Öppen eftertext till Za Bashkaums dom

Transkript

1 Öppen eftertext till Za Bashkaums dom Eftertext Ireth Maranwe Oronar De första korta dagarna i Pelarnejd höll sig Ireth för sig själv och observerade invånarna i trakten. Kämpade inombords mot dragningen till Riket som hela tiden kallade på henne. Hon sökte efter minnen men framförallt efter några att alliera sig med för att bidra i kampen mot demonerna. Hon talade med alkemisten, men på människors hastiga vis pratade kvinnan bort det och frågade aldrig Ireth om något mer. Ireth rörde sig då och då längs med den stora vägen för att söka, se, och fundera. Hon var på väg tillbaka mot värdshuset då hon såg demoner komma längs vägen och hennes hjärta bad henne försvinna ut i skogen medan hennes ben förde henne mot demonerna. De fann henne intressant och pressade henne mot en kulle där Ireth föll ihop, de drog i hennes huva och de såg igenom henne på ett sätt. De fråga om hon inte kände dragningen till dem och om hon inte ville följa dem. Ireth kämpade emot för allt hon var värd. Höll huvan fast över ansiktet och undvek att se dem i ögonen. De talade om för henne att hon skulle drömma om Riket under natten och plågas. Sen lämnade de henne och Ireth tog sig skakande ut i skogen och sprang mot värdshuset. Framme sjönk hon skakande ner på en bänk och fick snabbt sällskap av både älvan hon lärt känna och Rene. Berättade darrande att demonerna nästan tog henne. Ser plötsligt hur demonerna närmar sig värdshuset och Ireth gömmer sig bakom huset de andra försvinner någon annanstans. Hon sitter där darrande av skräck och av trötthet då det krävdes enormt mycket av henne för att stå emot demonernas kraft. Några kommer och talar om ett förestående slag och Ireth drar sig tillbaka till värdshuset där nejden folk samlas. Här ser hon för första gången två andra grupper med skogsalver. En grupp med fyra och en med tre. De tittar alla in varandra. Ireth börjar tala med två från gruppen med fyra och de börjar planera hur de tillsammans ska kunna stå starka i striden. Ireth går sedan upp till värdshuset och slår sig ner hos Súlion och hans vän från gruppen med fyra alver. De talar länge om mycket som rör deras folk, så länge att solen börjat dala och kylan tränga sig på. Ireth kommer till sitt läger för att äta kvällsvard och ta på sig varmare kläder och möts då av stridens ljud i skogen. Hon smyger sig närmare och finner att hon står bakom demonernas linje. Här följer en kamp i hennes inre, gå med eller emot... Demoner eller någon från deras sida kallar på henne. Hon vänder bort från striden, dras tillbaka, anfalla eller följa... Till slut samlar hon sig och anfaller tre män som står närmast henne. Hon hugger och hugger, den ena mannen träffar henne över låret, faller och hugger, träff i ryggen, världen försvinner i ett töcken. Mörka skepnader, skratt, de kallar henne, säger åt henne att resa sig, världen kommer tillbaka, omringad, svarta skepnader överallt, stillhet, den behornade svävar över henne, befaller henne att resa sig. Ireth skriker neeejjj!! Pelarnejd!! Försvinner, vaknar vänner böjer sig över henne, helas. Återkommer sakta. Drar sig upp och tillbaka till lägret, pelarnejd drev demonerna och deras pack tillbaka till Riket.

2 Kraften kom långsamt tillbaka, mat i magen och varmt klädd haltar Ireth mot värdshuset samtalar med Rene under en lång stund innan han plöstligt försvinner iväg mot gruvan. Ireth följer nyfiket efter en bit men kroppen orkar inte och hon vänder om, möter de tre alverna på vägen upp, talar med dem och den lilla blå. Achtu kommer träda fram vid midnatt i en glänta i skogen. Alla borde helga cirkeln så mycket det bara går. Ireth och alverna talar om att samla alla av deras släkte och gemensamt helga platsen. Ireth går tillbaka till lägret för att finna Súlion och de andra alverna. De är inte längre där så hon sätter sig återigen på värdshuset. Rene är tillbaka. Ireth hinner nästan inte sätta sig ner innan de tre kommer tillbaka efter henne. Berättar att de övriga är inne i Riket och att de ämnar gå och hämta henne. Ireth följer dem en bit och tänker vänta på dem på vägen. Detta var det dummaste Ireth gjort och kort därefter finner hon sig tvingad in i riket under hot. Hon överlämnas till Achtu som en gåva. Ireth står rakt och stolt framför dem. Kämpar inombords. Tårarna rinner. Hon viker sig inte. De ser henne alla som ren, mycket ren och vacker. Ireth ger dem inget mer än sina ord. Sitt tack då hon erbjuds/beordras en plats i hovet som akonessa av lidelse. Ireth frågar om hon får fortsätta att ta minnen. Detta fångar verkligen deras intresse och hon får tillåtelse att fortsätta med sitt kall. De börjar tala om att gå ut igen. Utan henne. Skräcken griper tag i henne. Hon argumenterar för att få följa med ut då folket kommer sakna henne. Achtu funderar och låter henne följa de tre ut. De frågar henne innan om hon kommer avslöja något, självklart inte svarar Ireth. Det finns ju ingen anledning till det, nu när hon fått plats vid hovet. Achtu beordrar henne att delta vid ritualen där ska han presentera henne. Ritualen.. det hon aldrig vågat hoppas på händer. Achtu förlorar, stängs in i evigheten. Dragningen till Riket försvinner nästan helt, bara något svagt finns kvar långt in i henne. Glädjen tar över och hon firar tillsammans med övriga. Återvänder till sitt läger, sover en orolig natt, störd av onda drömmar. Vaknar och saknar något så mycket att det skär i henne. Minnena! Alla hennes minnen! Eller ja alla hennes samlade minnen är borta, det är det som är saknaden. Hur kunde hon inte förstå det på en gång. Ju längre solen vandrar över himlen desto mer av Ireths egna minnen klarnar. Kanske var detta till det bättre? Ireth talar också mycket med Súlion. De båda beslutar att gå åt olika håll för att söka hjälp att befria övriga alver. Han för att söka älvornas råd. Ireth för att söka kunskaper i norr hos Isögats klan. Völvan Ripas mardröm För Völvan Ripa var det inte så mycket mer att diskutera. Självfallet skulle hon försöka hjälpa de tre alverna att befria de sista som var kvar i demonriket. Det var brådskande att hinna innan skymningen, så de skyndade sig mot Månportalen. Alverna lovade henne att hon skulle vara säker, att de skulle göra allt för att skydda henne när hon

3 hjälpte de kvarvarande alverna att väcka minnet. Att de skulle uppehålla demonerna ifall de skulle upptäcka dem innanför portalen, så att hon skulle hinna fly. Sen att allt skulle förändras på bara något ögonblick kunde Ripa inte riktigt ana. Att andarna inte varnade henne, att gudinnorna inte varnade henne, att Måndroppen inte varnade henne. Det skulle komma att kännas som ett enormt svek i sig. Men när de precis kommit innanför portalen så får Ripa syn på att någon bakom ett träd och hon stannar skräckslagen, de kvinnliga alverna tar snabbt tag i henne. -Jag är hemskt lessen. Den manliga alven har dragit sitt svärd och sätter klingan mot hennes hals. Den Soldöpte demonen kliver fram och alven med svärdet lämnar över Måndroppen till demonen. Ripa drabbas av panik. Inte Måndroppen, det absolut viktigaste i hennes liv, hennes kraftting som völvor i generationer tillbaka haft, ett kraftting som en gång i tiden getts som gåva från gudinnorna själva. Precis som hon tänker försöka slita sig loss för att försöka ta tillbaka Måndroppen så hör hon en svag röst. -Var bara still mitt barn, låt inte ditt blod spillas här. Hon känner den kalla klingan mot halsen. Det är knappt så hon uppfattat andens varning, trots att hon känner igen Völvan Iras röst. Ripa tvingas ner på knä och snart är allt svart runt henne, ett galet mörker som känns oändlig. Smärtan i kroppen är nästintill outhärdlig och snart ser hon ett rött sken framför sig. Tiden flyter förbi. Alverna reser henne upp, det är knappt så benen bär henne, hon känner sig matt i hela kroppen. Hon uppfattar dock att demonen ger order att de ska ta Ripa tillbaka till hennes läger. De leder henne mot portalen och får henne att lova att inte yppa ett ord till sina vänner eller någon annan om vad som precis hänt, för då kommer de alla att straffas. Så fort portalen stängs bakom henne så drabbas hon av en enorm sorg och maktlöshet. Måndroppen var förlorad, var nu kontakten med Völvan Ira också förlorad? Skulle de andra andarna vända henne ryggen? Hon kände sig tom och kall när hon går tyst tillbaka med alverna tätt omkring sig. Tankarna susar segt fram i huvudet. Hon förstår att hon nu står under Den Soldöptes kraft och vilja. Men nånstans hör hon återigen en svag varning, en uppmuntran, ett litet hopp. Hon biter ihop och lyder alverna, just nu. De möter Liljas Kompani på vägen mot lägret. -I KelÁdars ljus! hälsar Inkvisitor Maleus. I hopp om att sända en diskret signal till Inkvisitorn att något inte står rätt till så svarar hon: -I KelÁdars ljus. Hon ser inte om budskapet nått fram så hon ber Signhild och Riddar Kaspian att slå följe med henne tillbaka till lägret medan Grevinnan och Inkvisitorn stannar och samtalar med alverna. Ripa skyller på att hon vill hämta sitt bälte i lägret. Signhild anar oråd och när de gått en liten bit frågar hon efter Måndroppen. -Inte nu Signhild! Svarar Ripa väsande mellan ihopbitna tänder. Hon börjar skaka och tårarna väller fram. Signhild är på väg att lägga armen om henne. -Men Ripa vad är det som hänt? -Nej Signhild låt dom inte se! Hon avvärjde Signhilds tröstande arm snabbt.

4 När de närmar sig lägret frågar hon Kaspian om nån är bakom dem, men vägen är fri. Då bryter hon ihop. -Jag är förlorad, alverna lurade mig. De tog mig till Den Soldöpte och överlämnade Måndroppen. Jag står under demonens kraft och jag vet inte vad som kommer att hända, om de vänder mig emot er alla. Hon ser på sina vänner. -Ni kan inte lita på mig längre! Ripa ser sin vän Völvan Alfdis från Ulvheidarna komma mot lägret och hon skyndar fram till henne och berättar snabbt vad som hänt. Ripa varnar henne, att hon absolut inte får berätta för henne vart platsen som skall kunna fånga Aschtu är, att hon inte heller kan hjälpa dem med ritualen. En bitter smak sprids i munnen och en sorg fyller kroppen. -Kära vän, kan du tala med de dina och lova mig att förhindra mig att gå emot er i den kommande striden? Om det så krävs att ni dräper mig? -Att dö i strid är en ärofylld död Ripa! Jag ska berätta för de andra. Hon ger sin vän en varm kram och hon vet att Alfdis kommer stå för sitt ord. Kan det finnas något som Aska kan göra? Kan hon leda Ripa in i hettan igen? Den kändes så trygg och renande. De beger sig mot byn. Hon möter Otto och stannar honom. -Har ni sett Aska? -Jag tror hon är i Falkswerds läger men kolla vid värdshuset. Vart har du staven? -Behöver ni den nu? Signhild har den. Hon pekar bort mot sin släkting som väntar på henne. Snabbt går hon fram och tar staven och ger Otto den. -Jag vill inte ha med den att göra, jag vill helst inte röra något från demonerna! Otto ser lite frågande på henne men tar emot staven och går. Hon fortsätter upp mot värdshuset och möter Heilvi som skyndar fram och ger henne en varm kram. Ripa förstår att Alfdis hunnit berätta. -Jag hörde vad som hänt. Det ordnar sig! Ripa ser sig om rastlöst, och inser att Aska inte är där. Hon ler svagt mot sin vän och nickar. -Så hon har trasslat till det för sig? Ripa vänder sig om och ser Garmulv. Hon förstår direkt vad han syftar på men hon förstår inte hur han vet. -Ni ser att något saknas!? Garmulv synar henne, men hon vänder sig om och går ner mot vägen igen. Hon har inte tid. De tre alverna får syn på henne. -Ni har inte hållit det ni lovat. Ripa biter ihop. Visa ingenting, inga känslor, ingenting. -Nu förstår jag inte? -Ni har berättat för någon.

5 -Nej det har jag inte. Ripa är kall i tonen och det märks. -Är ni säker? Folk från gruvgruppen säger att ni varit in igenom månportalen och mist er stav. -Mist min stav? Nej, den gav jag precis till Otto. -Vart finns han? Ripa ser sig snabbt runt och konstaterar lugnt att Otto gått. Hon pustar ljudlöst ut och hoppas att han fått staven i säkerhet. -Jag vet faktiskt inte. -Men ni har berättat för någon. -Nej det har jag inte. Skogen har väl både ögon och öron, rykten färdas snabbt här. Ripa är både rädd och trött. Snart ska halva byn anfalla demonerna och hon har inte tid för sånt här. Hon vänder sig om och går. Hon får syn på Aska som kommer gåendes mot henne. -Aska! Jag behöver din hjälp. Magikern ser på henne, och Ripa berättar snabbt vad som hänt. -Finns det något du kan göra? -Bara för stunden, jag kan förhindra att de använder dig för stunden, men det är bara kortvarigt. Ripa suckar tungt. //skrivet av Jenny Björklund Fabian Domac (Varning för dålig meningsbyggnad, stav fel och allmän dålig svenska :P ) Det har nu gått sju dagar sedan Achtus inlåsning. Vitöga sitter i sitt tält djupt nedsjunken i ett pergament om religion Vad är ni för något? mumlar han för sig själv. Bordet framför honom var fyllt av pergament, flaskor, smuts och mitt på bordet står föreningsbrygden. De övriga var ute på ärenden så han var alldeles själv, han väntar fortfarande på fler texter från sina kontakter, men ännu hade inget annlänt. Texten tråkade ut honom, bara massa dravel om att det skulle gå dåligt för dem som inte gjorde som det stod i textern. hans ögon blev tyngre när han läste texterna, men han kunde inte hålla emot sömnen som sakta krypit sig på honom, Trollet med det rödblonda håret sitter helt plötsligt framför honom. du är inte redo än. hur långt är du beredd att gå? Kunskapen skall komma till dig när du är redo! men vem är du? Någon ropade på Vitöga, Vitöga rycker till, han hade somnat till för en kort sekund. Trollet var borta. Vad är det Trollet försöker berätta för mig? Ibland kan jag se den tydligt, som om trollet vill att jag skall se den. men oftast så ser jag bara en glimt. -Det är Filia, överstealkemist, jag måste prata med dig. Vitöga suckade, sträckte sig efter föreningensbrygd och bad henne att komma in i tältet. Filia hade fått nya rena bandage för sitt öga, Vitöga log. samtalet varade inte länge och strax så satt han åter själv i sitt tält. Det hade nu blivit mörkt ute, han tog på sig sin rock och gav sig ut i mörkret.

6 Han gick förbi gruvan, denna vackra gruva, och började tänka på all vacker gråmalm som väntade där nere på honom. Han gick vidare mot värdshuset. på sin väg stötte han på några svartblod, han kände igen ett av dem. den gröna vätten, Deras blickar möttes och de nickade förstående mot varandra. Vitöga tog sig förbi svartbloden. När han kom till värdshuset kunde han höra hur gästerna diskuterade Achtus fängslande. Vitöga lyssnade ett tag, men han tröttnade snabbt. hans mål för natten var inte att sitta och lyssna på druckna gäster. Nej, han måste finna det han söker. Han måste söka söka efter honom han som är, ger och tar Han måste åter finna Sonen Fabian Vitöga Domac skrivet av: Albin Forssén Läget i Granköping "Precis som utlovat skickades trupper från fortet Räven in i Granköping för att återställa ordningen. Och ordningen blev återställd. Att trupperna inte mötte något större motstånd, eller knappt någon alls på stadens gator nämndes dock aldrig i de officiella rapporterna. Inte heller att samtliga trupper gjorde halt på fläcken ett stenkast från Träsket väckte någon större uppmärksamhet. Ett antal missdådare fick sätta livet till och fler greps. Ett hus här och en spelhåla där stormades eller stacks i brand men långt färre än vad man kunde ha trott. Vissa höjde kanske ett förvånat ögonbryn över det anmärkningsvärt låga antalet döda och gripna, eller över att de flesta offren påstods ha tagits av daga i interna stridigheter redan innan trupperna skickades in men ordningen i Granköping blev återställd. Ryktet att det hela skulle vara uppgjort i förväg, att ett fåtal illa omtyckta syndabockar fick sätta livet till för att resten av staden skulle skonas avfärdades raskt av både soldater och befäl. Kapten Lilja hyllades för ett väl utfört värv. I Träsket sades inte mycket men många visste nog ändå..." Delar av den undre världen Räden i Granköping drabbade inte Samfundet så att det smärtade, mycket tack vara de kontakter som redan tipsat om vad som var i görningen. Många var de som skrattade gott åt trupperna från fortet Räven. Räden var dock inte något som sågs på med blida ögon då vissa av Samfundets medlemmar fick sätta livet till och sådant måste alltid vedergällas. I Pelarnejd verkar det som att ryktena stämde, Samfundet förefaller ha börjat sprida sitt budskap även här. Nu när demonhotet är undanröjt (i alla fall för stunden) är det ett ypperligt tillfälle att fortsätta

7