Återredovisning av regeringsuppdraget beträffande hatbrott

Transkript

1 Återredovisning av regeringsuppdraget beträffande hatbrott Polisen, Utvecklingsavdelningen

2 RAPPORT 2 (19) Innehåll 1 FÖRORD UPPDRAGET Inledning Uppdragets innehåll Metod och genomförande POLISENS FÖRMÅGA ATT IDENTIFIERA OCH UTREDA HATBROTT Nulägesbeskrivning Anmälningsbenägenhet avseende hatbrott Polismyndigheternas organisation rörande hatbrottsutredning Nulägesbeskrivning avseende utbildning om hatbrott Anmälningsupptagning Initiala åtgärder Identifiering av hatbrott Hatbrottsmarkeringen Orsaker till bristande identifiering av hatbrott i utredningsprocessen Uppföljning av hatbrott Samverkan med åklagarmyndigheten IT-relaterad brottslighet ÖVRIGA RÄTTSVÄSENDETS HANTERING AV HATBROTT Åklagarmyndigheten Domstolen ENHETLIG TILLÄMPNING AV BEGREPPET HATBROTT FÖR RESPEKTIVE MYNDIGHET INOM RÄTTSVÄSENDET Polisen Åklagarmyndigheten Brottsförebyggande rådet (Brå) ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRSTÄRKA SKYDDET FÖR GRUNDLÄGGANDE FRI- OCH RÄTTIGHETER Inrättande av hatbrottsgrupper i storstadsregionerna Internationell och nationell nivå forum för samverkan Kompetenshöjande åtgärder inom polisen Fler åtgärder för att förbättra uppklarningen av hatbrott Ökat förtroende och ökad anmälningsbenägenhet Jämförelse med polisens satsning mot brott i nära relation Nationell informationskampanj Ytterligare reflektioner... 18

3 RAPPORT 3 (19) 1 Förord Efter att regeringen den 13 mars 2014 lämnat uppdrag till Rikspolisstyrelsen att utveckla arbetet för att bekämpa hatbrott så har samhällsklimatet i Sverige och i Europa hårdnat vad gäller respekten för människors lika värde och yttrandefrihet. Inte minst har detta tydliggjorts genom terrordåden i Paris mot tidningsredaktionen Charlie Hebdo, mot konstnären Lars Vilks och en judisk församling i Köpenhamn. På gatorna i Sverige finns utsatta EU-migranter vilkas närvaro i en del fall väckt frustration hos medborgarna vilket i sin tur har lett till ofredanden och hot mot personer ur gruppen. Massmedia rapporterar samtidigt om en ökad förekomst av hatbrott mot bl.a. muslimer, judar och romer. Internets utveckling har medfört en globaliserad opinionsbildning och nyhetsförmedling vilket i stort bidrar på ett positivt sätt till den demokratiska processen, men mediet används också som en möjlighet att sprida propaganda för att radikalisera och motivera individer till att begå våldsbrott. Anonyma hot mot enskilda personer och hets mot folkgrupp på internet accelererar i takt med utvecklingen av informationsteknologin och sociala medier. Detta beror på att många personer upplever internet som ett forum där risken för att bli uppdagad som gärningsman är liten. Polisen har en viktig roll att värna om medborgarnas rätt att uttrycka grundläggande frioch rättigheter, och den rollen behöver stärkas ytterligare. Utöver att stärka förmågan att bekämpa hatbrott i enlighet med regeringsuppdraget, kommer Polismyndigheten (polisen) därför att ta ett samlat grepp kring de brott som har den gemensamma faktorn att de hotar de grundläggande fri- och rättigheterna 1. Polisens åtgärder på detta område tangerar till en del Säkerhetspolisens uppdrag och därför förstärks också det samarbetet ytterligare genom regelbundna avstämningar på nationell och regional nivå. Polisen kommer att höja sin ambitionsnivå ytterligare och vidga uppdraget från utredning och lagföring till att omfatta ett mer utvecklat brottsförebyggande arbete, främst genom att ta en utökad kontakt och dialog med utsatta grupper, organisationer och personer. Syftet med detta är att en gemensam lägesbild angående rådande samhällsklimat och eventuella hot ska kunna skapas och ligga till grund för det brottspreventiva arbetet. Polisen ska även, genom att ansvarsfullt och som sakkunnig myndighet närvara i samhällsdebatten, tydligt markera var gränserna går för vad som är brottsligt samt informera om polisens uppdrag. Arbetssättet ligger i linje med grundtankarna i reformeringen av polisen till en myndighet att polisens arbete ska utgå från den lokala problembilden och behoven hos medborgarna samt utvecklas i samverkan med kommuner och andra intressenter. Lokalpolisområdena får en central roll i det kommande arbetet. Den nya reformerade polisen har bättre förutsättningar att agera kraftfullt, samordnat och med en högre grad av enhetlighet. 1 Jämför med de i Regeringsformen 2:1 angivna fri- och rättigheterna

4 RAPPORT 4 (19) 2 Uppdraget 2.1 Inledning Hatbrott är ett problem som är vidare än antalet anmälda brott. Hatbrott är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och lika värde. Brottet drabbar offren på grund av vem de är som person och upplevs därför som särskilt kränkande. Det är polisens bedömning att mörkertalet är stort när det gäller antalet anmälda hatbrott. Det finns en variation på anmälningsbenägenheten mellan de brottsutsatta grupperna som ofta har samband med det förtroende för polisen och rättsväsendet i övrigt som gruppen innehar. Under uppdragets genomförande har företrädare för brottsutsatta grupper berättat att de i många fall väljer att inte anmäla brott. Då handlar det främst om hot, förtal och förolämpningar som framförs via brev eller e-post, men också om sådana som uttalats i offentliga miljöer. Angrepp i form av misshandel, ofredande eller skadegörelse anmäls i högre utsträckning än skriftliga och muntliga kränkningar. Den tysthetskultur eller normaliseringsprocess det innebär att utstå ett kontinuerligt flöde av hot, förtal och förolämpningar verkar menande på den demokratiska processen och på människors möjlighet att leva och verka fritt i samhället. Det finns dock betydande variationer i anmälningsbenägenheten. Företrädare för judiska församlingen i Stockholm har framfört att de i hög utsträckning anmäler brott mot personer och egendom kopplade till de judiska församlingarna, skolorna osv. Genom församlingens säkerhetsorganisation har rutiner arbetats fram och det finns kontaktpersoner inom polisen att vända sig till. Därmed finns förhållandevis goda förutsättningar för att utreda hatbrott som riktar sig mot judiska intressen. En motsatt bild har framkommit genom företrädare för romska föreningar. Deras medlemmar anmäler nästan aldrig hatbrott då de är rädda för att polisen ska registrera dem p.g.a. deras etniska tillhörighet. Förtroendet för polisen är lågt bl.a. på grund av den uppmärksammade händelsen med registreringen av romer som uppdagades under 2013 vid Polismyndigheten i Skåne. Svensk polis genomgår för närvarande den största förändringen sedan förstatligandet som genomfördes De 21 länspolismyndigheterna och Rikspolisstyrelsen slås ihop till en nationell polismyndighet. Omorganisationen genomförs för att polisen ska bli mer effektiv genom att organisatoriska myndighetsgränser försvinner, men innebär också att myndigheten ska arbeta mer enhetligt och komma närmare medborgarna. Utöver regeringens uppdrag angående hatbrott har polisen att förhålla sig till hur denna organisationsförändring påverkar förutsättningarna för att utveckla arbetet med att bekämpa brottstypen. Rapporten innehåller ett antal förslag till förändrat och utvecklat arbetssätt för att bekämpa hatbrott.

5 RAPPORT 5 (19) 2.2 Uppdragets innehåll Regeringen gav i mars 2014 dåvarande Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla arbetet för att bekämpa hatbrott (Ju2014/1684/PO). Rikspolischefen utsåg länspolismästaren Håkan Sandahl att ansvara för genomförandet av uppdraget. Till sekreterare utsågs polisöverintendenten Lena Matthijs. Uppdraget kan sammanfattas i följande tre huvudpunkter: 1 Att i samråd med Åklagarmyndigheten och Brottsförebyggande rådet verka för en enhetlig praktisk tillämpning av begreppet hatbrott. 2 Att stärka kunskapen om hatbrott inom polisen och att bli bättre på identifiera och utreda dessa brott i syfte nå framgång vid lagföringen. Polisens initiala utredningsåtgärder är av särskild betydelse för att öka förutsättningarna att utreda hatbrott. 3 Att öka förtroendet för polisen hos de brottsutsatta grupperna framförallt avseende polisens förmåga att hantera hatbrott. 2.3 Metod och genomförande Uppdraget inleddes med kontakt med företrädare för Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten, Brottsförebyggande rådet samt Domstolsverket för att få en kunskap om hanteringen och prioriteringen av hatbrott inom dessa myndigheter. Vidare har samtal genomförts och synpunkter inhämtats genom besök hos hatbrottsgrupperna vid polisen i Stockholm och Malmö, Judiska församlingen i Stockholm, Afro svenskarnas riksförbund, Expo, Unga muslimer och Islamska förbundet, Unga Romer, RFSL, Justitiekanslern samt forskaren Eva Tiby. En tvådagarskonferens har genomförts med referenspersoner från samtliga polisregioner i syfte att identifiera brister och utvecklingsområden inom polisens utredningsverksamhet och för att lyfta fram förslag till åtgärder. Referenspersonerna representerade hela utredningsprocessen inom polisen med funktioner som förundersökningsledare, yttre befäl, analytiker (KUT 2 ), utredare och anmälningsmottagare på polisens kontaktcenter (PKC). Även Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen, Polishögskolan samt polisutbildningarna vid Umeå och Växjö universitet deltog vid konferensen. Ett annat tema för gruppdiskussionerna var utsatta gruppers förtroende för polisen vilket ledde till diskussioner om bemötande, rekryteringen av poliser, det interna klimatet samt polisers kunskap och attityder till hatbrott. Utöver detta har polisen medverkat vid nationella och internationella konferenser, samt funnits på plats vid bl.a. Pridefestivalen i Stockholm i juli Tillsynsrapport 2013:4 avseende polismyndigheternas förmåga att utreda hatbrott har utgjort underlag för en nulägesbeskrivning inom området, tillsammans med Brottsförebyggande rådets Rapport om Hatbrott 2013 (Rapport 2014:14). 2 Kriminalunderrättelsetjänsten

6 RAPPORT 6 (19) 3 Polisens förmåga att identifiera och utreda hatbrott 3.1 Nulägesbeskrivning Rikspolisstyrelsens tillsynsrapport 2013:4 avseende polismyndigheternas förmåga att utreda hatbrott har utgjort underlag för nulägesbeskrivningen och vid den konferens med representanter från samtliga regioner som genomfördes i september 2014, förtydligades polisens förmåga att identifiera och utreda hatbrott ännu mer. Det saknas inte kunskap om vad i polisens arbete mot hatbrott som bör stärkas och inte heller förslag på åtgärder. Det som däremot behöver utvecklas är förmågan att genomföra de förslag som lagts fram samt en tydlig prioritering och strategisk inriktning. Det har genomförts utbildningsinsatser inom polisen under de senaste femton åren, men resultaten av insatserna har inte kunnat mätas i antal uppklarade brott. En brist som har identifierats är att det generellt saknas riktlinjer och strategisk styrning för hatbrottshanteringen vilket kan leda till färre anmälda brott och färre åtal där hatbrottsmotiveringen åberopas. Kompetensen hos förundersökningsledarna är olika i landet och det sker inte en enhetlig bedömning av hatbrottsärendena, inte ens inom samma region. Kunskaperna om förekomsten av hatbrott varierar också mellan regionerna. I och med omorganisationen ges ett tillfälle att likrikta insatserna mot brottsföreteelsen. Även i utredningsprocessen finns en del brister. Ett upplevt dåligt bemötande vid anmälningstillfället kan påverka målsäganden så att det blir svårt att identifiera hatbrottsmotivet. Mörkertalet avseende hatbrott är högt och förtroendet för polisen lågt hos majoriteten av de utsatta grupperna, varför ett bra bemötande är extra viktigt. Det kan även brista senare under utredningsprocessen i omhändertagandet av målsäganden när det gäller att informera om utredningens gång. Generella rutiner för att upptäcka och utreda hatbrott saknas i utredningsprocessen. Den som granskar anmälan släpper ibland igenom felaktiga markeringar av hatbrott alternativt ställer inga krav på att hatbrottsmotivet ska utvecklas, varför hatbrottsmarkeringen i de fallen inte syns efter det att anmälan är granskad och godkänd. Många utredare saknar tillräcklig kunskap om hatbrott vilket påverkar möjligheten att stärka motivbilden, och det saknas ofta förmåga och resurs för att säkra information vid hatbrott som skett genom elektronisk kommunikation eller på internet. Polisens kriminaltekniker och LOKUS 3 används sällan vid utredning av hatbrott. Det är svårt att följa ett hatbrott genom utredningsprocessen och att få fram statistik kring förekomsten av hatbrott eller hur hatbrottsmotivet påverkat påföljden. Brotten saknar särskild brottskod och det brister i rutinerna för uppföljning. Det saknas generellt kriminalunderrättelseunderlag för hatbrottsområdet och brottssamordningen och ärendesamordningen är ofta bristfällig. 3 Lokala brottsplatstekniker

7 RAPPORT 7 (19) 3.2 Anmälningsbenägenhet avseende hatbrott Anmälningsbenägenheten påverkas av om brottsoffren tror att polisen kan utreda brottet. De ser kanske ingen anledning att koppla in polisen när de drabbats av ett brott därför att deras bild av myndighetens hantering av ärendena är att den är så bristfällig att det ändå inte leder någonstans. En låg anmälningsbenägenhet innebär höga mörkertal beträffande den verkliga brottsligheten inom ett brottsområde. Enligt Brå är anmälningsbenägenheten avseende hatbrott låg och detta bekräftas av de representanter för utsatta grupper som intervjuats inom ramen för arbetet med den här rapporten. 4 Av Brå:s Nationella trygghetsundersökning avseende 2014 framgick därtill att personer som utsatts för brott hade lägre förtroende för rättsväsendet än de som inte utsatts. Det gäller såväl för rättsväsendet i sin helhet, som för de ingående myndigheterna. Under genomförandet av regeringsuppdraget har bemötandets betydelse upprepats gång på gång av utsatta grupper. Oavsett om anmälan tas upp på telefon eller genom personligt möte så är det avgörande för förtroendet hos offret hur hon eller han blir behandlad och bemött. Det kan handla om hur poliser ställer sina frågor och vilket engagemang som visas. Många brottsoffer upplever ointresse, förminskning eller att man inte blir trodd i mötet med polisen. Enskilda polisers uppträdande har stor del i hur målsäganden betraktar polisen i sin helhet och för vilket förtroende de känner för polisorganisationen. I RFSL:s undersökning Misstro 5 uppger cirka 30 procent av de tillfrågade att de inte tror att bemötandet skulle vara bra om de vände sig till polisen för att göra anmälan och 20 procent är osäkra på om de olika samhällsinstanserna har ett bra bemötande av hbtqpersoner som till exempel utsatts för våld, hot eller trakasserier. Några exempel på skäl för att det är en låg anmälningsbenägenhet är: Rädsla för att bli ytterligare utsatt eller för sekundär viktimisering (efter själva brottstillfället) inom rättsväsendet, genom att exempelvis inte bli tagen på allvar eller inte bli trodd. 6 En känsla av, att en anmälan om brott inte leder till något. Låg brottsuppklaring. Allmän misstro för rättsväsendet. Skamkänslor. 3.3 Polismyndigheternas organisation rörande hatbrottsutredning Polisens hantering av hatbrott har skilt sig åt inom landet. Generellt utreds hatbrott på samma sätt som alla andra brott, på den enhet som hanterar den grundläggande brottskoden, men med skillnaden att man i utredningen tar hänsyn till den straffskärpningsregel som återfinns i BrB 29 kap 2 7. Det har dock funnits särskilt utpekade utredningsgrupper med hatbrottsfokus i Stockholm och Malmö, s.k. hatbrottsgrupper. Dessa 4 Hatbrott, rapport 2014 av Brå 5 Om hbtq-personers förtroende för olika samhällsinstanser och vad som behöver förändras. November 2013, RFSL 6 Citat från forskaren Eva Tiby vid intervju

8 RAPPORT 8 (19) grupper har bestått av utredare med kunskaper och engagemang för problematiken. De har tagit emot de anmälningar som hatbrottsmarkerats inom det egna polisområdet, men även följt anmälningsupptagningen av vissa brottstyper för att hitta anmälningar där man kan ha missat hatbrottsmotivet. Grupperna har haft en egen förundersökningsledning som har behållit förundersökningsledarskapet fram till dess att det funnits en skälig misstänkt, då åklagare tagit över. En utredare ska både vara och uppfattas som objektiv och opartisk vilket också gäller förundersökningsledaren. Rollen av att vara föreläsare, sitta med i diskussionspaneler, driva brottsförebyggande arbete samt uttala sig i media kan komma i konflikt med rollen av att utreda enskilda ärenden. Det finns därför fördelar att dela upp arbetet så att några inom gruppen är renodlade utredare och några har mer kontaktsökande, samverkande uppdrag och är de som syns utåt. Att vara organiserade tillsammans är en styrka så länge de båda rollerna är åtskilda. Förutom utredningsverksamhet har hatbrottsgrupperna använts för samverkan med intressegrupper, för förtroendeskapande åtgärder, intern utbildning, brottsförebyggande verksamhet och de har även fungerat som sakkunniga inom området. Grupperna har målmedvetet arbetat med kunskapshöjande åtgärder för övrig personal, gett feedback på bra och dåliga utredningsåtgärder samt kontinuerligt följt upp kvalitén på utredningarna inom myndigheten. Hatbrottsgrupperna har kontaktat brottsoffren i alla ärenden och en kontakt har också tagits om ärendet lagts ner. Man har arbetat med telefonförhör och med remisser då misstänkta som inte bott i området behövts höras. Hatbrottsgrupperna har haft en nära samverkan med åklagarna. Bland de tidigare polismyndigheter som inte har haft en hatbrottsgrupp har i vissa fall utpekade utredare med hatbrottskompetens funnits, i andra fall har hatbrottsärendena hanterats som vilka andra ärenden som helst. De polismyndigheter som varken haft utpekade utredare eller en hatbrottsgrupp, har genomgående haft färre hatbrottsanmälningar och åtal än de som haft en sådan organisation. De har också saknat en samlad bild över brottslighetens omfattning och anmälningarnas kvalitet har varit sämre. 7 Brå har jämfört kvalitén på utredningarna som upprättas i Stockholm och Malmö med övriga delar av landet. Av inspektionsrapporten framgår att hatbrottsgruppernas existens påverkat utredningsresultaten och kvaliteten på anmälningarna i positiv riktning. 3.4 Nulägesbeskrivning avseende utbildning om hatbrott Alla studenter vid polisens grundutbildning utbildas om hatbrott. Omfattningen och upplägget av utbildningarna varierar något mellan utbildningsorterna 8. Syftet är emellertid att ge studenterna en god förmåga att förebygga, upptäcka och utreda hatbrott. I undervisningen ingår att identifiera hatbrott i form av olaga diskriminering, hets mot folkgrupp och övriga brott där motivet varit att kränka en individ eller grupp på grund av etnisk bakgrund, trosföreställning eller sexuell läggning. Studenterna lär sig dels att vidta inledande utredningsåtgärder, dels att ge ett fullgott stöd till brottsdrabbade och att planera brottsförebyggande åtgärder. 7 Inspektionsrapporten Vid Polishögskolan i Solna ges kursen Diskriminering, rasism och hatbrott under termin 4 och den pågår under fem veckor.

9 RAPPORT 9 (19) Det har inte funnits någon gemensam utbildningsplan för kompetensutveckling eller vidareutbildning på hatbrottsområdet utan det har varit upp till varje tidigare länspolismyndighet att anordna utbildning för sina anställda. Vissa länspolismyndigheter har genomfört utbildningsinsatser för alla anställda, vissa enbart för polispersonal i yttre tjänst. Inom en del myndigheter har det inte skett någon intern utbildning alls på området de senaste 6-8 åren. Polismyndigheterna i Stockholm och Skåne, som har haft en särskild hatbrottsgrupp, har bedrivit intern fortbildning i hatbrottsgruppens regi. Kompetensnivån i myndigheterna har i de flesta fall varit avhängig den strategiska prioritering som gjorts. 3.5 Anmälningsupptagning En stor del av polisanmälningarna tas upp på polisens kontaktcenter (PKC). Anmälningsupptagarna är civilanställda som har genomgått en funktionsinriktad utbildning. Rutiner för hantering av olika ärenden regleras i den nationella rutinbeskrivningen för polisens kontaktcenter. Den fungerar som ett arbetsstöd för operatörer och förundersökningsledare vid polisens kontaktcenter och syftar till att säkerställa en enhetlig hantering av ärenden nationellt. Alla anmälningar och tips som kommer in via polisens kontaktcenter granskas av en polisiär förundersökningsledare innan ärendet överlämnas till berörd utredningsenhet. Vid allvarliga brott, vid pågående eller brådskande ärenden t.ex. där gärningsmannen finns kvar på platsen eller där det finns säkringsbara spår, kopplas samtalet över till polisens kommunikationscentral i respektive region och en polispatrull skickas till platsen. Polispatrullen ska vidta initiala utredningsåtgärder på brottsplatsen för att skapa förutsättningar för att finna en gärningsman och sammanställa bevisningen, i uppdraget ligger att hålla förhör och säkra spår. Patrullen upprättar en anmälan och denna granskas strax därefter av ett polisbefäl med befogenhet att ta beslut om vidare åtgärder i ärendet. 3.6 Initiala åtgärder I anslutning till en polisanmälan finns oftast möjligheter att säkra bevis. Det är vid all brottsutredning därför viktigt att poliserna vidtar rätt åtgärder initialt och att förundersökningsledaren ger direktiv i ärendet om vilka åtgärder som ska prioriteras. Detta skiljer sig inte när det gäller hatbrott. Vissa hatbrott begås på internet och den tekniska bevisningen behöver säkras snabbt. Våldsbrott med hatbrottsmotiv sker ibland som oprovocerade attacker på allmän plats och det är av vikt med vittnesmål från människor som uppehållit sig i närheten. Ställs inte rätt frågor initialt och är inte anmälningsupptagaren uppmärksam, kan följden bli att de initiala åtgärderna blir bristfälliga och som kan få konsekvenser för den fortsatta utredningen. 3.7 Identifiering av hatbrott Det är viktigt att anmälningsupptagaren eller den som granskar anmälan uppmärksammar om det föreligger hatbrottsmotiv. Det kan även vara målsäganden som påtalar att så är fallet, men det är vanligt att målsäganden väljer att inte lyfta fram de skäl som skulle kunna ligga bakom brottet. Det kan förekomma skamkänslor och rädsla som gör

10 RAPPORT 10 (19) att målsäganden inte berättar allt vid anmälningstillfället och det kan också bero på att målsäganden tror att detta skulle leda till obehagliga frågor eller ett sämre bemötande från polisens sida Det finns också fall där målsäganden inte själv gör kopplingen mellan sin etnicitet, sexuella läggning eller någon annan diskrimineringsgrund och brottet. Anmälningsupptagarens kunskap och förståelse är därför avgörande för om en gärning ska identifieras och definieras som hatbrott. Om denne har en god kunskap om hatbrott ställs bättre frågor och anmälningsupptagaren är då mer uppmärksam på omständigheter som talar för ett hatbrottsmotiv. Bemötandet av brottsoffret påverkar också möjligheterna att få fram tillräcklig information för att kunna göra bedömningen om det rör sig om hatbrott eller inte. 3.8 Hatbrottsmarkeringen Vid anmälningsupptagningen följer med automatik en särskild fråga som ska besvaras i anmälningssystemet RAR. Frågan är obligatorisk och kommer upp oavsett brottstyp och anmälningsupptagaren kan inte komma vidare i systemet utan att besvara frågan. Markeringen tillkom 2008 för att uppmärksamma den enskilde polisen om hatbrottsaspekten och hade inte som egentlig uppgift att underlätta framtagandet av statistik för hatbrott. 9 Enligt Brå är det vanligt att brott felmarkerats. Av 4000 markeringar som granskades under åren var endast 200 relaterade till hatbrott. Under ett år gjordes 8000 markeringar av polisen. Under samma period fann Brå 5000 brott som av fritexten i anmälan att döma kunde bedömas vara hatbrott, men där endast 2000 var markerade som hatbrott av polisen. 10 Hatbrottsmarkeringen ger därför inte en fullständig och kvalitativt säker bild av antalet hatbrott. 3.9 Orsaker till bristande identifiering av hatbrott i utredningsprocessen I den inspektion som genomfördes av polismyndigheternas förmåga att upptäcka och utreda hatbrott 11 konstateras genomgående brister vad det gäller hatbrottsmarkeringen hos samtliga inspekterade myndigheter. Några förklaringar till bristerna ges inte i inspektionsrapporten. Vid samtal med olika funktioner inom utredningsprocessen har det framkommit flera tänkbara orsaker, där okunskap om vad hatbrott egentligen är framstår som den primära förklaringen. Trötthet, stress och bristande förståelse för vad hatbrottsmarkeringen ska användas till, utgör andra förklaringar. När det gäller granskningen av en anmälan finns en risk att polisbefälet släpper igenom anmälan med hatbrottsmarkering trots att det inte finns något i fritextfältet som utvecklar skälen bakom markeringen. Även detta handlar troligtvis om bristande förståelse för syftet med markeringen, men kan även vara orsakat av hög arbetsbelastning. 9 Rapport 2014:13, Hatbrott 2013 av Brottsförebyggande Rådet 10 Enligt representant för Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö 11 Tillsynsrapport 2013:4, Rikspolisstyrelsen

11 RAPPORT 11 (19) Emellanåt kan förundersökningsledaren mycket väl hantera ärendet som ett hatbrott och vidta relevanta åtgärder, men hatbrottsmarkeringsrutan förblir ändå ifylld med ett nej. Konsekvensen blir att brottet inte räknas in i statistiken för polisområdet. Det förekommer också att såväl anmälningsupptagaren som förundersökningsledaren missar hatbrottsmotivet trots att det föreligger klara indikationer. Det finns därmed en risk att den fortsatta hanteringen blir felaktig och brottet direktredovisas eller att rätt initiala åtgärder aldrig vidtas. Orsaken till denna hantering är i de flesta fall bristande kunskap, men kan även vara en attitydfråga hos den enskilde handläggaren Uppföljning av hatbrott Hatbrott är inte en egen brottsrubricering även om det finns två brott i brottsbalken som är rena hatbrott, hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Hatbrottsmotiv kan föreligga vid alla sorters brottslighet och knytas till vilken brottsrubricering som helst, även om det är vanligast förekommande vid brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid, ärekränkningsbrotten samt skadegörelsebrotten. Av detta skäl finns det ingen unik brottskod för hatbrott. Det är svårt att följa utvecklingen av brottsligheten eftersom det är komplicerat att få fram tillförlitlig statistik. Själva hatbrottsmarkeringen följer i dag inte med elektroniskt genom utredningsprocessen och är inte sökbar i polisens anmälningssystem. Det krävs därför ett omfattande manuellt arbete för att få fram antalet hatbrott som anmälts. I den tidigare nämna undersökningen av Brå använde sig Brå av fritextsökningar med mer än 300 sökord och fick då fram anmälningar som sedan granskats manuellt. Över femtontusen utvalda anmälningar har lästs och av dessa framstod runt 5000 som hatbrott enligt definitionen Samverkan med åklagarmyndigheten Åklagarmyndighetens engagemang och kunskap har stor betydelse för att nå framgång i hatbrottsutredningar. Det finns få domar där domstolen har använt straffskärpningsregeln. Dialogen och samverkan mellan polis och åklagare behöver utvecklas för att etablera en gemensam bild av förutsättningarna för att väcka åtal med hatbrottsmotiv IT-relaterad brottslighet Den brottslighet som sker på internet är svår för polisen att till fullo överblicka och förmågan att säkra bevisning som finns i IT-miljö behöver förbättras 12. Lagstiftningen har inte hunnit med den snabba teknikutvecklingen och internationell rätt kan försvåra informationsinhämtning. Polisens IT-forensiska förmåga är begränsad och ska räcka till fler brottsområden. Om hatbrotten inte prioriteras går annan utredningsverksamhet ofta före och om målsägaren själv inte har säkrat bevisningen på internet finns en risk att utredningen läggs ner. 12 Brott med internetrelevans PoA /11

12 RAPPORT 12 (19) 4 Övriga rättsväsendets hantering av hatbrott Alla myndigheter inom rättskedjan har sin del av ansvaret för den rättsliga hanteringen av hatbrott. I grunden utgör hatbrotten ett hot mot demokratin och det ankommer en rättsstat att skydda medborgarna från trakasserier och kränkningar som bottnar i hatbrottsmotiv. I mitten av 1990-talet slog regeringen fast att rättsväsendet skulle prioritera främlingsfientliga brott. Allt sedan dess har det under perioder genomförts särskilda insatser för att uppmärksamma problemen och öka kunskapen inom rättsväsendet. 4.1 Åklagarmyndigheten Om det uppkommer skälig misstanke mot någon under en förundersökning av ett hatbrott så ska enligt särskild överenskommelse mellan Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, förundersökningsledningen övertas av åklagare. Åklagaren beslutar vilka vidare åtgärder som ska vidtas. Åberopas en straffskärpningsgrund i enhetlighet med BrB 29:2, punkt 7, så ska även denna del av åtalet styrkas. Om åklagaren finner att det saknas stöd för hatbrottsmotivet, kan brottet ändå åtalas om övriga delar av gärningsbeskrivningen anses styrkta. Åklagare kan i ärenden som redovisats från polisen utan att hatbrottsmotivet blivit utrett, ändå välja att åberopa motivet i åtalet om det finns omständigheter som styrker detta, alternativt tillbakavisa ärendet för ytterligare utredningsåtgärder. Det kan med andra ord vara så att hatbrottsmotivet framkommer först efter att ärendet redovisats till åklagaren. Det är åklagaren som har bevisbördan för att en försvårande omständighet föreligger. Det är inte nödvändigt, men kan vara önskvärt för att tydliggöra, att åklagaren anger vilka omständigheter som han eller hon anser är försvårande redan i stämningsansökan, men de måste ha aktualiserats senast vid rättegången för att domstolen ska kunna lägga dem till grund för sin bedömning. 4.2 Domstolen Domstolen har att avgöra om åklagaren lyckats med sin bevisbörda och om skuldfrågan är ställd utom rimligt tvivel. Domstolen bedömer även motivet för brottet i de fall detta åberopats av åklagaren som en straffskärpningsgrund. I normalfallet görs ingen bedömning av motivet bakom ett brott utan det är tillräckligt att uppsåtet är styrkt, om brottet kräver uppsåt. Domstolen tar inte upp frågan om kränkande motiv ex officio. Det finns sällan någon utvecklad argumentation kring varför domstolen funnit att det föreligger straffskärpningsgrund. Inte heller i domar där yrkandet ogillats, finns några skäl angivna. Uppsåt att slå någon är inte samma sak som motiv att slå någon. I domstolen prövas normalt inte motivet för en gärning och utreds därför sällan. Avsaknad av motiv kan emellertid ändå vara av intresse, vilket framgår av hovrättens dom i ett omskrivet fall där två kvinnor misshandlades av en aggressiv man utanför akutintaget vid Malmö allmänna sjukhus. Samme man uttalade sig senare rasistiskt om den polisman med utländsk bakgrund som förhörde honom efter gripandet. Denna omständighet hade också bevisverkan.

13 RAPPORT 13 (19) Utdrag ur hovrättsdom 2014: Mot bakgrund av det anförda och då något annat tänkbart motiv för gärningen inte framkommit kan någon annan rimlig slutsats inte dras än att R. A. angripit S. I. och M. I. på grund av att de bar slöja, vilken är en tydlig symbol för deras trosbekännelse. Åtalet är således styrkt även i denna del. 5 Enhetlig tillämpning av begreppet hatbrott för respektive myndighet inom rättsväsendet Polisen, Åklagarmyndigheten och Brottsförebyggande rådet har under uppdragets gång, i samråd enats om att beskriva hatbrott på följande sätt: Hatbrott utgörs av: brottet hets mot folkgrupp: BrB 16 kap. 8 brottet olaga diskriminering: BrB 16 kap. 9 samt alla andra brott där ett motiv varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet (jfr straffskärpningsregeln i BrB 29 kap. 2 7). Ett exempel på annan liknande omständighet, som anges i straffskärpningsregeln, kan vara könsöverskridande identitet eller uttryck. Den utsatte behöver inte själv tillhöra någon av grupperna som anges i straffskärpningsregeln. Det är tillräckligt att gärningspersonen uppfattar att den utsatte tillhör eller representerar en sådan grupp. 5.1 Polisen En mer enhetlig tillämpning av begreppet hatbrott i rättskedjan medför i sig ökade förutsättningar att identifiera, kartlägga och lagföra hatbrott eftersom myndighetsgemensamma begrepp höjer kvaliteten på den information som förmedlas vidare i rättskedjan. Även förutsättningarna för att genomföra myndighetsgemensamma utbildningar inom brottsområdet förbättras. Myndighetsgemensamma begrepp förväntas öka tydligheten och därmed även förtroendet för såväl polisen som rättsväsendet i övrigt vid kontakter med brottsoffer, massmedia och externa samverkanspartner. Samverkan avseende det arbete med Rättsväsendets informationsförsörjning (RIF) som berör utbyte av uppgifter om hatbrott mellan myndigheternas IT-stöd förväntas att underlättas. När strukturerad information avseende hatbrott fullt ut kan utbytas mellan rättsväsendets myndigheter kommer uppföljning och kunskapshöjande återkoppling att förbättras. 5.2 Åklagarmyndigheten Möjligheten att identifiera vad som är ett hatbrott ökar, vilket underlättar verksamhetsuppföljning inom respektive myndighet och kan också påverka forskningen i slutändan. En enhetlig tillämpning av begreppet hatbrott ökar rättssäkerheten och öppnar även för

14 RAPPORT 14 (19) en bättre samverkan mellan myndigheterna. Genom att tydliggöra vad som är ett hatbrott förbättras möjligheterna för att identifiera, kartlägga och utreda dessa brott. Från ett brottsofferperspektiv är det viktigt att förstå vad som är ett hatbrott. Ökad förståelse från brottsoffrets sida kan förhoppningsvis leda till att kvalitén på anmälningarna förbättras och att rätt utredningsresurser används. Utredningsmetodiken kan vidare koncentreras så att rätt saker utreds, vilket ökar effektiviteten och kvalitén i förundersökningarna. Anmälningsbenägenheten kan förväntas öka och därmed också på sikt lagföringen. 5.3 Brottsförebyggande rådet (Brå) En gemensam praktisk tillämpning av begreppet hatbrott skulle innebära att rättsväsendet ger en enhetlig bild av vad som avses med begreppet, både gentemot uppdragsgivaren, det vill säga regeringen, de verksamma inom respektive myndighet och allmänheten. När hatbrott diskuteras kan det förvissas om att polis, åklagare och statistikförande myndighet talar om och syftar på samma typer av fall. Den svenska hatbrottsstatistiken skulle få en starkare verksamhetsanknytning. Idag avgör Brås tolkning av lagtext och myndighetsinstruktion, det vill säga Brås definition, vilka typer av händelser och motivgrunder som ingår i statistiken och vilka som faller utanför, likaså vilka typer av ärenden som följs upp för uppklaringsstatistik. Med en enhetlig tillämpning kan det med större säkerhet sägas att den svenska hatbrottsstatistiken speglar de brottsutredande myndigheternas (polisen och Åklagarmyndighetens) förståelse av hatbrottsbegreppet. Det ökar därtill möjligheten för verksamheterna att använda uppklaringsstatistiken över hatbrott som uppföljningsstatistik, en statistik som förväntas kunna utvecklas ytterligare inom ramen för RIF 13 - projektet och även på sikt enkelt kunna kompletteras med domstolsavgöranden. Detta skulle i sin tur förbättra möjligheterna att söka vägledning i hur domstol betraktar denna typ av fall. Med en starkare verksamhetsanknytning samt enhetlig syn på vilka typer av fall som betraktas som hatbrott kan den svenska hatbrottsstatistiken även i större grad fungera som underlag i det brottsförebyggande hatbrottsarbetet Övriga synpunkter från Brottsförebyggande rådet Brå anser att den föreslagna beskrivningen av polisen, Åklagarmyndigheten och Brås förståelse av begreppet hatbrott (som definieras i de angivna lagrummen) utgör en grund. Men för att beskrivningen ska bli användbar i förvissning om en enhetlig praktisk tillämpning av hatbrottsdefinitionen inom respektive myndighet krävs däremot ett större arbete. Brå ser ett behov för polisen, Åklagarmyndigheten och Brå att tränga djupare in i ordalydelsen och att ytterligare definiera vad som bör avses med olika benämningar. Brå ser därtill ett behov av utbyte av erfarenheter från respektive myndighets verksamheter och att praktiska gränsdragningsproblem diskuteras och löses. Brå menar att det krävs ett mer omfattande arbete för att målet med uppdraget, en likartad redovisning av hatbrott inom myndigheterna, ska kunna uppfyllas och att den 13 Rättsväsendets informationsförsörjning

15 RAPPORT 15 (19) föreslagna beskrivningen även fortsättningsvis lämnar mycket öppet för tolkning. Som exempel nämns att det är oklart vad som bör omfattas av begreppet trosbekännelse; kan en person som inte har någon tro utsättas för hatbrott om brottet sker på grund av att han eller hon är icke-troende? Brå är medveten om att det ytterst är rättsinstanserna som avgör hur definitioner ska förstås och gränsdragningar göras, men att det i brist på vägledande praxis vore önskvärt om brottsutredande samt statistikförande myndigheter delar synen på vilka typer av fall som bör betraktas som möjliga hatbrott under utredningens gång fram till åtal. 6 Åtgärder för att förstärka skyddet för grundläggande frioch rättigheter I detta avsnitt beskrivs översiktligt vilka åtgärder polisen planerar att vidta för att förbättra bekämpningen av hatbrott. Polisens omorganisation till en sammanhållen polismyndighet har öppnat upp för en ny förbättrad bekämpning av hatbrott och ger en möjlighet att strategiskt styra arbetet så att hatbrott kan komma att hanteras lika i hela landet. Det innebär också bättre förutsättningar för polisen att på ett enhetligt sätt stärka sin förmåga att skydda grundläggande fri- och rättigheter i enlighet med vad som beskrivits i förordet. Då hatbrott utgör en delmängd av hoten mot grundläggande frioch rättigheter kommer de att verkställas inom ramen för polisens arbete att höja sin förmåga på detta område. De åtgärder som beskrivs i detta avsnitt rörande hatbrott är också i stor utsträckning tillämpliga för att förstärka skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, t ex vad avser kontakskapande, förtroendeskapande och brottsförebyggande åtgärder riktade mot berörda grupper, organisationer och personer samt en utvecklad förmåga att utreda och beivra brott som begås på internet eller i sociala medier. De kommer därutöver att kompletteras med ytterligare insatser för att säkerställa att hoten mot de grundläggande fri och rättigheterna bekämpas effektivt. 6.1 Inrättande av hatbrottsgrupper i storstadsregionerna I de tre storstadsregionerna ska det inrättas hatbrottsgrupper som bl.a. ska ansvara för kompetensstöd, samordning, brottsofferstöd och uppföljning till hela regionen. I övriga polisregioner ska det finnas förmåga att lösa motsvarande uppgifter. Uppdraget för hatbrottsgrupperna vidgas till att förutom hatbrott även omfatta brott mot de grundläggande fri- och rättigheterna. Hatbrottsgrupperna ska samverka med övriga hatbrottsgrupper i landet samt med den nationella operativa avdelningen. Möjliga funktioner som bör finnas i en hatbrottsgrupp är de för förundersökningsledning, utredning med hatbrottskompetens, brottsofferstöd samt samverkan med syftet förtroendeskapande åtgärder och intern utbildning. 6.2 Internationell och nationell nivå forum för samverkan I den nya organisationen har den nationella operativa avdelningen (NOA) ett övergripande ansvar för kärnverksamheten, vilket också omfattar bekämpandet av hatbrott, och det nationella metodansvaret åligger utvecklingsavdelningen (UA).

16 RAPPORT 16 (19) Frågor om hatbrott ingår i det arbete kring rasism, främlingsfientlighet och liknande intolerans som bedrivs av EU:s byrå för grundläggande rättigheter (Fundamental Rights Agency, FRA). FRA har bjudit in medlemsstaterna till att delta i en arbetsgrupp (Working Party on Hate Crime) om bekämpning av hatbrott inom EU. Områden som gruppen arbetar med är att utveckla medlemsstaternas förmåga att bekämpa hatbrott, rapportering, anmälningsbenägenhet och uppföljning, myndighetsöverskridande samarbete och utbildning. Sverige representerades i arbetsgruppen, som höll sitt första möte den 3 4 november 2014, av företrädare för polisen och Brå. Nationella operativa avdelningen och utvecklingsavdelningen bör framöver vara Sveriges representanter i samarbetet. Vidare föreslås att den nationella operativa avdelningen och utvecklingsavdelningen inom polisen inrättar ett samrådsforum för bekämpandet av hatbrott, där företrädare för riksorganisationerna för brottsutsatta grupper kan träffa företrädare för myndigheterna inom rättsväsendet. Även forskare och andra aktörer kan inbjudas att delta i arbetet. Detta forum kan medföra att alla berörda parter har möjlighet att följa upp brottsutvecklingen, få en gemensam nationell lägesbild och finna former för samverkan i lokala forum i avgränsade frågor. Det är dessutom önskvärt att polisen har en kontaktpunkt för nationella intresseorganisationer dit dessa på ett naturligt sätt kan vända sig med frågor och problem. Det nationella brottsoffersarbetet ska fortsätta att utvecklas inom polisen för att säkerställa ett gott bemötande av brottsoffer och att ge ett adekvat stöd åt dessa. För att stärka möjligheterna att följa upp förekomsten av hatbrott föreslås att den nationella operativa avdelningen får ansvar för uppföljningen av hatbrott. 6.3 Kompetenshöjande åtgärder inom polisen Polisen ska vidta kompetenshöjande åtgärder och säkerställa att samtliga förundersökningsledare har tillräcklig kunskap om hatbrott och reglerna för straffskärpning. Vid all granskning av anmälningar ska förundersökningsledaren vara uppmärksam på att brottet kan ha hatmotiv även då anmälningsupptagaren inte initialt markerat brottet som ett hatbrott. Finns det omständigheter vid brottet som pekar på att gärningsmannen har haft hatmotiv ska dessa fångas upp och särskilt utredas samt en dialog föras vid överlämningen till nästa instans inom rättskedjan. Det är viktigt med en samsyn mellan polis och åklagare avseende hatbrottsmotivet och hur det ska bevisas. Vidare ska polisen säkerställa att personalen i yttre tjänst vidtar rätt initiala åtgärder på plats där brott begåtts, genom t.ex. teknisk bevisning och ställandet av rätt typ av frågor. Polispersonalen behöver ha en god inblick i definitionen av hatbrott, en förståelse för allvaret i kränkningen och insikt i hur målsäganden uppfattar det inträffade. Attityd hos personalen och bemötande är viktiga faktorer för att höja anmälningsbenägenheten. 6.4 Fler åtgärder för att förbättra uppklarningen av hatbrott Polisens allmänna förmåga att säkra bevisning avseende IT-relaterade brott måste höjas och IT-forensiker ska i behövlig grad användas vid utredning av hatbrott. Kriminalunderrättelsearbete ska användas för att stödja utredningsverksamheten och för att se trender samt initiera egna anmälningar och underrättelseuppslag.

17 RAPPORT 17 (19) Polisen behöver vidareutveckla brottssamordning, ärendesamordning och forensisk analys för att upptäcka serier av brott, trender och särskilt utsatta grupper. Uppföljningen av hatbrott behöver också utvecklas, i detta ingår också kvalitativ undersökning av målsägandens nöjdhet. Hatbrottsmarkeringen i RAR-systemet ska ses över för att säkerställa att den fyller sitt syfte och meningen med markeringen betonas för alla berörda parter inom utredningsprocessen. På lokalpolisområdesnivå ska samverkan rörande hatbrott ske med kommunerna och föreningslivet. Brottsområdet ska ingå som en naturlig del i de lokala samverkansöverenskommelser och medborgarlöften som upprättas. 6.5 Ökat förtroende och ökad anmälningsbenägenhet Polisen ska höja sin ambition att arbeta för att öka uppklarningen av hatbrott. En ökad uppklarning av brotten och en höjd kvalitet i polisens arbete kommer att leda till ett ökat förtroende för myndigheten, vilket i sin tur kommer att leda till en ökad anmälningsbenägenhet angående hatbrott. Polisens värdegrund, att medarbetarna ska vara effektiva, engagerade och tillgängliga, ska fungera som en ledstjärna i arbetet med att höja förtroendet hos grupper utsatta för hatbrott. Ytterligare en viktig förutsättning för att förtroendet hos sådana grupper ska öka är att polisen hanterar sina register på ett korrekt sätt och att de regler som finns om upprättande av register och registervård följs. För målsägaren i ett hatbrottsärende är den personliga kontakten med polisen angelägen, såväl vid anmälningstillfället som under utredningens gång. Vid nedläggning av förundersökningen bör det därför finnas en rutin för hur målsäganden ska underrättas om grunderna för beslutet. Polisen ska verka för att målsägarbiträde förordnas vid brott som finns i kapitel 3 och 4 i brottsbalken där det finns hatbrottsmotiv. I varje polisområde ska finnas en brottsoffersamordnare, ett stöd som arbetar med förtroendeskapande åtgärder, och denne ska vara knuten till hatbrottsutredarna. Vid upprepad skadegörelse eller ofredande mot samma offer, ska brottet olaga förföljelse 14 övervägas och hatbrottsmotivet ska lyftas fram. På lokalpolisområdesnivån ska samverkan med kommunerna rörande hatbrott genomföras genom medborgarlöften eller liknande överenskommelser. Språket kan utgöra ett hinder när man ska göra en anmälan. Det är önskvärt att brottsoffret får göra anmälan på sitt språk och att tolkmöjligheter finns. För att öka förtroendet för polisen bör nedanstående åsikter, som framförts från de organisationer utredaren varit i kontakt med, beaktas: Att man önskar att polisen inte på förhand ska skicka signalerna att det inte är någon idé att anmäla. Att det finns större respekt för upplevelsen hos den drabbade. Att polispersonalen ska utstråla förståelse och ge visst hopp. 14 BrB 4:4 b

18 RAPPORT 18 (19) Att polispersonal ska vara ärlig och informera om utsikterna till en fällande dom om man har kompetensen och visar respekt för anmälaren. Att polisen ska ta brotten på allvar och se sambandet mellan främlingsfientliga vindar och antidemokratiska strömningar i samhället och den ökade brottsutsattheten och otryggheten. Att polisen ska se samband mellan brott för att avslöja systematiseringen istället för att hela tiden säga att det är enskilda brott utan samröre. Att polisen ska tänka på sitt ordval när man uttalar sig i media. Att tänka över vilka signalvärden man skickar inom polisen internt när det gäller hur man ser på brotten. Att det finns kunskap hos poliserna om minoritetsgrupperna, om brotten och hatbrottsmotiven. Öka förståelsen hos den enskilde polisen för hur det är att vara drabbad. Att polisen har speciella utredare som sysslar med de här brotten. 6.6 Jämförelse med polisens satsning mot brott i nära relation Det finns likheter mellan brott i nära relation och hatbrott. Det rör sig om brott mot person, ofta med upprepade kränkningar. Brottsoffret är särskilt utsatt och anmälningsbenägenheten är låg. Offret skuldbelägger inte sällan sig själv och tonar ner allvaret i händelsen som en följd av normalisering. Målsäganden kan behöva särskilt stöd för att orka genomföra rättsprocessen. Satsningen mot brott i nära relation har varit målmedveten, långsiktig och har drivits genom strategiska beslut innebärande att brotten ska prioriteras och att polisen ska organisera sig på särskilt sätt. Det har funnits en tydlig nationell prioritering i polisens styrdokument och en kontinuerlig uppföljning. På grundutbildningen för poliser genomförs en omfattande kurs på temat brott i nära relation. Idag har alla som arbetar med utredning av brott en helt annan kunskapsnivå om orsakerna bakom brotten, än den som fanns för femton år sedan. 6.7 Nationell informationskampanj På samma sätt som gjordes för att öka anmälningsbenägenheten vid brott i nära relation, kan en informationskampanj genomföras för att öka anmälningsbenägenheten vid hatbrott. En utveckling kan vara att det finns information om hatbrott på olika språk. Kampanjen måste utformas och riktas på ett sätt att den når brottsutsatta grupper. En nationell mediastrategi rörande hatbrott kan också tas fram i samband med informationskampanjen. 6.8 Ytterligare reflektioner Det går idag inte att få fram uppgifter på hur många domar som finns där straffskärpningsregeln för hatbrottsmotiv tillämpats. Enbart straffskärpningsreglerna i 18 kap 2, 19 kap 11 och 26 kap 3 brottsbalken anges i domslutet. Det går heller inte att utläsa om straffskärpningsregeln påverkat påföljden. I domslutet anges enbart slutresultatet, d.v.s. vad påföljden har blivit efter att straffskärpningsregeln tillämpats.

19 RAPPORT 19 (19) Inte heller domskälen ger alltid mer information, varför man inte ens vid en manuell granskning av domskälen kan få fram uppgifterna. Det blir därmed nästintill omöjligt att följa hatbrotten genom hela rättskedjan för att få en uppfattning om polisiära satsningar ger resultat eller inte. I detta sammanhang vill polisen understryka betydelsen av arbetet inom RIF 15. Regeringens och regeringskansliets förmåga att utveckla det arbetet, i syfte att nå framgångsrika verksamhetsresultat inom rättsväsendet i sin helhet, ligger till grund även för bekämpande av hatbrott och brott mot medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. 15 Rättsväsendets informationsförsörjning