Nick Hornby. Slam. Översättning Marianne Mattsson. Forum

Transkript

1 Nick Hornby Slam Översättning Marianne Mattsson Forum

2 Tidigare utgivning High fidelity 1996 Fever Pitch 1997 Om en pojke 1998 En god människa 2001 Samtal med en ängel (red.) låtar 2003 Fallhöjd 2005 Bokförlaget Forum, Box 70321, Stockholm Engelska originalets titel Slam Copyright Nick Hornby 2007 Citat ur boken Hawk Occupation: Skateboarder Tony Hawk 2001 med tillstånd av HarperCollins Publishers, New York Omslag Penguin Svensk typografi Anders Timrén Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med Bembo 12/14 Tryckt 2008 hos på ISBN

3 Till Lowell och Jesse

4 Tack till Tony Hawk, Pat Hawk, Francesca Dow, Tony Lacey, Joanna Prior, Caroline Dawnay och Amanda Posey

5 1 Det rullade på riktigt bra. Jag skulle säga att det hade hänt i stort sett bara bra grejer i ungefär ett halvår. Till exempel: Morsan gjorde slut med Steve, sin värdelösa sopa till pojkvän. Till exempel: Mrs Gillett, min bildlärare, förde mig åt sidan efter en lektion och frågade om jag hade funderat på att läsa konst och formgivning på college. Till exempel: Plötsligt lärde jag mig två nya skejttrick, efter att ha gjort bort mig offentligt i flera veckor. (Jag antar att ni inte är skejtare allihop, så det är lika bra att jag säger det direkt för att det inte ska uppstå några fruktansvärda missförstånd. Att skejta = att åka skateboard. För det mesta säger vi inte att vi åker skateboard, så det här är absolut enda gången som jag tänker använda det uttrycket. Och om du ändå tror att jag fjantar runt på is får du faktiskt skylla dig själv.) Allt det där, och så hade jag träffat Alicia också. Jag tänkte att du borde få veta något om mig innan jag drar igång om morsan och Alicia och allt det där. Om du visste något om mig skulle du kanske bry dig om en del av de grejerna. Men nu när jag tittar på det jag nyss har 9

6 skrivit ser jag att du redan vet en hel del, eller du bör åtminstone ha kunnat gissa. För det första bör du ha kunnat gissa dig till att min morsa och min farsa inte bor ihop, om du nu inte tror att min farsa är en sådan som inte har något emot att hans fru har pojkvänner. För det är han inte. Du bör ha kunnat gissa dig till att jag skejtar och att mitt bästa skolämne är bild, om du nu inte tror att jag är en sådan som alltid blir förd åt sidan och uppmanad att läsa vidare av varenda lärare i vartenda ämne. Så där så att lärarna faktiskt slåss om mig. Nej, Sam! Glöm formgivning! Läs fysik! Glöm fysik! Det vore en tragedi för mänskligheten om du hoppade av franskan! Och sedan börjar alla puckla på varandra. Visst, säkert. Sådana grejer händer helt klart inte mig. Jag lovar, jag har aldrig någonsin varit upphov till ett lärarslagsmål. Och man behöver inte vara Sherlock Holmes för att fatta att Alicia var en tjej som betydde något för mig. Jag är glad att det finns saker som du inte känner till och inte kan gissa, helt sjuka grejer som såvitt jag vet aldrig har hänt någon enda mer än mig i hela världshistorien. Om du lyckades gissa dig till alltihop av det första lilla stycket skulle jag börja oroa mig för att jag inte är en så otroligt komplicerad och intressant person, ha ha. Det här hände för några år sedan då när det rullade på riktigt bra så jag var femton, skulle snart fylla sexton. Och inte för att låta patetisk, och inte för att jag vill att du ska tycka synd om mig, men det var faktiskt en nyhet för mig att livet kunde vara okej. Det hade aldrig känts så förut, och det har egentligen inte känts så efteråt heller. Jag menar inte att jag hade varit olycklig. Det var mer 10

7 det att det alltid hade varit något knas förut, att det alltid funnits något att oroa sig för. (Och som du kommer att märka har det funnits en hel del att oroa sig för efteråt också, men vi kommer till det.) Till exempel skulle mina föräldrar skiljas, och de bråkade. Eller så var skilsmässan klar, men de fortsatte bråka i alla fall, för de fortsatte bråka långt efter att de hade skilt sig. Eller så gick matten inget vidare jag avskyr matte eller så ville jag bli ihop med någon som inte ville bli ihop med mig Plötsligt, utan att jag märkte det, hade alltihop på något sätt bara klarnat, så där som vädret gör ibland. Och den där sommaren var det som om vi hade mer pengar att röra oss med. Morsan jobbade, och farsan var inte lika sur på henne, vilket betydde att han gav oss det som han borde ha gett oss hela tiden. Du fattar säkert. Det underlättade. Om jag ska berätta den här historien ordentligt, utan att försöka dölja något, då är det en sak jag måste erkänna, för det är viktigt. Så här ligger det till. Jag vet att det låter löjligt, och jag är faktiskt inte sådan egentligen. Jag tror inte på spöken eller reinkarnation eller några knäppa grejer alls. Men det här, det var bara något som började hända och Hur som helst. Nu säger jag det bara och så får du tycka vad du vill. Jag pratar med Tony Hawk och Tony Hawk pratar med mig. Vissa av er, förmodligen samma personer som trodde att jag brukar virvla runt på skridskor, har inte hört talas om Tony Hawk. Okej, jag ska berätta det för er även om jag egentligen inte tycker att det ska behövas. Att inte ha hört talas om Tony Hawk är som att inte ha hört talas om Robbie Williams, eller kanske rent av Tony Blair. Om 11

8 man tänker efter är det ännu värre. För det finns massor av politiker, massor av sångare, hundratals teveprogram. George Bush är säkert ännu mer känd än Tony Blair, och Britney Spears och Kylie är lika kända som Robbie Williams. Men det finns bara en riktig skejtare, och han heter Tony Hawk. Alltså, det finns inte bara en. Men han är definitivt Nummer Ett. Han är skejtarnas J.K. Rowling, skejtarnas Big Mac, ipod, X-Box. Den enda godtagbara ursäkten för att inte känna till TH är som jag ser det att man inte är skejtintresserad. När jag började skejta köpte morsan en Tony Hawkaffisch till mig på Internet. Det är den coolaste present som jag någonsin har fått och då var den ändå inte den dyraste. Och den åkte direkt upp på väggen i mitt rum, och jag liksom vande mig vid att berätta saker för den. I början var det bara skejtsnack jag berättade för Tony om problem som jag hade, eller vilka trick jag hade satt. Jag mer eller mindre sprang till mitt rum och berättade när jag hade klarat min första rock n roll, för jag visste att det skulle betyda mycket mer för Tony Hawk på bild än det skulle göra för en livs levande morsa. Jag dissar inte morsan, men hon har inte en aning. När jag berättade för henne om sådant där försökte hon se entusiastisk ut, men det var egentligen inget som syntes i hennes ögon. Hon bara: Så roligt, jättebra. Men om jag frågade henne vad en rock n roll var för något hade hon inte kunnat svara. Vad tjänade det då till? Men Tony visste. Kanske var det därför morsan köpte affischen åt mig, så att jag skulle ha någon annan att prata med. Han började prata med mig strax efter att jag hade läst ut hans bok, Hawk Occupation: Skateboarder. Jag visste i 12

9 stort sett hur han lät, och jag visste lite av vad han skulle säga. Ärligt talat visste jag mer eller mindre allt som han skulle säga när han pratade med mig, för det var hämtat från hans bok. Jag hade läst den fyrtio eller femtio gånger när vi började prata med varandra, och jag har läst den några gånger till efter det. Som jag ser det är det den bästa bok som någonsin har skrivits, och inte bara om man är skejtare. Alla borde läsa den, för även om man inte gillar att skejta kan man lära sig något av den. Tony Hawk har haft sina toppar och dalar och han har gått igenom saker, precis som vilken politiker eller musiker eller såpastjärna som helst. Eftersom jag hade läst den fyrtio eller femtio gånger kunde jag den i stort sett utantill. När jag berättade om rock n roll-tricken sa han till exempel: De är inte särskilt svåra. Men de lägger grunden till maximal balans och brädkontroll i ramp. Snyggt jobbat, grabben! Det där med att han sa: Snyggt jobbat, grabben! var riktigt samtal, om du fattar. Det var nytt. Jag hittade på det. Men resten var ord som han hade använt förut, mer eller mindre. Okej, inte mer eller mindre, utan exakt. På sätt och vis önskade jag att jag inte hade känt till boken så bra, för då kunde jag ha hoppat över meningen: De är inte särskilt svåra. Det var inte vad jag ville höra efter att ha hållit på i typ ett halvår för att få till dem. Jag önskar att han bara hade sagt: Snyggt! De lägger grunden till maximal balans och brädkontroll! Men det hade inte varit ärligt att hoppa över De är inte särskilt svåra. När man tänker på Tony Hawk som pratar om rock n roll-trick hör man honom säga: De är inte särskilt svåra. Det gör i alla fall jag. Det är bara så det är. Man kan inte skriva om historien, eller hoppa över saker som det passar en. 13

10 Efter ett tag började jag prata med Tony Hawk om annat också om skolan, morsan, Alicia, sådana saker, och jag märkte att han hade något att säga även då. Orden var fortfarande hämtade från hans bok, men boken handlar om hans liv och inte bara om skejtande, så inte allt han säger handlar om sacktaps och shoveits. Om jag till exempel berättade för honom att jag hade fått ett utbrott mot morsan av ingen orsak alls, då kunde han säga: Jag betedde mig som en barnunge. Jag fattar inte att mina föräldrar inte surrade fast mig med isoleringstejp, körde in en strumpa i munnen på mig och slängde in mig i ett hörn. Och när jag berättade för honom om något stort slagsmål på skolan sa han: Jag hamnade aldrig i bråk, för jag var lycklig med Cindy. Cindy var hans flickvän på den tiden. Ärligt talat var inte allt som Tony Hawk sa till särskilt stor hjälp, men det var inte hans fel. Om det inte fanns något i boken som passade exakt, då försökte jag få meningarna att stämma in så gott jag kunde. Och det otroliga var att när man väl hade fått dem att passa, då var det som om de alltid stämde in sedan, om man tänkte på det han sagt tillräckligt länge. Från och med nu skriver jag förresten TH i stället för Tony Hawk, för det är så jag kallar honom. De flesta kallar honom Birdman, och det beror väl på att han har ett fågelnamn, men det låter lite för amerikanskt för mig. Och förresten är folk här omkring rena fårskocken och de tror att Thierry Henry är den enda idrottsman vars initialer är TH. Det är han faktiskt inte, och jag gillar att jäklas med dem. Bokstäverna TH känns som min egen hemliga kod. Anledningen till att jag nämner mina samtal med TH är att jag minns att jag berättade för honom att det rul- 14

11 lade på ganska bra. Det var soligt, och nästan hela dagen hade jag varit nere i Grind City, vilket som du kanske eller kanske inte vet är en skejtpark en kort bussresa hemifrån mig. Du vet förstås inte att skejtparken ligger en kort bussresa hemifrån mig, eftersom du inte vet var jag bor, men om du är cool, eller om du känner någon som är cool, är det möjligt att du har hört talas om den. Hur som helst gick Alicia och jag på bio den kvällen, och det var kanske tredje eller fjärde gången vi var ute, och jag var ordentligt intresserad av henne. Och när jag kom hem satt morsan och tittade på en dvd-film med sin kompis Paula, och hon verkade på gott humör, tyckte jag, även om det kanske bara var som jag inbillade mig. Kanske var det jag som var på gott humör för att hon tittade på en film med Paula och inte med Steve, den värdelösa sopan till pojkvän. Hur var filmen? frågade morsan. Jodå, bra, sa jag. Såg du något av den? sa Paula och jag gick bara in till mig, för jag ville inte ha den sortens samtal med henne. Och jag satte mig på sängen och jag såg på TH och jag sa: Det är faktiskt inte så illa. Och han sa: Livet leker. Vi flyttade in i ett nytt, större hus som låg vid en lagun nära stranden och hade en grind, vilket var viktigast av allt. Som jag sa förut får man inte allt som TH kläcker ur sig att gå ihop. Det är inte hans fel. Det är bara det att boken inte är tillräckligt lång. Jag önskar att den var miljoner sidor lång, a) för då skulle jag nog inte ha läst ut den än och b) för då skulle han ha något att säga om allt. Och jag berättade för TH om dagen vid Grind City, 15

12 och tricken jag hade jobbat på, och sedan berättade jag för honom om grejer som jag i vanliga fall inte bryr mig om att ta upp med honom. Jag berättade en del saker för honom om Alicia, och om hur det var med morsan, och att Paula satt på Steves gamla plats. Han hade inte så mycket att tillföra där, men av någon anledning fick jag för mig att han var intresserad. Låter det helt sjukt? Det gör det säkert, men jag bryr mig faktiskt inte. Vem pratar inte med någon i skallen? Vem pratar inte med Gud, eller ett husdjur, eller någon de älskar som har dött, eller kanske bara för sig själva? TH Han var inte jag. Men han var den jag ville vara, så därmed var han den bästa versionen av mig, och det kan inte vara någon nackdel att den bästa versionen av en själv sitter på sovrumsväggen och håller koll. Det känns som om man inte vill göra sig själv besviken. Hur som helst, jag säger bara att det var ett tag kanske var det en dag, kanske några dagar, jag minns inte nu när allt verkade ha lugnat sig. Och självklart var det dags att gå och sabba allt. 16

13 2 Några saker till innan vi fortsätter. Först av allt var morsan trettiotvå år gammal vid den tiden jag pratar om. Hon är tre år äldre än David Beckham, ett år äldre än Robbie Williams, fyra år yngre än Jennifer Aniston. Hon kan alla datumen. Om du vill kan hon ge dig en mycket längre lista. Den innehåller i och för sig inte några riktigt unga människor. Hon säger aldrig: Jag är fjorton år äldre än Joss Stone eller något sådant. Hon känner bara till folk i hennes egen ålder som ser bra ut. Ett tag gick det inte riktigt in att hon inte var gammal nog för att vara mamma till en femtonårig kille, men framför allt det senaste året har det börjat kännas lite konstigt. För det första har jag växt ungefär en decimeter på längden, så allt fler verkar tro att hon är min moster eller rent av min syster. Och dessutom Det är inte lätt att säga det där. Jag gör så här i stället. Jag upprepar ett samtal som jag hade med Rabbit, en kille jag känner genom skejtandet. Han är typ två år äldre än jag, och han brukar också vara på Grind City, och det händer att vi träffas vid busshållplatsen med brädorna, eller vid The Bowl, som är det andra stället där vi brukar skejta när vi inte orkar 17

14 åka till Grind City. The Bowl är en betongdamm som var tänkt att muntra upp hyreshusen runt hörnan, men det finns inget vatten i den längre eftersom de blev rädda att någon unge skulle drunkna. Om du frågar mig borde de ha varit rädda att någon unge skulle dricka ur den, för folk brukade pissa där på väg hem från puben och allt möjligt. Den är torrlagd nu, så om du letar efter något ställe för att skejta och du bara har runt en halvtimme, då är den perfekt. Vi är tre stycken som jämt brukar vara där jag, Rabbit och Rubbish, som inte direkt kan skejta, vilket är skälet till att han heter Rubbish, men som åtminstone kan snacka. Om du vill lära dig något om skejtande ska du kolla in Rabbit. Om du vill föra ett samtal som inte är helt sinnessjukt ska du prata med Rubbish. I en perfekt värld skulle det finnas någon med Rabbits talang och Rubbishs hjärna, men som du vet lever vi inte i en perfekt värld. Det var alltså en kväll när jag åkte nere vid The Bowl, och Rabbit var där och Rabbit är som jag sa inte något ljushuvud, men ändå. Så här sa han. Yo, Sam, sa han. Har jag sagt att jag heter Sam? Hur som helst, nu vet du det. Läget? Allt väl, mannen? Okej. Schyst. Jo, Sam. Nu vet jag vad jag tänkte fråga dig. Du vet din morsa? Du fattar varför jag sa att Rabbit är korkad. Ja, sa jag till honom. Jag kände till min morsa. Är hon ihop med någon just nu? Min morsa? 18

15 Ja. Varför undrar du om min morsa är ihop med någon just nu? frågade jag honom. Bry dig inte om det du, sa han. Och han rodnade. Jag trodde inte mina öron. Ville Rabbit bli ihop med min morsa! Plötsligt såg jag framför mig hur jag kom upp i lägenheten och de två satt hopkurade i soffan framför en dvd-film, och jag kunde inte låta bli att flina. Min morsa hade inte världens bästa smak när det gällde killar, men så dum var hon ändå inte. Vad är det som är så kul? sa Rabbit. Nej, nej, inget. Men Hur gammal tror du att min morsa är? Hur gammal hon är? Inte vet jag. Gissa. Han tittade upp i himlen, som om han försökte se henne där uppe. Tjugotre? Tjugofyra? Nu skrattade jag inte. Rabbit var en sådan träskalle att det liksom inte gick att skratta bort. Okej, sa jag. Jag ska ge dig en ledtråd. Hur gammal är jag? Du? Han såg inte kopplingen. Ja, jag. Inte vet jag. Okej. Jag är femton. Och? Än sen? Alltså. Säg att hon var tjugo när hon fick mig. Jag tänkte inte säga hur gammal hon faktiskt var. Det var kanske inte tillräckligt gammalt för att få honom att lägga av. 19

16 Visst. Plötsligt fattade han. Nu fattar jag. Hon är din morsa ju. Jag tänkte inte. Jag menar, jag visste att hon var din morsa, men jag räknade inte efter, du vet, i huvudet Fan, berätta inte för henne att jag frågade, okej? Varför inte? Hon skulle bli smickrad. Visst, men du vet. Trettiofem. Hon är antagligen lite desperat. Och jag vill inte hålla ihop med en brud på trettiofem. Jag ryckte på axlarna. Okej. Och sedan var det inte mer med det. Men du fattar vad jag menar. Rabbit är inte den ende. Mina andra kompisar skulle aldrig säga något, men det märks när de pratar med henne att de tycker att hon är okej. Själv kan jag inte se det, men det kan man ju i och för sig aldrig när det handlar om någon som man är släkt med, eller hur? Men vad jag tycker spelar ingen roll. Grejen är att jag har en trettiotvåårig morsa som folk folk i min ålder tänder på. Det här är det andra jag ville säga. Historien om min familj är såvitt jag kan se alltid samma historia som upprepas gång på gång. Någon min morsa, min farsa, min morfar tänker att han eller hon ska göra bra ifrån sig i skolan, och sedan börja på college kanske, och sedan tjäna högvis med pengar. Men i stället gör han eller hon något knas och får tillbringa resten av livet med att försöka gottgöra alla misstag som han eller hon har begått. Ibland kan det verka som om barn alltid gör bättre ifrån sig än sina föräldrar. Du vet någons farsa var typ kolgruvearbetare, men hans son får börja spela för ett Premiership-lag eller vinner Idol eller uppfinner Internet. Sådana historier gör att det känns som om hela världen är på uppgång. Men i vår familj ser folk alltid till att dratta på ändan på första 20

17 trappsteget. Faktum är att de för det mesta inte ens hittar trappan. Man vinner inget pris för att man gissar vilket misstag som min trettiotvååriga morsa begick, och det samma gäller min trettiotreårige farsa. Morfar begick misstaget att tro att han skulle bli fotbollsspelare. Det var så han skulle tjäna högvis med pengar. Han blev erbjuden en juniorlagsplats i Queen s Park Rangers, på den tiden när Rangers var bra. Alltså hoppade han av skolan och skrev på kontraktet, och han höll i några år. Nu för tiden ser de till att grabbarna går ut skolan, säger han, så att de har något att falla tillbaka på om de inte klarar det. De såg inte till att han gjorde något, och vid arton års ålder fick han kicken, utan färdigheter och utan utbildning. Morsan menar att hon hade kunnat börja på universitetet, men i stället blev det så att hon gifte sig strax före sin sjuttonårsdag. Alla trodde att jag skulle röra till det med skejtandet, och jag försökte tala om för dem att det inte fanns något jag kunde röra till. Tony Hawk blev proffs när han var fjorton, men inte ens i Kalifornien kunde han tjäna några pengar på det i början. Hur skulle jag kunna bli proffs i Islington? Vem skulle betala mig? Och varför? Då slutade de oroa sig för den saken och började oroa sig för skolan i stället. Jag visste hur mycket det betydde för dem. Det betydde rätt mycket för mig också. Jag ville bli den första i släktens historia som gick ut skolan med en examen. (Morsan tog examen efter att hon hade slutat skolan, men det berodde på att hon fått hoppa av för att få mig.) Jag skulle bli den som bröt mönstret. Mrs Gillett som frågade mig om jag hade funderat på att läsa konst och formgiv- 21

18 ning Det var en stor grej. Jag gick raka vägen hem och berättade det för morsan. Nu önskar jag att jag hade hållit det för mig själv. Alicia gick inte i min skola. Det gillade jag. Jag har varit ihop med sådana från skolan förut, och ibland verkar det barnsligt. De skriver lappar till en, och även om de inte går i samma klass som man själv springer man ihop med dem typ femtio gånger om dagen. Man tröttnar på dem nästan innan man har kommit någonvart, i stort sett. Alicia gick på St Mary and St Michael och jag tyckte att det var kul att höra talas om lärare jag inte kände till och skolkompisar jag aldrig skulle träffa. Det kändes som om vi hade mer att prata om. Det blir trist i längden att vara ihop med någon som känner till varenda finne i Darren Holmes ansikte. Alicias mamma kände min morsa från stadsdelsförvaltningen. Morsan jobbar där, och Alicias mamma är stadsdelsdirektör, vilket är som att vara premiärminister med den skillnaden att man inte styr över hela landet. Man styr bara över en liten bit av Islington. Eller Hackney eller något. Ärligt talat är det rätt meningslöst. Man fäller inga bomber över Usama bin Ladin eller något i den stilen. Man bara pratar om hur man ska få fler tonåringar att besöka biblioteket, och det var då morsan träffade Alicias mamma. Hur som helst var det Alicias mammas födelsedag och hon skulle ha fest och hon frågade om morsan ville komma. Och hon frågade dessutom morsan om hon inte kunde ta med mig. Enligt morsan hade Alicia sagt att hon skulle vilja träffa mig. Jag trodde henne inte. Vem säger en sådan sak? Inte jag. Och inte Alicia heller, kan jag säga nu när jag känner henne. Jag skulle vilja träffa TH, och 22

19 Alicia skulle vilja träffa, inte vet jag, Kate Moss eller Kate Winslet eller någon annan känd tjej med snygga kläder. Men man går inte runt och säger att man skulle vilja träffa sonen till någon som ens morsa känner från möten i stadsdelsnämnden. Om du frågar mig ville Alicias mamma hitta kompisar åt henne. Eller hon ville åtminstone hitta kompisar, eller rent av en pojkvän, som hon godkände. Visst, det gick ju jättebra. Jag vet egentligen inte varför jag gick dit när jag tänker efter. Förresten är det inte riktigt sant. Jag gick dit för att jag sa till morsan att jag inte ville gå och att jag inte ville träffa någon tjej som hon gillade. Och morsan sa: Det vill du visst, tro mig. Och hon var superallvarlig när hon sa det, något som förvånade mig. Jag såg på henne. Hur vet du det? För att jag har träffat henne. Och du tror att hon är någon som jag skulle gilla? Såvitt jag kan se är hon någon som alla killar gillar. Du menar att hon är en vandringspokal? Sam! Förlåt. Men det var så det lät. Det var precis det jag inte sa. Jag uttryckte mig väldigt försiktigt. Jag sa att alla killar gillar henne. Jag sa inte att hon gillar alla killar. Fattar du skillnaden? Morsan brukar tycka att jag är sexist, så jag försöker tänka mig för inte bara när hon är med, utan i alla sammanhang. Det verkar göra skillnad för vissa tjejer. Om man säger något som inte är sexistiskt till rätt sorts tjej gillar hon en mer. Låt säga att en polare går på om hur tjejer är korkade och man själv säger: Inte alla tjejer är 23

20 korkade, då kan det vara ett plus. Men självklart måste det finnas tjejer med som lyssnar. I annat fall är det bortkastad tid. Morsan hade rätt. Hon hade inte sagt att Alicia var en vandringspokal. Hon hade bara beskrivit Alicia som läcker, och det är en annan sak, eller hur? Jag avskyr att hon kan se så rakt igenom mig. Hur som helst blev jag intresserad. Att höra morsan beskriva någon som läcker Det gjorde det på något sätt officiellt. Jag ville verkligen ta reda på hur någon som var officiellt läcker såg ut. Det betydde fortfarande inte att jag ville prata med henne. Däremot ville jag titta. Jag var inte intresserad av en flickvän, trodde jag åtminstone. Jag hade inte varit ihop med någon tjej längre tid än sju veckor, och ungefär tre av de sju räknades inte, eftersom vi egentligen aldrig sågs. Jag ville dumpa henne, och hon ville dumpa mig, så vi undvek varandra. På det sättet höll vi oss icke-dumpade. Annars har det bara varit några veckor här och tre veckor där. Jag visste att jag skulle bli tvungen att anstränga mig mer längre fram, men jag tänkte att jag var lyckligare ute på brädan med Rabbit än inne på ett McDonald s där jag skulle sitta och inte ha något att säga till någon jag inte kände särskilt väl. Morsan klädde upp sig för festen, och hon såg rätt bra ut. Hon hade på sig en svart klänning och lite smink, och det märktes att hon ansträngde sig. Vad sägs? sa hon. Visst. Okej. Är det helt okej eller rätt okej? Lite bättre än rätt okej. Inte riktigt lika bra som riktigt bra. 24

21 Men hon såg på mig att jag skämtade, så hon bara viftade till mig vid örat. Lagom uppklätt? Jag visste vad hon menade, men jag gjorde en grimas som om hon precis hade sagt något på japanska, och hon suckade. Det är en femtioårsfest, sa hon. Kommer jag att smälta in? Eller ser det fel ut? Femtioårsfest? Ja. Är hon femtio? Ja. Herrejävlar. Hur gammal är hennes dotter i så fall? Trettio eller något? Varför skulle jag vilja hänga med en trettioåring? Sexton. Det har jag ju redan sagt. Det är normalt. Man skaffar barn när man är trettiofyra, vilket är vad jag borde ha gjort, och när hon är sexton är man själv femtio. Då var hon äldre än vad du är nu när hon fick den här tjejen. Alicia. Ja. Och som jag sa är det inte alls konstigt. Det är normalt. Jag är glad att du inte är femtio. Varför det? Vad spelar det dig för roll? Hon hade rätt. Det spelade mig ingen större roll alls. Jag kommer att vara trettiotre på din femtioårsdag. Och? Jag kommer att kunna supa mig full. Och du kommer inte att kunna säga något. Det är det bästa argument som jag har hört för att skaffa barn när man är sexton. Faktum är att det är det 25

22 enda argument som jag har hört för att skaffa barn när man är sexton. Jag tyckte inte om när hon sa så där. Det kändes alltid som om det var mitt fel på någon vänster. Som om jag hade tutat i henne att jag ville komma ut arton år för tidigt. Det är det som är grejen med att vara en oönskad graviditet, vilket är vad jag var, så är det bara. Man måste alltid påminna sig själv att det var deras idé och inte ens egen.