Fikarasten kan bli en plåga

Transkript

1 Det är lätt att tro att det numera är problemfritt, ja till och med populärt att vara homo- eller bisexuell i Sverige idag. Men det är inte sant. För trots att mycket har hänt för homo- och bisexuella i Sverige så kränks och diskrimineras fortfarande många dagligen på sin arbetsplats. Fikarasten kan upplevas som en pina och anställningsintervjun som en ren mardröm. Därför bedrivs sedan en tid ett arbete mot diskriminering på grund av sexuell läggning genom Equal- projekten Normgivande mångfald och Homo- och bisexuella i omsorgen. Projekten delfinansieras av EU och är inriktade på Försvarsmakten, polisen, Svenska kyrkan, äldreomsorg och förskola. Tillsammans arbetar forskare, fackligt aktiva, arbetsgivare och intresseorganisationer för att vidga synen på mångfald inom dessa yrkeskulturer. Bland annat tar vi fram utbildningsmaterial, genomför utbildningar och anordnar seminarier. På konferensen Homo, bi och hetero på jobbet kommer vi idag att presentera forskning från Arbetslivsinstitutet och Karlstads universitet. Arbetslivsinstitutet har genomfört den största undersökningen någonsin om homo- och bisexualitet inom svenskt arbetsliv. Samtidigt har Karlstads universitet genomfört en kvalitativ studie med samma inriktning. Resultaten är i många stycken nedslående. Undersökningarna visar att normer som gör att heterosexualitet uppfattas som det enda självklara och normala hålls vid liv både genom organisationsstrukturer men också genom de vardagliga relationerna arbetskamrater emellan. Det innebär att alla som inte lever i enlighet med den normen riskerar att osynliggöras eller ifrågasättas och diskrimineras. Enligt Arbetslivsinstitutets undersökning Arbetsvillkor och utsatthet, definierar sig mellan 91 och 95 procent av alla anställda inom Svenska kyrkan, äldreomsorgen, förskolan, Försvarsmakten och polisen som heterosexuella. Det innebär att ett stort antal förskollärare, barnskötare, äldreomsorgspersonal, poliser, kyrkoanställda och försvarsanställda är homoeller bisexuella. Arbetsrapporten Homosexuellas villkor i arbetslivet från Karlstads universitet visar att många chefer, personalansvariga, fackföreningsrepresentanter och andra representanter för de verksamheter som ingått i studien inte uppmärksammar att den egna verksamheten så starkt präglas av heterosexuella normer och värderingar. Därför kan de inte heller se att de människor som faller utanför normen riskerar att stängas ute. Många av dem som deltagit i diskussionerna menar att detta är ett problem som inte existerar, att det kanske var så förr, men inte idag. Samtidigt visar dessa nya undersökningar det motsatta. Det finns otaliga berättelser om dåliga erfarenheter i det dagliga arbetet på olika nivåer. Homosexuella känner sig förhindrade att göra karriär, oroar sig för att inte få de vitsord de har förtjänat, får inte utföra vissa arbetsuppgifter eller utsätts för stark press under anställningsintervjuer. Vissa får utstå påhopp och missriktade skämt inte bara från arbetskamrater, utan också från tredje part, det vill säga vårdtagare, kunder eller församlingsbor. Språket stänger ute Även språket skapar gränser. Chefer och personalansvariga som deltagit i undersökningarna talar exempelvis om sexuella avvikelser och sexuellt avvikande utan att vara medvetna om det kränkande i sådana uttryckssätt.

2 På olika arbetsplatser finns också olika grader av sexualiserade jargonger. Det kan exempelvis handla om förlöjligande av icke-heterosexuella. Genom glåpord och sarkasmer görs gränser tydliga för vad som anses vara det rätta sättet att leva. Glåporden behöver inte vara riktade till någon enskild person utan fungerar som en bekräftelse på att man tror att alla är heterosexuella eftersom det är normalt. För den homo- eller bisexuelle kan sådana jargonger göra det mycket svårt att vara öppen. Enligt undersökningarna är det stora skillnader mellan de olika organisationerna när det gäller förekomst av sådana förlöjligande uttalanden. Inom Svenska kyrkan uppger 7 procent av kvinnorna och drygt var tionde man att sådant förekommer. Motsvarande andel inom militären och polisen är 17 respektive 22 procent. Inom förskola och äldreomsorg är det 3 procent respektive 7 procent som upplevt förlöjligande uttalanden. Fikarasten kan bli en plåga Många medarbetare och chefer tar för givet att alla anställda lever eller skulle vilja leva i heterosexuella relationer. Fikaraster blir därför ofta en situation då den heterosexuella relationen bekräftas genom att göras självklar i berättelser om vad man gjort under semestern och helger. Den som lever i en samkönad relation kan då komma att uteslutas eftersom den som lever i en sådan relation inte passar in i mönstret. Undersökningarna visar att den heteronormativa jargongen inte är lika påtaglig inom förskolan som till exempel inom Försvarsmakten och polisen. Men även inom förskolan finns resonemang som exkluderar homo- och bisexuella. Inom den pedagogiska sektorn finns fortfarande många könsstereotypa förståelser av kvinnor och män. Män förväntas bete sig på ett visst sätt och kvinnor på ett annat tillsammans blir det bäst. Det heterosexuella paret blir därmed en norm som inte bara får betydelse för hur personalen antas vara och agera utan blir också normgivande för barnen. I en av undersökningarna har det också visat sig att homo- och bisexuella inom förskola och äldreomsorg sällan är öppna om sin sexuella läggning mot föräldrar och barn, vårdtagare och anhöriga. Hela 93 procent av de homo- och bisexuella kvinnorna och männen inom förskolan var inte öppna mot föräldrar och barn. Inom äldreomsorgen är 96 procent av kvinnorna och 90 procent av männen inte öppna mot vårdtagare och anhöriga. Inom Svenska kyrkan var öppenheten något högre, 85 procent av kvinnorna och 88 procent av männen var inte öppna mot församlingsbor. Inom polisen väljer nio av tio kvinnor och 84 procent av männen att inte vara öppna mot personer man möter i tjänsten, inom Försvarsmakten väljer nio av tio också tystnaden. När det gäller öppenheten bland homo- och bisexuella gentemot sina arbetskamrater ser det lite bättre ut. Där är drygt var fjärde kvinna och var tredje man inom äldreomsorgen öppen med sin sexuella läggning. Inom förskolan är var tredje öppen på arbetsplatsen. I Svenska kyrkan och polisen är något fler öppna; nära två femtedelar av kvinnorna och nära hälften av männen. Inom Försvarsmakten är drygt var tredje man öppen på jobbet. Resultaten stämmer till eftertanke. Det innebär att en stor majoritet av våra homo- och bisexuella arbetskamrater inte upplever denna möjlighet till öppenhet. För många innebär det ett påtvingat utanförskap, ett lidande i det tysta. Forskningen visar att det fortfarande är relativt vanligt med negativa attityder till homo- och bisexuella arbetskamrater. I Arbetslivsinstitutets studie framkommer dock att det är stora skillnader mellan de olika organisationerna som deltar i undersökningen. Mest negativa

3 attityder till homo- och bisexuella finns inom polisen och Försvarsmakten. Exempelvis uppger fyra av tio värnpliktiga att man har befäl och kamrater som skulle föredra att slippa samarbeta med homo- eller bisexuella män. Inom äldreomsorgen och förskolan förekommer negativa attityder mer sällan. För att kunna ifrågasätta den norm som diskriminerar och utestänger den homo- och bisexuella delen av befolkningen, krävs krafttag av många människor på skilda nivåer. Det behövs, menar vi, fortsatt utbildning av det slag som vi börjat med. Villkoren för karriärmöjligheter behöver gås igenom, liksom hur anställningssituationer ser ut och hur anställningsintervjuer utförs. Det behövs också diskussioner om vilken roll vi själva har. Är vi själva med och cementerar bilden av att endast heterosexualitet är självklart? Förstärker vi som anställda, chefer eller fackliga företrädare den här normen? Det krävs en medvetenhet hos alla om olika former av jargonger som exkluderar människor från arbetsgemenskaper. Vi har en stor utmaning framför oss, men vi hoppas och tror att vårt arbete kan bidra till att diskriminering på grund av sexuell läggning försvinner på sikt. Vi uppmanar därför andra organisationer att också ta del i arbetet med att förändra normbildningar som bidrar till diskriminering på grund av sexuell läggning. Arbetsmarknadens parter har inte tidigare tagit frågan på allvar, nu är det dags att ändra på det. Annette Carnhede, förbundsordförande, ST Arthur Thiry, ordförande Riks-EKHO (ekumeniska grupperna för kristna homo- och bisexuella) Bror Holm, förbundsordförande, Kyrkans Akademikerförbund Carina Bildt, forskare, Arbetslivsinstitutet Christer Sjödin, ordförande, SACO- Försvar Christin Johansson, förbundsordförande, Akademikerförbundet SSR Erik Haara, ordförande, Värnpliktsrådet Eva-Lis Preisz, förbundsordförande, Lärarförbundet Goldina Smirthwaite, projektassistent, Karlstads universitet Gösta Sandgren, personaldirektör, Försvarsmakten Hans Ytterberg, HomO Håkan Rosenqvist, förbundsordförande, Försvarsförbundet Inger Efraimsson, förbundsordförande, SKTF Inger Ohlsson, generaldirektör, Arbetslivsinstitutet Ivar Eriksson, personalchef, Rikspolisstyrelsen Jan Karlsen, förbundsordförande, Polisförbundet Lars Fresker, förbundsordförande, Officersförbundet Lena Martinsson, forskare, Göteborgs universitet Per Westberg, enhetschef, Svenska kyrkans Församlingsförbund Sture Nordh, ordförande, TCO Sören Andersson, förbundsordförande, RFSL Ylva Thörn, förbundsordförande, Kommunal Wanja Lundby Wedin, ordförande, LO