VÄGLEDNING VID BRÄNDER OCH UTSLÄPPSBEREDSKAP. Kemikalieutsläpp. Foto: Kjell Collstedt

Transkript

1 VÄGLEDNING VID BRÄNDER OCH UTSLÄPPSBEREDSKAP Kemikalieutsläpp. Foto: Kjell Collstedt Oktober 2002 Reviderad hösten 2012

2 Innehåll Sammanfattning... 4 Inledning... 5 Så använder man denna vägledning... 5 Framtagande av vägledning... 6 Del 1 Miljöpåverkan och lagstiftning... 7 Hur ämnen sprids i miljön... 7 Spridning i luft... 7 Spridning i mark... 7 Spridning i ytvatten och grundvatten... 8 Miljö- och hälsokonsekvenser... 9 Lokalisering... 9 Utsläpp av rök och stoft... 9 Utsläpp av släckvatten Farliga ämnen från bränder och andra olyckor Miljöpåverkan av skumvätskor Hantering av brandrester och förorenade massor Exempel på släckvattenhantering vid olika bränder Lagstiftning Miljöbalken (SFS 1998:808) Lagstiftning gällande skydd mot olyckor Lag (2006:544) om extraordinära händelser Plan- och bygglagen (2010:900) Sevesolagstiftning Arbetsmiljölagen Del 2 Förebyggande åtgärder Tillsyn och samverkan Lagen om skydd mot olyckor (LSO) Tillsyn av brandfarlig och explosiv vara Tillsyn av arbetsmiljön Miljötillsyn Samarbete mellan tillsynsmyndigheter Användbart material Krav på åtgärder via tillsyn och prövning Upprätta rutiner internt Förslag på försiktighetsmått Exempel på företag som vidtagit förebyggande åtgärder Del 3 Beredskap och samverkan Olika organisationers ansvarsområden Myndigheten för samhällskydd och beredskap (MSB) Räddningstjänsten: VAKA - nationell vattenkatastrofgrupp Polisen Miljönämnd och länsstyrelse Tekniska kontoret Skadevållande Försäkringsbolag, skadekonsulter och restvärdesledare Trafikverket med entreprenörer Krishantering på kommun och Länsstyrelsen Räddningsorganisation på skadeplats Samverkan och ledning vid olyckor Miljömyndighetens roll på olycksplatsen Miljömyndighetens förberedelse inför olyckor Del 4 Mer information Bilagor Bilaga A Lista över tillsynstips förebyggande av miljöolycka Bilaga B MKB-checklista vid tillståndsprövning... 59

3 Bilaga C Förslag till innehåll i olycksväska Bilaga D Förslag på provtagningsutrustning Bilaga E Checklista vid larm/anmälan Bilaga F Kom-ihåg-lista innan besök på olycksplats Bilaga G Checklista på olycksplatsen Brand Bilaga H Checklista på olycksplatsen Kemikalieutsläpp Bilaga I Checklista för ekonomiskt ansvar Bilaga J Miljömyndighetens checklista för uppföljning Bilaga K Brandskyddsdokumentationens innehåll Bilaga L Larmlista

4 Sammanfattning Denna rapport innehåller samlad kunskap från räddningstjänst, stadsbyggnadskontor, miljökontor och länsstyrelse. Tanken är att rapporten ska användas som inspirationskälla i arbetet med att förebygga bränder och olyckshändelser samt öppna upp för diskussion om hur man ska arbeta med miljöfrågorna vid akuta utsläpp. Läsaren får en bakgrund om bränder och deras miljöeffekter vilken inbegriper flera exempel från bränder som lett eller kunde ha lett till miljöpåverkan. Tillämpbar lagstiftning redovisas varvid särskild vikt läggs vid egenkontroll, miljökonsekvensbeskrivning vid tillståndsprövning och samverkan mellan myndigheter. I rapporten finns även förslag på enkla åtgärder i syfte att förebygga olyckor. Det finns även exempel hämtade från verksamheter som vidtagit förebyggande åtgärder. Vikten av att olika myndigheter genomför gemensamma inspektioner framhålls liksom andra former för samverkan. Olika myndigheters ansvarsområde på en olycksplats beskrivs och läsaren får en bild av hur räddningsorganisationen på en olycksplats ser ut. I slutet vägledningen finns checklistor (bilagor) för händelse av olycka samt gällande förberedande och förebyggande arbete. 4

5 Inledning Vägledningen visar både på förebyggande och föreberedande arbete samt hur samverkan kan fungera vid händelse av en olycka. Syftet med vägledning är att: Ge berörda myndigheter ett underlag för bedömning och rekommendationer om förebyggande åtgärder i syfte att motverka sådana miljöskador som kan uppkomma genom brand och andra olyckor. Ge exempel på hur man kan arbeta med miljöfrågor vid akuta utsläpp. Förtydliga olika aktörers roller i samband med utsläpp och andra olyckor Vi hoppas att vi genom detta arbete ger inspiration till ett utökat samarbete mellan berörda aktörer lokalt och regionalt. Så använder man denna vägledning Vi valt att dela in denna vägledning i tre delar och att lägga bilagor till de olika delarna sist i handledningen. Del 1 innehåller en översiktlig bild av miljö- och hälsokonsekvenser av bränder och andra olyckor samt ger läsaren en presentation av gällande lagstiftning. Del 2 innehåller underlag för bedömningar när det gäller förebyggande arbete, dvs. för att motverka miljöskador till följd av bränder och andra olyckor. Samverkan mellan olika myndigheter är en förutsättning för ett effektivt förebyggande arbete, därför är det en viktig del i detta avsnitt. Del 3 handlar om utsläppsberedskap, dvs. räddningstjänstens och miljömyndigheternas beredskap för bränder och andra olyckor som kan medföra miljökonsekvenser, bedömningar samt samverkan mellan miljömyndigheter och räddningstjänst. Alla delar hänger samman som ett dokument, men man kan också välja att ta del av enbart del eller Del Rapporten vänder sig främst till miljökontor (eller motsvarande) men även till räddningstjänst, länsstyrelse och stadsbyggnadskontor (eller motsvarande). Del 2 är även tänkt att kunna läsas av berörda verksamhetsutövare för information om förebyggande arbete. Del 3 kan passa försäkringsbolag, saneringskonsulter m.fl. som är inblandade i olyckor. 5

6 Framtagande av vägledning En projektgrupp bestående av representanter från olika miljökontor i länet, länsstyrelsen, räddningstjänsten och stadsbyggnadskontor tog gemensamt fram underlagsmaterialet till denna rapport I projektgruppen deltog följande personer (dåvarande arbetsplats) : Kjell Collstedt, Räddningstjänsten Storgöteborg Birger Engström, Räddningstjänsten Lidköping och Vara Elisabeth Lindqvist, Länsstyrelsens miljöskyddsenhet i Göteborg Lennart Johansson, Stadsbyggnadskontoret i Göteborg Ilpo Borg, Miljö- och teknikförvaltningen Lilla Edet Urban Lindqvist, Länsstyrelsens miljöskyddsenhet Ann Lundström, Miljöförvaltningen Göteborg Linda Nilsson, Miljö- och samhällsbyggnadskontoret Ulricehamn Carina Nyhammer, Miljö- och stadsarkitektkontoret Falköping Anna Kölfeldt, Miljökontoret Trollhättan Camilla Landén, biträdande projektledare Miljösamverkan, Lasse Lind, projektledare Miljösamverkan, Cecilia Lunder, biträdande projektledare Miljösamverkan I arbetet har även Claes-Håkan Carlsson från dåvarande Räddningsverket (SRV), Riskoch miljöavdelningen medverkat. Sammanställningen gjordes av Camilla Landén och Cecilia Lunder. Vägledningen har uppdaterats 2012 av Miljösamverkan Västra Götalands arbetsgrupp: Anna Engström, miljöenheten i Lerum Anna Fermsgård, Miljö-Hälsa i Lidköping, Grästorp och Götene Claes Eliasson, miljöenheten i Herrljunga kommun Gunnar Edlund, miljöförvaltningen i Göteborgs stad Lotta Sahlin Skoog, miljöskyddsenheten på Länsstyrelsen i Västra Götalands Län Lasse Lind, projektledare Miljösamverkan Västra Götaland Anna Malmros, projektledare Miljösamverkan Västra Götaland I arbetet deltog även Claes-Håkan Carlsson från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 6

7 Del 1 Miljöpåverkan och lagstiftning Hur ämnen sprids i miljön Spridningsförutsättningarna är en av fyra faktorer som är avgörande för miljökonsekvenserna av en olycka. Faktorerna är: utsläppets storlek, ämnets (ämnenas) farlighet, spridningsförutsättningarna på olycksplatsen och känsligheten hos den recipient som drabbas av utsläppet. Yttre förhållanden kan spela stor roll. Viktigast är temperatur och nederbördsförhållanden, men även andra förhållanden som t.ex. tidpunkt eller vindriktning kan påverka. Spridning i luft De luftföroreningar som släpps ut vid en olycka sprids, späds och kanske till och med omvandlas innan de slutligen landar på mark eller i vatten. Förhållandena vid olyckstillfället påverkar spridningen. Brandrök, damm eller gasmoln sprids i luften på olika sätt, dels beroende på egna egenskaper, men också beroende på rådande metrologiska förhållanden. De faktorer som främst påverkar ett ämnes spridning i luften är: Luftens skiktning (styrs av molnighet, temperatur, vindhastighet, årstid och tid på dygnet). Man skiljer mellan labil, neutral, stabil och extremt stabil skiktning (inversion). Bäst spridning erhålls normalt vid labil skiktning medan föroreningar kan färdas långt och sammanhållet vid stabil skiktning. Vid extremt stabil skiktning (inversion) kan föroreningarna lägga sig som ett tak över ett område och hålla en jämn och hög nivå. Ämnets densitet är avgörande för hur länge det finns kvar i luften. Sot har en uppehållstid i luften på några dagar. Damm och tyngre partiklar kan ha en uppehållstid på några timmar. Topografin styr ett ämnes spridning i luft genom att den påverkar luftens skiktning, vindriktningen påverkas av terrängformerna och vindhastigheten förändras. I en dalgång t.ex. styrs vindriktningen ofta om så att den går längs med dalgången. Spridningsberäkningar för att bedöma hur t.ex. brandrök eller utsläpp av gaser etc. sprids i luften och vilka områden som kan drabbas kan utgöra underlag vid räddningstjänstens beslut om evakuering eller uppmaning till närboende att hålla dörrar och fönster stängda. Spridning i mark Ett ämnes transport i och över mark påverkas av en rad faktorer t.ex.: Markens struktur, jordarter och deras lager. Grovkornigt material släpper igenom ett vätskeformigt ämne snabbare än ett tätare material. Lera kan vara så tät att all genomrinning hindras. Markytans lutning. Ju högre lutning (gradient) desto snabbare spridning. Markens fuktighet. Fuktig mark håller oljeaktiga ämnen på ytan men släpper snabbt igenom ett vattenlösligt ämne. 7

8 Ämnets egenskaper. Olösliga ämnen är ofta lätta att samla upp. Lösliga ämnen kan vara svåra att sanera. Ämnen med tyngre densitet än vatten och låg vattenlöslighet tenderar att sjunka och kan följa markens struktur istället för grundvattnets flödesriktning. Ämnen lättare än vatten flyter på vattenytan och är därmed möjliga att länsa. Temperatur och väderförhållanden. Avdunstningen är störst vid varmt, klart väder och stark vind. Eventuell växtlighet. Växtlighet kan ta upp föroreningar och hindra vidare spridning. Eventuellt skapad miljö: hus, asfalt, betong etc. Ledningssystem kan snabbt sprida ett utsläpp till recipient, avloppsreningsverk eller annat. Spridning i ytvatten och grundvatten Spridning till vatten kan ske på flera olika sätt: Direkt till vattendrag, sjö eller hav om utsläppet sker i direkt närhet Via diken, bäckar och åar Via dagvattenledningar, åkerdränering etc. Via kabelkulvertar eller i ledningsgravar Via avloppsledningar till reningsverk Via infiltration i mark till grundvatten. Vattenlöslighet och densitet är viktiga egenskaper att känna till för att beräkna ett ämnes spridning i vatten. Andra faktorer att ta hänsyn till kan vara avdunstning och strömningsförhållanden. För att kunna bedöma riskerna för miljöskador i ett område behövs kännedom om topografin och markförhållanden i skadeområdet. Med hjälp av denna kunskap kan man bedöma hur vattenflödet i marken går och markens genomsläpplighet/buffrande förmåga etc. Recipienter saknar ofta mekanismer för att ta hand om främmande ämnen och skadorna på miljön kan bli omfattande redan vid låga koncentrationer. Vattnets kemiska egenskaper (t.ex. buffrande förmåga) har betydelse för graden av påverkan. Tillgången till syre, temperatur och biologisk aktivitet påverkar nedbrytningshastigheten. Om föroreningar når grundvattnet bör man beakta att transport av föroreningar i grundvatten sker mycket långsamt varför påverkan kan ske under lång tid. Vill det sig illa och föroreningen är toxisk och i tillräckligt hög koncentration kan dricksvattentäkter i området bli otjänliga. Föroreningar som sprider sig i de lägre marklagren, och i grundvatten, tar längre tid att sanera. En grundvattentäkt kanske har vattenomsättningsperioder på 100 år eller mer. 8

9 Miljö- och hälsokonsekvenser Lokalisering Det är av stort intresse att tidigt få fram information om området är särskilt skyddsvärt och intressant ur miljösynpunkt eller om det är ett potentiellt förorenat område. Detta kan ha betydelse för insatsen. Utsläpp av rök och stoft En brand har ett okontrollerat förbränningsförlopp. Grunden för brand är förekomst av syre, brännbart ämne och värme. Faller någon av dessa tre grundstenarna bort, upphör det att brinna. Till skillnad från ett kontrollerat förbränningsförlopp i en värmepanna, varierar utvecklingen och konsekvenserna av en brand med bränsletyp, lufttillgång och brandintensitet. En välventilerad brand har mellan % förbränningseffektivitet. Om ventilationsförhållandena försämras, och de växlar ofta under hela brandförloppet bl.a. på grund av att branden i initialskedet förbrukat det mesta av syret i brandrummet, sker ansamling av brännbara, oförbrända kolväten. När syre tillförs kan ett explosionsartat brandförlopp äga rum. (I en övertändning deltar allt brännbart i brandrummet i branden, då fås också utveckling av cyanväte, kolmonoxid, kväveföreningar, saltsyra, dioxin, stoft m.m. beroende på vilka brännbara ämnen som finns tillgängliga). Vid förbränning bildas också partiklar i form av bland annat sot. Dessa kan binda andra kemiska ämnen som är betydligt giftigare än partiklarna i sig. Luftburna partiklar kan fästa på byggnader, ventilationsanläggningar eller i lungorna. Vid luftburna partiklar kan dessa senare komma ner med nederbörden. De oförbrända förbränningsprodukterna utgörs av en blandning av bland annat olika kolväten, VOC och PAH (polycykliska aromatiska kolväten) som bildas genom pyrolys och pyrosyntes till följd av värmen och bristen på syre. (Pyrolys = termisk sönderdelning. Pyrosyntes= ombildning av kolväten till PAH i närvaro av lätta kolväten) VOC bildar tillsammans med solljus och kväveoxider fotokemisk smog. Flera av de vanligaste VOC, såsom eten, propen, butadien och bensen, är cancerogena. Dessa förekommer i rök från fasta bränslen. Ofullständig förbränning av alifatiska och aromatiska kolväten, exempelvis olja ger upphov till bensen. Stoft bedöms, som bärare av PAH och tungmetaller utgöra en allvarlig hälso- och miljörisk. Värt att notera är att Sveriges Tekniska Forskningsinstitut funnit att det bildas mer än 10 g stoft/kg trä som förbränns även om förbränningen är ventilerad. För plaster kan stoftbildningen ligga på upp mot 200 g/kg. Stoftutsläppen från bränder ligger i samma storleksordning som vägtrafikens stoftutsläpp på årsbasis. Utsläppen av dioxiner, PAH, och VOC är av störst betydelse jämfört med andra utsläppskällor. Avfallsupplag av plast och däck utgör riskobjekt för dioxinspridning. Flis- och däcksupplag utgör riskobjekt för VOC och PAH. 9

10 Mängden CO 2, CO, NO, SO 2 från bränder i Sverige är av ringa betydelse för miljön i ett större perspektiv, medan det i den direkta närmiljön kan ha betydelse. Vid släckning av brand med vatten eller annat sänks temperaturen och förbränningen blir ofullständig med följd att ovanstående ämnen bildas i än större omfattning. Då både stoft och VOC är betydande för miljön bör det vid varje tillfälle övervägas om man överhuvudtaget skall släcka branden. Förutom stoft och VOC får man vid släckning dessutom problemet med släckvatten till vattenrecipient eller mark. Utsläpp av släckvatten Vid släckning av en brand sker urtvättning/ överföring av partiklar från rök, brandskadat material och kemikalier som funnits på brandplatsen till släckvattnet. Det släckvatten som inte har förångats kan innehålla miljöfarliga ämnen i höga koncentrationer, fasta eller lösta i vattnet, som sköljts med vid släckningsarbetet. Det förorenade släckvattnet kan sedan genom infiltration och ytavrinning nå grundvatten respektive närliggande ytvatten. Förorenat släckvatten kan också orsaka övergödning och/eller syrebrist i vattenmiljö. Beroende på vad som brinner kan delar av det som brinner eller restprodukter av det som brinner medföra utsläpp av kraftigt syreförbrukande ämnen vilket i sig kan utgöra ett hot mot miljön. En möjlighet att bedöma detta är att fastställa BOD (biologisk syreförbrukning) och COD (kemisk syreförbrukning) i samband med provtagning. Utbredningen av ett förorenat släckvatten på mark sker inte i samma omfattning som i vatten eftersom spridningen är mer begränsad. Påverkan kan dock bli stor på växter och djur och i värsta fall kan lokala livsmiljöer helt ödeläggas. Vidare kan släckvattnet påverka avloppsreningsverk genom att slå ut verkets biologiska steg. Reningsverk nedströms ett utsläpp bör alltid larmas även om man tror sig veta att det inte finns några avloppsbrunnar vid olycksplatsen. Farliga ämnen från bränder och andra olyckor (25) På dåvarande Räddningsverkets uppdrag genomförde Statens Geotekniska Institut (SGI) under några år provtagningar vid ett antal bränder. Syftet med projektet var att öka kunskapen över vilka ämnen som kan förekomma vid bränder och andra olyckor. En slutsats från projektet var att PAH (polycykliska aromatiska kolväten) bildas vid i princip alla bränder och kan utgöra ett stort problem. Vid övervägande delen av dessa bränder var släckvattnet förorenat av VOC- (flyktiga organiska ämnen) eller SVOCämnen (halvflyktiga organiska ämnen). De grupper av ämnen som oftast förekom i allvarliga halter i släckvattnet var alifatiska kolväten, fenol, metylerade fenoler samt metylerad bensen. I släckvattnet återfanns även olika metaller och flera i mycket höga halter. Bromerade flamskyddsmedel detekterades i släckvatten från bränder av framförallt elektronikskrot. Ytterligare en slutsats var att man inte har nått så långt vad gäller kunskap av utsläpp till luft och uppföljande undersökningar av mark och sediment. 10

11 Miljöpåverkan av skumvätskor Vanligt vatten har många fördelar som släckmedel. Det är billigt och ofta lätt att tillgå, det brinner inte själv annat än vid extremt höga temperaturer och det har en stor kylande förmåga. Dock finns det en nackdel, i synnerhet när det gäller släckning av bränder i vätskor lättare än vatten. Det tyngre vattnet sjunker genom bränslet utan att släcka. Det i sin tur kan ge upphov till en så kallad ångexplosion. Genom att använda skum (egentligen vatten + skum + luft) som släckmedel kan man få vattnet att flyta på den brinnande vätskan även om vätskan är lättare än vanligt vatten. Skum är egentligen bara en variant av vatten. Skumvätskans primära uppgift är att sänka ytspänningen så att man kan expandera skummet, dvs. få det att bilda skumbubblor. Sekundärt skall det göra skumbubblorna kemiskt resistenta mot bränslet. Skumvätskan har ingen påvisbar kemisk släckeffekt. Släckmekanismen går ut på att utbreda ett skumtäcke över bränsleytan så att avgasningen av bränsleångor till omgivande luft avtar. För att släckning skall uppnås skall alla flammor släckas samtidigt som bränslehalten i luften ovan skumtäcket understiger undre explosionsgränsen för bränslet i fråga. Brandfarliga vätskor utgör ca 80 % av den transporterade volymen farligt gods. Detta gör att de flesta olyckor i form av tankbilshaverier kan förväntas inneha brandfarliga vätskor. Vid större vätskebränder är skum det enda släckmedelsalternativ som räddningstjänsten har till sitt förfogande. Man kan dessutom använda skumtillsats för att öka vattnets blötande egenskap. Vid skogsbränder i bl.a. USA användes ett ytspänningsnedsättande medel för att blöta ej brunnen skog. I vissa fall kan detta också användas i Sverige. Nyttan med en sådan åtgärd måste dock vägas mot den ökade miljöpåverkan som uppstår. Skumsläckarna är effektiva mot bränder i trä, papper, tyg och andra fibrösa material men även bränder i vätskor och oljor, exempelvis bensin, och kan användas mot brand i elektrisk utrustning. Släckeffekten uppnås i huvudsak på samma sätt som vid släckning med vatten, det vill säga genom kvävning och nedkylning av elden. Skumvätskorna utgörs antingen av proteinbaserade eller syntetiska ytaktiva ämnen i kombination med filmbildande fluortensider och/ eller alkoholresistenta polymerer. Proteinbaserade skumvätskor innehåller konserveringsmedel. Man delar in skumvätskor i 4 huvudgrupper: detergentskum (innehåller tensider kan vara både protein- eller syntetbaserat), filmbildande (Protein eller syntetbaserad skumvätska med tillsats av filmbildande fluortensider, FFFP respektive AFFF). alkoholresistenta (FFFP- eller AFFF-skumvätskor som kombinerats med en alkoholresistent (AR) funktion). En gel bildas när skumvätskan kommer i kontakt med vattenlösliga bränslen. övningsskum (varierande innehåll av konserveringsmedel (från < 1%), metallsalter (ca 5%) och tensider (ca %). De flesta skumvätskorna har relativt snabb nedbrytbarhet. Testerna för kontroll av nedbrytbarhet är emellertid utförda vid C, dvs. temperaturer som vatten i vår klimatzon sällan uppnår. Även om nedbrytbarheten är hög för vätskan i stort kan delkomponenter såsom fluortensider vara mycket svårnedbrytbara t.o.m. toxiska. 11

12 Alla skumvätskor sänker ytspänningen i vattnet mer eller mindre och riskerar att påverka biologiska membran (fiskgälar), vilket försvårar syreupptagning. Fluortensider kan ingå med < 10% i både syntet- och proteinbaserade vätskor för att skummet snabbare skall flyta ut. Dessa är svårnedbrytbara och toxiska i låga koncentrationer. Glykoler/ glykoletrar kan finnas i skumvätskan för att öka skumbildning och minska frysrisk (upp till 50%). I mindre vattendrag finns risk för syrebrist när dessa bryts ner eller genom att skumtäcket skiljer vattenytan från den omgivande luften. Vissa djur är beroende av fri luftyta ovan vattnet. När skumvätskor används sker en förändring av vätskan, dels tillkommer ämnen från branden och dels finns risken att petroleumprodukter emulgeras vilket medför ökad spridningsrisk. Emulgerad olja tas förmodligen lättare upp av organismen jämfört med oljan och tensiden var för sig. På grund av den låga ytspänningen fungerar även skummet som tvättmedel och riskerar att tvätta ledningar från föroreningar som normalt har fastnat på insidan. Risken för störning av nitrifikationsprocess i reningsverk kan inte uteslutas vid avledning av skumvätskor till reningsverk. Då olika skumvätskors giftighet och användningsområde varierar är det räddningstjänstens ansvar att se till att hänsynsreglerna i miljöbalken tillämpas. Det vill säga att se till att den minst farliga produkten används i varje enskilt fall (produktvalsprincipen). Räddningstjänsten kan inför sin upphandling av skumvätskor anlita en miljökonsult eller på annat sätt få hjälp med bedömningen. Hantering av brandrester och förorenade massor Efter en brand eller en olycka kan en mängd olika typer av avfall uppkomma. Kvarvarande brandrester som har släckts kan innehålla en mängd giftiga produkter. Förorenat släckvatten kan ha runnit ner i marken, giftig rök kan ha förorenat gröda, kemikalier kan ha runnit ut och förorenat byggnader och mark. Vilket omhändertagande som är lämpligt för restmaterial och förorenad mark ska baseras på en klassning av avfallet utifrån avfallsförordningen. Avfallsbolag eller konsulter kan hjälpa till med avfallsklassningen. Miljökontoren eller länsstyrelsen kan bedöma om klassningen är riktig. Klassningen av förorenade massor (mark, byggnader, rivningsrester) ska ske av den som äger avfallet. Det är även avfallsägaren som bestämmer vart avfallet ska skickas. Som hjälp i arbetet med att klassa förorenade massor kan man använda Avfall Sveriges Bedömningsgrunder för förorenade massor, Rapport 2007:01 som finns på deras hemsida (se referenslistan över hemsidor). Då avfallet betraktas som farligt avfall får det enbart transporteras av transportörer med tillstånd från länsstyrelsen. Om avfallet befaras laka eller läcka föroreningar bör det förvaras nederbördsskyddat eller i en tät container. Exempel på släckvattenhantering vid olika bränder Den som vill kan läsa mer om de olika bränderna i referenslitteraturen, se sifferhänvisning i rubriken. 12

13 Akallatunneln, Stockholm, brand i kabeltunnel (13) I mars 2001 brann det i en kabeltunnel. Kablar på en sträcka av 5-7 m i tunneln förstördes. Branden bekämpades med ca 3 m 3 vatten. Släckvatten rann ca 750 m in i tunneln där det finns ett sedimenteringsmagasin (5-6m 3 ) samt en pumpgrop. Normalt används dessa avvattningsanordningar för att pumpa bort inläckande vatten från berget. Vatten pumpas till ett dike vid tunnelmynningen och når efter ca 800 m Igelbäcken, lokal för den sällsynta och utrotningshotade fiskarten grönling. I det inledande skedet bedömdes inte miljöeffekterna kunna vara så betydande att provtagning var nödvändig. Släckvatten utspätt med grundvatten från tunneln (ca 40 l /dygn) pumpades via diken till Igelbäcken. Miljökontoret kontaktades först två veckor efter branden när saneringen skulle påbörjas. Vid saneringsarbetet, som bestod av tvätt av brandområdet och bortschaktning av bottenmaterialet i tunneln, togs prover ut på sot och tvättvatten. Sotaskan innehöll mycket höga halter dioxin och PAH medan tvättvattnet visade på låga halter VOC, PAH, PCB, metaller, COD-Cr och BOD-7. Kommentar: Denna händelse visar på vikten av att se konsekvenserna över helheten. Att det kontaminerade släckvattnet så småningom via omvägar når ett naturkänsligt område är inte ovanligt. Detta fenomen är också vanligt vid utsläpp från trafikolyckor när föroreningen når ett dike där det är oklart vart detta mynnar. Brand i Västerviks Värmeverk (8) Västerviks Värmeverk brann Branden startade med en explosion och efterföljande brand i sopkvarnen spred sig snabbt över sophanteringsdelen med dess hushållssopor. Eftersläckningsarbetet blev omfattande. Det användes ca 1700 m 3 vatten. En del förångades av värmen men annat samlades i sopsilon. En del rann och pumpades ut i havet. På planen utanför täcktes alla dagvattenbrunnar. Marken täcktes med spån för att suga upp vattnet. Prov togs på släckvattnet som samlades i källaren och dagvattenledningarna. Proven analyserades med avseende på klorfenoler, klorbensener och polyaromatiska kolväten (PAH). PAH låg långt över gränsvärden för PAH i känsligt vatten både för summa cancerogena PAH och för summa övriga PAH. Det har beräknats att från denna enda brand spreds 1 kg kvicksilver, 15 kg zink och 2 hg bly. Resterande släckvatten med dess innehåll av tungmetaller spreds över en flishög, som utgjorde bränsle till värmeverket, med hjälp av spridda strålar. Därigenom kunde föroreningarna tas om hand när flisen senare får eldas i anläggningar med reningsmöjligheter. Kommentar: Det är viktigt att all verksamhet genomför ett risk- och sårbarhetsarbete. Genom en sådan analys kan man förhindra, eller minska konsekvenserna från alla tänkbara risker. Speciellt viktigt är att det olycksförberedande arbetet beaktas. Västervik, brand i rivningsflis (9) År 1997 utbröt brand till följd av felaktig förvaring (för högt upplag och för stor volym) av rivningsflis. Verksamheten hade inte vidtagit åtgärder trots påpekanden. Branden började som en självantändning med glödhärdar och rökutveckling som varade i ett par veckors tid. Viss del av kostnaderna för släckinsatser fick bolaget stå för eftersom 13

14 allt arbete inte ansågs vara räddningstjänst. I början av april 1997 övertändes en flishög på ca m 3. Släckning genomfördes med vattenbegjutning (vattenkanoner och helikopter användes) och lämpning. Släckvattnet (ca 1000 m 3 ) lakade ut stora mängder föroreningar och halterna hade i början mycket stor föroreningspåverkan avseende flera tungmetaller och andra ämnen t.ex. fenol, absorberbara organisk bundna halogener (AOX) och kväve. Det visade sig att RT-flisen (RT-flis är ett handelsnamn på en produkt som importeras från kontinenten) innehöll förhöjda halter av bly och zink. Morgonen därpå fick företaget ta över ansvaret för arbetet. Fyra dagar senare beslutades att all blöt, bränd och skadad flis måste bort m 3 flis kördes då till förbränning. Prover togs ut av SGI under april juni Halterna i grundvattnet två månader efter branden bedömdes enligt Naturvårdsverkets preliminära version av förorenade områden vägledning för översiktliga inventeringar och riskklassningar som stor eller mycket stor föroreningspåverkan. Uppföljande provtagning av grundvattnet på brandplatsen gjordes Resultaten av provtagningarna visar att höga halter av tungmetaller, PAH, fenol och kväve kan uppkomma i släckvatten och närbeläget grundvatten. Beroende på hydrogeologiska förhållanden tvättas därefter föroreningarna ut från området. I det aktuella fallet tog det för de flesta ämnen mellan 1 2 år innan halterna sjunkit till normala halter. Inom områden med lägre omsättning av vatten kan det ta betydligt längre tid innan halterna blir acceptabla. Kommentar: Att stackar med organiskt material självantänder är inget okänt fenomen och beror ofta på felaktig förvaring. Det är viktigt att anvisningar följs när det gäller detta och en del förebyggande arbete kan göras, exempelvis temperaturövervakning. Om det ändå börjar brinna bör ett system med uppsamling i dammar av släckvattnet beaktas och planläggas i god tid. Det förekommer också att en viss återanvändning av släckvattnet görs från dessa dammar. Det bör dock beaktas att föroreningar ackumuleras i detta vatten. Ragnsells mellanlager av farligt avfall (10) I Ragnsells mellanlager för farligt avfall startade 1994 en brand i ca 80 m 3 miljö- och brandfarligt avfall. Hela den invallade betongplattan (volym ca 700 m 3 ) full med containers, fat och burkar var övertänd vid räddningstjänstens ankomst. Släckningsarbetet blev en balansgång mellan att så snabbt som möjligt dämpa och släcka kemikaliebålet samtidigt som släckvattnet skulle omhändertas innan det kom ut i mark och vattendrag. Genom att maximalt utnyttja insatsorganisationen för skumsläckning kunde man klara huvudsläckningen på 2,5 timmar. Läckage av släckvatten till omgivningen kunde hindras genom att företagets personal med hjälp av slamsugningsbilar omfördelade släckvattnet till kringliggande invallningar och cisterner i takt med påföringen. Inom området fanns färgrester, lösningsmedel, lacker, ammoniak, isocyanater, hydrazin, spillolja, natriumborhydrid, tungmetaller, syror, bekämpningsmedel och en stålbox med PCB-haltigt avfall (kondensatorer). PCB-boxen kunde senare föras bort intakt sedan företagets personal visat var den fanns. Kapaciteten att ta hand om släckvattnet dimensionerade tempot i släckinsatsen. Ca % av den brännbara volymen brann. Ca 120 m 3 vatten och liter skumvätska förbrukades. 14

15 Förberedelser gjordes att tillsammans med lokalradion sända ut VMA-meddelande (Viktigt Meddelande till Allmänheten) eftersom röken bedömdes som mycket hälsofarlig. Det visade sig dock räcka med att en polispatrull avdelades för att kontrollera rökens utbredning. Kommentar: Här finns ett tydligt exempel på dilemmat i att släppa ut farlig brandrök eller kontaminerat släckvatten. Ett sätt att få ett beslutsunderlag är att i förväg genomföra en risk- och sårbarhetsanalys med flera omfall, exempel vindkantringar och olika årstiders påverkan. Mörbylånga tätort (12) År 1992 uppstod en stor brand i en industribyggnad med tre företag i Mörbylånga tätort. Ett företag lagrade och paketerade fröer, ett företag tillverkade ättiksprit och det tredje företaget var ett tillståndspliktigt ytbehandlingsföretag. Både länsstyrelse, miljökontor och stadsbyggnadskontor var på plats för att bistå med rådgivning vid brandens utbrott. Ytbehandlingsindustrin: Vid branden lämnades råd att använda så lite vatten som möjligt vid släckningen av lokalerna för den elektrokemiska verksamheten. Framför allt var det viktigt att inte spruta vatten över de olika behandlingslinjerna. Detta skulle innebära att lösningar innehållande starkt sura eller cyanidhaltiga tungmetallösningar skulle rinna ut och spridas. Liknande direktiv gavs angående kemikalieförråden. Dessutom gavs vissa råd beträffande kemikalierisker och vilka kemiska reaktioner som skulle kunna inträffa om kemikalier av olika slag skulle blandas. Avloppet kontrollerades. Inget släckvatten rann ut från anläggningen utan rann till några bassänger i golvet vid anläggningens interna reningsverk. Övrig verksamhet: Vid branden i ättiksfabriken och förpackningsanläggningen kunde släckvatten användas obehindrat. När de träbehållare som användes vid ättiksprittillverkningen och huvudparten av glasfibercisternerna för färdig ättiksprit brann strömmade vätskorna ut. Detta gav en lukt av ättika över omgivningen. Vätskeblandningen och släckvattnet rann till en början via en dagvattenledning ut till havet. Ur miljösynpunkt kunde detta accepteras eftersom det svagt sura vattnet inte innehöll några tungmetallsalter utan huvudsakligen bestod av lättnedbrytbara ämnen. Tyvärr täpptes så småningom dagvattenbrunnarna igen varvid det sura vattnet rann ut över en närbelägen åker. Höstsådden inom några 1000 m 2 dog. Kommande vår bör dock de sura ämnena vara urtvättade och nedbrutna så att den marken åter kan brukas. Det släckvatten som var kvar på området neutraliserades med kalk. Innehållet av syrekrävande substans i detta vatten var inte alarmerande hög och kunde därför släppas via en dagvattenledning ut i havet. Saneringsarbetet tog drygt en månad. Bland annat transporterades 32 m 3 koncentrerade ytbehandlingsblad, 12 m 3 avfettningsvätskor samt 20 m 3 tungmetallhaltiga bad till SAKAB. Kommentar: Detta exempel åskådliggör att kunskap om hela verksamheten, vilka ämnen som hanteras samt lokalisering av dessa kemikalier är viktigt underlag för räddningstjänstens beslut. Exemplet visar också på vikten av att knyta externa speciallister till beslutsfattandet. 15

16 Lagstiftning I samband med miljötillsyn, tillsyn enligt Lagen om skydd mot olyckor (LSO) och tillsyn av brandfarlig vara eller bygganmälningar kan brister i brandskyddet och förebyggande åtgärder för släckvattenhantering upptäckas och krav på åtgärder ställas. Även vid prövning av nya och ändring av befintliga verksamheter kan de olika myndigheterna ställa krav på åtgärder, handlingsplaner med mera utifrån aktuell lagstiftning. I den fysiska planeringen finns möjligheter att vidta olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder med avseende på olyckors miljöeffekter. Sammanhållen bebyggelsemiljö ska utformas med hänsyn till behovet av skydd mot uppkomst och spridning av brand, mot trafikolyckor och andra olyckshändelser. Vidare kan man ställa krav på invallning av t.ex. kemikalietankar, skyddsanordningar vid vattentäkter etc. Många förebyggande åtgärder kan ingå i verksamheternas egenkontroll och kvalitetsprogram. Under nedanstående delrubriker ges en kort beskrivning av lagar och förordningar som styr olika myndigheters arbete. Under varje delrubrik redovisas förslag på krav som de olika myndigheterna kan ställa med stöd av denna lagstiftning. Miljöbalken (SFS 1998:808) Miljöbalken reglerar bland annat skydd av områden, miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, kemiska produkter, förorenade områden/byggnader, vattenverksamhet, täkter och avfall. I kapitel 2 finns de allmänna hänsynsreglerna som beskriver några rättsligt bindande principer (bevisbördesregeln, kunskapskravet, försiktighetsprincipen, lokaliseringsprincipen, hushållnings- och kretsloppsprinciperna, produktvalsprincipen samt ansvar för att avhjälpa skador). Avvägningen rörande hur hänsynsreglerna ska tillämpas beror på vilka hälso- och miljörisker som finns och sannolikheten för att miljöeller hälsopåverkan ska uppkomma. Det finns en rad förordningar och föreskrifter under miljöbalken. Några exempel är: Förordning (SFS 1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, Miljötillsynsförordningen (2011:13), Förordning (SFS 1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll, Föreskrift och allmänna råd om skydd mot mark- och vattenförorening vid lagring av brandfarliga vätskor (NFS 2003:24), Avfallsförordning (SFS 2011:927), Förordning (SFS 2012:259) om miljösanktionsavgifter, Naturvårdsverkets förteckning över naturområden som avses i 7 kap. 27 miljöbalken (NFS 2007:1). Uppdaterad med NFS 2009:8. Skyddade områden enligt Förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön Egenkontroll enligt miljöbalken Miljöbalken ställer även krav på verksamhetsutövare att utöva egenkontroll över sin verksamhet. Så här står det i kapitel 26: 19 Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar. 16

17 Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön. I förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll framgår närmare vad som avses med detta. Nämnas kan att det bland annat ställs krav på verksamhetsutövare att omgående underrätta tillsynsmyndigheten om det inträffar en driftsstörning eller liknande händelse som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön. I förordningen anges också att verksamhetsutövaren fortlöpande och systematiskt ska undersöka och bedöma riskerna med verksamheten. Vid tillståndsprövning enligt Miljöbalken skall en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) upprättas (Miljöbalken 6 kap och förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar). Syftet med en MKB är att visa de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra bl.a. på människor, djur, växter, mark, vatten och luft. En MKB skall utgöra underlag för en samlad bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön. Se Bilaga B MKB-checklista vid tillståndsprövning. I MKB:n skall bl.a. inverkan på människor hälsa och säkerhet visas. Miljöeffekterna vid en olycka som haveri eller brand bör belysas och förebyggande åtgärder för att förhindra olyckor och bränder bör också redovisas. Samlad riskpåverkan är en miljökonsekvens som ska redovisas och bedömas i MKB. MKB:n bör också visa hur negativa miljö-effekter från en olycka kan förebyggas. Även risken för en olycka skall vägas in. Krav på en mer grundlig redovisning kan ställas exempelvis när känsliga vattendrag, närliggande grundvatten eller känsliga biotoper kan bli drabbade. En bedömning av redovisningens omfattning måste alltid göras i det enskilda fallet. I MKB:n skall man också redovisa alternativa platser för verksamhetens lokalisering. Vid en jämförelse av vad som är den bästa lokaliseringen skall risken för olyckor och de miljöeffekter de kan ge upphov till vägas in. Man skall i MKB också redovisa ett så kallat 0- alternativ där man redogör för vad som händer om man inte vidtar tänkt åtgärd. Här bör det också påpekas att det inte bara är i närmiljön som man skall titta på risken och konsekvenser för miljöpåverkan. Även transporter till och från en planerad verksamhet skall beaktas. Ett åtgärdsförslag i MKB:n för att förebygga miljöeffekterna vid en olycka kan vara att skapa möjlighet till släckvattenuppsamling på fastigheten. Andra åtgärdsförslag kan innehålla förslag på sätt att eliminera risker eller på annat sätt begränsa konsekvenserna av en olycka. Exempel på sådana åtgärder kan vara installation av sprinklersystem eller begränsningar i lagerhållningen i syfte att förhindra okontrollerade bränder. För de verksamheter som omfattas av sevesolagstiftningen (beskrivs närmre under rubriken Övrig lagstiftning) har MKB:n fått ett utökat syfte. Förutom att identifiera hur verksamheten kan påverka omgivningen ska verksamhetsutövaren i MKB:n också identifiera och bedöma hur säkerheten i själva verksamheten kan påverkas av faktorer i omgivningen, det vill säga risken för s.k. dominoeffekter. Kommentar 1: I ett tillståndsbeslut enligt miljöbalken kan villkor exempelvis fastställas om uppsamlingsmöjligheter för släckvatten. Det är också möjligt att driva ett krav på uppsamling av släckvatten i det löpande tillsynsarbetet. Ett vanligt villkor är krav på att 17

18 kemikalier skall vara invallade och förvaras så att läckage till avloppsbrunnar eller dagvattenbrunnar inte kan ske. Krav på åtgärder för att förebygga olycka kan ställas med stöd av LSO eller lagen om brandfarliga och explosiva varor men kan också ingå som villkor i tillståndsbeslut. Krav på förebyggande och begränsande åtgärder finns också i sevesolagstiftningen. Kommentar 2: Vid etablering av nya verksamheter som kräver anmälan eller tillstånd enligt Miljöbalken ska risken för bränder och olyckor vägas in. Nedan ges förslag på åtgärder som kan krävas med stöd av miljöbalken samt förordningar och föreskrifter som meddelats med stöd av miljöbalken: - Kemikalier bör alltid vara invallade och förvaras så att läckage till mark, avloppsbrunnar eller dagvattenbrunnar inte kan ske. (Lagstöd: Miljöbalkens hänsynsregler. Detaljerade bestämmelser finns i vissa fall, se t.ex. Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om skydd mot mark- och vattenförorening vid lagring av brandfarliga vätskor, (NFS 2003:24) - Tillsyn över den yrkesmässiga kemikalieanvändningen med avseende på den yttre miljön. För en orientering om invallning m.fl. skyddsåtgärder och regler om detta se Handledning för kemikalietillsyn (Miljösamverkan Västra Götaland 2000), och Handbok i kemikaliehantering (Länsstyrelsen i Östergötland 1999). - Lager bör begränsas så att okontrollerade bränder inte uppstår.(lagstöd: Miljöbalkens hänsynsregler). - Alla som bedriver någon typ av verksamhet ska utöva egenkontroll för att säkra att skada inte uppstår. Bland annat kan myndigheterna kräva att verksamheterna har kemikalielistor (som kan lämnas till räddningstjänsten), har kunskap om VAledningssystem på fastigheten och har möjlighet att täcka brunnar. (Miljöbalkens hänsynsregler samt förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll). - Verksamheter bör ha sammanställt en beskrivning av det förebyggande riskarbetet. Alla verksamheter bör ha rutiner för hur risker ska analyseras och hanteras. Kraven kan vara olika beroende på vilken verksamhet som bedrivs. Verksamheter som omfattas av Sevesolagstiftningen ska t.ex. ha ett särskilt säkerhetsledningssystem. Lagstiftning gällande skydd mot olyckor Lag (2003:778) om skydd mot olyckor Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), länsstyrelsen och den kommunala räddningsnämnden utövar tillsyn enligt Lag om skydd mot olyckor (LSO). Lagen innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst (kommunal och statlig) skall organiseras och bedrivas. I lagen finns också bestämmelser om olycks- och skadeförebyggande åtgärder, om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen, samt om rättigheter och skyldigheter för enskilda. 2 kap. 2 Ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar skall i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller 18

19 annan olycka och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand. 2 kap. 4 Vid en anläggning där verksamheten innebär fara för att en olycka ska orsaka allvarliga skador på människor eller miljön, är anläggningens ägare eller den som utövar verksamheten på anläggningen skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador. 2 kap. 5 Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning som avses i 4 skall den som utövar verksamheten underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten och kommunen om utsläppet påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. Underrättelse skall också lämnas om det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp. Kommentar: Räddningstjänsten har endast möjlighet att ställa krav med stöd av LSO vid befintliga byggnader eller anläggningar. Vid ny- eller ombyggnation gäller Plan- och bygglagen. Förordning (2003:789) om skydd mot olyckor Förordningen innehåller föreskrifter som ansluter till vad som föreskrivs i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor 6 kap. 1 När en räddningsinsats är avslutad efter en olycka som inneburit att miljön har blivit skadad, skall räddningsledaren underrätta den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgiften inom miljö- och hälsoskyddsområdet och länsstyrelsen Lag (SFS 2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor Lagen gäller hantering, överföring och import av brandfarliga och explosiva varor samt sådana förberedande åtgärder som behövs med hänsyn till brand- och explosionsrisken samt konsekvenserna av en brand eller en explosion. Lagens syfte är att hindra, förebygga och begränsa olyckor och skador på liv, hälsa, miljö eller egendom som kan uppkomma genom brand eller explosion orsakad av brandfarliga eller explosiva varor. Lagen ska även förebygga obehörigt förfarande med varorna. Kommunen har ansvaret för tillståndsgivning och tillsyn av brandfarliga varor och explosiva varor. Kommunen får själv bestämma över var tillstånds- och tillsynsfrågor ska hanteras inom kommunen (t.ex. av Byggnämnden eller av Räddningstjänsten). Kommunen har också möjligheter till samverkan med andra kommuner, dvs. flera kommuner kan alltså ha en och samma insats för denna typ av ärenden. Tidigare lagstiftning uttryckte att detta skulle hanteras under den eller de nämnder som fullgjorde uppgifter inom plan- och byggväsendet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har ansvaret för all hantering som sker inom försvaret. Förordning (SFS 2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor Förordningen innehåller föreskrifter för tillämpningen av lagen om brandfarliga och explosiva varor. I föreskrifterna ställs krav på att sådana varor inte rinner ut eller att obehöriga kan komma åt dem. Vid vissa varor och vid vissa mängder ställs krav på invallning (sekundärt skydd). Vid förvaring skall man dimensionera för att kunna göra effektiva insatser vid brand. 19

20 Med stöd av bestämmelserna i förordningen kan krav ställas på företag, som vill ha tillstånd att hantera brandfarlig eller explosiv vara, att ta fram en riskanalysför verksamheten. Enligt en definition är riskanalys en systematisk analys med syftet att bestämma risken förknippad med ett system, ett sammanvägt mått på sannolikhet och konsekvens. Den som vill utföra s.k. heta arbeten, t.ex. svetsning, lödning, takläggning etc intill brandfarlig eller explosiv vara måste ansöka om tillstånd för detta hos kommunen. Lag (2006:544) om extraordinära händelser Lag om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap förkortas ofta till lagen om extraordinära händelser. Lagen ersatte under 2006 Lag om civilt försvar. Lagen syftar till att kommuner och landsting ska minska sårbarheten i sin verksamhet och vara väl förberedda vid olika krissituationer. Med extraordinär händelse avses en sådan händelse som: - Avviker från det normala. - Innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner. - Kräver skyndsamma insatser. Enligt lagen ska alla kommuner ha en krisledningsnämnd som kan inkallas när en extraordinär händelse inträffar Därtill ska alla kommuner och landsting göra en risk- och sårbarhetsanalys där det redovisas vilka extraordinära händelser som kan inträffa och hur dessa händelser kan påverka verksamheten. Utifrån denna ska det tas fram en beredskapsplan för hur extraordinära händelser ska hanteras, vilken ska fastställas vid varje ny mandatperiod. Plan- och bygglagen (2010:900) Plan- och bygglagen, PBL, innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. PBL reglerar bland annat krav på byggnader och planarbete (översiktsplan, detaljplan m.m.). I 2 kap 6 regleras utformning och placering av byggnader: 6. Vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till. 2. skydd mot uppkomst och spridning av brand och mot trafikolyckor och andra olyckshändelser. 20

21 I 4 kapitlet 12 PBL regleras skydd mot störningar: 12 I en detaljplan får kommunen bestämma 1. skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översvämning och erosion, 2. skyddsåtgärder för att motverka störningar från omgivningen, och 3. om det finns särskilda skäl för det, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller andra olägenheter som omfattas av 9 kap. miljöbalken. I 8 kapitlet 4 regleras byggnadsverks tekniska egenskaper: 4 Ett byggnadsverk ska ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om 1. bärförmåga, stadga och beständighet, 2. säkerhet i händelse av brand, 3. skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljön, 4. säkerhet vid användning, 5. skydd mot buller. Byggnadsnämnden kan begära en information om hur t.ex. släckvatten tas om hand vid tekniskt samråd och vid beslut om kontrollplan. Vilka följdkrav det medför måste bestämmas från fall till fall med utgångspunkt från riskanalyser och miljökonsekvensbeskrivningar vid svårtolkade objekt. Ibland kan det bästa vara att, om möjligt, ändra detaljplanen för att minimera risken, t.ex. genom att reglera hur dagvatten ska hanteras. Om någon vill etablera en verksamhet som bedöms vara ytterst olämplig, men som stämmer med planbestämmelserna kan byggnadsnämnden begära anstånd med att medge bygglov, för att ha möjlighet att först ändra detaljplanen. Föreskrifter och Allmänna Råd Det finns flera föreskrifter och Allmänna råd beslutade av Boverket. Särskilt viktig är BBR, Boverkets Byggregler, som utgörs av föreskrifter till PBL. Sevesolagstiftning EU antog 1996 det så kallade Sevesodirektivet om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser (för människor och miljön) där farliga ämnen ingår. EG-direktivet kom till bl.a. med anledning av olyckan i Seveso 1972 då ett stort område förgiftades av dioxin. Seveso III-direktivet antogs under Sverige har omsatt direktivet till svenska regler. Reglerna finns i huvudsak i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor (sevesolagen) jämte tillhörande förordning (1999:382) och Räddningsverketsföreksrifter (SRVFS 2005:2) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckori miljöbalken med tillhörande förordningar samt i föreskrifter från Arbetsmiljöverket (AFS 2005:19.) Reglerna gäller för verksamheter som hanterar farliga ämnen i mängder som överskrider en angiven gräns. Alla verksamhetsutövare som omfattas av bestämmelserna, ska utarbeta ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor ska förebyggas och hur följderna av sådana, för människor och miljö, ska begränsas. Bestämmelserna innehåller också särskilda skyldigheter för verksamhetsutövaren. Det finns två olika kravnivåer, den lägre och den högre. Länsstyrelsen och Arbetsmiljöverket är tillsynmyndigheter enligt Sevesolagstiftningen. 21