack vare inflyttning från landsbygden och goda trafikförbindelser. De förstadsliknande bostadsområdena är typiska för staden. I Vanda finns Finlands viktigaste flygfält, Helsingfors-Vanda flygstation, och Vanda är även internationellt känd som en luftfartsstad. De viktigaste stadsdelarna är Dickursby, Håkansböle, Björkby, Korso, Mårtensdal och Myrbacka. Vanda är en av de fyra kommunerna i huvudstadsregionen. Grannkommunerna är i norr Tusby och Kervo, i öster Sibbo, i söder Helsingfors, i väster Esbo och i nordväst Nurmijärvi. Vid den stora inkorporeringen 1946 anslöts ungefär en tredjedel av Helsinge landskommun genom statsrådets beslut till Helsingfors stad. Samtidigt miste landskommunen två tredjedelar av sina invånare samt sina största centrum Malm och Sockenbacka. Landskommunen fick 1954 en stor bit av Korso i Tusby och Kervo samt 1959 en liten bit av Tusby. År 1966 överfördes Nordsjö från landskommunen till Helsingfors. 13

14 2.1.4 Helsingfors, Sibbos och Vandas nyckeltal Areal Helsingfors Sibbo Vanda Areal km2 685,2 366,8 242,7 Landareal km2 184,5 364,1 240,8 Befolkning Helsingfors Sibbo Vanda Folkmängd Folkmängd Befolkningstäthet inv./km Total befolkningsförändring % ,3 1,8 1,8 Befolkningsprognos Tätortsbefolkning Tätortsgrad 2001 % ,2 99,2 Kommunalekonomi 2005 Helsingfors Sibbo Vanda Skatteinkomster/inv Årsbidrag euro/inv Lånestock euro/inv Skattesats ,50 18,75 18,50 Boende 2003 Helsingfors Sibbo Vanda Bostädernas medelstorlek 2004 m Trångbodda hushåll ,2 12,8 10,9 Hushåll i ägarbostäder 45,1 79,6 55,8 Hushåll i hyresbostäder 50,5 16,7 38,1 Arbetskraft Helsingfors Sibbo Vanda Sysselsatt arbetskraft sammanlagt Arbetslöshetsgrad 9,4 4,4 8,1 Försörjningskvot 1,03 1,06 0,94 Självförsörjning i fråga om arbetsplatser % ,1 99,4 Företag Helsingfors Sibbo Vanda Verksamhetsställen Trafik Helsingfors Sibbo Vanda Personbilar/1000 inv

15 2.2 Samarbete mellan kommunerna Regionplanering Regionplaneringen, som ligger bakom tillkomsten av de nuvarande landskapen, började i form av frivillig föreningsverksamhet 1946, då man grundade ett regionplansförbund för Helsingfors och dess omgivningar ( ). Föreningen grundades av Helsingfors, Helsinge landskommun, Esbo, Kervo och Grankulla. Tusby kom med Träskända var med , likaså Sibbo I stället för detta förbund grundades Helsingfors regionplansförbund rf, som verkade I och med 1958 års bygglag blev regionplanläggningen lagstadgad. Hela landet indelades i regionplaneområden. I Nyland kom regionplanläggningen att beröra hela landskapet. Riksplaneringsrådet hade tagit ställning för ett enhetligt Nyland, men riksplaneringsbyråns och inrikesministeriets ståndpunkt, som innebar fyra olika planeringsområden vann. Nylands län fick fyra regionplaneområden, Helsingfors, Västnyland, Västra Nyland och Östra nyland. Helsingfors regionplansförbund verkade som kommunalförbund Till det hörde Helsingfors, Esbo, Helsinge landskommun (fr.o.m Vanda), Kervo, Grankulla, Träskända, Nurmijärvi, Tusby, Vichtis, Hyvinge och Hyvinge landskommun (sammanslogs med Hyvinge stad ). De övriga tre regionplansförbunden i Nyland var Västnylands regionplansförbund, Västra Nylands regionplansförbund och Östra Nylands regionplansförbund Tillväxten i Helsingforsregionen var intensiv decennierna efter kriget. Staten började bedriva utvecklingsområdespolitik redan på 1960-talet för att balansera utvecklingen i landets mest avlägsna delar. Problemen i den växande Helsingforsregionen försökte man inte påverka. I början av femtiotalet bodde 12 % av finländarna i regionen, 1965 redan ca 16 %. Snabbast var tillväxten i Helsinge landskommun. Att betona behärskad tillväxt i regionen samtidigt som näringsstrukturen snabbt förändrades, kändes inte nödvändigtvis lockande. Inte heller den andra planeringspricipen, förenhetligande av samhällsstrukturen, vann gehör. Den gick ut på att försöka koncentrera byggandet till områden som redan var i bruk och att utveckla och komplettera fungerande samhällen, när trycket låg på att bygga i t.ex. glesbygdsområden. Det byggdes helt nya områden, varvid befolkningsstrukturen utformades utgående från dem. Det område som bildades av de kommuner utanför huvudstadsområdet som hörde till Helsingfors regionplansförbund kallades först ytterområdet, fr.o.m kransområdet. Regionplansförbunden i Nyland samarbetade aktivt under hela sin existens. Utöver det nyländska samarbetet vände man sig såväl västerut mot Egentliga Finland som norrut mot Tavastland. Anmärkningsvärt var att regionplaneområdet inte begränsade planeringsområdet det ansågs naturligt och nödvändigt att granska hela Nyland och alla fyra regionplaneområdena tillsammans. I slutet av 1980-talet föreslog Helsingfors regionplansförbund och flera andra remissinstanser att de fyra regionplansförbunden i Nyland skulle sammanslås. År 1993 sammanslogs ändå genom statsrådets 15

16 beslut endast tre av de fyra regionplaneområdena i Nyland, Östra Nyland förblev ett eget område. Samma år bereddes också en överföring av regionutvecklingsuppgifterna från länsstyrelserna till förbunden på landskapsnivå. I början av 1993 sammanslogs Helsingfors regionplansförbund och Västnylands regionplansförbund samt även det finskspråkiga landskapsförbundet i Nyland. Till området fogades på kommunernas begäran och genom statsrådets beslut tre nya kommuner, Mäntsälä och Borgnäs från Östra Nylands förbund samt Kyrkslätt från Västra Nylands regionplansförbund. Den nya samkommunen fick namnet Uudenmaan liitto Nylands förbund. I början av 1994 omfattade förbundets område 24 kommuner, då även resten av kommunerna från Västra Nylands regionplansförbund anslöt sig. Förbundet blev mera klart tvåspråkigt. I Nyland fanns då två förbund, Nylands förbund och Östra Nylands förbund. Det svenskspråkiga landskapsförbundet i Nyland antogs kunna fortsätta som självständigt förbund, eftersom Nylands förbund inte skulle omfatta hela landskapets område. Sedermera upplöstes förbundet och ombildades till Sydkustens landskapsförbund, som omfattar hela sydkusten. Regionalpolitiken fick sin början på 1960-talet, då det skapades en tidsbegränsad lagstiftning för utvecklingsområdena. Följande decennium stiftades lagen om främjande av en balanserad regional utveckling, där länsstyrelserna spelade en central roll. Regionala utvecklingsplaner skulle utarbetas i samarbete med regionplansförbunden och distriktsförvaltningsmyndigheterna och vid behov skulle man höra kommunerna samt företrädare för näringslivet och organisationer. En stor regionalförvaltningsreform innebar lagen om regional utveckling, som trädde i kraft vid ingången av 1994 och där förbunden på landskapsnivå spelade en central roll. I praktiken fungerade förbunden på landskapsnivå som regionutvecklingsmyndigheter i hela landet fr.o.m. ingången av Förbunden på landskapsnivå fick en ny uppgift och mera ansvar i och med lagen om regional utveckling Regionalförvaltningen för miljöfrågor stärktes 1995 när de regionala miljöcentralerna, som lyder under miljöministeriet, inrättades genom att vatten- och miljödistrikten och länsstyrelsernas miljöenheter sammanslogs. År 1997 genomgick länsförvaltningen en stor omvälvning, när antalet län minskades från tolv till sex. I samband med reformen överfördes en del av länens uppgifter på förbunden på landskapsnivå och en del på arbetskrafts- och näringscentralerna som inrättats inom den statliga regionalförvaltningen. Med stöd av lagen om regional utveckling ansvarade förbunden på landskapsnivå för den allmänna regionala utvecklingen, intressebevakningen och även för internationella uppgifter i anslutning därtill. Regionutvecklingen utgjorde ett nytt element i det nya förbundets arbete, men det lagstadgade planläggningsarbetet behöll sin ställning bland förbundets prioriteringar. Efter sammanslagningen av regionplansförbunden blev en uppgift att sammanställa de planer som utarbetats enligt olika principer i landskapets olika delar. Nya planer utarbetades också. Markanvändnings- och bygglagen 1999 förändrade planläggningspraxisen i grunden. Ett helt nytt element i planeringssystemet blev De riksomfattande målen för områdesanvändningen, som statsrådet beslutar om. Uppgifter som hör till landskapets planeringsarbete är förutom landskapsplanen landskapsöversikten som anger principerna för landskapets utveckling och landskapsprogrammet som koncentrerar sig på genomförandet av projekt. I stället för regionplanen kom landskapsplanen, vars innehåll är mera allmänt än regionplanens. Landskapsplanens betydelse framhävs emellertid av att den liksom regionplanen tidigare skall föras till behörigt ministerium för fastställelse. Landskapsplanen förmedlar markanvändningsintressena på riksnivå och landskapsnivå till planläggningen på kommunnivå. Till de riksomfattande målen för områdesanvändningen som miljöministeriet definierade 2000 hör bl.a. 16

17 fungerande regionstruktur och enhetligare samhällsstruktur och kvalitet på livsmiljön samt specialfrågor i Helsingforsregionen. Även när det gäller planläggningen intar Helsingforsregionen en särställning och det syns också i de riksomfattande målen för områdesanvändningen. Utnyttjandet av de möjligheter som spårtrafiken erbjuder och en utvidgning av dem samt förbättrad effektivitet innebär utmaningar för planeringen. Samhällsstrukturens splittring är fortfarande ett orosmoment. I Nyland har alla planer som den gällande lagstiftningen förutsatt vid respektive tidpunkt utarbetats separat av Nylands förbund och Östra Nylands förbund. Ingen bär något övergripande ansvar som skulle omfatta hela Nyland Nyland Nyland utgjorde tidigare en enhetlig helhet i form av det historiska landskapet Nyland och Nylands län. År 1994 delades det historiska landskapet upp i landskapen Nyland och Östra Nyland. I länsreformen 1997 ersattes länet med Södra Finlands län. Efter detta har det inte förekommit någon enhetlig planering eller utveckling av Nyland. Nyland och framför allt kusten har av tradition varit en svenskspråkig trakt, men sedan Helsingfors blev Finlands huvudstad har finskan blivit allt vanligare omkring Helsingfors och är redan majoritetsspråk i största delen av landskapet. Landskapet Nyland har en areal på kvadratkilometer och invånarantalet uppgår till Nyland är det överlägset folkrikaste landskapet i Finland och här bor man lika tätt som genomsnittet i Tyskland. Hit flyttar varje år omkring personer från andra ställen i Finland, vilket har lett att var fjärde person som är bosatt i Finland bor i Nyland. Bruttonationalprodukten i Nyland uppgick 2003 till sammanlagt miljoner euro. Näringsstrukturen i Nyland är servicedominerad. Landets huvudstad har lockat till sig skolor, kapital och arbetskraft. I synnerhet utmed Ring III och huvudbanan i huvudstadsregionen, i Lojoregionen och vid kusten finns industri. De mest industrialiserade kommunerna är Hangö, Lojo, Pojo och Ekenäs. Tack vare det sydliga läget och den fruktbara jordmånen är förutsättningarna för jordbruk goda. Landskapet Östra Finland hör till Södra Finlands län. Östra Nyland är en del av det historiska landskapet Nyland, och före länsreformen 1997 var Östra Nyland en del av Nylands län. Landskapets areal är kvadratkilometer och invånarantalet (den 31 december 2005). Bruttonationalprodukten i Östra Nyland uppgick 2001 till sammanlagt miljoner euro. I Östra Nyland finns tio kommuner, av vilka två är städer. Kommunerna är Askola, Lappträsk, Liljendal, Lovisa, Mörskom, Pernå, Borgå, Pukkila, Strömfors, Sibbo. De bägge landskapens kommuner finns angivna på karta 2. 17

18 Hangö Ekenäs Pojo Högfors Nummi-Pusula Vichtis Sammatti Lojo Karislojo Sjundeå Karis Kyrkslätt Ingå Nyland Mäntsälä Hyvinge Järvenpää Träskända Nurmijärvi Borgnäs Tusby Kervo Vanda Sibbo Grankulla Helsingfors Esbo Pukkila Mörskom Askola Borgå Pernaja Pernå Liljendal Lappträsk Lovisa Östra Nyland Strömfors Helsingforsregionen (14) Övriga Nyland (11) Övriga Östra Nyland (9) Karta 2 Kommunerna i Nyland och Östra Nyland 18

19 Befolkningen i Nyland och Östra Nyland, tillväxtprognoser, arbetsplatser Nyland Östra Nyland Folkmängd Prognos självförsörjningskalkyl tillväxt 4 % 2 % - trendkalkyl tillväxt 21 % 17 % - landskapsförbundet tillväxt 24 % 24 % - arbetsministeriet % 16 % Areal km Befolkningstäthet inv./km ,2 32,5 Arbetsplatser Landskapsförbundets arbetsplatsmål tillväxt 25 % 25 % Källa: Alliansen för landskapen i södra Finlands publikation Södra Finlands regionstruktur 2030, befolkning och arbetsplatser Bostadsbeståndet i Nyland och Östra Nyland 2002 Nyland Östra Nyland Bostäder sammanlagt Separat småhus % 57 % Rad/kedjehus % 10 % Höghus % 30 % Annan/okänd % 2 % Källa: Alliansen för landskapen i södra Finland: Södra Finlands regionstruktur 2030, boende, miljö och trafik 19

20 2.2.3 Regioncentrumprogrammet och stadspolitiska åtgärder Statsrådets regioncentrumprogram genomförs i Nyland under den nya programperioden genom * Regioncentrumprogrammet för Hyvinge-Riihimäki ekonomiska region samt * stadsprogrammen: - Huvudstadsregionens stadsprogram, - Lojoregionens och Ekensregionens gemensamma utvecklingsprogram och - KUUMA-partnerskapsprogrammet för mellersta Nyland Huvudstadsregionen, SAD och övriga Nyland Huvudstadsregionen är ett viktigt tillväxtcentrum med ungefär en miljon invånare. Hit flyttar varje år nya invånare. Området är som en enda storstad, men av historiska skäl består det av fyra olika städer. Dessa städer är Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. Huvudstadsregionen ligger i södra delen av Finland, på kusten av Finska viken, som är en del av Östersjön. Invånarantalet i området varierar från till 1,3 miljoner, beroende hur stort område som tas med. Inom Helsingfors pendlingsområde bor människor (I detta fall räknas de kommuner där minst 10 % av arbetskraften arbetar i Helsingfors). I området bor således ungefär en fjärdedel av Finlands befolkning och där finns nästan 29 % av arbetsplatserna. Helsingforsområdet är det största urbaniserade området i Finland och är landets viktigaste centrum för ekonomi, kultur och vetenskap. Åtta av Finlands tjugo universitet och de flesta av storföretagens huvudkontor ligger i huvudstadsregionen, liksom Finland viktigaste flygfält, Helsingfors-Vanda flygstation. Områdets samarbetsorgan är SAD, som sköter bl.a. regiontrafiken och avfallshanteringen. Man har uppskattat att tillväxten i huvudstadsregionen kommer att avstanna runt 2030, då det bor ungefär 1,2 miljoner människor i området. De fyra kommunerna bildar i praktiken ett enda stort metropolområde, men kommunerna utgör inte en stad utan fattar var och ena sina beslut på eget håll. Huvudstadsregionens areal är 765 kvadratkilometer och invånarantalet ungefär en miljon. Bosättningen är gles t.o.m. i nordisk skala, men tät för finländska förhållanden. Det finns mycket grönområden speciellt utanför Helsingfors och de splittras av spridda höghus- och egnahemshusområden, industri- och kontorsbyggnader, motorvägar och järnvägar. Regionens areal är bara 0,2 % av hela landet, men i regionen bor ungefär en femtedel av befolkningen. Huvudstadsregionen är också ett starkt arbetsplatsområde. Det finns ungefär arbetsplatser i området. Trots den intensiva markanvändningen finns det också vidsträckta rekreations- och naturområden i regionen. Huvudcentrumet i Helsingfors stamstad fungerar som huvudstadsregionens och hela rikets centrum. Eftersom huvudstadsregionen är ett så vidsträckt område är servicen decentraliserad och finns nära invånarna i regioncentrumen. Dessa regioncentrum är satelliter till centrumet och de är sammanlagt nio till antalet: i Helsingfors Östra centrum och Malm, i Vanda Dickursby och Myrbacka samt i Esbo Hagalund, Alberga, Esbo centrum, Mattby och Esboviken. De erbjuder närområdenas invånare mångsidig kommersiell och offentlig service vid sidan av arbetsplatser. 20

21 Till den större Helsingforsregionen hör förutom huvudstadsregionen (Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla) även kranskommunerna, dvs. Hyvinge, Träskända, Kervo, Kyrkslätt, Mäntsälä, Nurmijärvi, Borgnäs, Sibbo, Tusby och Vichtis. Orsaken till detta är att de ligger nära huvudstadsregionen och att det förekommer aktiv pendling och resor för att uträtta ärenden över kommungränserna. Helsingforsregionen har (2004) invånare, prognosen för 2025 är invånare. År 1975 var invånarantalet Kranskommunernas andel av regionens invånare är ca 21 %. Den årliga befolkningstillväxten är 1,3 %. Tillväxten i Helsingregionen avspeglar sig också i fyra landskap, vilka är Nyland, Östra Nyland, Egentliga Tavastland och Päijänne-Tavastland. I detta område bor en tredjedel av Finlands befolkning. I framtiden är avsikten att utvidga Helsingforsregionen med hjälp av järnvägsleder, för att förhindra att stadsstrukturen faller sönder. På detta sätt vill man minska miljöolägenheterna från vägtrafiken, lindra trafikstockningarna och förhindra att stadsstrukturen fortsätter att falla sönder. Befintliga leder finns i riktning mot Riihimäki och Karis. År 2006 färdigställdes Lahtis genbana, som förutom fjärrtrafiken betjänar Träskända och Mäntsälä. Efter genbanan Kervo-Lahtis blir det aktuellt att planera Ringbanan till Vanda, Elsa-banan till Nummela och Lojo samt en bana till Klövskog. På lång sikt undersöks möjligheterna till spårtrafik i riktning mot Borgå, vilka är beroende av Sibbos planläggningspolitik. Planerna i denna riktning gäller en förlängning av Helsingforsmetron i riktning mot Söderkulla och byggande av en närtrafikbana till Borgå. Helsingforsregionen kan också bestämmas utgående från hur stor del av arbetskraften som arbetar i huvudstadsregionen. Från kommunerna utmed huvudbanan (Kervo, Träskända, Hyvinge, Riihimäki) är pendlingen betydande tack vare de snabba tågen och de täta turerna. Av denna anledning strävar man efter att placera ny bosättning utmed banan, andra orsaker är spårtrafiken är ekologisk och minskar trafikstockningarna på vägarna. Arbetskraftens rörlighet beskrivs på karta 3. Kommuner där över 40 % av arbetskraften arbetar i huvudstadsregionen är Träskända, Kervo, Kyrkslätt, Nurmijärvi, Sibbo, Sjundeå, Tusby och Vichtis. Antalet kommuner där % av arbetskraften arbetar i huvudstadsregionen är betydligt större. Dessa kommuner är Askola, Hausjärvi, Hyvinge, Ingå, Karis, Karislojo, Högfors, Lojo, Loppi, Mäntsälä, Nummi-Pusula, Pernå, Borgnäs, Borgå, Pukkila, Riihimäki, Sammatti och Suomusjärvi. 21

22 Karta 3: Pendlingen i huvudstadsregionen. 22

23 Karta 4: Helsingfors metropolområde 23

24 2.2.5 Metropolområdet Definitionen av Helsingfors metropolområde baserar sig på fyra faktorer i Helsingfors metropolöversikt (Helsingfors metropolöversikt OECD:s Territorial Review of Helsinki, Det nationella teamet för OECD:s metropolöversikt, 2002): * samarbetet mellan olika aktörer, * pendlingstrafiken (pendlingsområdet), * förbindelserna mellan områdena och * behandlingen av områdena som en helhet. Metropolområdet omfattar de fyra landskapen Nyland, Östra Nyland, Tavastland och Päijänne- Tavastland. Området har invånare, en tredjedel av Finlands befolkning. Tre fjärdedelar av metropolområdets befolkning bor i Nyland. Städerna Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla har invånare. Helsingforsregionen består av ovan nämnda fyra städer samt deras åtta grannkommuner. Borgå, Lahtis och Tavastehus samt de omgivande landskapen (Östra Nyland, Päijänne- Tavastland och Tavastland) är också bosättningsområden som gynnas av människor som arbetar i området. Andelen långa arbetsresor har ökat i synnerhet i Tavastehus och Lahtis. Ett utmärkande drag för Helsingfors metropolområde är den utvecklade stadsstrukturen. Stadsnätet består av ett dominerande centrum på europeisk nivå, Helsingforsregionen samt de närstående Borgå-, Riihimäki- och Lojoregionerna samt Lahtis och Tavastehus landskapscentrum. Nätverket beskrivs på karta Problem med samhällsstrukturen i huvudstadsregionen och framlagda förslag till utvecklande av strukturen 3.1 Problem med samhällsstrukturen i huvudstadsregionen Nyland utgjorde tidigare en enhetlig helhet som det historiska landskapet Nyland och Nylands län. År 1994 delades det historiska landskapet upp i landskapen Nyland och Östra Nyland. I länsreformen 1997 ersattes länet med Södra Finlands län. Efter detta har det inte förekommit någon enhetlig planering eller utveckling av Nyland. En av de största bristerna när det gäller samarbetet kring markanvändningen och lösandet av problemen med bostadsproduktionen i huvudstadsregionen är att Helsingfors och Vandas grannkommun Sibbo, som har en mycket stor areal, inte hör till samma landskap som huvudstadsregionen. Huvudstadsregionen besitter unika egenskaper i förhållande till Europas och världens övriga huvudstadsregioner samt övriga Finland. Huvudstadsregionen kan ses som ett enhetligt och i funktionellt hänseende konsekvent strukturerat stadsområde som till följd av den historiska utvecklingen geografiskt 24

25 och funktionellt utvecklas runt Helsingfors centrum. Kommunerna i huvudstadsregionen har bedrivit ett nära samarbete när det gäller bl.a. kollektivtrafiken och avfallshanteringen. Utvecklingen i regionen har snedvridits till följd av den administrativa indelningen. Sibbo hör till ett annat landskapsförbund än huvudstadsregionen. Sibbos egna planläggningsplaner har inte hittills stött metropolområdets naturliga utveckling att erbjuda tillväxtmöjligheter i alla väderstreck. Byggvolymerna i Sibbo har varit små. Strukturen i Sibbo är splittrad och i hög grad inriktad på Borgå. Detta har bidragit till att förhindra fysisk och funktionell utveckling på gränsen mellan Helsingfors och Sibbo. Tillväxttrycket har gjort att byggandet i huvudstadsregionen har brett ut sig norrut och västerut från centrum. När regionen inte har kunnat utvecklas österut, har följden varit en region som växt och spritt sig allt mera norrut och västerut. På detta sätt är det svårt att uppnå en tät regionstruktur med tyngdpunkt på kollektivtrafiken. Snedvridningen av områdets struktur framgår klart av bifogade karta nr 5, där de bebyggda områdena är angivna med rött och violett och de obebyggda områdena med grönt. Karta 5. Kartan visar obalansen i samhällsstrukturen i Helsingforsregionen. Källa: Helsingfors stad Helsingfors, Esbo, Vanda och i allt högre grad även deras grannkommuner i norr och väster har varit tvungna att ta emot huvudstadsregionens utvecklingstryck, eftersom Sibbo i öster inte har gått med på att delta i den oundgängliga utvecklingen till följd av tillväxten i regionen. För att bostädernas prisutveckling skall kunna dämpas ens i någon mån behöver Helsingfors och huvudstadsregionen utbyggnadsmöjligheter, vilka inte på ett förnuftigt sätt kan sökas endast i väster och norr. 25