FRÅN ORSA TEMA INTEGRATON OCH MÅNGKULTUR SAMT: FIXAR-HANS FIXAR FALLFÄLLAN. Nr

Transkript

1 AKTUELLT FRÅN ORSA TEMA INTEGRATON OCH MÅNGKULTUR SAMT: FIXAR-HANS FIXAR FALLFÄLLAN Nr

2 Anns spalt Är hon svensk? I somras träffade jag en göteborgare i 40-årsåldern. Vi kom att sitta vid varandra på ett lunchställe och började prata. Vahe var född i Iran och hade varit i Sverige i 19 år. Det strålade om honom, när han berättade att han flyttat ihop med en kvinna för första gången i sitt liv. För två år sedan hade de träffats och han tyckte först att hon betedde sig så konstigt. Jag förstod inte koderna riktigt, skrattade han och var tvungen att rådfråga en god vän. Hon är så konstig, sa han till sin kompis som upplyste honom om att det verkade som om hon var förälskad! Är hon svensk, frågade jag. Under natten som följde började jag fundera och bli osäker. Är hon svensk? Hur kunde jag fråga så? Han är ju också svensk. Han har varit svensk medborgare i över femton år och jag frågar om hans kvinna är svensk. Är det kränkande? Och hur skulle jag sagt istället? Nästa dag tog jag mod till mig och frågade hur han hade uppfattat mig. Så här svarade Vahe. Jag vet att du vill mig väl och är Thalins tankar Lär av historien För att vara med och bygga framtiden måste man kunna sin historia är det någon klok person som sagt. Ett sätt att lära sig historia är att släktforska. Idag är det enkelt att göra det hemifrån via datorn, och nu har jag börjat med det så smått igen. Jag fortsätter ett arbete som jag startade för tjugotalet år sedan och som legat nere sedan dess. Då hade jag förmånen att få sitta på pastorsexpeditionen och bläddra i flera hundra år gamla kyrkböcker. Ofta hade jag sällskap av förre kyrkoherden i Orsa, Tore Östlund, som hjälpte mig att tyda den ålderdomliga handstilen och gamla latinska uttryck. Det är fascinerande att läsa kyrkböckerna och ta del av alla livsöden som finns beskrivna där. Man levde ett fattigt liv, och rörligheten var inte särskilt stor. intresserad av mig som person, därför blev jag inte sårad. Jag reagerade knappt. Men om jag hade känt att du inte tyckte om mig, att du var misstänksam mot mig, då hade jag blivit både arg och sårad. Så redde vi ut att det hade varit bättre om jag sagt svenskfödd istället. Och vad lärde jag mig av detta? Att jag kan tänka mig lite för hur jag använder orden. Men jag lärde också att om sinnet är öppet och hjärtat varmt är det inte så farligt om det blir lite fel, när vi närmar oss varandra. Länsstyrelsen har nyligen fått ett samordningsansvar när det gäller flyktingmottagning i länet. Många kommuner i Dalarna som inte tidigare tagit emot, skall börja. Dalarna ska bli bäst på flyktingmottagning, har jag hört från Region Dalarna. Det är bra! För mig finns det inte på kartan att vi inte skulle ta emot människor som av olika anledningar inte kan leva i sitt eget land. Men Sverige inklusive vi i Orsa, måste bli bättre på Man flyttade på sin höjd till grannbyn! Men det fanns undantag. Tore Östlund jobbade med att kartlägga utvandringen till Nordamerika och Australien. Det var en hel del Orsabor som flyttade från fattigdom och elände för att börja ett nytt liv i främmande land. Jag kan inte låta bli att jämföra den tidens enorma folkomflyttning med dagens diskussion om flyktingar och invandring. De som i våra dagar söker sig hit och flyr från krig, förföljelse och fattigdom hade säkert stannat kvar i sitt hemland om de bara kunnat. Jag tror att situationen för utvandrarna till Nordamerika var densamma. Många ville egentligen stanna men levnadsvillkoren här gjorde att de tvingades söka sig en ny framtid någon annanstans. integration. Jag tycker att vi måste bli bättre på att tala om både rättigheter och skyldigheter för alla som bor här, vi måste bli bättre på att prata med varandra och på att ta del av varandras kulturyttringar. Det handlar om solidaritet och arbetskraft och allt däremellan. Sverige har redan brist på arbetskraft inom många yrken och det kommer att öka. Vi behöver människor och jag är glad att Orsa blir mer internationellt. Min önskan är att man ska känna sig välkommen i Orsa antingen man alltid bott här, är återflyttare eller kommer bortifrån. Om det så är från Mora, Skåne, Holland, Somalia eller någon annanstans. Ann Beskow Apropå släktforskning har jag kommit fram till att jag har invandrarblod. Troligen var en av mina förfäder invandrad från Finland till Orsa Finnmark i början av 1600-talet. I så fall är jag en tvåhundrafem-tiosjättedels finne. Mikael Thalin Sidan 2

3 Vi vet så lite... Det här är ett annorlunda nummer av. Nästan halva tidningen är en enda människas berättelse. Men det är så oerhört viktigt att berätta just den berättelsen. Den förklarar så mycket och vi vet så lite. Den förklarar varför en människa lämnat sitt hemland och kommit till Orsa. Det handlar om ett öde vi inte kan fatta och ändå måste vi försöka förstå. Jag är glad över att våra egna barn blir lika upprörda som jag över det sätt som en del av Orsas invånare uppträder på och förhoppningsvis kan de påverka sina närmaste kompisar. Din artikel fick mig att äntligen komma till skott och ringa flyktingsamordnaren för att se om vi kan vara kontaktfamilj. Varje öde är unikt. Det finns fler berättelser som den här. Berättelser som den du möter på gatan eller i kassakön bär på. Det otäcka är att det finns värre historier än den här. Andra har flytt för att slippa dela dessa fasansfulla upplevelser. Lidandet är personligt och vi kan inte förstå - bara föreställa oss. Oftast gör vi inte ens det. Kanske blir vi irriterade över den där utlänningen som har så svårt att uttrycka sig. Vi lever ju i en stressig värld. Hur ofta tar vi oss tid att lyssna? Eller att ens fråga? All främlingsfientlighet har sin grund i okunskap. Och vi bär alla på ett uns av den. Att tro att man är fördomsfri är förmodligen en av våra vanligaste fördomar. Det är förvånansvärt så ofta vi tror att vi vet saker. Och ännu oftare är det man som vet. Eller dom som har sagt något. Ofta cyklas det rejält i diket när man vet saker om våra flyktingar. I det här numret försöker vi berätta en del fakta. En del om hur det är i de länderna där våra största flyktinggrupper kommer ifrån. En del av vad som väntar dom när dom kommer till oss. Merparten av uppgifterna handlar om flyktingar. En del om invandrare. För det är skillnad mellan de grupperna. Och det som gör det hela ännu mer komplicerat att alla som flyttar hit på något sätt blir invandrare. Oavsett om de kommer från Norge eller Bhurkina Fasso. Vi tänker inte predika i det här numret. Integrations- och flyktingpolitik skall diskuteras och debatteras likaväl som arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik. Och man är inte rasist för att man är kritisk mot förd politik. Rasister är ovanliga. Dom tror nämligen på att en ras är överlägsen en annan. Främlingsfientlighet är vanligare. Alldeles för vanlig. Men man behöver inte heller vara främlingsfientlig för att man kritiserar förd politik. Orsa kommun sade nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Men det handlade inte om att inte vilja, utan om att inte ha resurser i nuläget. Det är skillnad. Jag hörde på en konferens Göteborgs starke man, Göran Johansson, tala vackert om sin stads utveckling. Men han avslutade med en brasklapp. Enligt honom var Göteborgs tickande bomb segregationen. Kan vi inte ta emot våra invandrare utan föser ihop dem - i bästa välvilja - i särskilda områden utan att ta hänsyn till bostadstillgång och möjligheter till försörjning, då riskerar situationen att explodera. Då skapar vi själva invandrarproblem. MEN DET HADE HÄNT MED VILKEN GRUPP MÄN- NISKOR VI ÄN BEHANDLAT PÅ DET VISET. Kvinnor, män, rödhåriga, korta, grovarbetare, revisorer. Det är inte ursprunget som är den utlösande faktorn. Det är den sociala situationen. Och lösningen är förstås att vi måste ta hand om varandra bättre. Var vi än kommer ifrån. Efter att ha flaggat för det här specialnumret fick jag ett mail: Har just läst dina tankar angående flyktingar i Orsa och jag tycker det var väldigt bra att du tog upp detta. Man blir alldeles bestört när man hör vad som hänt på sista tiden med unga invandrare i Orsa som blivit trakasserade m.m. Vi får hoppas att det du skriver kan göra att en del föräldrar börjar tänka om, för det är ju från föräldrar barnen får sin inställning. Det var med stor glädje jag noterade att åtminstone en familj vill göra något för att se världens största naturresurs som just en resurs. För det är ju vi människor som kan göra skillnaden. Fortsätt att höra av er. Ni är för få som gör det. Maila gärna janne.backman@ orsa.se. Jag svarar. I DETTA NUMMER Anns Spalt...2 Thalins Tankar...2 Vi vet så lite...3 En Orsabos berättelse...4 Efterord av Bitte...9 Inte bara att flytta hit...10 Liten integrationsordbok...11 Det här flyr dom ifrån...12 Ramla inte, låt Fixar-Hasse fixa t...14 Kompletteringstrafiken...15 Händer i Orsa...16 Sidan 3

4 En Orsabos berättelse berättat för Bitte Nohrin Jernberg För snart fem år sedan jag kom till Sverige som flykting från Irak. Jag väntar med spänning på att få bli svensk medborgare. Kanske blir jag det redan till våren 2007? Jag hoppas och tror på det. Jag arbetar så hårt jag kan och känner mig lugn idag, trots allt jag upplevt. Jag som alltid har tyckt att min storebror är den starkaste i familjen. Kanske finns det en styrka i mig också? Den särskilda styrka, som man får när man överlever omänskliga förhållanden. Eller är det kanske dina personliga upplevelser som föder styrka, och ger dig kraft att överleva? Får jag stanna här Jag kommer ihåg när jag landade med flyget på Arlanda, nervös och rädd och uppklädd i mina bästa kläder. Håret var ordnat och jag ansträngde mig för att göra ett hemvant och avspänt intryck. Och tänk, jag gick rakt igenom passkontrollen! De tittade inte ens på mig, bara vinkade förbi mig. Hela kroppen darrade och jag kände mig svimfärdig, så skakad var jag, och de såg mig knappt! Min storebror var där. Han tog emot mig överlycklig, kramade om mig och ledde mig ut - ut i den fria världen. Jag trodde att mitt hjärta skulle brista av alla känslor som bara överföll mig. Sverige det var fullt av främmande dofter och det nordiska solljuset, som var så vitt, nästan kallt. Det var så underbart och skrämmande på samma gång. Storebror var min enda fasta punkt i allt det främmande och han hade räddat mitt liv, varit min styrka och min ledsagare. Jag hade inte funnits till idag om inte han hade hjälpt mig. IBL Bildbyrå by Gamma Jag träffade storebrors fru och hennes bror. Vi bodde över hos dem några nätter. Sedan följde jag med storebror och hans fru till Orsa där de har sitt hem. Efter någon vecka tog han mig med till Stockholm, för jag måste ansöka om ett visum. Det var en skrämmande upplevelse att sitta i förhör hos immigrationspolisen. Varje minut trodde jag, att de skulle slänga mig i en cell. Eller skicka mig tillbaka till Irak och en säker död. Poliser går ju inte att lita på? Det visste jag ju så väl. Och nog hade de väl kontakt med Iraks polis, och kunde skvallra om att jag flytt till Sverige? Men min bror var med mig, han hjälpte mig och pratade bort min rädsla. Han förklarade, att den svenska polisen tål att höra sanningen. Sanningen, skulle jag tala om för dem hur det egentligen hade gått till? I fängelset, tortyren, ja - allting? - Du måste berätta sanningen för dem, sa min bror. Det gjorde jag till sist, med stor rädsla och ängslan. Men jag gjorde det. Jag litade på min bror. Jag fick visum för tre månader. Det ersattes senare av ett som räckte i sex månader. Och till slut fick jag visum för tre år. Sakta började mitt nya liv att ta form. Telefonen blev min livlina till barnen, som var kvar i Irak. Det skulle ta mycket arbete och tid innan jag fick återse dem. För att inte tala om ångest och ängslan. Under tiden talade jag med dem och med min mor när jag kunde, på telefonen. Vi vågade inte prata så mycket, för telefonsamtalen kunde avlyssnas. Saddams regim drev Irak till den ena krisen efter den andra. Förhållandena för mina barn och föräldrar i Bagdad blev gräsliga. Sidan 4

5 Min far tvingades att sälja bostaden till slut och flytta därifrån. Jag försökte följa med i vad som hände via nyheterna, som sipprade ut till Sverige, men det var inte mycket man fick reda på. Samtalen från min mor kom alltmer sällan. Jag visste ingenting säkert. Det var en orolig och ångestfylld tid. Jag började lära mig svenska. Det är ett besvärligt språk, men jag studerade mycket. Jag jobbade ju för ett nytt hem och ett nytt liv för min familj. Efter tre år fick jag permanent uppehållstillstånd, och mina steg blev lite säkrare till och från skolan. Nu hörde jag inget alls från mina nära i Irak under långa perioder. I Sverige blev nyheterna därifrån mer och mer dramatiska. Till slut föll Saddams regim, till stor glädje och lättnad för så många. En kort tid efteråt fick jag telefon från min mor: - Nu kan jag äntligen tala om det för dig. Din man och din son har blivit dödade av polisen. Under en lång tid hade hon inte vågat säga någonting över telefon, men nu kunde hon äntligen få ur sig de hemska orden hon burit på. Min andre man, min gode snälle make var död. Och min son var död, han också. Han blev bara 10 år. De hade åkt bil, när de blev förföljda, påkörda och dödade av Saddams polisagenter. De blev offer i det onda kriget båda två, och jag var änka. Mina andra två barn var kvar i Irak, men de hade blivit mer eller mindre kidnappade av sin far (min första man). Hur skulle jag då kunna sörja mina döda? Mina andra barn behövde ju en stark och trygg mor, som kunde hjälpa dem till ett liv i frihet utan misshandel. Det dröjde fyra år innan jag äntligen fick träffa dem igen. Då kom barnen hit till mig. Storstadsbarnet Mitt i Bagdad, Iraks hjärta, växte jag upp. Vår familj var stor; tolv syskon, mamma och pappa som bodde tillsammans. Jag var nionde barnet, och det var trångt. Vi hade två rum och köket var en bänk vid ena väggen. När vi skulle sova, lade mor ut madrasser på golvet, tätt ihop, till en enda syskonbädd. Jag kommer ihåg kvällarna med mycket fniss och viskande. Ibland kivades vi och mor fick säga till. Men vi sov gott och tryggt nära tillsammans. Far arbetade på vägbyggen och hans lön var inte stor, trots att han så småningom steg i graderna. Mor hjälpte till ekonomiskt med att jobba på marknaden ibland, där hon köpte och sålde konfekt. I stort sett var vi en vanlig familj som bodde i två rum i den fattiga delen av Bagdads centrum. Jag var liten och förstod inte så mycket mer, än att mor alltid var så trött, så trött. Det var mina syskon som stod mig riktigt nära, och så far, förstås. Han hade ett gott öga till mig. Min far var mycket snäll mot mig och jag vet att han fortfarande alltid står på min sida. När jag var 20 år blev far sjuk. Han fick stroke och mor fick ännu mer att göra. Ibland berättade hon för oss, om hur det gick till när de träffades. Jag tyckte det var som en underbar kärlekssaga. Det var på marknaden. Hon hade gått dit för att handla och träffa bekanta. Efter ett tag blev hon törstig, för det var en ovanligt varm dag. Hon såg sig omkring och fick syn på ett marknadsstånd där man sålde saft. Då skyndade hon sig fram och köpte lite, av en mycket trevlig och glad ung man. Det var min far. Det var så det började, nästan som lite av en slump. De hade inte särskilt mycket pengar att försörja en familj på. Ändå lyckades de få ekonomin att gå ihop på något sätt. De hade mycket kärlek. I min barndoms värld var det fullt av skratt och syskongräl och mera skratt. Lillebror, lillasyster och jag lekte tillsammans med många andra barn. Vi hade nära till marknaden och stadens affärsgator. Jag växte upp som ett riktigt storstadsbarn. Vi hoppade hage, lekte kura gömma och kull. Vippa var ett spel bara för pojkar, men jag tyckte också det såg roligt ut, trots att jag var flicka. Jag blev riktigt bra på det, men jag fick ju bara lov att spela med mina bröder. Idag har mina föräldrar bara en son och sex döttrar kvar i landet. Min storebror försvann först. Han var 18 år och en socialt medveten, ung man. Han såg orättvisor klart och uttalade sitt motstånd mot Saddams politik. Kommunist, ja kanske var han det. I varje fall tog han ställning öppet emot den rådande regimen. Stark har han alltid varit, min bror. Han vägrade att inrätta sig i en sjuk värld, och har alltid arbetat för att förbättra tillvaron för folket i landet. Idag, när Saddams regeringstid äntligen är över, är storebror tillbaka i Irak. Han arbetar fortfarande politiskt, och gör vad han kan i parlamentet. Bagdad var i högsta grad en ohälsosam stad att leva i under Saddams tid. Hans regim hade sina spanande ögon på de unga radikalerna och jagade dem. Storebror tvingades att fly. Först till Grekland, innan han till slut fann vägen till Sverige. Han höll kontakten, åtminstone med mig. Vi talades vid i telefon och jag fick veta vilken dag och på vilken plats jag kunde träffa honom. Det var till Kurdistan, i norra Irak, han tog sig för att träffa mig, sin syster. Han var angelägen om att höra sig för om hur familjen hade det. Jag reste dit och träffade honom flera gånger. Vi höll kontakt hela tiden, fast jag fick passa mig för polisen. Min storebror var alltid orolig för mig. Han ville också så gärna ta hand om mig och hjälpa mig. Bröllopet Jag blev bortgift med min första man ett par år efter att storebror hade flytt ur landet. Jag var 18 år och kommer mycket väl ihåg det. Det var 1987 och far ställde till ett stort bröllop för mig och min blivande man, som var min kusin. Han och hela hans familj och umgänge var strikt traditionella. Vårt bröllop följde helt och hållet de gamla ritualerna. Det var både på gott och ont. Första dagen var det fest för alla kvinnor i släkten hemma hos mina föräldrar. Där fanns tårta och mycket mat och dryck. Alla hade sina vackraste kläder och var stilfullt målade. Underbara hennafärgade mönster prydde våra händer. En väninna till mig som hade salong, gjorde hembesök för att kamma mitt hår och måla mig och mina systrar. Brudgummen stod för inköp av alla kläder och smycken av guld till kvinnorna i min familj, helt enligt traditionen. Det var en fantastisk och glittrande fest. Andra dagen fick jag åka till salongen tidigt på morgonen, för att klä mig i vit bröllopsskrud med slöja. Mina systrar, systerdöttrar och väninna skulle också kläs upp. Allt detta tog nästan hela dagen. Sedan blev vi hämtade i stora bilar som tog oss tillbaka till min fars hus. På kvällen anlände brudgummen själv i limousin prydd med massor av blommor. Han var uppklädd och hade tagit Sidan 5

6 Jag blev förhörd. De kallar det så - tortyren. med sig en musikgrupp, som stod för underhållningen. Nu fick vi brudparet sitta stilla och titta på alla bröllopsgästerna. De dansade och kalasade på ännu mer mat och dryck. Efter någon timme var det dags att fortsätta bröllopsfesten i brudgummens föräldrahem. Så de tog mig och förde mig dit. Där satt jag sedan, i ett rum med bara kvinnor. Hans familj hade ordnat med en särskild kock som stod för all mat. Vi kvinnor hade en egen liten fest inne hos oss, men nu var jag så nervös att jag inte kunde få ner en enda bit mat. Jag hade hört många historier om vad som skulle hända när det blev natt. De gjorde mig livrädd, men jag hade inget val. Det var traditionen som uppmanade mannen att besegla äktenskapet inför vittnen. I det andra rummet var massor av folk gäster som dansade och sjöng hela kvällen. Sedan förde de mig till brudkammaren, där jag fick invänta min äkta man och alla hans släktingar och bekanta, som skulle vara hans vittnen. Det var en lång och nervös, för att inte säga skräckfylld, väntan fram till midnatt. Då kom de, brudgummen och alla hans vänner, kusiner och farbröder... Allt det som hände därefter hör till de saker, som jag fortfarande gör mitt bästa för att glömma och komma över. Traditionerna bestämde helt och det fanns absolut ingenting jag kunde göra för att slippa undan. Det var en av mitt livs allra värsta händelser och jag vill aldrig någonsin mer tala om det. Det känns bara så skönt att min dotter numera bor här i Sverige, och inte i Irak. Min man hade en mycket traditionell syn på en hustrus plikter. Ofta var han rent ut sagt elak, våldsam och dum mot mig. Frun skulle stanna hemma och sköta hushållet och barnen. Hon och barnen skulle också tåla rejält med stryk, om de gjort något mannen ansåg opassande. Vad kunde jag göra? Vi fick tre barn tillsammans och jag älskade dem. Så fogade jag mig för deras skull, trots den upprepade misshandeln. Det var ju så det skulle vara. Han slog både mig och barnen allt oftare, brutalare. Han blev också allt ängsligare, för min kontakt med storebror drog till sig polisens intresse. Till slut skilde han sig från mig, och småningom skaffade han sig också en ny fru. Själv hade jag turen att träffa en annan man. Jag gifte om mig med honom. Han var en helt annorlunda man, så snäll och vänlig. Då tyckte jag att jag hade hittat den stora lyckan. Jag bodde nu tillsammans med mina föräldrar, min andra man och mina tre barn. Vi hade det gott tillsammans, en kort tid. Fängelset Saddams spioner var mycket medvetna om min storebrors existens, och hela vår släkt fick ideliga upprörande besök tiden. BizArt av hans poliser. De jagade upplysningar om honom och jag höll mig undan så gott jag kunde. Alla familjer i släkten trakasserades av Saddams polis. De kom till far och mor som bodde hos oss, till mina syskons familjer och till våra kusiner. De slog in dörrar och skrek och hotade oss till livet. Jag fick till sist veta att de sökte särskilt efter mig. Då flydde jag ur huset. Barnen blev kvar hemma hos sin mormor. Under en lång tid gömde jag mig hos alla möjliga släktingar och flyttade runt, på flykt hela Osäkerheten var stor, och jag levde varje dag i rädsla och skräck för polisen. Jag var helt beroende av mina släktingars mod och goda vilja. De beskyddade mig, men polisen kände redan till vilka vi var och bankade på dörrarna allt oftare. De letade efter mig överallt. Till slut tog de mig. Någon hade angett mig. Än idag vet jag inte vem det var. Jag låg gömd i källaren i min fars hus och de släpade ut mig och slängde mig i fängelse. Jag blev förhörd. De kallar det så - tortyren. Dag och natt, slag och sparkar, inte få sova och ingen mat, förhör! De ville veta allt om min storebror som flytt ur landet, var han fanns, vem han bodde hos, namn, platser, mer slag och sparkar. - Berätta, berätta, skrek de i örat på mig. Jag sa ingenting, för vad spelade det för roll? De skulle ju döda mig ändå. Det var det de sa, varenda dag. De slog mig och slog mig men jag sa ingenting, för mitt öde var ju ändå avgjort. De låste in mig i en cell som var blodröd. Allt därinne var målat i så intensivt blodrött, att man inte kunde se skillnad på vad som var vägg och vad som var golv. I tre dygn höll de mig där, utan mat och utan vatten. Jag var så obeskrivligt törstig, och tiggde och bad att de skulle ge mig att dricka. Till slut kom de med en mugg, men till och med vattnet var Sidan 6

7 av dem tog tag i varsin ända av den, och lyfte upp mina fötter. De höll emot, medan den tredje tog en annan planka och slog mig under fötterna. - Berätta, berätta! Mina fotsulor blev lika blodröda som den röda cellen. Smärtan var outhärdlig, och jag skrek: - Ja, jag ska berätta, ge mig bara en minuts vila! Exakt en minut gav de mig. När jag då sa, att jag inget visste, satte de igång och slog mig igen. Fötterna blödde mycket, och jag satt i min cell på golvet, och försökte hålla upp benen med armar och händer. Jag lade mig på rygg, för att fötterna inte skulle komma åt golvet. Att ta sig till toaletthålet i hörnet blev svårt. Jag försökte hasa mig dit på rumpan utan att stöta i mina värkande fotklumpar. Men mannen som vaktade utanför, såg mig. Han kom genast in i cellen och slog mig hårt över ryggen, många gånger. Jag tvingades stå upp, och gå. Iraks president Saddam Hussein avfyrar ett gevär i luften vid en militärparad, nyårsaftonen 2000 Gamma / IBL rött, allt var rött. Det såg ut som blod och det kväljde mig. Inte en droppe fick jag i mig. Då slog de mig igen. De band ihop mina händer framför mig och hissade upp mig i taket, tills fötterna dinglade ovanför golvet. Med tjocka elkablar lät de sedan slagen hagla över hela min kropp. Det var flera vakter som turades om att slå. - Berätta, berätta! Annars slår vi ihjäl dig. Men jag skulle ju dö vare sig jag talade eller inte, så jag sa ingenting om min bror. De släpade mig tillbaka till cellen och slängde in mig där, på golvet. Utanför satt en man och vaktade på mig. Jag fick inte tala, utan måste vara tyst. Han kom in ibland och slog mig fast jag inte sagt ett ord. I den del av fängelset där jag satt fanns bara kvinnliga fångar, men ibland fick vi allmän bestraffning tillsammans med männen ute på gården. Varje gång någon skulle avrättas måste alla vi fångar, både män och kvinnor, vara med. Vi blev tvingade att se på. De föste ut oss på gården och vaktade oss noga. Två unga män, kanske i tjugoårsåldern, släpades fram. Vakterna förklarade att de hade vägrat tala. Det var deras brott. De var shiamuslimer. Sedan släppte de löst två stora hundar som var magra, uthungrade och svårt hetsade. Hundarna åt upp de unga männen, slet isär dem bit för bit. Vi andra måste se på, hela tiden. Efteråt kom vakterna till min cell. - Du såg väl hundarna? Om du inte berättar, så är det din tur nästa gång! En annan gång fick vi bevittna hur de straffade en man genom att skära av honom tungan med en rakbladskniv. Han dog också framför våra ögon. - Berätta, annars skär vi av din tunga också, skrek de åt mig den gången! Tre vakter kom in och knuffade omkull mig på rygg i cellen. De band fast mina underben ovanpå en lång träplanka. Två Cellkamraten Jag fick en cellkamrat, men vi fick inte kommunicera. Vi vaktades hela tiden av mannen utanför, som ofta kom in och slog oss. Min cellkamrat var en liten spenslig ung flicka, bara 14 år gammal. En tidig morgon hämtade de henne och hon blev borta hela dagen. Mot kvällen släpades hon tillbaka. Hon blödde otroligt mycket. Det rann i strömmar nedför hennes ben. Hon grät och skrek att hon hade så ont, så ont. Hon låg i ett hörn och höll sig hårt om magen. Blodet rann ur henne hela tiden, och jag förstod att hon var allvarligt skadad. Hon skrek på hjälp, men ingen brydde sig om det. Mannen utanför cellen vaktade bara, så att vi inte skulle kunna prata med varandra. Jag var mycket upprörd och smög mig ändå sakta, sakta närmare flickan och viskade desperat. - Vad har de gjort med dig, lilla vän? Vad har de gjort? Hon berättade för mig viskande, så att vakten inte skulle höra. De hade släpat in henne i ett rum där hennes far och alla hennes bröder satt på var sin stol, under sträng bevakning. De hade tagits till förhör. Ett tiotal vakter turades sedan om, den ena efter den andra, att brutalt våldta flickan framför ögonen på hennes familj. Det var för att förnedra hennes far och bröder. Flickan blev helt söndersliten inuti. Sidan 7

8 Jag kunde inget göra för henne, inget alls. Hon dog lite senare på kvällen, förblödde. Vakterna släpade ut henne. - Du förstår vad som hände med henne, eller hur? Det är din tur nästa gång om du inte berättar. Så kom de och hämtade mig igen. De hällde vatten över hela mig. Sedan tog de två elkablar och gav mig elektriska stötar i fingertopparna. De band ihop mina ben och använde en helt vanlig tång. Med den drog de ut naglarna på mina tår, en i sänder. Jag skrek och skrek av smärta, och det var en sådan outsäglig smärta, smärta... Det var... Befrielsen I tre månader satt jag i fängelse och blev förhörd av Saddams polis. Det var klart att jag skulle dö. Ingenting spelade någon roll längre, så jag berättade aldrig något om min bror. Men så mitt i natten hände det. Mina fötter och tår blödde och värkte, när vakten kom och ryckte upp mig. Jag kunde knappast stå. - Det är dags för dig att gå på toaletten, sa han bara, och släpade mig genom korridoren fram till en dörr. Han öppnade den och knuffade ut mig. Det tog ett tag innan jag insåg att jag verkligen befann mig utomhus. Han hade släppt mig, mitt i natten och slängt ut mig i en gränd. Borta vid hörnet stod min far och en av mina bröder. De vinkade, men vågade inte gå fram till mig. På något sätt tog jag mig själv ända fram till det där hörnet på mina såriga, blödande och värkande fötter. Sedan bar de mig därifrån. Jag var sjuk och sönderslagen, svårt förvirrad och chockad. Men jag var ute ur fängelset. Min far och bror förde mig skyndsamt direkt hem till min syster. Hon var den enda som polisen inte kände till. Jag måste ännu en gång gömma mig. Far hade lyckats muta en av vakterna i fängelset för en mycket stor summa pengar. Det var den vakten, som hade öppnat dörren för mig mitt i natten. Men nu ville polisen ha tag i mig igen förstås. Jag vågade inte gå till en läkare med mina fötter, men min systerson arbetade på sjukhus. Han tog med sig mediciner hem till mig. De hjälpte mig alla så gott de kunde. Hemma hos far och mor bankade polisen på allt oftare. Varje gång rusade de in och slängde omkring alla saker, öppnade alla lådor, förstörde och hotade. Ibland kom de tre, fyra gånger i veckan. De letade efter mig nu, men hittade aldrig till min systers hus. I 25 dagar bodde jag där medan fötterna sakta började läka. Vi var konstant rädda, min syster och jag. Polisen kom allt närmare. Det var bara en tidsfråga när de skulle få tag i mig igen, det förstod jag. Då skulle de döda mig, det förstod jag också. Långt efteråt har man berättat för mig, att vakterna spelade in allt som hände i fängelset på video. Dessa filmer spreds Så kom de och hämtade mig igen. De hällde vatten över hela mig. Sedan tog de två elkablar och gav mig elektriska stötar i fingertopparna. sedan ut och visades offentligt, så folk skulle hålla sig lugna. Men de visade aldrig misshandeln och tortyren av kvinnor och unga. Det var för brutalt känsligt och politiskt farligt att spridas ut, allt det Saddams polis gjorde mot oss. För mig tog det ett helt år, innan jag kunde sova några timmar om nätterna igen, utan att ideligen vakna upp skrikande av rädsla och skräck. Fly från Irak Sent en kväll knackade det på dörren och där stod en främmande man. Han hade ett meddelande från min storebror. - Följ med den här mannen till Kurdistan. Jag väntar på dig där. Det är dags för dig att lämna landet, och jag ska hjälpa dig. Vi åkte i bil norrut till Kurdistan. Där träffade jag min bror och han hade ordnat allt för mig. Det fanns vägvisare i Kurdistan, som tog med sig flyktingar över gränsen till Turkiet mot betalning förstås. Från Turkiet gick det att ta sig till Europa. Min storebror hade kontaktat vägvisaren och betalat för mig. Jag kom med i en grupp på omkring tio personer, som var på flykt. De flesta var kurder. Det var inte mycket vi kunde ta med oss. Bara det vi själva kunde bära; pengar, mat, vatten och lite kläder. Ingen av oss ägde ett pass eller hade något slags identitetspapper. Vägen gick över bergen och tog en hel vecka. Den vandringen glömmer jag aldrig. Vi stannade bara korta stunder i taget, för få en bit mat eller ett par klunkar att dricka. Sedan fortsatte vi. Vi gick både dag och natt, hela tiden i ångest över att bli upptäckta. Vi hade ingen möjlighet att sova. Vi satte oss bara ner och vilade ett slag, sedan klättrade vi vidare på bergsstigarna och bara gick och gick och gick. Mina fötter hade börjat läkas, men vandringen blev väldigt svår för mig. När jag äntligen kom till Turkiet var min storebror redan tillbaka i Sverige. Men vi talades vid på telefon. Jag fick namn på personer som kunde hjälpa mig. De höll mig gömd. Om polisen hittade mig i Turkiet, skulle de genast skicka mig tillbaka till Irak. Och där skulle jag dö, det förstod alla nu. En man lovade att ordna fram ett slags pass till mig, och en flygbiljett till Sverige. Men det kostade mycket pengar. I telefon bad jag då min bror än en gång om hjälp, och han ordnade det på något sätt. Mot löfte om betalning och det var hundratusentals svenska kronor det handlade om fick jag ett falskt pass och en flygbiljett i min hand. Pengarna skulle överlämnas när jag kommit fram till Sverige. Storebror kontaktade några personer som skjutsade mig till flygplatsen. Jag hade det falska passet och biljetten, och snyggade till mig så gott jag kunde. I mina bästa kläder och med mitt långa hår ordentligt uppkammat, steg jag ombord på planet med hjärtat i halsgropen. Vad skulle hända när jag landade på Arlanda? Tänk om passpolisen såg att det var något fel med mitt pass? Tänk om de genast skickade mig tillbaka till Irak? Någon kunde ju ha angett mig igen? Eller kanske samarbetade den svenska polisen med Saddam? Jag var så innerligt rädd när vi landade. Det här var min sista chans till ett liv i frihet. Sidan 8

9 Mina barn kommer Orsa blev alltså mitt nya hem, och jag var fri. Men mina barn var ju kvar, och de mådde inte alls bra. Deras far min förste man som en gång hade skilt sig från mig hämtade dem från min mor och far. Barnen skulle bo hos honom, menade han, tillsammans med den nya frun. Men styvmodern tyckte inte alls om dem. Båda barnen blev hotade och svårt misshandlade många gånger, av både henne och sin egen far. Jag kunde ingenting göra ifrån Sverige. Kommunikationerna till och från Irak var mycket dåliga. Landet var i krig. Det var en otroligt svår tid, och jag saknade barnen så fruktansvärt. Men jag kunde bara vänta, vänta på att Saddams regering skulle falla. När det hoppet till slut infriades, efter fyra år, kunde jag äntligen börja arbeta för att få hem mina barn till mig. tande av ångest. Vi skrattar mycket och är så lyckliga vi kan. Visst har min egen styrka växt av allt jag gått igenom, men det har kostat mig mycket, mycket mer än någon människa borde tvingas uthärda. Och i min nya hoppfullhet har jag en önskan kvar: - Jag vill bli en svensk medborgare, och aldrig mer behöva leva i rädsla för mitt och mina barns liv. Deras far gick nu med på att jag skulle få träffa dem, men jag vägrade åka tillbaka till Irak, som han ville. Landet var fortfarande i kris, och Saddams anhängare var utspridda överallt. Det fanns många som fortfarande letade efter mig. Men till Syrien lyckades jag ta mig, och där fick jag till slut träffa mina barn igen. Jag gjorde sedan flera resor till Syrien. Till slut lyckades jag få till en slags överenskommelse med deras far. Han hade ändrat sig, och ville nu själv följa med till Sverige. Efter stor vånda gick jag med på det, för barnens skull. Jag lånade pengar till deras flygbiljetter och en släkting följde med dem på flyget för att hjälpa till. När de landade på Arlanda var det sent på kvällen. Inga tåg gick, och inga bussar. Då fick jag hjälp av en svensk väninna, som lånade min brors bil. Tillsammans åkte vi till flygplatsen och hämtade barnen. Det var så underbart att se dem! Att bara få hålla om dem igen det var en sådan lycka! Mina barn hade kommit hem till mig. Vi har ett nytt hem Nu för tiden är vi Orsabor, min son och min dotter och jag. Vi har startat om vår familj i ett nytt land och börjat på ett nytt liv. Deras far finns inte längre med i bilden, annat än som ett möjligt hot mot barnen i framtiden. Jag kommer aldrig att låta honom ta dem tillbaka till Irak. Orsa är vårt nya hem och vår framtid. Barnen är trygga här, jag är trygg här och nu kan jag ibland sova lugnt en hel natt, utan att vakna skakande och grå- Efterord av Bitte Fenix-projektet har jag kallat det, som en symbol för kraften och förmågan att bygga ett nytt liv ur askan av det gamla. Jag ville få en liten glimt av hur det verkligen är, att komma till vårt stillsamma Orsa från ett land i krig och mänsklig ödeläggelse. Nu har jag gjort en inre resa av hissnande proportioner. En djupdykning i starka känslor som har förändrat min syn på mycket. Det var svårt att skriva och gråta. Det var svårt att hitta vardaglig förankring, när hela ens inre var i uppror. Visst var det svårt att lyssna, men ännu svårare måste det varit, att berätta för mig. Jag är full av beundran och ödmjukhet. Nu förstår jag mer och bättre, och jag hoppas att alla ni Orsabor som läser detta, också skall hitta ny förståelse. För detta är det verkliga syftet med mitt projekt: Att öka förståelsen för den situation som våra flyktingar befinner sig i, när de anländer hit till vår trygga hembygd. De behöver vårt fulla stöd och vår helhjärtade hjälp, utan att bli betraktade som inkräktare i vår lugna tillvaro. Mannen eller kvinnan framför dig i Konsums kassakö, kanske inte förstår svenska så bra. Men vet kanske i stället allt om hur man kämpar på liv och död, hur man uthärdar omänskligt lidande. Det här handlar om upplevelser som man hör talas om på TV, eller läser om i en bestseller-bok. Men här i Orsa, tänker du? Vi bor ju så långt borta från krig och lidande man kan komma. Här behöver man väl inte vara rädd? Jag vill bara säga: - Det finns Orsabor, som fortfarande står med ena foten mitt i krigets katastrofer. Det finns Orsabor, som har mardrömmar varje natt, om allt det de upplevt i tortyrkammare. Jag hoppas det du läst ska väcka nya tankar. Jag hoppas att det du läst ska bidra till att du ser med öppnare ögon. Jag hoppas du sedan vill välkomna våra flyktingar med ett ännu öppnare hjärta. Bitte Nohrin Jernberg Sidan 9

10 Inte bara att flytta hit... Under de 20 år Orsa tagit emot flyktingar i modern tid (under kriget tog vi emot en del norska och finska krigsflyktingar) har ungefär 300 personer kommit hit. De första som kom hit flydde från mullornas Iran. Idag bor ungefär 150 personer med utomeuropeisk bakgrund i Orsa. Av dessa har ungefär 100 stycken kommit hit som flyktingar. Under åren har invandrare och flyktingar från ett 40-tal länder kommit till hit om året Orsa har ett avtal med Migrationsverket om att ta emot flyktingar per år, beroende på situationen i världen tog vi dock emot 46 personer, på grund av en tillfällig lag. Just nu kommer de flesta flyktingarna från Somalia, Irak och Afghanistan. Tidigare har de vanligaste länderna varit Iran - varifrån de första flyktingarna kom - och det forna Jugoslavien. Hit kommer också en del kurder, som idag inte har något eget land, men ofta kommer från de områden av Turkiet och Iran som ingår i det forna Kurdistan. En del palestinier och burundier finns också bland flyktingarna. Artikel Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse. FN:s deklaration om De Mänskliga Rättigheterna. Introduktion De första som flyktingarna möts av i Orsa är Integrationsenheten. Den som kommer hit som flykting erbjuds att delta i kommunens introduktionsprogram som är på heltid och maximerat till två år. Avtal skrivs mellan den enskilde och Integrationsenheten och man erhåller en introduktionsersättning, 6720:- med tillägg 700:- om man är ensamstående och över 29 år. Barnfamiljer med tre barn får ett barntillägg på 902:- Eget ansvar för ekonomin Man får samma summa varje månad och ansvarar själv för sin ekonomi. Alla får avdrag för frånvaro och skall sjukanmäla sig och lämna sjukintyg enlig vanliga regler. Alla har rätt till semester med fyra veckor på sommaren och två veckor runt årsskiftet. Under introduktionen har man rätt till barnomsorg på heltid. Alla får själva betala sin hyra, sina glasögon och den sjuk- och tandvård man behöver. Alla får själva betala installation och andra telefonkostnader. Alla får själva,med eventuellt lån betala sina egna möbler, tv och annat till hemmet. Deltagande i introduktionen är en förutsättning för ersättningen och ett avtal skrivs med varje deltagare som då är skyldiga att genomföra den. Innan introduktionen startas genomför integrationsenheten samtal med de nyanlända för att kartlägga utbildningsnivå, arbetslivserfarenhet, hälsotillstånd, framtidsplaner och särskilda behov och önskemål. När introduktionstiden är slut ska alla veta vilka rättigheter och skyldigheter var och en har, hur man skaffar arbete, Sidan 10 Läs mer om integrationsenheten på

11 hur Sverige och Orsa fungerar och var man kan få hjälp med olika saker. Skall klara sig på svenska Målet är att alla ska kunna klara sig på svenska. För att underlätta integrationen är det oerhört viktigt att man lär sig hur samhället fungerar och därför ingår också mycket samhällsinformation i programmet. Under introduktionen får alla information om Försäkringskassan, skatter, arbetsförmedlingen, arbetsmarknaden, hyresregler, hemförsäkring, konsumentinformation, kommunen, banker, service, kollektivtrafik, kultur och traditioner, mm. Svenska för invandrare (SFI) Svenskundervisning för invandrare är grundläggande utbildning i svenska språket för vuxna som inte har svenska som modersmål, alltså inte bara flyktingar. Svenskundervisning för invandrare är en egen skolform. Sfi ska vila på grundläggande värden som uttrycks i läroplanen för de frivilliga skolformerna, Lpf 94. Utbildningen ska enligt läroplanen både gestalta och förmedla människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Vem får delta i sfi? Man har rätt att studera i sfi när man är vuxen (från och med 1 juli det år man fyller 16), inte har grundkunskaper i svenska, är folkbokförd i en kommun. Varje kommun har ansvar för att vuxna som har rätt till sfi och bor i kommunen också får utbildning. När någon, som har rätt till utbildningen, har anmält sig för att studera i sin hemkommun ska utbildningen starta inom tre månader. Detta är kommunens skyldighet. Liten integrationsordbok asylsökande, utlänning som själv söker sig till ett land och där uppger sig vara i behov av skydd (asyl), men som ännu inte fått sin ansökan avgjord. I de flesta europeiska länder har asylsökande rätt att stanna i avvaktan på att skyddsbehovet prövas. En asylsökande kan tvingas lämna Sverige innan frågan är slutligt avgjord om han eller hon har skydd i ett annat land eller det av andra skäl är uppenbart att personen saknar behov av skydd. De ekonomiska villkoren för asylsökande under väntetiden regleras i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA). invandrare, immigrant, person som flyttar från ett land till ett annat för att bosätta sig där en längre tid, enligt folkbokföringen i Sverige minst ett år. Begreppet invandrare förekommer inte i utlänningslagen. Det är opreciserat, varför det inte går att uttala sig om antalet invandrare utan att ange om man avser personer som är utländska medborgare, utrikes födda eller medlemmar av andra generationen inflyttade (dvs. personer som själva är födda i Sverige men med minst en utrikes född förälder). kvotflykting, person som genom organiserad överföring kommer till ett asylland inom ramen för dess flyktingkvot med rätt att bosätta sig där permanent. En kvotflykting slipper både den ovisshet i tillståndsfrågan och den byråkratiska process som de asylsökande måste genomgå Källa: Nationalencyclopedin Sidan 11

12 Det är det här dom flyr ifrån Vad gör dom här? Vad flyr dom ifrån? Vi känner till situationen för en del flyktingar ganska väl. Om vissa grupper vet vi mindre. Det här är, med undantag av Kurdistan och kurdernas situation, Utrikesdepartementets bedömning av läget i några av de länder Orsas flyktingar kommer ifrån. Kurdernas situation är speciell. De har inte något eget officiellt land och deras ställning i de länder vars gränser Kurdistan skär är varierande. Somalia Somalia är ett av världens fattigaste länder. Det mångåriga inbördeskriget har orsakat enormt lidande och förstörelse. Det finns ingen fungerande central statsförvaltning och det råder stor brist på det mesta. Konflikten har också förstärkt motsättningarna mellan olika delar av befolkningen. Utbildningsnivån är mycket låg och en stor del av befolkningen kan varken läsa eller skriva. Barnadödligheten är bland de högsta i världen och många barn dör innan de fyllt fem år. Vart fjärde barn lider av akut undernäring. Mödradödligheten är också hög och kvinnornas situation försvåras ytterligare av att könsstympning är vanligt förekommande. Periodvis har en stor del av Somalia befolkning varit på flykt, utomlands eller inom landet. FN:s flyktingkommissariat UNNHCR uppskattar antalet internflyktingar i Somalia 2007 till Nästan lika många somalier är på flykt i andra länder, enligt UNNHCR. De återvändande flyktingarna har ofta minimal tillgång till utbildning, hälsovård m m. Resurserna är knappa och läget förvärras av att Somalia regelbundet drabbas av naturkatastrofer i form av torka och översvämningar. Bristen på mat och rent vatten är stor. Hösten 2004 fick Somalia en fredsuppgörelse som gav hopp om att landet efter närmare 15 år i laglöshet skulle få uppleva fred, nationell försoning och återuppbyggnad. Fredsöverenskommelsen bygger på en tillfällig lösning där alla de större klaner, som tidigare deltagit i striderna, fick del av den verkställande och lagstiftande makten. En övergångsregering tillsattes, med mandat att styra Somalia t o m Utvecklingen fram till årsskiftet 2007 har inte motsvarat förhoppningarna. Övergångsinstitutionerna har lamslagits av interna motsättningar. Några av regeringens medlemmar återgick till sina tidigare roller som krigsherrar och klanledare. Sommaren 2006 fördrevs dessa representanter från huvudstaden Mogadishu och andra delar av södra och mellersta Somalia. De ersattes av en löst sammansatt förening av så kallade islamska domstolar (Union of Islamic Courts - UIC) som inledningsvis vann stor popularitet genom en rad åtgärder. UIC avlägsnade till exempel vapen från allmänna platser och öppnade kliniker och annan service för folket. Samtidigt väckte de nya makthavarna oro genom tecken på hårdfört styre. En strikt tolkning av islamsk rättskipning och livsföring infördes. På kort tid har Somalia således återigen dragits ned i en svårlöslig konflikt, denna gång mellan islamister och övergångsregeringen. I botten ligger liksom tidigare konkurrens mellan olika klaner. Källa: Utrikesdepartementet Sidan 12 Läs mer på

13 Afghanistan I och med terroristattackerna i USA den 11 september 2001 förändrades situationen i Afghanistan dramatiskt. Terrornätverket Al-Qaida, som låg bakom dåden, hade sina baser i Afghanistan och skyddades av landets sittande talibanregim. Därför valde USA att militärt intervenera i landet, vilket ledde till att talibanregimen bröt samman. I presidentvalet som hölls i oktober 2004 vann Hamid Karzai en majoritet av rösterna. En reforminriktad regering utsågs i slutet av december Den så kallade Bonnprocessen avslutades formellt i och med att parlamentsval genomfördes i september I samarbete med det internationella samfundet försöker regeringen nu utforma en process för den fortsatta demokratiseringen och utvecklingen av Afghanistan. Situationen i Afghanistan är fortfarande mycket svår, men talibanregimens fall och den omfattande internationella när- Kurdistan Kurdistan är ett bergsområde i gränslandet mellan nationalstaterna Turkiet, Irak och Iran samt, till mindre del, av Syrien och Armenien. Kurdiska organisationer, vilka etniskt företräder den största folkgruppen i området, har under många år fört en kamp med politiska och militära medel för att endera vinna kurdisk autonomi eller skapa en kurdisk stat i området. Turkiet har ibland med hårda medel bekämpat alla försök till kurdisk självständighet. Antalet kurder som bor i det kurdiska området beräknas till omkring miljoner, varav i Turkiet cirka 26 miljoner, i Iran cirka 10 miljoner, i Irak cirka 8 miljoner och i Syrien cirka 3 miljoner. I Armenien, Georgien, Azerbajdzjan och Libanon återfinns omkring en halv miljon. Även om kurderna är majoritetsbefolkning i dessa områden bebos de även av perser, araber och turkar, m m. Kurderna i Turkiet har i viss utsträckning invandrat till de turkiskdominerade städerna på grund av fattigdom, krig och arbetslöshet. Källa: Wikipedia varon har ändå skapat en möjlighet att återuppbygga landet. Omkring tre miljoner afghanska flyktingar har återvänt från grannländerna Iran och Pakistan. Afghanistan måste dock byggas upp från grunden och det handlar inte sällan om att skapa helt nya stats- och samhällsstrukturer. Fortsatta attacker från militanta islamister, den omfattande illegala odlingen av opiumvallmo och ett negativt inflytande från lokala maktspelare utgör några av de största utmaningarna för den nya afghanska staten. Samtidigt som mycket återstår har framsteg gjorts på utvecklingsområdet. Exempelvis har en majoritet av befolkningen idag tillgång till grundläggande hälsovård i sitt område. Ökade möjligheter till skolgång, inte minst för flickor, är ett annat exempel på hur det internationella samfundets stöd har lett till resultat. Källa: Utrikesdepartementet Irak Säkerhetssituationen Säkerhetsläget bedöms fortfarande som mycket allvarligt och kommer sannolikt inte att förbättras i närtid. Det är civila irakier som drabbas hårdast av våldet i ett samhälle ansatt av terrorattacker, beväpnade milisgrupper, kriminalitet, och sammanstötningar som involverar säkerhetsstyrkor eller militär. Konflikterna i Irak har sekteristiska förtecken, i synnerhet efter bombattacken mot Al-Askari moskén i Samarra 22 februari 2006, en av shiamuslimernas viktigaste helgedomar. Merparten av våldet äger rum i Bagdad med omnejd. En säkerhetsplan för Bagdad lanserades officiellt den 13 februari 2007 med ett brett stöd i det irakiska parlamentet. Irakiska flyktingar Den förvärrade säkerhetssituationen i Irak har lett till att ca 2 miljoner irakier är internflyktingar och uppemot 2 miljoner befinner sig utanför Irak, främst i Syrien och Jordanien. Förra året sökte cirka 9000 personer från Irak asyl i Sverige, vilket representerar nära hälften av alla irakiska flyktingar som kom till Europeiska unionen. Migrationsverkets prognos är att upp emot irakier kan komma att söka asyl i Sverige under 2007, givetvis beroende på hur situationen utvecklas Källa: Utrikesdepartementet Läs mer på Västbanken/Gaza Efter det israeliska tillbakadragandet från Gaza i september 2005 har den palestinska myndigheten övertagit ansvaret för administration och säkerhet där. Levnadsstandarden i Gaza är låg - omkring 70 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. På Västbanken är Israels kontroll i det närmaste total. Den palestinska myndighetens auktoritet är begränsad. Levnadsstandarden är låg, om än bättre än i Gaza. Den ekonomiska situationen på Västbanken påverkas negativt av begränsningar i rörelsefriheten som förorsakas av Israels check-points och den fortsatta utbyggnaden av separationsbarriären. Västbanken/Gaza är ingen stat. Därför existerar inte traditionella diplomatiska förbindelser. Generalkonsulatet i Jerusalem ansvarar för Sveriges officiella kontakter med den palestinska myndigheten. Sveriges totala stöd till palestinierna är omfattande, cirka miljoner kronor Detta inkluderar stödet till UNRWA (det FN-organ som har till uppgift att bistå de palestinska flyktingarna i regionen), UD:s stöd till särskilda insatser, Sidas utvecklingssamarbete och humanitära insatser. Stödet är, mot bakgrund av den svåra politiska och humanitära situationen i de palestinska områdena, inriktat på att minska lidandet och bidra till en fredlig lösning på den israelisk-palestinska konflikten. Källa: Utrikesdepartementet Burundi År 1993 inleddes ett inbördeskrig där över människor miste livet. Ett fredsavtal skrevs under i november 2004 och i juli 2005 hölls Burundis första parlamentsval. Det hutudominerade paritet CNDD-FDD vann de flesta av rösterna och Pierre Nkurunziza valdes till president. Burundi är ett av världens fattigaste länder och står inför många utmaningar. Inbördeskrigets skugga vilar fortfarande över landet och ekonomin är svag. Men viktiga steg mot demokrati har tagits de senaste åren, bland annat genom bekämpande av fattigdom och införande av fri skolgång. Dessutom har fredsavtal slutits med samtliga rebellgrupper. Källa: Utrikesdepartementet Sidan 13

14 Fixar-Hans fixar fallfällan Ifjol lämnades det in 49 motioner om trafikmiljö och trafikdöd till riksdagen. Inte en enda motion handlade om olyckor i hemmet. Och ändå dör tre gånger så många i fallolyckor i hemmen som i trafiken! Majoriteten av dem som skadas är äldre. Och olyckorna har ökat kraftigt. Under 2006 fick människor uppsöka sjukhus och inte mindre än av dem avled av sina skador. Kostnaderna för samhället har beräknats till fem miljarder kronor! Kommuner och landsting får bära hälften av kostnaden. - De äldre bor kvar hemma längre, och vill naturligtvis försöka klara av sånt som de alltid gjort. Men det blir lättare att ramla med åren, säger Hans Skarp, också kallad Fixar-Hans. Statistiken säger att var tredje pensionär faller någon gång och eftersom andelen äldre som bor hemma ökar så räknar man kallt med en rejäl ökning av olyckorna om inget görs. Ett antal kommuner, däribland Orsa, har uppmärksammat problemet och ordnat med Fixare som kan komma hem till pensionärer och hjälpa dem med riskfyllda göromål som sätta upp gardiner, byta glödlampor, hämta saker i källaren osv. -Första gången jag kommer till ett nytt hem så gör jag en besiktning där vi tittar över lösa sladdar, mattkanter man kan snubbla på, om badkaret har halkskydd och handtag osv. - Dessutom tipsar jag om att man bör ta av sig läsglasögonen när man går omkring hemma. De försvårar nämligen avståndsbedömningen. Ca 80 kommuner har fixar-tjänsten idag. Den första kommunen att införa den var Höganäs (Där heter han Fixar-Malte). Sedan tjänsten infördes har fallolyckorna halverats. Antal frakturer har minskat med en tredjedel. Det betyder i sin tur att samhället sparat 7-8 miljoner i vårdkostnader! - Dessutom tillkommer det att man tjänar på att våra gamla känner sig trygga och mindre ensamma! Det här är ett helt fantastiskt roligt jobb där man verkligen känner sig välkommen och där man känner att man gör en insats. I Orsa kommun är fixartjänsten gratis. På andra håll tar man ut en liten avgift. I Orsa är tjänsten tillgänglig för alla pensionärer och vi vet att vi får behålla Fixar-Hans åtminstone till oktober 2008, då hans plus-tjänst går ut. Ring och boka fixaren Ring tel , tala om vem du är och vad du vill ha hjälp med. Fixaren kommer ut till dig så snart som möjligt för att hjälpa dig med de enkla uppgifter som behöver utföras i ditt hem. För att så många som möjligt skall kunna få hjälp så bör det vara uppgifter som kan utföras av en person under kort tid. Fixarservice är gratis Fixarservicen är gratis, men du måste själv bekosta och tillhandahålla ev. material. Sidan 14

15 Var gör du av dina gamla mediciner? Svenskt Vatten har en gemensam kampanj tillsammans med Apoteket och Läkemedelsindustriföreningen. Kampanjen syftar till att öka insamlingen av gamla och överblivna läkemedel. Reningsverken klarar inte alltid av att rena avloppsvattnet från många av våra vanligaste läkemedel som antibiotika, smärtlindrande och inflammationshämmande. Med avloppsvattnet sprids läkemedelsrester till sjöar, mark, grundvatten och dricksvatten. Samtidigt är det viktigt att betona att mediciner gör stor nytta för kroppen, men att det är viktigt att de inte hamnar fel. Oönskade ämnen kan på så sätt lagras i växter, djur och människor. Idag vet vi inte riktigt vilka konsekvenser det har i förlängningen för oss. Men man har redan sett effekter i miljön. Det är enkelt att förhindra att läkemedelsrester sprids i vår miljö genom att man lämnar in överblivna läkemedel på Apoteket. För denna inlämning har Apoteket en särskild genomskinlig gul påse. På denna påse finns också namnen på oss tre intressenter som ingår i denna kampanj. Det stämmer onekligen till eftertanke att 85 % av svenskarna vet att man ska lämna in medicinerna till Apoteket, men bara 40% gör det. Behöver du fler kompostpåsar? Välkommen till Delfingruppen Nu finns det kompostpåsar att hämta i våra livsmedelsbutiker. Ni kan också få fler på Tekniska kontoret Malin & Lina malin.asp@orsa.se lina.pettersson@orsa.se För dig som är barn eller tonåring och har en förälder som är beroende av alkohol och/eller andra droger. Vi vet att du inte är ensam om din situation. I Delfingruppen kan du: Upptäcka att du inte är ensam. Förstå att det inte är ditt fel. Få möjlighet att visa vad du känner. Sidan 15

16 TURLISTA KOMPLETTERINGSTRAFIKEN Orsa-Lindorna-Orsa Tur måndag, onsdag sön- och heldag och fredag Orsa Lindorna Orsa Orsa-Bäcka-Hansjö-Hornberga-Orsa Tur måndag, onsdag och fredag sön- och helgdag Orsa Bäcka - x x x x Hansjö. affären x Bjus - x x x Hornberga Hornberga Bjus x x x Hansjö, affären x Bäcka Orsa-Näckådalen Orsa Tur tisdag och fredag sön- och helgdag Orsa Näckådalen Orsa Orsa-Kallmora-Skattungbyn-Åberga-Orsa Vard Lörd Hpl Orsa busstn Mässbacken - 22,45 Kallmora Vägskäl HPL Skattungbyn, affären HPL Skattungbyn, affären Kallmora Väskäl Kallmora Skola Åberga Mickelvål 09, Stackmora skola 09,33 23,06 Stackmora Slättberg, Torget HPL Orsa Busstation Fler bussnyheter: Turerna till Grönklitt under veckodagarna går numer ända upp till Björnparken. Sidan 16 Kontakta Orsa kommun Kommunledningskontoret Kassan, tis, tors, fred Kommunalrådet Ann Beskow Arbetsmarknadsenhet Bibliotek Borgerlig begravning Borgerlig vigsel Fixarservice Informationsansvarig IT-avdelning Kommunrevision Konsumentvägledning (Mora kulturhus) ons 14-18, tis 10-14, tors Kulturhus/Bildarkiv Miljö- och hälsoskyddskontor Näringslivskontor Orsa Grönklitt AB Orsabostäder AB Räddningstjänsten Räddning, akuta situationer Barn- och utbildningskontor Barnomsorg Socialkontor Stadsarkitektkontor/Byggnadsnämnd Tekniskt kontor (va/gator) Tekniskt kontor (renhållning) Tekniskt kontor (fastigheter) Tekniskt kontor (fritidsavd.) Siljan Turism, Orsa Överförmyndare (15-18) Allfix Returbutiken Stiftelsen Skeer ORSA KOMMUN BOX ORSA tel , fax e-post orsa.kommun@orsa.se hemsida AKTUELLT FRÅN ORSA utges av Orsa kommun och kommer ut med 4 nr per år. Ansvarig utgivare: Göran Grå. Redaktion, original: Janne Bäckman tel janne.backman@orsa.se Layouthjälp: Mia Järkgård Tryck: Orsa Tryckeri 2007