ISBN Tomas Antila och Anders Häger Jönson, 2013 Omslag: Karl Aulin Korrläsning: Emelie Friberg

Transkript

1

2 ISBN Tomas Antila och Anders Häger Jönson, 2013 Omslag: Karl Aulin Korrläsning: Emelie Friberg

3 Månsommar Tomas Antila Anders Häger Jönson La Vida Locash

4 ETT Flickan stirrade upp mot Månen. Hon var väldigt långt hemifrån. Månen såg så liten ut från Jorden, men om man koncentrerade sig kunde man urskilja de områden som var bebodda. Hon sträckte ut ena handen mot Månen. Så nära, men ändå så långt borta. Nästan så att man kunde ta på den, men bara nästan. Den andra handen höll hon hårt om sin pappas. Det var första gången hon var på Jorden. De var på ett nöjesfält. Ljusen omkring henne var nästan bländande. Det är ett fint nöjesfält, men man märker att det är gammalt, tänkte flickan. Attraktionerna var inte så avancerade som på Månen - de hade ju inte lika låg gravitation här. Eftersom det här nöjesfältet låg mitt i en stad fick de inte heller bygga lika stora berg- och dalbanor. Fast själv var hon ändå för liten för att åka de flesta karusellerna. En plötslig känsla slog henne. Hon vände sig om och såg en uråldrig karusell, men det var som att hon redan hade vänt sig om och sett karusellen innan hon verkligen gjorde det - en märklig känsla av att hon redan visste 4

5 vad hon skulle se innan hon såg det. Karusellen var flera hundra år gammal och man fick inte åka i den längre. Den var mest till för att visa vad man hade för sorts karuseller när nöjesfältet först invigdes, för stämningens skull. Karusellen gjorde flickan nyfiken. Hon drog sin pappa med sig och gick mot den. Musiken från karusellen lät som om den kom från ett blåsinstrument. Karusellen var dekorerad med färgglada glödlampor och bestod av ett tiotal djur som man kunde sitta på. Djuren snurrade runt och runt. Flickan tittade på de snurrande djuren tills hon fick ont i huvudet och kände sig svag i benen. Till slut tittade hon mot sin pappa med en frågande melankoli i sitt ansikte. Han log ett varmt leende mot henne och sa: Det är okej, min älskling. Låt det bara komma till dig. Något stort kommer att hända. Flickan fortsatte att titta på karusellen. Runt och runt snurrade den, för evigt utan stopp. Det var som om djuren jagade varandra. Men vem jagade vem? Med ena handen kramade hon en berlock som hon hade i fickan. Den var hennes snuttefilt och den gav henne trygghet. Hon tog upp den ur fickan utan att riktigt tänka på det. Plötsligt fick hon en mycket obehaglig känsla i bröstet, när hon såg djuren som jagade varandra. Vem skulle fånga vem? Vad skulle hända om tigern hann ifatt elefanten? Hon kramade berlocken så hårt att det nästan gjorde ont i handen. Sedan slogs hon av en märklig tanke. Om karusellen stannade skulle inget djur behöva bli jagat. Allting kändes med ens lite bättre, men tanken både skrämde henne och gjorde henne uppspelt. Hon visste att det 5

6 var hon som skulle få karusellen att stanna. Till slut gick flickan iväg med sin pappa för att köpa sockervadd. Hon förstod inte var hon fått sina underliga tankar ifrån, men nu var de över för den här gången. Det rosa fluffet smälte i munnen. 6

7 TVÅ Vägen hem från nöjesfältet var kvav och högljudd. Felix tyckte inte om det. Till råga på allt var han tvungen att stå upp på den trånga bussen. Svetten rann ner över pannan och satte sig i det korpsvarta håret som täckte den. När han fick sin första lön skulle han nog klippa sig. Han hade hoppats att den långa luggen skulle ge honom en coolt androgyn look, men nu såg håret bara ovårdat ut. Dessutom var den svettiga bussresan hem bara toppen av isberget. När han var yngre hade han tänkt att det skulle vara ett drömjobb att jobba på nöjesfält, men i verkligheten var det nästan lika jobbigt som hans andra extrajobb i en matbutik. Väl hemma i studentrummet satte Felix sig ner framför datorn och funderade över dagen. När han var liten, kanske åtta år, och hans familj var på besök i Stockholm hade han hittat en berlock på nöjesfältet - en berlock som spelade en melodi. Han visste inte riktigt varför, men han hade varit säker på att den var från Månen. Han mindes precis var han hittat den, och nu när han fått jobb på samma nöjesfält kunde han inte låta bli att stanna till en stund och vidröra marken varje gång han passerade platsen. Han visste att det var löjligt, men han ville tillbaka till känslan från den dagen. 7

8 Det hade grämt honom något enormt att han tappat bort berlocken någon gång under tonåren. Den var förmodligen bara billigt skräp, men för honom symboliserade den någonting viktigt - någonting som både ingav hopp och fyllde honom med en bitterljuv distans. Han hade varit runt i varenda affär i stan, men inte hittat något liknande. Felix kollade på klockan. Snart kvart över nio. Imorgon skulle han jobba på matbutiken igen och han kände redan hur det började ge honom ångest. Fan, tänkte han. Fan, fan, fan, fan, fan. Felix var tvungen att fånga kvällen och göra något konstruktivt av den. Han öppnade datorns musikprogram. Kanske kunde han omvandla dagens tröstlösa letande till en melodi? Han började med att lägga trummor. Felix hade två mål i livet. Det första var att någon gång besöka Månen. Det andra var att bli musikproducent och dj. Mål ett var inte särskilt enkelt. Ända sedan han var liten och via Internet snubblat över Månens speciella musik, tv-serier och filmer hade han känt sig dragen dit. Ju större hans intresse blev, desto mer utestängd kände han sig från sin omgivning i uppväxtens Hallstahammar. Månen var inget man brydde sig särskilt mycket om i en svensk småstad, och det enda hans pappa visste om de där rymdnissarna var att de var bra på teknik. Via nätet hade Felix lärt känna ungdomar med liknande intressen. De flesta bodde i Stockholm och han hade flyttat dit efter studenten för att plugga strökurser på universitetet, mest för att komma bort från Hallstahammar. De flesta av hans Stockholmskompisar hade dock fått andra intressen med tiden och efter ett och halvt år i Stockholm började även den staden kännas tråkig. Felix kärlek till Månens populärkultur hade aldrig slocknat - den 8

9 hade tvärtom blivit allt starkare med tiden. Ibland kändes det som om det var allt han hade. Han tillbringade alla lediga timmar framför datorn och läste musik-, mode- och skvallerbloggar från Månen. När han efter en femtimmarssession framför datorn brukade ta en promenad runt närområdet i Stockholmsförorten behövde han ta några andetag i den svala luften för att bekräfta att han fortfarande var på Jorden. På Månen var luften torr, hade han läst. Felix huvud befann sig någon helt annanstans. Han tittade upp mot Månen. Den var så nära men ändå så långt borta. Från det här perspektivet rymdes den mellan hans tumme och pekfinger. För att komma till Månen behövde man dock pengar, tålamod och kanske en gnutta tur. En gång i tiden hade Månen välkomnat alla med öppna armar. Människor som inte var välkomna på Jorden - som fattiga, illegala invandrare, förföljda minoriteter och barn till gästarbetare - hade emigrerat dit för det farliga arbetet att göra Månen redo för den stora kolonisation som var oundviklig. Jorden höll på att ge upp. Miljökatastroferna avlöste varandra. Hela mänskligheten skulle inom en snar framtid behöva en ny plats att leva på. Men när ny teknik gjorde Jordens miljösituation stabilare blev kolonisationsprojektet alltmer lågprioriterat. Månen hade under projektets gång fått miljontals nya invånare som bodde i grottor och bunkrar. De som hade råd bodde på någon av de stora rymdstationerna som byggdes i jordens omloppsbana. Månens nya befolkning kände dock inget behov av att flytta tillbaka, trots att Jorden nu var räddad. Flytta tillbaka till vad? På Jorden 9

10 hade de ju blivit förföljda och setts som smuts. Ett teknologiskt framsteg som lett till att man hade lärt sig att bygga jättelika glaskupoler som var tillräckligt starka för att stå emot meteoriter förändrade allt. Plötsligt kunde man börja bygga på ytan, och när teknologin som gjorde konstgjord gravitation möjlig kom började Månen mer och mer likna sin systerplanet Jorden. Befolkningen mångdubblades snabbt och snart utvecklades Jordens satellit till en helt ny världsdel med sin egen ekonomi. En världsdel som såg sig som en del av Jordens gemenskap, men vars befolkning aldrig glömde sin historia och varför de hade fått lov att lämna Jorden. Nuförtiden var man tvungen att ansöka om visum för att ens få turista på Månen, och när man väl hade varit där fick man inte komma tillbaka förrän tidigast ett år senare. Deras immigrationspolitik var hårdare än i något land på Jorden. Att besöka Månen var dyrt och svårt. Just nu gick det inte så bra med Felix musikdrömmar heller. Han tyckte att melodin bara blev töntig och trummorna lät gamla. Det var kvavt i rummet också. Han öppnade fönstret, men den varma majnatten hjälpte inte särskilt mycket. Det var fullmåne och just nu kändes den lika långt bort som hans musikkarriär. Felix tankar avbröts av ett hastigt knackande på dörren. Vem fan...? Felix, sa en mansröst. Felix öppnade dörren. Där stod hans släkting Åge iklädd militärgrön oljerock, gråspräcklig T-shirt och bruna chinos. Hans gråa hår var trimmat till två centimeters stubb. 10

11 Hej Åge... Åge gav honom ett starkt och klassiskt manligt handslag. Det mesta med Åge var både klassiskt och manligt. Vilken tur att du är hemma. Jag tänkte ringa, men eftersom jag var i närheten tänkte jag att jag kunde komma förbi. Får jag komma in? Öh, javisst, svarade Felix och undrade vad Åge hade druckit. Åge var gift med Claudia, Felix farfars kusins barnbarn. De var med andra ord inte särskilt nära besläktade och Felix mindes honom mest från släktträffar. Åge var släktens kändis. Efter en karriär som yrkesmilitär hade han blivit expert på vad han kallade machomat. Han gav ut kokböcker och var programledare för dokumentärserier där han åkte runt i världen och provade exotisk och farlig mat. Han åt blåsfisk i Japan och kackerlackor bland infödingar på Borneo. Tv-programmen var eftermiddags-tv som gick på lågbudgetkanaler och kokböckerna sålde inte i några stora upplagor. Trots det hade Åge ett starkt personligt varumärke och en Åge Slettemark -man var ett samtidsbegrepp: en machoäventyrare av skrävligaste sort. Själv såg han sig fortfarande som en soldat, men nu i kulinarisk tjänst. I media sågs han dock mest som ett skämt. Åge bodde också i Stockholm och det hände att de träffade på varandra på stan, men att han kom förbi på besök på natten hade aldrig hänt förut. Det kändes nästan surrealistiskt. Varför hade han inte ringt innan? Felix blev rädd att det hade hänt någonting med familjen. Felix, Felix, Felix... Du är ju intresserad av Månen. Vill du följa med mig dit? 11

12 Ursäkta? frågade Felix. Situationen blev mer konstig för varje sekund. Åka med, sa Åge, till Månen. Jag ska åka till Månen och undrar om du vill följa med. Öh, ja, svarade Felix med en röst som skulle indikera att han var med på skämtet. Klart jag vill. Åge fick något seriöst i blicken. Han spände ögonen i Felix. Åge hade alltid ett allvarligt röstläge som gjorde Felix osäker, men nu var hans röst extra officiell. Jag vill att du ska veta att jag menar största allvar med detta, sa Åge. Jag ska dit och utföra ett uppdrag och behöver en kompanjon... som känner till Månen. Det började gå upp för Felix att det här inte var ett skämt. Men det var fortfarande för bra för att vara sant. Åka till Månen?! Så, sa Felix, vad är det för uppdrag du ska göra? Åge mötte återigen Felix blick. Felix såg att under den koncentrerade ytan var Åges ögon trötta. Som om han hade varit uppe i ett dygn i sträck. Rädda Jorden. 12

13 TRE Känslan att det här faktiskt var på riktigt blev allt starkare för varje sekund som gick. Taxin som hade väntat utanför Felix lägenhet hade haft taxametern igång. Felix kanske inte kände Åge särskilt väl, men han visste att han var för snål för sådana fasoner. Bilen körde genom stan och stannade framför en anonym byggnad. Felix hann läsa regeringsbyggnad på en metallskylt utanför innan de gick in. I lobbyn väntade en vakt på dem och de blev eskorterade till ett konferensrum. Åges seriösa och allvarliga min hade bytts ut mot ett skadeglatt flin. Det här var hans rätta element, förstod Felix. Jag är förvånad. Du kunde faktiskt hämta honom inom en halvtimme, sa en medelålders kvinna längst bort vid bordet. Hon hade ljusgrå businessdräkt och ett koncentrerat ansiktsuttryck. Det sårar mig, Monica, sa Åge, att du ens tvivlade. Min specialitet är just att finna personer. Det var ett anonymt konferensrum med vita väggar. Utöver Felix, Åge, vakten och kvinnan var det bara en annan person i rummet - en spinkig ung man i glasögon, yvigt rött hår och vit labbrock. 13

14 Felix granskade sällskapet. Han hajade till när han insåg vem kvinnan var. Det var Sveriges utrikesminister. Är du Monica Fahlström? frågade han chockerat. Och du är Felix Wo, förstår jag? sa Monica. D-det stämmer, stammade Felix fram. Vad har Åge berättat för dig? frågade Monica. Om... uppdraget. Eh... svarade Felix. Inget alls, faktiskt. Vi ska till Månen? Monica tittade på Åge. Han besvarade blicken med ett leende som tycktes säga att han självklart inte skulle avslöja några hemligheter. Det stämmer, sa Monica. Vi behöver någon som kan Månen. Men jag förstår inte, sa Felix. Bevisligen är något stort på gång, men varför inte fråga någon som verkligen känner till Månen? Han kämpade för att få fram ord som skulle passa ett politiskt sammanhang. Vi tar det sedan, sa Monica. Berätta mer om dina kunskaper om Månen. Försök sälja in dig själv på resan. Jag... började Felix. Han kollade på Åge. Åge log och nickade åt honom. Jag kan väldigt mycket om modern musik på Månen, eller egentligen all populärkultur. Men jag kan även en del om Månens historia och dess geografi. Jag kan alla coola ställen att vara på i Luna City. Jag kan faktiskt nästan varenda stadsdel i Luna. Jag är nog den som kan mest om Månen utan att någonsin ha varit där. Felix försökte ljuga med trovärdighet. Så mycket om Månens geografi kunde han ju faktiskt inte. Vi behöver någon med koll på Månen som kan hjälpa Åge på hans uppdrag, sa Monica. Men han skriver en bok om Månens maträtter. Inte om Månens musik. 14

15 J-jag... stammade Felix fram. Skulle han missa sin chans att åka till Månen? Jag kan lite om Månens mat också. Fast bara lite. Deras matkultur består till stor del av olika jordminoriteters matkulturer som har blandats och uppdateras. Shishyaki är nog deras mest kända rätt! Felix pratade som om han höll ett föredrag i skolan. Det är lugnt, grabben, svarade Monica. Dina kunskaper duger. Du ska få reda på varför du verkligen är här. Känner du till ordet terrorbalans? frågade den unga mannen i rött hår. Hans röst var irriterande gäll, som om han fastnat i målbrottet. Åh, jag heter Horace förresten. Men du kan kalla mig IQ. Det är när två sidor är lika starka, eller? svarade Felix blygt. Hans enorma informationstörst hade gjort honom rätt allmänbildad, även om han ibland tvivlade på sin kunskap om annat än musik och Internet. Precis! svarade IQ. Låt mig förklara. Begreppet myntades under tiden efter andra världskriget. Det syftade på spänningen mellan USA och nuvarande Ryssland som på den tiden kallades Sovjetunionen. Båda länderna hade massvis med massförstörelsevapen som hotade att förgöra det andra landet. För att få ett övertag byggde länderna ständigt nya bomber. Om något land skulle få ett mäktigare vapen än det andra skulle det kunna vinna ett möjligt krig och terrorbalansen skulle brytas, men båda länderna var lika starka och terrorbalansen behölls. Kriget uteblev. Jaha, okej, sa Felix. Men vad har det här med Månen att göra? Starta filmen, Horace, sa Monica. Den medelålders mannen på den gryniga mobilfilmen hade mörkbrun hy, grått hår och helskägg. Trots att han var ledigt klädd i ljusbrun manchester- 15

16 kavaj och röd polotröja såg han verkligen ut som en vetenskapsman. Den här filmen är inspelad på ett hemligt forskningsseminarium, sa IQ. Kolla noga nu! Kameran filmade en stor kraftgenerator som gav ström till någonting som såg ut som en antenn. Det lät väldigt mycket från generatorn, så när vetenskapsmannen avfyrade pistolskott mot antennen hördes inte skotten. Plötsligt gick filmklippet i slow motion och Felix la märke till någonting chockerande. V... v... vänta lite! utbrast han. Spola tillbaka. Det var sant. Pistolskotten studsade undan som om det fanns en osynlig vägg runt antennen. De testade också att hälla vatten på den. Allting rann av, som om antennen var skyddad av en stor såpbubbla. Det här är bara en prototyp och inte helt färdigkonstruerad, sa IQ. Men tänk dig när den är färdig! Om man utrustar pansvarvagnar med det här kraftfältet kommer de att bli ostoppbara. Ingenting vi sätter emot dem kommer att kunna göra skada. Det blir som om vi inte har några vapen alls. Det är alltså skarpt läge nu, sa Åge. Det vi måste göra är att hitta mannen på filmen och be honom att sluta upp med det där projektet. Det är där vi kommer in i bilden. Berätta Felix, vad krävs det för att få komma till Månen? Det här vet ni säkert redan, sa Felix generat, men för att få ett arbetsvisum måste man ha jobb innan man åker till Månen. De tillåter i princip inte turism eller att man hittar jobb väl på Månen. Precis! sa Åge. Jag ska göra det jag gör bäst - skriva en bok om mat - och jag behöver ha med dig för att ha någon som kan Månen, så att det inte 16

17 verkar misstänkt om någon frågar och jag inte kan ett skvatt! Vi kan säga att du är min fotograf, men allt är bara en täckmantel. Egentligen ska vi hitta professorn. Okej, sa Felix. Det här verkar jätteroligt och så, men jag har en fråga. Varför skickar ni inte någon som kan det här?! Militären eller era hemliga agenter eller något?! Du vet tydligen inte så mycket om din släkting, sa Monica, men jag är inte förvånad, tvärtom. Men du känner väl till att han har varit militär, i alla fall? Ja, jag tror det, svarade Felix. Han var någon form av soldat. Någon form av soldat! sa Åge. Jag var jägare! Är det typ bra? frågade Felix. Stämningen blev lite tryckt. Hur som helst, sa Åge. Efter att ha varit yrkesmilitär i tio år bestämde jag mig för att sluta. Men du vet, det slinker in lite jobb då och då. För att tala klarspråk, sa Monica. Han gör de jobb vi inte vill skylta med att vi ger. Åge är alltså en hemlig agent? Varför berättar ni det för mig? frågade Felix. Det är just därför vi valde dig, sa Monica. Vi tänkte att en så nära släkting till Åge skulle kunna hålla hans... aktiviteter hemliga. Och varför vi inte skickar våra egna agenter? Månen känner till alla! Vi vet att de vet. Vi behöver någon som de inte misstänker. Men alltså, vadå? sa Felix. Håller det på att bli världskrig eller? Ska vi vara Jordens sista hopp? 17

18 Det här är bara vårt lands plan, sa Monica. Andra länder har andra idéer om hur man kan lösa konflikten. Jag kan ju säga som så här: USA är inte glada över att terrorbalansen bryts. Det kommer nog märkas i media ganska snart, även om ingen kommer att nämna kraftfältet. Så det finns andra som försöker förhindra det också? frågade Felix. Givetvis, sa Monica, men när jag har ett problem med någon, då föredrar jag att tala direkt med den personen. Så varför gör du inte det då? frågade Felix vidare. Pratar med professorn, alltså. Han har gått under jord, sa Monica. Ingen vet var han är. Det är därför vi behöver en jägare! Och en jakthund, sa Åge och klappade Felix hårt i ryggen. 18

19 FYRA Felix satt på sitt studentrum. Nervositeten blandades med rastlöshet och hans knä rörde sig frenetiskt upp och ner. Fotograf till en matbok? Jordens sista hopp? Jo, man tackar! Att få visum hade gått förvånansvärt fort och Felix räknade ner timmarna tills han skulle vara på Månen. Han hade skrivit på kontrakt om att inte avslöja sitt uppdrag, men det var ju sant att han skulle åka dit och till synes jobba som fotograf. Felix kunde ändå inte hålla sig och bestämde sig för att maila sin kontakt på Månen. Kontakten var kanske det största som hade hänt Felix musikkarriär hittills. Dj Kosh, en av Månens största musikproducenter och dj:ar, hade kontaktat Felix efter att en inofficiell remix Felix hade gjort hade blivit omskriven på några musikbloggar. Kosh drev labeln Kosher Disco Halal Rave, förkortat KDHR, som hade vuxit till Månens största label för elektronisk dansmusik. KDHR var ökända för sina vilda klubbkvällar där flera stilar blandades och Kosh turnerade konstant, även på Jorden. Koshs styrka, förutom att han var en karismatisk och tekniskt duktig dj, låg i att alltid vara först på bollen gällande nya stilar och talanger inom musik. Han hade upptäckt många nya producenter som han signat till sin label och med åren byggt upp ett imponerande stall. 19

20 Kosh var en coolhetens Kung Midas, och inte bara musikaliskt. Bar han ett klädmärke blev det populärt, och hängde han med eller dejtade någon fick hon eller han en automatisk karriärboost. Felix vågade nästan inte hoppas på att bli den nästa i raden av Koshs upptäckter. Än så länge hade de bara pratat lite löst om att han kanske skulle få göra en provremix för nästa KDHRsläpp, men om han mailade och sa att han skulle vara på Månen kunde de ju träffas och diskutera saken. Kanske skulle Kosh till och med erbjuda honom en dj-spelning när han väl var där? Felix hade aldrig dj:at på riktigt förut, för i Stockholm kände han ingen i sådana kretsar. Här var han ingen. Felix trummade nervöst med fingrarna på bordet. Det var alltid nervöst att maila Kosh, men den här gången var det extra nervöst. Han började dagdrömma om att dj-spelningen skulle bli en enorm succé och över en natt göra honom till KDHRs nya flaggskepp. Den exotiska svenska killen med ett helt nytt sound! Han fantiserade om hur snygg han skulle vara på pressbilderna där han stod och poserade bredvid Kosh. Felix tryckte på send-knappen. När han skulle åka hade Kosh ännu inte svarat. Felix hade bara flugit två gånger förut - en gång inrikes för att hälsa på släktingar i Norrland, och en gång till Kanarieöarna när han var tolv år. När färjan sköts upp från rymdcampus i Kiruna kändes det inte alls som när ett flygplan lyfte. Det här var någonting annat, ett mer definitivt språng upp i luften. Det var en händelse så drömlik att det inte fanns plats för flygrädsla. Det fanns ingenstans för den att fästa. Felix tänkte att hur många gånger han än skulle åka upp i rymden så skulle det aldrig bli rutin. Han skulle aldrig 20

21 vänja sig vid känslan. Ett flygplan åkte upp i luften, cirklade runt ett tag och lät passagerarna se sin älskade jord i fågelperspektiv, alltid med löfte om att snart komma ner igen. Det här kändes som att lämna världen. Har du varit på Månen förr? frågade Felix. Nej, jag kan knappt någonting om den, förutom det man läste på historielektionerna, sa Åge. Eller ja, jag har ju ett visst intresse för maten. Särskilt den som är tillagad i nollgravitation. Felix hade inget intresse av att diskutera mat så han bytte ämne. Hur länge har du jobbat med... började han,...monica? Åge tittade sig omkring. Det var alldeles tomt i den sterilt inredda första klass-avdelningen på rymdfärjan. Ingen flygvärdinna syntes till heller. Till och från, svarade han. Sedan jag slutade som militär. Min specialitet är att hitta saker. Jag kan få tag på allt möjligt. I första hand är det sällsynta djur jag vill åt - för att äta, förstås, det är ju lite av min grej - och eftersom det kräver vissa kontakter så lärde jag känna en del ljusskygga typer. Regeringen kände väl att de var tvungna att vinna min lojalitet, eller så skulle jag till slut bli en fiende för dem. I mitt fall kvittar det, jag följer den som betalar bäst! Så hur lång tid tror du det kommer att ta att hitta professorn? undrade Felix. En dag, sa Åge självsäkert. En dag? frågade Felix. Vet du var han är, eller? Faktum är att jag gör det, sa Åge. Eller hur man hittar honom, i alla fall. 21

22 Idioterna i regeringen vet ju ingenting. Fast mina kontakter är väl kanske inte av den typ som regeringen har. Bara en dag? sa Felix. Åker vi hem sedan? Japp! sa Åge. Det blir en kort semester. Jag är hemskt ledsen, grabben. Jag ville egentligen inte ha med dig, men de bara tjatade om att jag behövde någon som kunde Månen och jag tänkte, vad fan, du ville ju till Månen. En dag är väl ändå bättre än ingen dag? Jag antar det, sa Felix med illa dold besvikelse. Men se inte så dyster ut! sa Åge. En stor framtid som diplomat på Månen väntar dig säkert. Du verkar ju kunna allting om de där rymdnissarna. Men varför är du så intresserad av Månen, då? Felix bävade alltid för att svara på den frågan, för vad han än sa så skulle mottagaren ändå aldrig förstå varför. Han kunde knappt svara på det själv. Rent teoretiskt kunde han säga att Månens speciella historia och dess mångkulturella befolkning blandat med ett samhälle som alltid kämpat för att vara i framkanten gällande ny teknik har skapat ett unikt klimat för populärkultur, men det lät väldigt torrt. Och det andra, den där liksom syrliga känslan i magen, den sugande lockelsen, förstod han knappt själv. Jag gillar musiken, svarade Felix. Jag tycker den är det bästa som finns. Jag har inte hört så mycket, men jag tycker allt sådant låter likadant. Rymd-dunkadunka, sa Åge skämtsamt. Felix kände inte för att fortsätta diskussionen eller berätta att han gjorde musik själv. Rymdfärjan åkte upp mot mörkret. Färden fortsatte uppåt i en brant lut- 22

23 ning. Vyn utanför fönstret var en sådan som de flesta skulle kalla vacker, men det var inte ord nog för att beskriva den. När de kommit tillräckligt högt upp för att jetmotorerna inte skulle fungera längre byttes de till raketer. Vänligen sitt kvar i era säten när vi åker upp i rymden, meddelade kaptenen. Rymdfärjan accelererade med hög fart, men det märktes knappt på passagerarna. Felix kände sig lite tilltryckt i sätet, men bara en bråkdel av hur han borde ha känt sig. Det här är fantastiskt, sa Felix, men jag minns det bara som ett tråkigt mattetal i skolan. Rymdfärjan accelererar med si och så många G och den artificiella gravitationen drar tillbaka med si och så många G. Jag kommer inte ens ihåg svaret. Vad glad att det finns artificiell gravitation, sa Åge. Annars hade du varit en säck potatis nu. Felix tittade ut genom fönstret. Han var omgiven av en svart evighet dekorerad med stjärnor som lyste starkare än han någonsin sett någonting lysa. Folk reste i rymden varje dag, för många var det en del av vardagen, men Felix kunde inte låta bli att känna att han var med om någonting unikt. Det var som annat man måste uppleva på riktigt för att verkligen förstå, som kärlek, sorg och smärta. Har man inte upplevt det är det bara ord. Nu kändes den stjärnhimmel man såg från Jorden som ett fattigt substitut. Det här var första gången Felix verkligen såg stjärnorna. När färjan landade tretton timmar senare hade Felix inte sovit en sekund. 23

24 Den jättelika farkosten närmade sig marken och det kändes verkligen som att närma sig en annan värld, även om Felix visste att det var klyschigt att tänka så. Han hade sett kartor på månbebyggelsen, men det gjorde inte den märkliga synen han såg genom fönstret rättvisa. Hundratals genomskinliga kupoler stack upp ur ett grått ödelandskap. Efter landningen på Surat-flygfältet åkte rymdfärjan in i en hangar och ut på andra sidan i en kupol där flygplatsen låg. Efter att ha hämtat sitt bagage på flygplatsen åkte Felix och Åge tåg mellan flygplatsen och Luna City. Tåget rusade fram på en bro mellan kupolerna. Vid det här laget hade Felix huvud börjat värka - det här var för många intryck på en gång! Det grå ökenlandskapet utanför tågfönstret var en bra fond när han försökte sortera sina tankar och förbereda sig för sina drömmars stad. Han visste att intrycken bara hade börjat. Felix vaknade med ett ryck. Hur länge hade han sovit? Huvudvärken hade samlats till en boll i huvudet som rasslade runt därinne när han hävde sig upp och satte sig på sängkanten. Felix hade upplevt ankomsten till Luna City som genom en feberdimma. Taxin från tågstationen åkte genom en stad som badade i den första sommarsolen. Den var programmerad att inträffa exakt den tjugonde maj varje år. Nedanför de enorma skyskraporna satt folk i parker och på bänkar, åt glass och njöt av solen. Skyltarna, bilarna, människorna... Allt kändes som om han var med i en film. När fantasi möter verklighet krävs det mycket energi för att ta in allt. Mycket riktigt hade Felix kollapsat på sängen av utmattning när de kommit 24

25 till lägenheten de skulle bo i. Den låg i Behain, en ganska tråkig förort en halvtimme med pendeltåg från innerstaden - allt för att Åge skulle kunna hålla låg profil i samband med uppdraget. Det var en ganska liten lägenhet som snarare såg ut som ett hotellrum modell mindre i vilket man byggt in en kokvrå. Lägenheten bestod av ett sovrum med stora fönster och en hall som också fungerade som kök och där det stod en bäddsoffa. Fönstret vette ut mot ett anonymt bostadsområde med persikofärgade trevåningshus. Ta sovrummet du, sa Åge. Jag är van att sova på soffan. Hehe, om du fattar vad jag menar? Han slängde sin resväska på soffan och tog fram sin dator som han ställde på det minimala skrivbord som fanns i hallen. Efter att han hade vaknat till packade Felix upp sina saker. Hur mycket skulle han orka packa upp? Det kändes vemodigt att bara vara där en dag, men med lite tur kanske Åge hade missbedömt hur snabbt det skulle gå att hitta professorn. Vill du ha mat? frågade Åge. Jag är jättehungrig. Vad sägs om att fira med att gå ut och käka? Fira vadå? höll Felix på att säga när han gick ut i vardagsrummet igen, men han satte orden i halsen. Åge satt och monterade ihop en pistol. En kall kåre blixtrade genom Felix kropp. Han hade aldrig sett en pistol i verkligheten och förstod genast vad det betydde. Se inte så förvånad ut! sa Åge. Hur trodde du jag skulle övertala honom? Hur fick du den ens igenom tullen?! utbrast Felix. Jag har mina knep, svarade Åge. Men lugna ner dig. Jag föredrar att inte 25

26 behöva använda den. Åge stoppade in pistolen i lägenhetens kassaskåp som stod under skrivbordet. Han låste det och tittade sedan upp mot sin dator. Så, sa han och läste på skärmen. Vad sägs om att äta romskt? Det finns tydligen ett ställe här i närheten som ska vara bra. Felix var fortfarande chockad. Restaurangens inredning var en bladning av modernt och traditionellt. Borstat stål blandades med klassiska romska tyger. Åge betalade med kuponger och gav rikligt med dricks. Jag har hur många sådana här som helst, sa han och vände sig till Felix. Han höll upp kuponger som gällde som betalning för mat på Månen. Vanliga pengar hade också funkat, men ville man ha en täckmantel som matskribent gjorde man bäst i att inte ta några risker. Nu ska jag testa en riktig delikatess! sa Åge och började äta. Felix skulle för första gången få testa riktig månmat och inte bara den bleka kopia som han ätit hemma, men det kändes inte bra. Någonting var väldigt fel med hela den här resan. Förhindra ett krig. Bara en dag. Mörda någon. Det här var inte alls så som han tänkt sig att första besöket på Månen skulle vara. Han hade ingen aptit. Plötsligt ryckte Åge till. Han var helt blek i ansiktet. Det bleka byttes gradvis till en ohälsosam grön färg. Åge, sa Felix. Vad är det? Är något fel? Åge ramlade av stolen. Dunsen som hördes när han nådde marken lät lika obehaglig som det såg ut när en man i hundrakilosklassen föll handlöst. 26

27 Felix gick av och an i lägenheten. Han höll nödsändaren i sin hand men vågade inte använda den. De hade fått noggranna instruktioner om att bara slå på den i nödfall, men nu var det ju nödfall. H-hallå? sa Felix. Felix! svarade IQ. Vad står på? Vi hade kommit överens om att ta all kommunikation kodat över nätet. Ja, svarade Felix, men inte om det uppstod en nödsituation, för då kunde vi inte riskera att våra samtal blev avlyssnade. Och... en situation har uppstått. Har det hänt något? undrade IQ. Var är Åge? Han är i koma, sa Felix. Någon form av matförgiftning. Läkarna säger att de inte vet när han vaknar. Helvete... Vad har hänt?! sa IQ och man hörde att han var nära på att svära långa haranger. Berätta allt! Han åt någon form av delikatess som gjorde att han fick en allergisk reaktion, sa Felix. Surulat någonting? Surulaxe?! undrade IQ strängt. Har han ätit Surulaxe?! Helvete också! Vi skickar en matexpert till Månen och han blir matförgiftad! Vad i helvete?! Eh, sa Felix. Vad gör vi nu? Vänta, sa IQ. Jag håller på att slå upp info om den här maträtten. Här har vi det! Personer som är ovana vid Månens matkultur rapporteras ibland må dåligt av maträtten. Det finns även sällsynta fall där personer hamnat i koma. Koman har varat mellan några timmar och flera veckor. Toppen. 27

28 Felix visste inte vad han skulle säga. Hela situationen var för bisarr. Okej, det första som kommer hända är att när myndigheterna får nys om att den kända författaren ligger i koma så kommer de försöka köra ut dig från Månen eftersom du inte har någon anledning att stanna, sa IQ. Lyckligtvis kommer de inte kräva att Åge också lämnar Månen, eftersom det inte är säkert att färdas i rymden när man ligger i koma, men vi måste alltså hålla koll på tiden och hoppas att Åge vaknar snarast möjligt! Det är väl bara att säga att jag skriver boken, sa Felix. Du har att göra med de strängaste gränser som existerat i världens historia! varnade IQ. Vi lyckades bara få in Åge eftersom han skrivit tolv böcker innan och verkade trovärdig som författare. Du fick följa med blott som assistent. De kommer inte gå på att du ska skriva boken. Då får vi helt enkelt försöka förhala det, som sagt, sa Felix nedslaget. Säg att du kan ta fotografier medan han ligger i koma, sa IQ. Har vi tur så kan de gå med på det. Vi får hålla tummarna att Åge vaknar. Nu måste jag rapportera till Monica. Håll mig uppdaterad! IQ bröt kontakten och det blev tyst i rummet. Någonstans inom sig hade Felix hoppats att det skulle hända något så att de fick stanna längre, men nu var det inte roligt längre. Det kändes som att det var hans tankar som hade skadat Åge. Felix satt på sängen i en kvart. Tankarna slog inom honom som en gonggong, vilket inte blev bättre av att han fortfarande var hungrig och helt yr av trötthet. Han funderade lite på vad som var värst av hunger och trötthet och bestämde sig sedan för att gå ut på stan. 28

29 FEM Det var kväll i Luna City och en gigantiskt vacker stjärnhimmel bredde ut sig över huvudet på Felix. Han kunde se Jorden mellan hustaken som om det hade varit Månen han tittat emot. Det kändes förstås overkligt, men han började sakta vänja sig vid att vara här nu. När han promenerade längs gatorna i den varma kvällsluften kunde han inte bestämma sig för var han skulle fixera blicken - på skyltfönster, neonskyltar eller passerande människor. Överallt dränktes han i spännande intryck. Den artificiella gravitationen gjorde att det kändes som att gå på Jorden och glaskupolen över hans huvud märktes inte när det var natt på Luna. Det mest anmärkningsvärda var arkitekturen och Felix kunde inte få nog av husen. Slitna tvåvåningshus och splitternya skyskrapor skapade en mosaik som vittnade om att Luna City bar på en historia och en nutid, precis som vilken storstad som helst. Han kunde verkligen inte bestämma sig för var han skulle äta. Det var som att han upptäckt en hemlig skattkammare men bara fick ta med sig en sak hem. När han väl såg ett ställe som verkade frestande upptäckte han genast 29

30 något annat som var ännu mer lockande. Till slut bestämde Felix sig för att gå till ett ställe som hette Little Lanzarote. Den slarviga skylten utanför indikerade att de hade happy hour mellan 19 och 22 och live karaoke vad det nu betydde. All karaoke är väl live? tänkte Felix. Han ville inte gå på något turistställe utan uppleva alla aspekter av det riktiga Luna, så varför inte börja i den sunkiga änden? Little Lanzarote var definitivt inte det häftigaste stället på Månen. Eller det lyxigaste. Eller fräschaste. Men det var det första stället Felix gick till och det skulle komma att påverka honom mycket. Live karaoke var tydligen en kreativ term för karaoke-kväll med värdinna. På en scen stod en hårt sminkad ung kvinna med ett rosa hår som inte kunde vara något annat än en peruk. Hon var rätt kort, hade ljusbrun hy och små mandelformade ögon. Hennes sång var oklanderlig, men inte så entusiastisk. Det märktes att hon var medveten om att publiken bara var där för att få sig en billig måltid. Men det var något märkligt med sångerskan som Felix inte riktigt kunde släppa. Kände han igen henne? Att äta Månens riktiga mat kändes konstigt. Falafeln såg ut som falafel på Jorden, men konsistensen kändes annorlunda mot vad han var van vid och det fanns en bismak som Felix inte riktigt kunde sätta fingret på, trots att han hade ätit precis samma maträtt flera gånger hemma. När Felix hade ätit klart satt han och tittade på den bortglömda sångerskan. Det var verkligen något märkligt med henne. Han såg att man kunde föreslå låtar som hon skulle sjunga från en låtlista som räknades upp på en 30

31 tv-skärm. En oambitiös mix av de senaste tjugo årens största hits. Eftersom han var turist skulle låtarna på skärmen egentligen vara okända för Felix, men han kände igen de flesta. Texten 1Sky - To be in love dök upp på skärmen. Det hade varit en stor hit för fem år sedan och en av de låtar från Månen som hade betytt mest för Felix. Att höra den nu skulle förhoppningsvis ge honom en viktig känsla av gemenskap med omgivningen runt omkring. 1Sky var ett flickband med fem medlemmar i yngre tonåren som hade varit en av de absolut största popgrupperna på den tiden, men sedan upplösts när medlemmarna börjat närma sig vuxen ålder. För Felix var de, tillsammans med några andra grupper från samma tid, de artister som betytt mest för honom under hans mest formativa period. Hans klasskamrater hade lyssnat på politisk rock och hiphop. Själv hade han känt sig som en ännu större rebell med flickpop från Månen i hörlurarna när han gick genom högstadiekorridoren. Felix gick de tio meterna fram till flickan på scenen och föreslog att hon skulle sjunga To be in love. Flickan tittade märkligt på honom när han föreslog det. Hon synade honom långsamt, men nickade sedan och började sjunga. Det inledande synthpartiet gav Felix gåshud, som om de svårsmälta gamla minnena låten väckte flödade under hans hud. Det var kanske en eller två i publiken som märkte det, resten var upptagna med att äta, dricka och prata högt, men för Felix var det ingen tvekan. Sättet hon framförde låten på bekräftade hans misstankar. Flickan på scenen var Bia, före detta medlem i 1Sky. När låten var över gjorde Felix något som han vanligtvis skulle vara för 31

32 blyg för att göra, då han var av den sorten som gärna dagdrömde om saker, men sällan vågade genomföra dem. Kanske var det för att han var så hög av glädje av att vara på Månen, eller så nedstämd över hur katastrofalt det gick med hans så kallade uppdrag, men hur som helst bestämde han sig för att fråga om flickan ville sjunga en duett. Klart jag vill det. Det är ju mitt jobb, svarade hon. Du sätter på micken här, och försök att hålla den ganska nära för det är en kass mick. Vilken låt vill du sjunga förresten? Do You Remember Love?, svarade Felix. Hans nyvunna mod började rinna av honom. Han kunde ju inte sjunga så bra! Och inte framför publik. Det kommer gå jättebra, sa sångerskan som hade märkt av Felix nervositet. Hon la en hand på hans axel. Jag var också nervös i början, fortsatte hon. Det måste ha varit väldigt länge sedan, sa Felix. Hallå, så gammal är jag inte! sa flickan, både komiskt retsamt och upprört. Nej, du har bara hållit på väldigt länge, sa Felix, för du är Bia Macias, eller hur? Flickan svarade inte. Hon tittade ut mot publiken och snurrade en tofs av sitt rosa hår runt fingret. Det gick mycket lättare att sjunga än vad Felix hade trott. Publiken hade knappt märkt att någon gått upp på scenen och flickan anpassade sin sång för att kompensera när Felix låg före eller efter. Låten var väl vald. En duett med en kryptisk text där man inte visste om de sjöng om något som hade 32

33 hänt eller skulle kunna hända. Den var ganska lättsjungen och tillräckligt romantisk för att Felix skulle kunna dagdrömma om det här långt efteråt. Om han ändå bara skulle vara en dag på Månen så skulle han leva dagen fullt ut. Felix och flickan anpassade sitt kroppsspråk till låtens romantiska text och under tre och en halv minut spelade de upp ett känslosamt skådespel som det i alla fall kändes som om båda var lika ärliga i. Efter låten hade ett berusat sällskap kommit fram till scenen när de förstått att man fick sjunga, och ville också sjunga duett med flickan. Hon såg lite rädd och besvärad ut, mycket mer sårbar än vad Felix uppfattat henne innan. Då kändes hon mer professionell. Nu verkade hon mest utled, och det fanns ett melankoliskt stråk i hennes trötthet. Felix gick tillbaka och satte sig. Sällskapets sångframträdande var nästan parodiskt bröligt, men flickan kämpade envist med att försöka hålla det på en någorlunda seriös nivå. Efter att sällskapet hade lämnat scenen fick hon fortsätta att sjunga egna låtar eftersom det inte var någon mer som ville sjunga. Felix satt kvar i två låtar, men kände sig lite obekväm med att stanna efter att han hade ätit upp sin mat. Han märkte att flickans blick hela tiden stannade vid hans, eftersom han var den enda i lokalen som inte hade fullt upp med att äta eller spela på spelmaskinerna. Det blev lite pinsamt efter ett tag och han ville inte besvära henne mer. Bia skulle få ha sin hemlighet i fred. När Felix vandrade ut på gatorna igen ville han kyssa marken! Det var verkligen Månen! Luna City, drömmarnas stad! Och hade det varit den Bia som han sjöng med? Han kände hur glädjen pulserade genom kroppen. Det var som om verklighetens normaliserande gravitation var upphävd här. Vad som 33

34 helst kunde hända! Men sedan, som om inget bra fick vara för evigt, kom han att tänka på Åge. Han kanske redan hade blivit utskriven från sjukhuset nu? Förhoppningsvis låg han i koma i åtminstone en vecka till. Felix skämdes och fick dåligt samvete över sina förhoppningar, och vad tusan skulle han göra med uppdraget? Han var ingen hemlig agent. Han vågade ju knappt prata med folk - han skulle aldrig kunna hitta professorn själv. Men trots att han var blyg hade han ju vågat sjunga med den mystiska flickan. Ibland gjorde stundens hetta att man för en sekund blev omedveten om sina begränsningar. Det hade gått ett par minuter sedan Felix lämnade Little Lanzarote. Då hörde han plötsligt en röst bakom sig. Ursäkta. Han vände sig om. Det var Bia. Hon andades djupt och verkade ha sprungit för att komma i kapp honom. Det rosafärgade håret hade varit en peruk. Nu hade hon rak lugg och axellångt, orangefärgat, lockigt hår. Hennes överdrivna smink var fortfarande kvar och hon hade satt på sig en röd jacka över den mörkblå glitterklänningen. Så... sa hon,...hej! Hej! sa Felix förvånat. Hade hon sprungit efter honom? Är du på väg någonstans? frågade hon. Nej, jag bara promenerar, svarade Felix. Jobbade inte du? Ibland blir det bara för mycket, sa hon. Då smiter jag iväg tidigare. Ingen märker ju ändå något. Följde du efter mig? frågade Felix. 34

35 Kanske, svarade hon. Är du verkligen Bia? Kanske, svarade hon igen och räckte ut tungan på ett flirtigt sätt. Ställ fler frågor! Felix tittade ner i marken. Nu blev han sådär blyg igen. Vet du något ställe att fika på? frågade han stammande. Det här är liksom första gången jag är på Månen. Första timmarna faktiskt. Jag har bara gått längs den här långa gatan. Så... föredrar du månkaffe eller månte? undrade Bia skämtsamt. Hon hade för länge sedan märkt att Felix inte var därifrån. Felix fumlade ner socker i sitt kaffe med skakiga händer medan den mystiska flickan intresserat bevakade honom som om han var ett rådjur framför en bils strålkastare. Hon satt med benen i kors och bytte otåligt ben varannan minut. Så vad gör du på Månen? frågade hon. Hur visste du att jag inte kom från Månen? frågade Felix. Hallå, du sa ju det! sa Bia. Och man märker ju direkt att du inte passar in och att din engelska låter annorlunda, svarade hon. Ja... kanske det. Är du Bia förresten? Vi kan väl säga att jag heter Bia. Ja, kalla mig för det. Felix kände att hon hade undvikt hans fråga. Jag... började Felix,...ähum, skriver en bok. Det är en kokbok, eller jag menar... en guide. Jaha, sa hon som sa sig heta Bia. Så du är någon matexpert eller? 35

36 Ja, precis! svarade Felix. Fast jag kan inte Månens mat, alltså. Eh, det är därför jag är här. Flickan tittade på Felix som om hon inte trodde sina ögon. Hon såg fasligt misstänksam ut och Felix kände att han kanske inte var så bra på att ljuga. Han var verkligen en värdelös hemlig agent. Men plötsligt sken hennes ansikte upp och hon bröt ut i skratt. Alltså, jag är Bia på riktigt, sa hon. För att besvara din fråga. Så du är det? sa Felix med lättad röst. Jag hjälper gärna dig med din kokbok, sa Bia. Eller vad det var. Gärna! sa Felix. Jag kan ingenting om mat. Jag menar... om Månens mat! Bia kollade återigen misstänksamt på Felix. Då säger vi så, sa hon och log. 36

37 SEX Den amerikanska presidenten ansåg att det låg i nationens intresse att utöka sin militära närvaro på de fem rymdkolonierna i Jordens omloppsbana. I praktiken var rymdkolonierna självständiga, men i teorin var de nära allierade med Jordens stormakter. Om man ville ha ett starkt försvar mot Månen var rymdkolonierna bästa platsen för militära styrkor. Felix lyssnade bara med ena örat på nyheterna medan han noggrant valde kläder och kammade sig. Han skulle gå på dejt med Bia från 1Sky! Han upprepade det bisarra faktumet om igen i sitt huvud och rättade till kläderna framför spegeln medan det svenska nyhetsinslaget fortsatte. Efter att ha surfat runt på både amerikanska och månska nyhetssidor kändes det skönt att höra en röst från en part som i alla fall försökte ha en neutral syn i frågan. EU har också börjat sammankalla sina styrkor, sa militärexperten. Tyvärr verkar det som om det stabila läge vi har haft hittills börjar ersättas av paranoia och krigshets. Det är uppenbart att det är Månen man är rädd för, vilket kan tyckas märkligt eftersom Månen aldrig har varit något reellt hot. Det hade gått ovanligt bra att prata med Bia. Den nervositet som brukade drabba Felix när han pratade med tjejer, och som borde blivit tiofaldig med 37

38 Bia, hade nästan uteblivit helt. Det fanns hela tiden en känsla av surrealism som gjorde att han inte kände att han hade någonting att förlora. Konversationen flöt på naturligt och det kändes som att Bia också var medveten om det bisarra i situationen - om det inte var så att hon brukade springa efter främmande killar från Jorden varje kväll, förstås. De hade suttit någon timme på det kvällsöppna fiket och pratat om allt möjligt. Bia hade förstås varit nyfiken på hur och varför Felix visste vem hon var, och vad han gjorde på Månen. Felix hade lyckats upprätthålla lögnen om att han var fotograf till en matbok. När stället stängde var det som om både Felix och Bia insåg att någon av dem måste fråga om de kunde ses igen. Felix hade varit först, och hans nya roll som matfotograf gav honom det perfekta tillfället att fråga om Bia ville hjälpa honom att använda upp alla Åges matbiljetter. Ikväll skulle han alltså gå på restaurang med Bia. Det var bara Felix andra dag på Månen, men han var redan kung. Felix tog pendeltåget in till stan. Bia väntade utanför restaurang Jerusalem i Luna Citys gamla stad. Det var hon som hade föreslagit stället - tydligen var det ett av de bästa om man ville ha en meny fylld med traditionella rätter. Bia såg Felix redan på långt håll och vinkade. Hon kramade om honom, och all beslutsångest han hade haft angående om han skulle krama henne eller ta i hand visade sig ha varit helt i onödan. Hennes kram kändes ordentlig och ärlig, som om de känt varandra länge och hon var glad att se honom. Det var en varm försommarkväll och Bia var klädd i en vit mockajacka, mörkblå topp, ljusblå jeans med strassdetaljer och rosa sneakers. Felix hade en svart 38

39 T-shirt och en grå munkjacka. Han hade inte packat ner några finkläder. De gick in på Jerusalem. Som tur var fanns det platser lediga i lokalen eftersom Felix självklart glömt bort att boka bord. Hemma i Stockholm åt han aldrig någonting annat än kebab. Så vad rekommenderar matexperten själv? undrade Bia när de satt sig vid ett fönsterbord och fått menyn. Förrätt, sa Felix. Eller jag menar... Han kollade i menyn. Han hade ingen aning om vad Bia ens förväntades vilja höra. Givetvis tar vi husets specialitet, kom han sedan på. Han nickade och försökte låta så övertygande som möjligt. Nej, vänta. Jag vill äta papompus! utbrast han sedan utan att tänka sig för. Jag har aldrig smakat det förut! Papompus var en söt frukt som var odlad i Månens naturliga gravitation. Den såg ut som en liten banan men smaken påminde om kiwi. Frukt var inte lönt att frakta i rymden, så papompus var en delikatess på Jorden. På Månen hade alla ätit papompus och Bia var inte så imponerad av Felix val, men hon verkade tycka att hans entusiasm var gullig. Jag har drömt så himla många gånger att få äta det här, sa Felix och kunde inte hålla tillbaka sin upphetsning. Sedan kom han ihåg Bia och försökte lugna sig. Ja... öh... Vad ska du ha?. Hon gav honom ett fnittrigt leende och studerade sedan menyn noga. Hmm, jag måste fråga. Ursäkta! Hon påkallade kyparens uppmärksamhet. Det var en lång man med getskägg och hästsvans. Hur är era champinjoner? 39

40 De är av högsta kvalitet, jag kan verkligen rekommendera dem! svarade kyparen. Vad bra, då tar jag champinjonstuvningen. Felix imponerades av Bias världsvana sätt. Det märktes att musikkarriären hade tvingat henne att växa upp snabbt. Samtidigt hade en barnslig charm lyckats bita sig kvar i henne. Felix beställde in papompussallad till huvudrätt och insåg inte att det var en opassande huvudrätt förrän han hade ätit upp halva. Papompusens söthet gjorde nästan ont i munnen, men Felix kunde inte sluta äta. Vid det här laget hade han lagt ner att försöka spela världsvan inför Bia. Konversationen rörde sig mest kring henne, och hon verkade ivrig att övertyga Felix om att jobbet på karaokebaren bara var tillfälligt. Felix hade en massa frågor om hennes tid i 1Sky. Han ville höra allt, om producenterna de hade jobbat med och hur det hade varit att spela in videor. Bia hade absolut ingenting emot att prata om det utan beskrev tiden med lika delar melankolisk nostalgi och stolthet. På tal om musik förresten, sa Bia. Kolla var jag var förra veckan! Hon tog fram sin mobiltelefon. Felix sträckte sig fram för att kolla vad det var hon skulle visa. Jag var på biopremiären av Write Your Last Paragraph, sa Bia. Felix hade läst om filmen - det var en ny påkostad thriller som utspelade sig i Luna Citys klubbvärld för tjugofem år sedan. Futanari, en producent som var signad på Kosh label, hade gjort den retro-inspirerade musiken och Adriana Berkovich, en ung uppmärksammad modeskapare, hade designat kostymerna. Alla Lunas hippaste personer hade varit på premiären, plus alla 40