Yngve Berger. Sagor för fullvuxna. IT-direktören. Yngve Berger 2011 Egen utgivning Teckensnitt Garamond

Transkript

1 Yngve Berger Sagor för fullvuxna IT-direktören Yngve Berger 2011 Egen utgivning Teckensnitt Garamond 1

2 IT- DIREKTÖREN Det var en gång en ung verkställande direktör för ett jättestort IT företag. Han var det tjusigaste man kunde se. Han hade tjockt vågigt cendréfärgat hår och ett vackert regelbundet ansikte med jämna starka och friska tänder. Han var lång och smal och precis lagom muskulös. Han klädde sig med en utsökt ledighet och stil. Eftersom han tjänade oerhört mycket pengar hade han råd till de vackraste och dyraste Armanikostymer och hans handsydda skor glänste, ja, det var en fröjd att se honom skynda fram genom det sobert designade kontorslandskapet och höra de kvinnliga anställdas trånande suckar och se deras längtande blickar. Han hade nog förstått att alla tyckte om honom och hans utseende, men det stötte honom lite att bankens kvinnliga personal sa att han var söt, för det var egentligen inte riktigt sant. Han var både sådär förödande brutalt manlig men med en glimt i sina ishavsblåa ögon som både visade en varm humor och ett visst stressat vemod som han en gång ärligt och sorgset visat upp när hans IT firma blivit anklagad för några alltför vidlyftiga insideraffärer. Men när han stod bredvid sitt vackra sto, just beredd att bestiga det för att rida ut på sin vanliga morronrunda, ja, då såg alla att beteckningen söt inte var riktigt adekvat, nej det gällde att hitta ett annat uttryck som passade bättre. Han var som det stod i en berömd och omtyckt skvallertidning: maskulint skönslimmad. Och hans hustru brukade skämta och säga: Putte Nutte raring, förutom alla dina andra fysiska företräden har du också den allra sötaste fallskärm man kan tänka sig, den är faktiskt i det allra rosenrödaste framtidssiden. Då log 2

3 alla som hörde det, även de som var allra mest avundsjuka. Vad direktören hette? Jo, han hette Sebastian Rupert Ralph Philip von Trottler. Den unge och oerhört dynamiske VDn omgav sig med unga och smarta medarbetare. Det var de yppersta hjärnorna som nyligen gått ut de bästa internationella handelshögskolorna. Alla såg faktiskt ut som reklampelare för rakkräm, glasögon eller märkeskostymer. Alla hade Rolexklockor av renaste guld. Det var sannerligen inga billiga imitationer från Kina. På bolagets årsrapport, en tung vackert glänsande skrift, fanns ett omslag där man kunde se bolagets hela styrelse. Där satt förutom två lätt grånade herrar i femtioårsåldern unga smarta affärslejon runt ett jättelikt modernt designat mandelformat sammanträdesbord av renaste och allra blankaste mahogny. Framför sig hade de senaste och kraftfullaste datorerna och mobiltelefonerna på vilka man kunde surfa vart man ville i hela världen, göra snabba aktieaffärer från den egna segelbåten eller poolkanten eller fotografera och ladda ner både musik och filmer. Den unge VDn hade dessutom den vackraste fru man kan tänka sig. Hon hette Madeleine. Hon var smal och i perfekt trim. Hennes smidiga kropp var så välproportionerad att alla män vände sig om och visslade eller fällde beundrande kommentarer. Väl hemkomna gnällde de på sina inte fullt så vackra fruar och beskrev IT direktörens hustru och föreslog sina äkta hälfter diverse bantningsprogram, joggingturer, ansiktslyftningar och fettsugningar. Madeleine hade givetvis också de mest moderiktigaste kläderna och hennes frisyrer och unika kreationer och accessoarer fanns med och kommenterades på damtidningarnas spalter varje vecka. Men hon var faktiskt inte bara uppseendeväckande vacker. Nej, hon var dessutom höggradigt intellektuell. Hon skrev matrecept och heminredningsförslag i de mest ansedda och glansigaste modemagasinen. Där hade hon också sin egen bild med en stående hjärtespalt för intimrelationer, 3

4 men där hon också kommenterade det politiska läget. Hon skrev dessutom initierad teve- och filmkritik om de sista TVsåporna och amerikanska action och polisfilmerna. Hon var med vid alla premiärer och invigningar. Dessutom hade hon ett stort och välrenommerat konstgalleri med landets ledande smarta installatörer och målare, skulptörer och videokonstnärer som utställare, och hennes många överdådiga partys var välbesökta och mycket eftertraktade. Där kunde man verkligen få se gräddan av landets kulturelit. Men kära nån! Jag höll på att glömma barnen. Det var en pojke och en flicka. Carl-Philip och Antonia. Den lille söte och försigkomne pojken var nio år och flickan, som verkligen var extremt söt, var sju år och faktiskt precis lika söt och glad som en äkta barbiedocka. Carl-Philip ville inte bli varken lokförare, brandman eller polis, absolut inte. Nej, han skulle bli IT direktör precis som sin far och han var redan en hejare på sin dator och följde redan börskurserna med stort intresse. Han fick tre hundra kronor i veckopeng och av dem satsade han tvåhundra kronor på aktieköp, därtill livligt påhejad av den lycklige fadern. Och lilla Antonia hade sin väg utstakat så liten hon var. Hon skulle leda ett stort företag i den kosmetiska branschen med tillhörande modellagentur med förgreningar till Europas allra största modehus. Hon ville bli modekreatör och hennes små ritblock var fyllda med skisser och kreationer till balklänningar och vernissageplagg för både damer och herrar. Och när man frågade det vackra lilla pyret vem hon skulle gifta sig med när hon blev stor, så svarade hon genast; en börsmäklare eller skeppsredare så klart, eller en världsberömd filmregissör, och när hon sa det så läspade hon så bedårande och lade sitt lilla kloka huvud på sned. Ja, hade HC Andersen levat så hade han sagt: ja se det var ett riktigt litet prinsessämne. Familjen hade en stor villa som låg i ett exklusivt och mycket eftertraktat område utanför staden. Villan var av ljust krämfärgad sandsten, taket hade mörkgrönt glaserat tegel. Huset, eller som den också kallades, The Residence, hade burspråk och spanska portaler med fönsterluckor av äkta teakribbor, tjuvlarm 4

5 och ett flertal övervakningskameror. Villan, som naturligtvis hade strandtomt och söderläge, låg i en sluttning ner mot vattnet mycket nära en berömd båtklubb där de minsta båtarna var tolv meter. Och naturligtvis fanns det en jollebrygga för gossars snabba segeljollar och deras ystra och härdande vattenlekar. Familjen hade en stor Swanbåt och en snabbgående motorbåt med tre stora aktersnurror om tvåhundra hästkrafter vardera. Båten var årligen med i den stora racertävlingen för havsgående motorbåtar, men mest användes den till att snabbt och behändigt frakta familjen ut till deras sommarvistelse, en ö en bit ut i havsbandet bara trettiofyra minuters resa från staden. En gång hade faktiskt direktören kört in till kontoret på tjugoåtta minuter, men då hade han blivit stoppad av sjöpolisen men klarat sig undan med blotta förskräckelsen då det visade sig att tjänstgörande polisbefäl hade ett stort villalån i den bank som direktörens broder förestod. Båtens marschfart var sextio knop, dess toppfart var inte uppgiven, men som direktören sa när han så träffande beskrev båtens prestanda: När jag drar på fullskaft är det bara propellrarna som är kvar i drickat. Familjens bilar var också ett kärt ämne för motorjournalister och skvallerkrönikörer. Det fanns naturligtvis två bilar, en mörkblå Bentley med duvblå skinnklädsel och alla tekniska finesser. Den kördes av direktören själv. Han hade tänkt köpa en Rolls Royce, men han ville inte verka skrytig. Som andrabil hade hans hustru en aprikosfärgad BMW cabriolet med en modest trimmad motor på trehundratjugo hästkrafter. Men inte nog med detta. Direktören hade dessutom i sitt garage två engelska veteranbilar, underbara rariteter, som han bara använde en gång om året i det stora veteranbilsrallyt, där han och hans hustru alltid tog första pris för best in show och som det bäst klädda, vackraste och parantaste paret. Ja, det var verkligen en ovanligt lyckad familj, en familj mot vilken fru Fortuna varit ovanligt generös, ja, man kan nästan säga att hon varit smeksam. Men säg mig den lycka som varar beständigt. Just som lyckan log som allra bäst, och bolaget som hette Prosperity började 5

6 lägga under sig IT firmor runt om i Europa, just när firman av The Financial Times i London utpekats som den allra bästa, säkraste och mest välskötta av landets unga IT företag och direktörens bild fanns på olika affärstidningars framsidor, då hände något som störde, ja, man kan gott säga förstörde hela den lyckliga familjen. Så här var det: Det visade sig vara svårt för Madeleine att sköta två barn och ett stort luxuöst hem. Hon hade satt en ära i att sköta hela hemmet ensam. Visserligen hade hon den genant plattfotade men genomsnälla tant Andersson med tillnamnet Asta, en gammal trotjänarinna på fyrtifyra år som kom då och då, men till slut visade det sig att Madeleines arbetsbörda ändå blev för stor. Hon hade alldeles för många viktiga åtaganden vid sidan av hemmet. Det var sekreterarsysslan i Rotary, det var ridklubben Grimman, golfklubben Hole in One och sitt eget konstgalleri Vintergatan. Men det var också den litterära föreningen Novellens Ljuva Värld, men dessutom var det ett ansvarsfullt och krävande arbete att vara värdinna för det stora hemmet och dess representation. Men hennes man ville helst inte betala sociala avgifter för ett hembiträde. Han bad sin gode vän börsmäklaren om råd. Börsmäklaren uttryckte sin allra största förståelse och sa att det allra bästa vore att skaffa svart arbetskraft. Om direktören ville kunde han tala med sin egen svarta hemhjälp om hon hade någon att föreslå. Det tyckte direktören var en alldeles ypperlig idé och bad sin vän ordna det så fort han kunde. Men vad han inte alls hade tänkt på det var att det hembiträde som den gode vännen skaffat åt honom inte bara jobbade svart. Nej, hon var dessutom mörk, rejält mörkhyad. Hon var från Tanzania och hette Jasmine. Men förutom sin lena svartglänsande hud hade hon också de allra vackraste tänder och ögon och hennes figur påminde direktören om en svart panters; långa vackra ben, smal midja, fina smala men smidiga och muskulösa armar. Hon hade en smal gracil hals som bar upp ett näpet huvud med ett stort tätt flätat hår. 6

7 Direktören blev mållös. Lika mållös blev hans far som var på tillfälligt besök. Fadern ringde senare och varnade sin son och berättade att människor med svart hudfärg var lata och indolenta och bara ville sjunga och dansa. Detta hade han läst i ett stort uppslagsverk. Där stod allt om världens olika raser med varnande ord om deras fel och brister. Bland annat läste han skrattande upp ett stycke som beskrev den på prärien boende nordamerikanske indianen. Där stod i svart på vitt såhär och han citerade: "Den nordamerikanske indianen; erotiker liksom negern, men ej så musikalisk". Ja, nog var det bäst att sonen passade sig. Men direktören förstod att hans far helt enkelt var avundsjuk och att han gärna också skulle velat ha svart arbetskraft om han bara vågat för sin hustru. Och han stod på sig mot fadern och anställde Jasmine för ungefär fjärdedelen av vad han betalade sin svarta arbetskraft, trädgårdsmästaren, per timme. Jasmine jobbade och stod i mycket bättre än någon i familjen kunde ha anat och uppslagsverkets information visade sig vara helt felaktig. Visserligen sjöng hon när hon arbetade men det hade en märkligt lugnande inverkan på bankdirektören. De båda barnen tog henne genast till sina hjärtan. Dock var direktörens hustru något reserverad. Hon kände sig plötsligt lätt mullig och blek jämfört med Jasmine, och började därför ligga i solariet allt längre tid, hon joggade häftigare och oftare än förut, och började åter hårdbanta. Direktören slutade plötsligt att arbeta över så mycket som han gjort tidigare. Han förklarade för sin förvånade hustru att han med de senaste datatekniska möjligheterna som nu fanns, lika gärna kunde arbeta hemma. Han blev om möjligt än mer mån om sitt utseende än förut. Han lät håret växa en aning och tyckte själv att han såg flera år yngre ut än tidigare, och han köpte en ny snabb cykel, en mountainbike i titan med tjugosju växlar. Men med Jasmines inträde i familjen, verkade det som om lyckan samtidigt gjorde sitt utträde. Det som direktören förut 7

8 hade tyckt vara rena och skära önskedrömmen, visade sig snart utvecklas till rena katastrofen. Det började såhär: Det var försommar och familjen beredde sig på en utflykt till landet. Men Madeleine tyckte själv att hon var blek och inte hade den rätta solbrännan trots solariet. Jämfört med Jasmines blev det än mer uppenbart och helt oacceptabelt. Hon beslöt sig för att åka till skönhetssalongen och få problemet avhjälpt. I reklamen hade hon sett en ny metod att bli snabbt och bekvämt brun utan att sola. Den hette Rapid Beauty Tan och kostade lika mycket som åtta veckolöner till Jasmine, men skulle, enligt den påkostade reklamen i de kommersiella tevekanalerna, göra underverk. Sagt och gjort. På skönhetssalongen togs Madeleine emot som en prinsessa. Alla hade stor förståelse för att hon ville bli solbränd och som hon förklarade för direktrisen: - Jag vill prova Rapid Beauty Tan, för även om jag har råd att resa vart som helst och sola, så har jag just nu absolut inte tid. För detta hade alla på skönhetssalongen den största förståelse. Och man satte igång. Behandlingen skulle ta tre timmar. Resultatet blev helt enkelt över all förväntan. Hennes nya djupa solbränna såg ut som om hon varit ute i friska luften på ett fullständigt naturligt sätt. Madeleine blev mycket nöjd. När hon körde från skönhetssalongen i sin krämfärgade BMW fällde hon ner suffletten, satte på sig sina nya Ray Ban och lät fartvinden rufsa om sitt nyklippta blonderade hår. Solen gassade och unga män, både gatuarbetare och affärslejon vinkade åt henne och uttryckte sin uppskattning med visslingar (gatuarbetarna) och menande blickar. Det var en ung söt James Deanliknande pojke i en gammal veteran-mg som försökte accelerera ifrån henne vid ett trafikljus, men han försvann snabbt i hennes backspegel. Hon kände att hon hade allt under kontroll, hon var säker på sig själv och fullständigt lycklig. Det var bara den unge mannen som skötte bensinmacken som såg frågande på henne. Han verkade inte alls falla för hen- 8

9 nes skönhet. Hon tyckte till och med att han stirrade nyfiket på henne, ja faktiskt en smula närgånget. I bilen bakom stack en liten gosse ut huvudet genom fönstret och sa till sin tankande pappa. - Titta pappa. Den där tanten har nog aids. Det var när hon återigen satte sig i bilen som hon förstod varför den unge mannen hade stirrat på henne och varför den lilla gossen sagt som han sagt. När hon såg sig i backspegeln upptäckte hon till sin fasa att hela hennes ansikte var mörkt rödflammigt och täckt av stora rödbruna fläckar. Vad hade hänt? Vart hade hennes vackra solbrynta hy tagit vägen? Skulle det gå att få tillbaks hennes förra hy? Hur skulle hennes man ta detta? Och herregud, vad skulle grannarna säga? Gråtfärdig av ilska och oro körde hon in på en parkeringsplats och försökte pudra över fläckarna, men märkte då att det bara blev värre. Det kanske är solen som har en sådan inverkan på det där undermedlet, tänkte hon och fällde genast upp suffletten, både för att undvika solen, men lika mycket för att själv slippa synas. Hennes självsäkerhet var som bortblåst. Hon körde sakta och grubblande omkring, då och då såg hon sig i backspegeln. Det var som om hon såg en helt annan människa som långsamt förändrades. Hon beslöt sig till slut för att åka hem, ringa sin kosmetolog och försöka göra något åt situationen. När hon kom hem, tutade hon inte som hon brukade, utan körde upp på garageinfarten utan att ge sig till känna. Men som om hon inte haft tillräcklig otur redan, fungerade inte den automatiska garageöppnaren. Den stora porten fälldes visserligen upp men stannade plötsligt och när hon körde in gick vindrutan sönder. Hon kastades framåt och slog munnen i ratten så att hon slog ut två av sina vackra framtänder. Gråtande av smärta, rädsla och ilska skyndade hon in i badrummet och såg sig i spegeln. Hon kände knappt igen sig själv. Hela hennes vackra ansikte var fortfarande lika sårigt och rödflammigt. Nu kanske hela hennes liv var förstört och hon bör- 9

10 jade gråta när hon förstod att hela hennes underbara leende var helt spolierat. Hon sprang in i sovrummet för att gömma sig undan, för att få gråta ut och fundera ut en strategi. Men där, i sängkammaren sobra halvskymning mötte henne olycka nummer två, för där, i deras stora himmelssäng, låg hennes man tillsammans med Jasmine. Madeleine förstod plötsligt att uttrycket svart arbetskraft kunde ha flera innebörder. Hon stampade så vilt i golvet att hennes ena höga klack gick av. Hon skrek för full hals: - Men Tsebastian, Tsebastian! Då upptäckte hon till sin fasa att hon läspade. Direktören, van vid snabba svåra avgöranden och beslut, tog situationen med fattning. Han sa med samma lugna fasta röst som han använde då han avskedade gråtande överåriga trettiofemåringar. - Ryck upp er människa. Detta kallas olaga intrång. Vad gör ni i mitt sovrum? Och till Jasmine sa han, under det han varsamt täckte över henne med det svarta sidenlakanet: - Relax darling. Ta det lugnt. Det här sköter jag. Madeleine som reagerade snabbt bara hon fick en stund på sig, förstod då till sin fasa att hennes egen man faktiskt inte kände igen henne. Hon tog några haltande steg mot sängen och sa läspande med gråten i halsen: - Men Tsebastian. Det är ju jag... Madeleine. Jag är ju din hustru. - Ja, visst är det du älskling, sa direktören lugnande och satte sig upp. Visst är det du. Givetvis. Välkommen. Då ringer jag och beställer en tårta. Han tog en av telefonerna, slog snabbnumret till polisen och sa med bortvänt ansikte och viskade röst: 10

11 - Detta är direktör Rupert Sebastian von Trottler. Förlåt att jag besvärar, men jag har just nu en okänd kvinna i mitt sovrum. Signalement; svårartat ansiktseksem, saknar främre tänder, låghalt, förvirrad, blodig fradga runt munnen, förmodligen psykopat, chica kläder, runt trettioåtta. Nej, nej, jag ser inga vapen, men var vänlig och kom genast. Han låtsades vänta och höll kvar luren men tog sen omärkligt sin mobiltelefon, tryckte ner en snabbknapp och van som han var sen sin tid som ung börsmäklare att tala i två, ja till och med i tre telefoner samtidigt, sa han: - Ja, direktrör Rupert Sebastian von Trottlér här. Vill ni vara vänliga och skicka en schwartswaldstårta de lux för sex personer. Och skicka den omgående. Ja... Ja tack.. Ja, Lyckovägen 7. Det är korrekt. Men fort. Men Jasmine som plötsligt kände igen Madeleine på hennes kläder kröp förskräckt ner under sidenlakanet och viskade: - Men Seb. Det ser ut som din fru. - Nej, nej. Absolut inte, väste direktören i mungipan under det att han lyckades krångla på sig sidenmorgonrocken och ställa sig upp. Men Madeleine, vars överraskning och häftiga gråt nu övergått i en stigande ilska, stampade i golvet så att också den andra klacken gick av och med tårarna trillande som fick mascaran att se ut som svarta ryska bordellgardiner, skrek så högt hon kunde: - Tsebastian. Jag ska mörda dig! Då, men först då kände direktören igen sin hustru. Det hotet hade han hört ett antal gånger förut, ena gången när han köpt fel parfym på tax-free shopen på Arlanda och den andra gången då hon också hotat med skilsmässa för att han låtit en hantverkare måla sommarhuset gult och inte som hon velat, i ljust rosa med mörkvioletta knutar och svart glaserat taktegel. Hon vrålade: 11

12 - Nå, hur förklarar du detta? Direktören fann sig snabbt och kom med en listig motfråga: - Detta... Vad menar du? Han uppträdde behärskat och såg helt lugnt sin skrikande hustru i ögonen. Hon pekade på Jasmine och skrek: - Uppför dig inte som en idiot! Jag menar ju förstås henne där! - Åh... Du menar.. Hans hustru som hade stora svårigheter att stå på benen på grund av att båda klackarna saknades, sparkade nu av sig båda skorna, tog den ena i handen och gick hotfullt mot sängen med skon i högsta hugg. Direktören tog sin hustru i armen och sa i lugnande ton: - Raring, raring. Jag förstår din indignation. Om du bara lugnar dig så ska jag förklara. Det var så att... det var så att... Han letade vilt efter en förklaring. Plötsligt mindes han hur galant hans fader en gång klarat sig ur en liknande situation. Fadern hade av sin hustru överraskats i den äkta sängen tillsammans med det yppiga, blonda och vackra hembiträdet Viola Svensson (19). - Raring. Det var såhär förstår du, och här knyckte han nästan ordagrant faderns historia. Även om han under berättelsens gång kände att det var något som inte stämde, så fortsatte han ändå, blint litande på sin snabba hjärna. Det var såhär att... att jag kom in i sovrummet och fick se dig gå omkring helt naken och bädda sängen. Jag blev så blixtrande kär i dig så jag kastade mig över dig och märkte inte, för så upphetsad och kär var jag förstår du raring, så jag märkte inte att det var Jasmine. När han såg att hans hustru inte trodde honom utan i stället kom ännu närmare med skon, fick han ett av sina snabba infall som gett honom så många fördelar i ett flertal storaffärer. 12

13 - Jo, och kan du tänka dig. Jag trodde att du hade legat och blivit så där vackert brun i den nya amerikanska Fantasy Black and Tan Sunshower. Nu kröp Jasmine fram. Hennes ansikte uttryckte fruktan och förvåning. Madeleine som lugnat sig något av sin mans ord sa med ett litet hopp i rösten: - Tså...du trodde att Jatsmine var jag? - Ja, älskade lilla vän. Visst trodde jag det. Det var skumt i sovrummet också och du vet väl att jag är lätt färgblind. - Men så brun är jag väl ändå inte Sebastian, läspade Madeleine tvivlande men tydligt smickrad. - Men så var det faktiskt raring. Just då ringde det på ytterdörren och in stormade två poliser med dragna tjänstevapen. Trots att deras pistoler var av den gamla typen vars ammunitions penetrerande förmåga knappt skulle genomborra en normal julskinka och vars rekyl nätt och jämnt var märkbar, höll de ändå sina tjänstevapen med bägge händer och med armarna sträckta, precis som äkta amerikanska poliser eller som de vackra och läckert klädda brottsbekämparna i Miami Vice gjorde förr i tiden. När de fått situationen klar för sig säkrade de sina vapen och stack dem besviket ner i sina hölster, tittade diskret bort från den stora sängen men grep sen helt behändigt den förvånade Madeleine och försåg henne snabbt med handbojor. Den ene polisen viskade till direktören med avsmak i rösten: - Det var vådligt. Man har ju upplevat en hel del härjade människor direktörn, men jag ska säga direktörn att det är minsann inte var dag man får se ett sådant här totalhavererat fejs, särskilt inte i dom här räjongerna. Hon ser ju ut som en råbiff i ansiktet. Plötsligt fick han syn på Jasmine som naken och krypande på alla fyra försökte pressa sig in i en överfull garderob utan att 13

14 lyckas mer än till hälften. Detta fick en menlig inverkan på honom och han tycktes helt glömma bort syftet med besöket. Just då ringde det än en gång på dörren och in kom en mörkhyad man i vit jacka med guldknappar och vit stärkt konditormössa. Han höll en stor kartong i händerna. Han hade nyligen genomgått en charmkurs i säljandets teknik och med en snabb och vördnadsfullt djupt bugande rörelse höll han upp kartongen med ena handen, slet bort de röda sidenbanden, fällde upp det blanka locket och blottade en jättelik schwarswaldstårta och sa med ett förbindligt leende: - Voila! Men när han fick se de båda poliserna blev han så förskräckt att han släppte tårtan och sträckte båda händerna i luften. Tårtan föll ur sin kartong, vände sig i luften och hamnade på mattan där den spreds ut så att den liknade en stor vit kvadratmeterstor orientalisk blomma med fyrkantiga bruna kronblad. Men Madeleine som hört poliskommissariens yttrande sprang gråtande mot badrummet. Eftersom hon var belagd med handbojor hade hon svårt att öppna badrumsdörren. När direktören märkte det teaterviskade han till polisen: - För helvete människa! Det där är ju min hustru! Tänk er för! Se för djävulen till att få bort handbojorna! Kommissarien som även han reagerade snabbt bara han fick tid på sig, fattade innebörden i direktörens ord. Samtidigt kom han plötsligt på att hans svåger hade aktier i det IT företag som leddes av den man som stod framför honom. Han letade efter ord, svetten började porla i de tre rynkor som utgjorde hans panna. Han stammade: - Men... Men... - Inga men! Gör som jag säger karl! Madeleine hade till slut lyckats fumla upp badrumsdörren, gått in och även lyckats låsa om sig. 14

15 - Öppna dörren, sa direktören. Ta bort handbojorna. Har ni inget bräckjärn. Den andre polisen som dittills hållit sig i bakgrunden och som enbart kastat lystna blickar på den krypande Jasmine sa: - Jo, direktörn, ursäkta mig men det behövs inget bräckjärn såna här dörrar. Det är bara att tunt laminatlager och sen är det bara vanlig wellpapp emellan. Han gick med bestämda och reglementsenliga steg fram mot badrumsdörren, gav den en kraftig spark varvid hela hans fot for igenom dörrspegeln med ett brak. Just då fann mannen från konditoriet för gott att göra sorti. Han försvann snabbt från platsen utan att någon märkte det. Polisen såg sig stolt omkring och sa självsäkert: - Jo, man känner till dom där dörrarna. Jag jobbar mörkt som snickare ibland och man har ju sett en hel del. Och glad över sin dristighet och kompetens böjde han sig ner och ropade i det uppsparkade hålet: - Kom ut snällt nu. Vi är inte farliga. Annars kommer kanske konstapel Sabelborn och hämtar. Han stack in handen i hålet för att låsa upp dörren inifrån men drog snabbt tillbaks den med ett högt rop av ilska och smärta. Han höll upp handen som till bevis, där djupa avtryck från en inte helt komplett tandrad tydligt kunde skönjas. I ren ilska glömde han sig, han böjde sig mot hålet i dörren och skrek ursinnigt: - Din jävla apfitta. Är du komplett galen ditt satans svinarsel! Det här är missfirmelse, våldsamt motstånd, upplopp, anarkistiskt övervåld mot tjänsteutövande polisbefäl, skadegörelse! Det här kommer att stå dig dyrt! Då sprutade plötsligt ett tjockt vitt skum ut genom hålet. Skummet träffade polismannen rakt i ansiktet och förblindade honom. Han spottade och fräste och försökte förgäves gnida bort det löddrande skummet ur ansikte och ögon. 15

16 Hans kollega slet tag i kopplet och ryckte bryskt bort honom från det farliga grannskapet, viskade något i hans öra som tycktes lugna honom. - Herregud, stönade direktören. Nu går det verkligen för långt. Mitt eget specialimporterade raklödder från Lagerfeldt! Jasmine som inte helt lyckats gömma sig i garderoben försökte nu istället så obemärkt som möjligt med ryggen tätt intill väggen och med guppande bröst smyga sig ut ur rummet. Då sa direktören med myndig stämma: - Det som har hänt i det här rummet och som ni nu har bevittnat, det har ni inte bevittnat. Förstått? De båda poliserna stirrade oförstående på direktören och sen på varann. - Inte bevittnat direktörn? Vi, vi. vi... stammade den ene. - Inte åsett då. Det ni har varit med om inom dessa väggar har ni inte varit med om inom dessa väggar. Det har helt enkelt inte hänt. Begrips? När ni sen går härifrån ska ni inte minnas en enda händelse. Ert minne är blankt, ograverat som en filmduk, som en fjällsluttning täckt av nysnö. Sabelborn som ännu inte helt fått raklöddret ur ansikte, öron och ögon, frågade blinkande: - Vi ska liksom vara som dom där tre aporna som inte har sett, hört eller sagt något. - Exakt, sa direktören. Det är helt korrekt uppfattat. Enda skillnaden är att ni bara är två... - Men svartskallen, han som lämnade tårtan då? Vad ska vi göra med honom? Direktören såg uppskattande på Sabelborn. - Mycket bra observerat. Men då blir ni ju tre, precis som på den lilla skulpturgruppen. Han tänkte en kort stund och sa sen: 16

17 - Ja även mitt minne kommer naturligtvis att vara blankt vad gäller de kraftigt ärekränkande ord som ni konstapel Sabelborn yttrade om min hustru. Sabelborn blev lika blek som det raklödder som fortfarande satt i hårfäste och under ena örat. Direktören gjorde ett långt uppehåll och njöt av den effekt hans ord haft. Han log listigt och fortsatte: - Ni kanske helt enkelt kunde ta och skrämma tårtbudet lite. Konstapel Vapenhill vars lystna blickar varit häftade vid den nakna Jasmine och noga följt hennes tysta sorti ut ur sovrummet blinkade nu förvirrat och sa: - Förlåt direktörn. Men jag hörde inte riktigt vad saken gällde. För att skydda sin kollega viskade konstapel Sabelborn några hastiga ord i hans öra. Kollegan lyste upp och sa: - Då kan vi väl ta och göra som vi brukar göra med svartskallar. Direktören såg lätt tvivlande på honom och sa: - Ja. Jag är rädd att jag inte riktigt förstår vad ni menar, men låt det bli effektivt. Sabelborn sa, stolt över att få klargöra polisens interna specialmetoder: - Jo minsann, det brukar vara väldigt effektivt. Vi brukar ta in svartskallarna och konversera lite med dom i enrum. Ja, och då ser vi ju givetvis till att det inte finns några vittnen. För jag ska säga direktörn att nu kan man nästan inte ens lita på sina egna kolleger längre. Ja, och sen ser vi naturligtvis till att det är helt ljudisolerat och att det inte blir alltför stora märken. Och förresten, blåmärken syns knappt på dom. Men nu har vi fått en ny rättsläkare och han är mycket kitsligare än den gamle vi hade. Men jag och min kollega Vapenhill här har ju jobbat ihop i många år, vi är ju helt säkra på varann. Men all right. Vi ska 17

18 göra vårat bästa så att den där mörkhyade bögatrappen som sumpade tårtan inte kommer att säga något. Direktören vinkade avvärjande. Samtidigt hade han fått en av sina goda idéer. - Ja, det där får ni ta hand om bäst ni gitter, men håll er till reglementet så gott ni kan. Hur har ni det förresten med era aktieportföljer, pojkar? Vid ordet pojkar sken båda poliserna först upp, men rynkade sen ögonbrynen och såg tvekande på varann. Sabelborn sa: - Våra aktieportföljer? - Ja. I vilka IT bolag har ni era aktieplaceringar? Han gjorde ett uppehåll då han plötsligt insåg att en normal polislön knappast räcker mer än till livets yttersta nödtorft, än mindre till besparingar eller spekulationer i värdepapper. Han visste att även högre upp i polishierarkin var lönerna skrattretande låga, men förstod att det vore bäst om löneläget hos Sveriges polisväsende fortsatte att vara lågt. Det skulle hålla de ekonomiska polisrotlarnas utredningsmöjligheter på nuvarande låga nivå och således även i fortsättningen omöjliggöra granskningar i storbankers och storfinansiärers bokföringar och skatteplaneringar. Precis samma sak gällde ju förresten lönerna hos de statligt anställda skatteexperterna som envisades med att stanna kvar. Han log invärtes, men såg allvarligt på de båda poliserna och sa: - Ni har verkligen visat mycket god vilja till samarbete och då vill inte jag vara sämre... Jag har känningar och skulle kanske kunna hjälpa till med lite bättre lån och räntevillkor än de ni nu har? Konstapel Vapenhill skulle just till att säga något men avbröts av ett klickande ljud från badrumsdörren. Sabelborn ryckte blixtsnabbt upp sitt tjänstevapen men stack tillbaks det i hölstret när han såg Madeleine komma ut genom dörren. Hon hade genomgått en märklig metamorfos. Trots sina fjättrade 18

19 händer hade hon med hjälp av alla de skönhetsmedel för uppskjutande av åldrande som nu för tiden står till buds, gjort det allra bästa av situationen. På ett häpnadsväckande sätt hade hon lyckas sminka över och helt gömma de anstötliga kratrar av missfärgad och eksemliknande hud som förut missprytt hennes vackra ansikte. Med hjälp av ett rynkutjämnande medel anbringat över en myskdoftande porfyllnad bestående av valspermier med en tillsats av dubbelverkande östrogen, hade hon återfått och, tyckte bankdirektören, nästan blivit lika vacker som förut. De utslagna tänderna hade hon omtänksamt nog plockat upp och lyckats trycka fast och med ett strålande men något osäkert leende skred hon, iförd lavendelgröna svandunstofflor med framsträckta händer fram mot konstapel Sabelborn, och efterson hon var tvungen att stödja de utslagna tänderna med tungspetsen. sa hon med en knappt hörbar läspning: - Tsetså. Låts upp genats. Men innan konstapel Sabelborn lyckats öppna handbojorna, gick ytterdörren upp och två sobert klädda lätt gråsprängda herrar i yngre medelåldern kom in. Direktören försökte ställa sig så att de båda konstaplarna inte skulle synas, han log och sa: - Nej men vad ser jag. Två av företagets styrelsemedlemmar. Hjärtligt välkomna ska ni vara. Vad förskaffar mig den äran? Utan att yttra ett ord öppnade den ene mannen sin dokumentportfölj och vecklade långsamt upp en gul löpsedel som han höll upp framför den oförstående direktören, som med nervösa blinkningar läste: EXPRESSEN SVERIGES STÖRSTA BÖRSSVINDEL VÄLKÄND UNG DIREKTÖR I STOR INSIDERHÄRVA Svenska hemmafruars sexuella drömmar. Gå ner tolv kilo på tolv dagar. 19

20 Med sammanbiten min tog så även den andre upp en löpsedel, vars text hade ett lika olycksbådande innehåll. Han räckte samtidigt en stor fickplunta i kontrollerat silver till direktören, höll löpsedeln framför hans ansikte. Texten löd: AFTONBLADET MÅNGMILJARDSVINDEL VÄLKÄND DIREKTÖR I SVERIGES STÖRSTA IN- SIDERHÄRVA Svenska hemmafruar berättar om sina erogena zoner. Minska sju kilo på en vecka. Direktören som, då han läst de båda löpsedlarna bleknade märkbart, ryckte till sig silverpluntan och tog en försvarlig klunk. Mannen som offererat pluntan skakade sin löpsedel framför direktörens ansikte och röt: - Nå, Sebastian Rupert Ralph-Philip. Hur i helvete förklarar du detta? Båda upptäckte samtidigt de bägge poliserna, men då de såg hur konstapel Sabelborn fumlade med låset på Madeleines handbojor röt han åt denne: - Människa. Ni har tagit fel person. Hon har ju inget gjort. Det är den här gynnaren ni ska ta med er. Sätt igång och gör er plikt som pol... Mer hann han inte säga. Han blev avbruten av att ytterdörren slogs upp och in stormade de båda barnen. De tvärstannade förvånat vid åsynen av poliserna och de kostymklädda styrelsemedlemmarna. Carl-Philip fann sig och viskade i systerns öra: Wow, sjysst. Två riktiga poliser. Det måste vara en filminspelning. Titta vad skojigt mamma har blivit sminkad. Antonia var emellertid tveksam och svarade: - Det där är inte min mamma. Det är nog en filmstjärna. 20

21 Carl-Philip blev tveksam och frågade osäkert sina dagars upphov: - Är det du, mamma? - Ja visst raring, det har bara hänt en liten olycka. Just då föll hennes båda framtänder till golvet. - Vad var det jag sa, sa Antonia. Det var inte min mamma. De båda barnen ombads att gå ut och leka och drog sig långsamt undan med konfunderade ansikten. Under tiden hade konstapel Vapenhill fumlat upp handfängslet och skulle till att sätta det på direktören som nu för första gången stod helt rådlös. Hans panna pärlade av svett, och för allra första gången i sitt liv visste han inte hur han skulle klara situationen. Han tog sidennäsduken ur morgonrockens bröstficka, torkade pannan och såg längtansfullt efter sin hustru som tyst på tå lämnade rummet. Styrelseordföranden sa med myndig röst: - För guds skull. Låt oss ändå uppföra oss som gentlemen. Ta på dig något vettigt så går vi in i din rosa salong och pratar om den här härvan. Få iväg dom här konstaplarna och be dom hålla klaffen. De båda konstaplarna fattade situationen och skulle just till att lämna rummet då Sabelborn oturligt nog råkade halka i tårtresterna och satte sig pladask, vilket, visade det sig, menligt inverkade på uniformens baksida. Innan de försvann lade Vapenhill dock fingret över munnen åt direktören så att denne skulle förstå att båda skulle tiga som muren. Sebastian Rupert Ralph Philip von Trottler kom till slut in i sin rosa salong iklädd en ledig grå linnekostym, vit sidenskjorta och grön helsidenscarf men med nedböjt huvud och en förkrossad min. Han satte sig tungt, andades tungt och lade tungt ner händerna på armstödet som om de varit tunga som bly. 21

22 Det rådde till en början en tryckande tystnad som till slut bröts av styrelseordföranden som långsamt vek ihop de båda löpsedlarna, lade ner dem i sin dokumentportfölj och sa: - Hör du Ralph-Philip. Kan du inte be hembiträdet komma in med lite förfriskningar. Vid ordet hembiträde ryckte Ralph-Philip till. Det tog ett tag innan han återfick målföret, men sa till slut: - Nej, jag avskedade henne. Hon började bli lite för lite för intim. Det märktes att styrelseordföranden gärna skulle velat ha mer information angående graden av intimitet, men avstod. Istället gick han vant fram till den stora svängda baren och frågade över axeln vad som önskades. Han frågade förvånat: - Sen när har du börjat dricka Ramlösa, R P? - Just nu får jag nog inte ner något annat, sa Ralph-Philip modstulet. Men då styrelseordföranden kom med förfriskningarna skedde en märklig förändring hos de båda. Styrelseordföranden sa med en klapp på sin kollegas axel: - Du får ta itu med det här Jocke. Vi skrämde visst upp R P lite för mycket. Han ser ju ut som om han skulle få en hjärtattack. Så där svimfärdig ska han ju inte behöva se ut. Förklara för honom, du som har vana vid liknande händelser. Jocke med tillnamnet Ramstedt log lite och sa till kollegan: - Jag trodde nog att R P var lite mer hårdhudad ändå. Ralph-Philip som tyckte sig skönja ett vänligare röstläge spetsade öronen. - Jo, R P. Det var såhär. När vi läste löpen och såg på nyheterna om den här insiderhärvan så tänkte vi att vi skulle ta och skrämma upp dig lite. Det har gått för bra för dig, du har inte haft en enda motgång. Inte sant? Motgångar är bra för karaktären, det danar och fostrar, det vet vi alla. Så vi kom överens om 22

23 att skämta lite med dig, ja rent av skrämma upp dig rejält. Och det lyckades ju över förväntan. Ralph-Philip nickade oförstående, och såg fortfarande svårt medtagen ut. Ramstedt fortsatte: - Det är bara en sak jag måste ha klart för mig först. Vad fan gjorde poliserna här vid den här tiden på dagen. I såna här insiderfall brukar det ju vara fråga om gryningsräder? - Ja, jo Det är lite svårt att förklara. Jag kan ta det senare, sa Ralph-Philip. Det hela blev lite komplicerat, sa han och tog en klunk Ramlösa. - En liten sak innan vi fortsätter, sa styrelseordföranden. Var det verkligen din fru Madeleine? Hon såg så annorlunda ut? Har det hänt något? - Jag har faktiskt inte en aning, sa Ralph-Philip och slog ut med händerna. Jag kände knappt igen henne själv när hon kom hem. Ramstedt skrattade till och sa: - Fan, om du inte misstycker ett litet skämt. Hon är ju nästan lika tandlös som finansinspektionen. Ett leende började nu skönjas på Ralph-Philips läppar. Ramstedt fortsatte: - Ja, det vet du väl hur det går med sådana här insideraffärer. Man sitter häktad något dygn, sen släpps man. Det bli lite kackel i tidningar och radio och tv men det går ju snart över. Folk glömmer så fort och du blir ju så bra på alla bilder så det är ju ingen tvekan om var sympatierna kommer att ligga hos den allmänhet som räknas. Det är bara att blåneka och det finns inget som är så svårt att bevisa som sådana här transaktioner. Det är ju bara dumskallar som låter sig låsas in. Och förresten. Du kom väl inte över så mycket heller? - Nej, det blev visst inte mer än etthundrasextioåtta millioner. 23

24 - Jaså inte mer, sa Ramstedt besviket. Lappri. Men jag förmodar att dom är i säkerhet redan. - Ja givetvis. - På de vanliga ställena? - Ja självklart. Där vi brukar ha dom. Men om jag ska vara ärlig så. - Vad fan menar du med att vara ärlig, sa styrelseordföranden förvånad. - Ah, det bara halkade ur mig, sa Ralph-Philip och log för första gången. Jag har naturligtvis stuvat undan en del cash på ett annat sätt. - Ja, bara det inte är i frysen eller i någon bilbarnstol. - Nej, nej, nej. - Nej, det var bra, för jag kom att tänka på Rutger, Rutger Spillman ni vet. Alla tre började le brett vid minnet. Ralph-Philip som nu återfått sitt ordinarie jag, sa skrattande: - Ja jisses. Han gömde ju ett antal millioner i sin nya komposteringskvarn. - Ja, sa Ramstedt, och så fick hans förra fru plötsligt för sig att hon skulle hjälpa till i trägårn på höstkanten. Det är nog en av dom dyraste komposter som har existerat. Ralph Philip som nu helt hade återfått sitt naturliga jag reste sig spänstigt, gick fram till baren och plockade fram en flaska Champagne och tre glas. - Mina herrar. Jag tackar er för den här lektionen. Nu avslutar vi med ett glas tillsammans innan helvetet bryter löst. Och som på beställning började husets telefoner, fem mobiltelefoner och fyra stationära att ringa men tystades genast av olika telefonsvarare. 24

25 - Nu börjas det visst, sa styrelseordföranden. Skål. Nu lämnar vi dig. Men absolut inte i sticket och skulle det vara något så vet du var vi finns. Och kom ihåg; stiff upper lipp, blåneka, blåneka, blåneka. Och minns detta, att Sverige har en av de sämsta börsbevakningarna i Europa beträffande insideraffärer. Det är enda fördelen med det här landet. Han lade två visitkort på bordet och sa: - Här har du de två bästa advokaterna i Sverige. Dom kostar en del, men dom har ännu inte förlorat i sådana här så kallade härvor. Och eventuella böter blir ofta skrattretande låga. - Ja, sa Ramstedt. Och när sen allt är överståndet och du är frikänd så kan du glädja dig åt att fastighetsskatten och förmögenhetsskatten försvinner. - Hälsa nu Madeleine och barnen, sa styrelseordföranden. Och beträffande det där skämtet om tandlöshet som Ramstedt nämnde så kan jag tala om för dig att det är lätt ordnat. Jag har en mycket skicklig tandläkare som gör riktigt fina tandimplantat, titanskruvar gosse, så kallad käkbensförankrad bettersättning. Det är helt fantastiskt. Du skulle se min fru. Hon är helt nyrenoverad. När hon någon gång ler måste jag nästan ha solglasögon. Han tänkte efter och fortsatte: - Ja, och laserbehandling och byte av ytterhud i ansiktet det är en småsak för plastikkirurgin numera. Du kan hysa gott hopp gosse. Vänta bara. Lyckan kommer snart att le mot dig igen. - Och du, sa Ramstedt. Låt oss härma den där trevliga lilla apgruppen du vet. Vi har inte hört något, vi har inte sett något och vi säger inget. Den har du väl sett. - Ja, den är verkligen skojig och passar ju utomordentligt nu, sa Ralph-Philip. Ja, lyckan återkom verkligen till den von Trotterska familjen på mindre än några månader. Anklagelserna om olagliga insideraffärer lades ner i brist på bevis, inte ens böter hade kunnat 25

26 utverkas. Madeleine hade nu ett ännu vackrare leende än förut och hennes nya ansiktshud var så jämn och slät och persikolik att det var en fröjd för ögat. Men lyckan hade även drabbat tårtbudet. Visserligen hade han fått en käkfraktur och näsbenet knäckt plus några revben brutna när han råkat halka på en tröskel i polishuset, men, och detta var lyckan, han hade av en slump träffat på Jasmine och tycke hade omgående uppstått. Båda hade efter sex års sökande av uppehållstillstånd äntligen beviljats detta och nu levde de lyckliga i en liten andrahandsetta på tjugofyra kvadratmeter i Dinkeby och plötsligt en morgon började Jasmine att må lite illa och voila, naturen hade börjat göra sitt. Så kom för allt i världen inte och säg att lyckan inte finns, för det gör den väl? 26