Nummer kr Vem vann egentligen

Transkript

1 Nummer kr Vem vann egentligen det amerikanska valet? Den förbjudna undervisningen Sanningen om den ekonomiska politiken I stället för EU? Antirasism i rasismens tjänst

2 Frihetsfrontens sommarseminarium 2013 Planera redan nu för Frihetsfrontens årliga sommarseminarium som äger rum mot slutet av augusti. Seminariet, som pågår från fredag eftermiddag till söndag lunch, hålls vanligen på en kollogård cirka 5 mil utanför Stockholm. På sommarseminariet samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetliga människor från Sverige, Norge och andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska spörsmål. Seminarierna brukar bli fulltecknade. Se därför till att försäkra dig om en plats i god tid! Studerande och de som gör sin militärtjänstgöring betalar 690 kronor och övriga 890 kronor. Avgiften sätts in på PlusGirokonto med Nyliberalt Forum som betalningsmottagare. (Glöm inte att skriva vad du heter eller vill bli kallad.) I priset ingår mat och husrum. Helgen kommer som vanligt att bjuda på intressanta anföranden, livliga diskussioner, nya bekantskaper, god mat, möjlighet till dopp i havet, frivillig fotboll och en garanterat festlig stämning. Bokade talare Pieter Cleppe, director för Open Europes Bryssel-kontor. Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna och flykting från Iran. Ingemar Nordin, professor i filosofi vid Linköpings Universitet. Erik Lakomaa, Vapenexpert och tidigare redaktör för Nyliberalen. Maria Eriksson, författare. Henrik Alexandersson, ordförande för Frihetsfronten och tjänsteman i EUparlamentet. Frihetsfronten är ett nätverk för människor som tycker att statens makt över medborgarna skall minskas; För dem som ogillar förmynderi, tvång och pekpinnar; För dem som tycker att folk skall ha rätt att bestämma över sina egna liv; För dem som tar frihetens idéer på allvar! Har du några frågor, kontakta mats.sylvan@telia.com

3 INNEHÅLL S.3 Breviabox 620, Stockholm Redaktör Hans Engnell Redaktionssekreterare & ansvarig utgivare Henrik Bejke Medarbetare i detta nummer Per Bylund, Daniel Fjellström, Erik Lakomaa, Joakim Kämpe, Karin Råde, Oscar Hjertqvist, Mats Sylvan. Redaktionsråd Ingemar Nordin, John-Henri Holmberg, Henrik Alexandersson, Margit Gennser. Omslagsbild: The evil octopus of the state skapad i Poser. Presslagd ISSN: Löpnummer 85 Manusstopp nr : 23 april. NYLIBERALISMEN Tidningen Ny l i b e r a l e n företräder den frihetsinriktade, klassiska liberalism vars främsta historiska företrädare var tänkare och revolutionärer som John Locke, Adam Smith, Richard Cobden, John Bright, Thomas Jefferson, Patrick Henry, Herbert Spencer och Frédéric Bastiat, och som i dag kallas nyliberalism eller på engelska libertarianism. Utgångspunkten är synen på den enskilda människan som ett egenvärde med andra ord uppfattningen att varje individ har en okränkbar rätt att leva för sin egen skull. I och med det betraktar nyliberalismen självklart också varje person eller institution som med våld eller hot om våld försöker tvinga sin vilja på någon annan människa som omoralisk eller i politiska termer kriminell. Nyliberalismen anser att alla relationer mellan människor måste bygga på frivillighet och att politikens (och därmed statens) enda acceptabla uppgift i samhället är att värna medborgarnas individuella rättigheter. Därmed är också sagt att nyliberalismen förespråkar en starkt avgränsad och konstitutionellt begränsad minimistat vars enda syfte är att upprätthålla försvar och rättsväsende för att skydda människor från övergrepp, oberoende av om dessa utförs av enskilda brottslingar eller aggressiva grannländer. Ekonomiskt präglas ett sådant samhälle av en fri och oreglerad kapitalism, socialt av frihet för alla invånare att så länge de inte inkräktar på andras lika rätt fritt välja livsmönster, samlevnadsformer och livsstil. Nyliberalismen står för öppna gränser, fri invandring, absolut åsikts-, yttrande- och tryckfrihet och tolerans. Bland nyliberalismens främsta idégivare i modern tid återfinns filosofen och författarinnan Ayn Rand, den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises samt nobelpristagarna i ekonomi Friedrich A Hayek och Milton Friedman. Tidningen Nyliberalen Nyliberalen är en självständig tidskrift för liberal debatt, idébildning och analys, utgiven i samarbete med det liberala nätverket Frihetsfronten. Frihetsfrontens syfte är att genom mötesarrangemang, seminarier, konferenser och andra interna eller utåtriktade aktiviteter sprida kunskap om och främja de värderingar som är nyliberalismens. Ytterligare information om Frihetsfrontens verksamhet får man genom att skicka till info@frihetsfronten.se eller genom att uppsöka våra websidor på Internet. Adressen till dessa är: UPPHOVSRÄTTSLIG NOT Allt innehåll är om ej annat anges copyright Nyliberalen och respektive upphovsman. Där ingenting annat uttryckligen anges får texter ur Nyliberalen fritt återges förutsatt att de återges oavkortade, att följande textrad åtföljer återgivningen: Ursprungligen publicerad i Tidningen Nyliberalen, Box 620, Stockholm, samt att ett exemplar av den publikation där återtrycket förekommer tillsänds Nyliberalens redaktion. Vid publicering på www-sidor bör också adressen till tidningens hemsida anges: 4. Ledare Alltmer tyder på att vi är på väg mot en folkhälsopolitisk övervakningsstat. Socialstyrelsen vill att sjukvården ska arbeta mer med patienternas levnadsvanor och att allt ska samlas i ett centralt register. I ett gemensamt finansierat välfärdssamhälle blir det allt hårdare tryck på människor att leva hälsosamt, att inte kosta för mycket i onödan. Samtidigt har överviktiga svårare att få jobb, skriver Hans Li Engnell. 10. Friheten segrare i USA-valet Som libertarian är det mycket svårt att känna någon större lycka över att USA under ytterligare en mandatperiod kommer att lida under Barack Obamas presidentskap. Men trots att valet 2012 stod mellan två kandidater som bäst kan beskrivas som pest och kolera, ser Per Bylund anledning till optimism. Presidentvalet i USA visade nämligen att friheten mycket väl kan komma att utses till dess egentliga vinnare. 14. Det är lätt att vara kritisk till EU. Centralstyrningen och likriktningen går långt bortom den harmonisering som skulle göra en inre marknad möjlig. Alla förväntas rätta in sig i ledet. Den fria rörlighet som var EU:s lockvara mot folket är nu i stället utsatt för krypskytte. I praktiken finns det ingen bra, realistisk alternativ vision om EU på bordet. Det finns därför bara en utväg, skriver Henrik Alexandersson. 16. Euron är inte liberalernas valuta Joakim Kämpe har läst Johan Norbergs Eurokrasch men tycker inte att den ger en samlad eller tillfredsställande bild av eurokrisens orsaker. 19. Mer om det Amerikanska valet. Libertarian Party vann inte den här gången heller men partiet gjorde sitt bästa val sedan 1980 och har aldrig fått så många röster. Gary Johnsons budskap verkar finna stöd hos fler och fler människor. 20. Den förbjudna undervisningen Vad gör hemundervisning så kontroversiellt och farligt att svenska politiker beslutat förbjuda det helt och hållet? Daniel Fjellström gick på en föreläsning och började intressera sig för frågan. Finns det något vetenskapligt stöd för att traditionell skola är bättre för barnen än hemundervisningen? 22. Recensioner Hans Li Engnell recenserar Håkan Juholt Utmanaren av Fredrik Loberg. Henrik Alexandersson recenserar Hjärnrevolutionen av Johan Norberg. Hans Li Engnell recenserar Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare av Hannes Råstam. Erik Lakomaa recenserar Nationens intresse av Lars Borgnäs. Daniel Fjellström recenserar Ron Paul s Revolution av Brian Doherty. Hans Li Engnell recenserar Kinas vägval av Torbjörn Lodén. Daniel Fjellström recenserar The Crusader av Timothy Stanley 32. Antiproduktiv antirasism. När kampen mot rasism leder till att man stryker det som en gång i tiden var antirasistiska budskap är risken överhängande att de som oavsiktligt gynnas är rasisterna, skriver Henrik Bejke. 34. Rapport från Frihetsfrontens sommarseminarium. Sommaren kan tyckas långt borta men den lever fortfarande i form av minnet från en oförglömlig helg i Stockholms norra skärgård. Sol och bad blandades på ett insprerande sätt med en virvelvind av politisk visdom, här på ett medryckande sätt återgivet av Markus Berglund. Prenumeration Nyliberalen utkommer med upp till fyra nummer om året. Prenumeration kostar för privatpersoner 200 kronor för 1 år / 4 nummer 300 kronor för 2 år / 8 nummer. Juridisk person betalar 270 kr för 1 år / 4 nummer För prenumeranter i Norden tillkommer 40 kronor per år i extra porto, för prenumeranter utanför Norden tillkommer 80 kr per år i extra porto. Betala till Nyliberalt forums PlusGiro Glöm inte namn och adress! Vill du bidra extra till vår icke skattefinansierade verksamhet kan du även sponsra Frihetsfronten. Detta kostar 500 kr / år för privatpersoner och 1000 kr för juridiska personer och ger utöver en prenumeration på Nyliberalen även rabatt på våra seminarier samt ett presentkort på 200 kronor att använda när du köper böcker från Frihetsfronten.

4 S.4 LEDARE Folkhälsostaten Är vi på väg mot en folkhälsopolitisk övervakningsstat? Alltmer tyder på det. I folkhälsans namn blir myndigheterna nämligen alltmer intresserade av vad vi stoppar i oss och hur mycket. Socialstyrelsen vill att sjukvården ska arbeta mer med patienternas livsstil. Myndigheten har därför föreslagit en lagstadgad rapporteringsskyldighet av de vårdåtgärder som vidtagits. Det kan exempelvis handla om samtal om alkoholvanor, rökning och motion. Svenskars levnadsvanor ska samlas i ett centralt register. Att läkare kan ha synpunkter på våra matvanor och mängden motion är inget konstigt. Vi kan inte kräva av sjukvården att den ska serva oss med läkemedel om vi inte själva gör vårt bästa för att hålla oss friska. Att ha samtal med läkaren om våra levnadsvanor behöver därför inte vara något märkligt förutsatt att det har relevans i det aktuella fallet. Sveriges kommuner och landsting, SKL, ställde enkätfrågor till ett urval av befolkningen, däribland patienter. Resultaten sammanställdes sedan av Socialstyrelsen. Där framgår att 80 procent är positiva till att levnadsvanor diskuteras vid läkarbesök. Förutsättningarna för att arbeta med frågor om levnadsvanor inom hälso- och sjukvården anses därmed goda, enligt myndigheten. Socialstyrelsen frågade förstås inte om det är önskvärt att få sina levnadsvanor dokumenterade i ett nationellt register. Redan i dag används i vissa landsting ett system med målrelaterad ersättning till de läkare som dokumenterar att han eller hon har ställt frågor om din livsstil. Det finns således en uppenbar uppmuntran i att göra det. Med ett personnummerbaserat register skulle det gå att se alla Sveriges ohälsosamma syndare. Folkhälsoforskarna måste slicka sig om munnen inför de möjligheter som öppnas. Att med ekonomiska medel förmå sjukvården att diskutera vår livsstil måste betraktas som direkt oetiskt. Men tanken ligger helt klart i tiden. Egentligen kokar allt ned till den universella välfärdsmodellen. Så länge Sverige är ett land med en generös välfärdsmodell för alla och envar, med stort offentligt ägande och skattefinansierad sjukvård, kommer människor alltid att betraktas som utgiftsposter och oundvikligen ställas mot varandra. Och ur denna tanke kommer mängder med åtgärdsförslag. I vissa fall är det alldeles för hjärtlöst ingen tycks ifrågasätta att LSS-lagstiftningen har en nota på ett icke oansenligt antal miljarder kronor årligen (som fortsätter stiga, mest på grund av ökad volym). Däremot är det mer eller mindre kutym att ifrågasätta varför personer som levt ohälsosamma liv genom att röka, supa och äta alldeles för mycket ska ligga övriga skattebetalare till last när de belastar sjukvården. Trenden är obehaglig och slår igenom på flera nivåer. Människor bedöms utifrån sitt yttre och sin hälsa. Arbetsgivare intresserar sig alltmer för hur vi äter och vad vi företar oss på fritiden (motion ger pluspoäng). Överviktiga har svårare att få jobb. Även om vi vet att rökning, alkoholintag och konsumtion av godsaker och fet mat påverkar vår hälsa, måste begreppet hälsa tillåtas vara betydligt större än så. Dels har synlig hälsa blivit en statusmarkör (flest pass på Sats vinner), men vi måste även försöka inkludera psykiskt välmående i ekvationen. Vårt psykiska mående påverkar vårt fysiska och tvärtom. En god middag, några öl i goda vänners lag kan vara nog så viktigt för vårt välmående även om det vi stoppar i oss inte nödvändigtvis är hälsosamt. Hellre en öl tillsammans med kompisarna än en morot i ensamhet, om man så vill. Men folkhälsobranschen vill inte att vi inbillar oss att det till synes onyttiga ibland kan vara nyttigt därav motståndet mot att läkare faktiskt borde kunna rekommendera vissa patienter ett glas vin om dagen. Hälsotrenden är sannolikt här för att stanna. Det vore väl ingen fara om den endast omfattade information om hur vi genom att äta och träna rätt kan må bättre. Det är när de statliga pekpinnarna kommer in i bilden som det börjar lukta illa. Här är läkare ofta pådrivande (även om undantag finns). Det finns många sätt att påverka vår livsstil. Punktskatter, lagstiftning och statliga kampanjer är alla användbara metoder. Sockerskatten dyker upp i debatten med jämna mellanrum. Danmark införde en sådan 2009 men beslöt under hösten 2012 att avskaffa den då skatten inte gett avsedd effekt utan mest retat gallfeber på folk. Men så är danskarna kanske av ett annat virke och finner sig inte i vad som helst. Vi kan vara förvissade om att sockerskattens försvarare i Sverige trots det danska misslyckandet kommer att fortsätta argumentationen. Det blir upp till oss andra att göra det också närhelst det behövs. Människan är trots allt mer än det hon äter. Hans Li Engnell

5 S.5 Det ironiska landet 1963 var Olof Palme med och startade Svenska Filminstitutet var Svenska Filminstitutet med och finansierade filmen Call Girl. Fredrik Y Törn Arbeit macht frei Ungdomsarbetslösheten är, lite beroende på hur man räknar, hög i Sverige. Enligt vissa siffror ligger på den 25 procent, även om den siffran blir lite missvisande. Arbetsförmedlingen är hårt ansatt av regeringen för att minska det berömda utanförskapet bland unga. Mål sätts upp och de måste följas. Myndigheten har därför tagit det radikala beslutet att helt enkelt anställa de ungdomar som den inte lyckas förmedla några arbeten till. Genialt! Och genast uppstår förstås frågan: Varför kan inte alla som är arbetslösa få jobb på Arbetsförmedlingen? Hans Li Engnell Representativ demokrati När folket fick välja blev det nej till EU. När den norska Nobelkommittén väljer får EU Nobels fredspris. Värt att notera är samtidigt att stödet för ett norskt medlemskap i EU nu är så lågt att ja-rörelsen lagt ned sin verksamhet. Kanske inte så konstigt att valet av fredspristagare väckte viss förvåning i vårt västra grannland. Mats Sylvan Svartjobbigt Först var det städhjälp som avsågs. På senare tid har RUT-avdragets användningsområden vuxit. Nu gäller det läxhjälp och bartenderjobb. Efter grönt ljus från Skatteverket slår sig festfixarföretag in i kampen och de är knappast de sista. RUT är ett sätt att lösa livspusslet och göra svarta jobb vita, tycker bland andra Centerpartiet. Från liberalt håll brukar det annars hävdas att företag som inte bär sig av egen kraft ska gå i konkurs. Så argumenterades det för att skattemiljarder inte skulle ösas över Saab Automobile. Borde det inte i lika hög grad gälla de branscher som tydligen har svårt att överleva utan att deras kunder får stora skattesubventioner? Hans Li Engnell I nationens intresse? Enligt en ny opinionsundersökning är 10 procent av svenskarna för ett svenskt deltagande i euron. Det låter mycket och måste vara fel. Det bör väl röra sig om max tio personer. Hur många gånger ringde de Carl B Hamilton? Jonas Virdalm På ostfronten intet nytt Vid årsskiftet chockhöjer Norge tullen på ost och kött. Höjningen på osten är 277 procent på värdet. Norrmännen har blivit vana vid att åka till Sverige och handla både det ena och det andra. Men för de boende på västkusten blir det bara att ta konsekvenserna av den norska protektionismen och punga upp. Att svara med samma mynt är förstås bara kontraproduktivt. Ett handelskrig gynnar ingen. Men ett svenskt svar vore ändå på sin plats. Den svenska regeringen får ta sig en funderare. Vi lär ju inte kunna räkna med att vi ska kunna slå dem där det gör som mest ont i skidspåret. Hans Li Engnell Selektivt EU-hyllande Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har tillsammans med den franska ministern för kvinnors rättigheter protesterat mot att abortfrågan håller på ett lyftas till EU-nivå. Ministrarna räds resultatet om de abortkritiska krafterna i unionen går segrande ur striden. Därmed har ett ljus tänts. De har blivit varse att alla frågor kanske inte lämpar sig att besluta om på överstatlig nivå. Men det är tydligen först när en hjärtefråga hotas som den insikten kommer krypande. Hans Li Engnell Pyttsan Visselblåsaren Bradley Manning, som genom att läcka hemligt material till WikiLeaks avslöjade övergrepp som den amerikanska militären begick på civila, ställs nu inför rätta misstänkt för bland annat förräderi. Detta alltså när USA leds av den öppnaste administrationen någonsin. Leo Stark Stenåldersavgift Alla som ställt champagnen på kylning för att fira nedläggningen av Radiotjänst får snällt vänta. Public serviceutredningen föreslog att den självgoda myndigheten som kostar licensbetalarna kronor per år skulle läggas ned och ersättas av en skatt. Moderaterna vägrade och följden blir att regeringen säger nej. Licenssystemet, som känns ungefär lika fräscht som en fyra veckor gammal mellanmjölk, blir alltså kvar. Å ena sidan är det skönt att vi slipper en ny skatt. Licensen går åtminstone att skolka från. Å andra sidan fortsätter regeringen att omhulda ett stenålderssystem. Själv hade jag gärna sett Radiotjänst försvinna av den enda anledningen att vi då slipper deras outhärdliga reklamfilmer. Hans Li Engnell Så sant som det är sagt Statsminister Reinfeldt har skilt sig. Vi slog våra kloka huvuden ihop och försökte göra något roligt av det. Men det finns faktiskt inget som helst roligt att säga om vare sig Fredrik eller Filippa. Jonas Virdalm Vackra ord men inte mer... Centerpartiet kommer att liberalisera sin integrationspolitik. I det nya partiprogrammet ska framgå att Centern eftersträvar fri invandring. Det är modigt, inte minst givet hur illa Centern ligger till i opinionen och vilket parti det är som växer mest just nu. Vi bör dock minnas att Centerpartiet antog något som kallades integritetsmanifest 2010 efter FRA-sveket. Sedan röstade partiet för datalagringsdirektivet. Framtiden får utvisa om partiets integrationspolitiska ställningstagande är mer värt. Hans Li Engnell Sockerconny in action Vi har alltid funderat över hur sverigedemokrater ska kunna ta sig fram när de måste heila och samtidigt behöver knogar för att stödja sig i marken. Efter incidenterna med Lars Isovaara och Kungsgatanligisterna vet vi att det är med hjälp av rullstol eller järnrör. Karin Råde

6 S.6 Fint som snus? Majoriteten av alla svenska lagar kommer på något sätt från EU. Men väldigt sällan hörs protester från svenskt håll. Datalagringsdirektivet är ett exempel på lagstiftning som i högsta grad påverkar svenskars liv. Men bara i en fråga har den svenska regeringen valt att ta strid: snuset. Är Alliansregeringen månne mutad av Swedish Match? Mats Sylvan Värdiga vinnare Om två krig och rekordmånga drönarattacker kan ge ett fredspris, varför skulle inte eurokrisen kunna det? Hans Li Engnell Bunga-bunga Det är få personer som på egen hand kan sänka aktiekursen med två procent. Men när Silvio Berlusconi annonserade sin comeback var det precis det som hände på de italienska börserna. Endast Håkan Juholts återkomst kan nog mäta sig med detta. Oscar Hjertqvist Sverigedemokratiskt Du vet att du har alkoholproblem när du inte kan framföra din rullstol på ett säkert sätt. Oscar Hjertqvist Dualism Det sägs att en av få politiska ledare som satt och hoppades på en seger för Mitt Romney i det amerikanska presidentvalet var Vladimir Putin. Något märkligt, kan tyckas, eftersom Romney utpekat Ryssland som USA:s fiende. Å andra sidan säger det rätt mycket om vad för slags politiker Putin är. Eller kanske snarare kejsare. Hans Li Engnell Osäkert Både Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnar under tre procent i en tidig decembermätning. Snart vet borgerliga väljare inte vilket parti de ska stödrösta på. Karin Råde Järnrörsdemokraterna Jimmie Åkesson omgav sig tidigare med ett järngäng. På grund av en del incidenter som inbegrep järnrör har gänget nu reducerats till ett halvrör. Oscar Hjertqvist Cerebral pares Centerpartiet har fått runt 1,5 miljarder när partiet sålde sina tidningar. I decembermätningarna hamnade partiet på under 4 procent. Antingen saknas samband mellan ekonomi och politisk framgång eller så tycker partiet helt enkelt fel. Leo Stark Vissen Tyvärr verkar väljarkåren inte gilla Annie Lööf fullt lika mycket som hon gillar sig själv. Leo Stark Otack är världens lön Ingvar Carlsson, då framtidsminister, lovordade 1983 Östtyskland som ett föregångsland. Men inte fick han något tack för den profetian. De borgerliga attackerade honom, han fick ingen hjälp från sitt eget parti och inte ens IKEA namngav skoborsten Ingvar. Oscar Hjertqvist Sopa framför egen dörr Den katolske prästen Zbigniew Golebiewski varnar för att årets julkalender, där barnen leker anden i glaset, kan få mycket allvarliga konsekvenser för människans andliga och psykologiska välbefinnande och att SvT är den ondes hantlangare när de skildrar denna inkörsport till spiritism. Att katolska präster själva är i andebranschen och dessutom brukar erbjuda barn att, mellan andebesvärjelserna, smaka på slickepinnen i biktbåset tycks dock inte bekymra honom. Sverigedemokratisk arbetslinje De ska arbeta, inte supa. Mats Sylvan Jonas Virdalm Skatteetta Alliansen har gjort en hel del galet under sina år vid makten sedan valsegern Men de sänkta inkomstskatterna tillhör en av ljuspunkterna. Det totala skattetrycket har pressats tillbaka och arbetande människor har fått behålla mer av sina pengar. Därför är det inte så smickrande att den svenska marginalskatten fortfarande är högst i världen. Trots sex års borgerligt styre toppar Sverige marginalskatteligan på 56,6 procent, strax före Danmark. I botten återfinns Tjeckien och Ungern på 15 respektive 16 procent. Månne är Reinfeldt stolt men inte nöjd. Hans Li Engnell Rubbat Att FN tenderar att gå skurkstaters ärenden är inget nytt. Ibland blir det dock väldigt tydligt att de förenta nationerna inte står för det goda ens i enskilda sakfrågor. På självaste FN-dagen passade organet UNODC (Office on Drugs and Crime) på att föreslå en global datalagring av all elektronisk kommunikation. Som ett led i kampen mot organiserad brottslighet. Detta är alltså mer omfattande än EU:s datalagringsdirektiv. Men svenska politikers stöd för FN-systemet är förstås orubbat. Hans Li Engnell Pristagare Al Gore & IPCC Barack Obama EU Papphammar Leo Stark Tre vise män Det blev alltså EU som fick Nobels fredspris för Länge diskuterades vem eller vilka som skulle åka till Oslo för att motta priset. En hop europeiska barn? Alla regeringschefer? Kommissionens ordförande? Det blev till slut det sistnämnda, José Manuel Barroso tillsammans med president Herman van Rompuy och parlamentets talman Martin Schulz som mottog priset. Passande nog är bara en av dem folkvald. Hans Li Engnell

7 Notiser S.7 Four more years Det amerikanska presidentvalet var en stor händelse i Sverige. Bevakningen var minst sagt massiv med direktsändningar i flera kanaler. Hur mycket svenska medier skulle satsa denna gång märktes redan i den republikanska primärvalsprocessen som följdes noggrant i både TV, radio och tidningar. Och, förstås, online. Att ett politiskt partis interna valprocess följs så noggrant i ett annat land är anmärkningsvärt. Länder som ligger närmare Sverige både geografiskt och politiskt ägnas inte tillnärmelsevis lika stort intresse. Men intresset är kanske inte så förvånande det var trots allt utmanaren till världens mäktigaste man som skulle vaskas fram. Och Sverige har alltid haft ett gott öga till USA, trots att vi betraktar landet som konstigt och ibland lite obegripligt. Dessutom är amerikanska valrörelser, all ytlighet till trots, något mer fartfyllda och mediemässiga än de kinesiska påvevalen i Kommunistpartiet. Valutgången blev, inte så jätteöverraskande, fyra år till i Vita huset för Barack Obama. Marginalen blev månne något större än många hade trott Mitt Romney blev faktiskt utskåpad och historiskt sett är det starkt av en sittande president att bli återvald när USA genomgår en så stor ekonomisk kris. Vad det betyder för resten av världen att Obama blev återvald är mer osäkert. Det är inte mycket hope and change kvar i retoriken nu. De senaste två åren har Obama inte gjort så mycket alls. Men kanske betyder det i alla fall att vi slipper se ett krig med Iran. Framför allt kan konstateras att det var idioten som vann, inte fascisten. Vi säger så. Ingen sexköpslag i Danmark Sverige lobbar hårt för sin sexköpslag i EU och gör allt för att exportera den till andra länder. Norge har följt efter och det såg ut som om även Danmark skulle göra det. Där stötte dock sexmoralismen på patrull. Straffelovrådet (Lagrådet) kommer till slutsatsen att undersökningar visar att verksamheten genom en kriminalisering blir dold och att det försämrar sexsäljarnas situation. Bland annat med hänvisning till sexarbetarnas väl och ve rekommenderar det inte en kriminalisering av sexköp. Den danska regeringen ställer sig bakom denna slutsats och kommer inte att föreslå någon sexköpslag när förändringar i dansk sexualbrottslagstiftning presenteras till våren. Det är ett väldigt välkommet besked. Dels verkar danskarna ha sett igenom den svenska lagstiftningen i stället för att låta sig bländas av den av Alliansregeringen beställda utredningen om sexköpslagen (omskriven i Nyliberalen ). Dels beaktar det danska Lagrådet faktiskt sexsäljarnas perspektiv, vilket aldrig görs i Sverige. I sin utvärdering hävdade tvärtom Anna Skarhed att de negativa effekter som bland andra sexarbetarnas egen branschorganisation Rose Alliance lyft fram borde betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen. Ett litet sund skiljer Sverige och Danmark åt geografiskt, men i synen på människan och hennes förmåga och rätt att fatta egna beslut i livet är det ljusår mellan de båda länderna. De fyras gäng Svenska banker och betaltjänster spärrar och svartlistar företag som säljer erotik eller annat enligt dem olämpligt material. Företagen styrs alltså av något slags moralisk kompass när de avgör vilka de samarbetar med. Det är förstås upp till alla företag att själva avgöra detta. Men det blir problematiskt när giganter som Handelsbanken, Swedbank, Visa och Mastercard gör samma val samtidigt. Som konsumenter är vi ytterst beroende av att både ha en bank och ett betalkort. Sedan är det förstås ruttet att skräckfilmsbutiker och affärer som säljer sexleksaker drabbas av storföretagens moralism. Det är en sak att gå samman och motverka transfereringar som rör illegal verksamhet som terrorism eller barnpornografi, något helt annat att göra det mot fullt legitim och laglig affärsverksamhet. Och nog känns det lite 1982 att bli upphetsad över en butik som säljer skräckfilmer. Att det som Swedbank hävdar skulle vara stötande för den stora allmänheten måste betraktas som osannolikt. Och, faktiskt, irrelevant. Särskilt konsekventa är de moraliska ryttarna heller inte. Samtidigt som butiker som saluför erotisk litteratur hamnar på svarta listan går det utmärkt för både Akademibokhandeln och Adlibris att sälja den erotiska romanen Femtio nyanser av honom utan protester. Om dessa idéer sprids kan de i förlängningen leda till att alla som sysslar med något som av någon kan anses stötande får svårt att hitta en betaltjänst. Om bankerna och betalkortsföretagen förvandlas till åsiktspoliser är vi illa ute.

8 Recensioner Notiser S.8 Frihetliga Centern? I förslaget till nytt partiprogram strävar Centerpartiet efter att bli Sveriges mest liberala parti. Det går att se ambitionen i förslagen. Centerpartiet har en vision om fri invandring. Partiet vill ta bort skolplikten som den ser ut i dag, införa platt(are) skatt, inser att det digitaliserade samhället kräver en ny syn på upphovsrätt och kritiserar EU för att ha en byråkrati som överskuggar demokratin. Ett genomgående tema är att makten ska ligga så nära människan som möjligt, helst hos henne själv. Centern kritiserar centralismen i både Sverige och EU och vill ersätta ministerrådet och Europaparlamentet med ett tvåkammarparlament för att öka unionens demokratiska legitimitet. Därutöver är Centerns ståndpunkt att staten ska vara så liten som möjligt, något som omöjligen skulle kunna återfinnas i Nya Moderaternas så kallade idéprogram. Att partiet också tar ställning för månggifte är positivt (och lär kunna bli en fråga för debatt på stämman i mars). Det finns mycket att glädjas åt i förslaget till nytt centerpartistiskt partiprogram. En del känns rent av fantastiskt att se i ett program för ett av riksdagens partier. Men ett parti som 2010 antog ett så kallat integritetsmanifest för att sedan rösta för datalagringsdirektivet i riksdagen har en del att bevisa innan det kan bli trovärdigt i principiella frågor igen. Centerpartiet har 18 månader på sig att visa att det menar allvar och att de fina orden betyder någonting i praktiken. Den fete mannen Alla fick vi nog i skolan den etiska frågeställningen om huruvida vi skulle riskera allas liv i en livbåt för att rädda ombord en till. Jag minns inte hur jag svarade då, men jag minns en livlig diskussion. En undersökning vid Göteborgs universitet har sökt finna svar på frågan om politisk åsikt har någon betydelse för hur vi skulle agera. Studier visar att om ett antal arbetare står på tågspåret och skulle kunna räddas om vi knuffade ned en korpulent man när tåget kommer spelar politisk åskådning ingen roll. Om mannen i stället är en direktör blir dock svaren annorlunda. Nu är personer med vänstersympatier mycket mer benägna att ge mannen en knuff. Det kanske är tur för alla i kostym att Lars Ohly slutade på SJ. Den kristna moralen Det sägs att Bibeln lär oss moral och att människor behöver denna moral för att inte synda. Samma troende personer brukar predika sexets fördärvliga påverkan på oss människor. Om bägge påståendena stämmer torde regioner med högre tilltro till kristen moral drabbas av mindre synd. En titt på USA indikerar att det inte riktigt stämmer. Studier rörande sexuellt överförbara sjukdomar visar nämligen att de fem amerikanska delstater med mest av den varan är Louisiana, Georgia, Mississippi, Arkansas och Illinois. Fyra av dem får nog sägas tillhöra det så kallade Bibelbältet. När det gäller klamydia är toppsyndarna Hawaii, Mississippi, Alabama, Louisiana och Sydkarolina. Och när det gäller gonorré är det åter Mississippi, Louisiana, Sydkarolina, Alabama och Arkansas rena storsegern för Bibelbältet. Nämnda områden har dessutom högre andel tonårsgraviditeter och skilsmässor samt högre kriminalitet. Så mycket för kristen moral, alltså. Men det borde inte vara så förvånande med tanke på vad som försiggår inom den katolska kyrkans tjocka väggar. Kristen moral är ju ibland liktydligt med ingen moral alls. Nordkorea borde göra som Kina När Nordkoreas Kim Jong-Il, Den käre ledaren, dog i december 2011 (och gjorde oförskämt nog baksidan till Nyliberalen inaktuell över en natt) fanns försiktiga förhoppningar om en kursändring. Under Kim Jong-Un, Den store efterföljaren, har hittills inte synts några tecken på detta. Även om han snabbt blivit lite mer folklig genom att faktiskt tala till nordkoreanerna, åka karusell och låta sig fotograferas tillsammans med sin fru har några politiska steg mot en öppning av ekonomin, eller ännu mindre det politiska systemet, tagits. Kim den tredjes första år vid makten tycks mest ha handlat om att säkra sin maktposition. Den enda väg Nordkorea kan vandra är egentligen den kinesiska: Genom att stegvis öppna upp ekonomin, införa marknadsreformer och låta folket berika sig och tjäna sitt eget uppehälle kan landet ta sig ur sina extrema försörjningsproblem. Regimen skulle genom sådana reformer också kunna bryta isoleringen. Problemet är förstås att den juchefilosofi på vilken regimen vilar förespråkar just isolering ( självständighet och självförsörjning ). För att öppna upp Nordkorea ekonomiskt krävs alltså att regimen tar ett avsteg bort från statsideologin. Nu behöver detta inte vara så märkvärdigt. Kina har under Kommunistpartiets försorg blivit statskapitalistiskt. Retoriken om ett socialistiskt samhälle med kinesiska kännetecken har bibehållits. Och vem bryr sig så länge socialismen i praktiken bara finns i politikernas linjetal?

9 Annons S.9

10 S.10 Rapport Friheten den stora vinnaren Av Per Bylund Som libertarian är det givetvis mycket svårt att känna någon större lycka över att USA under ytterligare en mandatperiod kommer att lida under Barack H. Obamas presidentskap. Och precis samma uttalande hade förstås också kunnat göras om Mitt Romney vunnit. Men trots att valet 2012 stod mellan två kandidater som bäst kan beskrivas som pest och kolera, finns anledning till optimism. Presidentvalet i USA uppvisade nämligen tydliga tecken på att friheten mycket väl kan komma att utses som valets egentliga vinnare. Liksom i alla demokratiska val där kandidaterna står varandra så nära att det är näst intill omöjligt att skilja deras politik åt trummas det ut att valet är en vattendelare och att hela landet står inför ett vägval. Så var också fallet under valrörelsen 2012, där kandidaternas politiska program för att inte tala om den politik som man med fog kunde förvänta sig av dem är näst intill spegelbilder av varandra. Det var därför symptomatiskt att röster med nära band till det republikanska partiet hårt piskade upp ett känslomässigt stöd genom att underblåsa och spela på hatet mot Obama och dennes socialism. Och på samma sätt gjorde det demokratiska partiet klart att USA nu äntligen var på rätt väg och att en röst på Romney skulle omintetgöra allt gott som åstadkommits. Sanningen ligger antagligen långt ifrån bägge uttalandena och ser man till vad Obamas presidentskap åstadkommit handlar det nog snarare om något som liknar George W. Bushs tredje mandatperiod än någon förändring i verklig politik. På i stort sett samtliga punkter där Obamas kampanj starkt kritiserade Bush under kampanjen 2008 har Obama gått längre åt samma håll. Presidenten har under de gångna fyra åren tagit sig rätten att utan rättegång (eller ens uttalad misstanke) avrätta amerikanska medborgare (samma medborgare som han ju sägs företräda), för att inte tala om att militären givits rätt att fängsla medborgare på amerikanskt territorium, att den konstitutionsfästa rätten till prövning i domstol nästan helt tagits bort, att tortyr nu är ett för underrättelsetjänsten godkänt redskap, samt att militärfängelset i Guantánamo kommer att finnas kvar på obestämd tid. Likaså fortsätter USA att rusa i accelererande hastighet mot sin ekonomiska ättestupa samtidigt som Federal Reserve genom oändliga kvantitativa lättnader drar sitt strå till den imploderande stacken. Skillnaden mellan Obamas politik och Romneys vicepresidentskandidat Paul Ryans så kallat extrema nedskärningspaket är inte tillräcklig för att påvisa någon skillnad vad gäller den ekonomiska härdsmälta som väntar. Även om medierna gått hårt åt Ryan, framför allt innan presidentvalskampanjen, så är effekten endast att fokus flyttats från det patetiska faktum att förslaget om vi bortser ifrån att det inte är politiskt realistiskt ens om det skulle ha röstats igenom endast minskade ökningstakten på den skenande amerikanska statsskulden. Sparpaketet hade ingen effekt alls på det ekonomiska problemet med en stundande bankrutt för den federala staten. Men trots att i stort sett allt pekar åt fel håll och att det inte finns någon anledning till optimism i den amerikanska politiken, så bör libertarianer se det amerikanska valet som ett rejält steg i rätt riktning. Vissa väljer att se något positivt i att det libertarianska partiet Libertarian Party under presidentkandidaten Gary Johnsons försök till ett gemensamt tredjepartialternativ fick fler röster än någon av partiets tidigare kandidater, men det är i min mening att ha ett alltför begränsat synsätt kombinerat med en alltför romantisk syn på betydelsen av allmänna val. Att verklig förändring skulle kunna åstadkommas genom detta minst sagt marginaliserade parti är knappast troligt eller ens realistiskt. Libertarian Party är och förblir en ploj, vars 1 procent i presidentvalet varken gör från eller till. Det är helt enkelt ett enormt slöseri med tid, energi och pengar. Valdeltagande åt rätt håll Det verkligt positiva med valutgången är det faktum att väljarna i allt större utsträckning vänder den politiska eliten ryggen. I valet 2008 deltog ca 131 miljoner väljare och Obamas retoriska överlägsenhet i kombination med dennes minoritetstatus bidrog till en enorm uppslutning kring hans kandidatur hos framför allt ungdomar. 66 procent av ungdomarna röstade för Obama jämfört med 31 procent för John McCain. I årets val sjönk valdeltagandet till ungefär 57,5 procent eller 126 miljoner väljare. Trots att befolkningen (och med den antalet röstberättigade) under de senaste fyra åren växt minskade alltså antalet röstande i absoluta tal med ungefär fem miljoner. Av ungdomarna röstade 60 procent på Obama och 36 procent på Romney. Det vi ser är alltså en rejält ökande skepticism hos väljarkåren gentemot den politiska makten. Och detta trots att valet av bägge

11 Rapport S.11 partierna och i samtliga medier utmålats till det viktigaste på åtminstone ett sekel: i stort sett samtliga förståsigpåare har påpekat att Amerika står vid ett vägskäl. Detta får i vanliga fall fler att ödsla sin tid på att rösta på endera kandidaten. Även om många republikaner med avsky valde att rösta på Romney som det mindre av två onda ting, kan dessas avsky inför alternativet Obama bäst liknas vid borgerliga väljares palmehat på och 1980-talen. Ändå valde många fler det alldeles för underskattade sofflocket framför den demokratiska illusionen att de kan påverka valutgången. Vi har alltså ett ödesval där en andel av väljarkåren som motsvarar samtliga röstberättigade i Sverige utvecklat sådan misstro gentemot politiken som sådan att de inte längre anser det värt att ens lägga en röst i presidentvalet. Detta måste ses som en delseger ur libertariansk synpunkt. Visserligen är effekten på den egentliga utgången i valet inte särdeles stor, men på lite sikt är tendensen mycket positiv: allt färre finner det lönt att lägga tid och ork på att utse sina förtryckare. Delvis för att det inte är någon egentlig skillnad, men också delvis för att man på något sätt börjat förstå att de endast är en samling skojare och banditer. En Ron Paul-effekt? Denna politiska desillusion blir tydligare om man ser till det ganska intressanta räkneexempel som förnöjt spridits av så kallade paulianer över delar av Internet. Det är knappast någon hemlighet att Ron Pauls supportrar behandlades väldigt illa vid republikanernas stämma i Florida; vissa delstatsdelegationer diskvalificerades helt och hållet för att stödet för Ron Pauls kandidatur var för stort, samtidigt som ett flertal delegater från andra delstater helt sonika byttes ut av den enda anledningen att de stödde (och också röstats fram på grund av de stödde) Ron Paul. Maines delegation tågade ut från stämman skanderande As goes Maine, so goes the nation. Besvikelsen var antagligen stor hos mången naiv Ron Paul-aktivist, som under förvissningen att förändring går att åstadkomma genom det system som bygger på, belönar och frodas av motsatsen blivit partiaktiva under primärvalskampanjen. Frågan på allas läppar när Ron Paul slutligen lade ned sin kampanj var huruvida de som röstat på honom i primärvalen skulle stödja republikanernas kandidat i presidentvalet. Med viss oro diskuterades frågan en del innan risken avfärdades som icke existerande. Men se på röstsiffrorna från de delstater som ansågs stå på spel i valet dvs de delstater som egentligen skulle komma att utse presidenten. Delstat Röster på Obama Röster på Romney Vinst- Primärvals- Elektorsmarginal röster på Paul röster Connecticut 128, ,637 7,614 8,032 7 Florida 4,141,618 4,094,952 46, , New Hampshire 366, ,668 40,421 56,872 4 Ohio 2,691,861 2,584, , , Virginia 1,868,191 1,767, , , Det framgår ganska tydligt att det fanns verklig anledning till oro hos republikanerna. Till exempel, om endast 40 procent av de som i delstaten Florida lade sin primärvalsröst på Ron Paul valde att inte rösta i presidentvalet så är det tillräckligt för att förklara att Romney förlorade hela delstaten. Vi ska komma ihåg att Florida är en av de delstater som Ron Pauls kampanj inte satsade på och heller inte kampanjade i. Är det en så omöjlig tanke att 40 procent av de som ändå valde att lägga sin röst på Ron Paul struntade i valet mellan de två ganska likvärdiga socialdemokratiska kandidaterna Romney och Obama? Antagligen inte. Och ser man till samtliga av delstaterna ovan så visar det sig att Ron Pauls primärvalssiffror i samtliga fall är större än Romneys förlustmarginal med ett gemensamt värde av 71 elektorsröster. Obama vann valet med 332 mot Romneys 206 elektorsröster; med de ovan nämnda fem delstaterna hade Romney vunnit med Även om det är både långsökt och orealistiskt att tro Romney de facto förlorade på grund av Ron Paul, så är det en reell möjlighet och något som republikanerna måste förhålla sig till. Och i den mån Ron Pauls kandidatur skapat en kader av desillusionerade ungdomar med libertariansk världsåskådning måste Pauls arbete ses som oerhört positivt. Till skillnad från dennes presidentvalskandidatur. Exemplet Missouri och den ljusa framtiden Inget av det som diskuterats ovan är kanske så övertygande helt på egen hand eller ens i kombination. Men se då på detta exempel från Missouri, delstaten där undertecknad bor och verkar. Den åldersgrupp som har vida större valdeltagande än någon annan är de som är mellan 65 och 75 år gamla. Samtidigt är den yngsta röstberättigade åldersgruppen, de som är år, den som har klart lägst valdeltagande med bara 36 procent. Detta behöver förstås inte betyda så mycket, men givet den nationella och övergripande trenden mot minskat valdeltagande är siffrorna både intressanta och tilltalande. Det är inte helt orealistiskt att tänka sig att valdeltagandet med tiden kommer att minska (trots en ökande befolkning) allt eftersom de yngre åldersgrupperna ersätter de äldre. Politiken skulle åtnjuta allt mindre legitimitet desto längre den i realiteten står från vanligt folks uppfattningar och verklighet. Detta är knappast något att sörja över; även etatistister av allehanda kulörer skulle anse att detta egentligen är vad ett demokratiskt system i grund och botten ska syfta till: makten bör lämpligen begränsas av folkviljan. Men det positiva med denna tendens, om vi lägger den rosenskimrande och romantiska synen på demokrati åt sidan, är att makten blir alltmer distanserad och folket alltmer oberoende och desillusionerat. Den verkliga effekten av detta är en generell politisk och demokratisk apati, som därefter måste övergå i handlingskraft och individualism. Anledningen till detta är enkel: där staten inte längre förmår leverera enligt löften måste medborgarna ta saken i egna händer. Effekten av detta är nödvändigtvis två: å ena sidan skapas en grogrund för en genuin (och givetvis välgrundad) misstro mot makten och å den andra tvingas medborgarna till självförsörjning, självtillit och oberoende. Civilsamhället återuppstår när människor tvingas lösa sina egna problem på egen hand eller i samverkan med närstående eller lokala entreprenörer. Den lokala gemenskapen ersätter den då fallerande staten och den illusion om ordning och reda som den anser sig stå för. Dessa gemenska-

12 S.12 Rapport Ron Paul har helt rätt när han i samma anda som Ludwig von Mises och Murray N. Rothbard uttrycker sitt förakt för det politiska maskineriet och sin skepsis gentemot politiskt engagemang för att åstadkomma förändring. Man kan inte nå målet genom att kompromissa och man kan på samma sätt inte använda staten till något gott. per kommer i sin tur i allt väsentligt sakna anledning att fortsätta stödja centralmaktens grandiosa lyx med höga skatter som de inte får något för. Även om detta kan ta tid så ska man inte underskatta folks handlingskraft även i länder där denna under generationer undergrävts av en daddande välfärdsstat. Även Sverige kan mycket väl se en revolution underifrån när staten inte längre gör vad den lovar och människor tvingas lösa problem på egen hand. När detta händer gäller det att stå beredd och erbjuda lösningar som bygger på samarbete, gemenskap och ömsesidig respekt. Change? Faktum är att Ron Paul har helt rätt när han i samma anda som Ludwig von Mises och Murray N. Rothbard i sitt sista tal till kongressen uttrycker sitt förakt för det politiska maskineriet och sin skepsis gentemot politiskt engagemang för att åstadkomma förändring. Man kan inte nå målet genom att kompromissa och man kan på samma sätt inte använda staten till något gott: Political action, to be truly beneficial, must be directed toward changing the hearts and minds of the people, recognizing that it s the virtue and morality of the people that allow liberty to flourish. Att söka röster genom partipolitisk aktivism är helt fel väg att gå. Det enda man kan åstadkomma och bör använda sådant engagemang till är att upplysa folket om de alternativ som finns men som undanhålls dem av makten. Utgången av 2012 års presidentval är förvisso ett bakslag för friheten i nuet och för några år framöver, men för med sig anledningar till optimism för den som lyfter blicken. Om vi vid sidan av det politiska förtrycket skapar frihetliga institutioner underifrån inom ramen för det gamla och hierarkiska kan vi skapa goda förutsättningar för frihet, rättvisa och välstånd. Och en sådan förändring kan mycket väl komma långt tidigare än vi i dag kan ana. Per Bylund är fil dr, nationalekonomi och senior fellow vid Ludwig von Mises-institutet i Sverige

13 Annons S.13 Den klassiska libertarianska bokhandeln Lai s s e z Fa i r e Bo o k s har bytt ägare, och kommer nu att drivas av Ag o r a Fi n a n c i a l. Laissez Faire Books grundades ursprungligen 1972 och fanns från början i New York. Laissez Faire Books kommer även i fortsättningen att tillhandahålla ett brett utbud av böcker med intresse för libertarianer och frimarknadsanhängare. Laissez Faire drevs tidigare av In t e r n at i o n a l So c i e t y f o r In d iv id u a l Li b e rt y (ISIL) och kommer även i fortsättningen att erbjuda medlemsrabatt till ISIL s medlemmar. Laissez Faire Books 808 Saint Paul Street Baltimore, MD , U.S.A. Tel: customerservice@lfb.org

14 EU S.14 Frihet i stället för EU Av Henrik Alexandersson Det är lätt att kritisera EU för att vara en byråkratisk koloss, odemokratisk och med växande avstånd mellan medborgare och makthavare. Men vad är egentligen alternativet? Jag älskar Europa. Mångfalden, städerna, vyerna, köken, folken... Och jag älskar den fria rörligheten. Människor får bo och arbeta var de vill, varor rör sig fritt på en inre marknad, tjänster kan erbjudas över gränserna och den som vill kan placera sitt kapital i projekt i andra länder. Just därför avskyr jag EU. Centralstyrningen och likriktningen går långt bortom den harmonisering som kanske kan vara på sin plats för att göra en inre marknad möjlig. Alla förväntas rätta in sig i ledet och Bryssel menar att en storlek skall passa alla. Den fria rörlighet som var EU:s lockvara mot folket är nu i stället utsatt för ständigt krypskytte. Mellanstatligt samarbete Så, vad skall EU då vara? Det ideala vore ett frivilligt mellanstatligt samarbete utan central administration eller någon överstatlig styrning att tala om. Men det är inte vad våra politiker lägger in i begreppet. De ser samarbete mellan Europas stater som att man bygger upp enhetliga regelverk och en gemensam förvaltning, på slutna möten. Eller också skulle man kanske kunna tänka sig något slags federal approach (även om en sådan till sin natur är mer centralistisk). Men i så fall bara om det handlar om en federalism som sätter demokrati, decentralisering och frihet i främsta rummet. Den visionen kanske existerar hos någon enstaka ung CUF:are men finns för övrigt inte heller på kartan. EU-federalism är i Foto: Gage Skidmore verkligheten lika med mer överstatlighet, mer kommandoekonomi och mer byråkrati. Ett annat samarbete Så i praktiken finns det ingen bra, realistisk alternativ vision om EU på bordet. Det är tragiskt. Ett europeiskt samarbete skulle nämligen kunna bli riktigt bra om det byggde på frivillighet, öppenhet och mångfald. Genom att utnyttja medlemsstaternas olikheter och institutionella konkurrens skulle ett sådant samarbete kunna ge oss en stabil och framgångsrik gemensam marknad. Men det är alltså inget som har med dagens EU att göra. EU-skutan seglar i allt farligare vatten. Rorsmännen är många, oense och inte speciellt kompetenta. Alla är surrade vid samma mast. Vem som helst kan se att detta inte är bra. Det kloka vore att ta första bästa tillfälle att lämna skutan. Gärna tillsammans med britterna vilket skulle ge oss en möjlighet att förhandla fram rimliga villkor som lyfter ut oss ur det politiska Europaprojektet, men som håller fast vid den inre marknaden och den fria rörligheten. Att vara emot överstatlighet och centralstyrning, men för frihandel och öppenhet det är den rimliga positionen. Även om till exempel den svenska borgerligheten kommer att försöka påstå något annat. Att låta Sverige lämna EU vore inte att svika Europa. I stället är det dagens imperiebyggande, storhetsvansinne och arroganta inkompetens som kväver idén om europeiskt samarbete. Det måste man förmodligen vara politiker för att inte förstå. Henrik Alexandersson är Frihetsfrontens ordförande

15 EU S.15 Att låta Sverige lämna EU vore inte att svika Europa. I stället är det dagens imperiebyggande, storhetsvansinne och arroganta inkompetens som kväver idén om europeiskt samarbete. Det måste man förmodligen vara politiker för att inte förstå. Är det bara en händelse att EU-parlamentets byggnad i Strasbourgh ser ut som en kuliss till en dystopisk Science Fiction-film?

16 S.16 Ekonomi Därför är inte euron liberalernas valuta Av Joakim Kämpe Johan Norberg sällar sig till raden av personer som skrivit böcker om den nuvarande krisen med sin nyutgivna bok Eurokrasch. Bokens undertitel är En tragedi i tre akter, och tyvärr är det just vad boken är: en tragedi. Det är en bok som beskriver mer än den analyserar eller förklarar, och det lilla den förklarar är tyvärr för det mesta felaktigt. Boken är utformad som en kronologisk berättelse från eurons uppståndelse till dagens kris och det sannolikt stundande fallet. En stor del av boken verkar vara baserat på artiklar och ledare från journaler och tidningar så som The Economist, Financial Times, Wall Street Journal och så vidare, och det är sannolikt detta som ger boken sin reportagekänsla. Vi får reda på vem som sade vad till vem och när det skedde, samt diverse bakom kulisserna-skvaller, som att en italiensk kommissionär brast ut i gråt under en förhandling och att en annan blev så agiterad att han blev av med en tandkrona. Det är uppenbart att Norberg fascineras över det politisiska spelet, och det är möjligt att andra också tycker att det är intressant att läsa om. Jag tillhör dock inte denna skara. Olika synsätt Sparsamt utspritt i detta reportage finns emellertid ett fåtal bitar av verklig analys och försök till förklaringar. Tyvärr lyckas de inte ge en samlad bild, och Norberg uppvisar heller aldrig en verklig förståelse för det grundläggande problemet. Han verkar mest rapportera vad olika tyckare, och i vissa fall ekonomer, påstår utan att själv vilja ta ställning. Det lämnar oss med en kronologisk och något förvirrad berättelse om den nuvarande krisen där de teoretiska och förklarande delarna för det mesta är lika otillfredsställande som resten av boken. Det bör dock erkännas att jag tittar på boken genom österrikiska glasögon, medan Norberg verkar se det mesta genom Friedmans och Chicago-skolans glasögon vilket givetvis innebär att våra synsätt radikalt skiljer sig åt. Boken innehåller dock ett antal konstigheter som jag inte kan låta bli att ta upp. Den österrikiska ekonomiska skolan nämns egentligen endast en gång, men då lyckas Norberg både förvränga och missförstå den. Han skriver att den österrikiska ekonomiska skolan menar att priser bör stiga och sjunka i enlighet med tillgång och efterfrågan och att i goda tider stiger priserna (sid. 42, min kursiva stil). Jag måste erkänna att jag har läst detta stycke några gånger, men jag kan faktiskt inte alls förstå vad författaren menar eller var han har fått det ifrån. Först och främst, att priser bör stiga eller sjunka i enlighet med tillgång och efterfrågan är ett konstigt påstående. Det är som att säga att vi på jorden bör ha gravitation. Bör har inget med saken att göra, det är så. Vidare, även om jag är ett stort fan av den österrikiska ekonomiska skolan är det ju knappast så att lagen om tillgång och efterfrågan har sitt ursprung i, eller existerar enbart inom, österrikisk ekonomi. Dessutom har jag svårt att förstå hur Norberg kan tillskriva den österrikiska ekonomiska skolan påståendet att priser stiger i goda tider. Priser styrs av tillgång och efterfrågan. Allt annat lika kan således priser endast stiga när efterfrågan på en vara ökar mer än tillgången, dvs. då fler jagar mindre. Med andra ord blir färre behov tillfredställda. Men är detta något som kännetecknar goda tider? Självklart inte. Goda tider kännetecknas istället av att mer blir tillgängligt för fler. Det innebär med andra ord att priserna sannolikt skulle tendera att sjunka, inte stiga. Det enda sättet vi kan få Norbergs påstående att på något sätt verka rimligt är om vi tar för givet att staten prånglar ut nytryckta pengar på marknaden. Men detta är ju knappast en effekt av en fri marknadsekonomi utan det har helt och hållet att göra med statliga marknadsinterventioner mer specifikt, valutamanipulation. Och det är dessa interventioner som sedan leder till den så kallade konjunkturcykeln. Även beträffande konjunkturcykeln uppvisar Norberg en djup oförståelse för vad det verkliga problemet är. Vi får heller aldrig en tillfredsställande förklaring till krisens verkliga orsaker. Om Norberg hade lyckats röra sig bort från den mytiska bokstaven K och i stället förstått österrikisk kapitalteori och det faktum att en ekonomis produktionsstruktur består av flera led - ömsesidigt beroende av varandra samt förankrade i tidens förlopp hade han kanske insett att krisen inte alls har att göra med en aggregerad efterfrågekollaps (sid. 66). Det är inte så att alla konsumenterna helt plötsligt och kollektivt börjar efterfråga mindre av allt, som vore de slavar under djuriska andar. Snarare är det så att det som enskilda konsumenter efterfrågar inte produceras, och att det som produceras inte är det som efterfrågas av enskilda konsumenter. Då man rör sig på en högt aggregerad nivå är det lätt att missa Foto: Sofia Nerbrand

17 Ekonomi S.17 Man skulle dessutom kunna tro att en bok som handlar om problemen med en centraliserad fiat-valuta skulle innefatta i alla fall en kort diskussion om guld, men så är icke fallet. Faktum är att guld endast nämns en enda gång i boken, och då är det i ett citat. Men många av de problem som Norberg tar upp med euron skulle inte vara problem under en guldmyntfot. detta, men vi får aldrig glömma att det vi som ekonomer studerar är individer och deras handlingar. Endast individer tänker och agerar, men individer får ingen plats i K. Att förstå denna enkla lärdom hade kanske även inneburit att Norberg inte hade rekommenderat ett igångsättande av tryckpressarna. Han skriver att penningmängden har rasat i och med krisen och ett sådant ras [...] riskerar att föra in Europa i en depression. [Centralbanken] bör då öka penningmängden (sid. 125). Detta, menar Norberg, är endast tänkt att återskapa något som tidigare fanns där. Men detta är ett högst selektivt sätt att se på saken. Tvärtemot vad Norberg verkar tro är det depressionen som är medicinen, dvs. vägen ut ur krisen. Problemet grundlades innan depressionen blir ett oundvikligt faktum, och det är den så kallade boom-fasen och dess orsaker som är det verkliga problemet som behöver åtgärdas. Det Norberg verkar mena är att vi löser problemet genom att fylla den nyvakne och bakfulle festnissen med mer alkohol i ett försök att undvika bakfyllan (för att använda en frekvent förekommande men förenklad och i vissa delar missvisande analogi). Detta påstås vara problemfritt eftersom vi bara återskapar den alkohol som tidigare fanns där. Som sagt är detta ett högst selektivt synsätt. Att växla mellan rus och bakfylla är inget som ligger i saker och tings natur, utan det har istället verkliga orsaker, som dessutom går att undvika. Vi kan inte börja med att studera festnissen klockan 1 på natten då han är redlöst berusad, dansar på borden och sjunger Thåström tills rösten går sönder, och sedan dra slutsatsen att detta är hans normaltillstånd. Om vi ska förstå skeendet måste vi fråga oss varför festnissen till att börja med är redlöst berusad, och sedan blir bakfull. Och när vi gör det inser vi snart att det var den föregående kvällens alkoholintag som skapade ett artificiellt rus, vilket sedan förutsägbart nog resulterade i en tung baksmälla. Norbergs av Friedman ärvda men ändock selektiva synsätt gör att han rekommenderar något som inte alls skulle rädda ekonomin. Det skulle endast försena det oundvikliga och samtidigt förvärra det. Exemplet med Japan, där den politik som Norberg rekommenderar har prövats, bidrar med ett alldeles utmärkt empiriskt exempel. 1 Man skulle dessutom kunna tro att en bok som handlar om problemen med en centraliserad fiat-valuta skulle innefatta i alla fall en kort diskussion om guld, men så är icke fallet. Faktum är att guld endast nämns en enda gång i boken, och då är det i ett citat. Men många av de problem som Norberg tar upp med euron skulle inte vara problem under en guldmyntfot. Rothbard sade en gång i tiden att en av världens viktigaste lärdomar var lärdomen att pengar är en handelsvara. 2 Pengar är närmare bestämt en handelsvara 2 som över tid utvecklas till ett allmänt accepterat bytesmedel. 3 När man inser detta inser man också samtidigt att de allra bästa pengarna skulle vara de pengar som inte bara är allmänt utan snarare universellt accepterade. Mycket diskussion i boken fokuserar på problemen med en gemensam valuta, men detta är endast problem för att vi idag har ett system av fiat-valutor. Det är möjligt, till och med sannolikt som Hayek hävdade, att det under ett fiat-system inte är gynnsamt att ha en gemensam fiat-valuta eftersom den skulle skötas sämre än nationella valutor. 4 Men därifrån kan vi inte alls dra slutsatsen att det inte är gynnsamt att ha gemensamma pengar. Pengars funktion är ju just att de är gemensamma. Problemet står med andra ord inte alls att finna i gemensamheten i sig utan snarare i dagens fiat-system. Varupengar, som ex. guld och silver, har inga av fiat-systemets problem förknippade med sig, och dessutom erbjuder de en mängd fördelar. Som Mises sade är guldmyntfotens främsta fördel att den helt och hållet tar bestämmandet av pengarnas köpkraft ur politikernas händer. 5 Det är således högst olyckligt att Norberg knappt ens nämner marknadens valuta. Det skulle även ha varit intressant att se en verklig och grundlig kritik av dagens bank- och penningsystem. Nåväl, detta var bara en liten del av min kritik av Norberg. Boken i stort var en besvikelse. Annat jag har läst av Norberg har varit klart bättre, även om hans förälskelse i Friedman och Chicagoskolan gör att han förlitar sig alltför mycket på statistik och siffertrixande för min smak. I denna bok är statistik- och sifferfetischismen tack och lov inte lika närvarande. Dock är det

18 S.18 Ekonomi teoretiska ramverket väldigt otillfredsställande. Det är trist, för Norberg kan göra bättre än så här. Avslutningsvis vill jag rekommendera Norberg, och för all del även den seriösa studenten av den nuvarande krisen och av problemen med euron specifikt och papperspengar i allmänhet, att läsa Philipp Bagus The Tragedy of the Euro och Papperspengars kollaps av Detlev Schlichter. Båda dessa böcker uppvisar en betydligt djupare förståelse för både den ekonomiska vetenskapen som sådan och den nuvarande krisen. Avslutningsvis kan jag inte låta detta tillfälle gå till spillo utan att rekommendera Human Action av Ludwig von Mises. Oavsett om man tycker att Mises har rätt eller fel har ingen seriös student av den fria marknadsekonomin råd att förbise denna bok. Läs den. Läs den sen en gång till. Älska eller hata den. Men läs den. Joakim Kämpe är vice ordförande och redaktör på Ludwig von Mises-institutet i Sverige 1 Powell, Benjamin, Explaining Japan s Recession, Quarterly Journal of Austrian Economics, Sommaren 2002, Vol. 5, Nr. 2, sid En version av denna artikel finns också tillgänglig online på: daily/ Rothbard, Murray, What has government done to our money, (Ludwig von Mises Institute, Auburn, Al., 1963;2008), sid Mises, Ludwig von, Theory of Money and Credit 4 Å andra sidan, fråga ex. spanjorer och greker hur de upplevde de konstanta devalveringar som var ett stående inslag i deras regeringars penningpolitik innan euron. De skulle sannolikt inte hålla med. 5 Mises, Ludwig von, The Theory of Money and Credit (Liberty Fund, Indianapolis, Ind., 1912; 1981), sid I n ä s t a n u m m e r : Nyliberalen fyller 30 Missa inte denna unika händelse!

19 Valanalys S.19 Valframgång för Libertarian Party Av Henrik Bejke Libertarian Party, med tidigare New Mexico-guvernören Gary Johnson som presidentkandidat, nådde stora framgångar i det amerikanska presidentvalet 6 november Partiet brukar vanligtvis nå ett röstetal mellan och röster men i detta valet fick man klart över en miljon röster. Det är det största antalet röster någonsin och i procent av hela befolkningen har bara en av partiets presidentkandidater gjort bättre ifrån sig fick Ed Clark 1,1 procent av rösterna vilket är något bättre än Johnsons 0,99 procent Det finns flera orsaker till partiets framgångar i valet, dels har man fått draghjälp av att en av partiets tidigare presidentkandidater varit en av Republikanska Partiets kandidater, dels det kraftiga stödet för Tea Partyrörelsen, men också Gary Johnsons personliga popularitet i såväl hans hemstat New Mexico som i övriga delar av landet. Genom sina insatser som guvernör visade han att det faktiskt går att föra en ansvarsfull ekonomisk politik, något som många av Libertarian Partys kritiker hävdat bara varit en utopisk dröm. Libertarian party s valresultat År Kandidat Röster Procent 1972 John Hospers Roger MacBride ,21 procent 1980 Ed Clark ,10 procent 1984 David Bergland ,25 procent 1988 Ron Paul ,47 procent 1992 Andre Marrou ,28 procent 1996 Harry Browne ,50 procent 2000 Harry Browne ,36 procent 2004 Michael Badnarik ,32 procent 2008 Bob Barr ,40 procent 2012 Gary Johnson ,99 procent

20 S.20 Skola Den förbjudna undervisningen Av Daniel Fjellström Vad är hemundervisning och vad är så hemskt med det att svenska politiker anser att det måste vara förbjudet? Första gången jag hörde talas om hemundervisning var på Freedom Fest i Stockholm Jag kände bara till det som ett vagt begrepp: Hemundervisning var väl sådant som religiösa fanatiker i USA sysslade med? En av de inbjudna talarna var ordföranden för Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige (ROHUS), Jonas Himmelstrand. Efter Freedom Fest var konsensus bland mina vänner att Himmelstrands tal var det klart bästa, mest lärorika och engagerande. Jag har sedan dess haft privilegiet att vid ett flertal tillfällen lyssna på Jonas Himmelstrand tala om familjepolitik och hemundervisning. Hemundervisning har blivit en viktig principfråga för mig, trots att jag själv inte har några barn. Varför är det en viktig fråga? Är det inte bara en i raden av obskyra frågor som endast libertarianer bryr sig om? Till att börja med definierar den vem som i grunden är ansvarig för barnens utbildning och uppfostran föräldrarna eller staten. Frågan illustrerar även hur pass extrem svensk familjepolitik faktiskt är. Våra barn offras på det myrdalska altaret som såväl socialister som borgare numera tillber. Vad är hemundervisning? Vad är och hur fungerar hemundervisning? Hur kommer det sig att det inte bara är likvärdigt med vanlig skola utan faktiskt bättre? Och kanske framför allt: varför vill svenska staten förbjuda det och vad har den nya skollagen fått för konsekvenser? Hemundervisning är den snabbast växande undervisningsformen i västvärlden. Det är en fullt accepterad form av pedagogik i alla demokratier med undantag för Tyskland vars skollag härrör från 30-talet då alla tyska barn tillhörde Tredje riket, och Sverige med Jan Björklund vid rodret. Hemundervisning som pedagogisk form är även skyddad av Europakonventionen som Sverige har undertecknat. Till skillnad från vad de flesta tror är det inte enbart religiösa som hemundervisar. De som hemundervisar av religiösa orsaker är faktiskt i minoritet, och i Sverige i kraftig minoritet. De flesta gör det av pedagogiska orsaker. Skola som pedagogisk form passar inte deras barn och de vill pröva något annat. Inte sällan rör det sig om barn med speciella behov som inte mår bra i en så pass otrygg miljö som skolan är. Efter att ha provat alla skolans insatser, men utan resultat, tar föräldrarna sitt barn ur skolan. Det är då tanken på hemundervisning dyker upp, och efter att ha upplevt de fantastiska resultaten kan föräldrarna inte tänka sig att byta ner sig till skola igen. Argument för och emot Det huvudsakliga argumentet från personer som Jan Björklund och hans gelikar är att föräldrar utan lärarutbildning omöjligen kan erbjuda fullgod utbildning till sina barn. Särskilt med tanke på mängden ämnen som ska läras ut. Det andra argumentet gäller barnens sociala utveckling. Utan skolgång skulle den hämmas. Båda dessa påståenden är felaktiga. Det första argumentet utgår från premissen att hemundervisning är skola hemma, vilket är helt felaktigt. Hemundervisning fungerar enligt helt andra pedagogiska premisser än skola. Precis som det finns olika pedagogiska modeller i skolan, finns det pedagogiska modeller som inte innebär skolundervisning. Exakt vad det är som gör hemundervisning till en så bra pedagogisk form är inte fullständigt klarlagt, men den som framlagt den mest troliga teorin är den kanadensiska neurobiologen Gordon Neufelt, som menar att det viktigaste vid inlärning inte är en certifierad lärare utan en trygg miljö med närhet till vuxna som barnen kan knyta an till. Det stimulerar barnens naturliga nyfikenhet och vilja att lära sig. Skolans stela system med specifika lektioner på specifika tidpunkter motverkar denna naturliga nyfikenhet. Hemundervisning däremot är ett ständigt lärande under hela dagen i olika miljöer. Inte bara katederundervisning med korvstoppning. Hemundervisning uppmuntrar barn att lära sig lära. När det gäller frågan om hemundervisning och barns socialisering utgår kritikerna från att barn som inte går i skolan inte får träffa andra människor och därmed inte socialiseras. Det