Arbetssätt för biologisk mångfald och andra värden i ett landskapsperspektiv. En handledning

Transkript

1 Arbetssätt för biologisk mångfald och andra värden i ett landskapsperspektiv En handledning rapport 6342 mars 2010

2 Arbetssätt för biologisk mångfald och andra värden i ett landskapsperspektiv En handledning NATURVÅRDSVERKET

3 Beställningar Ordertel: Orderfax: E-post: Postadress: CM Gruppen AB, Box , Bromma Internet: Naturvårdsverket Tel: , fax: E-post: Postadress: Naturvårdsverket, SE Stockholm Internet: ISBN pdf ISSN Naturvårdsverket 2010 Elektronisk publikation Omslagsfotografi 2

4 Förord Miljökvalitetsmålen är ramverket för arbetet med naturvård inom våra olika sektorer. Arbetet att nå våra miljökvalitetsmål kan stärkas av ett utvecklat arbetssätt som griper över hela landskapsavsnitt, detta naturligtvis i dialog med de människor som lever av och nyttjar de resurser som finns i omgivningen. Genom att ta hänsyn till de sammanhang som arter, naturtyper och ekosystem förekommer i, i stället för att se dem som oberoende enheter skapas en bättre helhet i ett landskapsperspektiv. För att stärka landskapsperspektivet fick sju länsstyrelser i uppdrag av regeringen att driva pilotprojekt för att utveckla arbetsformer och processer som kan bidra till att naturresurserna bevaras och brukas hållbart utifrån en helhetssyn på landskapsnivå. Naturvårdsverket har följt och utvärderat dessa så kallade regionala landskapsstrategier. Med utgångspunkt från dessa regionala strategier och vår utvärdering av dem har vi utarbetat en handledning för hur man kan arbeta med den biologiska mångfalden i ett landskapsperspektiv. Det arbetssätt som handledningen beskriver är ett led i att tillämpa ekosystemansatsen. Fokus i handledningen ligger i huvudsak på biologisk mångfald och naturmiljön, men vår förhoppning är att arbetssättet ska kunna inbegripa även andra värden i landskapet. Handledningen är tänkt att vara övergripande och är upplagd som en uppslagsbok för att kunna användas flexibelt. Som ett komplement finns en kunskapssammanställning med fallstudier av praktiska tillämpningar på landskapsstrategier. Handledningen vill visa på vägar att ta hänsyn till olika intressen och anspråk på ett konstruktivt sätt. Tvärsektoriellt arbete genom samverkan inom och mellan myndigheter och med andra aktörer är en viktig framgångsfaktor. Målet är att kunna genomföra åtgärder för bevarande, skötsel, restaurering och hänsyn samlat och effektivt och på rätt plats i landskapet, för att nå ett hållbart nyttjande av våra naturresurser i ett landskapsperspektiv. Det är Naturvårdsverket som har skrivit handledningen med gemensamt bidrag från forskarna Magnus Ljung, SLU Stad och land och Kristina Thorell, Göteborgs universitet. Företrädare för länsstyrelserna, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Riksantikvarieämbetet har på olika sätt varit med i arbetet att ta fram handledningen. Naturvårdsverket riktar ett stort tack till alla som bidragit med synpunkter under arbetets gång. Stockholm i december

5 Innehåll FÖRORD 3 INNEHÅLL 4 SAMMANFATTNING 7 SUMMARY 8 LÄSANVISINING 9 Kunskapssammanställning med fallstudier 10 BAKGRUND OCH VIKTIGA UTGÅNGSPUNKTER 11 Syfte och mål 12 Landskapsbegreppet vad är ett landskap? 12 Vad innebär ett landskapsperspektiv för biologisk mångfald? 13 Vad är en landskapsstrategi för biologisk mångfald? 14 Vad är hållbart nyttjande av biologisk mångfald? 15 Ekologiska teorier och modeller 17 Ett processorienterat arbetssätt 20 Tvärsektoriellt arbete en förutsättning 21 Lokalt deltagande ger lokal delaktighet 22 Markägare och äganderätten 23 Under- och ovanifrånperspektiv 23 Landskapsperspektiv i relation till andra pågående processer 24 ATT ARBETA MED LANDSKAPSPERSPEKTIV OCH DELAKTIGHET EN ÖVERSIKT 26 Ett arbetssätt med biologisk mångfald i centrum 26 Landskapsstrategiskt arbete steg för steg 26 En principskiss av processen 27 INITIATIV OCH SYFTE 31 Initiativet kan komma från flera håll 31 Avgränsa syfte och mål 31 Några angelägna syften 32 PLANERING OCH VERKTYG 37 Övergripande styrning 37 Klara ut förutsättningar och utgångspunkter 37 4

6 Avgränsning och målformulering 43 Fortsatt planering = projektplanering 46 Resursåtgång 47 MOTSTÅENDE INTRESSEN BEHÖVER INTE LEDA TILL KONFLIKT 49 Lyssna för att undvika konflikt 49 Allt börjar med mötet 49 Att åstadkomma lokala initiativ 50 Skilj på intressemotsättningar och konflikter 51 PROCESSLEDNING 52 Litteraturtips om deltagarprocesser och planering 53 GEOGRAFISKA DATA, KARTOR OCH ANNAT UNDERLAG 54 Kartor och geografiska databaser 54 Inventeringar 55 Planeringsunderlag 55 Portaler 56 Satellit- och flygbilder 56 LANDSKAPSANALYSER 58 Ekologisk landskapsanalys 58 Historiska kartöverlägg 58 Marin miljö 59 Bristanalys 59 Historisk landskapsanalys 60 Naturliga störningar 60 Upplevelser, kulturhistoria, grönstruktur 61 Spridning av kartor och underlag 63 ATT KOMBINERA STYRMEDEL 64 RESULTAT: KUNSKAPER, STRATEGIER, ÅTGÄRDER 65 Visa och förmedla resultaten av arbetet 65 Forum för dialog, rutiner för konfliktlösning andra resultat av samverkan 69 Att förankra resultat 70 Att föra resultaten vidare 70 UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING 71 Uppföljning av biologiska värden 71 Utvärdering av processorienterad verksamhet 72 5

7 FRAMGÅNGSFAKTORER 74 FALLGROPAR 79 REFERENSER 83 BILAGA: ORDFÖRKLARINGAR 91 6

8 Sammanfattning För att kunna bevara biologisk mångfald och samtidigt hållbart nyttja naturresurserna behöver ett landskapsperspektiv anläggas. Det innebär att ta hänsyn till de sammanhang som arter, naturtyper och ekosystem förekommer i, i stället för att se dem som oberoende enheter. Landskapsperspektivet innebär alltså att man höjer sig över objektsnivån och skapar en bättre helhet i vilken delarna ingår. På det sättet omfattas fler ekologiska aspekter och sammanhang som inte direkt är knutna till enskilda objekt. Människans roll i landskapet är en viktig faktor att beakta om bevarande och hållbart nyttjande ska kunna förenas. Därför är det nödvändigt att beakta historiska och socioekonomiska aspekter vid såväl bevarandearbetet som vid det hållbara nyttjandet av naturresurser. Den här handledningen beskriver ett arbetssätt som framför allt ska bidra till att nå miljökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv, men även andra relevanta miljökvalitetsmål på såväl nationell som regional nivå. Målet är att genomföra åtgärder för bevarande, skötsel, restaurering och hänsyn samlat och effektivt och på rätt plats i landskapet som en del i arbetet att uppnå hållbart nyttjande av naturresurser. Arbetssättet som beskrivs i handledningen syftar till ökad samverkan mellan olika berörda aktörer, såsom statliga myndigheter, markägare, kommuner och ideella organisationer. Vägen till samverkan går via en dialog som tydliggör sambanden mellan brukande- och bevarandeintressen genom att olika intressenter redovisar sina anspråk, behov och mandat. Målet med detta sätt att arbeta är samsyn genom en gemensam lärandeprocess. Det syftar också till att skapa engagemang och förebygga konflikter. Arbetssättet är processorienterat, det vill säga det bygger i huvudsak på att människor tillsammans diskuterar problem och så småningom kommer fram till lösningar. Hur processen utformas i detalj får anpassas till det särskilda landskapets karaktär och aktörernas problem. Det här arbetssättet går att kombinera med andra processer som till exempel översyn av översiktsplaner, bildande av biosfärområden eller landsbygdsutveckling i landsbygdsprogrammets Leader-områden. Arbetssättet bör också kunna bidra med nytt kunskapsunderlag och erfarenheter från samverkan som kan komma till nytta i andra sammanhang, till exempel i kommunal och mellankommunal planering. Faktiska resultat av arbetssättet kan vara nya ekologiska kunskaper som underlag till planeringsprocesser och myndighetsbeslut. Det kan också vara gemensamma strategidokument för hur de olika aktörerna tänker sig åstadkomma ett hållbart nyttjande av ekosystemtjänster. Åtgärdsplaner för bevarande, skötsel och hänsyn inom ett avgränsat landskapsavsnitt är ytterligare ett möjligt resultat. Själva processen och samverkan kan vara ett resultat i sig, om den till exempel skapar ett forum för förbättrad dialog mellan bevarande- och nyttjandeintressen eller formar nya rutiner för att förebygga konflikter. 7

9 Summary A landscape perspective must be adopted if we are to conserve biodiversity and sustainably use natural resources at the same time. This means taking account of the contexts in which species, habitats and ecosystems occur, instead of seeing them as independent entities. Thus, the landscape perspective pans out from focus on an individual site or species, creating a better whole made up of the individual parts. This will allow the inclusion of more ecological aspects and factors that are not directly linked to individual habitats and species. Human impact on the landscape is a key factor to take into account if conservation and sustainable use are to be reconciled. It is therefore necessary to consider historical and socio-economic aspects, both in conservation work, and in the sustainable use of natural resources. This guide describes an approach whose primary purpose is to help to achieve the Rich Diversity of Plant and Animal Life environmental quality objective, as well as other relevant national and regional environmental quality objectives. The aim is to take measures for conservation, management, restoration and consideration that are coherent and effective and taken in the right place in the landscape, as part of the process of achieving sustainable use of natural resources. The approach described in the guide is intended to increase collaboration between the actors concerned, such as government agencies, landowners, local authorities and non-governmental organisations. The route to collaboration goes via a dialogue to establish and define relationships between the interests of users and conservation interests. Here, the various stakeholders can present their claims, needs and mandates. The object of this approach is to achieve a consensus through a mutual learning process. It is also intended to ensure involvement and avoid conflicts. The approach is process-orientated, i.e. it is largely based on people getting together to discuss problems and ultimately arriving at solutions. The exact form the process takes can be adapted according to the nature of the individual landscape and the problems faced by the stakeholders. This approach can be combined with other processes, such as review of general plans, creation of biosphere sites or rural development under the Leader rural development programme. The approach should also help in providing new information, knowledge and experience of collaboration that may be of use in other contexts, e.g., in municipal and inter-municipal planning. The results of this approach may be new ecological knowledge providing a basis in planning processes and for decisions made by public authorities. Other results may take the form of joint strategy documents setting out the way that various stakeholders intend to achieve sustainable use of ecosystem services. The process and collaboration may be an end in themselves, for example, if they create a forum for improved dialogue between conservation interests and land users, or result in new procedures for avoiding conflicts. 8

10 Läsanvisining Handledningen innehåller 13 kapitel, en referenslista och en bilaga med ordförklaringar. Till handledningen hör en kunskapssammanställning med fallstudier 1. Innehållet i kunskapssammanställningen presenteras kortfattat i slutet av denna läsanvisning. Kapitel 1, Bakgrund och viktiga utgångspunkter, beskriver bakgrund, syfte och mål med handledningen. Här finns också introduktioner till begreppen landskap, landskapsperspektiv i arbetet med den biologiska mångfalden och hur hållbart nyttjande kan tolkas ur ekologisk synvinkel. Kapitlet tar också upp bakomliggande ekologiska teorier och modeller. Här beskrivs kort ett processorienterat arbetssätt och begrepp som tvärsektoriellt arbete, lokalt deltagande och under- och ovanifrånperspektiv. Slutligen visas hur det beskrivna arbetssättet med landskapsperspektiv och delaktighet förhåller sig till andra arbetsprocesser. Kapitel 2, Att arbeta med landskapsperspektiv och delaktighet, ger en kort översikt över det arbetssätt handledningen förespråkar med syfte, arbetssteg och samverkansprocess. Kapitlet kan ses som en kort introduktion till arbetssättet. Där finns också hänvisningar till de följande kapitlen, som innehåller fördjupningar av olika aspekter av detta sätt att arbeta. Kapitel 3, Initiativ och syfte, beskriver vem som kan ta initiativet till en landskapsstrategi och ger flera exempel på syftet med landskapsperspektiv och delaktighet. Kapitel 4, Planering och verktyg, innehåller beskrivningar av arbetssteg och verktyg för planeringsfasen. Hur klarar man ut förutsättningar och utgångspunkter för arbetet? Vilka aktörer bör bjudas in och hur? Hur kan arbetet avgränsas och vad behöver beaktas vid målformuleringen? Vad kostar det och vilken kompetens behövs? Kapitel 5, Motstående intressen behöver inte leda till konflikt, visar på hur motstående intressen kan hanteras, hur man kan förebygga konflikter och hur de kan hanteras när de ändå uppstår. Kapitel 6, Processledning, beskriver kortfattat vad man behöver tänka på när planeringsfasen är avslutad och arbetet rullar på. Kapitlet tar också upp processledarens roll. Kapitel 7, Geografiska data, kartor och annat underlag, berättar om de kartor och underlag som kan behövas i arbetet. Kapitel 8, Landskapsanalyser, presenterar olika typer av landskapsanalyser som kan användas när man ska anlägga ett landskapsperspektiv. Kapitel 9, Att kombinera styrmedel, redogör kort för styrmedel som kan samverka i arbetet med landskapsperspektiv. 1 Naturvårdsverket, 2009 a. 9

11 Kapitel 10, Resultat kunskaper, strategier, åtgärder, visar på vad resultatet av arbetet kan bli. Kapitlet knyter an till kapitel 3, Initiativ och syfte. Här beskrivs också hur resultaten kan förankras, följas upp, utvärderas och föras vidare. Kapitel 11, Uppföljning och utvärdering, gör en kortfattad genomgång av modeller och register till hjälp vid uppföljning av biologiska värden och berör värdet av ett processorienterat arbetssätt. Kapitel 12 och 13, Framgångsfaktorer och Fallgropar, ger exempel på vad som kan gynna arbetet, respektive vad man bör se upp med. Kunskapssammanställning med fallstudier Som ett komplement till denna handbok finns en kunskapssammanställning 2 över befintlig kunskap om bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald på landskapsnivå. Kunskapssammanställningen sammanfattar landskapsekologiska tankesätt, teorier, idéer och modeller samt helhetstankar över hur landskapsplanering kan användas och har använts för att beskriva och genomföra landskapsstrategier. Kunskapssammanställningen innehåller även fallstudier med praktiska tilllämpningar på arbete med landskapsperspektiv inom naturvården. Rapporten avslutas med sammanfattande slutsatser och rekommendationer för landskapsstrategier för biologisk mångfald. 2 Naturvårdsverket, 2009 a. 10

12 Bakgrund och viktiga utgångspunkter Historiskt sett har naturvårdsarbetet varit inriktat på antingen enskilda arter, värdefulla områden, naturtyper eller enskilda miljökvalitetsmål. Förändrad markanvändning och intensivare skötselmetoder inom bland annat jord- och skogsbruket fragmenterar landskapet och påverkar livsmiljöer och spridningsmöjligheter för arter och populationer. För att kunna nå miljökvalitetsmålen, framför allt Ett rikt växt och djurliv, har det blivit allt viktigare att se hela landskapet i ett helhetsperspektiv. En sådan helhetssyn bygger på att natur- och kulturmiljövård samt sociala faktorer integreras utifrån kunskap om historisk markanvändning. En landskapsstrategi för biologisk mångfald gör det möjligt och nödvändigt i bevarandearbetet att beakta det omgivande landskapet kring de hotade arterna eller de skyddade områdena. Utgångspunkten för den här handledningen är den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv 3. Uppdraget att ta fram handledningen kommer från Naturvårdsverkets regleringsbrev för 2006 och 2007, där det stod att verket nu följt pilotarbetet med regionala landskapsstrategier på länsstyrelserna på så sätt att verket kan publicera en vägledning under I 2008 års regleringsbrev fanns följande mål: Senast 2008 ska det finnas en vägledning för arbete inom länsstyrelser med regionala landskapsstrategier. Naturvårdsverket har utarbetat handledningen efter diskussioner och samråd med sektorsrepresentanter och andra intressenter. Detta har skett genom möten, seminarier och genom remiss av handboken bland berörda. Erfarenheter från de pilotprojekt om regionala landskapsstrategier som genomförts i sju län, samt Naturvårdsverkets utvärdering 4 av dessa, har varit viktiga underlag i arbetet med handledningen. Handledningen följer ekosystemansatsens principer 5. Den är övergripande och uppbyggd som en uppslagsbok för att kunna användas flexibelt. Som ett komplement till denna handledning finns en kunskapssammanställning 6 med fallstudier och praktiska tillämpningar för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald i ett landskapsperspektiv. 3 Naturvårdsverket, 2007 a. 4 Naturvårdsverket, Ekosystemansatsen är en arbetsmetod för bevarande och hållbart nyttjande av naturresurser som även inkluderar rättviseaspekter. Den bygger på 12 principer och har sitt ursprung i FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD). Arbetsmetoden möjliggör att konventionens tre övergripande mål (bevarande, uthålligt nyttjande och rättvis fördelning av nyttan av genetiska resurser) kan hanteras på en och samma gång. 6 Naturvårdsverket, 2009 a. 11

13 Syfte och mål Syftet med den här handledningen är att ge länsstyrelserna och andra aktörer riktlinjer och stöd i arbetet med bevarande, restaurering och hållbart nyttjande 7 av biologisk mångfald i ett landskapsperspektiv för att föra detta arbete framåt. Metoden som beskrivs i handledningen kan ses som ett steg på vägen mot en helhetssyn på landskapet. Tyngdpunkten i handledningen ligger på naturmiljö och biologisk mångfald, men Naturvårdsverkets förhoppning är att arbetssättet ska kunna inbegripa även andra värden i landskapet, till exempel kulturmiljövärden. Det övergripande målet med handledningen är att uppnå ett samlat och effektivt genomförande av olika åtgärder för bevarande, restaurering och hänsyn på rätt plats i landskapet genom bredare samverkan mellan olika aktörer och effektiv kombination av olika styrmedel och åtgärder. Det kan till exempel handla om att förstärka det tvärsektoriella arbetet inom och mellan myndigheter eller att föra en dialog mellan bevarande- och nyttjandeintressen på ett konstruktivt sätt. Landskapsbegreppet vad är ett landskap? Landskapsbegreppet är inte helt lätt att definiera entydigt eller att översätta mellan olika språk och traditioner. Det svenska ordet landskap har sina rötter i en geografisk avgränsning, som till exempel Medelpad eller Uppland, men det finns flera andra definitioner. Det engelska ordet landscape är ursprungligen en konstterm för att beskriva målningar av lantliga idyller. Med betoning på ekologi kan landskap beskrivas som en heterogen landareal som är sammansatt av ett kluster av samverkande ekosystem, som upprepas i likartade mönster 8. Den europeiska landskapskonventionen 9 definierar landskap som ett område sådant som det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer. Det är en inkluderande definition, snarare än en exkluderande av det slag man använder i vetenskapliga sammanhang för att kunna särskilja ett fenomen från ett annat. Den europeiska definitionen kan också användas för att åskådliggöra att varje aktör kan se och värdera värden i landskapet på olika sätt. Den biologiska mångfalden i landskapet ses i många olika skalor med hänsyn till de frågor man för tillfället arbetar med. I många sammanhang kan man behöva anlägga ett vidare perspektiv än man från början tänkt sig. Åtgärder för en flyttfågels överlevnad kräver till exempel att man tänker i ett större perspektiv med avseende på den geografiska skalan, än när det gäller att säkerställa populationer av vedlevande skalbaggar. Eftersom landskap kan beskrivas som ett resultat av samverkan mellan olika komponenter i miljön och hur det upplevs av människorna, kan ett landskapsperspektiv omfatta olika dimensioner. Det kan handla om naturgivna förutsätt- 7 Med ett hållbart nyttjande menas enligt Konventionen för biologisk mångfald (CBD) ett nyttjande av komponenter av biologisk mångfald på ett sätt och i en utsträckning som inte leder till långsiktig minskning av biologisk mångfald, varigenom dess potential att tillgodose nuvarande och kommande generationers behov och förväntningar bibehålls. 8 Forman, 1983, 1984, 1995 a och b. 9 Landskapskonventionen kap.1, art. 1a; Riksantikvarieämbetet,

14 ningar som geologi, jordarter, klimat, flora och fauna. Det kan också avse kulturgivna, sociala, förutsättningar som markanvändningsmönster, bebyggelse och annan mänsklig påverkan, liksom interaktionen mellan de naturgivna och kulturgivna förutsättningarna. Ett landskap har flera olika funktioner och levererar olika tjänster till människorna, så kallade ekosystemtjänster 10. Exempelvis är landskap viktiga för människors friluftsliv och hälsa, medan det samtidigt producerar biomassa och reglerar klimatet. Inom landskapets ram ryms alla aspekter på hushållning med mark, vatten och bebyggd miljö. I en regional landskapsstrategi kan en lång rad sådana aspekter byggas in, inte enbart de biologiska och ekologiska. Vad innebär ett landskapsperspektiv för biologisk mångfald? För att kunna bevara biologisk mångfald 11 och samtidigt hållbart nyttja naturresurser behövs ett landskapsperspektiv. Att anlägga ett landskapsperspektiv innebär i denna handledning att ta hänsyn till de sammanhang där arter, naturtyper och ekosystem förekommer, i stället för att se dem som oberoende enheter 12. Landskapsperspektivet omfattar alla miljöer, på land såväl som i vatten. I havet, som i sig utgör ett eget ekosystem, kan det finnas flera landskap under ytan. Landskapsperspektivet för biologisk mångfald innebär alltså att man höjer sig över objektsnivån och vidgar synsättet från delarna till en större helhet. På det sättet täcker man in fler ekologiska aspekter och sammanhang. Där det behövs kan man också ta med historiska och socioekonomiska aspekter. Människans roll i landskapet är en viktig faktor om man ska kunna förena bevarande och hållbart nyttjande. Inom ramen för fysisk planering, samhällsbyggande och regional utveckling finns verktyg för att ta hänsyn till och väga mellan olika intressen med utblick över större geografiska områden, till exempel kommunernas översiktsplaner 13. Landskapsperspektivet innebär att se och integrera människans nyttjande av naturresurser och dess påverkan på ekosystemen. Ibland har mänskliga verksamheter skapat förutsättningar för dagens biologiska mångfald. Intensiteten och omfattningen har varierat i tid och rum. En del naturtyper behöver fortsatt hävd för att bevara både natur- och kulturvärdena. Det gäller bland annat delar av jordbrukseller fjällandskapet. Människan började gå över från insamling och jakt till så kallat röjgödslingsjordbruk för ungefär år sedan i södra delarna av Sverige 14. Inom många regioner i landet har odling, boskapsskötsel och bebyggelse därför mycket lång 10 Ekosystemtjänster är tjänster som vi får "gratis" av naturen som till exempel pollinering, vattenrening, naturliga skadedjursbekämpare, jordbildning och syre från fotosyntes. 11 I Konventionen om biologisk mångfald framhålls att biologisk mångfald ska betraktas på tre nivåer: gener, arter och ekosystem. Ekosystemnivån avser i de flesta fall att bevara och behålla biologisk mångfald på biotop- och landskapsnivå. 12 Naturvårdsverket, 2007 b. 13 Översiktsplanen ska redovisa hur kommunen tänker sig att använda mark- och vattenområden. Den ska också visa hur bebyggelsen ska utvecklas och bevaras, hur riksintressen ska tillgodoses och miljökvalitetsnormer iakttas. Översiktsplanen är vägledande för andra planer och beslut, men den är inte rättsligt bindande. 14 Emanuelsson,

15 kontinuitet. Den historiska markanvändningen och det biologiska kulturarvet kan delvis fortfarande urskiljas i dagens landskap. För att man ska kunna bevara naturoch kulturarvet är kunskapen om den historiska markanvändningen och hävden av avgörande betydelse. Ett landskapsperspektiv kan underlätta och effektivisera insatser för biologisk mångfald, såsom restaurering och planering för skydd och hållbart nyttjande. Man bör exempelvis sätta in skyddade områden i ett landskapsperspektiv för att se dels hur dessa värdekärnor samspelar och kan förstärka varandra, dels hur de påverkas av det brukade landskapet i omgivningen. För att stärka deras värden är det ofta nödvändigt att arbeta med påverkansområdet runt en värdekärna, eller att se till att konnektiviteten (sammanhanget i landskapet, möjligheten för djur och växter att sprida sig) behålls eller utvecklas. Det kan man åstadkomma genom att bruka det omgivande vardagslandskapet hänsynsfullt eller genom att restaurera spridningskorridorer och vandringsvägar. För att tydliggöra värdet av biologisk mångfald för människors välfärd och hälsa bör landskapsperspektivet också innefatta människors behov av att uppleva variationsrika landskap och ha möjlighet att utöva friluftsliv i ett nätverk av rekreationsområden, såväl på landsbygden som i tätorter. Många arter är beroende av flera naturtyper och strukturer under delar av sitt liv, det vill säga de behöver variation i landskapet. Kantzoner mellan olika naturtyper hyser dessutom ofta många djur- och växtarter. Det småbrutna odlingslandskapet är ett känt exempel på variationsrikt landskap. Andra exempel är avrinningsområden med många biflöden eller skärgårdslandskapets omväxlande undervattensmiljö med hårda, mjuka, grunda och djupa bottnar. Att enstaka naturtyper nyttjas hållbart var för sig leder inte automatiskt till att arterna kan fortleva. Hänsynen behöver spänna över artens samtliga livsmiljöer. Ett landskapsperspektiv för biologisk mångfald ger också information om andra samband i landskapet, till exempel hur naturtyper samspelar med varandra eller hur nyttjandet av ett område kan få konsekvenser på annat håll. Till exempel har utdikning eller återskapande av våtmarker betydelse för både vattenmiljöerna nedströms som de omkringliggande markerna. En fysisk barriär som en väg kan splittra djurpopulationer. Vad är en landskapsstrategi för biologisk mångfald? En landskapsstrategi för biologisk mångfald är en strategi som speglar hur olika aktörer gemensamt ser på hur man långsiktigt ska bevara, nyttja och utveckla naturvärden, ekosystemtjänster och andra värden i landskapet. Strategin tar hänsyn till viktiga kunskapsunderlag som till exempel analyser av ekologiska samband i tid och rum (ekologisk landskapsanalys), grönstruktur eller åtgärder som behövs för att utveckla ett hållbart nyttjande. En landskapsstrategi kan syfta till att lösa ett eller flera problem som hänger samman med olika anspråk i ett landskapsavsnitt. Den bör lyfta fram frågor som är centrala för hållbart nyttjande av naturresurser och för den biologiska mångfalden. Dessa frågor kan integreras i till exempel länsstyrelsens, kommunernas och mark- 14

16 ägar- och naturvårdsorganisationernas verksamhet och/eller konkretiseras till åtgärder i ett handlingsprogram. En landskapsstrategi bör vara öppen också för andra aspekter som rör landskapets bevarande och utveckling, till exempel kulturmiljövärden eller landsbygdsutveckling. Landskapsstrategierna bör innehålla 15 en beskrivning av mosaiken av bebyggelse, åkermark, skogar, vatten med sjöar och vattendrag, öppna och halvöppna marker, inklusive ängs- och betesmarker, myrar, kärr, våtmarker och stränder, insprängda småbiotoper i form av dungar, enskilda träd, alléer, stenmurar, diken med mera med: tidigare identifierade värdekärnor som har beskrivits i olika nationella och regionala inventeringar, planer och strategier naturvärden, värden för friluftsliv, värden för kulturmiljön och det biologiska kulturarvet landskapets historiska markanvändning förekomst av rödlistade arter eller kluster av sådana förekomsten av spridningshinder och barriärer graden av konnektivitet, det vill säga sammanhang i landskapet, för olika organismgrupper förekomst av viktiga störningsregimer och ekologiska processer i landskapet förekomst av särskilt viktiga spridningskällor för biologisk mångfald och, med utgångspunkt i det uppräknade, en analys av: luckor och brister i det nuvarande landskapsavsnittet önskvärd avgränsning av eventuella påverkansområden för värdefulla limniska och marina vattenmiljöer och våtmarker förslag till restaureringsinsatser mål och åtgärdsförslag för att nå ett hållbart nyttjande av biologiska resurser och biologisk mångfald Vad är hållbart nyttjande av biologisk mångfald? Det finns ingen exakt allmänt vedertagen definition av vad som menas med hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Begreppet definieras i olika sammanhang, så att det ska framgå vad som menas i den aktuella situationen. Till exempel har Jordbruksverket 16, Fiskeriverket 17 och Skogsstyrelsen 18 definierat och preciserat begreppet hållbart nyttjande av biologiska resurser inom respektive sektor. Den här handledningen utgår från definitionen av hållbart nyttjande enligt Konventionen om biologisk mångfald (CBD). Där definieras nyttjandet av biologisk mångfald 19 som hållbart om det sker på ett sätt och i en utsträckning som inte leder till långsiktig minskning av biologisk mångfald, och som därigenom behåller sin förmåga att tillgodose nuvarande och kommande generationers behov och förväntningar. 15 Naturvårdsverket, 2007 a. 16 Jordbruksverket, Fiskeriverket, Skogsstyrelsen, Konventionen om biologisk mångfald, art. 2 15

17 Mänskliga aktiviteter kan bedömas som hållbara eller ohållbara allt efter den skala man använder för att analysera konsekvenserna av dem. På en alltför liten skala är allt nyttjande ohållbart, varje träd som fälls och varje åker som skördas innebär oåterkalleliga följder för en del av de individer som lever i just det trädet eller på det fältet. Naturligtvis är en sådan skala inte lämplig för en hållbarhetsbedömning i större skala. I stället avser man att hållbarheten i till exempel skogsoch jordbruket fungerar på en större skala och att människan ges en plats i landskapet, så att såväl natur- som kulturaspekter beaktas 20. För att man ska uppnå hållbart nyttjande i ett landskapsperspektiv behövs en kombination av hänsyn, skydd, skötsel och i viss mån restaurering i landskapet. Dessa insatser hänger samman och balanserar varandra 21. Figur 1 illustrerar detta. I centrum ligger miljöhänsynen i användningen av mark och vatten i till exempel areella näringar (skogsbruk, jordbruk och fiske) och inom olika typer av planering. När naturresurserna och den biologiska mångfalden nyttjas med effektiv hänsyn och god planering är behovet av skydd och restaurering lågt. Minskar däremot hänsynen ökar behovet av skydd och restaurering. Figur 1: Hållbarhetstriangeln 22 illustrerar förhållandena mellan verktygen planering, hänsyn, skydd och restaurering. Den avser hela landskapet alla ekosystem och naturresurser samt bebyggda miljöer och natur- och kulturmiljöer. Möjligheterna att restaurera eller återskapa särskilt viktiga resurser eller miljöer är begränsade och det är ofta mycket kostsamt. Naturresurser kan nyttjas så hårt att det inte går att återskapa eller restaurera förlorade värden. Det blir en slutlig förlust. Planering, som till exempel infrastrukturplanering, avverkningsplanering inom skogsbruket, zonering kring skyddade områden och annan fysisk planering är verktyg för en effektiv hänsyn och för att balansera skydd och hänsyn, liksom för att identifiera restaureringsbehov. 20 Naturvårdsverket, 2007 a. 21 Miljömålsrådet, Miljömålsrådet,

18 Ekologiska teorier och modeller Ekologiska teorier och modeller till grund för naturvårdsarbete med landskapsperspektiv finns utförligt beskrivna i två rapporter från Naturvårdsverket 23. Här ges en kort överblick över de viktigaste teorierna och modellerna. Några centrala ekologiska begrepp finns också beskrivna i bilagan. METAPOPULATIONSTEORIN Inom populationsekologin studerar man processer och miljöfaktorer som påverkar organismers antal och utbredning. Förökning, dödlighet och spridning är centrala processer. Termen metapopulation introducerades av Levins 24 för att beskriva ett system av populationer där enskilda populationer ibland dör ut och nya återuppstår genom att ett tomt område koloniseras. Om en lokalpopulation har dött ut på grund av slumpmässiga faktorer kan dess område återkoloniseras snabbt eller långsamt från närliggande områden med andra lokalpopulationer. Det kan innebära att den aktuella växtplatsen är tom under vissa perioder. Konnektiviteten, möjligheten till spridning mellan till synes åtskilda habitat, har stor betydelse för en metapopulations långsiktiga överlevnad. En metapopulation kan sägas bestå av ett ekologiskt nätverk av små geografiskt åtskilda lokalpopulationer av samma art som växelverkar och samspelar. Varje population lever inom sitt habitat relativt oberoende av de andra, men individer kan förflytta sig och spridas mellan olika områden. Populationer kan alltså beskrivas på olika skalor. Populationer kan etablera sig eller leva i små områden. I en stabil population är det jämvikt mellan födelsetal och dödstal. Ju mindre område en population lever i, desto större är risken för att den ska dö ut. En grupp små distinkta lokala populationer kan bilda en metapopulation om de har funktionellt samband eller konnektivitet, så att individer kan sprida sig mellan de olika habitaten. I Levins modell var metapopulationen fördelad på många lokalpopulationer i lämpliga områden, där varje lokalpopulation har en viss risk att dö ut, och där spridningen är så begränsad att populationer inte räddas av att nya individer kommer strax innan en population dör ut. Från denna modell har man utvecklat många modifierade modeller. Satellitmodellen utgår från ett stort område som tjänstgör som en stor spridningskälla och ger upphov till många små nya satelliter. De kan i sin tur utgöra nya källor för spridning. DEN Ö-BIOGEOGRAFISKA TEORIN MacArthur och Wilson publicerade för drygt fyrtio år sedan den ö-biogeografiska teorin 25. Den behandlar artrikedomen på öar och hur den bestäms av populationsekologiska skeenden som utdöende och kolonisering. De i sin tur varierar med geografiska faktorer som öarnas storlek och avstånd till spridningskällor. 23 Naturvårdsverket, 2005 b; Naturvårdsverket, 2009 a. 24 Levin, MacArthur & Wilson,

19 Ö-teorin var epokgörande genom att den lyfte fram den dynamik i artsammansättningen på öar som skapas av lokala utdöenden, spridning och återkolonisation. MacArthur och Wilson visade också hur man matematiskt kan beskriva sambanden mellan öars storlek, deras avstånd från fastlandet och antalet arter på öarna. Ju närmare fastlandet desto fler arter, och ju större ö desto fler arter förhållanden som avspeglar både spridningsmöjligheterna och risken för utdöende. Högst antal arter har en stor ö med liten isoleringsgrad, och lägst antal arter har en liten, isolerad ö. Sedan tidigare kände man till att det fanns ett samband mellan artantal och områdesstorlek. Ju större ett område är, desto fler arter finns det, eftersom ett större område rymmer fler individer. Små ytor har alltså färre arter än stora av rent statistiska skäl. Preston 26 analyserade hur art-area-sambandet kan beskrivas matematiskt och hur detta samverkar med isoleringen som orsak till de lägre artantal man finner på öar. Preston påpekade också den likhet som finns mellan öar i havet och fragmenterade livsmiljöer, habitat, av olika slag. Habitatfragment kan ses som öar i ett ogästvänligt hav (matrix) det omgivande landskapet. Sådana fragment kan i vårt svenska landskap vara dungar av lövträd som ligger som öar i ett hav av storskaligt åkerlandskap, eller i ett hav av likåldriga barrskogsplanteringar. Andra habitat som på liknande sätt kan betraktas som öar är slåtterängar och hagmarker, våtmarker och nyckelbiotoper i skog. Den ö-biogeografiska teorin visar sambanden mellan artrikedom, storlek på habitatet och isoleringsgrad. Små ytor har färre arter än stora av rent statistiska skäl och större ytor kan oftast innehålla fler habitat. Man kan på ett enkelt geografiskt sätt mäta isoleringsgraden som närmaste geografiska avstånd. Men senare forskning har istället visat att isoleringsgraden måste bedömas som ett funktionellt avstånd, anpassat för olika organismer. LANDSKAPSEKOLOGI Landskapsekologi är ett brett begrepp som rymmer flera olika forskningstraditioner. Landskapsekologer kan till exempel studera hur enskilda arters populations- eller metapopulationsdynamik påverkas av landskapets egenskaper, studera satellitbilder vid regional planering eller göra analyser för att knyta samman geografi, ekologi, landskapsarkitektur och historia. Landskapsekologin handlar om samverkan mellan djur- och växtsamhällen, deras miljöer och livsvillkor i ett större område, beskrivet som landskapet. Landskapsekologin betonar att rumsliga mönster i landskapet påverkar ekologiska processer enligt olika skalor för rum och tid. Det som framför allt skiljer landskapsekologin från traditionell ekologi, är insikten om den stora betydelsen av att landskapets struktur och ekosystemens funktion hänger ihop i landskapets skala. Landskapsekologin lyfter fram att landskapets strukturer av biotoper har en avgörande betydelse för ekosystemens funktion, med närings- och energiflöden och arters spridning och förflyttning. Landskapsekologin arbetar dessutom med olika tidsskalor och landskapsförändringar i rumsliga och tidsmässiga skalor. Att studera 26 Preston,

20 betydelsen av landskapsförändringar, framför allt fragmentisering, för den biologiska mångfalden är en viktig inriktning. Source-sink- modellen beskriver habitat eller områden som antingen källor eller sänkor, där vissa områden producerar överskott på en art, medan andra områden har så låg kvalitet att dödligheten överstiger reproduktionen 27. Även i en metapopulation kan man tänka sig att vissa lokalpopulationer är source och andra är sink. RESILIENS OCH DYNAMIK Ekologisk resiliens beskriver kapaciteten hos ett ekosystem att hantera störningar och upprätthålla förmågan till snabb återhämtning. Holling 28 beskrev resiliensen i naturliga ekosystem som storleken på störningar som kan absorberas av systemet innan variablerna och processerna som kontrollerar funktionen förändras och tvingar in det i en annan form, i ett annat kvalitativt stadium. Ett ekosystem har alltså en buffertkapacitet, som gör att det kan balansera och ackumulera förändringar och fortsätta producera samma ekosystemtjänster och ge utrymme för samma arter. När tröskelvärdet överskrids ändras ekosystemets innehåll och organisation, men också dess förmåga att leverera de ekosystemtjänster som det tidigare producerat. Detta tröskelvärde skiftar från landskap till landskap. Resiliensen kan vara annorlunda i kulturlandskap än i naturlandskap. Ekosystem är komplexa dynamiska system som kan existera i flera olika stadier eller domäner, men instabilitet kan förflytta ett system från en domän till en annan i en handvändning. Denna teori har sedan vidareutvecklats till den förnybara ekosystemcykeln, den så kallade Hollings åtta 29. Enligt den kan dynamiken i ett ekosystem långsiktigt beskrivas i fyra faser: 1) exploatering och kolonisation, 2) bevarande, 3) störningsfasen och 4) fasen för återorganisation och uppbyggnad. Det viktiga och nya är att man i skötsel och förvaltning alltid måste räkna med störningar. Störningar kan inträffa med olika långa tidsintervall och på olika geografiska avstånd. Det kan handla om allt från några veckor till hundratals år och från några hundra meter till hundratals mil. Ett exempel på sådana störningar är skogsbränder. Effekterna av störningarna blir också synliga efter olika lång tid. Vissa arter är viktigare än andra för att återuppbygga ekosystem efter störningar (fas 4). Dessa arter kan ses som mobila länkar mellan olika geografiska delar och mellan olika funktioner. De utgör en del av landskapets minne. Också små områden har stor betydelse för att upprätthålla ett sådant landskapsminne. Med landskapets minne menas dess nätverk av arter och deras samverkan med varandra och omgivningen, det vill säga en kombination av strukturer inom och utanför det störda området som gör det möjligt att återorganisera ett ekosystem efter en störning. För att långsiktigt bevara biologisk mångfald på en landskapsskala, måste man därför när man skyddar områden också beakta hela det omgivande landskapet. Med 27 Pulliam, Holling, Holling 1986; Holling et al. 1995; Bengtsson et al

21 ett gott landskapsminne kan till exempel ett större skyddat ekosystem som råkat ut för störningar snabbt återorganiseras. Områden som är små och fragmenterade och finns i en omgivning som är kraftigt modifierad med lågt landskapsminne har inte tillräcklig kapacitet för återuppbyggnad. För en fördjupning om landskapsekologi, landskapets minne, resiliens etcetera: se Naturvårdsverkets Rapport 5855 (2009). Ett processorienterat arbetssätt Den här handledningen beskriver ett arbetssätt med landskapsperspektiv som är processorienterat 30. Människor formulerar gemensamma mål och diskuterar utmaningar och problem och kommer så småningom fram till lösningar. Ett sådant arbetssätt bygger på ett antal grundläggande antaganden som skapar förtroende och samarbete både inom och mellan myndigheter samt mellan olika aktörer i samhället, exempelvis markägare, ideella organisationer, företrädare av det lokala samhället och därmed den lokala kunskapen, forskarsamhället samt andra intresseorganisationer. Aktörer med olika intressen i och erfarenheter av ett landskap har rätt att delta i diskussioner om landskapets framtid. Genomförandet och effektiviteten i hela beslutsprocessen underlättas om aktörerna uppfattar att processen är förståelig, öppen och tillgänglig. Konstruktiva samtal och stärkta relationer mellan aktörer är i sig effektiva för att skapa ny kunskap, delaktighet och långsiktighet i arbetet. Genom att involvera olika aktörer och ta tillvara kunskap från olika håll i beslut om hållbart nyttjande av biologisk mångfald och biologiska resurser finns möjlighet att besluten blir bättre, effektivare och mer långsiktiga. Centralt i ett processorienterat arbetssätt blir därför att skapa situationer där den mellanmänskliga potentialen (vinster som kan uppnås när människor interagerar med varandra) tas till vara på ett optimalt sätt. Mer precist handlar det om att skapa grupper där gemensamt lärande och medvetet handlande kommer till stånd. Ett bra processarbete kräver medvetenhet om utgångspunkterna för arbetet. Utifrån dem väljs ansats, metod och verktyg. Processdesign handlar om att hantera flödet av aktiviteter över tiden, och processledning innebär att hantera det sociala skeendet under arbetets gång. I regel genomgår processer tre övergripande faser. Den första fasen går ut på att få en bra förståelse för nuläget, det vill säga den situation som aktörerna vill förbättra, i detta fall ett icke hållbart nyttjande av biologiska resurser och biologisk mångfald. I nästa fas måste gruppen komma överens om hur en önskad framtida situation ser ut, mer eller mindre visionärt. I den avslutande fasen identifierar och genomför deltagarna åtgärder som har till syfte att ta sig från nuläget till den önskade situationen. En lärande organisation har förmåga att ta vara på tillfälligheter och nå mål. Den kännetecknas av systemtänkande, det vill säga ett slags helhetssyn som tillåter olika perspektiv och bidrar till att medarbetarna ser sin egen ämneskompetens i ett 30 Processorienterat arbetssätt innebär arbete som bedrivs under längre tid och där små framsteg görs hela tiden. 20

22 större sammanhang 31. Det processorienterade arbetet förutsätter att myndigheten lever efter de principer som karaktäriserar en lärande organisation. Idealet är att ett processorienterat arbetssätt är en del av organisationskulturen och karaktäriserar arbetet i både stort och smått. Tvärsektoriellt arbete en förutsättning Ambitionen att arbeta utifrån ett landskapsperspektiv förutsätter att olika kompetenser tas till vara i ett tvärsektoriellt arbete inom länsstyrelsen och med externa aktörer. Inte minst är det värdefullt att ta vara på erfarenheter av att samverka 32. Att samverka innebär att aktörerna samordnar sina kunskaper, resurser och krafter. Samtidigt ska gruppen komma överens om en gemensam väg framåt och om hur ansvaret ska fördelas i det fortsatta arbetet. Det är viktigt att betona att samverkan inte handlar om att tycka lika eller att göra samma sak, utan om att dra nytta av de skillnader som finns. För att kunna vända olikheter till styrka krävs ärlig avsikt med arbetet och en medveten processdesign. I deltagandeprocesser kan tjänstemän och ämnesexperter lära av lokala aktörer (boende, nyttjare, markägare etcetera) och vice versa. Den kunskap som bidrar till bästa möjliga beslutsunderlag ska användas, oavsett vem som bär på insikten. I samverkansprocesser utvecklas kunskap och lärande gemensamt, och det ger förutsättningar för välgrundade beslut eller beslut som upplevs som välmotiverade. Ambitionen att ta till vara olika kompetenser och att arbeta tvärsektoriellt inom den egna organisationen kan intuitivt framstå som enkel, men erfarenheter visar att inomorganisatorisk samverkan kan vara lika svår, om inte svårare, än samverkan med externa parter. Detta beror på att det ofta finns stora ämnesmässiga, kulturella och administrativa skillnader mellan olika enheter i en organisation. För att dessa olikheter ska vändas till styrka fordras ett internt processorienterat arbetssätt. Inom organisationsforskningen har det konstaterats att de organisationer som är framgångsrika på att samverka internt, det vill säga som kan ta vara på den kompetens som finns samlad inom den egna organisationen, också är mer framgångsrika som externa samverkansparter. Att lyckas i ett tvärsektoriellt arbete inom till exempel länsstyrelsen lägger alltså en god grund för ett framgångsrikt externt arbete, där ännu fler kompetenser och perspektiv möts. I arbetet med landskapsperspektiv kan externa konsulter bidra med sakkunskap. Men när till exempel länsstyrelsen tar ansvar för det praktiska genomförandet, den konkreta processdesignen och processledningen, byggs kunskaper upp internt som är värdefulla framöver. På grund av ökad komplexitet i många naturvårdsfrågor har det blivit allt viktigare för myndigheter att kunna hantera tvärsektoriell samverkan och bedriva ett processorienterat arbete. 31 Flera principer för en lärande organisation är att ha ;a) medarbetare med hög kompetens, b) en medvetenhet om vad organisationen arbetar mot (vision och mission), c) förmåga att skapa lärande team mellan medarbetare, d) starka värderingar 32 Daniels & Walker, 1999; Leeuwis 1999; Wals,

23 Lokalt deltagande ger lokal delaktighet Under de senaste decennierna har lokalt deltagande kommit att betonas i en rad konventioner och politiska propåer med anknytning till naturvård 33. Det beror på att toppstyrda naturvårdsinsatser ofta resulterat i missnöje på lokal nivå. Myndigheter har känt av motstånd när naturvårdsinsatser ska genomföras 34. Delaktighet är också något som betonas i samhällsvetenskaplig forskning om att genomföra politiska mål 35. Öppna beslutsprocesser beskrivs som något som kan bidra till ökad tillit till den offentliga verksamheten, effektivitet i genomförandet och vidgad förståelse för de aktuella frågorna 36. En annan positiv effekt är att besluten blir stabilare när de fattas genom lokalt deltagande som ett resultat av att lokal kunskap integreras med vad vetenskap och expertis rekommenderar 37. Dessutom skapar kommunikativa processer förutsättningar för att parternas åsikter förändras i en riktning som underlättar gemensamma lösningar 38. Begreppen beslutsrum (den öppna diskussionsprocessen) och beslutsmakt (auktoriteten att fatta slutgiltiga avgöranden om mål och åtgärder) betecknar två olika beståndsdelar i en deltagandeprocess. Om deltagandeprocessen utformas som ett beslutsrum är avsikten att samla in lokalbefolkningens åsikter och kunskaper och att skapa lärandeprocesser. Detta ger sedan den eller de personer som har beslutsmakten möjlighet att fatta välgrundade och genomtänkta beslut. Om processen i stället innebär delad beslutsmakt är syftet också att fördjupa demokratin och den lokala förankringen. Då har alla som deltar samma inflytande över vilka beslut som fattas. Frågan om var beslutsmakten ligger avgörs delvis av vad det är för slags beslut som fattas. En samverkansgrupp kan gemensamt diskutera vilka mål och åtgärder de ska prioritera. Gruppen kan också bestämma sig för att genomföra vissa samordnade insatser som att restaurera marker som de själva äger, driva informationskampanjer och arrangera fältvandringar. Om de föreslagna åtgärderna i stället handlar om att förhindra bostadsbyggande, att restaurera en äng på någon annans mark eller att bilda ett nytt naturreservat har gruppen oftast inte mandat att fatta avgörande beslut. Ibland ligger beslutmakten hos kommunala politiker eller enskilda markägare. I vissa fall måste också en särskild myndighetsprocess följas. Graden av inflytande anger hur mycket beslutsmakt de externa aktörerna har i processen. I figur 2 beskrivs fyra grader av deltagande: information (staten förser medborgarna med upplysningar), konsultation (medborgare lämnar synpunkter på förslag) och partnerskap (ömsesidigt och formaliserat samarbete) 39. Den fjärde graden är mobilisering som betecknar att medborgare på egen hand går samman för att genomföra en aktion 40. En sådan aktion kan dock komma till stånd på initiativ eller med stöd av den offentliga sektorn. 33 CBD, 1992; Miljödepartementet, 2004; Nordiska Ministerrådet, 2004; Regeringens skrivelse 2001/02:173; Stenseke, Naturvårdsverket, 2003; Thorell, Lundqvist, Lundqvist, 2004; OECD, 2001a; OECD, 2001b. 37 OECD, 2001a; OECD, 2001b; Wondolleck & Yaffe, 2000; Lundqvist, Lundqvist, OECD, 2001a; OECD, 2001b. 40 Ronnby,