De vill tänja det offentliga rummets gränser

Transkript

1 De vill tänja det offentliga rummets gränser Under Mellanrum 8, den 16 september, berättade konstnärerna Tomas Ferm och Mandana Moghaddam om sina respektive projekt Spot City och Brunnen två olika uttryck med en gemensam nämnare: att försöka tänja det offentliga rummets gränser. Moderatorn Johan Öberg, forskningssekreterare vid konstnärliga fakultetskansliet, Göteborgs universitet, och engagerad i den tvärvetenskapliga/tvärkonstnärliga gruppen Ingrepp, inledde med att reflektera personligt kring kvällens tema Yttrandefrihet i offentliga rum utifrån Mandana Moghaddams projekt. Jag cyklade förbi Brunnen tidigare idag och stannade till. Det är något magiskt med den. Där stod några ungdomar och förklarade entusiastiskt att de pratade med människor som befann sig på andra sidan jordklotet, i Söul i Sydkorea. Enkelt och genialt det omdömet gavs på Mellanrum 8 om Mandana Moghaddams konstverk Brunnen i Brunnsparken. Foto: Johan Bergsten Mandana har arbetat länge och fortsätter att göra det för att hennes brunnar ska finnas på fler platser runt om i världen. I New Dehli är det på gång, och i Teheran i hennes förra hemland var det nästan klart när projektet stoppades av politiska skäl (Moghaddam utvecklar detta senare i texten).

2 Brunnen som idé är både attraktiv och opretentiös, men ändå är det och har varit så svårt för Mandana att få möjlighet att förverkliga den. Vad det beror på kan man verkligen fundera på ur perspektivet samhällsutveckling och utifrån begreppet yttrandefrihet i det offentliga rummet, sa Johan Öberg. Tomas Ferms projekt Spot City går ut på att ge konstnärer möjlighet att uttrycka sin konst i en vardagsmiljö där människor rör sig. Precis som Brunnen är Brunnsparken Spot Citys arena. Grundtanken är att genomföra något som är mer än en utställning i stadskärnan, ett omfattande projekt som fungerar som ett debattinlägg om staden och stadens framtid, sa han. Konstnärerna med i processen I sin presentation berättade Tomas Ferm att han har varit verksam som konstnär sedan 80 talet. På 90 talet engagerade han sig i det offentliga samtalet med projektet Albarto och startandet av tidskriften Presens. Idén att använda det offentliga rummet för konst har han utvecklat på senare tid. Det första Spot City ägde rum i september oktober Konstnärer är själva med i processen som leder fram till det konstnärliga uttrycket och mötet med åskådaren. Någon tematik finns inte från början, utan den är konstnärerna med och utformar fritt under processens gång. Irrationellt och mänskligt är viktiga begrepp för Spot City, fortsatte han. Men i min kommunikation med allmänheten är det tydlighet som gäller. Jag använder ett journalistiskt språk för att nå ut. Det handlar inte om anpassning. Tvärtom är det svårt, en utmaning, att vara tydlig. Att utvidga det offentliga rummets gränser var temat för konstnärerna Mandana Moghaddam och Tomas Ferm under Mellanrum 8. Moderator på seminariet var Johan Öberg, längst till vänster. 55 punkter fanns på programmet under fjolårets Spot City. En rad olika konstformer förekom, som film och video, experimentell musik, mix mellan ljud, litteratur och musik, konstinstallationer, performance och annan bildkonst Ett mål var att få med Brunnen i Spot City redan ifjol. Men det blev som bekant hinder i vägen. Massor av människor passerar Brunnsparken varje dag, och en del av inslagen blev succéartade, berättade Tomas Ferm och nämnde bland annat den danska musikgruppen Kirsten Ketsjer. Det var oerhört uppskattat av dem som lyssnade. På några intilliggande restauranger klagade man däremot på ljudnivån, trots att den låg långt under gränsvärdena.

3 Andra erfarenheter som han gjort under Spot City är restriktioner när det gäller arrangemang av förtäring, som förbudet att sälja kaffe. Som jag har förstått det beror förbudet på att sådan försäljning betraktas som otillåten konkurrens på en plats där det redan finns ett kommersiellt utbud av kaféer och liknande. Reaktionen från restaurangen och kaffeförbudet är exempel på att det finns ett godtycke när det gäller vad som får förekomma i det offentliga rummet, fortsatte Tomas Ferm. Efter att polisen fått in en ansökan gick den runt bland tio instanser: trafikkontoret, gatubolaget, hälsovårdsnämnden, kulturnämnden etc. Sedan dröjde det med besked eller besked uteblev. Det här med kaffet kan man kanske på ett sätt förstå. Det är en komplex fråga. Men jag tycker att man kan kräva ett konkret svar på varför det inte är OK att sälja kaffe i samband med ett projekt som Spot City. Något sådant svar fick jag inte, utan min slutsats om orsaken är bara en egen tolkning. Den tjänstemannen som jag pratade med sa dessutom något om att man kan sköta det snyggt. Då tycker jag att man närmar sig godtycke. Beskyddare Han berättade också om intressanta reaktioner och relationer som skapades under de veckor som Spot City varade ifjol. Bland annat fanns det A lagare som tog på sig rollen som projektets beskyddare och exempelvis gjorde insatser för att förhindra inbrott. Över huvud taget tycker jag att det mest intressanta med Spot City är förutsättningarna som skapas för möten och dialog mellan människor. För det finns en tomhet i det offentliga rummet. I sin presentation tog Tomas Ferm också upp det stora behovet av ett kulturhus i Göteborg. I sammanhanget berättade han att projektet det första året faktiskt hade arbetsnamnet Tillfälligt kulturhus. Johan Öberg kommenterade detta: Frågan om ett kulturhus är kopplad till den seglivade frågan om ett ungdomens hus. Och kommer man in på de frågorna är det omöjligt att inte beröra begreppet integration. Både ett kulturhus och ett ungdomens hus måste ha som mål att inkludera ungdomar och människor som idag är exkluderade, annars har verksamheten ingen bärighet. Båda arenorna skulle alltså, för att ha ett existensberättigande, med nödvändighet bli multikulturella, ha ett globalt perspektiv. Frågan är bara om Göteborg vill och vågar göra den typen av satsningar? Struktur saknas i staden Han konstaterar också att Göteborg vill profilera sig som evenemangs, kultur och turiststad. Men människor som kommer hit utifrån vill också erbjudas möten och händelser som inte är kommersiella. Hur arrangeras staden utifrån de behoven? Att sätta käppar i hjulet för ett projekt som Brunnen och förbjuda kaffeförsäljning för Spot City underlättar knappast försök som går i den riktningen, fortsatte han och utvecklade: Det saknas en struktur för att ta emot förnyande och kreativa initiativ i staden. Reaktionen blir ofta rädsla, misstänksamhet, fördröjning. Jag tycker att det är ett fattigdomsbevis. Spot City 2008 genomfördes i samarbete med Göteborgs konsthall, Musik i Väst, Levande musik, Tidskriftsverkstan, Regionbibliotek Västra Götaland, Park och naturförvaltningen i Göteborg,

4 Göteborgs stadsbibliotek och Stadsmuseet. Nästa Spot City kommer att arrangeras I sitt föredrag om Brunnen började Mandana Moghaddam med att berätta om både sin egen och verkets bakgrund. Jag är konstnär och har bott i Sverige i 20 år. När jag var 17 år greps min far och avrättades. Det var under revolutionen i Iran. Händelsen var givetvis obeskrivligt tragisk och omskakande för Mandana Moghaddam. Situationen förvärrades av att det inte fanns några möjligheter till kontakt med omvärlden, förklarar hon. Det var fruktansvärt att inte kunna kommunicera med någon utanför Iran om det som drabbade min far och min familj och om det som hände i vårt land. Idén om Brunnen bygger på sätt och vis på Mandana Moghaddams upplevelser under denna period, alltså på insikten om hur oerhört central kommunikation är för människor, oavsett bakgrund, politisk uppfattning, religiös/kulturell bakgrund etc. Provade idén på galleri Jag fick idén 1998 och prövade den först på ett galleri. Då gick det hela ut på att telefonera till någon på andra sidan jordklotet. Det skedde via en operatör som satt i en annan lokal på galleriet och som man alltså inte kunde se. Samtalet kopplades slumpmässigt till vem som helst i en by i Malaysia, någon som bor i en storstad eller till en arbetsplats. Efter några år utvecklade Mandana Moghaddam idén. Hon ville placera en installation på samma tema i det offentliga rummet. Det blev projektet Brunnen, en brunn i Göteborg och en i Teheran. Med hjälp av digital teknik skulle människor från de två städerna kunna tala med varandra. Hon stötte på motstånd både här hemma och i sitt forna hemland, berättade hon. Ekonomi, administrativa reglementen, politik och ren rasism/fördomar var några exempel på hinder. Som för all konst har det varit mycket svårt att få ekonomiskt stöd för det här projektet. Och i ett tidigt skede var det en tjänsteman i Göteborgs stad som frågade vem i Göteborg som skulle vilja prata med araber! Invigdes äntligen Efter flera års kamp mot byråkratin invigdes Brunnen äntligen i augusti i år i Göteborg och i Söul. I Teheran, däremot, stoppades projektet dock i sista stund. En orsak är att man befarar att iranier bosatta i Göteborg kan använda Brunnen för att demonstrera och sprida propaganda mot regimen i Iran. En annan att den skulle vara ett hån mot den heliga imamens brunn. Hon har dock inte gett upp hoppet om en brunn även i Teheran. Men vi avvaktar och väntar tills det inte är för farligt. Till dess gläds hon åt den positiva inställningen på andra platser. En brunn är på gång i New Dehli och det planeras en permanent i Zürich och en ny i Sydkorea. Hon har också försökt genomföra projektet på andra platser mellan Israel och Palestina, Gaza och Stockholm samt Bagdad och Stockholm/Göteborg.

5 Hon konstaterade att Brunnens betydelse kan vara olika beroende på var den finns. Viktigast för mig är det som gav mig inspirationen från början, att Brunnen kan bidra till att skapa solidaritet och hjälpa människor både att få kontakt och ge och få information om vad som händer. Inte minst för att medias bild inte är den sanna bilden. Vidrör den andre Johan Öberg uttryckte sin syn på Brunnens funktion så här: Det är ofta banala saker som sägs av dem som pratar i den. Men de sakerna betyder: Jag finns! Med rösten vidrör man den andre. Det kanske inte är politik, men Brunnen bidrar till att jag bryter föreställningen om den andre. Människor blir faktiskt glada att höra varandra. Effekten kan bli magisk när man så direkt slås av insikten att det finns en verklighet där också, just nu, på andra sidan jorden. Det blir jämlika möten, sa Mandana Moghaddam. Apropå effekt så blir det också en social sådan kring den person som pratar i Brunnen, fortsatte de. Människor som annars inte pratar med varandra blir engagerade och börjar umgås. Bland åhörarnas reaktioner fanns tankar om att använda Brunnen i arbetet med att ge stöd åt det iranska folket. Och varför inte, sa någon, gräva fler hål i marken och skapa möjlighet till kommunikation mellan exkluderade grupper, och kanske rentav ha brunnar i Göteborgs alla stadsdelar! Uppfattningen om Brunnen och Spot City som geniala försök att utvidga det offentliga rummet uttrycktes också. Avslutningsvis återkom Johan Öberg till att Göteborg måste bli bättre på att ta emot och förvalta kreativa, konstärliga idéer. Det behövs som ett led i att skapa möjligheter till överlevnad i det nya globala system som växer fram. I det arbetet skulle Göteborg kunna vara en förebild.