Mellan kulturpolitik och regionutveckling

Transkript

1 Mellan kulturpolitik och regionutveckling en studie av kulturdialogen mellan Regionförbundet Östsam och tretton östgötska kommuner 2013 Mats Brusman Centrum för kommunstrategiska studier Linköpings universitet April 2014

2 INNEHÅLL Inledning... 3 Rapportens upplägg... 5 Kultursamverkan i regionalt perspektiv... 6 Kultur Kultur som kommunikation... 7 Regionaliseringen av kulturen... 9 Kultur och samhällsplanering Motsättningar Kulturförståelser i samhällsplaneringen Den mångtydiga kulturen Vad gör kultur? Östsams kulturdialog Kultur/samhällsbyggnad Kulturdialog och regional utveckling Kultur och plats Vad är kultur och vad gör kultur? Kulturdialogens fortsättning Vägar framåt: Kulturen, platsen och planeringen Kulturens rumsliga dimension Kulturella utvecklingsstrategier Cultural planning Kulturell infrastruktur kulturellt distrikt En förändrad kultursyn Referenser Övrigt källmaterial

3 INLEDNING År 2009 tog riksdagen beslut om förändringar i den nationella kulturpolitiken, vilket innebar att en ny modell för fördelning av statliga medel till kultur infördes. I och med den så kallade kultursamverkansmodellen får regionerna en bärande roll som fördelare av statliga kulturanslag, vilket lett till att regionala kulturplaner nu utarbetas runt om i landet. Samtidigt har kultur under senare år allt mer kommit att betonats som viktigt för regional och lokal utveckling, vilket inneburit att flera regioner valt att utarbeta kulturplaner som tar ett vidare grepp på kulturen än vad samverkansmodellen föreskriver. Östergötland anslöts till kultursamverkansmodellen Regionförbundet Östsam har på delegation från landstingsfullmäktige fått ansvaret att agera förhandlingspart för de statliga kulturmedlen. I samband med anslutningen utarbetades ett första utkast till regional kulturplan i dialog med regionens tretton kommuner. En ny reviderad kulturplan ska ligga klar under I samband med kulturplansremissen konstaterade Östsam att kraven på dialog med kommunerna ökat i och med kultursamverkansmodellen och att det finns behov av att utveckla dialogformerna. Kärnfrågan kan sägas vara hur gränsytan mellan regionala och lokala kulturangelägenheter egentligen ser ut. På vilka sätt är kultur en regional angelägenhet och hur skiljer det sig från kommunala kulturintressen? Tidigare erfarenheter pekade på svårigheter att få kommunerna att engagera sig i regionalt initierade kulturfrågor. 1 Det fanns ett behov av att fördjupa dialogen kring specifika kulturfrågor, kring hur formerna för samverkan mellan region och kommun bör se ut och hur regionala respektive lokala resurser och förväntningar kan samordnas. 2 1 Bäckström (2010) konstaterar till exempel att det är svårt att få kommunernas engagemang för den kreativa sektorn. 2 I den första utvärdering som Myndigheten för Kulturanalys gjorde av kultursamverkansmodellen (Rapport 2012:1) konstateras en del problem i de dialogprocesser som dragits igång Det gäller framför allt att förutsättningarna att delta i dialogerna varit bristfälliga för de professionella fria kulturskaparna och för det civila samhället, att dialogprocesserna 3

4 En annan fråga är vilka som involveras i dialogprocesserna. Den regionala kulturplanen står på två ben: dels de nationella kulturpolitiska målen, dels den regionala tillväxtpolitiken. Den senare formuleras framför allt i det regionala utvecklingsprogrammet 3 som skisserar riktlinjer för regionens utveckling fram till Som en del i de övergripande utvecklingsstrategierna krävs att kulturdialogen breddas och kopplas samman med andra samhällssektorer regionalt och kommunalt. I synnerhet har ett behov identifierats av att närma kultursektorn och samhällsplaneringssektorn till varandra. Det handlar bland annat om kulturarvsfrågor och kulturturism, men också om frågor om tillgänglighet och kommunikationer. Vilka delar av de kommunala organisationerna som engageras i arbete med kulturfrågor speglar också synen på kulturens samhällsroller på en lokal nivå, till exempel i termer av tillväxt- och attraktionsskapande respektive integrations- och demokratifrämjande. Inför revisionen av kulturplanen 2014 har Regionförbundet Östsam aktivt arbetat med dialogprocesser för att utveckla och förankra de regionala kulturstrategierna. Dialogen med länets kommuner har bestått av flera delar. Bland annat har regelbundna möten hållits med representanter för den kommunala kulturpolitiken, referensgruppen K2. I denna grupp har tongivande lokala kulturpolitiker från samtliga kommuner ingått, ofta ordföranden i kulturnämnd eller motsvarande. Härutöver har särskilda kunskapsseminarier arrangerats kring såväl övergripande kulturstrategier som specifika aspekter. En tredje del har varit ett separat dialogprojekt där regionförbundet besökt respektive kommun för förutsättningslösa samtal med representanter för kommunledning, kultursektor samt kommunal samhällsplanering. I samband med arbetet med kulturplanen och dess dialogprocesser har Regionförbundet Östsam också avsatt medel för den studie som ligger till grund för denna rapport. Uppdraget har varit att under 2013 följa Östsams dialog med regionens tretton kommuner och analysera och utvärdera dialogens innehåll. Fokus har legat på interaktionen mellan regionförbundet och regionens primärkommuner, medan andra delar av dialogprocesserna, till exempel med professionella kulturarbetare, ligger utanför studiens ramar. inbegriper ett representativitetsproblem och skapar oklarhet kring var beslut fattas och på vilka grunder. 3 Regionförbundet Östsam (2012) 4

5 RAPPORTENS UPPLÄGG Rapporten består av fem delar. Efter denna inledning följer en del som behandlar bakgrunden till kultursamverkan och hur den kan förstås i ett regionalt perspektiv. Därefter följer en diskussion om kulturbegreppet och synen på det i relation till den regionala kulturdialogen. I påföljande del redogörs för observationer från den östgötska kulturdialogen 2013 och i den avslutande delen skisseras tankar om hur dialogen kan utvecklas. 5

6 KULTURSAMVERKAN I REGIONALT PERSPEKTIV Kultur är ett av de mest svårfångade begrepp vi rör oss med i politik och i vardagliga samtal. 4 På ytan tycks vi förstå vad vi menar när vi talar om kultur men ställda inför uppgiften att precisera vad kultur är hamnar vi i diskussioner på flera nivåer. En diskussion handlar om hur kulturbegreppet kan definieras att hitta sätt att förstå vad kultur är. En annan diskussion berör kulturens värden på vilka sätt kultur tillför något till samhället och till människors liv. Jag kommer i detta avsnitt att fokusera på det senare för att i följande avsnitt beröra hur kulturbegreppet i sig kan diskuteras och hur det kan förstås i relation till alla de roller och värden som kulturen tilldelas. KULTUR 3.0 Inledningsvis behöver vi orientera oss i det sammanhang som samverkansmodellen sjösatts i och hur det påverkar behovet av en regional kulturdialog. Som samhällskraft har kulturen betraktats med olika glasögon. Kulturekonomen PL Sacco sätter fingret på såväl förändring över tid som olika parallella kulturuppfattningar i sin förenklade modell över kulturens samhälleliga funktioner. 5 Sacco delar in kulturen i tre faser vars ursprung kan sorteras in kronologiskt men som också samexisterar i nutid. Den första och äldsta fasen är kulturen som kostsam men nödvändig för den mänskliga karaktären och bildningen. Med andra ord är denna kulturförståelse av Sacco kallad Kultur 1.0 beroende av finansiärer, i tidigare epoker främst mecenater som värnade kulturens och konstens existensmöjligheter, i senare tid även stater och olika samhällsinstanser. Kulturen ses i detta perspektiv som något som behövs i samhället men som inte genererar någon ekonomi i sig. En förändring inträder enligt Sacco i och med det moderna samhällets förändrade teknologiska strukturer. I massmediesamhället förvandlas kultur till säljbara varor på en marknad. Denna kulturfas, Kultur 2.0, innebär en explosionsartad ökning av kulturkonsumenter och kulturens produktiva egenskaper hamnar i fokus. 4 Fornäs (2012) 5 Sacco (2011) 6

7 Kultur 2.0 i denna bemärkelse kan sägas få en topp under sent 1900-tal då ny teknologi medger en stor konsumtion av elektroniska medier. Emellertid innebär medieteknologin också en övergång till den kulturfas som Sacco kallar 3.0: kulturen som ett kommunikativt redskap i en komplex värld. Det som kännetecknar Kultur 3.0, och som vi enligt Sacco bara står på tröskeln till, är en kraftig ökning av kulturproducenter samtidigt som gränserna mellan kulturproduktion och kulturkonsumtion blir mer diffusa. Även de etablerade kategorier vi traditionellt delar in kultur i börjar blandas samman. De tydligaste exemplen finns i de sociala medierna på Internet där olika visuella och auditiva uttryck mixas till nya kulturuttryck. En webbsida behöver inte bara vara en plattform för att förmedla konst och kulturupplevelser utan kan i sig, genom sin form och sitt innehåll, utgöra ett konstnärligt uttryck. Ett annat exempel är hur musikkonsumtion och egen musikproduktion går hand i hand och blandas. Växlingar mellan konsumtion och produktion på ett sätt som inte varit möjligt tidigare leder till att nya frågor uppstår. Den aktuella debatten om upphovsrätt kan till exempel kopplas till denna utveckling. Då ramarna för vår kulturförståelse börjar lösas upp manar det till nya grepp och tankebanor inom kulturpolitiken. Som en nulägesbeskrivning betraktad är Saccos tre kulturfaser användbara. De tre synsätten har uppstått under olika historiska perioder med olika förutsättningar. Samtidigt förekommer alla tre synsätten alltjämt i olika sammanhang. Noteringen kring den förändrade relationen mellan kulturproduktion och kulturkonsumtion är särskilt värdefull för att förstå dagens utveckling mot bakgrund av att kultur under senare år i allt högre utsträckning kommit att betraktas som en näringsnisch. Likaså belyser upplösningen av etablerade kulturkategorier att det behövs nya sätt att betrakta och tala om kulturens samhällsrelevans. Saccos poäng kan sammanfattas med att när kulturen förändras måste även kulturpolitiken förändras. KULTUR SOM KOMMUNIKATION Hur har då kulturpolitiken förändrats i relation till den utveckling Sacco beskriver? Under slutet av 1900-talet, den period som Sacco beskriver som en höjdpunkt för Kultur 2.0 i ingången till det han kallar 3.0, delar Dorte Skot-Hansen in kulturpolitiken i tre faser, där humanistiska, sociologiska respektive instrumentella motiv dominerar. Hon menar att under 1960-talet drevs kulturpolitiken av en humanistisk rationalitet som syftade till att upplysa och fostra, men under 1970-talet kom politiken istället att 7

8 glida över till en sociologisk rationalitet där social förändring stod i fokus. Slutligen fick kulturpolitiken under och 1990-talen ett fokus på ekonomisk utveckling, vilket Skot-Hansen benämner instrumentell rationalitet. 6 Även om Skot-Hansens poäng är tydlig kan kritik riktas mot begreppet instrumentell. På vilket sätt skulle ekonomiska tillväxtincitament i högre grad inbegripa en instrumentell kultursyn än de ideologiska och sociologiska argumenten för kultur? Är inte kultur använd för individers fostran och social utveckling också en form av instrumentalitet och går det egentligen att tala om ett kulturens egenvärde utan att tillskriva kultur ett slags essens utanför människan? Däremot finns det fog för att hävda att de instrumentella värden kultur i många sammanhang tillskrivs handlar om ekonomiska mål. Detta uppmärksammades redan 1996 av Svenska kommunförbundet som då gav ut boken Kultur som resurs Om den lokala kulturpolitikens möjligheter. Boken kan ses som ett försök att nyansera kulturens samhällsbidrag i de nyliberala strömningar som då ensidigt betonade dess instrumentella ekonomiska värden. I boken redovisades hur ett nätverk av kommuner arbetat lokalt med kultur som resurs och det konstaterades redan då att kultur kan och behöver definieras som både sektor och perspektiv. Enligt bokens författare kan kulturen dels diskuteras och planeras som näringsnisch, dels som attraktion, vilket omfattar estetiska värden som upplevelsevärden. Slutligen har kulturen också en avgörande roll för människors identitetsskapande och delaktighet som samhällsmedlemmar. Kultur kan här omfatta ett brett spektrum av traditioner, språkliga och symboliska aspekter, grupptillhörighet och vardagligt handlande. Som verktyg i det demokratiska samhällets utveckling bör kultur framför allt förstås som pågående kommunikationsprocesser där kreativitet och demokratisk fostran kan mötas. I detta perspektiv blir kultur en resurs i flera olika bemärkelser: för bildning och kunskap, för kreativitet som utvecklingskraft och för delaktighet och mobilisering för samhällspåverkan. 7 Kulturens samhällsvärde har ofta diskuterats utifrån dess förmåga att bidra till att skapa ett hållbart samhälle genom ekonomisk tillväxt. 8 Grundat i en traditionell sektorsindelning av samhället i stort, och inte minst i kommunal verksamhet, har 6 Skot-Hansen (1999) 7 Svensson & Lundberg (1996) s Hermelin (2008) 8

9 kultursektorn därför blivit något som allt oftare mätts utifrån näringslivslogiker, det vill säga att kultursektorn ses som en specifik näringssektor. Detta har dels inneburit fokus på så kallade kreativa näringar, dels att mycket av den omätbara kulturen faller utanför ramarna. Det finns många exempel på kulturföreteelser vars värden inte så lätt låter sig mätas i ekonomiska termer. 9 Denna kultursyn har under de senaste åren kommit att mixas med en vidare syn på kultur som ett perspektiv på samhällsutvecklingen. Detta hänger samman med uppmärksammandet av den informella ekonomin och civilsamhällets betydelse, vilket också innebär en ökad insikt i de begränsningar som synen på kultur som näring medför. 10 Istället har kultur som perspektiv börjat få större genomslag, det vill säga en tanke om att kultur är en bas för samhällsutvecklingen som inte kan eller bör reduceras till en ekonomisk sektor. Detta kan jämföras med den betoning av kultur som kommunikationsprocess som nämndes i kommunförbundets bok REGIONALISERINGEN AV KULTUREN Som framgår ovan har kulturens ekonomiska betydelser varit i brännpunkten under flera decennier. Kultur har fått en central roll i strävan efter framgångsrika regioner, attraktiva kommuner och hållbart samhälle genom ekonomisk tillväxt. 11 Begreppet kultur associeras med ord som attraktivitet och autenticitet, och ses i relation till plats och platsskapande som en kraft som ska särskilja och lyfta fram en kommuns eller regions specifika kvaliteter. I det perspektivet kan kulturbegreppet dels representera kulturella och kreativa näringar, dels den bärande komponenten i vad som kallats upplevelsesamhället. 12 Samtidigt tillskrivs kulturen betydelser för sociala strukturer, integration och demokratisk utveckling. Här blir kultur en resurs för att skapa social och etnisk integration och begreppet mångkultur har en central roll i retoriken. Kultursamverkansmodellen och de tankar som ligger till grund för denna belyser kulturens alltmer komplexa samhällsroll. I regeringens proposition Tid för kultur 2009 betonas kulturens samspel med näringsliv, civilsamhälle och inte minst regionalt 9 Iordanoglou (2008) s Harding (2012) 11 Lindeborg & Lindkvist (2010); Svensson & Lundberg (1996); Iordanoglou (2008) 12 Florida (2006) 9

10 utvecklingsarbete. 13 Flera regioner har också valt att utarbeta kulturplaner som omfattar mer än vad modellen för fördelning av statliga kulturmedel kräver. 14 I den statliga förordningen om bidrag till regionalkulturverksamhet slås sju verksamhetsområden fast som regionala angelägenheter: professionell teater, dansoch musik, museer, bibliotek, arkiv, film, konst- och kulturfrämjande verksamhet samt främjande av hemslöjd. 15 En tyngdpunkt ligger med andra ord på regionala kulturinstitutioner och konsulentverksamhet och tanken är att statlig delfinansiering på dessa områden ska gagna de nationella kulturmålen. De förhoppningar som ställs till kulturen för regional utveckling innebär dock att de regionala kulturplanerna omfattar ytterligare områden. Så har till exempel den östgötska kulturplanen utöver de sju områdena även kompletterande skrivningar som rör folkbildning, integration, platsutveckling och kultur som turistisk resurs. I förordet till den version av Östergötlands regionala kulturplan som fastställdes i november 2011 uttrycks ambitionen att lyfta kulturen i ett vidare perspektiv på följande sätt: Det har bland annat lyfts fram exempel på lokal kultur, som är eller borde vara, en tydligare del av ett bredare regionalt perspektiv. Hur lokala kulturinitiativ kan fångas upp och bli en del av det regionala kulturutvecklingsperspektivet är en fråga som kommer att få utrymme i det fortsatta arbetet. Att det kan ske är viktigt för mångfalden, bredden, delaktigheten och tillgängligheten till kulturen i stort. Engagemang finns för många av kulturområdets frågor, särskilt för satsningar som är riktade till barn och unga, kreativa och kulturella näringar, folkhälsoperspektivet, det mångkulturella samhället och frågor som på olika sätt handlar om delaktighet och det aktiva medborgarskapet. 16 Kulturens betydelse för samhällsutvecklingen formuleras på olika sätt i de styr- och policydokument som ligger till grund för det regionala kulturarbetet. Framför allt har 13 Regeringen (2009) s.107ff 14 Harding & Nathansson (2012) s Svensk författningssamling 2010: Regionförbundet Östsam (2011) 10

11 den regionala kulturplanen två utgångspunkter, dels de nationella kulturpolitiska målen, dels den regionala tillväxtpolitiken. I de nationella kulturpolitiska målen slås fast att Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund och att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kulturpolitiken ska enligt de kulturpolitiska målen främja alla människors möjligheter till kulturupplevelser, bildning och att utveckla sina skapande förmågor, se till konstnärlig förnyelse och kvalitet, främja ett levande kulturarv och interkulturell samverkan, samt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur. 17 Detta är givetvis en mycket bred programförklaring där många olika aspekter kan tolkas in. Framför allt betonas kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet. Att barn och unga formuleras som ett separat mål kan ses som ett uttryck för föreställningar om kulturens fostrande egenskaper. De nationella kulturpolitiska målen är emellertid inte den enda utgångspunkten för det regionala arbetet med kultursamverkansmodellen. I den statliga utredningen Spela samman, där riktlinjerna för kultursamverkansmodellen dras upp, omnämns vikten av att kulturens roll och potential uppmärksammas i de regionala kulturstrategierna, det vill säga att kulturen får en bred roll i den regionala utvecklingen. Med utgångspunkt i tidigare rapporter tar utredningen avstamp i behovet att tydligare koppla samman kulturpolitiken med konkreta regionala utvecklingsinsatser eftersom de regionala utvecklingsstrategierna och programmen i stort uppmärksammar kulturens roll och potential, men ofta saknar koppling till konkreta handlingsprogram. 18 I bakgrunden finns föreställningar om att en kulturell grund är väsentlig för regionbildningen, inte minst för den regionala nivåns legitimitet genom förankring i ett folkstyre via Landstingen. 19 I det östgötska regionala utvecklingsprogrammet omnämns kultur på flera ställen. Bland annat påtalas kulturens betydelse för personlig utveckling såväl genom kulturkonsumtion som genom egen kulturell produktion och att detta innebär att kultur måste ges en vidare innebörd som går längre än till det utbud av musik, teater och utställningsverksamhet, som traditionellt har ett omfattande offentligt 17 Regeringen (2009) s SOU 2010:11 s Nilsson (2003) 11

12 stöd. 20 Kultur nämns också som en faktor som stärker ortens betydelse genom att skapa en känsla för platsen, vilket har betydelse när människor väljer den plats där man ska leva och bo. 21 Som utredningen Spela samman påpekar är dock kopplingen till de konkreta handlingsstrategierna alltjämt outvecklad. I den regionala kulturplanen ska de nationella kulturpolitiska målen och det regionala utvecklingsperspektivet smälta samman på ett sätt som klargör kulturens potential och roller. Frågan är om det regionala kulturarbetets dialogprocesser riskerar att gå vilse mellan statliga kulturmål och regionala utvecklingsmål. Då kultur tillskrivs betydelser för såväl ekonomisk utveckling som för socialt hållbara strukturer riskerar den att bli ett retoriskt multiverktyg, en schweizisk fickkniv där det går att fälla ut det redskap som för tillfället behövs. Beroende på vilket redskap som för ögonblicket plockas fram kan kultur användas såväl som en kraft för att stärka och svetsa samman det befintliga lokalsamhället som att försöka skapa nya förutsättningar genom att dra till sig nya människor och verksamheter. Kultur kan i den bemärkelsen uppfattas som ett tveeggat svärd; att samla och stärka befintliga strukturer är inte nödvändigtvis det samma som att bygga nya. KULTUR OCH SAMHÄLLSPLANERING Perspektiven på kultur som å ena sidan attraktivitetsskapande och tillväxtfrämjande, å andra sidan demokratifrämjande och integrerande, har det gemensamt att de problematiserar kulturens geografiska aspekter och kopplar kulturen tydligare till samhällsplaneringen. I relation till idéer om betydelsen av starka regioner och till kommunernas ibland motsägelsefulla växlingar mellan samverkan och konkurrens, hamnar lokaliseringsfrågor och platsutveckling i fokus. 22 Ett attraktivt stadsliv för handel, företagande och boende ses som avgörande för kommuners och regioners utveckling och konkurrenskraft, och bryggorna mellan kultur och fysisk planering blir allt tydligare i kommunal verksamhet. Ett exempel är hur såväl materiellt som immateriellt kulturarv blir element som infogas i såväl platsgestaltning som identitetsskapande berättelser. Andra exempel är lokalisering av kulturinstitutioner 20 Regionförbundet Östsam (2012) s Ibid. s Brorström (2010) 12

13 och att skapa möjligheter för entreprenörsdriven upplevelse- och kulturproduktion, till exempel genom återkommande kulturevenemang. 23 Kultur har under senare år fått en tydligare roll i samhällsplaneringen. Nya metoder har utarbetats för att bättre tillvarata platsspecifika kulturella resurser. 24 Till exempel har konceptet Cultural planning och arbetsmetoden Cultural mapping introducerats i såväl regionalt som kommunalt planeringsarbete. 25 Syftet är ett skifte mot ett perspektiv mer förankrat i det platsspecifika, där de kulturella förutsättningarna ska göras till en utgångspunkt i lokalt och regionalt planeringsarbete. En vid definition av planering är att det syftar till tillgängliggörande och optimal användning av nuvarande och framtida resurser. Följdfrågorna blir då vad som räknas som resurser och vad de är resurser för. Det mest uppenbart allmängiltiga svaret är förstås att det handlar om resurser för att tillfredsställa människors behov och möjliggöra ett gott liv idag och i framtiden. Den idag grundmurade tanken om att verka för en hållbar samhällsutveckling tar fasta just på detta, så som det formulerades av Brundtlandkommissionen på 1980-talet: En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. En hållbar samhällsutveckling kräver hushållning och utveckling av ett flertal identifierade resurser: de ändliga och sårbara naturresurserna måste hanteras och nyttjas på rätt för att inte äventyra den ekologiska balansen och skapa förödande miljömässiga effekter, de ekonomiska resurserna måste utvecklas i linje med ett långsiktigt tänkande kring samhällets resurser och fortbestånd, och slutligen måste de mänskliga resurserna tas till vara i termer av sociala strukturer och demokratiska värden. Lika rättigheter, tolerans och ömsesidighet blir centrala värden i ett socialt hållbart samhälle. På detta sätt har hållbarhetsbegreppet kommit att delas in i tre delar: ekologiskt, ekonomiskt och socialt, vilka i olika sammanhang betonas olika och ibland till synes också kommer i konflikt med varandra. Av den anledningen görs ansatser att hitta ett perspektiv på hållbar utveckling som höjer blicken ovanför dessa tre sfärer. Ett förslag till ett sådant perspektiv är att istället tala om kulturellt 23 Ibid. 24 Bianchini (1999) 25 Brusman (2012), Lundberg & Hjorth (2011) 13

14 hållbar utveckling. Det innebär att sätta den mänskliga kommunikationen i centrum samtidigt som det betonar att det inte finns några generella lösningsstrategier. 26 MOTSÄTTNINGAR Det finns dock ett antal motsättningar som hämmar kulturens tänkta effekter. En första motsättning är den mellan planering för det befintliga respektive det önskvärda. Kultur får dels rollen att skapa identitet och delaktighet och därigenom stärka lokalsamhället, dels ska kulturen bidra med attraktionskraft för att locka nya människor och verksamheter. Kommunernas utvecklingsambitioner innehåller inte sällan en ambivalens i att å ena sidan planera framtiden för och med de invånare, organisationer och näringsliv som finns i kommunen och å andra sidan planera för att locka de människor och verksamheter som tänks gynna en önskvärd utveckling. Denna motsättning kan till exempel ta sig uttryck i olika uppfattningar om hur mycket som ska satsas på breddkultur respektive kulturevenemang och kulturinstitutioner. 27 En annan motsättning som tangerar detta är hur föreställningar om generella framgångskoncept genereras och sprids globalt medan jakten på det unika istället lyfter fram lokala och specifika kulturresurser som viktiga. Motsättningen uppstår i att de lokala visionerna får näring från en global diskurs kring framgångsrika städer och regioner med inspel från flitigt citerade begrepp såsom Richard Floridas kreativa klass 28 och konsultföretaget Kairos Futures T-samhället 29. Detta innebär att generella och globala idéer om vad som genererar tillväxt och framsteg alltjämt är styrande för hur lokala och regionala utvecklingsplaner formas. 30 De idéer och strategier som ligger till grund för regional och lokal utvecklingsplanering har ofta saknat tydliga kopplingar till specifika och lokala förutsättningar, vilket bland annat 26 UCLG Committee on Culture (2008) 27 Bianchini (1999) 28 Florida (2006) 29 Kairos Future (2012) 30 Mukhtar-Landgren (2012) s

15 inneburit likriktning av byggd miljö 31 och att kulturella arv får svårt att bli en naturlig resurs i utvecklingsprojekten. 32 En tredje form av motsättning som blir alltmer aktuell ju fler beröringspunkterna blir mellan kultursektorn och samhällsplaneringen är att samhällsplaneringssektorns rationella, teknokratiska doktrin är svår att förena med ambitioner att anlägga ett kulturellt planeringsperspektiv. 33 KULTURFÖRSTÅELSER I SAMHÄLLSPLANERINGEN I relation till samhällsplanering och platsutveckling kan kultur förstås på en mängd olika sätt. Förslagsvis kan kulturförståelsen delas in i fem olika betoningar eller nivåer, vilka på olika sätt skymtar fram i policydokument och lokal debatt, mer eller mindre renodlade. Ett första perspektiv är att avgränsa relationen mellan samhällsplanering och kultur till det som handlar om institutionaliserad kultur; bibliotek, museer, konserthus/orkesterverksamhet, film med mera. Hit hör också stora delar av det materiella kulturarvet i form av arkitektur, historiska minnesplatser med mera. Ett andra perspektiv är att även inkludera det som brukar kallas amatörkultur eller breddkultur, det vill säga lokal kulturproduktion på icke-professionell bas, lokal bildkonst, amatörteatergrupper, dansverksamhet, musikutövning varav en stor del äger rum i studieförbunds- och folkbildningssammanhang. Det tredje perspektivet på kultur kopplat till plats är att till kulturen även räkna lokalt hantverk och kunskaper inom tillverknings- och servicesektorn, till exempel lokal mat, arkitektur och verksamheter riktade mot kulturmiljövård (kulturarv) och besöksnäringar. Det fjärde perspektivet innebär att platsens kultur även omfattar vad som kan benämnas ett mjukt kulturarv : dialekter, traditioner, berättelser, talesätt, uttryck etcetera som uttrycker en geografiskt kulturell särprägel. En femte, mer eller mindre hypotetisk, nivå skulle kunna vara att betrakta sådant som lokal politik, lokala organisationsstrukturer, språk, tankesätt och mentaliteter som kultur i den bemärkelsen att de utgör uttryck för lokal kultur i antropologisk mening. Denna indelning i fem olika nivåer eller perspektiv bidrar, utöver att skapa en tankekarta över kulturens roller i samhällsbyggandet, till att belysa relationer mellan 31 Zukin (2011) 32 Olsson (2008) 33 Iordanoglou (2008) 15

16 olika lokala och regionala aktörer. I de olika perspektiven återfinns professionella kulturarbetare, kulturarvsaktörer, studieförbund och amatörkulturgrupper men också kommunal förvaltning, fastighetsaktörer och lokal näringsverksamhet. Här problematiseras också civilsamhällets roll i sammanhanget. Civilsamhället är ett samlande begrepp för det som inte omfattas av den offentliga sfären (stat och kommun), marknad/näringsliv eller privatsfären. Föreningsliv och ideella krafter finns här som viktiga delar i det lokala kulturlivet. 34 Samtidigt är civilsamhället något relativt ogripbart och föränderligt och frågan är på vilka sätt civilsamhället i praktiken ingår som en samverkanspart i kommunernas kulturarbete. Saccos perspektiv 3.0 kan kasta ljus även över denna utveckling. Den ökande interaktivitet som de nya medierna tillåter och triggar märks också i den fysiska världen. Olika sätt att interagera med den byggda miljön är en annan form av kulturellt handlande i linje med Kultur 3.0. Idéer om att platser formas genom medskapande och blandning av många olika kulturella uttryck får näring genom sociala medier och avsätter spår på lokala fysiska platser. 35 Exempel på detta är stickgraffiti, flash mobs, guerilla gardening och parkour. Människors vilja att inte bara konsumera byggda miljöer utan att också agera som kulturella producenter av till exempel gemensamma stadsrum är något som dagens stadsplanering har att hantera samtidigt som den traditionella basen för civilsamhället föreningsliv och folkrörelser får lämna utrymme för nya typer av nätverk och samverkan. 36 Sammanfattningsvis står det regionala kulturarbetet med ett ben i den statliga kulturpolitikens målsättningar och ett ben i de regionala utvecklingsmålen, vilket illustrerar kulturpolitikens förutsättningar som såväl möjligheter som svårigheter. Kulturarbetet tilldelas en viktig roll för regionens utveckling samtidigt som de regionala kulturmålen blir diffusare. Vad ska kulturens roll egentligen vara? I följande avsnitt kommer kulturens roll att diskuteras mot bakgrund av den studerade dialogprocessen och med fokus på två grundläggande frågeställningar: Vad är kultur och vad gör kultur? 34 Harding (2012) 35 Brusman (2012) 36 Harding (2012) 16

17 DEN MÅNGTYDIGA KULTUREN Grunden som den regionala kulturplaneringen vilar på är tanken att kultur är viktigt för samhällsutvecklingen utifrån ett brett spektrum av aspekter. För att detta påstående ska bli meningsfullt måste frågan om vad kultur egentligen är redas ut i någon bemärkelse. Det finns som bekant inte en definition av det ytterst komplexa kulturbegreppet, vilket innebär att det blir viktigt att vara medveten om att vi menar mycket olika saker när vi talar om kultur. I den bemärkelsen kan kultur jämföras med det lika svårfångade begreppet tid, om vilket filosofen Augustinus redan på 400-talet skrev att han visste vad det var så länge inte någon bad honom förklara det. 37 Det är lätt att göra samma reflektion kring ordet kultur. Åtskilliga är de texter som försökt gå till botten med vad kultur egentligen är och hur kultur bäst bör förstås i relation till samhällsutveckling och kulturpolitiska åtgärder. Även om det också återkommande slås fast att en generell definition av kultur varken är möjlig eller önskvärd, finns det alltjämt anledning att diskutera och reflektera över den mängd av kulturförståelser som präglar och också försvårar samtalet om vad kultur förväntas vara och bidra med i samhällsutvecklingen. Det finns flera sätt att se på kulturbegrepp i dikotomier. En vanlig indelning i diskussioner kring dagens kulturpolitik och nutida förväntningar på kulturen som utvecklingskraft, är skillnaden i ett estetiskt, ibland kallat traditionellt, och ett antropologiskt, ibland kallat sociologiskt, kulturbegrepp. 38 Det estetiska kulturbegreppet befattar sig med kultur som konstarter, det vill säga konstnärliga uttryck på olika nivåer. Detta är ett traditionellt kulturbegrepp så till vida att det blivit institutionaliserat. Det är kring det estetiska kulturbegreppet den svenska kulturpolitiken rört sig och det är utifrån detta den så kallade kultursektorn konstituerats. Samtidigt är det ett samlingsbegrepp för konstarterna som etableras under 1900-talet och därmed en relativt ny definition av kultur Lundmark (1993) 38 Frenander (2005) s Fornäs (2012) s.23ff 17

18 Det antropologiska kulturbegreppet har sina rötter i strävan att kartlägga människans livsformer och har ofta varit knutet till föreställningar om specifika avgränsade kulturer, i äldre antropologisk praktik ofta beskrivningar av sådant som ansågs stå i motsats till civilisationen. 40 Senare har det antropologiska kulturbegreppet kommit att omfatta reflektionen över hur olika kulturella mönster samexisterar med varandra. I denna bemärkelse handlar det antropologiska begreppet om sådant som traditioner, språk, sätt att tala och interagera socialt. I sin vidaste bemärkelse har begreppet beskrivits som a whole way of life, vilket ibland tolkats som en så bred definition att snart nog alla former av mänskliga aktiviteter och artefakter kan tryckas in i det. En mer fruktbar insnävning av det antropologiska kulturbegreppet är att se kulturen som system av meningsskapande symboler, regler och värden. Kulturteoretikern Raymond Williams beskriver det som kultur som det signifikanta system genom vilket en social ordning kommuniceras, reproduceras, upplevs och utforskas. 41 Synen på kultur som ett system för meningsskapande praktiker betonar att kultur är något som görs. Till skillnad från att omfatta alla aspekter av människans vardag kan kultur ses som signifikanta system av såväl materiella som immateriella avtryck av den sociala interaktion som ordnar tillvaron och skapar mening. 42 Johan Fornäs skiljer ut detta kulturbegrepp som ett hermeneutiskt eller semiotiskt begrepp snarare än ett antropologiskt. Kultur kan ses som våra sätt att tolka, kommunicera och ifrågasätta hur vi organiserar oss socialt utifrån de normativa, institutionella och spatiala principer som bildar vårt samhälle. 43 Kultur tillhandahåller på så sätt ett tolkande perspektiv som ger oss möjlighet att skapa mening, finna riktningar och initiera förändringar. Konstarterna blir i det här perspektivet en del av detta tolkande och utforskande system. Det hermeneutiska kulturbegreppet innebär att det inte går att avgränsa kultur som en särskild sektor. Istället blir kultur ett perspektiv på samhället som sätter fokus på identitetsproblematik, maktaspekter och meningsskapande. 40 Ibid. s Williams (1981) s.13, min översättning. (...culture as the signifying system through which necessarily [...] a social order is communicated, reproduced, experienced and explored. ) 42 Geertz (1973), Williams (1981) 43 Fornäs (2012) s.29ff 18

19 Där innefattas aspekter av samhället och livet som har med mening, tolkning och kommunikation att göra, och som genomsyrar och grundlägger alla mänskliga livsformer, men där den estetiska sfären fokuserar och systematiskt utprövar och vidgar dess grundläggande mekanismer. 44 Retoriken kring kulturens samhällsbetydelse i dagens kulturpolitiska måldokument och i regionala kulturplaner 45 pekar mot ett hermeneutiskt kulturbegrepp i den mening Johan Fornäs beskriver det. På en retorisk nivå kan kulturen sägas ha gått från utbud och estetiska värden, kulturinstitutioner och kulturella näringar, till en betoning av hur kultur kommuniceras och socialiserar människan. Dock uppstår det ofta ett glapp mellan den retoriska nivån och en detaljnivå där det estetiska kulturbegreppet alltjämt dominerar. 46 Att ett perspektivbyte är av vikt har bland annat uppmärksammats genom de försök som gjorts att anlägga ett kulturellt perspektiv på det idag så allmänt förekommande begreppet hållbar utveckling. Istället för att dela in hållbarhetsbegreppet i ekologiska, ekonomiska och sociala aspekter innebär det kulturella perspektivskiftet, kulturellt hållbar utveckling, att människors meningsskapande och kommunikation hamnar i fokus. 47 Detta markerar en insikt om att synen på kultur haft en allt för snäv tolkningsram. Utifrån Skot-Hansens kategorisering (se s. 7) kan det hävdas att utifrån en sociologisk rationalitet (1970-talet) får kultur betydelse för socialt hållbar utveckling och utifrån en ekonomisk rationalitet ( talen) blir kulturens betydelse knuten till ekonomiskt hållbar utveckling, ofta stavat tillväxt. En kulturellt hållbar utveckling kräver givetvis en hållbar kulturpolitik i termer av en bred förståelse av vad kultur gör för samhällsutvecklingen. Att kulturpolitikens motiv, åtminstone på en teoretisk eller retorisk nivå, utgår från ett så brett spektrum som andlig fostran, gemenskap, identitet, demokratisk utveckling, ekonomisk utveckling och underhållning belyser att kultur i någon bemärkelse alltid har en instrumentell sida i syftet att tillfredsställa olika mänskliga behov. För att komma bort från en 44 Ibid. s Brusman (2012) 46 Johannisson (2006) 47 UCLG Committee on Culture (2008) 19

20 ofruktbar diskussion om kulturens egenvärden kontra instrumentella värden och en slagsida mot vad kultur är, kan det finnas anledning att istället fokusera på vad kultur gör, eller snarare vad kultur förväntas göra. VAD GÖR KULTUR? Som diskuterats i tidigare avsnitt rör vi oss med en mängd olika kulturbegrepp, och det finns inget som säger att vi vare sig kan eller bör försöka enas om vad kultur är. Hur de olika kulturbegreppen relaterar till varandra på olika sätt är däremot en värdefull insikt. Det estetiska kulturbegreppets dominans under 1900-talet har lett till att kultur i många sammanhang identifieras med konst. Konstbegreppet kan i sin tur vara smalare (kulturinstitutioner och finkultur ) eller bredare (breddkultur och en mångfald estetiska praktiker och uttryck). Den diskussion som hör samman med denna kulturdefinition och tankarna om hur den ska finansieras berör till en stor del vad som ska klassas som konst och vilken konst som staten bör stödja ekonomiskt. Denna fråga vad är konst? blir en del i samtalet om kulturens politik och finanser. Frågan är viktig ur vissa perspektiv: den är framför allt viktig för det konstnärliga arbetets status och autonomitet. Det finns alltså all anledning att inte förringa betydelsen av frågan vad konst är, men alltjämt utgör den bara en del av kulturpolitikens problem och perspektiv. Att med en fortsatt utgångspunkt i det estetiska kulturbegreppet istället tala om vad konst gör förskjuter perspektivet. Jag vill här ge ett par exempel på hur denna fråga kan yttra sig i kulturdebatten. Ett första exempel är konstens betydelse för människors hälsa. Att konsten har en viktig roll i rehabilitering och hälsofrämjande åtgärder är något som allt mer sällan ifrågasätts och som också har fått stöd i forskning. 48 Detta innebär en vidgad förståelse av kulturens estetiska värden. Konsten påverkar inte bara människans själsliga processer utan också de kroppsliga och såväl konstproduktion som konstkonsumtion kan ses som komponenter i hälsofrämjande arbete. Ett andra exempel på konstens roll och betydelse är hur estetiska värden konkret byggs in i den offentliga miljön. Den så kallade enprocentregeln initierades från statligt håll redan på 1930-talet och idag tillämpas den i ett antal svenska kommuner. Begreppet enprocentregeln syftar på att en procent av den totala budgeten vid nybyggnationer och renoveringar av offentliga miljöer ska avsättas för 48 Regeringen (2009) s.71 20