Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken

Transkript

1 Kapitel 12 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken Karl Palmås I öppningsscenen i filmen Fight Club (1999) befinner vi oss högt upp i en skyskrapa, i en nersläckt kontorslokal. Project Mayhem håller på att operationaliseras. Snart kommer femtiovåningspalatsen i det omgivande finansdistriktet att rasa samman och ta med sig bankväsendets dataregister i fallet. All dokumentation av äganderätter, och alla listor över vem som är skyldig vem pengar, sprängs i bitar. Alla konton ställs på noll. Först när kreditsystemet förintats kan samhället byggas upp på nytt. Först då kommer ekonomisk jämvikt i ordets rätta bemärkelse att uppnås. I alla fall om vi får tro Tyler Durden, den rollfigur som hemsöker filmens berättarjag ända fram till upplösningen. Under filmens 139 minuter lär vi känna denna figur som en kritiker av det ekonomiska systemet, och som en upprorsmakare. I hans repliker finner vi alltså olika perspektiv på ekonomisk makt, och i hans handlingar finner vi olika förslag på motstånds- och förändringsstrategier. Detta kapitel kommer att diskutera sådana perspektiv och strategier först de som Durden föreslår, sedan de som han inte nämner. På vägen kommer vi diskutera fyra olika perspektiv, presenterade i kronologisk ordning, från cirka 1899 till cirka Konsumtionshets och statusjakt Har du någon gång stått i ett provrum och frågat dig om ett visst klädesplagg är du? Eller om det är du att hänga på en viss krog? För berättarjaget i Fight Club är sådana frågor viktiga. Inte minst när det gäller att inreda sitt hem: villigt erkänner han att han blivit en slav under IKEA:s bygga- 309 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

2 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd bo-instinkt. Precis som alla andra våndas han över frågor om hur han ska skapa det perfekta hemmet. Noga väljer han ut den samling produkter som känns rätt för just honom den Strinne -mönstrade fåtöljen Johanneshov, rislampan gjord av miljövänligt oblekt papper, klockan Vild som ska stå på hyllan Klipsk, och överdraget designat av Erika Pekkari. Samtidigt är frustrationen ständigt närvarande. Projektet att finna sin individualitet genom heminredning tar aldrig slut. Vilka köksmöbler, frågar han sig, definierar mig som person? När så berättarjagets lägenhet sprängs i bitar ringer han sin nye vän Tyler Durden. Över en öl broderar Durden ut en analys av vår besatthet att konsumera livsstilsprodukter. För det finns en sjuklig besatthet i våra konsumentvanor vi behöver inte alla dessa produkter, eller hur? Framför allt, menar Durden, är det tragiskt att vi inte ser att alla de ikoniska produkter som vi fäster sådan vikt vid inte är någonting mer än prylar. De är objekt som kan göra saker för oss varken mer eller mindre. En Louis Vuitton-handväska för tiotusentals kronor är trots allt bara en liten bit läder som man kan bära saker i. Vårt konsumtionsbegär gör oss blinda för det faktum att allt ändå är samma skräp med eller utan en viss logga på. Enligt Durden bör människor utvecklas till en högre nivå, bortom den ständiga strävan att försöka bli individer genom konsumtion. Fram tills detta sker är vi människor inte alls individer, utan bara biprodukter av vår konsumtionsbesatthet. Denna sjukliga konsumtionshets har diskuterats flitigt det senaste årtiondet. Durdens kritik gäller främst den mentala tomhet som uppstår i en alltför konsumtionsbesatt värld, men samtidigt finns det andra negativa effekter av konsumtionshetsen. Dels, menar vissa, är dagens konsumtionstakt inte hållbar ur ett ekologiskt perspektiv, dels har den rika världens efterfrågan på billiga massproducerade produkter kopplats samman med exploaterande låglöneproduktion i den fattiga världen. Och i slutändan är det vårt eget begär efter allt detta skräp som gör att vi fortsätter att exploatera människor och natur (Hagberg 2008). Durdens analys av konsumtionshetsen är inte på något sätt ny. Exakt hundra år före Durdens konsumtionsanalys på puben förde samhällsvetaren Thorstein Veblen en liknande argumentation, i en bok som på svenska heter Den arbetsfria klassen (1899/1986). Veblen menade att det ekonomiska systemet inte ska förstås som aktiviteter inriktade på att säkra nödtorft och uppehälle åt medborgarna. I en modern ekonomi skapas tillräckligt med rikedomar för säkra nödtorften åt de breda folklagren. En modern ekonomi bygger snarare på människors försök att visa sig framgångsrika eller rättare sagt mer framgångsrika än sina medmänniskor. Veblen hävdade alltså, redan i slutet av 1800-talet, att konsumtion som tecken på rikedom blivit mer eller mindre satt i system. Konsumtionen har alltså länge varit en fråga om att bygga sig en identitet ett 310 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

3 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken sätt att visa vem man är. Detta inte minst för den överklass som inte behöver arbeta och gärna demonstrerar detta genom iögonfallande konsumtion. Rävjakt, konstsamlande, golf, smakfull heminredning det finns flera exempel på penga- och tidsslösande aktiviteter som ursprungligen lanserades av överklassen som sätt att glänsa med sin arbetsfria status i samhället. Dessa tecken på överflöd sprider sig förr eller senare till en bredare allmänhet, som ju också vill upprätthålla sin sociala status. Enligt Veblen övergår ekonomin alltmer till att bli en kapprustning om vem som först hinner lägga sig till med ett nytt och trendigt sätt att slösa pengar och tid. Veblens resonemang bryter mot de vedertagna sanningarna om ekonomin på två sätt. För det första bygger hans tänkande inte på tanken om ekonomin som hushållandet med knappa resurser en tanke som är påtaglig inte minst inom nationalekonomin (Kay 2003 s. 65). I stället förstår vi ekonomin bäst genom att studera hur överflöd slösas bort. Samma tanke finns hos George Bataille, som hävdar att ekonomin endast kan förstås utifrån de två stora aktiviteter på vilka vi slösar samhällets överskottsenergi å ena sidan konst och kulturellt skapande, å andra sidan krig (Bataille 1991). En andra och kanske viktigare poäng i Veblens resonemang är att vårt ekonomiska handlande inte kan karakteriseras enligt de modeller om nyttomaximering som ekonomer ofta använder. Vi människor är helt enkelt inte en blixtsnabb kalkylator av lust och olust, som far omkring som ett litet homogent lyckojagande klot under intrycket av stimuli som kastar honom hit och dit men lämnar honom oberörd (Eklund 1995 s. 41). Ekonomin bör alltså inte förstås genom att vi maximerar nytta (som inom nationalekonomin), eller ens genom att vårt handlande strikt följer vårt klassintresse (som Marx-influerade ekonomer menar). Vi måste i stället förstå ekonomin som ett spel om social status. Över tid kan dessa spel stelna till. Sociala spel blir då till vanor, som blir till rutinartade handlingssätt, som blir till alltmer rigida institutioner. Utifrån detta perspektiv är alltså det ekonomiska systemet trögrörligt det tar tid att ändra vanor och rutiner. Den maktstruktur som uppstår i detta konsumism-system är, som vi har sett, mycket effektiv. Konsumtionsbegäret får oss trots allt att kontinuerligt fortsätta exploateringen såväl av natur som av arbetskraft i fattiga länder. Även om vi vet att vår konsumtion påverkar människor och ekosystem negativt är det svårt att bryta invanda mönster. Och även om man själv skulle vilja bryta sitt konsumtionsmönster, så kan mer övergripande mönster göra en sådan övergång svår. Det är exempelvis svårt att minska sin klädkonsumtion om man förväntas se ut på ett visst sätt på sitt jobb. Det är svårt att inte konsumera om ens omvärld förutsätter att man måste konsumera. Oavsett dessa trögheter leder emellertid denna analys tillbaka till att konsumismen i slutändan har ett enda ursprung: vårt eget konsumtionssug. Eftersom kon- 311 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

4 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd sumtionshetsen, ytterst sett, upprätthålls av våra egna begär måste även ansvaret ligga på oss, personligen. Och oftast har vi ju ett val men är vi villiga att göra uppoffringen? Tyler Durden resonerar i samma anda. Först och främst måste vi komma över tanken att vår individualitet definieras av våra ägodelar. Du är inte vad du har på banken. Du är inte skorna du har på dig. Inte heller detta är någon ny tanke; Durden parafraserar Lukasevangeliet (12:15): en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar. För det andra måste berättarjaget bestämma sig för att inte kasta bort sitt liv på ytliga statusspel exempelvis att samla på IKEA-möbler som ska definiera honom som individ. Som tur är finns det en lightversion av Durdens och Lukasevangeliets puritanska uppmaningar. I stället för att ha målet att sluta konsumera så går det ju att konsumera mer medvetet. På så vis kan vi förhoppningsvis minska exploateringen av människor och ekosystem. Under senare år har tanken om hållbar konsumtion blivit alltmer populär, och det finns i dag stora möjligheter att välja miljömärkta eller rättvisemärkta alternativ. På detta sätt kan vi faktiskt tala om att det finns viss konsumentmakt det går att förändra världen genom att handla rätt. Ett exempel på en sådan utveckling är övergången till icke-klorblekt papper, som ofta sägs vara drivet av konsumenters aktiva val att inte köpa klorblekt papper. (Vi återkommer till denna fråga senare i kapitlet.) Även i fallet hållbar konsumtion hamnar fokus på det personliga handlandet. Samtidigt finns det begränsningar för vad den enskilde medborgaren kan uppnå genom individuella handlingar detta är en sanning som gäller för flera maktstrukturer. Fallet konsumentmakt är inget undantag från denna regel: att konsumera rätt och kanske även mindre är inte den enda strategin för att förändra ekonomiska maktstrukturer. Inte ens Tyler Durden är konsekvent i sitt tal om individens ansvar. Å ena sidan har individen ett ansvar för att inte reproducera samhällets konsumtionsbesatthet, men å andra sidan finns det övergripande maktstrukturer som kräver alternativa motståndsstrategier. Löneslaveri och hjärntvätt I Fight Club ser jag de starkaste och smartaste män som någonsin levt. Jag ser all denna potential, men samtidigt ser jag slöseri. För helvete, det är en hel generation av oss som jobbar på mack eller som servitörer som slavar i serviceyrken. Reklamen får oss att jaga efter bilar och kläder, att ta jobb vi hatar så att vi kan köpa skräp som vi inte behöver. Vi är historiens mellanbarn. Utan mening och sammanhang. 312 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

5 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken Vi har inget Stort Krig. Ingen stor ekonomisk depression. Vårt Stora Krig är ett själsligt krig vår stora depression är våra liv. Teven har fostrat oss att tro att någon dag kommer vi alla bli miljonärer, och skådisar, och rockstjärnor. Men det kommer vi inte. Vi håller långsamt på att fatta detta. Och vi är väldigt, väldigt förbannade. Durden talar inför de samlade männen i slagsmålsklubben. Och till skillnad från i pubkonversationen med berättarjaget utpekar han inte längre männen själva som ansvariga för sin del i det ekonomiska maktsystemet. Det är inte deras fel att de blivit slavar i serviceekonomin, och det är inte heller deras fel att de jagar bilar och kläder. Löneslaveri är det självklara resultatet av den kapitalistiska produktionsordningen, och konsumtionsideologin det lika självklara resultatet av massmedias hjärntvätt. Det finns alltså en struktur som producerar de förbannade männens situation, och denna struktur kan inte förändras genom förändrade konsumtionsmönster. Andra, mer samordnade strategier måste till för att förändra de ekonomiska maktstrukturerna. Karl Marx analys av den kapitalistiska produktionsordningen är mångbottnad och inrymmer fler nyanser än de som kan fångas i detta kapitel. Den kan dock summeras genom den så kallade värdeläran. Denna beskriver hur denna produktionsordning det privata ägandet av produktionsmedlen, samt det faktum att kapitalisten tillskansar sig mervärdet av den produktion som utförs av arbetaren sätter i gång en logik som i längden är ohållbar. Marx menade att när ekonomin utvecklas när nya teknologier skapar ökad produktivitet så minskar vinstkvoten (det som kapitalisten tjänar på sitt insatta kapital). För att bibehålla sin vinst måste därför kapitalisten pressa mer arbete ur lönearbetarna, till allt sämre löner. Denna tendens minskande vinstkvot och ökande utsugning av proletariatet sätter i gång en utveckling där arbetare förr eller senare kommer att organisera sig för att hävda sin rätt. Som ett led på vägen kommer proletariatet även att skapa sig ett klassmedvetande, exempelvis genom att samhällskritiker som Tyler Durden får dem att inse det orättvisa i sin situation. På detta sätt kan man säga att Marx teori förklarar sin egen uppkomst. Bortom problematiken kring vinstkvoter och utsugning dras även den kapitalistiska produktionsordningen med ett annat problem: systemet producerar för mycket varor och betalar ut för lite i löner för att det kan bli avsättning för alla varor och tjänster som produceras. Det finns alltså en systematisk tendens till överproduktion och underkonsumtion, vilket kommer till uttryck i olika ekonomiska kriser. Tillsammans leder dessa systematiska obalanser fram till en framtid då en arbetarledd revolution blir oundviklig. 313 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

6 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd Denna analys av relationen mellan arbete och kapital har varit effektiv sedan mitten av 1800-talet, och är fortfarande relevant. Tyler Durdens analys av serviceekonomins löneslaveri bottnar i en vital debatt angående kapitalismens utveckling. I samtida rika ekonomier finner vi inte längre proletariatet vid löpande band i fabriker: det existerar i form av just låglönearbetare i servicenäringar, eller i form av migrantarbetare som saknar de rättigheter som mer etablerade arbetare har. Vissa menar dessutom att den unga generation som i dag tvingas arbeta utan anställningar det prekariat som jobbar på projekt, eller som egenanställda, utanför de skyddsnät som finns i mer etablerade delar av arbetsmarknaden är särskilt utsatta. Arbete-kapital-analysen lever alltså i allra högsta grad vidare. Av samma skäl lever även tanken om proletariatets organisering vidare. Om vi accepterar värdelärans resonemang om kapitalismens logik är byggandet av en arbetarrörelse en självklar motståndsstrategi. Och precis som för hundrafemtio år sedan kan denna strategi dras åt olika håll i riktning mot stärkta rättigheter, eller i riktning mot en socialisering av produktionsmedlen. Marx kritiseras ibland för att vara ekonomisk determinist: i grund och botten är det produktionsordningen som driver historien framåt, mot revolutionen. Samtidigt finner vi i Marx även en mer kulturellt inriktad analys av kapitalismen. En sådan öppnas genom begreppet ideologi en beteckning för det förhärskande tankesystem som lär ut att det kapitalistiska systemet inte bör ses som ett samhälleligt skapat arrangemang, utan som ett naturligt tillstånd. Denna borgerliga ideologi hindrar arbetare från att se ekonomin för vad den är, och de utvecklar därför inte ett klassmedvetande. Det är alltså detta tankesystem som den marxistiska samhällskritiken kämpar emot. Under 1900-talet kom samma tanke att utvecklas, inte minst eftersom Marx ideologibegrepp var för snävt för att förklara varför arbetarnas klassmedvetande förblev svagt i västsamhällena. Exempelvis beskriver Antonio Gramsci hur den borgerliga kulturella kontrollen innefattar mycket mer än de idéer om ekonomin som Marx skrev om. Den borgerliga hegemonin innefattar hela den kulturella sfären, såsom litteratur, musik, konst etc. Meningen av ideologibegreppet vidgades sedan ytterligare, i takt med att 1900-talet framskred. Under efterkrigstiden, i en expanderande ekonomi baserad på masskultur, började man höra de argument som Tyler Durden lyfter fram i monologen inför männen i slagsmålsklubben: massmedia, med dess glättiga kommersialism och ständiga reklamavbrott, skapar en masspsykos bland folket. Kort sagt: populärkulturen hjärntvättar massorna (jfr Heath & Potter 2005, Johnson 2005). 314 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

7 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken Detta synsätt, som kallas kritisk teori, utveckades av tänkare som inte bara försökte förstå kapitalismen (Held 1989). De hade även ett intresse för hur massbeteenden styr samhällen, inte minst i kontexten av den nazism och fascism som Europa genomlevt under 1900-talets första hälft (Adorno m.fl. 1950). I analysen av dessa massbeteenden användes i allmänhet Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier. Även Freuds samhällsteori att civiliseringen av ett samhälle oundvikligen kräver viss repression av våra individuella drifter, och att civilisation förutsätter konformism gjorde ett avtryck hos dessa tänkare (Freud 1989). Den maktanalys som den kritiska teorin landar i kan alltså ses som en sammansmältning av Marx och Freud (Roszak 1968, Palmås 2006a). Den kapitalistiska produktionsordningen producerar obalanser och orättvisor, men detta tillstånd kan fortgå eftersom populärkulturen och massmedierna försätter massorna i ett psykotiskt tillstånd. Kulturens konformerande repressivitet har gjort att medborgarna utvecklat ett verklighetsfrånvänt förhållande till samhälle och ekonomi, och därför inte ser orättvisorna. Så här uttrycker Herbert Marcuse saken i Den endimensionella människan: Om TV:n och besläktade medier skulle upphöra att fungera skulle detta kanske innebära vad kapitalismens inre motsägelser inte inneburit systemets upplösning. Skapandet av repressiva behov har sedan länge varit en del av det socialt nödvändiga arbetet nödvändigt i den meningen att utan det hade det etablerade produktionssystemet inte kunnat upprätthållas. Det gäller inte ett psykologiskt eller estetiskt problem utan herraväldets materiella underlag (1968 s. 226). Denna kulturcentrerade maktanalys ledde fram till en ny syn på motstånd (Heath & Potter 2005). Kampen mot den ekonomiska maktstrukturen måste ytterst vara en kulturell sådan. Det ekonomiska systemet kan inte omstörtas förrän den konformiserande masskulturen brutits ner. De kritiska teoretikerna, som hade noterat att efterkrigstidens ekonomi hade präglats av goda relationer mellan arbete och kapital, satte inget hopp till facklig kamp. Proletariatet hade visat sig mer intresserat av högre levnadsstandard och bättre arbetsvillkor än av en omstörtning av samhället. I stället för att kasta av sig sina bojor hade man, som Marcuse beskrev det, valt angenämare former av social kontroll (Marcuse 1968 s. 15), genom en bekväm, mjuk, resonabel, demokratisk ofrihet (s. 19). Kapitalet och det organiserade arbetet hade alltså vuxit ihop: Ett allt överskuggande intresse att bevara och förbättra status quo förenar de tidigare antagonisterna (s. 12). Denna analys var vägledande för 68-generationens uppror. Detta gäller framför 315 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

8 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd allt den amerikanska 68-rörelsen; den europeiska motsvarigheten hade större inslag av traditionell marxism. I USA kallades denna rörelse motkultur (counterculture), eftersom den kan karakteriseras som en livsstil ställd mot den konformiserande masskulturen. Genom att inte leva konformt och inte reproducera samma gamla kommersialiserade kulturella mönster ville man bekämpa den repressiva kulturen (Heath & Potter 2005) och skaka liv i de psykotiska massorna. Med ett nytt mål i sikte att agera och leva mot den konformiserande masskulturen kunde 68-generationen introducera flera nya sätt att vara politisk på. Att hänge åt sig åt en sex, droger och rock n roll -livsstil var sannolikt den vanligaste förändringsstrategin: partajandet ansågs i sig vara politiskt. Även nya, djärva uttryck inom konst, musik och litteratur var en del av motståndet de kunde verka subversivt på de sovande massorna (Kurlansky 2005). En mer uttalad motståndsstrategi kom från Guy Debord och Situationistiska internationalen (Heath & Potter 2005 s. 7 9). Denna grupp av politiska aktivister och konstnärer beskrivs ofta som 68-generationens mest framstående teoretiker, vad avser tankar kring motstånd (jfr Klein 2000, Bourriaud 2002). Inte minst för att de introducerade en samling motståndsstrategier som används än i dag. För det första lanserade de tanken om deturnering (détournement). Denna manöver innebär att ett kulturellt uttryck (exempelvis ett konstverk) kopieras och modifieras på ett sätt som lyfter ut nya, subversiva meningar i verket. På detta sätt lyckas man rubba den status quo som verket upprätthåller. Det klassiska exemplet på sådan deturnering är konstnären Marcel Duchamps utställda urinoar, som klädde av traditionella föreställningar om konstens vara. Om man kan ställa ut en massproducerad urinoar i ett galleri, och säga att det är konst, så kan allt vara konst. En mer samtida version av detta finner vi den culture jamming subvertering av reklambudskap som tidskriften AdBusters arbetat med sedan tidigt 1990-tal (Lasn 1999). Situationisterna hade även ett intresse för att konstruera situationer i vardagen, med syfte att rycka upp människor från deras normdrivna handlingsmönster. Dagens gatufester i Reclaim the Streets anda sägs vara inspirerade av samma tänkesätt: genom att anordna mer eller mindre spontana gatufester vill man få medborgare att ryckas upp ur vardagens lunk och börja se stadens offentliga utrymme på ett nytt vis. Såväl AdBusters som Reclaim the Streets nämns för övrigt i Naomi Kleins inflytelserika No logo (2000), som kan ses som en samtidsbeskrivning i linje med kritisk teori. I Fight Club ser vi flera exempel på små aktivist-hyss som andas situationism. Tyler Durdens uppmaningar till sina lärjungar att gå ut och mucka gräl med vanliga människor på blanka förmiddagen är alltså ett sätt att skapa situationer som 316 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

9 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken rycker upp oss från den konforma vardagen. 1 Att byta ut säkerhetsbroschyren i fickan vid flygplanssäten mot bilder på livrädda flygpassagerare som störtar genom himlen är en form av deturnering av de lugnande och passiviserande budskap flygbolaget sänder oss. På samma sätt kan en subvertering av de kommunikationsmedel som multinationella företag kontrollerar exempelvis genom att förstöra ett ornament utanför ett huvudkontor eventuellt få folk att inse att de är villiga mottagare för företagspropaganda. Slagsmålsklubbens hyss eskalerar dock, och till slut handlar aktivismen mer om våld och materiell förstörelse än om fiffig kulturell subversion. I slutändan befinner vi oss i en skyskrapa, i väntan på att bombladdningar ska börja brisera. Även här finns det en parallell med 68-rörelsen. Det sena sextiotalets lekfullhet förbyttes under sjuttiotalet i våldsamheter. Man kanske inte ska beskylla Baader-Meinhof-ligan i Västtyskland eller Röda brigaderna i Italien för att vara fullt så våldsamma som Durdens gäng. Det finns dock paralleller mellan filmens slagsmålsklubb och organisationen Weather Underground, som faktiskt bombade amerikanska kongressen, Pentagon och utrikesdepartementet under det tidiga sjuttiotalet. Fight Clubs blodighet är alltså dessvärre i linje med den vanligt förekommande tanken att motstånd på något sätt måste hänga samman med heroiskt våld ( Upp på barrikaderna! ). Filmens ständiga referenser till våld och kamp kan självklart förstås i relation till genusstrukturer våldsestetiken har ju traditionellt sett tilltalat män men de är också en reflektion av alla de intellektuella traditioner som länge glorifierat de revolutionära ikoner som visat sig villiga att döda för att realisera just deras stora idé. Vad hände då med det lekfullt subversiva i 68-rörelsen? Ett svar är att det lever kvar som en del av ekonomins funktion. I efterhand framstår tanken om att festa fram revolutionen som lätt naiv; det är alltmer uppenbart att den motkultur som 68-generationen odlade i själva verket var central för kapitalismens fortsatta utveckling (Boltanski & Chiapello 2006, Sennett 2006). I dag, kanske mer än någonsin, är det människors försök att vara anti-konforma och till och med deras samhällsförändrande initiativförmåga som driver företag till att utveckla nya produkter. 1 I filmens sluttexter kan man läsa en personlig hälsning från Durden, ämnad att just rycka upp oss från vardagens konformism: Varning: Om du läser detta så är detta en varning till just dig. Varje ord du nu läser av detta meningslösa finstilta meddelande innebär ytterligare en bortkastad sekund av ditt liv. Har du inte viktigare saker för dig? Är ditt liv så tomt att du verkligen inte kan tänka dig något bättre att göra nu? Eller är du så rädd för auktoritet att du ger denna respekt och vördnad till alla dem som kräver den från dig? Läser du allt som du förväntas läsa? Tänker du allt som du förväntas tänka? Köper du allt som du sägs vilja ha? Gå ut en sväng. Träffa någon av motsatt kön. Lägg av med all överflödskonsumtion och allt masturberande. Säg upp dig från ditt jobb. Mucka gräl med någon. Visa att du lever. Bli en människa, eller förbli en siffra i statistiken. Detta är en varning till dig Tyler. 317 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

10 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd Någonstans här måste vi alltså lämna Durden som läromästare han kan uppenbarligen inte lära oss något användbart och själva söka vidare bland andra idéer om ekonomisk makt och motstånd. Fallocentrism och kapitalocentrism Durdens slagsmålsklubb är, som redan hintats, rätt grabbig. Exempelvis tecknar filmen nästan uteslutande manliga karaktärer, utifrån en mans perspektiv. Det är ont om kvinnor i berättelsen, men gott om male bonding -scener. I en sådan fantiserar Durden och berättarjaget om att slåss med sin far, eller sin chef. Apropå tanken på att gifta sig säger Durden: Vi är en generation som uppfostrats av kvinnor. Frågan är om ytterligare en kvinna är vad vi behöver. (De överväger knappast alternativet: att gifta sig med en man.) Vidare känner sig männen i klubben kvävda och stukade av samhällets krav kraven att gå till jobbet, kraven att se ut på ett visst sätt, och framför allt kraven att hålla tillbaka sina drifter och begär. Endast i klubben kan männen finna ett sätt att kanalisera dessa inneboende drifter, på ett sätt som känns äkta. I Durdens värld är alltså män, såväl som det ekonomiska systemet, programmerade att följa vissa mönster: mäns agerande styrs obönhörligen av deras drifter, precis som om män har en manlighetsmotor inom sig. På samma sätt förs det kapitalistiska systemet framåt, drivet av den motor som Marx beskrev i sin värdelära. Den kritiska teori som beskrevs i förra avsnittet kan alltså ses som en teoribildning kring vad som händer då dessa motorer Freuds begär-motor, och Marx kapitalism-motor börjar samverka. På samma sätt kan 68-rörelsens motkultur ses som ett försök att sätta käpparna i hjulet för denna motor. Sedan -68 har dock dessa motor-tankar om manlighet såväl som om kvinnlighet blivit föremål för hård kritik. Framför allt har feministiska tänkare ifrågasatt huruvida människor verkligen är så hårdkodade som Freud hävdade. Manligt och kvinnligt började alltmer ses som någonting konstruerat någonting som vi skolas in i från barnsben. Våra föreställningar om vad det är att vara pojke eller flicka, man eller kvinna skapar könsnormer, vilka vi hela tiden måste rätta in oss i (Björk 1996). I slutändan är det alltså själva tanken om någonting djupt manligt eller djupt kvinnligt som är problemet. Dagens könsnormer är uttryck för, och upprätthålls av, alla de gamla teorier (exempelvis Freuds) som säger att manlighet och kvinnlighet är någonting som är av naturen givet. Denna idé att teorier inte bara beskriver utan även formar världen kallas performativitet. All vetenskap och alla utsagor är både deskriptiva och performativa. Performativitetstanken kom att bli central för feministisk teori, genusveten- 318 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

11 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken skap och queerteori (Foucault 1981, Butler 1997, Rosenberg 2002). Freuds beskrivning av människor som styrda av en begärsmotor sågs alltså inte bara som en felaktig teori hans teoriers fallocentrism är en direkt orsak till könsmaktsordningens upprätthållande. För att upplösa denna maktordning måste vi, enligt nämnda feministiska tänkare, försöka bygga upp en världsbild där tanken om den naturliga mannen och den naturliga kvinnan inte längre har någon plats. Det tog dock lång tid innan samma idéer kom att appliceras på Marx teori om den kapitalistiska, naturlagsdrivna motorn. Och när det väl hände så var det, lämpligt nog, feministiska ekonomer som gjorde detta inspel. J. K. Gibson-Grahams bok The end of capitalism (as we knew it), med undertiteln A feminist critique of political eonomy, inleds med en provokativ fråga: Varför anses det problematiskt att säga att USA är en kristen nation, eller en heterosexuell sådan, trots den allmänna uppfattningen att kristendom och heterosexualitet är dominerande majoritetspraktiker i sina respektive fält, samtidigt som det anses legitimt och sant att säga att USA är ett kapitalistiskt land? Varför används inte längre holistiska tankar om strukturer som patriarkatet bland feministiska teoretiker, samtidigt som liknande tankar om kapitalismen som maktstruktur är vanliga och seglivade? (Gibson-Graham 1996 s. 2) Gibson-Grahams poäng är att det är en grov förenkling att säga att ekonomin är kapitalistisk, överallt och alltid. Allt som sker i termer av produktion, utbyte eller ekonomisk aktivitet kan knappast sägas följa en kapitalistisk logik. En stor del av de aktiviteter som sker inom ekonomin är informella, oregistrerade och oavlönade och det är inte sällan kvinnor som utför dessa aktiviteter. (Inte heller Fight Club slipper undan denna kritik filmen tecknar enbart mäns relation till ekonomin, i deras arbeten på stora företag.) All ekonomisk verksamhet sker inte heller inom ramen för stora, vinstutdelande aktiebolag. En mångfald av olika ekonomiska former samexisterar. Exempelvis spenderar berättarjaget i Fight Club inte bara tid på sitt avlönade jobb på storföretaget. Han är även del av flera icke-kapitalistiska organisationer. Tänk på självhjälpsgrupperna han går till efter jobbet, eller hans eget lilla bidrag till föreningslivet: slagsmålsklubben. Trots detta envisas ekonomer med att tala om ekonomin som först och främst kapitalistisk. På samma sätt som Freuds analys är fallocentrisk skriven ur ett manligt perspektiv så är ekonomers analyser kapitalocentriska : allting som sker i ekonomin måste ställas i relation till den kapitalistiska, naturlagsdrivna logik som stipuleras i ekonomers modeller. 319 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

12 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd Idén om ekonomin som en naturlagsdriven sfär, frikopplad från sociala spel, härrör från Adam Smith, nationalekonomins grundare. Genom att tala om den osynliga handens logik var han en av de första som fick oss att tänka på ekonomin som någonting därute, någonting som vi människor inte rår på. Det var just detta som Marx kritik av den borgerliga ideologin gick ut på att proletariatet såg orättvisorna som ett resultat av en naturlag, inte som ett uttryck för människors maktutövning. Denna kritik är fortfarande relevant, i relation till dagens nationalekonomiska vetenskap. Alltför ofta skapas en bild av ekonomin såsom förutbestämd. Det spöklika väsen som kallas marknaden eller konkurrensen tvingar politiker att fatta vissa beslut. Ofta spelar ekonomer, ibland kallade vår tids överpräster, en viktig roll i dessa maktspel. Vissa (jfr Carrier & Miller 1998) hävdar till och med att det är hos de ekonomiska experterna ekonomerna som jobbar på Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF), världshandelsorganisationen WTO eller inom finansvärlden som upprätthåller dagens ekonomiska maktsystem. Aktivistduon The Yes Men är duktiga på att lyfta fram just denna aspekt av ekonomisk makt: folk tror på vilka tokigheter som helst, bara de sägs av en vit man i kostym och med en bricka som det står WTO på. The Yes Men skämtar med detta faktum de reser runt i världen på olika ekonomkonferenser, utklädda till representanter för världshandelsorganisationen, och tillåts säga och göra absurda saker. Gibson-Grahams kritik riktar sig dock främst mot marxistiska ekonomer: genom att måla upp myten om den expanderande kapitalismens ostoppbarhet spelar de denna process i händerna. Gibson-Graham menar att hon själv, i sin tidigare roll som traditionell marxistisk ekonom, beskrivit en värld i vilken ekonomi, politik, kultur och subjektiviteter förstärkte varandra och bar ett kapitalistiskt ansikte. Genom att jaga illusionen att jag kunde förändra världen genom att förstå den, hamnade jag i gamla mönster och behövde bara se över axeln för att beskåda som ett resultat av mitt arbete ett kapitalistiskt samhälle som var mer väldefinierat än när jag började. / / Jag tänkte inte på att min representation [av kapitalismen] utgjorde en del världen (1996 s. ix). Risken med kapitalocentrismen är nämligen att den gör oss blinda för de möjligheter som finns att agera icke-kapitalistiskt. Och om vi tror på myten om den ostoppbara kapitalismen är det ju ingen idé att bygga icke-kapitalistiska sätt att agera inom ekonomin. Men sådana möjligheter, menar Gibson-Graham, existerar i allra högsta grad. Som person står det dig fritt att arbeta inom den ideella sektorn, eller inom ramen för ett kooperativ. Du kan ställa dig utanför traditionella betalningssystem, genom att handla mer inom ramen för bytesringar och lokala valutor. 320 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

13 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken Du kan även engagera dig politiskt för att stödja alla dessa typer av verksamheter; över tid kanske den kapitalistiska logiken blir mindre påtaglig. Problemet med tron på kapitalismen som en naturlagsdriven logik, menar Gibson-Graham, är att den säger att sådana initiativ är fruktlösa vi kan ju inte stoppa naturens lag. På så sätt dödas alla initativ till att stärka de icke-kapitalistiska aktiviteterna i ekonomin, och myten om den ostoppbara kapitalismen blir till en självuppfyllande profetia. Med andra ord: Genom att välja att engagera sig i alla de ekonomiska sammanhang som inte passar in den kapitalistiska logiken kan man upplösa den precis som att vi kan lösa upp invanda könsroller eller heteronormativitet genom att helt enkelt sluta ta dem för givna. Genom att sluta tro på myten om det manliga och det kvinnliga kan vi bli fria från könsmönster och genom att sluta tro på myten om kapitalismen som naturlagsdriven process kan vi bli fria från de sociala orättvisor som trots allt existerar i moderna ekonomier. Rubriken på en tidig Gibson-Grahamartikel summerar denna ansats: I väntan på revolutionen, eller konsten att krossa kapitalismen medan man hemarbetar på sin fritid (Gibson-Graham 2001). Som motståndsform kanske Gibson-Grahams ansats ter sig lite mjäkig, inte minst om man ställer den i relation till att spränga finansskrapor i luften. Samtidigt ska vi komma ihåg att vi på senare år sett hur man med just lite hemarbete på fritiden kan få några av de största ekonomiska maktapparaterna att börja rämna. I kontexten av nya media och Internet ser vi till exempel nya former av frivilligarbete och informella ekonomier växa fram open source-programmering, gör-detsjälv-produktion av kultur, fildelning etc. Denna utveckling har potential att radikalt förändra ekonomiska maktrelationer, åtminstone i sina respektive fält. (Mer om det senare.) En kritik av ekonomers naturlagsteorier vare sig de är marxistiska eller mer ortodoxa sådana är viktig som utgångspunkt för ett experimenterande med ekonomin. Det går att skapa alternativa ekonomiska arrangemang det finns inga av naturen givna lagar för ekonomins utveckling. The Yes Men och andra aktörer som är inriktade på att klä av experter, och att se igenom förgivettagna sanningar, hjälper oss att komma ihåg att framtiden faktiskt är öppen. Men för att bygga dessa lösningar räcker det inte att bara se igenom vissa problem i teorier om ekonomin. Samhället hänger trots allt samman av mer än bara texter, berättelser och teorier. Även Michel Foucault, som ofta används inom mer litterärt inriktad kulturanalys, talar ju om den materiella verklighet som verkar i samklang med dessa berättelser (Foucault 1977, Deleuze 1999). Vi måste alltså befatta oss med allt det där materiella som inte bara kan reduceras till berättelser mellan människor. I resten av kapitlet kommer mer materiellt inriktade perspektiv på ekonomin att diskuteras. 321 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

14 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd Att hacka ekonomin Berättarjaget: En ny bil byggd av mitt företag kör i 110 km/h. Den bakre differentialen låser sig. Bilen krockar och börjar brinna, med alla passagerare instängda i bilen. Frågan är, ska vi återkalla bilen? Ta antalet bilar ute på vägarna, A, multiplicera med sannolikheten för denna typ av olycka, B, multiplicera med medelutgiften för en förlikning till offren, C. A gånger B gånger C är lika med X. Om X är mindre än kostnaden för att återkalla bilen, så återkallar vi den inte. Kvinnan i sätet bredvid: Är sådana olyckor vanliga? Berättarjaget: Du skulle bara veta. Kvinnan i sätet bredvid: Vilken biltillverkare jobbar du för? Berättarjaget: En av de stora. I verkligheten hette denna biltillverkare Ford Motor Company. Bilmodellen i fråga hette Ford Pinto ett kompakt litet åk som drogs med en olycklig design. När bilen blev påkörd bakifrån kunde bränsletanken punkteras av skruvar på just differentialen, vilket kunde leda till att hela ekipaget började brinna. Vid krockar kunde även bildörrarna låsa sig, så att passagerarna inte kunde lämna den brinnande bilen. För Pinton var A lika med , B lika med 0,00019 och C lika med Det innebar att X var lika med dollar. Kostnaden för att modifiera Pinton var dollar, 11 dollar per bil. Så Ford valde att inte återkalla bilen. Kalkylen skickades runt i Fords internpost 1968 men kom till allmänhetens kännedom först Detta under en period då biltillverkarna hade börjat ställas till svars i frågan om bilsäkerhet. Inte minst hade konsumentaktivisten Ralph Nader spelat en viktig roll i denna utveckling; hans texter och lobbande pressade fram bindande lagstiftning kring olika säkerhetsdetaljer i bilar. En intressant aspekt av hans aktivism är att den var så intimt sammanvävd med teknologisk och vetenskaplig utveckling. En central del av hans kritik av bilindustrin, exempelvis i boken Den livsfarliga bilen (1967), var just att den tidens biltillverkare var oansvariga eftersom de inte utnyttjade alla de bilsäkerhetslösningar som då stod till buds. Vetenskapsmäns och ingenjörers arbete hade öppnat nya möjliga världar. Den första statistiken kring trafikoffer skapade en förståelse för att bilar inte bara var frihetssymboler, utan även dödsfällor, och det första bilbältet skapade ett nytt sätt att se på en bil, som säker eller osäker. Naders bok kan ses som en argumentation där han talar både för och med vetenskapliga rön och teknologiska artefakter. På detta sätt kan vetenskapliga framsteg 322 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

15 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken och tekniska innovationer ha effekter som i allra högsta grad är politiska. Möjligheten att skapa en annan värld en värld med färre biloffer öppnades inte bara i Naders skrivarlya, utan även i laboratorier. Kampen mot bilföretagens oansvarighet utkämpades inte bara med hjälp av skarp argumentation mellan människor, utan även med hjälp av statistik från akutmottagningar och specialfibrer i bilbälten. Man kan se det som att statistiken och bältet började leva sina egna liv, och därmed påverka samhälle och politik. Detta sätt att se på samhälle och politik växte fram inom vetenskapsstudier, och det har därefter börjat påverka vår syn på hur ekonomins maktsystem hänger samman (jfr Latour 1999). I Michel Callons bok The laws of the markets (1998) finner vi ett perspektiv som delvis liknar Gibson-Grahams: den ekonomiska vetenskapen påverkar den ekonomiska verkligheten. Nationalekonomin är alltså, som nämndes i föregående avsnitt, performativ. Men Callon förutsätter inte att detta sker av sig självt, utan studerar alla de apparater och teknologier som håller ekonomin på plats. Vad är det, i vår omedelbara materiella omvärld, som gör att vi börjar agera i linje med de teorier som ekonomer använder? Vilka apparater och materiella arrangemang gör oss till en blixtsnabb kalkylator av lust och olust (se Veblens citat ovan)? Och vilka arrangemang av människor och teknologier öppnar respektive stänger möjligheter till förändring av ekonomins maktstrukturer? För att konkretisera detta perspektiv kan vi studera ekonomin kring filmen Fight Club. Produktionen, distributionen och konsumtionen av film är ett arrangemang bestående av ett flertal mänskliga och icke-mänskliga aktörer produktionsbolag, skådespelare, mediakonglomerat, regissörer, distributörer utspridda runt om i världen, biografer, filmkritiker, biobesökare etc. Detta virrvarr av aktörer måste samordnas genom att man försöker få hela systemet att fungera enligt den logik som ekonomernas teorier föreskriver. Målet är att producenter av olika varor och tjänster ska sammankopplas med konsumenter, och att deras relation ska regleras genom prismekanismen. För att allt detta ska fungera skapas det regler och lagar, exempelvis kring upphovsrätter. Upprätthållandet av en sådan struktur brukar fungera rätt bra, så länge arrangemanget av människor och teknologier är någorlunda stabilt. Samtidigt kan tillförseln av nya aktörer öppna för möjligheter att agera utanför den marknadslogik man vill skapa. När exempelvis webbsajten The Pirate Bay och framför allt den BitTorrent-teknologi som den bygger på pluggas in i arrangemanget förändras ekonomin kring filmen Fight Club. Den tidigare så sammanhållna marknadsmekanismen börjar öppna upp sig, och små fickor av gåvoekonomier uppstår. Filmen blir inte bara någonting som enbart flödar från mediakonglomeratet till filmkonsumenten, den blir även någonting man delar med sig av. 323 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

16 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd Precis som i fallet med bilsäkerhet är det inte bara människor som agerar i detta exempel. Visst är fildelningens framtid någonting som delvis kommer att avgöras på debattsidor och i lagstiftande församlingar, men själva BitTorrent-protokollet är också en central aktör i sammanhanget. Det är nämligen just denna aktör som får arrangemanget att gå från sluten enhet till öppen potential. De människor som är de främsta politiska aktörerna i sammanhanget är alltså de hackare som utvecklar denna politiska innovation. De som utvecklar olika lösningar för ospårbar fildelning är alltså inte bara hackare i meningen duktiga programmerare av datorer. De följer även en viss hackeretik, som kan appliceras på all ekonomisk verksamhet. De har alltså ett intresse för politiken i de materiella ting som håller samman ekonomin och en optimistisk (stundtals naiv) förhoppning att deras intresse för det materiella kan göra framtiden mer öppen. Det finns flera exempel på denna typ av ekonomiska hack tänk på utvecklingen av mikrokrediten (Palmås 2006b) eller de lösningar som växer fram inom ramen för rättvis handel. I bägge fallen handlar det om framgångsrika försök att tämja ekonomiska arrangemang, att öppna för möjligheten till nya ekonomiska logiker, och att få ekonomin att hänga samman på ett nytt vis. (Läs mer om detta i kapitel 10 i denna bok.) I denna analys av ekonomins maktrelationer ryms även en alternativ historieskrivning. Ofta beskrivs den samtida ekonomin såsom en expansion av den flytande marknaden och en parallell nedmontering av etablerade institutioner och hierarkier (välfärdsstaten, sociala band etc.). Samtidigt visar ju filmindustriexemplet på det omvända: att ordna filmekonomin är att skapa homogenitet och hierarki. I någon mening skulle man kunna säga att fildelarnas bidrag till att lösa upp denna homogenitet är att skapa en mindre hierarkisk ekonomi kring film. Kom ihåg: att skapa ordning i filmekonomin byggde på att skapa en strikt uppdelning mellan filmindustrin (som producerar och säljer film) och konsumenterna (som passivt köper och konsumerar film). Fildelarnas intåg löser upp denna uppdelning, suddar ut de olika rollerna och skapar något som liknar en gatumarknad eller basar. Det finns flera ekonomiska tänkare som valt att beskriva den moderna ekonomins utveckling på detta sätt. Ekonomin kan inte sägas vara mer marknadslik nu än för, säg, två eller tre hundra år sedan. Sedan dess har nämligen ekonomin alltmer kommit att läggas till rätta, inom ramen för olika former av hierarkier. Den ekonomiska aktivitet som tidigare sköttes av enskilda handlare, hantverkare och bönder kom under och 1900-talen att alltmer inordnas i stora beslutshierarkier först genom olika organisationer för långväga handel, vilka ofta var sammankopplade med militära flottor, och sedan genom framväxten av det moderna storföretaget. 324 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

17 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken Mekanismerna och teknikerna för att skapa denna homogenitet har, under dessa århundraden, generellt kommit från militären. Under 1700-talet kan man exempelvis se hur ett särskilt så kallat disciplinärt organisationssätt spred sig som ett virus mellan olika organisationer från arméer och fängelser, till fabriker, skolor och sjukhus (se kapitel 12 i denna bok). På samma sätt kan man se hur den massproduktion som kom i gång under tidigt 1900-tal hade sitt ursprung i innovationer inom vapenproduktion, samt hur efterkrigstidens moderna företag alltmer kom att styras av logistiska metoder utvecklade under andra världskriget. Speciellt 1900-talet kom att innebära en stark hierarkisering av ekonomin. För det första började storföretag integrera alltmer aktiviteter inom sig, exempelvis genom att köpa upp underleverantörer. Detta möjliggjordes av framväxten av en ny kader av mellanchefer, vars jobb det var att bringa ordning i de allt större företagshierarkierna (Chandler 1977). För det andra började teknologisk utveckling alltmer ske inom ramen för dessa företag. Ingenjörer som tidigare hade jobbat som enskilda uppfinnare började arbeta inom ramen för storföretag, vilka i sin tur blev ägare till ingenjörernas patent (Noble 1977). Under mitten av 1900-talet stod det alltmer klart att det inte var Adam Smiths osynliga hand som styrde ekonomin, utan företagshierarkiernas utomordenligt synliga hand. Ekonomin skulle inte förstås som en perfekt marknad, utan som en teknostruktur en samling företagsbyråkratier, mer eller mindre sammanvävda med staten (Galbraith 2007). Sedan dess har denna utveckling fortsatt, inte minst genom att dessa hierarkier kontrollerar merparten av den kunskap som används för att producera varor och tjänster. Det är i denna kontext som gör-det-själv-produktion (se kapitel 10 i denna bok) kan ses som en motståndsstrategi. Den hierarkiseringsprocess som skissats här är dock inte på något sätt total. Det finns flera exempel på hur ekonomisk produktion och konsumtion nu sker utanför dessa homogena, hierarkiska strukturer. Inte minst i kontexten av datorer och elektroniska media ser vi stora svärmar av entusiaster och experter som deltar i att bygga nya produkter och tjänster, utan ekonomisk ersättning tänk på Wikipedia eller open source-programmering (von Hippel 2005, Shah 2005, Shirky 2008). Här är Gibson-Grahams devis att krossa kapitalismen medan man hemarbetar på sin fritid i allra högsta grad relevant. Denna typ av självorganisering (Gleick 1987, Holland 1998, Johnson 2001) har skapat nya förhoppningar om en ekonomi där de stora hierarkier som kontrollerar dagens ekonomiska aktivitet alltmer får konkurrens av självorganiserade svärmar av helt vanliga människor som just hemarbetar på sin fritid. 325 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

18 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd En av dem som teoretiserat om ekonomin på detta sätt är Manuel De Landa. I A thousand years of nonlinear history skriver han just om möjligheten att lösa upp ekonomins hierarkier, genom att vi alltmer lär oss att förstå självorganiseringens principer. Motståndet mot makthierarkier består alltså i att experimentera med det alternativa organisationssätt som självorganiseringen innebär. Här är han försiktigt optimistisk: Även om självorganiserade processer nu existerar i flera delar av världen, så har hierarkiska strukturer en två- till trehundraårig ledning, vilket kan avgöra saken, speciellt nu när homogeniseringen blivit internationaliserad. Men även om framtiden visar sig tillhöra hierarkierna, så kommer detta inte ske eftersom någon kapitalismens lag på något sätt bestämmer utfallet uppifrån. Mänsklighetens historia är en berättelse om tillfälligheter, inte nödvändigheter (1997 s. 99). Notera hur De Landa, precis som Callon, hamnar i en syn på makt och motstånd som bara fokuserar mänskliga subjekt. Varken Callon eller De Landa hyser politiska förhoppningar som kan summeras såsom en kamp mellan olika människor. Callon tar in teknologier och artefakter i analysen av ekonomisk makt och motstånd tänk på ovanstående diskussion om fildelarna, filmindustrin och BitTorrent-teknologin. De Landa, inspirerad av Deleuze och Guattari (1988), tänker dock i ännu mer abstrakta termer: han fokuserar de tillblivelselogiker som format samhällets strukturer under de senaste århundradena. Vi människor har tidigare lärt oss att tämja hierarkibyggandets logik. Kan vi nu, inspirerade av utvecklingen inom nya media, lära oss att tämja självorganiseringens logik? I så fall väntar ett århundrade där vi inte längre behöver förlita oss på 1900-talets hierarkier. Sluttexterna I denna text har vi sprungit på olika sätt att se på vad ekonomisk makt är. Makten kan skapas av våra sociala spel, av kapitalismens produktionsförhållanden, av masskulturens hjärntvätt men också av vår tilltro till en ekonomisk teori, eller av ett hierarkibyggande virus som sprider sig i samhället. Att göra motstånd mot sådan makt kan kräva såväl självbehärskning som utsvävningar, såväl hackeretik som hemslöjd. Alternativen till att spränga banken är oräkneliga. 326 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

19 Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken Referenser Adorno, Theodor W., E. Frenkel-Brunswik, D. Levinson & N. Sanford (1950), The authoritarian personality. New York: Harper & Row. Bataille, Georges (1991), Den fördömda delen. Stockholm: Symposion. Björk, Nina (1996), Under det rosa täcket: Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Boltanski, Luc & Ève Chiapello (2006), The new spirit of capitalism. London: Verso. Bourriaud, Nicolás (2002), Postproduction: Culture as screenplay: How art reprograms the world. New York: Lukas & Sternberg. Butler, Judith (1997), Excitable speech: A politics of the performative. London: Routledge. Callon, Michel (1998), The laws of the markets. Oxford: Blackwell. Carrier, James & Daniel Miller (red.) (1998), Virtualism: A new political economy. Oxford: Berg. Chandler, Alfred D. Jr. (1977), The visible hand: The managerial revolution in American business. Cambridge, MA: Belknap Press of Harvard University. De Landa, Manuel (1997), A thousand years of nonlinear history. New York: Zone. Deleuze, Gilles (1999), Foucault. London: Continuum. Deleuze, Gilles & Félix Guattari (1988), A thousand plateaus: Capitalism and schizophrenia. London: Athlone. Eklund, Klas (1995), Vår ekonomi: En introduktion till samhällsekonomin. Stockholm: Tiden. Foucault, Michel (1977), Discipline and punish: The birth of the prison. London: Penguin. (1981), The history of sexuality: An introduction. London: Penguin. Freud, Sigmund (1989), Civilization and its discontents. New York: Norton. Galbraith, John Kenneth (2007), The new industrial state. Princeton, NJ: Princeton UP. Gibson-Graham, J. K. (1996), The end of capitalism (as we knew it): A feminist critique of political economy. Oxford: Blackwell. (2001), I väntan på revolutionen, eller konsten att krossa kapitalismen medan man hemarbetar på sin fritid. Fronesis, 9. Gleick, James (1987), Chaos: Making a new science. London: Penguin. Hagberg, Mattias (2008), Skräp. Stockholm: Atlas. Heath, Joseph & Andrew Potter (2005), The rebel sell: How the counterculture became consumer culture. Leicester: Capstone. 327 Motsta nd anva nd inneha ll.indd

20 Del IV. Digitalt och ekonomiskt motstånd Held, David (1989), Introduction to critical theory: Horkheimer to Habermas. London: Polity. von Hippel, Eric (2005), Democratizing innovation. Cambridge, MA: MIT Press. Holland, John H. (1998), Emergence: From chaos to order. Oxford: Oxford UP. Johnson, Steven (2001), Emergence: The connected lives of ants, brains, cities and software. London: Scribner. (2005), Everything bad is good for you: How popular culture is making us smarter. London: Allen Lane. Kay, John (2003), The truth about markets: Their genius, their limits, their follies. London: Penguin. Klein, Naomi (2000), No logo: No space, no choice, no jobs, taking aim at the brand bullies. London: Flamingo. Kurlansky, Mark (2005), 1968: The year that rocked the world. London: Vintage. Lasn, Kalle (1999), Culture jam: The uncooling of America. New York: William Morrow & Co. Latour, Bruno (1999), Pandora s hope: Essays on the reality of science studies. Cambridge, MA: Harvard UP. Marcuse, Herbert (1968), Den endimensionella människan: Studier i det avancerade industrisamhällets ideologi. Stockholm: Aldus. Nader, Ralph (1967), Den livsfarliga bilen. Stockholm: Rabén & Sjögren. Noble, David F. (1977), America by design: Science, technology and the rise of corporate capitalism. Cambridge, MA: MIT Press. Palmås, Karl (2006a), After counterculture. I: O. von Busch & K. Palmås (red.), Abstract hacktivism: The making of a hacker culture. London: OpenMute. (2006b), Att hacka ekonomin. Glänta, 1 2. Rosenberg, Tiina (2002), Queerfeministisk agenda. Stockholm: Atlas. Roszak, Theodore (1968), The making of a counter culture: Reflections on the technocratic society and its youthful opposition. London: Faber. Sennett, Richard (2006), The culture of the new capitalism. London: Yale UP. Shah, Sonali (2005), Open beyond software. I: D. Cooper, C. DiBona & M. Stone (red.), Open sources 2.0. Sebastopol, CA: O Reilly Media. Shirky, Clay (2008), Here comes everybody: The power of organizing without organizations. London: Penguin. Veblen, Thorstein (1899/1986), Den arbetsfria klassen. Göteborg: Vinga Press. 328 Motsta nd anva nd inneha ll.indd