Arbetssätt och metoder inom LSS-verksamheter Lotte Alsterdal Kristina Engwall Hjördis Gustafsson

Transkript

1 FoU-Södertörns Skriftserie nr 82/10 Arbetssätt och metoder inom LSS-verksamheter Lotte Alsterdal Kristina Engwall Hjördis Gustafsson

2 Innehållsförteckning Metoder och arbetssätt... 4 Tillvägagångssätt... 5 Metod eller arbetssätt?... 6 Tre boenden... 7 Ettan för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk... 7 Tvåan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk... 9 Trean för personer med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning Tre dagliga verksamheter Gulan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk Grönan för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk Rödan för personer med grav utvecklingsstörning och ytterligare funktionsnedsättningar Personlig assistans Brukarens behov kontra den personliga assistentens arbetsuppgifter Brukarens behov av omvårdnad kontra självbestämmande Vilka metoder och arbetssätt har vi mött? TEACCH Tydliggörande pedagogik Schema Rutin Sociala berättelser Överenskommelser, kontrakt, avtal Teckenekonomi Snoezelen Grepp om livet Konstterapi RGRM Taktil stimulering Diskussion om bruket av metoder och olika arbetssätt Brukarens relationer till personal- distans eller närhet? Beteendeförändrande metoder något nytt inom LSS? Dokumentationens betydelse för metodutveckling Metoder en fråga i tiden? Käll- och litteraturförteckning

3 3

4 Metoder och arbetssätt Vi lever i en tid som fäster stor vikt vid metoder. Föräldrar tar ställning till vilka metoder de ska använda inom barnuppfostran. Skolor köper in metoder för att arbeta mot mobbing. Företag anlitar konsulter som utbildar i allt från e-posthantering på ett effektivt sätt till hur personalkostnader ska kunna sänkas. Tilltron till metoder återfinns också inom socialtjänsten och funktionshinderområdet. Men vilka metoder och arbetssätt står till buds inom LSS-verksamheterna? Ett tillvägagångssätt som är relativt väl känt inom funktionshinderområdet är TE- ACCH (se vidare avsnitt TEACCH). I dagliga verksamheter och boenden, som vi har besökt, har man prövat TEACCH, men upptäckt att det egentligen bara är delar av metoden som fungerar i deras verksamhet. Personal och anhöriga ser hur brukarna blir lugnare och mår bättre. Brukarna klarar av sina dagliga uppgifter med större självständighet. Kanske är det ett strukturerat dagsschema som fungerar, kanske är det sättet att kommunicera med brukarna som man tar till sig. Exemplet TEACCH visar att det inte räcker med att ha en enda bra och fungerande metod. Alla arbetssätt behöver anpassas till brukarna och verksamheten. De bästa resultaten nås med duktig och erfaren personal som kan bedöma vilket arbetssätt som passar vilken brukare och i vilka sammanhang det behövs en metod. En metod kan inte ersätta personalens omdöme det uppstår ideligen situationer där personalen, trots rutiner och dokumentation, måste fatta egna beslut. Den här rapporten handlar om metoder och arbetssätt som används inom kommuners LSS-verksamheter daglig verksamhet och boende. Den tar också upp hur personliga assistenter arbetar. Dels redovisar vi och ger exempel på olika slags metoder och arbetssätt som används, och när och hur de nyttjas. Dels diskuterar vi vilken roll de spelar inom LSS-verksamheten. Rapporten syftar både till att ge exempel på olika slags metoder och arbetssätt och till att initiera en diskussion om när det är lämpligt att använda metoder. Metoder har mycket att tillföra LSS-verksamheten, men samtidigt måste de tillämpas med eftertanke. Frågor som vi kommer att belysa är: Vilka metoder och arbetssätt använder personal som arbetar inom funktionshinderområdet? Hur arbetar de? Vilka fördelar respektive nackdelar finns förknippade med tillvägagångssättet? Vilka övergripande samhälleliga förändringar konstrueras och avspeglas i dessa diskussioner? Rapporten är indelad i två delar. Den första ger genom sex fallbeskrivningar från tre boenden och tre dagliga verksamheter exempel på hur metoder och arbetssätt används i den vardagliga praktiken. Fallbeskrivningarna bygger på studiebesök, men har i vissa fall exempel från flera verksamheter. Här finns också exempel från personliga assistenter och hur de beskriver sitt arbetssätt. Den andra delen diskuterar de olika metoder och arbetssätt som vi har kommit i kontakt med. Här har vi ett granskande och ifrågasättande perspektiv. Vi ställer frågor om i vilka sammanhang det passar att an- 4

5 vända metoder, vilken grund olika arbetssätt vilar på och om risker för brukare att bli objektifierade och utsatta för metodexperiment. Tillvägagångssätt Rapporten bygger på flera olika material: studiebesök, intervjuer och en forskningscirkel tillsammans med en grupp personliga assistenter. För att få kunskap om och beskriva hur anställda vid boenden och dagliga verksamheter arbetar har vi intervjuat personalgrupper och deltagit i olika verksamheter. Sammanlagt har vi träffat anställda och brukare i fyra olika kommuner och besökt nio boenden och tio dagliga verksamheter. Vi har besökt verksamheterna var och en för sig i princip har vi inriktat oss på varsin kommun (en av oss på två kommuner). Vi har varit tre stycken från FoU- Södertörn som arbetat med denna undersökning och vi har alla varit aktiva i undersökningens samtliga delar. Urvalet av de verksamheter vi besökt har varit på rekommendation från chefer eller informationsansvarig inom kommunernas LSS-verksamheter. Vi har intrycket att de verksamheter som vi besökt anses vara väl fungerande eftersom vi uppmanades besöka just dessa. Undantaget är ett boende som valdes ut eftersom chefen ansåg att det fanns ett behov av en diskussion om arbetssätt just där. Eftersom syftet varit att se förekomsten av olika arbetssätt har det varit lämpligt att göra urvalet via de som varit insatta i LSS-verksamheten. Vi har inte strävat efter något representativt urval, utan efter att se olika slags verksamheter. Mångfald har gått före representativitet. Vi gör inte anspråk på att göra en fullständig kartläggning av alla de metoder som används. Det är troligt att en del arbetssätt inte uppmärksammats av oss. Vi är medvetna om att flera LSS-verksamheter arbetar strukturerat och reflekterande, utan att för den skull anse sig ha en särskild metod. De flesta verksamheter som vi har besökt vänder sig till personer med utvecklingsstörning och/eller autismspektrumtillstånd 1 som Aspergers syndrom, autism, eller autismliknande tillstånd. 2 Vi har också varit i kontakt med verksamheter som riktar sig till andra målgrupper, exempelvis verksamheter ämnade enbart för personer som i vuxen ålder genom skada eller sjukdom fått hjärnskador som lett till kognitiva svårigheter. En daglig verksamhet tog emot personer med både utvecklingsstörning och hörselnedsättningar. Personalens syn på metoder och arbetssätt inom den egna verksamheten har varit i fokus i den här undersökningen. Brukarna har inte kommit till tals. Vid studiebesöken på de dagliga verksamheterna träffade vi både personal och brukare, medan vi vid de flesta boenden mötte enbart personalen eftersom det handlar om privata bostäder. För att kunna gå in bostäder krävs den boendes medgivande och inbjudan. Denna redovisning bygger alltså i huvudsak på vad de intervjuade anställda har berättat, och i mindre utsträckning på vad vi själva sett av verksamheterna Bygger på uppgifter från de intervjuade. 5

6 Vid intervjuerna användes i förväg planerade frågor som gav möjlighet till sidospår. Strävan var att göra intervjuerna så öppna att det var möjligt att fånga in närliggande områden som intervjupersonerna bedömde som viktiga. Några av intervjuerna dokumenterades med bandinspelning 3 men de flesta genom löpande anteckningar. När det gällde personlig assistans använde vi en annan arbetsmetod. Enhetschefer gav förslag på erfarna assistenter vars arbetssätt det fanns särskilt mycket att lära av, vilket ledde till att en av oss träffade sex personer i grupp vid tre tillfällen. Gruppen undersökte och diskuterade sina olika arbetssätt och hjälpte varandra att utveckla sina tankar om hur de gjorde. Metod eller arbetssätt? Några personliga assistenter samt några anställda på ett korttidshem var tveksamma till om metodanvändande passade deras verksamheter. De såg metod som ett verktyg för att få brukare dit de själva ville, medan syftet med till exempel korttidshem var att föräldrar skulle få avlastning medan deras barn och ungdomar fick vistas i en hemliknande miljö, och som en anställd där sa: I ett hem använder vi väl inte metoder? Däremot var hon bekväm med att diskutera sitt arbetssätt. Vad är skillnaden mellan dessa båda begrepp? Vi väljer i denna rapport att beskriva metod som ett planmässigt tillvägagångssätt som används för att uppnå ett visst resultat. I jämförelse med arbetssätt är metod ett mer precist definierat pedagogiskt verktyg. Ibland finns en strävan efter att metoden ska vara densamma, oavsett sammanhanget. I den praktiska verksamheten förändras och utvecklas de dock ofta. Vad är då arbetssätt? Vi ser det som ett vidare begrepp som för tanken mer till handlingssätt som är utprövade på arbetsplatsen och utvecklas medan arbetet pågår. Arbetssätt kan beskrivas som en helhet, som inte kan avgränsas på samma sätt som en specifik metod, men där metoder av olika slag kan ingå. Man kan säga att medan arbetssätt växer fram i ett visst sammanhang, tycks metoderna ofta komma utifrån, göra anspråk på att vara generellt användbara och ha mer av fastställda varumärken. I vår undersökning växlar vi mellan de båda uttrycken och ser båda som viktiga att fundera över. När det gäller metoder är det intressanta inte bara vilka metoderna är, utan lika mycket hur de används och när. 3 Citat från intervjuerna som är inspelade markeras med citattecken i den löpande texten och vid längre anföringar med indragna marginaler. För läsbarhetens skull är citaten något redigerade. 6

7 Tre boenden Insatsen bostad med särskild service enligt LSS är ett samlingsbegrepp för olika typer av boenden. Med gruppbostad menas ett litet antal lägenheter (4-6 st) som har direktingång till gemensamt utrymme med kök och vardagsrum samt personalens jourrum. De som bor här har ett omfattande behov av tillsyn och omvårdnad och behöver ha personal tillgänglig. En annan boendeform är servicebostad som består av ett antal separata lägenheter som oftast ligger inom samma flerfamiljshus eller i närliggande hus i kvarteret. Brukarna har lindrigare funktionsnedsättningar och kan bo självständigt med hjälp av personalstöd. De har tillgång till en gemensam servicelägenhet och en personalgrupp som ger hjälp och stöd individuellt i de enskilda lägenheterna. I de verksamheter som vi har besökt sköter de boende sina hushåll i den utsträckning de klarar. Allt köksarbete och matstunden sker i den egna lägenheten. Detta betyder att de anställda till stor del bedriver arbetet i de skilda lägenheterna. De kan också följa med brukarna på promenader, shopping och andra aktiviteter. Ettan för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk När färdtjänstbussen svänger upp utanför Ettan halv fyra på eftermiddagen står jag och samtliga i personalgruppen, som arbetar denna dag, beredda. Ut ur bussen kommer chauffören och därefter i maklig takt fem personer. De har alla hämtats upp vid sina daglig verksamheter och kommer nu till Ettan. Några anställda går ut och möter. Jag dröjer mig kvar inomhus. Snart kommer Gustaf in. Monika, som har ansvar för Gustaf idag, pekar på mig och talar om att jag är på besök. Gustaf tittar snabbt åt mitt håll. Monika ger Gustaf ett föremål i handen som talar om att han ska gå till sin lägenhet och titta på sitt schema. Gustaf går snabbt förbi, utan en blick åt mitt håll, och vidare till sin lägenhet. När han kommer in i hallen stannar han upp, tittar på bilderna som Monika har satt upp på ett kardborrband som hänger på väggen. Han plockar upp den bild som sitter högst upp. Den föreställer en tvättmaskin. Gustaf tar nu sikte på sitt badrum och lägger bilden på tvättkorgen. Han tar utan ord korgen i famnen och går ut från lägenheten. Monika och jag följer efter. Vi går längs med korridoren förbi de andra lägenheterna och genom ett stort gemensamt vardagsrum in i tvättstugan. Monika har redan förberett för att Gustaf ska tvätta genom att dosera tvättpulver och sköljmedel samt sätta in rätt program på maskinen. Gustaf ställer ner korgen, plockar upp kläderna och lägger dem i maskinen, häller tvättmedel och sköljmedel, som står i små skålar på maskinen, i tvättmaskinens fack. Han trycker på knappen och maskinen sätter igång. Utan ord går vi ut ur tvättstugan och tillbaka till lägenheten. Kortet med tvättmaskinen lägger Gustaf i en liten korg (Anteckningar ). 7

8 I Ettan bor fem personer i åldrarna 30 till 45 år, i varsin lägenhet. Ingen av dem har ett talspråk. När jag en dag i maj 2008 besökte Ettan intervjuade jag två boendestödjare. Efter intervjun deltog jag i verksamheten och mötte bland andra Gustaf. De anställda använder sig av tydliggörande pedagogik, berättar de två som jag intervjuade. Detta betyder att personalgruppen använder bland annat bilder och föremål för att få Gustaf att förstå vad de vill. Personalgruppen använder bilder som kommunikationsmedel med ytterligare två av de fem som bor i Ettan. Gustaf har bilder på en toalett, tvättmaskin och sådant som symboliserar rast, laga mat, diska och promenad. Med de två övriga använder personalen objekt. En av dem har en hylla där man lägger en boll för rast, en kopp för kaffe, en sko för att gå ut, en sked för mat. Det finns de som förstår ett muntligt språk, men bilder och objekt förstärker, förklarar de. Med hjälp av bilder eller föremål visar de anställda alltså brukaren vad de vill att han ska göra. För att visa Gustaf i vilken ordning saker ska göras, från det att han kommit hem från daglig verksamhet och de närmaste timmarna, sätter personalen upp korten på ett kardborrband. Under kvällen fyller de på med nya. Gustaf följer ofta direktiven. Men det händer att han protesterar. Då kastar han bort korten. Han vill helst dricka kaffe eller åka bil, förklarar de anställda. När Gustaf vill säga något tar han fram sin pärm med pictogram, pecs. Pärmen med bilder har han med sig både inne och när de är ute på promenad. Även personalen använder pärmens pictogram för att kommunicera. När Gustaf protesterar kan personalen ta till en motivator, till exempel säga först dammsugning sedan kaffe. Gustaf har svårt att förstå innebörden av tid. Det går inte att säga att han måste vänta i fem, tio minuter. Personalen har prövat med att använda äggklocka, men den nollställde han. Istället använder de nu en så kallad timstock. Den visar med små lampor som slocknar hur tiden går. Med den kan de anställda tydliggöra hur lång tid Gustaf har rast. Efter den utsatta tiden larmar timstocken. Då går han till schemat och tittar. Alla brukare i Ettan har en så kallad metodpärm i sina lägenheter. Den berättar hur personen är, om förhållningssätt och schema. Varje moment är beskrivet. Det står i detalj vad personalen och brukaren ska göra. I Gustafs metodpärm står till exempel vad personalen ska förbereda inför att Gustaf ska tvätta: Innan han kommer hem ska personalen som ansvarar för honom hälla tvättmedel och sköljmedel i olika burkar och ställa dem på tvättmaskinen samt ställa in tvättmaskinen på rätt program. Därefter står det hur Gustaf går tillväga. De intervjuades uppfattning är att den planerade dagen leder till att de boende blir trygga. Jag tänker att det här är ju verkligen en trygghet. Men den här informationen när han kommer hem, tvätta, fika, promenad, åka bil. Jag tror att han noterar och jag kan tänka mig att han "hm, ah ja, det här köper jag". Att det blir trygghet, och att han vet vad som förväntas av honom. Att först kommer tvätten, och sen får han 8

9 fika här, och sen tar vi rast. Och då blir man ju också säker och självgående och självständig. De intervjuade strävar efter att brukaren som bor i Ettan ska bli: så självständig som det är möjligt och att tiden blir så förutsägbar som möjligt. Tvåan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk Hanna bor i Tvåan. Här lever hon tillsammans med fem andra personer. Samtliga är utvecklingsstörda och har diagnosen autism. Till skillnad från dem som bor i Ettan har de flesta här ett talspråk och några kan, liksom Hanna, läsa och skriva. När jag kom hit, mitt på dagen, en vinterdag 2009 hade de anställda just avslutat veckans personalkonferens och de som bor i Tvåan vistades i sina respektive dagliga verksamheter. Jag träffade då tre boendestödjare som berättade om verksamheten. Efter intervjun fick jag besöka två av de fem lägenheterna. Dessförinnan hade de anställda förvissat sig om, genom de boendes gode män, att jag hade tillåtelse att gå in. I Hannas lägenhet finns den här texten på väggen: OM JAG ÄTER MYCKET GODIS PÅ HELGEN SÅ FÅR JAG ONT I MA- GEN. JAG MÅR ILLA OCH KAN INTE SOVA. LÄKAREN HAR BESTÄMT ATT HANNA SKA ÄTA 1 JAPP VARJE FRE- DAG, LÖRDAG OCH SÖNDAG. LÄKAREN HAR BESTÄMT DET FÖR ATT HANNA SKA MÅ BÄTTRE I MAGEN. CHOKLADEN KÖPER PERSONALEN HELT PURFÄRSK PÅ ICA SUPER- MARKET VARJE FREDAG. DE TITTAR ATT DEN ÄR FÄRSK OCH FRÅGAR PERSONALEN. DE KÖPER BARA CHOKLAD SOM ÄR HELT FÄRSK. MIN MAGE MÅR BÄTTRE OCH JAG BEHÖVER INTE VARA ILLAMÅ- ENDE! JAG KAN SOVA BÄTTRE! JAG FÅR MYCKET GODSAKER VARJE HELG! JAG FÅR COLA LIGHT, GLASS, CHOKLAD, ÄTA PÅ STAN, SALTA KATTEN OCH TUGGUMMI! Hanna har med hjälp av en anställd skrivit texten, en så kallad social berättelse. På väggarna i Hannas lägenhet finns också andra texter skrivna på stora pappersark. Dessa handlar om situationer som personalgruppen uppfattar som problematiska för Hanna och som de försöker lösa genom att konkretisera och visa ett alternativt förhållningssätt. Precis som i Ettan använder de anställda i Tvåan sig av tydliggörande pedagogik. Att skriva en social berättelse är ett sätt att göra situationer tydliga, förklarar de. 9

10 Precis som i Ettan berättar de anställda om vikten av att de som bor i Tvåan har en strukturerad dag. Strukturen är dels att följa planeringen varje dag, dels att all personal arbetar likadant. Annars blir det oroligt. Det kan leda till olika sorters beteenden hos dom. Det är tryggt för dom att veta att alla jobbar på samma sätt. Det spelar ingen roll vem som kommer in, det är ändå samma sak, berättar en av de anställda. Vid introduktionen får vikarierna, precis som i Ettan, lära sig hur de ska förhålla sig och agera gentemot de enskilda individerna samt vikten av att alla arbetar likadant. Det finns även här skriftlig detaljerad information om vad personal respektive boende ska göra. Och precis som i Ettan anpassas arbetssättet efter varje individ. De använder scheman som antingen är skrivna eller består av pictogram/bilder alternativt objekt som visar innehållet i dagen. På några scheman finns fotografier på den personal som ansvarar för dem under det pågående dygnet. På andra är namnen skrivna. Schemat gör att de boende är förberedda på vad som ska hända och vilka som ansvarar för dem. Effekterna är att de blir lugna: De vet hur deras dag ser ut. Det uppstår svårigheter när schemat inte följs, om till exempel den personal som ska arbeta inte kommer. Tre av de boende reagerar med en gång. De kan bli självdestruktiva eller ha ett utagerande beteende, eller låsa sig. Det kan leda till att de är nästan okontaktbara och det kan pågå i timmar. Betydelsen av att all personal arbetar på liknande vis ställer krav på att alla informerar sig själva och andra om förändringar. All personal är inte med på konferensen - som är det tillfälle då man beslutar om ändringar. Till det positiva med fasta rutiner och skriven information hör att det är lättare att arbeta som vikarie. De finns dock även negativa faktorer för de anställda som att arbetssättet kan upplevas som enformigt, samt att de inte kan vara spontana: Om man vill gå till affären och köpa något för att det är fint väder: Vi gör inte det. Det är bara om det står på rutinen som vi går till affären. Vi gör inga impulsiva grejer, det måste vara planerat. Trean för personer med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning Man kan suga ut essensen, säger Tord som arbetar på Trean, om två frågeformulär med bilder. Det materialet han talar om är avsett som hjälp att skatta vad en utvecklingsstörd person kan utföra självständigt och vilket stöd han eller hon behöver. Tord fortsätter: Varje diskussion om vad den boende vill är bra. Alla diskussioner kring: Vad vill jag göra? Hur vill jag bli hjälpt för att kunna göra det jag vill? är viktiga. Det kan vara vägen till att kunna bestämma över sitt liv. En boende erkände exempelvis att det var ett göromål han klarade tack vare att vi gick igenom frågorna flera gånger. När vi använder bilder eller skrivna ord, beroende på utvecklingsnivå, är det lättare för en person med begränsat närminne att hålla olika alterna- 10

11 tiv levande. Om bilder läggs ut på bordet försvinner de inte på samma sätt som om vi bara hade pratat. Genom att samtala om det som händer i ens liv kan en person komma på saker och något kan bli synliggjort. Men det gäller att vi verkligen utgår från de boende och inte bara tror att vi gör det. Det är viktigt att vi kan hitta arbetssätt som gör att vi kommer närmare hur det egentligen är och se hur vi som boende, respektive personal uppfattar verkligenheten. Frågor av det här slaget kan göra att vi i personalen märker oj, min kollega hjälper till med det, det gör inte jag Det är bra att tydliggöra likheter och olikheter när det gäller hur vi gör. Vi behöver veta när vi kan göra olika och när vi inte kan det. Det material Tord diskuterar ingår som en del i Grepp om livet en väg till begåvningsstöd. 4 I materialet ställs ett stort antal frågor till den utvecklingsstörde själv med stöd av pictogrambilder, som man går igenom tillsammans i en intervju. Därefter följer frågor till personalen om hur de uppfattar den boendes förmåga. På trean bor sex personer i åldrarna år, tre kvinnor och tre män, som är lindrigt utvecklingsstörda. När jag kommer på besök träffar jag två av de anställda, Tord och Anna, som berättar för mig om hur de arbetar. De boende är på arbetet större delen av tiden, vi hälsar bara som hastigast på varandra när de kommer hem. Jag får veta att arbetslaget på Trean inledningsvis var entusiastiska till att göra skattningar på det sätt som anges i Grepp om livet en väg till begåvningsstöd, men att de, när de började använda formulären upptäckte att det var för omfattande för att fungera hos dem. Denna erfarenhet ledde fram till att de kortade ned det ursprungliga materialet. Tord menar att modellen i fråga blir orealistisk om de som personal, som har kunskap om de boende, inte prioriterar och gör aktiva val. Det är mer effektivt att börja direkt i personens vardag än att följa ett fast schema, säger Tord. Frågematerialet är inte abstrakt i sig, men intervjusituationen riskerar ändå att bli abstrakt för den boende. Nackdelarna är både att samtalet kan bli teoretiskt och för omfattande, menar han. På Trean används pictogrambilder tillsammans med vissa boende när det gäller att planera. Om det till exempel gäller val inför semestern lägger de fram olika bilder och ringar in den utvecklingsstördes önskemål med frågor som: Ska det vara till en stad? Ska det vara vid kusten? En gång när Tord hade förberett en sådan planering, blev han överraskad då personen redan hade planeringen klar, direkt och okomplicerat sa: Jag ska åka till Gotland med FUB. Grepp om livet har ingen stor betydelse i deras verksamhet, men har inspirerat dem till att använda bilder, förut skrev de i större utsträckning. Framför allt har diskussionerna och läsningen av Grepp om livet uppmärksammat dem på, inte bara vad de ska ta upp med de boende, utan också på hur man kan ta upp det. En baksida med färdiga formulär i allmänhet är att de inte inbjuder en personalgrupp till att själva, steg för steg utforma sin verksamhet, menar Tord och Anna. 4 Lindström, Elisabet och Wennberg, Birgitta (1996) Grepp om livet en väg till begåvningsstöd, Vällingby: Handikappinstitutet. 11

12 På Trean används dels pictogrambilder, dels roligare bilder. Det är skillnad från person till person när det gäller hur bilderna används. En person har en högre bildförståelse och kan ladda bilden med betydelse även om inte motivet passar exakt. När de byggde upp Trean för fyra år sedan saknade arbetslaget en grund att stå på, det fanns ingen extra tid för planering innan verksamheten startade. Det var roligt, men blev också fel, rörigt och kaotiskt på många sätt. Då hade de behövt fler metoder och regler att hålla sig till jämfört med idag, säger Tord och Anna, men det hade de inledningsvis inte tillgång till. Det är viktigt att ha strukturer att bygga på eller förkasta i takt med ökad erfarenhet. Bara den som först har planerat in i minsta detalj kan improvisera, säger Tord. Som personal är deras uppgift att strukturera och organisera, det är viktigt för de boende. Arbetslaget har funnit att det behövs regler också för dem, det är inte självklart att alla gör vad de ska. De har en lathund, med en grundstruktur, som kan frångås när det finns anledning att göra det. Det är en arbetsplan för vad som ska göras och vad som ingår i arbetet. Innehållet är olika arbetsuppgifter som ska utföras. Det finns en lista över hur dagen ser ut, en dag för dag lista. Den innehåller sådant som när de boende ska gå upp, tvättdagar, rutiner för att beställa färdtjänst, läsa igenom dagböcker, kontrollera information i facket och så vidare. Arbetslaget på Trean tycker det är bra med en arbetsbeskrivning som tvingar dem att tänka själva. Tord säger: I vår grundläggande arbetsbeskrivning som heter dag för dag har vi skrivit att vi varje dag tillsammans med sin arbetskamrat ska lista vad man ska göra. Vi utgår från vad som står i dag för dag, men också från kalendrar och dagböcker. Om det är något speciellt som är noterat i kalendern, eller framgår i en dagbok att vi ska ta hänsyn till får vi prioritera om i rutinerna. Vi försöker träna på att göra aktiva val och motivera dem. Vi försöker ha en diskussion om vad som är viktigt varje dag, inte bara på planeringsdagarna. De ska enligt riktlinjer för funktionshinderområdet i deras kommun arbeta med dagböcker. Det finns ett ursprungligt förslag som bygger på att det ska vara strama texter. Arbetslaget på Trean har utvecklat arbetssättet vidare och skriver mer än vad riktlinjerna säger att de ska. Personalen antecknar om varje person och den boende får vara med och skriva, alternativt kontrollera och signera det skrivna. Det kan till exempel vara en överenskommelse om en ny regel, som att om Hans tittar på TV efter klockan ska han ha hörlurar för att inte störa de andra. Tord och Hans kommer överens, skriver ned regeln och Hans signerar. Om de inte hade haft detta tillvägagångssätt hade Hans kanske senare sagt att nej, det har vi inte bestämt. Det kan också vara det omvända, att en person har något som hon eller han vill att alla ska veta, det kan till exempel gälla hur personen vill ha det i något visst avseende. Fredrik, som bor här, har skrivit i dagboken att det är viktigt för honom att få beröm. Det kan vara något som jag tycker är banalt, men som den boende vill framföra till alla, säger Anna. Oavsett vad hon själv tycker, ska hon ta det på djupaste allvar. Det är viktigt för honom. 12

13 Inriktningen är att det som skrivs i dagboken ska vara avvikelser, som att Lisa inte ska gå på kurs denna vecka som hon brukar. Det kan också vara att någon som brukar sitta mycket stilla har varit ute och rört på sig. Dagböckerna förvaras på kontoret och rutinen är att de läses varje dag. De anställda arbetar med individuella veckoplaner. Vissa boende vill inte läsa sina planer och då läser de anställda upp åt dem. Lisa vill planera mycket. Hon vill gärna berätta sådant som vad hon ska göra med sin pojkvän på söndag. Hon är överviktig, och då kan planen innehålla någonting om det, det kan vara en inspiration till att inte äta godis. Varje år gör de målplanering med varje enskild person. Vad vill de göra? Jag vill dansa, säger kanske någon. Det är kanske inte ett mål som jag tänker, säger Tord. Jag tänker kanske mera på mål som att gå ned i vikt, men det får jag lyssna till och inte bestämma över huvudet på personen. På Trean används också en form av veckoscheman där dagarna har olika färger. De planerar dagen och sätter till exempel upp en bild av någons mamma om hon ska komma på besök. Det är viktigt att veta vad som ska vara enkelt och vad som inte ska vara det. De använder också text för dem som klarar det. En gång om året har personalgruppen tillsammans med en annan enhet en konferens om värdegrunden i kommunen och om hur de kan följa den. De diskuterar då hur de följer värdegrunden och ger exempel på något de har prövat och utvärderat. Om någon hade sagt oj, vi har inget exempel hade det varit tecken på att det var ganska illa ställt. Det räcker inte med att följa riktlinjer för att göra ett bra arbete, den som inte kan ta något exempel har knappast någon levande verksamhet, säger Tord. Vissa metoder används inte längre på Trean. De arbetar mer individuellt och mindre kollektivt nu, jämfört med i början. Tidigare hade de exempelvis boendemöten. Det byggde på en kollektiv tanke. Alla skulle sitta runt bordet och det var en ständig klagosång från vissa boende av typen han gick in utan att knacka. Vissa älskade att prata, medan andra inte kom till tals. De började då med att strukturera upp genom att gå rundan, men upplevde att det blev lite av ett övergrepp att som boende tvingas sitta länge och lyssna på någon som hade svårt att uttrycka sig. De gjorde mycket tillsammans de första två åren. De boende har en kollektivt inriktad bakgrund och är vana att vara i grupp. Det blev mycket av: Vad ska vi göra på fredag? De boende har svårt att få syn på sig själva. Nu väljer varje person själv i större utsträckning och får också göra det. Allt sker inte längre i grupp. 13

14 Tre dagliga verksamheter En daglig verksamhet är, precis som en bostad med stöd och service, en av tio insatser inom LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). De brukare som vi direkt eller indirekt kommit i kontakt med i boendeverksamheterna är upptagna på dagarna i daglig verksamhet. Detta gäller dock inte alla personer med Aspergers syndrom, då det är svårt att hitta lämpliga sysselsättningar för dem. Syftet med daglig verksamhet är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra tillsammans med andra även inom arbete och sysselsättning. Daglig verksamhet ska bidra till personlig utveckling och främja delaktighet i samhället. Det finns också ett övergripande mål att de som deltar i verksamheten ska kunna flytta över till öppna arbetsmarknaden. 5 Det övergripande målet att kunna komma ut till öppna arbetsmarknaden har dock inte uppfyllts visar en kartläggning av Socialstyrelsen. Mer än hälften av de svenska kommunerna uppgav år 2008 att ingen från deras dagliga verksamhet fått lönearbete. 6 Dagliga verksamheter skiljer sig åt innehållsmässigt. Flera är orienterade mot att sysselsätta. En vistelse vid en sådan kan innebära att åka runt i bil för att hämta och dela ut post till kommunens verksamheter. Den kan också betyda att ingå i en grupp som städar ett visst område i parker eller i fastigheter. Sysselsättningen kan även pågå i avgränsade lokaler och innebära varierande aktiviteter. I några utförs uppgifter på uppdrag av någon firma. Det finns även daglig verksamhet som har koncentrationen riktad på träning eller upplevelser, snarare än på sysselsättning. Daglig verksamhet har under senare år expanderat; från personer år 2000 till år Orsakerna till ökningen är inte fullt utredda. Socialstyrelsen anordnade i samband med en kartläggning av kommunernas dagliga verksamhet år 2008 s k hearings och vid dessa framkom att arbetsmarknaden blivit tuffare, att fler får en diagnos som kan berättiga till LSS samt att Arbetsförmedlingen inte prioriterar personer som tillhör LSS-lagstiftningens personkretsar. 8 Ökningen av diagnoser märks också i att andelen ungdomar som får LSS-insatser ökar. Per Olof Larsson har i sin avhandling följt personer med utvecklingsstörning med olika slags anställningar samt platser inom daglig verksamhet. Han konstaterar att arbetet för dem innebär en möjlighet att på olika sätt förknippas med det normala livsmönstret; att vara som andra. Genom arbetet struktureras deras vardag. 9 5 Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen, s Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen, s Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen, s Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen, s Larsson, Per-Olof (2006) Arbetsplatskultur, socialt stöd och arbetets mening. Anställning med lönebidrag och daglig verksamhet för personer med intellektuella arbetshandikapp, Göteborg: Universitet. 14

15 Hur lång tid brukarna vistas i en daglig verksamhet varierar beroende på person och verksamhet. Det är också möjligt att vara några dagar vid en verksamhet och de resterande på en annan. Gulan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk Åtta personer mellan 25 och 60 år vistas på Gulan dagligen. Till Gulan kom jag en vinterdag Jag intervjuade tre i personalgruppen och deltog i verksamheten. Personalen arbetar, precis som i Ettan och Tvåan, enligt tydliggörande pedagogik. En av de intervjuade beskriver det som att det blir automatiskt så om man, som de, arbetar med personer med autismspektrumtillstånd. Precis som i Ettan och Tvåan är det viktigt i Gulan att alla anställda arbetar likadant. Därför finns så kallade momentbeskrivningar som i detalj beskriver både vad och hur den enskilde personen och personalen ska göra. Nedanstående handlar om Johan när han åker och badar. Datum: Aktivitet/Arbetsuppgift: Bad Sydpoolen När: Fredagar kl. 9:30 Hur: Transport hämtar kl. 9:30. Obs! Ta med badkort (blå skåpet) samt badbyxor, handduk och duschsaker. Vi byter om i handikappomklädningsrummet (kod 1623). Johan behöver stöd i att bli visad ett skåp där han hänger sina kläder. Han tar av och på kläderna självständigt. Johan simmar i motionsbassängen. Som hjälpmedel att veta hur många längder han simmar så har han en burk med plastpluppar i locket där varje plupp motsvarar en längd. Han plockar bort en plupp för varje simmad längd, när plupparna är slut är han klar. Han simmar 20 längder. Personalen simmar tillsammans med Johan. Om Johan fastnar så kan man säga 1,2, 3 och själv simma iväg, det blir som en startknapp. Efter simningen tycker Johan om att gå till Äventyrsdelen, där väljer han att åka vattenrutschbana eller bubbla. Johan behöver stöd när han duschar efter badet. Han behöver bli påmind att han ska tvätta kroppen, var han ska ta tvål och schampo, samt att han behöver hjälp att skölja ur håret. Transport hämtar kl. 10:50 Varför/Mål: Att Johan ska få motion och bibehålla sina simkunskaper. Han tycker att det är roligt att bada och det finns med i hans målsättning. Uppföljning datum: Ansvarig: Stödperson Med momentbeskrivningar och scheman blir dagen förutsägbar för brukarna. Svårigheterna uppstår när man måste göra förändringar i schemat, som om den personal som ska arbeta är sjuk och personalstyrkan inte medger en planerad aktivitet eller om det specifika fiket de skulle besöka är stängt, eller om den beställda transporten inte 15

16 kommer. I de här situationerna är det viktigt att förbereda personerna som berörs. Annars kan det uppstå konflikter som att någon blir arg. Det är också viktigt att som personal vara beredd till flexibilitet. Om en person av någon anledning inte förmår, till exempel på grund av sjukdom, följa schemat någon dag ska det vara möjligt att göra förändringar. Den dag jag besökte Gulan inleddes morgonen med att personalen förberedde för dagen. I mina anteckningar som jag skrev efter besöket kan man läsa: Angela färdigställer Johans schema inför dagen. Idag ska hon ansvara för Johan. Hon sätter upp bilder under rubriken torsdag. För att förtydliga vilken veckodag det gäller har torsdagen färgen brun. Schemat sitter på väggen i Johans rum. Alla har ett eget rum de kan vila eller jobba i. Av schemat kan jag förstå att Johan ska börja dagen med dataspel som ska avbrytas av fika. Därefter vila, arbete, lunch och vila. Strax därpå kommer Johan. Angela hälsar honom välkommen. Vi går in på Johans rum och han tittar på sitt schema. Han tar upp bilden på datorn, vänder på den, går ut ur sitt rum och vidare till ett mindre rum med dator. Johan vill vara ensam och stänger dörren om sig. Angela och jag går vidare. Angela börjar förbereda inför att nästa person som hon ansvarar för idag ska komma. För att arbetstagarna ska få en uppfattning om hur dagen fortskrider, när en aktivitet börjar och slutar, kan en bild på schemat tas bort när en aktivitet är slut. När Johan fikat och vilat är det dags för arbete. Sammanlagt fyra av de åtta arbetstagarna samlas i ett litet rum tillsammans med Angela. Alla får en viss mängd spikar framför sig på bordet. En spik sätts i ett hål i en bräda. När alla hål är fyllda tar Angela hand om spikarna och lägger dem i en liten låda. Vistelsen här ska vara så likt ett arbete som möjligt, berättar en i personalgruppen: Det här är deras jobb, deras dagliga sysselsättning och då ska man fylla tiden med nånting som är lämpligt för just den individen. Det kan dock vara svårt att hitta arbetsuppgifter som passar. För att den enskilde ska få en fungerande dag måste personalgruppen finna arbetsuppgifter och aktiviteter som ligger på en lagom nivå vad gäller krav på koncentration och kunnighet. Vi försöker hitta arbetsuppgifter och då är det här spikjobbet en sån arbetsuppgift som vi har sett att flertalet här kan göra, så att det funkar, med anpassning, med mallar så att dom ser antalet spikar. Eftersom denna syssla är ett uppdrag från ett företag måste arbetet vara korrekt utfört och klart för leverans vid en viss tidpunkt. Det betyder att de anställda dels måste kontrollera resultatet, dels - om tiden är knapp - hjälpa till med uppgiften. Personalens ambition är att schemat ska vara varierande. Andra uppgifter under dagen kan vara att utföra köksuppgifter, väva, spela datorspel, skriva och rita. Ytterligare exempel är att skruva samman duschflaskor av två delar och att skruva ihop skruv och 16

17 mutter. Till skillnad mot spikarna i lådor finns det ingen mottagare av de ihopsatta duschflaskorna eller skruvarna. Därför skruvar de anställda upp dem igen efter dagens arbete. Utöver varierande sysselsättning och intressen motiveras en del aktiviteter av att individen ska träffa andra och befinna sig i ett socialt sammanhang som sång- och musikstunder. Andra exempel är att fika och luncha utanför lokalen, bowla och att promenera i närområdet. Grönan för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk På morgonen träffas personalen en stund för att gå igenom dagens planering. Sedan kommer brukarna med olika skjutsar och måste tas emot. Ingen av dem har tal förutom enstaka ord. Behovet av rutiner och struktur är stort för att dessa personer ska trivas och må bra. En kvinna kommer i taxi och hämtas av personalen. I hallen klär hon av sig med hjälp av verbala instruktioner. Hon byter skor mot tofflor. Sedan går hon direkt till sitt rum som består av arbetsplats, matbord, fåtölj, radio samt hylla med arbetsmaterial. Utanför dörren hänger en liten bokhylla med tre hyllor på väggen. Mittenhyllan används till schema och där placeras olika föremål som signalerar vad hon ska göra. När hon kommer på morgonen har personalen förberett och lagt ett kassettband där som betyder rast. Hon lägger kassetten i en låda bredvid hyllan och går sedan till radion som hon sätter på med touchkontakt. Personalen stänger dörren om henne. Efter en stund kommer hon ut genom dörren och personalen uppmanar henne att se på schemat. Hyllan är då förberedd med en bordsunderlägg som betyder arbete. Kvinnan går in till sig där personalen har ställt fram en korg med en arbetsuppgift. Det kan vara att trä halsband, skruva korkar på flaskor, göra pärlplatta, lägga pussel, sätta klädnypor på kanten av en burk. I hyllan i rummet finns en mängd korgar med olika arbetsuppgifter, men personalen har önskemål om fler idéer om sysselsättning. Dagen flyter på med arbete, toalettbesök, fruktstund, lunch och promenad. Schemat strukturerar kvinnans dag och när hon väl vet vad hon ska göra är hon självständig. De andra brukarna arbetar också i varsitt rum. De här personerna har inte kontakt eller utbyte med varandra. En annan kvinna arbetar också efter ett schema med pictogram samt timstock för att mäta tiden. Även hennes arbeten är organiserade i olika korgar som fylls med olika uppgifter. I ett annat rum arbetar en ung man. Han har ännu inget schema, men personalen försöker strukturera hans dagar på ett liknande sätt. En viktig del i hans sysselsättning är att öka självständigheten vid toalettbesök och gå på promenad. Eftersom han är ganska ny har personalen ännu inte kommit fram till vilka arbetsuppgifter som kan passa honom bäst. 17

18 Brukarna på den här dagliga verksamheten har ett utåtagerande beteende och det är lätt hänt att en persons oro smittar av sig till de övriga. Personalen har prövat sig fram hur de bäst ska bemöta de aggressiva beteendena och i något fall kommit fram till att det passar bäst att gå ut på promenad. Oron över utbrotten gör personalen vaksam på personernas humör. Jag frågar om de fått hjälp att bemöta utbrotten eller om de diskuterat hur annan personal bemöter liknande situationer, men det har de inte. Varje brukare har en pärm där de flesta situationer såsom promenader, lunch, toalettbesök finns beskrivna i detalj. Här finns instruktioner om vad de anställda ska säga, var i rummet de ska befinna sig, och i vilken turordning saker och ting sker. Här finns också information om vad man bör göra vid aggressiva utbrott. Dokumentationen är noggrant utförd, men i verkligheten finns ibland saker som hindrar de exakta formuleringarna från att följas. Halt väglag kan exempelvis leda till att promenader ställs in. Personalen är medveten om att det är negativt att rutinerna bryts, men ser ibland inte några andra möjligheter. Rödan för personer med grav utvecklingsstörning och ytterligare funktionsnedsättningar Är det ett gott liv att träna på att knyta skorna? Det finns personer med funktionsnedsättningar som tränats i åratal i att knyta skorna fast de aldrig kan lära sig det, säger Carina som arbetar på Rödan. Vissa får på det sättet så många misslyckanden i sitt liv. Varför inte i stället få göra något man tycker om? Det vi gör måste vara till användning för den personen. Vissa saker är värt att träna på som att slå på trumman och ta med rörelsen in i datarummet, för att kunna använda styrhjälpmedel och på så sätt arbeta självständigt med datorn. Det viktiga är att personen är glad och att hitta det som motiverar. Det går inte att göra det onormala till normalt, säger Carina. De brukare som deltar i daglig verksamhet på Rödan är gravt, eller något mindre gravt utvecklingsstörda, med pålagring av tilläggshandikapp som syn- och hörselskador, rörelsehinder, eller fysisk och psykisk sjukdom. Vissa saknar språk, de kan inte köra rullstolen själva, är inkontinenta och så vidare. Brukarna är här på heltid, halvtid eller enstaka timmar beroende på hur mycket stimuli de orkar ta emot och vara aktiva i. För närvarande finns här 31 brukare i åldrarna år. Här arbetar 11 aktivitetshandledare, samt Carina som är arbetsledare. De som arbetar här har skiftade utbildningar; mentalskötare, undersköterska, förskollärare, arbetsterapeut och konstnärliga utbildningar, alla är anställda som aktivitetshandledare. Jag träffar Carina och Pia, som är chef på Rödan och ytterligare en verksamhet, och ber dem berätta vilka metoder de använder, medan jag lyssnar och ställer frågor. På Rödan fäster de stor vikt vid Gunnar Kyléns indelning av begåvning i nivåerna A, B och C. 10 Poängen är att kartlägga vilken nivå varje person befinner sig på och an- 10 Kylén, Gunnar (1985) Begåvning hos utvecklingsstörda, Stockholm: Ala. 18

19 passa arbetet efter det. Däremot finns ingen begränsning på bredden, personen ska få hjälp att använda sin förmåga maximalt. Trots att ambitionen är att möta brukaren på rätt nivå kan det vara svårt att i det praktiska arbetet hitta metoder och arbetssätt för att göra det. Det är ett vanligt problem att brukare bemöts på för hög nivå och att de av den anledningen inte kan utveckla den kommunikation som annars hade varit möjligt. Kontinuitet ses som viktigt på Rödan. De har rutiner för allt, det ger stöd och hjälp för brukarna att organisera sin dag, fungera och känna sig trygg. Rutinerna gör stämningen lugn. De som arbetar här måste vara uppmärksamma på hur varje persons dag fungerar med toalettbesök och annat. Mycket arbete läggs på att gå igenom sådant, kartlägga, och utifrån det lägga upp rutiner. All personal ska bemöta på samma sätt. De ska kunna göra samma saker, men ändå arbeta utifrån sig själva som personer. Alla är olika som människor, men arbetar ändå efter samma rutiner. Det kan gälla till exempel att alltid ta högervarv i lokalen när en brukare ska förflytta sig mellan olika aktiviteter. Det är viktigt att upprepa saker så mycket att de känns igen. Att känna igen är a och o, säger Carina, det skapar trygghet. Fokus ligger på människan som aktiv, detta är ett aktivitetscenter och det ska vara roligt att komma hit. Det brukarna gör här ska vara annorlunda jämfört med vad de gör på sitt boende. De har tre inriktningar på aktiviteterna: Motorik Kommunikation Upplevelse Ambitionen i deras målplan är att upprätthålla, utveckla och stimulera, men på olika sätt beroende på vilken person det gäller. Rytmik, liggande dans, ljudverkstad eller rullstolsland är exempel på aktiviteter, en aktivitet är Röris som är ett program från ett Friskis och Svettis-pass som de själva har anpassat. Ståskalsgrupp är ett annat exempel, det är viktigt för många att stå kanske 30 minuter om dagen. Det blir tråkigt att bara stå och därför behövs något mer. De har rörelseprogram utformat av sjukgymnast för att träna exempelvis höger arm. Olika hjälpmedel följer med de olika aktiviteterna och de utförs i olika sinnesrum. Det är svårt att hitta aktiviteter. De letar överallt, gör om allt de får och väljer till exempel barnvisor som de gör om till vuxenstil. Arbetet innebär ett ständigt upprepande, men de får något tillbaka när brukaren gör framsteg, kanske genom att le, vrida på huvudet, eller vända sig. Tony har ett armband med bjällror runt armen under en musikaktivitet. När han hostade kunde han få bjällrorna i gungning. Personalen uppmärksammade att han hostade systematisk och på så sätt kunde spela. De har en rockgrupp. Någon aktivitetshandledare undrade efter en tid om de aldrig skulle byta låtar. Men de boende tyckte om att det alltid var samma musik. En i arbetslaget sa att hon inte tyckte att det var tråkigt. Hon såg nya saker i musiken varje gång. De kom in i ett nytt skede när de hade lärt sig låtarna. Kanske kan de byta senare, men då bara en enda sak. 19

20 Snoezelen, är en metod som går ut på att skala av alla intryck och bara sända en enda impuls som kan bestå av ljud, ljus och känsel. Miljön ska vara avskalad och kravlös. Den avskalade miljön var ett verktyg som gjorde det möjligt att nå fram, eftersom den gjorde att personerna kunde ta in. I vad de kallar för det vita rummet kan de sända en enda signal som ljud, ljus eller känsel, till exempel genom en bashögtalare under en vattensäng som ger vibrationer. En person som brukar vara dåsig, som inte klarar av alltför många intryck, kan i denna miljö få hjälp att sortera dem. Beroende på att de har kontroll över vilka stimuli som ges, kan personen vara vaken i uppåt 40 minuter i denna miljö. Vi sovrar, säger Carina, för de kan inte göra det själva. Vi har lärt oss att göra program för våra utvecklingsstörda. Det gör att de kan visa vad som kommer före och efter. Kunskapen kan flyttas ut ur rummet. Vita rummet innebär ljus, signaler, ljud och rytm. Förut var rummet verktyget, nu tar personen med sig signalerna också utanför rummet. TEACCH används tillsammans med vissa duktiga brukare. Om aktivitetshandledaren bara säger vi ska bada så reagerar en av brukarna med frustration. Hon vill lära sig ett system. Vad? Var? Hur? Hur längre? TEACCH är till bra hjälp. Före en aktivitet gör de i ordning rummet och lägger miljön till rätta. Om det till exempel ska vara ljudverkstad bärs gröna mattan in. Vissa får bilder, andra får konkreta saker. En sked betyder till exempel mat, medan en rulle står för att gå på toaletten. Aktivitetshandledaren behöver tänka på många olika detaljer och sortera åt brukarna, det som de inte kan sortera själva. Det ska vara samma ordning från början till slut, varje dag, så att brukaren får känslan av att veta vad som händer. Ett pussel som står framme i onödan kan ibland vara tillräckligt för att sabotera detta. Aktiviteterna består av inhämtningsfas, aktivitetsfas och av en fas som innebär att trappa ned. Ibland upprepas detta flera gånger. Det ska inte vara stimuli hela tiden, ibland får man vara i fred. Därför finns det pauser i programmet, men det ska vara individuellt med olika pauser för var och en. Sedan lämnas rummet och aktiviteten. När vi gör så, märker vi att vi får signaler. En person kan till exempel sträcka fram en hand och på så sätt visa att hon eller han är med, berättar Carina. Om brukaren vet vad som komma ska, då kan han/hon också välja bort, till exempel genom att gömma undan handen eller foten. Som aktivitetshandledare är det viktigt att uppfatta signaler av det slaget. De ska läsa in, ha förmåga att se och läsa i ögonen. På så sätt skapas en lugn miljö. Därför kan de inte ha stor personalomsättning. Varje brukare har ett schema för veckan och rör sig mellan olika aktiviteter och i olika grupper beroende på hur många personen är beredd att möta. Samma schema återkommer varje vecka. Allt eftersom det känns tryggt för en person, och han eller hon lär sig att känna igen, fylls schemat på. Ribban för hur mycket brukaren kan ta emot höjs. De vill att det är aktiviteten brukaren ska känna igen, inte personalen. De bygger upp personens trygghet så att denne kan vara med vem som helst. Det är en lång process, där personen i början kan relatera till ungefär tre personer. Ibland vill anhöriga att brukaren ska ha många aktiviteter, men det är inte alltid så framgångsrikt. De har 20