BARN UNDER KRIGS- OCH KATASTROFFÖRHÅLLANDEN. Deras upplevelser, beteenden och psykiska svårigheter. Tomas Böhm Mentalvårdsbyrån Sthlms Läns Landsting

Transkript

1 BARN UNDER KRIGS- OCH KATASTROFFÖRHÅLLANDEN Deras upplevelser, beteenden och psykiska svårigheter Tomas Böhm Mentalvårdsbyrån Sthlms Läns Landsting Lars H Gustafsson Barnhälsovården Uppsala Läns Landsting Henry Lorin Flygvapnets medicinska undersökningscentral Sekr i KAMEDO Försvarets Forskningsanstalt Huvudavdelning 5 Katastrofmedicinska Organisationskommittén (KAMEDO) STOCKHOLM Rapport XLIII 1981

2 Innehållsförteckning Förord 5 Barnets utvecklingsstadier 7 Flyttning och separation från föräldrar 12 Hot och våld 15 Reaktioner och beteenden 18 Barnet, familjen och samhället 24 Nuvarande hälsoläge och beredskap för krig och katastrof 27 Den svenska familjestrukturen 29 Några exempel på hur barn i Sverige skulle kunna reagera.. 32 Principer för omsorgen om barn vid krig och katastrofer Aktuell litteratur 40

3 Förord Man brukar ibland säga att ett lands utvecklingsnivå kan mätas i omsorgen om nationens barn. På samma sätt skulle man kanske kunna hävda att utvecklingsnivån på ett lands försvarsplanering kan mätas i omsorgsfullheten och noggrannheten i de planer som finns för att ta hand om barnen i samband med krig och katastrofsituationer. I Sverige finns ca 1,5 milj barn under 15 år, varav ungefär i åldrarna under 7 år, som är en särskilt utsatt grupp med behov av kontinuerlig vuxenomsorg. Detta behov kan förutsättas öka vid beredskap, krig och katastrofer då omflyttningar, utrymningar, separation från föräldrar och kamrater samt kanske också direkta stridshandlingar allvarligt kan äventyra barnens trygghet. Denna skrift, som vänder sig till personer med ansvar för barnens situation vid krig och omfattande olyckor, vare sig det är av administrativ eller praktisk art, behandlar kortfattat barns upplevelser, beteenden och psykiska svårigheter i samband med sådana situationer. Framställningen, som till stor del bygger på utländska erfarenheter, begränsas till vad som kan anses aktuellt och sannolikt inom vår kulturella sfär. Det pågår dock en ständig teknisk utveckling, kulturell förändring och social omstrukturering. Även kriget ändrar karaktär i många avseenden och kan omfatta situationer alltifrån en kupp, en terrorsituation, ett begränsat konventionellt krig till ett totalt krig i vilket

4 motståndaren eventuellt utnyttjar även ABC-vapen som då drabbar en civilbefolkning i lika hög grad som de stridande förbanden. Erfarenheterna kan därför aldrig till fullo överföras till framtida svenska förhållanden. Till sist vill vi hjärtligt tacka professorerna Björn-Erik Roos och Max Frisk, Uppsala, samt docenterna Ulf Otto, Kristianstad, och Hans Fries, Hälsingborg, för värdefulla synpunkter i samband med vårt arbete med denna skrift. Vi vill också varmt tacka Britt-Marie Sandeby, FOA 500, för hennes outtröttliga redaktionstekniska insatser. Författarna Barnets utvecklingsstadier Barnets kärlek till sina föräldrar ger grundmönstret för andra senare kärleksförhållanden. Förmågan att älska behöver läras och övas. Om de personliga banden saknas eller brister i barndomen riskerar senare relationer att bli svagt och ytligt utvecklade. De känslor, som skulle uttryckas mot andra personer, kan vändas mot den egna personen. Vid den sociala uppfostran av barnet utnyttjar föräldrarna denna första kärlek från barnets sida. Att uppfostras innebär ofta uppoffringar för barnet. Det måste ge upp sina primitiva vanor, bli rent, föra sig väl, behärska sig, begränsa sin avund m m. Detta blir möjligt om barnet belönas med föräldrarnas kärlek. Att istället använda sig av hot, straff eller mutor är metoder som är otillfredsställande på sikt. Under ett barns utveckling till vuxen människa behöver således vissa grundläggande behov av känslomässig närhet och trygghet tillfredsställas. Störningar i förhållandet till den primära föräldern kan få djupgående konsekvenser både under uppväxttiden och senare. Härvidlag spelar dock åldern en betydande roll. Barnet passerar under sin uppväxt vissa typiska utvecklingsstadier med olika behov och värderingar. I det följande kallas alltid den primära föräldern för modern. Objektlöst stadium (0-3 månader) Under de första levnadsveckorna är barnet skyddat från yttre sinnesintryck av en hög»tröskel». Man brukar tala om ett skal 6 7

5 runt barnet som efterhand spricker. Till en början finns alltså inte yttervärlden för barnet i psykologisk mening utan det är huvudsakligen mottagligt för intryck av sådana faktorer som jämvikt i fråga om hunger och matsmältning, temperatur, ljus och ljud. Förlust av denna jämvikt innebär en allvarlig störning för barnet i denna ålder och moderns uppgift är att hjälpa barnet att behålla den. Modern behövs också för att sedan möta barnets känslighet när de första veckornas»skal» brister. Delobjektstadium (3-8 månader) Denna fas inleds med leendet, dvs barnet ler åt ett ansikte. Det är fortfarande beroende av att få sina primära behov tillfredsställda och kan inte skilja det ena leende ansiktet från det andra. Barnet har en inneboende förmåga att ta vara på varje uns av vad som erbjuds ifråga om mänskliga kontakter. I slutet av denna fas lär sig barnet emellertid att skilja moderns ansikte från ett främmande och reserverar ofta sitt leende för modern. Ett nytt»skal», som omger både barnet och modern, bildas nu mot resten av yttervärlden. Barnet blir mycket beroende av moderns emotionella gensvar. Hon behövs som»hjälpjag». Att förlora henne innebär en fara för känslomässiga störningar. Mot slutet av första levnadsåret börjar barnet också visa tecken på känslor som avund, svartsjuka, kärlek och tillgivenhet. Helobjektstadium (ca 8 månader - 1 1/2 år) Modern har börjat bli en hel person för barnet. Det saknar henne när hon inte är närvarande och kan skrämmas av främmande ansikten. Vid 1 1/2 års ålder är modersbilden relativt fast etablerad. Barnet kan längta efter modern och behålla bilden av henne inom sig. Förutsättningarna för en separationsångest är uppnådda. Barnets behov är i denna fas riktat och omättligt gentemot modern. Det reagerar mycket kraftigt på en separation. Faktorer som försvårar situationen för barnet i samband med en separation är exempelvis främmande omgivning, otillfredsställande omvårdnad, obekanta vårdare, gester och tal som barnet inte förstår eller reagerar på, ovanlig mat, okända regler, rutiner och krav, sjukdom och kroppsliga besvär samt fysisk ofrihet. Faktorer som kan underlätta för barnet att acceptera en tillfällig modersförlust är påminnelser om föräldrarnas existens och regler samt stöd av en kvarvarande förälder eller nära anförvant. Barn som skiljs från modern i den tidiga känsliga övergången till helobjektstadium, dvs vid ungefär 8 månaders ålder, visar kraftiga omedelbara reaktioner även då de får fullgoda ersättare. Under de första månaderna efter separationen blir barnen klängiga, krävande, minskar ofta i vikt och uppvisar inte sällan kontaktvägran. De har en stegrad infektionskänslighet och genomgår en allmän tillbakagång i utvecklingen. Senare sker en successiv anpassning till den nya situationen. Om modern återkommer, så att separationen varar högst några månader, är förhållandet möjligt att reparera, även om det antas att»tillfrisknandet» inte sker helt utan»ärrbildningar». En motsvarande separation något senare får som regel inte samma omedelbara konsekvenser eftersom barnet då har bättre möjligheter att visa omgivningen sina behov och önskemål. Vid en separation, där en fullgod ersättare erbjuds ett barn över 1 års ålder, kan den akuta sorgen gå över redan inom några dygn. Barnet upplever den frånvarande modern såsom»ond» och reagerar ofta med att skjuta undan bilden av denna onda moder. Detta ligger inte sällan bakom svårigheten att känna igen modern om hon återkommer efter längre tid. Autonomistadium (1 1/2-3 år) Under denna fas sker en påtaglig utveckling inom en mängd olika områden. En rivalitet blir alltmer tydlig gentemot den likakönade föräldern. Ofta sker uppfostran med inslag av hot att föräldrarna inte tycker om barnet om det inte rättar sig efter deras normer. Denna önskan att behålla föräldrarnas 9

6 kärlek blir en sporre för utvecklingen och leder till att barnets uppträdande och värderingar blir i många avseenden lika föräldrarnas. I relationen till föräldrarna är barnet ofta klängande, krävande, dominerande och kontrollerande. Barn i detta stadium kan uppleva en separation ifrån föräldrarna som deras straff. Barnet kan i fantasin straffa föräldrarna tillbaka genom att önska att de är försvunna eller döda, vilket för barnet ofta är samma sak. Modern är, om hon kommer på besök,»den onda» som har övergivit barnet och hon behandlas därefter. Under besökets gång blir hon emellertid i barnets ögon åter den goda som vill vara tillsammans med barnet. Genitalt stadium (3-5 år) I denna ålder förstärks önskan att helt få lägga beslag på föräldern av motsatt kön. Av den mängd viktiga framsteg i utvecklingen som sker kan nämnas följande: uppfattningen av den egna kroppen och könsidentiteten stärks, en preliminär sexuell inriktning på det motsatta könet startas samtidigt som incesttabut etableras, samvete och ideal utvecklas alltmer och förbudet mot okontrollerade vredesutbrott börjar accepteras. En förlust av den ene eller båda föräldrarna sätter märkbara spår hos barnet. En avliden förälder kan i denna fas upplevas på en mängd olika sätt:»han/hon älskade mig inte -det är mitt fel, mina onda önskningar har gått i uppfyllelse - han/hon var sämre än de andra barnens föräldrar och inget att försöka efterlikna - han/hon orkade inte med mig, jag var för bråkig och elak - min kärlek var inte tillräckligt stark för att hålla honom/henne kvar - det är den andra förälderns fel, det var han/hon som ville ha det så etc. Barnet vill alltså göra någon, ofta sig själv, till syndabock. och kommer istället att tjäna som identifikationsobjekt. En hemlöshetskänsla finns hos barnet - det gamla paradiset är nu stängt. I barnlitteraturen finns många exempel på rymningar och föräldralöshet. Fantasier av denna art, som brukar sammanfattas under begreppet familjeromans, används ibland av barnet för att komma tillrätta med de knepiga relationerna till föräldrarna. Intresset riktas nu också alltmer mot andra vuxna t ex lärare och kamraters föräldrar. I jämförelse med dessa nya personer får barnet också en mer realistisk inställning till sina egna föräldrar. Barnet börjar sträva att vara likt sina kamrater och att kunna göra vad de kan. Den ökade förmågan att leva med kamrater liksom den nya intresseinriktningen mot andra vuxna bidrar till en bättre förmåga att kunna tolerera en separation från de egna föräldrarna. Adolescensen (12-18 år) Både pojkar och flickor söker sig fram mot sina manliga respektive kvinnliga identiteter. Svårigheterna är mångfaldiga vid det ytterligare frigörandet från föräldrarna då det gäller att hitta nya ideal, kamrater, värderingar och normer. Via kamrater av det egna könet söker de successivt kontakter med det andra könet. Behoven av föräldrarna som stöd kvarstår under denna tid även om frigörelsen kan kräva att föräldrarna måste stå ut med att förkastas, omprövas och kritiseras. I denna fas finns stora potentialer till vuxet ansvarstagande. Faran är dock stor att den känslomässiga mognaden inte alltid hunnit ikapp den motoriska och kunskapsmässiga utvecklingen. Tonåringen är både barn och vuxen, vilket ofta kommer till uttryck i häftiga svängningar mellan barnslighet och vuxenhet. Latensstadium (5-11 år) I denna fas överges föräldrarna till stor del som kärleksobjekt 10

7 Flyttning och separation från föräldrar Redan en vanlig flyttning kan vara en besvärlig upplevelse för ett barn. Det upplever sin närmiljö med känsligare sinnen än vuxna. Särskilt upprepade flyttningar kan få betydande konsekvenser. Barn som flyttar ofta blir inte sällan innesittare, vågar inte knyta kamratkontakter på samma sätt, är mindre med i föreningsliv etc. Samtidigt visar erfarenheten, att barn som lever i en trygg och harmonisk familjemiljö och som flyttar med hela sin familj klarar omflyttningen betydligt bättre än andra barn. Avgörande för hur flyttningen med familjen skall gå är att flyttningen betyder någonting positivt. Att hals över huvud ge sig av hemifrån innebär en dramatisk upplevelse för hela familjen och särskilt för barnen. Om emellertid föräldrarna kan förmedla till barnen en känsla av trygghet, av att»det här måste vi göra nu, men Du kan vara helt lugn - det kommer att bli bra där vi hamnar också», så kan barnet ofta hantera upplevelsen på ett konstruktivt sätt. Det är därför väsentligt att en eventuell utrymning sker med ett minimum av kaotiska inslag. För barnet är en av de mest betydelsefulla faktorerna att omflyttningen inte förenas med en tvångsseparation från föräldrarna. På denna punkt är alla erfarenheter entydiga. En separation från föräldrarna innebär för barnet en mycket allvarlig upplevelse. Detta gäller särskilt under småbarnsåldern och lågstadieåldern. Separationen i sig själv är emellertid inte lika avgörande för barnets reaktion som det plötsliga och oförberedda sätt som den ofta sker på under krigs- och katastrofförhållanden. Om separationen däremot kan ske successivt, om modern har möjlighet att slussa över barnet till ersättningsföräldrar medan modern ännu återkommer på regelbundna besök och hela tiden finns i bakgrunden, minskar risken för en tom period utan etablerade och tillgängliga emotionella band. Detta ingenmansland av tillgivenhet bör undvikas. Ett knappt 4 år gammalt barn har uttryckt saken på följande sätt:»jag tycker inte om dig (modern), jag tycker inte om någon, jag tycker bara om mig själv, jag är ingens ingen». Entydiga erfarenheter visar ett klart behov av att föräldrar och barn håller regelbunden kontakt efter det att de åtskilts. Visserligen kan dessa upprepade kontakter mer ge bilden av att förlänga smärtan hos barnet, men den slutliga skadan blir i regel mindre. Barnet får tid att ställa om sig till den nya tillvaron och får även möjligheter att uttrycka sina reaktioner istället för att stänga in dem. När Anna Freud och Dorothy Burlingham 1943 utkom med sin bok»war and Children» gick de redan då till angrepp mot den engelska evakueringspolitiken. Denna innebar att barn från London evakuerades från sina föräldrar till krigsbarnhem och tillfälliga fosterhem i landet. Deras undersökningar hade visat att dessa barn klarade av påfrestningar väsentligt sämre än barn som blev kvar hos sina föräldrar i London under bombningarna. När en ny upplaga av boken gavs ut 1964 skriver författarna i förordet att de 20 år som gått, sedan den första upplagan gavs ut, ytterligare styrkt dem i deras bestämda uppfattning att barn i sådana lägen aldrig får separeras från föräldrarna. Även i Sverige finns liknande erfarenheter från andra världskriget genom att ca finska krigsbarn och ett relativt stort antal barn från Tyskland kom att vistas här. Efterundersökningar har visat att många av dessa barn under hela sitt liv haft psykiska och sociala problem, som delvis kan förklaras av de krigsupplevelser de varit med om, men som också till stor del

8 torde bero på de tvångsvisa separationerna från föräldrarna. Anna Edvardsen skriver i sin uppmärksammade bok»det får inte hända igen»:»vad jag fann var rotlöshet, bristande självkänsla, kontaktlöshet och en inre oförklarlig otrygghet. Naturligtvis inte hos alla men hos det stora flertalet. Sämst gick det för dem som sändes tillbaka till Finland igen efter att ha varit flera år i Sverige. De upplevde sig svikna, främst av sina svenska fosterföräldrar, som de i många fall lärt sig se som sina egna, men känslan förstärktes genom tidigare»svek-upplevelser», då de sänts från sina finska hem.» Ett barn, särskilt ett barn före 7 års ålder, kan aldrig uppfatta en tvångsvis separation från föräldrarna som betingad av omsorg. Barnet uppfattar det som ett svek från föräldrarnas sida - även om föräldrarna skyller på myndigheters dekret. Det kan heller aldrig uppleva den»trygghet» de får efter en evakuering som något värdefullt så länge de vet att föräldrarna är kvar i riskzonen. Ett par månader kan för barnet upplevas som en nästan oändligt lång tid. Också för föräldrarna kan det kännas tryggare att ha sina barn i närheten även om förhållandena på platsen är osäkra. Med de förlopp ett krig kan få i dag kan de aldrig känna sig trygga för sina barns säkerhet bara därför att dessa evakueras några mil. Från den senaste konflikten mellan Israel och Egypten finns rapporter om hur sjuksköterskorna vid ett israeliskt sjukhus efter en egyptisk bombraid lämnade sjukhuset för att se efter hur deras barn klarat sig. Hot och våld Bombanfall och beskjutning innebär förstörelse av hus och egendom, fysiska skador och död och kan tvinga befolkningen till vistelser i källare och skyddsrum under flera dygn. Omfattande olyckor kan ödelägga samhällen, döda och lemlästa. Barnens känslighet gentemot dessa faror tycks emellertid endast i begränsad omfattning ha att göra med den verkliga upplevelsen. Deras eventuella rädsla är i stor utsträckning beroende av föräldrarnas reaktioner. Barn under fyra år delar sin mors eventuella ångest. Om modern eller fadern är ängslig skapas förutsättningar för oro hos barnet. Ett förtröstansfullt bemötande lugnar. Men även äldre barn, ända upp i tidiga skolåldern, har en förmåga att avskärma sig från yttre hot. Många föräldrar har upplevt hur barnen kan fortsätta att kivas i bilens baksäte trots tillsägelser att sitta stilla eftersom vägen är glashal. Barn är rädda för bombning och beskjutning i den mån de kan förstå vad som egentligen händer. Ofta kan de dock inte värdera situationens allvar utan använder föräldrarnas reaktion som en måttstock. Intresset vänds inte sällan bort från de obehagliga yttre realiteterna mot barnsliga intressen, lekar och fantasier. Här några exempel från andra världskrigets England där i första fallet 7-åringen inte förmår uppfatta det hot som är riktat mot honom: En mor sitter tillsammans med sin 7-årige son i ett litet skyddsrum. Under en kort period lyssnar de bägge till bomberna som faller. Sedan tappar sonen intresset och börjar fördjupa sig i sin sagobok. Mamman avbryter honom men han återvänder hela 14 15

9 tiden till sin bok. Hon blir arg, förebrår honom och säger till honom att»släppa boken och ge akt på bomberna». En 10-ärig flicka har just nått det stadium då hon kan behärska sin egen aggressivitet. I samband med bombning släpper hennes kontroll av de aggressiva känslorna då hon ser dödande och förstörelse. Hon skriker och slår omkring sig. Fruktan är en normal reaktion hos alla människor då faror hotar liv och hälsa. Ett barn är naturligtvis också rädd för att dödas eller skadas. Det är också rädd att skiljas från sina föräldrar eller att lämnas ensam. Dess fruktan kan också härröra från rena fantasier eller från att situationen det befinner sig i är helt obekant. Även efter det hotet är borta kan ångesten finnas kvar och det kan vara mycket svårt för barnet att förklara vad det egentligen är rädd för. Den vuxne, som är klokare och mer erfaren, kan säkrare bedöma när en fara är över och glömmer då lätt barnets kvarvarande ångest. På samma sätt som barns begynnande samvete även under normala förhållanden kan ta formen av skrämmande fantasier och rädsla för djur, spöken, åskväder m m kan bombanfall eller beskjutning bli en symbol för det straffande samvetet. Alarmsignaler och fiendens flygplan ersätter spöken, lejon och tigrar. Rädslan för nattliga bombningar kommer istället för den tidigare rädslan att bli lämnad ensam eller oskyddad. Bombningen tolkas som straff för något fel barnet tror sig ha begått. situationen ger barnet klart större chanser att klara sig ur även mycket svåra upplevelser med bibehållen psykiska hälsa. En svår olycka, som inträffar plötsligt och som medför att också föräldrarna hamnar i en chockfas i ett krisförlopp eller i värsta fall leder till en separation mellan föräldrar och barn, medför väsentligt djupare störningar hos barnet. Även om föräldrarnas reaktioner är det som i första hand styr barnets upplevelser är det uppenbart att våldet i sig också direkt påverkar barnet. En rad ögonvittnesskildringar och journalistiska reportage har beskrivit barns situation och beteende i krisdrabbade områden som Libanon, Etiopien och Nordirland. Besökare har rapporterat hur barn bearbetar sina upplevelser av kriget genom att själva»leka» krig. Att dagligen åse våldshandlingar, att se hur människor skadas och dödas, leder hos barn lätt till en avtrubbning, som ofta går längre än hos den vuxne. Barn har sämre överblick än vuxna, har ännu inte hunnit införliva etiska normer och värderingar i sin personlighet och är därför mer sårbara i liknande situationer. I de yngre tonåren uppfattar de gärna kriget som en»indianlek» och vill gärna vara med själva. Det finns talrika beskrivningar om hur barn på egen hand har kommit över vapen och ammunition och dragit omkring som»rövarband» utan vuxen kontroll. I de fall där man använt barn som mer regelrätta vapenbärare inom krigsmakten eller som lierade med gerillaförband har man gjort erfarenheten att barn ofta är de som uppträder mest hänsynslöst och dödsföraktande. Hos barn som förlorat någon förälder vid bombanfall eller beskjutning kan reaktionerna anta nya uttryckssätt. Under lugna perioder tycks det vända sig bort från sina minnen och kan uppvisa en ofta okontrollerad glädje. När en ny bombraid kommer minns det och återupplever.»för dessa barn är varje bomb som faller lik den som dödade deras far eller mor och därför lika fruktad.» En hotbild som växer fram successivt och ger föräldrar och barn möjlighet att efter hand anpassa sig till den alltmer hotfulla

10 Reaktioner och beteenden B. är en 4 år gammal pojke. Han har inte velat acceptera sin fars död. Han ligger sjuk i sängen och leker med pappershus som han omväxlande bygger upp och river ner med hjälp av leksaksbomber. I leken räddas alltid alla människor och husen byggs upp igen. För att kunna upprätthålla förnekandet av det som inträffat måste han ständigt upprepa leken. Efter ett halvårs bearbetning förmår han så småningom att ge upp denna lek och säga:»min pappa är död, han kan inte komma tillbaka.» 3. Beteendestörningar är inte ovanliga. Somliga barn har svårt att uttrycka i tal eller lekar vad de har varit med om och utvecklar istället ett beteende som kan verka svårbegripligt för omgivningen. Studier av barn som vistades på barnhem under andra världskriget gav bland annat följande erfarenheter: 1. Barn har svårt att uttrycka i ord skrämmande händelser. De har likväl ett stort behov av att beskriva vad de varit med om, t ex hur de sett grannar dödas, ägodelar förstöras eller människor räddas. Vid en separation kan det likaså ofta ta lång tid för barnen att få utlopp för tankarna kring dessa upplevelser. Speciellt barn som förlorat någon förälder tar det mycket lång tid för - inte sällan upp till ett år - innan de fullt ut kan tala om och minnas vad som hänt. 2. Det sker en fortlöpande bearbetning i tankarna. På motsvarande sätt som vuxna går igenom sina upplevelser i tankar och tal behöver barnen göra detsamma i sina lekar. Under krigsförhållanden blir krigslekar en viktig väg att bearbeta upplevelserna. Dessa lekar kan då tjäna som ett aktivt bemästrande av något som barnet tidigare känt sig passivt utsatt för. Lekarna kan emellertid också tjäna som ett förnekande av verkligheten. S. är en 4 år gammal pojke som ständigt avbryter det han håller på med och springer till olika delar av rummet, tittar i hörnen och återvänder sedan tyst som om ingenting har hänt. Han grimaserar under tiden och är rastlös och aggressiv. Dessutom talar han ofta med oro om sin egen hälsa. Detta beteende visar sig vara hans sätt att berätta hur hans mor hade betett sig i samband med att maken hade dödats. Hon hade letat planlöst, hade uttryckt sin sorg på ett okontrollerat sätt, grälat och varit mycket orolig för pojkens hälsa. Senare hade hon blivit psykiskt sjuk. 4. En återgång till mer omogna beteenden (regression) är inte ovanlig. Under barnets första år görs successiva steg fram mot social anpassning. Barnets förmåga att behärska och kontrollera sina egna impulser ökar. Framsteg, som att kunna hålla sig ren, att kunna behärska sin ilska, att kunna känna medkänsla med andra, dvs att ha etablerat egna moraliska ideal, är inte enbart en uppoffring. Barnet känner glädje i dessa framsteg eftersom de görs för föräldrarnas skull och det blir belönat med föräldrarnas kärlek. Om något händer, som rubbar förtroendet till eller berövar barnet föräldrarna, kan det hända att dessa anpassningsmål ges upp. Framstegen förlorar sitt värde för barnet -»det är ingen mening längre med att vara ren, god eller osjälvisk». Många av de svårigheter som ses hos barn, separerade från sina föräldrar kan förstås just som regressioner i utvecklingen.

11 5. Barnen är inte sällan aggressiva. Under krigsförhållanden förenas två faktorer som kan göra barn mer destruktiva och aggressiva än normalt. Den ena faktorn är den förstörelse som barnet ser ske i omgivningen. Denna får till följd att den uppnådda behärskningen och hämningen av den egna aggressiviteten minskar eftersom de behärskande förebilderna inte längre finns kvar. Den andra faktorn är den regression som kan ske som en följd av t ex en separation från föräldrarna. Barnet kommer att uttrycka sina önskningar på ett omognare sätt. Normalt kan en 3-4-åring redan förstå många situationer, kan tala, fråga och begära, dvs kan modellera en situation efter sina behov. Om ett sådant barn istället skriker, sparkar och slåss för att få sina behov tillfredsställda har det av situationen försatts till ett hjälplöst och desperat passivt tillstånd som hör till dess tidigare utveckling. 6. Barn behöver dockor och nallar som föräldraersättning. Vid krig eller svåra olyckor och i samband med separation från föräldrar behöver barnen dessa substitut och påminnelser om banden till familjen upp i betydligt högre åldrar än vad som eljest är normalt. I motsats till vid normal lek med dockorkan det då ofta vara så att dockan nu inte representerar barnets egen baby utan istället den frånvarande modern och tryggheten. 7. Sömnstörningar är vanliga. Vid sovdags kan särskilda problem uppträda. Barnet kan vägra att gå till sängs eller somnar inte. Det vaknar kanske på natten, har mardrömmar eller vill sova tillsammans med andra. Det är naturligt för barnen att uppträda på detta sätt närmaste tiden efter dramatiska händelser och efter förlust av den normala tillvaron. Om svåra sömnstörningar kvarstår oförändrade under veckor bör man överväga att ta kontakt med psykiatrisk expertis om detta är möjligt. 8. Fantasin är hämmad. Somliga barn är så upptagna av tankar kring vad som hänt dem och föräldrarna att de får svårt att delta i kamraternas lekar och fantasier. 9. Barnet söker tröst hos sig själv. I samband med plötsliga separationer sker inte sällan en återgång till tidigare former av tröst och tillfredsställelse. Barnet ersätter stöd och tröst från yttervärlden med exempelvis tumsugning. Allteftersom barnet växer blir andra delar av kroppen och dess funktioner möjliga att använda på samma tröstande sätt. 10. Avundsamhet förekommer ofta. Behov av tillgivenhet som inte tillfredsställs kan överföras till behov av materiella ägodelar. Paket eller godsaker kan för barnet få lika stor betydelse som modern själv. Modersrelationerna har regredierat till ett stadium där hennes värde fortfarande mäts efter vad hon»materiellt» kan ge. Barnet jämför sig och sina ägodelar med vad personer i omgivningen har. 11. Intresset för yttervärlden kan minska till en abnormt låg nivå. De på barnhem omhändertagna barnen kan ha en intensiv hemlängtan som varar från ett fåtal timmar till veckor eller t o m månader. Efter denna period etablerar barnen nya band till sin nya omgivning även om dessa band oftast är skörare än de ursprungliga. Om ett barn blir tvunget att flytta flera gånger mellan olika ställen och alltså flera gånger berövas sina»ersättningsföräldrar» blir relationen till yttervärlden och den vuxne alltmer ytlig. En skenbar likgiltighet inför omgivningen kan uppstå. /. hade bara sett sin far under sina första sju levnadsmånader innan fadern ryckte in i militärtjänst. Ett par år senare, i sam- 20

12 band med att modern inläggs på sjukhus, förs J. till ett barnhem. Modern återvänder från sjukhuset när hon hör att han är olycklig och tar honom till släktingar med förhoppningen att kunna lämna honom där. De har emellertid inte möjlighet att ta hand om honom någon längre tid. Hon måste därför istället lämna honom till en fosterfamilj. J. börjar sängväta, vilket gör att fosterföräldrarna inte vill behålla honom. Återigen förflyttas han till barnhemmet. Han är nu litet mer än 3 år. I detta skede har hans uppträdande blivit mycket opersonligt. Hans ansikte är uttryckslöst med ett stereotypt leende av och till. Han är varken blyg eller framfusig, står kvar där man ställt honom och verkar inte rädd för nya omgivningar. Han gör ingen skillnad mellan den ene eller den andre vuxne och fäster sig inte vid någon och undviker inte heller någon. Han äter, sover och leker och är inte till större besvär. Det går emellertid inte att känslomässigt komma honom nära. I samband med temperaturtagning»bryts isen». Han blir omhändertagen av en sköterska och får sitta i hennes knä. Hon häller om honom för att han skall sitta stilla. Fram till dess har han varit likgiltig för all ömhet men att få sitta i sköterskans knä tycks väcka minnen av moderns famn. Han blir fäst vid sköterskan och ber upprepade gånger att hon skall ta tempen på honom. På så vis börjar han hitta tillbaka till tidigare känslor. fosterhem. Hon har därvid ibland blivit dåligt behandlad och ofta van trivts. Efterhand blir hon förvirrad och känner inte igen sin egen mor fastän båda föräldrarna besöker henne regelbundet var fjortonde dag. Hon börjar få känslomässiga utbrott med omväxlande gråt- och skrattattacker. Hon vill inte gå och lägga sig, kan inte sova, vill inte äta och kämpar emot vid påklädning. Hon vågar inte gå ut ur huset eller in genom huvudentrén. Utöver dessa symptom ger hon framför allt uttryck av tillbakadragenhet. Hennes ansiktsuttryck är alltid bekymrat. Hennes blick verkar livlös. När hon återkommer från besök hos föräldrarna berättar hon fantastiska historier om vad som hänt där:»alla knuffar varandra, hennes syster slår henne i huvudet, hon knuffas in i elden och allting brinner upp». Också här finns en flykt bort från verkligheten. Det finns inga direkta krigsupplevelser i M:s bakgrund. Verkligheten har likväl blivit alltför smärtsam för henne. Hon har dragit sig tillbaka innanför sitt skal, bakom vilket hon skyddar sig ängsligt gentemot alla förändringar eller upplevda intrång på sin person. Sannolikt kommer hon alltid att bära spår av dessa upplevelser med sig, även om hon med sakkunnig hjälp kan återfå delar av sin grundtrygghet. Denna reaktion hos J. kan med stor sannolikhet sägas vara ett resultat av separationerna. När J. upprepade gånger rycks från ersättningsföräldrarna ovanpå den ursprungliga separationen från modern och fadern så sluter han sig inom ett känslomässigt likgiltigt skal. Sköterskans sätt att hålla honom bryter igenom skalet även om han själv först tycks våga tro att det är temperaturtagningen han vill komma åt. Först så småningom vågar han ta det djärvare steget ut ur skalet till sköterskans tillgivenhet. M. är en 3-årig flicka. Föräldrarna är båda akademiskt utbildade. P ga kriget och i samband härmed mycket krävande arbetsuppgifter har de inte haft möjlighet att ta hand om dottern. Därför har hon mellan 2 och 3 års ålder tvingats att vistas i sex olika 22 23

13 Barnet, familjen och samhället Ett krigstillstånd medför nästan alltid att familjen splittras eftersom fadern måste rycka in i någon form av krigstjänst. Under faderns frånvaro lever den kvarvarande familjen i oviss spänning. Balansen inom familjen förskjuts. Modern måste överta hela föräldrafunktionen och på barnen ställs större krav att fungera med mindre vuxet stöd. Fadern som identifikationsobjekt för barnen behöver ersättas med andra vuxna män i barnens närhet. Det finns annars risk att vuxen manlighet i alltför hög utsträckning kommer att förknippas med krigsaktiviteter. Den frånvarande fadern kan bli till en starkt laddad fantasibild hos barnen, särskilt som familjen varje dag måste ha med i beräkningen att han kanske inte överlever. Denna fantasibild kan vid faderns återkomst komma i konflikt med den verklige fadern. Återkomsten innebär som regel för barnet en reparativ process. Familjen återgår till tidigare, för barnet trygga, funktionssätt. Samtidigt för dock fadern in sina egna traumatiska erfarenheter av kriget vilket kommer att färga familjens fortsatta liv. Vid en jämförelse mellan barn, vars far kommit tillbaka efter ca 5 års bortovaro, med barn, vars far fortfarande är borta, uppvisar de senare en sämre personlig och social anpassning. De fortsätter att leva i spänning. Deras känslor pendlar mellan hopp och skräck och inte sällan finns hos dem en tendens att tränga undan sina känslor vilket ofta hänger samman med en önskan att inte oroa modern. Hennes latenta ångest smittar av sig på barnet. De faderlösa familjerna tenderar att leva mer tillbaka- 24 draget gentemot omgivningen än de återförenade som får förbättrade kontaktytor gentemot det omkringliggande samhället. Situationens utveckling är intimt förknippad med barnets upplevelse av den vuxna omgivningen. När den kvarvarande modern betraktas som ett passivt, hopplöst, maktlöst offer som är oförmöget att ge stöd och hjälp så tenderar barnet att hämmas i sin egen utveckling. Å andra sidan finns många exempel på hur barn, som förlorat anhöriga vid krig och katastrofer, kan hjälpas till återanpassning om kvarvarande delar av familjen målmedvetet inriktar sig på framtiden. Barnet tilldelas nya roller i hemmet och kan klara många uppgifter som den förlorade fadern tidigare skötte. Av avgörande betydelse tycks härvidlag vara omgivningens och samhällets villighet till samarbete och gemenskap. I en krigssituation tenderar närmiljöns solidaritet att öka. Klassbarriärerna minskar och folk, som tidigare var främlingar för varandra, delar i högre grad sorg, sympatier, glädjeämnen och planer för framtiden. Detta stöd är synnerligen betydelsefullt för barnen och påverkar i hög grad den reparativa stämningen i deras egen familj. Samhällstyper med mer homogen sammansättning tycks klara anpassningen till extrema förhållanden bättre. Barnen hittar i dessa fall föräldrasubstitut lättare än i samhällstyper där familjerna lever under mycket olika villkor. I samband med evakueringen av barn från London under andra världskriget iakttogs att barnen var mycket medvetna om skillnader ifråga om social status. Om det ställdes högre krav på uppförandet och de sociala och moraliska idealen än de var vana vid hade de svårt att acceptera dessa krav eftersom de upplevdes som en kritik gentemot de egna föräldrarna. Barnen kunde vägra att bära nya kläder. Hos de äldre barnen kunde detta vara ett uttryck för trohet mot den gamla familjen medan det hos små barn i regel endast var en önskan att klänga sig fast vid minnen. Det förekom dock att en del barn anpassade sig mycket snabbt till de nya normerna och istället uttryckte sin besvikelse 25

14 och fientlighet gentemot de egna föräldrarna. Barn som kom till familjer med lägre social status tolkade inte sällan detta som ett straff för att de tidigare visat otacksamhet hemma. Som tidigare nämnts har barn i latensstadiet inte sällan familjeromantiska fantasier. Barn behöver normalt dessa fantasier för att bearbeta hela skalan av motstridiga känslor gentemot föräldrarna. Om vistelsen i fosterfamilj inträffar under denna fas kan verkligheten i vissa fall bli upprivande eftersom den kan ge verklig innebörd till en situation som är avsedd att utspelas enbart inom fantasins ramar. Nuvarande hälsoläge och beredskap för krig och katastrof Det finns tecken på att många svenska barn inte mår bra i dag trots ett gott fysiskt hälsotillstånd. Vid»4-årskontrollerna» har man funnit att ca 5 % av landets barn uppvisar så alarmerande psykiska symptom att aktiva insatser bedöms nödvändiga. Uppföljningsundersökningar i 10-ärsåldern har visat att utvecklingen för dessa barn inte har varit gynnsam trots rader av aktiva åtgärder. Många småbarn växer upp under psykiskt och socialt miserabla förhållanden och antalet tvångsomhändertaganden av förskolebarn har ökat under den senaste 10-årsperioden trots en samtidig tendens bland socialvårdens personal att prioritera frivilliga insatser. Barn- och ungdomsmissbruket av alkohol och narkotika har ökat och man har, främst vad beträffar alkohol, sett en tendens att missbruket uppträder tidigare i åldrarna. Brutaliteten i småbarnsslagsmålen har ökat - av de barn som kommer till sjukhus efter»olycksfall» har 10 % fått sina skador tillfogade av andra barn. Den direkta kriminaliteten bland barn i åldrarna år har ökat markant. Antalet registrerade självmord bland barn har också ökat. 26 Barn möter i dag mycket mindre öppet fysiskt våld i hemmamiljön. Föräldrar använder alltmer sällan kroppsliga bestraffningar, och det uttryckliga förbud mot detta som infördes i föräldrabalken kan ses som en bekräftelse på utvecklingen. Barn möter dock våld i många andra former. Särskilt intresse har massmediavåldets inverkan på barn tilldragit sig. Genom TV och tidningar av olika slag konfronteras barn i dag på ett helt annat sätt än tidigare med direkta våldshandlingar, både i form av»underhållningsvåld» med grova slagsmål, misshandel och mord, som med direkta stridsaktiviteter i samband med journa- 27

15 listisk rapportering från krigsskådeplatser runtom i världen. Det finns i dag en överväldigande dokumentation som klart visar att barn påverkas av detta, dels har kunnat påvisas direkta, kortsiktiga effekter i form av oro, sömnsvårigheter och mardrömmar, dels mer långsiktiga effekter, som främst yttrar sig i form av»avtrubbning» inför våldsupplevelser. Barn som ser mycket på grova våldsfilmer riskerar att efterhand bli mindre medvetna om livets okränkbarhet och varje människas rätt till skydd och integritet. De barn som mest negativt påverkas av våld i massmedia är de som inte har möjlighet att diskutera det de sett och hört med en trygg vuxen person. Det innebär att det är de mest otrygga och rotlösa barnen, ofta de som växer upp i de psykosocialt mest utsatta miljöerna, som drabbas hårdast av massmediavåldet. Vi har ofullständig kunskap om hur barn i Sverige kan komma att möta svåra konflikter och katastrofer. Landet har under lång tid varit förskonat från krigstillstånd och mer omfattande olyckor. Den utbredda rotlösheten, kontaktlösheten, bristen på sammanhang och kontinuitet samt den pressade psykosociala situation, som många barn lever under, medför sannolikt en sänkt beredskap att klara svåra yttre påfrestningar och våldsupplevelser. Den svenska familjestrukturen En mycket stor andel av Sveriges kvinnor yrkesarbetar. I händelse av krig och vid omfattande olyckor är kvinnornas arbetsinsatser av vital betydelse för ett fungerande samhälle, men många av dem som har minderåriga barn kommer att behöva ta över hela vårdansvaret för barnen. De kommer att behövas i än högre grad både på arbetet och hemma. Ungefär 70 % av alla kvinnor med barn under 17 år yrkesarbetar. Nära hälften av dessa arbetar 35 timmar eller mer per vecka. Motsvarande andel kvinnor med barn under 7 år är omkring 65 %. Dessa procenttal kommer förmodligen inte att minska under de kommande åren. I början på 70-talet hade närmare 10 % av de yrkesarbetande i Stockholm en restid till och från arbetet som översteg 1 1/2 timme, omkring 30 % mer än 1 timme och omkring 65 % mer än 1/2 timme. Dessa siffror inkluderar även dem som åkte bil till och från arbetet vilket oftast blir omöjligt under krigsförhållanden. De angivna tiderna inkluderar inte den tid som krävs för att lämna och hämta barnen på daghem. Det finns ca 1,5 miljoner barn i åldrarna under 15 år varav ca barn i åldrar under 7 år, de senare med särskilda behov av kontinuerlig omsorg från de vuxnas sida. Av de barn som vistades på daghem stannar nästan hälften varje dag mer än 8 timmar på daghemmet. Under krigsförhållanden ökar förmodligen denna andel eftersom arbetstidsförlängningar är sannolika, och fäderna inte kan hjälpa till med barntransporter om de är inkallade i krigstjänst. Under fredsförhållanden är föräldrar

16 nas dag ofta schemalagd med mycket knappa marginaler för hämtning och avlämning av barnen. Ett speciellt problem är den stora rörligheten i Sverige som innebär att ca 1 miljon människor byter bostad och ca 1/2 miljon flyttar mellan olika kommuner varje år. Detta medför bl a att kontakten med släkten minskar. I Sverige har skett en förändring av levnadsmönstret från den tidigare flergenerationsfamiljen, med tätt socialt kontaktnät, till dagens lilla kärnfamilj med få kontakter utåt. I stora förortsområden råder isolering och anonymitet. Det är svårt att få hjälp och stöd av grannar om någonting skulle inträffa inom familjen. denna förskoleverksamhet. Barn med behov av särskilt stöd och stimulans behöver en förskola med hög personaltäthet, hög personalkontinuitet och ett väl genomtänkt pedagogiskt program. Dessa behov kommer troligen att öka i krig. Det är därför viktigt att daghem och förskolor under katastrof- och krigstillstånd får behålla sin ordinarie personal och även får förstärkning, t ex av elever från barnskötarutbildningskurser. Under 1970-talet har en allt större segregation utvecklats. Skillnaden mellan uppväxtförhållanden för barn i olika bostadsområden är»alarmerande stor». Rotlöshet, kontaktlöshet och brist på grundtrygghet gör det svårare för barnen att kunna konstruktivt bearbeta livskriser. Redan detta innebär ett sämre utgångsläge vid katastrofsituationer. Handikapp av andra slag förekommer. Syn- och hörselnedsättningar, motoriska handikapp, utvecklingsförseningar och språkliga förseningar kan nämnas som exempel. För dessa»barn med behov av särskilt stöd och stimulans» har samhället gjort speciella insatser. Enligt förskolelagen skall kommunerna kunna erbjuda dem förskoleplats fr o m fyra års ålder. De kontroller som genomförs vid barnavårdscentralerna har som en av sina främsta uppgifter att spåra upp dessa barn. Förskolan har idag en nyckelroll för att möta de stora förändringar som skett i familj och samhälle och för att förbättra situationen för barn med medicinska, psykologiska och sociala handikapp. Det har rått politisk enighet om behov av en snabb utbyggnad av samhällets barnomsorg, men av bl a ekonomiska skäl sker den för närvarande betydligt långsammare än vad som ursprungligen var planerat. En väl utbyggd barnomsorg är en basresurs för att kunna erbjuda barn stöd och omsorg i samband med katastrof- eller krigstillstånd. Men lika viktigt är innehållet i 30

17 Några exempel på hur barn i Sverige skulle kunna reagera Hur»livet i Sverige under krig» kommer att gestalta sig är osäkert. Svenskarnas»kynne» kan också ha särdrag som inte helt motsvarar de reaktionssätt som beskrivits i utländska krigsskildringar. I det följande görs emellertid ett försök att skissera ett tänkt krigsläge och lämnas några exempel på hur barn i olika åldrar utan tidigare psykiska eller sociala problem kan tänkas anpassa sig till detta. Barnen det berättas om bor i en drygt medelstor stad. Flertalet yngre och medelålders män i staden är mobiliserade, och yrkesarbetande mödrar har inte sällan fått sin arbetstid förlängd p g a kriget. Bombning och beskjutning förekommer i perioder. Dessemellan har staden ingen direkt stridskontakt. Befolkningen har relativt stor rörelsefrihet och möjlighet att utnyttja skyddsrum. Invånarna har efter den första veckan börjat att i någon mån vänja sig vid flygangreppen. Bombfällningen har föregåtts av flygvarning. Flera hus har förstörts och invånarna i dessa har flyttat ihop med släkt och vänner eller har anvisats tillfälliga bostäder. Några skolor och förskolor har bombskadats, vilket medfört att man i vissa fall tvingats utnyttja andra byggnader för undervisning. Transportnätet är delvis skadat. Telefonnät och postgång fungerar någorlunda bra. Maten är ransonerad. Under lugnare perioder utan beskjutning eller bombning letar folk efter ägodelar i nerstörtade hus, deltar i upprensningsarbetet och söker sig till samlingslokaler av olika slag där man bildat speciella barnomsorgsgrupper. Många frivilliga arbetar på sjukhus etc. Flera verkstäder har i viss mån ändrat sin tillverkning och sysselsätter också en del tillfällig arbetskraft. /. Pelle är l år gammal. Han bor tillsammans med sin mor hos mormor och morfar. Han flyttade dit eftersom familjens lägenhet delvis förstörts vid ett angrepp. Pelles far är sedan flera veckor tillbaka inkallad i militärtjänst. Modern arbetar som sjuksköterska på sjukhuset i staden. Morfar deltar i civilförsvaret och mormor blir därför den som framför allt sköter Pelle om dagarna. Pelles liv är relativt opåverkat av kriget. Han är sedan tidigare van att vistas hos sin mormor när mamma arbetar. Han träffar modern regelbundet varje dygn och tycks knappast notera den förändring av livet runt omkring honom som ägt rum. Modern och mormodern är lugna och stabila personligheter som kan förmedla trygghet till Pelle. Lisa är 2 år gammal. Hennes far är inkallad. Modern har för ett par dagar sedan tagits in på sjukhus efter att ha fått bägge benen krossade då ett hus störtat ihop. Lisa har klarat sig utan fysiska skador och är nu placerad på ett daghem som också fungerar tillfälligt som ett barnhem dygnet runt. Vissa barn bor alltså på hemmet medan andra hämtas hem av sina föräldrar varje kväll. Lisa har aldrig tidigare varit ifrån sin mor, som är hemmafru. Familjen känner inte många i staden. Släktingar finns endast långt bort och dessa har ingen möjlighet att ta hand om Lisa. Många av grannarna är skadade eller döda. Lisa beräknas att få vara på barnhemmet tills modern blir tillräckligt rörlig för att kunna ta hand om henne igen. De första dagarna som Lisa är på barnhemmet vägrar hon att äta eller sova. Hon undviker de vuxnas försök att ta i henne eller trösta henne. Hon håller ständigt sin tygdocka tätt intill sig. Hon går ofta för sig själv och mumlar»mamma, mamma, mamma». Efter fyra dagar kan hon sitta i en barnsköterskas knä om hon håller för ögonen eller vänder bort huvudet så att hon inte ser vem hon sitter hos. När hon av och till ser barnsköterskans ansikte börjar hon gråta. Efter en vecka får hon gå med en barnsköterska till sjukhuset och besöka modern. Lisa är kylig i sitt uppträdande och förefaller ointresserad av modern. Så småningom kan modern emeller- 33

18 tid tålmodigt»frosta av» den brutna kontakten och Lisa kryper upp bredvid henne i sängen. Barnsköterskan och modern lovar senare att Lisa skall få komma tillbaka flera dagar i veckan. Motvilligt går Lisa efter några timmar tillbaka till daghemmet men kastar sig då ganska snart in i lekar med de andra barnen. Skillnaderna i reaktion hos Pelle och Lisa betingas mer av de olikheter som fanns i fråga om art av separation och uppbrytning av familjestrukturen än av det yttre hotet genom krigsförhållandena. Barnens intressesfär är i denna ålder mycket begränsad. De har inte möjlighet att sätta in de förändringar de noterar i ett större logiskt sammanhang. Den avgörande faktorn är mor-barn-relationen som inte får störas för bryskt och som det är angeläget att bibehålla i åtminstone begränsad omfattning. II. För en 5-åring upplevs situationen annorlunda. I denna ålder förstår barnet mycket mer. Denna förståelse kan begagnas för att lindra olika påfrestningar. Barnet har tillgång till behagliga minnen och kanske även förhoppningar inför framtiden. Banden till modern är starka men inte det enda betydelsefulla utan flera personer börjar spela en viktig roll i barnets liv. Likaså börjar skillnader ifråga om könen att framträda. Pojken identifierar sig gärna med fadern och imiterar honom på olika sätt. Detta förändrar hans förhållande till modern. Han är inte längre det beroende spädbarnet utan en liten krävande man som vill ha hennes uppmärksamhet och beundran. Flickan har också vuxit ifrån sin fullständiga upptagenhet av modern. Hon börjar imitera henne och leker själv mor med sina dockor. Hon vänder även mer av tillgivenhet och intresse gentemot fadern och vill att denne skall uppskatta henne lika mycket eller mer än modern. Marianne är knappt 5 år gammal. Hennes far är i militärtjänst sedan flera veckor. Modern arbetar på ett vårdhem. Ibland kan Marianne bo hos grannar men ofta måste hon bo på daghemmet, där hon är van att vistas sedan tidigare. Hon är emellertid inte 34 van vid grannarna och inte heller att vara ifrån modern flera dygn i sträck. När modern kommer till henne på barnhemmet gråter Marianne hejdlöst. Hon är upptagen av längtan och besvikelser och skiftande stämningar av ovisshet och nedstämdhet. Modern bor då med henne hos grannarna under några nätter. Marianne vill därefter absolut inte tillbaka till barnhemmet. Efter fyra veckor har Marianne dock funnit sig mer tillrätta och säger till modern att det är roligare på barnhemmet. Hon längtar efter de andra barnen som hon kan leka med. Också Peter är 5 år gammal. Hans far har omkommit på arbetsplatsen i samband med ett bombanfall. Modern har fått ett psykiskt sammanbrott efteråt och vårdas på en psykiatrisk klinik några mil från bostaden. Eftersom Peter inte har några släktingar som kan ta hand om honom vistas han därför nu på ett barnhem. Han verkar vid ytlig anblick ganska nöjd och glad och talar aldrig om sina föräldrar. Personalen vet att Peter känner till faderns död. En granne har berättat att modern gick och sökte efter fadern tillsammans med Peter och därvid besökte både polisen och bårhuset. De försöker påminna honom om hans mor och frågar vad hon heter, hur hon ser ut, var hon är m m. Han berättar så småningom att hon är på sjukhus. När någon frågar honom vad han skall bli när han blir stor säger han:»stor som pappa». Han berättar också att pappan brukar arbeta med att bygga upp hus som har gått sönder, men tillsammans med arbetskamrater rest bort med ett tåg. Fadern kommer tillbaka när kriget är slut. Fantasierna fortsätter ibland med att Peter själv skall åka tåg för att hämta fadern. Han säger också att modern inte längre är på sjukhus utan att hon är på landet och vilar upp sig. Faderns död förnekas alltså i det längsta av denne 5-årige pojke. Moderns sjukdom, som han först accepterat som ett faktum, förnekas också efterhand. I fantasin blir han hjälten som hittar fadern som återförs i triumf till modern. Svårigheten att acceptera något han egentligen»vet» kan vara en produkt av fantasier han har om sin egen skuld till det som inträffat och ilska över att bli övergiven på detta sätt. Faderns död förnekas dels för att 35

19 han skall kunna förneka sorgen, men också för att han i fantasin förebrår sig att hans egen ilska kan ha skadat fadern. III. Från och med den ålder då barnen börjar skolan blir reaktionerna annorlunda. Under detta stadium, som sträcker sig upp mot Il-årsåldern och som vi tidigare beskrivit som latensfasen, har barnen ytterligare mognat intellektuellt och känslomässigt. De förstår mycket mer av vad som händer runt omkring dem, men det finns en risk att den destruktivitet de ser löser upp deras egen färska hämning av aggressiviteten. Periodvis, särskilt vid sovdags, kan de känna ångest och rädsla att de själva eller någon i deras familj ska dödas. Erik och Mona är 8 respektive 10 år. De går i samma skola och bor hos mamman som är ensamstående mor efter en skilsmässa för tre år sedan. Mamman, som arbetar på stadens textilfabrik, har fått arbetstiden förlängd. Barnen åker skolbuss tillsammans till skolan. De stannar sedan kvar i skolan under eftermiddagstimmarna innan de gemensamt tar skolbussen hem. Tillsammans hjälps de åt att handla och börjar laga maten. Mona, och i viss mån även Erik, känner ansvar för att kunna rycka in i mammas ställe. Mamman kommer hem vid 20-tiden. Även om hon är trött har hon krafter kvar att ge det nödvändiga emotionella stöd barnen behöver. När hon ibland måste arbeta kvällsskift kan barnen antingen vara hos en grannfamilj, eller i skolan som har särskilda sovsalar iordningställda i skyddsrum. Barn i denna ålder får ofta ta ansvar för yngre syskon eller kamrater. Denna funktion är emellertid mycket beroende av en kvarvarande familjestruktur, dvs att åtminstone den egna föräldern eller någon annan vuxen anhörig finns tillhands vid oro och rädsla. 36 Principer för omsorgen om barn vid krig och katastrofer I det följande sammanfattas kunskapen om barns grundläggande behov, rättigheter och reaktioner på separation och hot i några viktiga principer som bör tillämpas: Princip I: En god psykisk miljö är en grundförutsättning för att få ett friskt och normalutvecklat barn Under barndomen och speciellt de fem första levnadsåren sker en avgörande psykologisk utveckling. Ett känslomässigt tillfredsställande samspel behövs med den vuxna omgivningen. Föräldrarnas kärlek till barnet är ingen lyx som man kan avstå från vid krig och svåra olyckor. Snarare är behovet då ännu större. Princip 2: Att behålla kontakten mellan barnet och minst en förälder Alla erfarenheter pekar på stora negativa effekter av en tvångsseparation mellan barn och föräldrar. De positiva effekterna av en evakuering av barn från ett hotat område vid tänkbara katastrof- och krigslägen uppväger i dag knappast de negativa. Den grundläggande principen bör därför vara att så långt möjligt hålla samman familjen och åtminstone försöka bibehålla kontakten mellan barnet och en av föräldrarna. 37

20 Princip 3: Att om en separation är nödvändig ge barnet tid att först bekanta sig med den nya situationen Effekten av en separation från föräldrarna blir större om den inträffar plötsligt. Reaktionen förvärras av uttalat främlingsskap till den nya miljön. Barnet behöver åtminstone i ett inledningsskede känna igen vissa personer, föremål och rutiner. Föräldrarna bör också ges möjlighet att sedan regelbundet träffa barnet. Princip 4: Att så långt möjligt undvika förflyttningar I tidigare planer skedde en omfattande evakuering från städer och större tätorter. Numera planeras för en väsentligt mer begränsad evakuering, Detta är i linje med barnets intressen. Vid ett katastrofläge är det väsentligt att inte i onödan och under kaotiska former bryta barnens kontakt med sin närmiljö, med sina kamrater etc. Princip 5: Att infoga barnet i en fast sammanhållen kamratgrupp Det är väsentligt att i en katastrofsituation inte lämna barnet för mycket på egen hand. Detta gäller även äldre barn och ungdomar. Bilda fast sammanhållna barngrupper under stabil vuxenledning. Tryggheten i kamratgruppen kan kompensera för den nödvändigt glesa kontakten med föräldrarna och kan bilda en bas för en konstruktiv krisbearbetning. Princip 7: Att aktivt bearbeta barnets rädsla och traumatiska upplevelser I ett katastrof- och krigsläge är risken stor att barn lämnas ensamma med sina krisupplevelser, och att de därför inte orkar ta itu med dem på ett adekvat sätt. Därför krävs i barnets närhet»erfarna» vuxna som har möjlighet att lyssna och förklara. Om barnet tenderar att sluta sig inom sig själv - försök att få det att tala. Ett barn kan också uttrycka sin fruktan i lekar, rörelser etc. Princip 8: Att ge föräldrarna möjlighet att i grupp prata om sina gemensamma upplevelser Trygga föräldrar är en god hjälp för barnet att klara kriser. Därför behöver föräldrarna optimala möjligheter att själva bearbeta sina upplevelser, så att de bättre kan»ställa upp» för sina barn. Också föräldrar kan behöva få tala ut om besvärligheter och byta erfarenheter, men alla vuxna har inte någon att prata med. Ett daghem kan fungera som en stor»öppen förskola», dit också föräldrarna är välkomna och som kan bli ett naturligt forum för föräldrasamtal i grupp. Princip 6: Att ge dagarna innehåll och struktur I ett kaotiskt krisläge är det en nödvändighet att systematiskt försöka motverka risken för att barnet också drabbas av inre kaos. Det är därför viktigt att än mer konsekvent än i fredstid försöka ge barnets dagliga liv en fast struktur och ett bestämt innehåll