Äldreomsorgen en lägesbeskrivning

Transkript

1 Äldreomsorgen en lägesbeskrivning Fakta och debatt: Vad omfattar äldreomsorgen i Sverige, hur fördelas den, vilka arbetar där, vad kostar den? En rapport av Hans Öhman

2 1 Äldreomsorgen en lägesbeskrivning

3 2 Äldreomsorgen en lägesbeskrivning Fakta och debatt Rapporter publicerade under det senaste året: 4. I stressens spår. En rapport om ohälsan under 90-talet av Yeshiwork Wondmeneh. 5. De äldre och sjukvården. Klarar sjukvården att vi blir allt äldre? En rapport av Tor Hatlevoll. 6. Anställningskostnad. En kalkylmodell för redovisning av kostnader vid timanställning. En rapport av Paula Liukkonen. 1:2003 Anställning på lika villkor? En jämförande studie om orsakerna till det stora antalet tillfälliga anställningar i äldre- och handikappomsorgen. En rapport av Elisabeth Schantz. Produktion: Kommunals press-och informationsenhet och Starck Design AB November 2003, art.nr

4 FÖRORD 3 Förord Äldreomsorgen är Kommunals största bransch. Där arbetar omkring en tredjedel av förbundets medlemmar, samtidigt som närmare 90 procent av personalen har sin fackliga hemvist i Kommunal. Det innebär att förbundet har ett särskilt ansvar att bevaka och påverka förhållandena inom sektorn. En förutsättning för att det fackliga arbetet inom äldreomsorgen ska kunna bedrivas framgångsrikt är att det inom förbundet finns ordentliga branschkunskaper om bland annat resursbehoven, konkurrensvillkoren och utvecklingstendenserna inom sektorn. Men den information som finns att få om dessa förhållanden måste i dag hämtas från många olika källor och är svår att överblicka. Föreliggande rapport avser att ge en bred orientering om strukturer och tendenser inom äldreomsorgen. Den bygger på uppgifter som sammanställts från olika offentliga utredningar och rapporter. Frågor som behandlas är äldreomsorgens omfattning och fördelning, vilka som arbetar inom verksamheten, vad äldreomsorgen kostar, förekomsten av alternativa driftformer, samt äldreomsorg och personal i framtiden. Rapporten har skrivits av Hans Öhman, utredare på Kommunals enhet för ekonomi och välfärd. Förhoppningen är att medlemmar och förtroendevalda inom äldreomsorgen ska ha nytta av rapporten som ett faktaunderlag vid diskussioner om förhållandena både på den egna arbetsplatsen och inom branschen i stort. Rolf Andersson Utredningschef

5 4 INNEHÅLL Innehåll Sid Förord 3 Mål och inriktning för äldreomsorgen 5 Äldreomsorgens omfattning och fördelning 9 Att arbeta inom äldreomsorgen 29 Vad kostar äldreomsorgen? 45 Alternativa driftformer inom äldreomsorgen 56 Äldreomsorg och personal i framtiden 65 Sammanfattning och frågeställningar 74

6 MÅL OCH INRIKTNING 5 Mål och inriktning för äldreomsorgen Äldrepolitikens mål Äldreomsorgen är en central del av den vidare äldrepolitiken, som även omfattar åtgärder inom flera andra samhällsområden som påverkar de äldres villkor fastställde riksdagen regeringens förslag till nationell handlingsplan för äldrepolitiken, i vilken fyra övergripande mål formuleras: Äldre ska kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag Äldre ska kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende Äldre ska mötas med respekt, samt Äldre ska ha tillgång till god vård och omsorg. Innebörden av det fjärde målet preciseras i handlingsplanen. Att ha tillgång till god vård och omsorg betyder enligt handlingsplanen bland annat följande: Äldre ska så långt möjligt ges möjlighet att bo kvar hemma i sin ursprungliga bostad så länge de själva önskar. I hemmet ska man kunna få hjälp och stöd i den dagliga livsföringen. Man ska också kunna få hjälp med personlig omvårdnad eller sjukvård. De anhöriga ska ges stöd för sina insatser. Äldre ska kunna flytta till en särskild boendeform om vårdbehoven är stora. Om behoven är stora och omfattande eller om man inte känner sig säker och trygg där ska man kunna flytta till en särskilt anpassad boendeform. Äldre ska ha tillgång till en vård och omsorg som passar alla. Sveriges allt mer mångkulturella karaktär reser nya krav på att utforma äldreomsorgen med hänsyn till människor med olika språk och ursprung. Äldre ska ha tillgång till hälso- och sjukvård på samma villkor som yngre människor. Hälso- och sjukvården ska vara lika tillgänglig för äldre som för yngre medborgare. Vården får inte begränsas genom åldersgränser. Äldre ska kunna lita på att vård och omsorg har god kvalitet. Människovärde, individuella behov och önskemål, integritet,

7 6 MÅL OCH INRIKTNING självbestämmande och värdighet ska respekteras. Det betyder till exempel att man själv får välja sina sovtider, att maten är näringsriktig och serveras på normala tider samt att man får äta det man tycker om. Det betyder också att hygienen är god och att läkemedel används korrekt. Äldre ska kunna lita på att personalen kan sina saker. De som arbetar i vård och omsorg har mycket viktiga och ansvarsfulla uppgifter. Grundutbildningen ska vara gedigen och anpassad till dagens situation. Fortbildning måste ges kontinuerligt. Personalens erfarenhet och engagemang måste tas tillvara. Arbetsorganisation och medinflytande på arbetsplatsen ska utvecklas. Äldre ska få avsluta livet med värdighet och i frid. Vården i livets slutskede ska vara av hög kvalitet. Lindring av smärta eller andra obehag, kärleksfull omvårdnad och en fridfull miljö är viktiga inslag. Personliga önskemål ska tillgodoses så långt det är möjligt. Hjälpen ska finnas där man är, ingen ska behöva flytta mellan olika boenden och sjukhus i onödan. Ingen ska behöva dö ensam. Hemvård eller vårdhem Samhällets insatser för vård och omsorg om de äldre bestod fram till 1950-talet huvudsakligen av de kommunala ålderdomshemmen. Därutöver fanns också långtidssjukvård i landstingens regi. Omkring 1950 började den ensidiga inriktningen på institutionell äldreomsorg ifrågasättas. Författaren Ivar Lo-Johansson tog med parollen hemvård i stället för vårdhem initiativet till en bred och intensiv debatt om i vilka former de gamlas behov av omvårdnad skulle tillgodoses tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att söka lösa åldringsvårdens problem även på andra vägar än anstaltsvård, bland annat genom att vidta åtgärder för att göra det möjligt för åldringarna att kvarstanna i sina hem. Åldringsvårdsutredningen föreslog i sitt betänkande (1956) att åldringsvården måste i första hand och i största möjliga utsträckning inriktas på att med alla medel förhjälpa de gamla att utan alltför stora personliga påfrestningar få leva ett oberoende liv så länge som möjligt i sina egna hem. Regeringen och riksdagen följde 1957 utredningens förslag, vilket blev genombrottet för den så kallade hemmaboendeideologin som

8 MÅL OCH INRIKTNING 7 under de följande decennierna haft stor betydelse för inriktningen av äldreomsorgen i Sverige. I enlighet med vad utredningen föreslagit tog kommunerna över ansvaret för hemtjänstverksamheten från de frivilligorganisationer i vars regi den inledningsvis hade utvecklats. Röda Korset hade redan i början av 50-talet inlett en verksamhet med hemsamariter och efter förebild från England börjat distribuera matlådor till hemmaboende gamla (meals-on-wheels). Den sociala hemhjälpen i kommunal regi expanderade starkt under 60- och 70-talen. Insatserna bestod främst av hjälp med städning, inköp och matlagning. Utvecklingen påskyndades av att kommunerna delvis kunde bekosta verksamheten med statsbidrag. Samtidigt fortsatte dock kommunerna att också bygga ut den institutionella äldrevården. Vid sidan av ålderdomshem för äldre med stort behov av service och omvårdnad byggdes servicebostäder med mera hemliknande karaktär för pensionärer med mindre omfattande hjälpbehov. Även landstingens institutioner för långtidssjukvård byggdes ut i takt med att antalet vårdbehövande gamla ökade. De landstingsdrivna sjukhemmen och långvårdsklinikerna hade en tydlig sjukhusprägel. Ansvarsfördelningen kommuner-landsting Före Ädelreformen hade kommunerna och landstingen ett delat ansvar för vården och omsorgen om de äldre. Det ledde till problem som hade sin grund i att ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan huvudmännen var oklar och att samverkan dem emellan ofta var bristfällig. Bland annat utformades hjälpen till de äldre ofta utifrån ett traditionellt sjukvårdsperspektiv även i sådana fall då det sociala omvårdnadsbehovet dominerade, och många äldre tvingades i onödan flytta mellan olika boende- och vårdformer. Problemen blev alltmer besvärande i takt med att antalet äldre som behövde vård och omsorg ökade. Ädelreformen 1992 syftade till att lösa dessa problem. Reformen innebar att kommunerna fick det samlade ansvaret för långvarig service, vård och omsorg till äldre och handikappade. Det övergripande syftet var att skapa klara ansvarsförhållanden och ändamålsenliga organisatoriska förutsättningar för att utveckla samhällsinsatserna efter de målsättningar som riksdagen lagt fast ifråga om samhällets äldreomsorg. Reformen skulle också möjliggöra ett

9 8 MÅL OCH INRIKTNING effektivare resursutnyttjande. Mera specificerat innebär den förändrade ansvarsfördelningen bland annat följande: Kommunerna har från landstingen övertagit ansvaret för sjukhem och andra vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård. Kommunerna har skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre, till vilka räknas ålderdomshem, servicehus, gruppboenden och sjukhem. Kommunerna bör bedriva dagverksamheter för att underlätta för äldre att bo i eget boende. Kommunerna är ansvariga för hälso- och sjukvården (utom läkarinsatser) i särskilda boendeformer och i dagverksamheter. Kommunerna har möjlighet att bedriva hemsjukvård i ordinärt boende efter överenskommelse med landstinget. Kommunerna är betalningsansvariga för somatisk långtidssjukvård som bedrivs av landsting eller enskild vårdgivare. Kommunerna är betalningsansvariga för personer som är medicinskt färdigbehandlade, d v s utskrivningsklara från landstingens enheter för somatisk akutsjukvård och geriatrisk vård.

10 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 9 Äldreomsorgens omfattning och fördelning En översiktlig situationsbild av den kommunala äldreomsorgen visas i tabell 1. Det framgår vilka huvudsakliga verksamheter äldreomsorgen omfattar, hur många som får del av insatserna och hur stor andel dessa personer utgör av befolkningen i åldersgruppen 65 år och äldre. Uppgifterna avser den 1 oktober Översiktsbild 2002 Tabell 1. Kommunal äldreomsorg 2002 Antal omsorgstagare Andel av alla 65+ (procent) Hemtjänst i ordinärt boende ,2 Särskilt boende ,5 Korttidsvård ,6 Kommunal hemsjukvård varav även hemtjänst ,7 - varav enbart hemsjukvård ,0 Dagverksamhet varav i särskilt boende ,2 - varav i ordinärt boende ,7 Källa: Socialstyrelsen: Äldre vård och omsorg år 2002 De överlägset viktigaste insatsformerna är hemtjänst och särskilt boende, som omfattar cirka respektive cirka personer. Sammantaget blir det ungefär personer, knappt 16 procent av den äldre befolkningen. Bland dem som får hemtjänst i ordinärt boende är det många som även får kommunal hemsjukvård. Men det finns också en del hemmaboende äldre som får hemsjukvård men inte får någon hemtjänst. Om man lägger ihop de personer som får hemtjänst (med eller utan hemsjukvård) och dem som får enbart hemsjukvård blir det totala antalet som får vård och omsorg i ordinärt boende , vilket är 9,2 procent av alla över 65 år. (Kommunerna har ansvaret för hemsjukvården i ungefär hälften av landets kommuner.) Till de särskilda boendeformerna räknas vad som tidigare (och ibland fortfarande) kallades servicehus, ålderdomshem,

11 10 OMFATTNING OCH FÖRDELNING gruppboenden och sjukhem. Under rubriken särskilt boende redovisas i tabellen de som bor permanent på sådana institutioner. Förutom de permanentboende finns det också äldre som vistas tillfälligt i särskilda boendeformer, t ex på avlösnings- eller växelvårdsplatser eller för rehabilitering. Antalet som får sådan korttidsvård uppgår till 9 100, drygt en halv procent av hela åldersgruppen. Många av dessa bor (permanent) i särskilt boende eller får hjälp i form av hemtjänst och hemsjukvård och ingår därmed redan bland dem som får äldreomsorg. En annan insats som kommunerna erbjuder äldre och funktionshindrade är dagverksamhet. Det är stöd som ges till personer med åldersdemens eller psykiska funktionshinder samt till andra äldre som behöver aktivering, behandling eller rehabilitering. Antalet som är beviljade dagverksamhet är personer. 20 procent bor i särskilt boende och 80 procent i ordinärt boende. Av de senare är det åtskilliga som har hemtjänst och/eller hemsjukvård. Många som deltar i dagverksamhet omfattas alltså redan av äldreomsorgen i annan form. Utvecklingen sedan 1980 Offentlig äldreomsorg i form av hjälp i det egna hemmet och i olika typer av särskilt boende ökade från 1950-talet fram till slutet av 1970-talet, då både antalet och andelen äldre som omfattades nådde sin kulmen. Utvecklingen från 1980 beskrivs i tabell 2-4, som visar hur många äldre, uppdelade på åldersgrupper, som fick äldreomsorg vid olika tidpunkter och hur stor andel dessa utgjorde av alla i åldersgruppen. Till de boende i särskilda boendeformer har här adderats personer inom landstingens geriatrik/långvård. På det sättet påverkas inte de redovisade siffrorna av överföringen av patienter från landstingen till den kommunala äldreomsorgen i samband med Ädelreformen 1992.

12 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 11 Tabell 2. Personer i åldersgruppen 65 år och äldre med vård och omsorg. Antal och andel av alla i åldersgruppen, Ordinärt boende ,8% 12,1% 10,4% 8,9% 9,1% Särskilt boende* ,2% 8,8% 7,7% 8,7% 8,4% Summa ,0% 20,9% 18,1% 17,6% 17,5% Tabell 3. Personer i åldersgruppen år med vård och omsorg. Antal och andel av alla i åldersruppen, Ordinärt boende ,4% 8,1% 5,8% 4,5% 4,2% Särskilt boende* ,4% 3,7% 2,9% 3,2% 2,8% Summa ,9% 11,7% 8,7% 7,7% 7,0% Tabell 4. Personer i åldersgruppen 80 år och äldre med vård och omsorg. Antal och andel av alla i åldersgruppen, Ordinärt boende ,2% 26,6% 24,5% 20,9% 20,7% Särskilt boende* ,1% 27,5% 22,9% 23,7% 21,9% Summa ,3% 54,2% 47,4% 44,6% 42,5% * inkl geriatrik/långvård Källa för tabell 2-4: Socialdepartementet: Välfärdsfakta Social Som tabell 2 visar minskade antalet som fick äldreomsorg i eget eller särskilt boende mellan 1980 och 1990 från cirka till cirka personer, det vill säga med drygt personer eller 16 procent. Nedgången fortsatte under 90-talet men i betydligt lägre takt.

13 12 OMFATTNING OCH FÖRDELNING Också som andel av det totala antalet äldre (65+) i befolkningen minskade äldreomsorgen kraftigt under 80-talet, varefter den nästan planade ut under 90-talet. Om man tittar närmare i tabellen ser man att minskningen enbart har gällt vård och omsorg i eget boende, där nedgången varit mycket stor både antals- och andelsmässigt. Personer som får omsorg i särskilt boende ökade däremot i antal under första delen av 80-talet och har därefter legat på i stort sett oförändrad nivå omkring personer men med en svacka kring Också andelen av den äldre befolkningen har varit ganska stabil var det ungefär dubbelt så många som fick äldreomsorg i form av hemtjänst som i särskilt boende. 20 år senare omfattade hemtjänsten och det särskilda boendet nästan lika många. Behovet av äldreomsorg är större för äldre-äldre än för yngreäldre. Minskningen av antalet personer inom äldreomsorgen har, som tabell 3 visar, helt och hållet berört de senare. Framför allt har hemtjänstens insatser för den gruppen dragits ned mycket kraftigt. När det gäller det särskilda boendet har nedgången varit blygsammare. Totalt sett har andelen yngre-äldre som får äldreomsorg halverats sedan För de äldre-äldre har utvecklingen i stället, om man ser till antalet personer som får äldreomsorg, inneburit en konstant ökning under de senaste 20 åren, som framgår av tabell 4. Störst var ökningen av antalet personer i särskilda boendeformer, men det har också blivit något fler som får hemtjänst. Ändå har andelen som får äldreomsorg både i eget och särskilt boende sjunkit under hela perioden, beroende på att befolkningen i åldrarna över 80 år växte mycket snabbt under både 80- och 90-talen omfattades totalt 62 procent av åldersgruppen, mot 43 procent Hemtjänsten Koncentration till de äldsta mottagarna 80-talets minskning av antalet personer som får vård och omsorg i ordinärt boende fortsatte under första hälften av 90-talet. Som tabell 5 visar var det 1997 cirka äldre som fick sådana insatser jämfört med cirka fyra år tidigare. Samtidigt sjönk andelen som fick hjälp från 9,7 procent till 8,4 procent av alla över 65 år.

14 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 13 Det var särskilt de yngre-äldre som minskade bland omsorgstagarna (en minskning med drygt personer), men även de äldre-äldre drabbades (drygt 7000) fick 19,8 procent av de senare och 4,1 procent av de förra hemtjänst. Tabell 5. Personer med hemtjänst och/eller hemsjukvård år 80 år 65 år Antal Andel % Antal Andel % Antal Andel % , , , , , , , , , , , , , , , a) , , , a) , , * 8, b) , , * 9, a) , , , b) , , , a) , , , b) , , , a) , , , b) , , ,2 a) exklusive personer med enbart hemsjukvård b) inklusive personer med enbart hemsjukvård * inklusive som inte kunnat åldersfördelas Källa: Socialstyrelsen: Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Slutrapport 2002; Äldre vård och omsorg år 2002 En beskrivning av den fortsatta utvecklingen försvåras av att statistiken lades om 1998, vilket gör att uppgifter från detta år och framåt inte är direkt jämförbara med tidigare års siffror. Till och med 1997 redovisades statistik över personer som fick hemtjänst och/eller hemsjukvård. I uppgifterna för 1998 omfattades inte personer som fick enbart hemsjukvård. Från och med 1999 särredovisas statistik över dessa. I tabellen finns för åren dels uppgifter där de som bara fick hemsjukvård inte ingår, dels uppgifter där dessa lagts till. Förändringen i datainsamlingen gör att det är osäkert vilket av dessa mått som bör användas när man ska göra jämförelser bakåt i tiden. Troligen innebär det ena måttet (de lägre siffrorna) en klar under-

15 14 OMFATTNING OCH FÖRDELNING skattning och det andra (de högre siffrorna) en viss överskattning jämfört med den tidigare statistiken. En försiktig slutsats är att antalet och andelen personer som får hemtjänst och vård i hemmet totalt sett nu ligger på ungefär samma nivå som före omläggningen För personer som är 80 och äldre har det skett en ökning åtminstone i antal, medan de yngre-äldre har minskat både i antal och andel. Sammanfattningsvis för perioden efter 1993 kan sägas att den kraftiga nedgången under första hälften av 90-talet endast delvis återhämtats under den andra hälften av decenniet och de första åren av 2000-talet. Nedgången har varit störst för de yngre-äldre. De äldre-äldre drabbades mindre av nedgången och har prioriterats när vård och omsorg i eget boende börjat öka något igen de senaste åren. Andelsmässigt har de dock inte kommit upp till samma nivå som tidigare. Tendensen att hemtjänsten i allt högre grad inriktas mot de äldsta inom den äldre befolkningen framgår tydligt i tabell 6, som visar hur stor andel av hemtjänstmottagarna som är 80 år eller äldre. Andelen har ökat kraftigt sedan 1993 och var 2001 över två tredjedelar. Tabell 6. De äldre-äldres (80+) andel av alla äldre (65+) med hemtjänst och/eller hemsjukvård Procent ,6 62,5 62,9 64,0 65,1 66,8 65,8 68,7 69,7 Källa: Socialstyrelsen: Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Slutrapport 2002 Förskjutning mot större omsorgsinsatser Samtidigt som hemtjänsten koncentreras alltmer till personer över 80 år kan man också iaktta en förskjutning i hur omsorgsresurserna fördelas mellan insatser av större och av mindre omfattning. Tabell 7 visar hur mycket hjälp som 1992 och 1997 gavs till omsorgsmottagare i ordinärt boende, i servicehus och servicelägenheter. (Statistiken gör det inte möjligt att urskilja hur de som fick hjälp i ordinär bostad var fördelade.) Antalet äldre som fick hjälp på relativt få timmar i månaden minskade kraftigt under perioden, samtidigt som antalet personer som fick stora hjälpinsatser ökade.

16 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 15 Tabell 7. Personer (65+) med hemtjänst i ordinärt boende och servicehus, fördelade efter antal hjälptimmar 1992 och 1997 Hjälptimmar Förändring per månad Antal Andel % Antal Andel % Antal Procent , , , , , , , , , , Summa Källa: Socialstyrelsen: Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Slutrapport 2002 Tabell 8. Personer (65+) med hemtjänst i ordinärt boende, fördelade efter antal hjälptimmar 1998 och 2001 Hjälptimmar Förändring per månad Antal Andel % Antal Andel % Antal Procent , , , , , , , , , , Summa Källa: Socialstyrelsen: Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Slutrapport 2002 Efter statistikomläggningen 1998 ingår bara de som mottog vård och omsorg i ordinärt boende i redovisningen. En annan förändring är att timintervallen har ändrats något. Hjälptagarnas fördelning på insatser av olika timomfång är dock ungefär densamma med det nya sättet att mäta. Som tabell 8 visar har tendensen dock inte fortsatt under de senaste åren. Antalet omsorgsmottagare med få hjälptimmar har varit stabilt medan antalet med många timmar har minskat. Antalet personer som får hemtjänst av mindre omfattning är fortfarande stort, trots att trenden långsiktigt varit nedåtgående var det cirka som mottog hjälp inom intervallet 1-9 timmar per månad, d v s 38 procent av alla som fick hemtjänst. Antalet mottagare av mera omfattande hjälpinsatser är däremot förhållandevis litet. Färre än tusen personer, en halv procent av alla med hemtjänst, fick mer än 200 timmar i månaden.

17 16 OMFATTNING OCH FÖRDELNING Om man i stället tittar på hur den totala volymen hemtjänsttimmar fördelar sig så är andelarna i olika timintervall helt annorlunda. Som man kan utläsa ur tabell 9 förbrukar de drygt 80 procent av hemtjänstmottagarna som får mindre än 50 timmar per månad 44 procent av timvolymen, medan 56 procent av alla timmar går till de knappt 20 procent av mottagarna som får 50 timmar eller mer per månad. Tabell 9. Hemtjänstmottagare och timvolym, fördelade efter antal hjälptimmar Procent Hjälptimmar per månad Personer Timvolym ,8 5, ,3 38, ,8 40, ,5 11, ,5 4,1 Summa Källa: Socialstyrelsen: Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Slutrapport 2002 Det betyder också att en minskning av antalet hjälptagare i de lägre timintervallen bara ger en obetydlig effekt på hjälpvolymen. Att frigöra hjälptimmar i de lägre intervallen för att omfördela till dem som har större behov kostar mycket i antal personer som får sin hjälp indragen. Trots att antalet personer som får hemtjänst minskat under 90-talet så var den totala timvolymen länge praktiskt taget oförändrad, som tabell 10 visar (nedgången mellan 1997 och 1998 är inte en reell minskning utan beror på att statistiken före 1997 även omfattar hemtjänst i servicehus). Den genomsnittliga hjälptiden per person har ökat, vilket återspeglar den omstrukturering inom hemtjänsten som beskrivits i de närmast föregående tabellerna. Siffrorna för 2001 markerar dock en tydlig nedgång både i det totala och det genomsnittliga antalet hemtjänsttimmar.

18 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 17 Tabell 10. Totalt och genomsnittligt antal hemtjänsttimmar Total timvolym* Genomsnittlig hjälptid per månad per person och månad (tusen timmar) (timmar) , , , , , , ,2 2000** , ,3 * avses hemtjänst i ordinärt boende och servicehus, hemtjänst enbart i ordinärt boende ** Uppgifterna för 2000 kan vara överskattade Källa: Socialstyrelsen: Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Slutrapport 2002 De särskilda boendeformerna Begreppet särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre infördes i samband med Ädelreformen 1992 som ett samlingsbegrepp för vad som traditionellt kallats ålderdomshem, servicehus, sjukhem och gruppbostäder. Kommunerna fick huvudmannaskapet för hela det särskilda boendet. Meningen var bland annat att uppdelningen av de institutionella formerna i sådana med social och sådana med medicinsk inriktning skulle upphöra. Skillnader med avseende på boendestandard, personaltillgång och kompetens skulle utjämnas. Genom statliga bidrag i samband med reformen skulle upprustning, ombyggnad och utbyggnad av äldreboendet stimuleras. Olika typer av särskilt boende Den bild av de särskilda boendeformerna som presenteras här bygger framför allt på uppgifter från den officiella socialtjänststatistiken. Kompletterande information som närmare beskriver strukturen och förhållandena inom dessa boendeformer har hämtats från en urvalsundersökning som Socialstyrelsen genomförde På nationell nivå och i den officiella statistiken finns inga underkategorier till begreppet särskilt boende. I kommunerna används däremot flera olika begrepp som i regel lever kvar från tiden före

19 18 OMFATTNING OCH FÖRDELNING Ädelreformen. Syftet med Socialstyrelsens undersökning 2001 var att ta reda på vilka begrepp som förekommer och belysa i vilken utsträckning boenden med olika benämning skiljer sig åt i fråga om boendestandard, vistelsetider, vårdtyngd, personaltäthet, personalens utbildning med mera. De vanligaste benämningarna på särskilt boende visade sig vara gruppboende, äldreboende, servicehus, sjukhem och ålderdomshem. Uppgifterna från urvalsundersökningen om skillnaderna mellan dessa typer av boenden ska inte tolkas som exakta värden utan som uppskattningar vilka med en viss sannolikhetsmarginal ger en korrekt bild av verkligheten. Enheter för särskilt boende I mitten av 90-talet fanns det i landet, enligt den officiella socialtjänststatistiken, cirka 4000 enheter för särskilt boende för äldre (tabell 11). De flesta var i kommunal regi och ett mindre antal drevs av enskilda vård- och omsorgsgivare. En enhet för särskilt boende definieras i statistiken som: Ett antal bostäder i särskilda boendeformer som står under en gemensam ledning. En enhet kan omfatta flera olika boendeformer, t ex ålderdomshem och servicehus och gruppboende. Definitionen ger ett visst utrymme för olika tolkningar, vilket gör att uppgifterna i tabellen inte bör betraktas som exakta. Tabell 11. Antal enheter med särskilt boende Källa: Socialstyrelsen 2001: Vad är särskilt i särskilt boende för äldre? Från 1998 saknas emellertid denna typ av statistik. För att få en uppfattning om den fortsatta utvecklingen är man hänvisad till ett register över särskilda boenden som upprättats av företaget Hälsooch sjukvårdsinformation AB (HSI). Registret är dock inte heltäckande, bland annat beroende på att registrering hos företaget sker frivilligt. En osäkerhet är också att HSI inte definierar vad som menas med en enhet av särskilt boende.

20 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 19 För 1997 omfattade registret 3344 enheter för särskilt boende, alltså knappt 80 procent av det antal som redovisades i den officiella statistiken samma år. År 2000 fanns det i registret 3350 enheter, det vill säga i det närmaste lika många som Det kan tolkas som att det totala antalet boendeenheter troligen har varit i stort sett konstant även efter Det genomsnittliga antalet boende per enhet med särskilt boende är drygt 30 personer, men naturligtvis finns det stora variationer. Vid en inventering av sjukhemmen som gjordes 1998 fann man att det lägsta platsantalet var 5 och det högsta 406. Medelvärdet för sjukhemmen var 56 platser. Antal bostäder i särskilt boende Antalet bostäder i särskilda boendeformer har ökat sedan Ädelreformen Tabell 12 visar hur många sådana bostäder som fanns i slutet av respektive år. På grund av omläggning av statistiken 1998 bör förändringen mellan 1997 och 1998 tolkas försiktigt. Uppgifter för senare år än 1998 saknas. Tabell 12. Antal rum/lägenheter i särskilt boende Källa: SOU 1999:33, Socialdepartementet, Socialstyrelsen Boendestandard Samtidigt som antalet bostäder ökat har boendestandarden i de särskilda boendeformerna förbättrats sedan Ädelreformen. Flerbäddsrum existerar fortfarande men har minskat andelsmässigt (tabell 13). Enkelrum är den överlägset vanligaste bostadstypen och svarade för ungefär två tredjedelar av hela beståndet både 1992 och Näst vanligast är tvårumslägenheter, som har ökat något i andel under 90-talet.

21 20 OMFATTNING OCH FÖRDELNING Tabell 13. Rum/lägenheter i särskilt boende fördelade efter antal rum. Procent Flerbäddsrum 7 5 Enkelrum (med/utan kök) rum och kök rum och kök 2 2 Totalt Källa: SOU 1999:33 Tydligast märks förbättringen av bostadsstandarden på att andelen bostäder med egen toalett, eget bad eller eget kök ökat markant under perioden (tabell 14). Tabell 14. Andel rum/lägenheter med viss boendestandard i särskilt boende. Procent Egen toalett Egen dusch/bad Eget kök/kokvrå/kokskåp Källa: SOU 1999:33 Andelen med egen toalett ökade från drygt två tredjedelar till drygt tre fjärdedelar av totala antalet. Samtidigt ökade andelen med egen dusch eller bad från knappt hälften till två tredjedelar. Lika mycket ökade andelen bostäder utrustade med eget kök (eller annan kokmöjlighet). Ett annat sätt att beskriva boendestandarden är att ange hur stor andel av de boende som bor i bostäder med viss standard. En sådan beskrivning görs i tabell 15, som bygger på Socialstyrelsens urvalsundersökning En jämförelse med socialtjänststatistiken visar att standarden med avseende på tillgång till toalett och dusch/bad är något överskattad i undersökningen. Det väsentliga med uppgifterna i tabellen är dock inte den exakta nivån utan de tydliga skillnader som framkommer mellan de olika formerna av särskilt boende.

22 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 21 Tabell 15. Andel boende med viss boendestandard i särskilt boende Procent Särskilt Grupp- Äldre- Service- Sjuk- Ålderboende boende boende hus hem domstotalt hem Egen toalett 90,3 99,0 95,6 98,3 55,1 99,4 Egen toalett och dusch/bad 83,8 95,3 94,0 96,4 53,4 54,0 Delar bostad med annan än maka/make/sambo 5,5 1,5 2,2 0,8 29,9 0,0 Källa: Socialstyrelsen 2001: Vad är särskilt i särskilt boende för äldre? Sjukhemmen avviker mycket påtagligt från de övriga formerna av särskilt boende. Nästan en tredjedel av de sjukhemsboende delar rum med en eller flera icke anhöriga, något som praktiskt taget inte förekommer i de andra boendeformerna. Bara drygt hälften har tillgång till egen toalett. Andelen boende med egen dusch/bad är markant låg både i sjukhem och i ålderdomshem. Boende i särskilda boendeformer efter ålder och kön Mellan 1993 och 1997 ökade antalet äldre i särskilda boendeformer, som framgår av tabell 16, från till Andelen av befolkningen 65 år och äldre var konstant omkring 8-8,5 procent. Före statistikomläggningen 1998 redovisades de boende utan uppdelning i permanent och tillfälligt boende. Efter omläggningen särredovisas de båda grupperna. Själva förändringen i datainsamlingen medför en viss osäkerhet i siffrorna för 1998 och Från och med 2000 anses statistiken mera tillförlitlig. År 2001 fanns det personer som bodde permanent i de särskilda boendeformerna. Om man också räknar in de korttidsboende blir det personer. Det är både antals- och andelsmässigt en något lägre nivå än före omläggningen av statistiken 1998.

23 22 OMFATTNING OCH FÖRDELNING Tabell 16. Personer i särskilt boende år 80 år 65 år Antal Andel % Antal Andel % Antal Andel % , , , , , , , , , , , , , , , a) , , , b) , a) , , * 7, b) , a) , , , b) , a) , , , b) , a) , , , b) ,1 a) exklusive korttidsboende b) inklusive korttidsboende (redovisas endast för hela gruppen 65 år och äldre) * inklusive 300 som inte kunnat åldersfördelas Källa: Socialstyrelsen: Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Slutrapport 2002; Äldre vård och omsorg år 2002 Åren var andelen av åldersgruppen år som bodde i särskilt boende 3 procent. I gruppen 80 år och äldre var andelen 23 procent. Efter 1998 finns det åldersfördelade siffror bara för antalet permanentboende men inte för personer med korttidsvård. Om man emellertid antar att de korttidsvårdade är fördelade likadant som de permanentboende får man totalt i det särskilda boendet 2001 cirka personer (2,6 procent) i åldersgruppen år och cirka (21,4 procent) i gruppen 80 år och äldre. Det innebär att andelen i särskilt boende minskat, jämfört med före statistikomläggningen, både för de yngre-äldre och de äldre-äldre. Andelen i särskilt boende är som framgår av tabell 16 markant högre för dem som är 80 år och över än för åldersgruppen år. Hur stor del de äldre-äldre utgör av alla äldre i särskilda boendeformer visar tabell 17. Omkring tre av fyra hör som synes till kategorin äldre-äldre och deras andel har ökat oavbrutet under 90-talet.

24 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 23 Tabell 17. De äldre-äldres (80+) andel av alla äldre (65+) i särskilt boende Procent ,7 73,8 73,9 74,4 74,7 76,4 76,2 77,2 78,2 Källa: Socialstyrelsen: Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Slutrapport 2002 Om man delar in de gamla i tätare åldersintervall, som i tabell 18, ser man att andelen som bor i särskilt boende fortsätter att stiga ju högre upp i åldrarna man kommer. Av dem som är 90 år eller mer bor nästan varannan i sådan typ av boende. En annan sak som framgår av tabellen är att andelen kvinnor i särskilt boende genomgående är högre än andelen män. Det sammanhänger med att gamla män som behöver vård i regel får det i hemmet av sina något yngre fruar. Gamla vårdbehövande kvinnor är mycket ofta änkor som måste flytta till särskilt boende för att få den vård de behöver. Tabell 18. Andel män och kvinnor i olika åldersklasser som bodde i särskilda boendeformer Procent Män Kvinnor Totalt år år år år år år Källa: Socialstyrelsen: Äldre vård och omsorg år 2001 I tabell 19 har de som bodde permanent i särskilt boende år 2001 delats upp i yngre-äldre och äldre-äldre och i kvinnor och män. 58 procent av alla som bodde i denna typ av boende var alltså kvinnor över 80. Totalt utgjorde kvinnorna 70 procent av alla boende. Kvinnor och män över 80 år utgjorde 78 procent.

25 24 OMFATTNING OCH FÖRDELNING Tabell 19. Boende i särskilda boendeformer 2001 fördelade efter ålder och kön. Antal personer och andel av alla i särskilt boende. Män Kvinnor Samtliga år % 13% 22% 80 år % 58% 78% 65 år % 70% 100% Källa: Socialstyrelsen: Äldre vård och omsorg år 2001 Vistelsetider De som flyttar till särskilt boende kan normalt räkna med att vistelsen där blir kortvarig. Socialstyrelsens urvalsundersökning från 2001 visar att mer än en tredjedel av alla som får äldreomsorg i särskilt boende har vistats där högst ett år och över hälften högst två år (tabell 20). Särskilt korta är vistelsetiderna för dem som bor i sjukhem, där hälften av de boende har vistats ett år eller mindre. Tabell 20. Vistelsetider i särskilt boende Procent Särskilt Grupp- Äldre- Service- Sjuk- Ålderboende boende boende hus hem domstotalt hem Högst 1 år år år Över 5 år Källa: Socialstyrelsen 2001: Vad är särskilt i särskilt boende för äldre? För att se hur vårdtiderna förändrats är man hänvisad till en tidigare undersökning från Socialstyrelsen, som avser förhållandena vid sjukhemmen 1998 och som i sin tur knyter an till en undersökning från Andelen av de sjukhemsboende som vistats där i högst ett år ökade mellan 1985 och 1998 från 42 procent till 48 procent, en markant ökning. Någon studie som visar om utvecklingen varit densamma inom de övriga särskilda boendeformerna och inom dessa generellt finns inte. Det råder ett naturligt samband mellan vistelsetiderna och hälsotillståndet för de boende. Den växande andelen äldre-äldre i de särskilda boendeformerna under 90-talet har rimligen inneburit att

26 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 25 den genomsnittliga hälsostatusen försämrats. Mot den bakgrunden är det inte oväntat att den tid som tillbringas i särskilt boende blivit kortare, som sjukhemsundersökningen visar. Funktionsförmåga Socialstyrelsen har gjort en inventering av den fysiska och kognitiva funktionsförmågan hos dem som bor i särskilt boende (tabell 21). Med kognitiv förmåga menas förmåga att minnas och orientera sig. Man har undersökt hur många av de boende som på grund av nedsatt fysisk förmåga behöver hjälp för att klara olika vardagliga aktiviteter. Man har också tagit reda på hur många som lider av bristande minnes- och orienteringsförmåga och därför behöver vägledning eller handgriplig hjälp för att fungera. Tabell 21. Andel boende som är helt eller delvis beroende av hjälp Procent Särskilt Grupp- Äldre- Service- Sjuk- Ålderboende boende boende hus hem domstotalt hem Måltider Toalettbesök Förflyttning inomhus Kognitiv förmåga Källa: Socialstyrelsen 2001: Vad är särskilt i särskilt boende för äldre? Inom det särskilda boendet totalt är betydligt mer än hälften av de boende helt eller delvis beroende av hjälp när det gäller måltider och toalettbesök och för att fungera trots dåligt minne och orienteringsförmåga. Andelen som behöver hjälp från personalen för att förflytta sig inomhus är något lägre. För dem som bor i gruppboende eller sjukhem är hjälpbehovet genomgående väsentligt större än i de övriga boendeformerna. Minst beroende av hjälp är de som bor i servicehus. När det gäller sjukhemmen har det tidigare gjorts inventeringar av de boendes funktionsförmåga som gör att man kan se hur den förändrats under 90-talet. Andelen som behöver hjälp för att förflytta sig har varit oförändrad men hjälpbehovet i samband med måltider och toalettbesök har ökat. Vad beträffar den mentala förmågan kan man se en tendens till försämring.

27 26 OMFATTNING OCH FÖRDELNING Personaltäthet Med så stora skillnader i funktionsförmåga hos dem som bor i olika typer av särskilt boende bör man också förvänta sig att personalbehovet varierar. I Socialstyrelsens urvalsundersökning beräknades personaltätheten, uttryckt i antal arbetade timmar per boende och vecka. All personal som arbetade med vård och omsorg under en mätvecka 2001 omfattades, alltså även visstidsanställda och timavlönade liksom personal från uthyrningsfirmor. Bara faktiskt arbetad tid räknades, vilket innebär att frånvarotid i form av sjukoch föräldraledighet mm inte ingår i siffrorna. Tabell 22. Olika personalkategorier inom särskilt boende: arbetade timmar per boende och vecka 2001 Särskilt Grupp- Äldre- Service- Sjuk- Ålderboende boende boende hus hem domstotalt hem Vårdbiträden, undersköterskor, skötare 24,3 34,0 23,4 14,8 27,5 25,4 Sjuksköterskor 1,9 1,5 2,0 0,8 4,4 1,7 Enhetschefer, föreståndare 0,9 1,2 0,9 0,7 1,0 0,7 Andra personalkategorier 0,7 0,9 0,7 0,5 0,7 0,8 Totalt 27,8 37,5 26,9 16,7 33,5 28,6 Källa: Socialstyrelsen 2001: Vad är särskilt i särskilt boende för äldre? För det särskilda boendet totalt var personaltätheten med detta mått om alla yrkesgrupper summeras 27,8 timmar per boende och vecka (tabell 22). Det motsvarar, med hänsyn tagen till normal frånvaro, nästan en heltidstjänst. I ålderdomshem och äldreboenden låg personaltätheten nära denna genomsnittliga nivå, medan den låg klart högre i sjukhem och gruppboenden och väsentligt lägre i servicehus. Gruppboenden hade mer än dubbelt så hög personaltäthet som servicehus. Med 24,3 timmar per boende och vecka svarade vårdbiträden, undersköterskor och skötare för nära 88 procent av den totala personaltätheten i det särskilda boendet. Sjuksköterskornas andel var 7 procent och enhetschefer och föreståndare bidrog med 3 procent. Övriga personalkategorier arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, psykologer med flera hade tillsammans en andel på 2,5 procent.

28 OMFATTNING OCH FÖRDELNING 27 Sjuksköterskorna hade störst relativ betydelse inom sjukhemmen, där de svarade för 13 procent av den totala personaltätheten. Andelen för vårdbiträden, undersköterskor och skötare var där bara 82 procent. När det gäller just sjukhemmen har Socialstyrelsen tidigare gjort undersökningar som gör det möjligt att beskriva hur personaltätheten förändrats över tid. Dessa studier visar att den totala personaltätheten vid sjukhemmen ökade något mellan 1991 och Det är arbetsinsatsen från undersköterskor som ökat medan insatsen från både sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden minskat i förhållande till antalet vårdplatser. Utbildning I sin specialundersökning av det särskilda boendet 2001 inventerade Socialstyrelsen också den formella kompetensen hos vårdbiträden och undersköterskor/skötare med tillsvidare- eller visstidsanställning. Timavlönad personal omfattades inte. Med formell kompetens avses vård- eller omsorgsutbildning motsvarande lägst gymnasiekompetens. Kompetensen kan ha förvärvats genom fullgjord utbildning vid gymnasieskolan med inriktning mot vård och omsorg eller via fullgjord kommunal vuxenutbildning eller motsvarande till vårdbiträde, undersköterska eller skötare. Tabell 23. Andel av omsorgspersonalen inom särskilt boende med formell vård- eller omsorgsutbildning Procent Särskilt boende totalt 75 Gruppboende 77 Äldreboende 82 Servicehus 77 Sjukhem 85 Ålderdomshem 74 Källa: Socialstyrelsen 2001: Vad är särskilt i särskilt boende för äldre? Undersökningen visar (tabell 23) att utbildningsnivån hos omvårdnadspersonalen var ganska jämn i de olika typerna av särskilt boende. Ungefär tre av fyra hade formell vård- eller omsorgsutbildning motsvarande gymnasiekompetens eller mer. Andelen är större än i Svenska Kommunförbundets och Statistiska centralbyråns statistik över utbildningsnivån inom äldre- och handikappomsorgen,

29 28 OMFATTNING OCH FÖRDELNING vilket troligen beror på att Socialstyrelsen använt en annan metod för att uppskatta den formella kompetensen och inriktat sig enbart på personal inom särskilt boende för äldre. Strukturella skillnader i det särskilda boendet Som beskrivningen av de särskilda boendeformerna i tidigare avsnitt visar finns det tydliga strukturella skillnader mellan boenden med olika benämningar. Särskilt tydlig är skillnaden mellan sjukhem och servicehus. Sjukhemmen har genomgående lägre boendestandard, kortare vistelsetider och högre grad av hjälpberoende bland de boende än servicehusen, men de har samtidigt också högre personaltäthet och högre utbildningsnivå hos personalen. Sådana skillnader, fast mindre utpräglade, finns det också mellan de boenden som kallas gruppboenden, ålderdomshem respektive äldreboenden. Någon påtaglig utjämning av skillnaderna mellan olika typer av boenden, som Ädelreformen bland annat syftade till, har tydligen inte skett sedan den genomfördes Samtidigt har dock strukturen i det särskilda boendet förändrats avsevärt under dessa år och blivit mera differentierad. Omkring hälften av landets särskilda boenden utgörs av sammansatta och komplexa anläggningar som inom sig rymmer flera olika boendeformer. Vanligt är till exempel att gruppboenden är samlokaliserade med servicehus eller äldreboenden.

30 ATT ARBETA 29 Att arbeta inom äldreomsorgen Hur många anställda? I Kommunförbundets personalstatistik samredovisas personalen inom hela området omsorg om äldre och funktionshindrade. Tyvärr går det inte att urskilja vilka som arbetar just inom äldreomsorgen. Man brukar dock, utifrån hur kostnaderna fördelar sig, räkna med att drygt 70 procent arbetar inom den renodlade äldreomsorgen. Kommunförbundets statistik omfattar bara dem som arbetar i kommunal egenregi. Där ingår alltså inte arbetstagare som är anställda inom alternativa driftformer som bedriver omsorgsverksamhet. Tabell 24. Personal inom kommunal omsorg om äldre och funktionshindrade 2002 Månadsavlönade tillsvidareanställda visstidsanställda Timavlönade Totalt Källa: Svenska Kommunförbundet: Aktuellt om äldreomsorgen 2003 Som tabell 24 visar var det totalt närmare som arbetade inom den kommunalt drivna äldre- och handikappomsorgen procent var tillsvidareanställda, 9 procent var visstidsanställda med månadslön, och 22 procent var timavlönade. I siffrorna över antalet anställda ingår cirka personer som var långtidstjänstlediga, t ex på grund av sjukskrivning, föräldraledighet eller studier. Tillsvidareanställda är anställda utan tidsbegränsning och avlönas per månad. Visstidsanställda med månadslön är anställda för begränsad tid, dock minst tre månader, t ex som vikarier eller projektanställda. Timavlönade är anställda för ännu kortare tid och får som ordet säger lön per arbetad timme. De har en lösare anknytning till kommunen och normalt en betydligt lägre sysselsättningsgrad än tillsvidare- och visstidsanställda med månadslön. Medan de timavlönade alltså utgjorde 22 procent av dem som arbetade inom området svarade de bara för 14 procent av antalet arbetade timmar.

31 30 ATT ARBETA Även om ansvaret för äldre- och handikappomsorgen åvilar kommunerna så bedriver de inte all verksamhet i egen regi utan har lagt ut en del som drivs i alternativa driftformer, framför allt av privata vård- och omsorgsföretag. Enligt beräkningar fanns det cirka personer inom alternativa driftformer 2001 och antalet för 2002 kan antas ligga obetydigt högre. Sammanlagt blir det cirka personer som 2002 arbetade inom äldre- och handikappomsorgen hos kommunala och alternativa arbetsgivare. Härav var uppskattningsvis 72 procent, alltså cirka personer, verksamma inom den egentliga äldreomsorgen. Utvecklingen under 90-talet Uppgifterna på hur många som arbetar inom äldre- och handikappomsorgen ger inte något helt tillfredsställande mått på arbetsvolymen. Sysselsättningsgraden är olika för olika personalkategorier och anställningsformer och varierar också över tiden. För att på ett meningsfullt sätt kunna beskriva hur personalresurserna utvecklats under ett antal år bör man därför räkna om antalet personer till årsarbetare. Man bör också räkna bort effekterna av de huvudmannaskapsförändringar som skett under 90-talet, framför allt genom Ädelreformen. Omräknat till årsarbetare uppgick personalen inom den kommunala äldre- och handikappomsorgen år 2001 till cirka Till det kommer cirka årsarbetare inom alternativa driftformer. Totalt blir det cirka årsarbetare. Utvecklingen sedan början av 90-talet, med hänsyn tagen till att kommunerna tagit över uppgifter från landstingen, beskrivs i tabell 25. Tabell 25. Årsarbetare (tusental) inom äldre- och handikappomsorg Kommunal regi Alternativ regi Totalt Källa: Socialstyrelsen: Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Slutrapport 2002 Arbetsstyrkan har under dessa tio år ökat med totalt cirka årsarbetare eller med 30 procent. Ökningen har accelererat efter Fram till det året var uppgången i genomsnitt 1,8 procent per

32 ATT ARBETA 31 år. Efter 1998 har den genomsnittliga årliga ökningstakten varit 4,7 procent. Samtidigt som antalet årsarbetare ökat har andelen anställda i alternativa driftformer växt från nästan ingenting i början av 90-talet till cirka 11 procent Även inom den kommunala egenregin har det dock skett en ökning av antalet årsarbetare. Yrkesgrupper inom vård och omsorg För att kunna belysa olika strukturella egenskaper hos personalen den yrkesmässiga sammansättningen, köns- och åldersfördelningen, förekomsten av olika anställningsformer etc är man hänvisad till statistiken över kommunalt anställd personal. Som tabell 24 visade fanns det anställda (tillsvidare och visstid) inom den av kommunerna drivna äldre- och handikappomsorgen Timavlönade ingår inte i siffran. Hur de anställda fördelade sig på olika yrkesgrupper framgår av tabell 26. Förutom situationen år 2002 kan man också se förändringen sedan Tabell 26. Yrkesgrupper inom kommunal vård och omsorg för äldre och funktionshindrade Anställda 2002 Förändring Antal Andel % Antal Procent Arbetsledare Omvårdnadspersonal Sjuksköterskor Arbetsterapeuter Sjukgymnaster , Övrig vårdpersonal Övrig personal Totalt Källa: Svenska Kommunförbundet: Aktuellt om äldreomsorgen 2003 Den i särklass största yrkesgruppen, 75 procent av alla anställda, är omvårdnadspersonal. Gruppen innefattar undersköterskor, vårdbiträden, sjukvårdsbiträden, vårdare och skötare. Det är yrkesgrupper som alla är organiserade inom Kommunal. Grupper med facklig hemvist i Kommunal finns också inom kategorin övrig vårdpersonal, dit bland annat personliga assistenter räknas, och kategorin övrig personal, där bland annat städpersonal och måltidspersonal ingår.