Beslut efter granskning av ett ärende som handlagts under jourtid

Transkript

1 BESLUT Sida 1 (8) Kammaråklagare Ellen Aule Ert datum Er beteckning Beslut efter granskning av ett ärende som handlagts under jourtid Sammanfattning En man som avlidit i samband med ett polisingripande hade tidigare samma dag gripits av polis för annat brott. Gripandet hävdes av jouråklagare. I detta ärende har jouråklagarens handläggning av ärendet granskats. Sammanfattningsvis har det vid granskningen inte framkommit något som gör att det finns anledning att ifrågasätta de åtgärder som vidtagits av åklagaren. Riksåklagarens beslut Det särskilda tillsynsärendet avslutas med de uttalanden som framgår nedan. Bakgrund Den 8 april 2014 gjorde en polispatrull i Uppsala län en utryckning med anledning av en anmälan. Vid ingripandet sköts mannen av polisen och avled. Mannen hade kvällen före gripits av polisen för annat brott. Gripandet hävdes av jouråklagare. Den 8 april 2014 inkom ett klagomål till Riksåklagarens kansli angående jouråklagarens handläggning av ärendet. Det ärende (AM ) i vilket mannen tidigare varit gripen har handlagts i Jourområde 2 Mitt av en åklagare vid Åklagarkammaren i Karlstad. Jouråklagarens agerande har varit föremål för prövning vid Riksenheten för polismål. Den 16 april 2014 beslutade överåklagaren Mats Åhlund att inte inleda förundersökning. Motiveringen var sammanfattningsvis att åklagaren inte åsidosatt någon uttrycklig regel när hon beslutade att frige den gripne, att det är en bedömningsfråga om en gripen ska friges eller anhållas samt att det inte finns anledning att anta att åklagarens beslut varit så felaktigt att det varit straffbart som tjänstefel. Den 23 april 2014 inleddes ett särskilt tillsynsärende vid tillsynsavdelningen rörande handläggningen av ärendet under jourtid. Polisens och åklagarens akter har varit tillgängliga. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box Stockholm Östermalmsgatan 87 C Stockholm Telefax registrator@aklagare.se Webbadress

2 Sida 2 (8) Den åklagare som handlagt ärendet, kammaråklagaren Katarina Lindberg, har lämnat upplysningar och kammarledningen genom chefsåklagaren Niclas Wargren har yttrat sig. Yttrande angående handläggningen m.m. Kammaråklagaren Katarina Lindberg har lämnat följande upplysningar. Utgångspunkter för redogörelsen Under ett jourpass den 7-8 april 2014 hävde jag gripandet av [MS] som var misstänkt för misshandel. Efter att jag gått av jourpasset fick jag reda på att [MS] blivit misstänkt för nya brott efter att han försatts på fri fot. Det rörde olaga hot mot helt andra personer än det var fråga om i ärendet som jag hade för bedömning. I samband med ingripandet i det nya ärendet hade polisen skjutit [MS] som därefter avlidit. Jag förstod direkt att händelsen skulle komma att bli föremål för utredning. Det framstod som sannolikt att också mitt beslut skulle bli granskat och jag skrev därför ner min minnesbild av föredragningen av ärendet innan den skulle kunna påverkas av vad media skrev om händelsen. Jag har inte tagit del av några handlingar i ärendet utan min redogörelse baseras på de anteckningar jag gjorde i Cåbra vid föredragningen av ärendet och de anteckningar jag gjorde på morgonen efter jourpasset. Bakgrund En polisman ringde för att anmäla gripandet av [MS] som var misstänkt för misshandel. Polismannen berättade under föredragningen att [MS] på frivillig basis vistats på ett behandlingshem i norra Värmland. Han var tidigare dömd för att ha skjutit målsäganden i axeln 2011 och den påföljd han fick då var verkställd. Målsäganden, som han hade två barn tillsammans med, hade haft skyddat boende och det fanns ett gällande kontaktförbud. Det hade inkommit ett samtal till polisen tidigare under dagen från en person som var anställd på behandlingshemmet. Denne hade fått reda på att [MS] vistades hos målsäganden och eftersom det fanns ett gällande kontaktförbud skickades en polispatrull till hennes adress. Målsäganden berättade då för polismännen att hon och [MS] hade återupptagit sitt förhållande och att hon ville att han skulle vistas i hennes hem. [MS] hade redan, vid tiden för polisingripandet, vistats i målsägandens bostad i flera dagar och umgåtts med målsäganden och de gemensamma barnen. Polismännen lämnade då hennes bostad utan vidare åtgärd. Jag och polismannen pratade om att det inte kunde bli fråga om anhållande av [MS] för överträdelse av kontaktförbud eftersom målsäganden godkänt att han vistats i hennes hem i flera dagar. Polismannen uppgav att det inte ens tagits upp någon sådan anmälan. Vi talade också om att handläggande åklagare fick göra en bedömning av om kontaktförbudet skulle upphävas. Det nämndes i samtalet att [MS] någon gång under den aktuella dagen, i samband med att han vistades i köket, hade lagt några köksknivar åt sidan och sagt att dessa skulle slipas upp. Jag ställde ett antal frågor kring detta i syfte att klargöra om uttalandet skulle kunna uppfattas som hot om våld mot person (olaga hot). Det svar jag fick var att målsäganden inte uppfattat uttalandet som riktat mot henne själv eller

3 Sida 3 (8) någon annan och att uttalandet inte heller varit kopplat till något speciellt agerande hos [MS]. Händelsen som föranledde kontakt med jouråklagare På kvällen inträffade den händelse som föranledde att polisen kontaktade mig. Målsäganden och [MS] hade haft en diskussion om huruvida målsäganden hade haft någon annan pojkvän under den tid då [MS] avtjänade sitt straff. Enligt målsäganden hade [MS], i samband med detta, utdelat ett slag med knuten hand mot målsägandens ansikte. Slaget hade orsakat en snabbt övergående smärta men det gick inte att se någon skada, svullnad eller rodnad i ansiktet på kvinnan enligt föredragande polis. Det fanns inga vittnen till händelsen. Det fanns, enligt min uppfattning, behov att höra [MS] för att få en fullständig bild av händelseförloppet och gärningens svårighetsgrad varför jag beordrade 24:8- förhör. [MS] delgavs misstanke om misshandel men förnekade brott. Min bedömning Målsägandens uppgift om att slaget utdelats med knuten hand framstod inte som trovärdig mot bakgrund av att hon inte hade någon skada, inte ens en rodnad i ansiktet, trots att hon skulle ha fått slaget bara en kort tid innan polisen träffade henne. Det var istället sannolikt att slaget utdelats med öppen eller halvöppen hand på grund av avsaknaden av skada och då smärtan varit hastigt övergående. Brottet var därmed att bedöma som ringa misshandel. Omständigheten att parterna hade en relation med varandra förändrade inte den bedömningen. Påföljden för ringa misshandel blir vanligtvis ett bötesstraff. Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter får denne, enligt huvudregeln, inte häktas och följaktligen inte heller anhållas. Gripandet skulle därför hävas. Under tiden för polismannens föredragning gjorde jag även följande överväganden. Även om misshandeln hade varit att bedöma som misshandel av normalgraden ansåg jag att det saknades skäl att anhålla [MS]. Ord stod mot ord och det fanns inte någon stödbevisning till kvinnans uppgifter. Beviskravet sannolika skäl ligger klart högre än skäligen misstänkt. I detta fall ansåg jag att det fanns anledning att ifrågasätta målsägandens uppgifter och då det saknades stödbevisning för desamma ansåg jag att beviskravet sannolika skäl inte var uppfyllt utan att [MS] fick anses vara skäligen misstänkt. Det fanns inte skäl att anhålla [MS] såsom skäligen misstänkt. Även om ärendet rört brott av normalgraden och om det funnits sannolika skäl för brottsmisstanken så är ett anhållande en provisorisk åtgärd för att möjliggöra häktning. Det gick redan i detta skede att se att det aldrig skulle gå att få någon stödbevisning till kvinnans uppgifter varför jag ansåg att ärendet inte skulle kunna gå till häktning. Det kan då finnas anledning att överväga om det finns skäl för ett kortare frihetsberövande på grund av så kallad akut recidivfara. Då förhör med [MS] hållits hade det gått ca fem timmar sedan han greps. Jag fick inga indikationer på att han var påverkad, hotfull eller att det av någon annan anledning fanns skäl att tro att han skulle begå nya brott mot målsäganden. Han hade dessutom transporterats till Uppsala vilket var minst fyra mil från brottsplatsen.

4 Sida 4 (8) Övrigt Föredragande polisman lämnade inga andra upplysningar om [MS] än de som framgår av mitt yttrande. [MS] var inte heller känd av mig sedan tidigare. Jag slog aldrig på [MS] i belastningsregistret eftersom jag fann att brottet inte var anhållningsgrundande. Av den tvångsmedelsblankett som upprättats i Cåbra framgår följande. MS greps den 7 april 2014 kl och gripandet anmäldes samma dag kl , varefter kammaråklagare Katarina Lindberg kl beslutade att ett s.k. 24:8-förhör skulle äga rum. Förhöret inleddes den 8 april 2014 kl och anmäldes kl Kammaråklagare Katarina Lindberg beslutade kl att häva gripandet. I fältet anteckningar på tvångsmedelsblanketten har kammaråklagare Katarina Lindberg antecknat följande kl Kvinna ringer för att misstänkt är där, har slagit kvinnan i ansiktet med knuten näve, har inget märke enligt polis, mg berättar att hon har skyddat boende, de har två gemensamma barn, har skjutit kvinnan i axeln 2011, han trodde att hon hade en annan man när han satt på Kumla, han torg fram tre knivar som han sa att han skulle slipa upp, han la dem på ett skåp. Kl har kammaråklagaren Katarina Lindberg antecknat att den misstänkte förnekar. I polisens akt finns en promemoria upprättad den 7 april 2014 kl angående en hundinsats i samband med gripandet av MS. I promemorian anges följande. Patrull [ ] beordras till [ ] med anledning av att en psykotisk man hotat anmälaren [ ]. Mannen [MS] har under kvällen slagit anmälaren i ansiktet och hotat att dra kniv mot anmälaren. I samband med detta ska anmälaren ha tagit sin tillflykt till en granne, tillsammans med sina två barn. På väg fram mot adressen får vi information om att detta är ett ärende för PSS och att [MS] misstänks bära kniv, nerstoppade i sina byxor. [MS] ska enligt anmälaren befinna sig ute i trapphuset och han ska gå runt och ringa på hos varenda granne. Jag, tillsammans med [två polispatruller] samlas på brytpunkt. När vi kommer fram tar jag ut min tjänstehund [ ] och vi börjar gå mot adressen. När vi kommer fram till adressen så ser vi [MS], han börjar gå emot oss. Jag beordrar honom med min tjänstehund och han lägger sig ned utan att göra motstånd. [En polispatrull] griper mannen och transporterar honom till Uppsala. Jag söker igenom källaren för egen hand samt gör ett saksök utanför adressen med [hunden], utan att anträffa något föremål. [En polispatrull] anträffar de två knivar som anmälaren uppgett att [MS] ska ha burit, i ett köksskåp inne hos anmälaren.

5 Sida 5 (8) I polisens akt finns ytterligare en promemoria upprättad den 8 april 2014 kl Promemorian är upprättad av den polisman som anmälde gripandet till jouråklagaren och har följande innehåll. Undertecknad höll förhör med målsägande [ ]. Hon visade för mig vart smällen hon fick av [MS] träffade. Jag såg ingen rodnad eller svullnad i huden. Hon berättade att hon inte längre hade ont. [Målsäganden] och jag letade efter de knivar som [MS] ville slipa. Hon pekar på ett överskåp och säger att han la dem där. Jag öppnade överskåpet och det var tomt på knivar. Jag öppnar skåpet intill och där låg det tre knivar. [Målsäganden] uppger att hon var bombsäker på att han la dem i det andra skåpet som hon först visade mig. Han har vid något tillfälle flyttat på dem igen enligt [målsäganden]. Oklart när. Chefsåklagare Niclas Wargren har lämnat följande yttrande. Åklagares jourverksamhet i det aktuella området bedrivs på det sättet att varje natt är en åklagare från antingen Karlstad, Uppsala, Västerås eller Örebro i tjänst och svarar mot polismyndigheten i dessa fyra distrikt. I enlighet med ett roterande schema för åklagarjouren var det åklagarkammaren i Karlstad som hade jourberedskap under den aktuella natten. Åklagaren befinner sig under jourpasset på sin ordinarie arbetsplats. Jourpasset inleds klockan och avslutas klockan följande dag. Enligt de bestämmelser och rutiner som finns är åklagaren i tjänst som vanligt dagen före jourpasset men är ledig dagen efter. Katarina Lindberg, som innehade jourpasset den natten, har arbetat som kammaråklagare sedan 1 juni 2009 och har sedan dess ingått i jourverksamheten. Katarina ingår i det team på kammaren som hanterar ärenden som gäller brott mot barn och brott i nära relation. Hon har visat särskilt intresse och särskild fallenhet för att hantera den typen av ärenden. Enligt den beskrivning hon har lämnat angående den aktuella natten, vilken bekräftas av vad man kunnat se gällande antalet beslut som fattats under natten, så var arbetsbelastningen hög men inte högre än vad som kan förväntas eller än vad som ofta är fallet under vardagsnätter. Den information hon fick angående den aktuella händelsen överlämnades muntligen från polisen. Något skriftligt material fanns inte att tillgå och någon förhandsinformation av något slag hade inte lämnats vare sig till henne eller till någon annan på kammaren. Vad gäller de bedömningar och överväganden hon gjorde och det beslut hon fattade finner jag ingen anledning att närmare kommentera det utöver den redogörelse hon själv har lämnat. Rättslig reglering I 3 kap. 5 brottsbalken stadgas att den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller

6 Sida 6 (8) något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt huvudregeln i 24 kap. 1 rättegångsbalken (RB) får den som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver (t.ex. misshandel av normalgraden) häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han avviker (flyktfara), undanröjer bevis eller försvårar utredningen (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). I 24 kap. 2 RB stadgas att den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets beskaffenhet, 1. om han är okänd och vägrar uppge namn och hemvist eller om hans uppgifter om detta kan antas vara osann, eller 2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Av 24 kap. 3 RB följer att även den som endast är skäligen misstänkt för brott får häktas om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda och det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. Om det finns skäl att häkta någon får han eller hon enligt 6 i samma kapitel anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Ett anhållande kan sägas vara en provisorisk åtgärd för att möjliggöra häktning. Om häktning inte kan aktualiseras ska således inte anhållande beslutas. Om det finns skäl att anhålla någon följer av 24 kap. 7 RB att en polisman i brådskande fall får gripa personen även utan anhållningsbeslut. Av de allmänna principer som gäller för all användning av straffprocessuella tvångsmedel framhåller lagstiftaren i 24 kap. 1 tredje stycket RB särskilt att häktning endast får ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (proportionalitetsprincipen). I nästa stycke i paragrafen klargörs att häktning inte får ske om det kan antas att den misstänkte endast kommer att dömas till böter. Skälen för beslutet När en person avlider under sådana omständigheter som här är för handen kan det finnas skäl att, utöver det aktuella polisingripandet, även granska det som föregått händelsen. Detta gör sig särskilt gällande i ett fall som det nu aktuella när den person som avlidit relativt kort tid dessförinnan varit föremål för åtgärder av polis och åklagare. Det är dock viktigt att vid en sådan granskning ha i åtanke att frågan om huruvida de åtgärder som vidtagits i ett ärende har varit

7 Sida 7 (8) adekvata och tillräckliga är en bedömningsfråga som det kan vara svårt att uttala någon bestämd mening om för den som i tid och rum inte varit närmare delaktig i händelseförloppet. Det gäller särskilt när det, som i detta fall, finns ett facit som riskerar att förleda till andra slutsatser än som skulle ha dragits om det som nu inträffade inte hänt. Vid bedömningen av hur ärendet hanterats under jourtid av åklagaren är en första fråga som inställer sig om beslutsunderlaget var tillräckligt efter polisföredragningen. Den som fattar beslut om tvångsmedel är alltid skyldig att självständigt bilda sig en uppfattning om hållbarheten i det som läggs till grund för beslutet. Han eller hon måste analysera de uppgifter som finns angående brottet och eventuell brottsmisstanke. Dessutom måste beslutsfattaren alltid se till att beslutsunderlaget räcker till och är därför skyldig att i tillräcklig utsträckning ställa kontrollfrågor för att få alla aspekter belysta (Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 3 uppl., s. 129). Den som har fattat ett beslut om användning av tvångsmedel ska i efterhand kunna motivera sitt ställningstagande med tillräcklig juridisk precision (JO 1998/99 s. 62, särskilt s. 88 f.). En jouråklagare kan således inte förlita sig på de bedömningar en polisiär föredragande gör om t.ex. förutsättningarna för att använda straffprocessuella tvångsmedel eller inte. Jag kan inledningsvis konstatera kammaråklagare Katarina Lindberg blivit fullt ut ansvarig för brottsutredningen i och med polisens föredragning av det aktuella ärendet. Hon har utförligt redogjort för den information hon fått och de överväganden hon gjort i sin egenskap som förundersökningsledare. Med beaktande av att hennes överväganden i första hand har gällt huruvida den aktuella brottsmisstanken varit häktningsgrundande eller ej, vilket jag kommer att återkomma till nedan, är jag av den uppfattningen att hon fick ett så utförligt beslutsunderlag vid polisens föredragning att det inte kan sägas ha framkommit skäl för henne att ställa ytterligare kontrollfrågor eller vidta någon annan åtgärd för att försöka skapa ett mer fylligt beslutsunderlag. Grundförutsättningen för att ett brott ska vara häktningsgrundande och därmed anhållningsgrundande är enligt huvudregeln i 24 kap. 1 RB att det är fråga om ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Vidare krävs enligt huvudregeln att det föreligger sannolika skäl för misstanken. Kammaråklagare Katarina Lindberg har upplyst att hon gjorde bedömningen att den gärning som MS kunde misstänkas för skulle rubriceras som ringa misshandel, vilket inte utgör något häktningsgrundande brott enligt huvudregeln i 24 kap. 1 RB. Hon gjorde också övervägandet att bevisläget, även för det fall misshandeln skulle anses vara av normalgraden, var sådant att MS endast kunde bedömas vara skäligen misstänkt för brottet. Jag har vid min genomgång av ärendet inte funnit något skäl att ifrågasätta Katarina Lindbergs bedömning i dessa frågor.

8 Sida 8 (8) Några straffprocessuella tvångsmedel har således från denna utgångspunkt inte stått åklagaren till buds. Även om det därigenom inte funnits anledning för henne att gå in i en bedömning av huruvida det har förelegat s.k. särskilda häktningsskäl, dvs. flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara kan det för fullständighetens skull noteras att kammaråklagare Katarina Lindberg vid sin handläggning av ärendet gjort överväganden kring såväl MS:s agerande tidigare under dagen som hans sinnestillstånd vid gripandet. Sammanfattningsvis har det vid min granskning inte framkommit något som gör att jag finner anledning att ifrågasätta de åtgärder som kammaråklagare Katarina Lindberg vidtagit vid sin handläggning av ärendet under jourtid. Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad, vice riksåklagaren Kerstin Skarp, efter föredragning av kammaråklagaren Ellen Aule. I ärendets handläggning har även tillsynschefen Per Lindqvist deltagit. Kerstin Skarp Ellen Aule Kopia för kännedom till: kammaråklagaren Katarina Lindberg, Åklagarkammaren i Karlstad chefsåklagaren Niclas Wargren, Åklagarkammaren i Karlstad Riksenheten för polismål (AM ) Göran Friberg