4/2005. Någon att leva för/3. Läsvärt om samhällets misslyckande/8. Drogen som dödar fler än heroin/16. Mer än bara matmamma/20

Transkript

1 4/2005 Någon att leva för/3 Läsvärt om samhällets misslyckande/8 Drogen som dödar fler än heroin/16 Mer än bara matmamma/20

2 SiStone är en tidskrift från Statens institutionsstyrelse I väntan på en spännande höst Höstdimmorna sveper snart in och vi kan konstatera att det under sommaren som vanligt regnat både för mycket och för lite. Jag hoppas alla haft en riktigt bra ledighet med möjlighet till återhämtning. Men också att sommaren bjudit på inspiration. Vi står inför en spännande höst så det kan behövas. Inom missbrukarvården har vi den senaste tiden sett steg i rätt riktning. Även om vi fortfarande har lediga platser så har beläggningen ökat. Regeringens satsning Ett kontrakt för livet har bidragit till att vi nu för första gången på länge kan skönja en ljusning för en verksamhet som annars ofta benämnts i termer av neråtgående spiraler. Det finns alla skäl att fortsätta på den inslagna vägen Per Wallin Tf generaldirektör och tillsammans med kommunernas socialtjänst bryta ny mark. Ett tecken på nytänkande är att SiS numera får bedriva 27-vård. De 100 miljoner kronor som årligen slussas vidare till kommunerna inom Ett kontrakt för livet är en tydlig markering och ger bra förutsättningar för en kraftfull utveckling av missbrukarvården. Samverkan och nytänkande ger resultat. Även inom ungdomsvården står vi inför utmaningar. Vi har under flera somrar kunnat skönja en trend med färre placeringar. Trots starka viljor och höga ambitioner ger den senaste delårsrapporten anledning till oro för oss alla. Det ekonomiska läget är allvarligt. Särskilt de öppna platserna inom ungdomsvården har drabbats av minskad efterfrågan och därmed minskade intäkter. Under hösten måste vi anpassa kostnadsnivån till den nivå där våra intäkter faktiskt ligger. Fokus måste för alla ligga på effektiviseringar men också på utveckling. Under hösten fortsätter SiS satsning för utveckling av ett kvalitetssystem. Det ökar tydligheten i våra ambitioner och vad uppdragsgivarna kan vänta sig av oss. Kvalitet får aldrig begränsas till fernissa och en glimrande yta. Kvalitet måste byggas in konsekvent som en naturlig del i verksamheten och den inslagna vägen fortsätter vi på. Adress SiStone Box Stockholm Telefon Telefax E-post sistone@stat-inst.se Besöksadress Drottninggatan 29 Webbadress Chefredaktör Birgitta Hedman-Lindgren Medarbetare i detta nummer Anki Almqvist, Åsa Bolmstedt, Lena Garnold, Johan Gunséus, Annika Larsson, Eva Lie, Diana Reybekiel, Jessica Rydén Ansvarig utgivare Per Wallin Layout Lotta Hedeby Omslagsbild Johan Gunséus Tryck Tryckindustri Information AB, Solna 2005 ISSN [ INNEHÅLL ] 3 Att börja ett nytt liv 6 SiS satsar på kvalitet 8 Tillbaka där det började 12 Metod som ger barnen röst 14 Toppenläger med Lövsta skolhem 16 Den oberäkneliga drogen 19 SiS startar 27-vård 20 Trivsamt i köket på Lunden 24 Lyckad start för eftervårdskontrakt 26 Kurage i Karlstad gör succé 2 SiStone nr

3 En hel familj utanför sitt hem. Fredrik, Malin och lille Freddie bor tillsammans på Renforsens LVM-hem, där Fredrik behandlas för sitt missbruk. Här lär han sig i lugn och ro att vara pappa. Snart väntar barndop, bröllop och flytt till eget hus. Foto: Johan Gunséus Ett nytt liv med Freddie För mammor ses graviditet och barn ofta som en motivation att sluta med droger. När det gäller pappor är det sällan något man fokuserar på i behandlingen. För Fredrik Gabrielsson, som vårdas på Renforsens behandlingshem, blev nyfödda sonen Freddie vändpunkten. Förlossningen. Han måste få vara med under förlossningen. Det var det enda Fredrik Gabrielsson, 32 år, kunde tänka på när han i våras blev omedelbart omhändertagen och placerad på LVM-hemmet Renforsen i Vindeln utanför Umeå. Han berättade direkt för personalen att han och flickvännen Malin Wiberg väntade barn. Jag började få panik. Förlossningen närmade sig. Jag ville ju vara med på den nykter. Det kravet satte jag på mig själv, säger Fredrik. Fyra månader senare vet han att han lyckades. Lilla Freddie är två veckor gammal när Fredrik och Malin mitt i sommaren bjuder på kaffe och bullar i den trea med egen ingång som de disponerar i ett litet hus på Renforsen. Freddie sover i vagnen, ammar hos mamma och somnar om i pappas famn. När jag tänker på vad jag har i dag så spritter det i hela kroppen, säger Fredrik och gör en liten tofs i Freddies hår. För missbrukande kvinnor ses graviditeten och föräldraskapet ofta som ett hopp om förändring. För Freddies mamma Malin var det hennes två andra barn som blev avgörande när hon slutade med droger för tre år sedan. På hennes behandlingshem stod barnen och mammarollen i fokus. >> SiStone nr

4 Malin slutade missbruka för tre år sedan, när hon blev gravid. Även Fredrik har barn sedan tidigare men dem har han aldrig tagit ansvar för. Det är först på Renforsen som hans roll som pappa blivit en viktig del i behandlingen. Foto: Johan Gunséus Jag vill inte tillbaka till drogerna. Nu har jag något annat att leva för. >> Men för män som missbrukar utnyttjas sällan föräldraskapet som motivation att sluta. Inte heller på Renforsen. På institutionen bedrivs dock parbehandling sedan länge och man är van vid att barn kommer på besök. Barn och föräldraskap är ett tema som tas upp i gruppsamtalen. Eftersom barnet var så viktigt för Fredrik kändes det naturligt att se det som en del i behandlingen. För att han ska kunna genomföra en bra behandling måste vi se till helheten: att han ska bli pappa, vill ta hand om sitt barn och leva med mamman, säger Desirée Sjögren som är avdelningsföreståndare på Renforsen. Det var Fredrik själv som, tillsammans med Malin, såg till att han blev omedelbart omhändertagen och sedan fick LVM-placering. Annars hade han inte klarat av att bli pappa. Lilla Freddie var planerad. Några månader tidigare, när han blev till, var Fredrik på ett annat behandlingshem och nykter. När han återgick till drogerna och kriminaliteten började han blanda heroin och bensodiazepiner, i stället för att som tidigare mest missbruka amfetamin. Fredrik levde ett destruktivt liv och var flera gånger nära att dö. Jag tänkte att det fick bära eller brista. Sket i det mesta. Samtidigt fanns Malin med hans barn i magen. Det gjorde att Fredrik inte gav upp. Han ringde Malin varje dag och till slut flyttade han in i hennes källare för att få vara nära. Hon och Freddie var sporren som till sist fick honom att bestämma sig; för första gången i sitt liv ville han verkligen lägga av. Jag ville bli drogfri för min egen skull, men det hänger ihop med Freddie och Malin. Om jag inte slutar kan jag inte leva med dem. Och det vill jag ju, säger han. Det är Fredrik själv som tagit initiativ till att inrikta behandlingen på föräldraskapet. Tillsammans med Malin planerade och presenterade han förslag till lösningar som sedan godkändes av personalen på Renforsen. Tiden på den öppna avdelningen har varit en förberedelse för att bli pappa. Fredrik flyttade ganska snart från sitt rum till den lilla trean. Målet var att han skulle lära sig att sköta ett hushåll, handla mat, tvätta, städa, diska och ansvara för nyckeln. Samtidigt som han deltog i den vanliga behandlingen med gruppsamtal och enskilda samtal, skaffade 4 SiStone nr

5 han skötbord, vagn och blöjor. Och digitalkamera, så att han kunde dokumentera Freddies födelse. Till en början fick Malin komma på besök. Två veckor före förlossningen flyttade hon till Fredriks lägenhet och de blivande föräldrarna åkte gemensamt till BB i Lycksele. Personalens mål har varit att stärka Fredrik i föräldraskapet och hjälpa honom att knyta an till Freddie. Att ge honom tid och utrymme att vara nära barnet. De har krävt att det ska vara lugnt kring Freddie så att han känner sig trygg, och de har pratat mycket: om hur det känns att vara pappa, om hur man bör vara och om hur man kan göra saker på olika sätt. Det har ofta varit känslosamt, ibland har man varit oense, men oftast har det gått att kompromissa. Det har varit bra att få andra synvinklar på hur det är att vara förälder, säger Fredrik som är nöjd med bemötandet på Renforsen. Han har fått chansen att arbeta med sig själv och smälta att han ska bli pappa. På andra behandlingshem är det ingen som har tagit upp att han har barn sedan tidigare. Här frågar och pratar de om barn. Även om det är jag som har drivit fram den här lösningen, så har de stöttat mig. De har respekt för mig som individ och det är jätteviktigt. Jag skulle önska att alla fick den här möjligheten, säger han. Även föreståndaren Desirée Sjögren tror att man generellt sett har för lite fokus på pappor på behandlingshem, förmodligen för att mamman tar största ansvaret. Hon tvekar inte att rekommendera andra att använda barnet och föräldraskapet som en motivation ur missbruk, även för män. Om det kommer fler pappor till Renforsen är hon positiv till ett upplägg som liknar Fredriks. Jag tror att det är jätteviktigt för papporna. Men vi måste också ta hänsyn till barnets bästa. Och det är inte alltid det bästa att ha kontakt med pappan. Sedan måste pappan förstås vara intresserad. Fredrik har själv två äldre barn, två och elva år, som han inte har tagit ansvar för. Drogerna gjorde att han varken ville eller kunde, men nyligen har han tagit upp kontakten, inspirerad av Freddie. I oktober flyttar familjen Gabrielsson till ett eget hus utanför Lycksele. Innan dess planerar de för barndop och bröllop. Fredrik ser positivt på framtiden, men är fortfarande rädd för snedsteg och vet hur fort det kan gå utför. Sex månaders LVM är en kort tid för att hinna bygga upp ett drogfritt liv, menar han. Därför är han glad att få slussas ut med vård på hemmaplan, och till en början bara bo periodvis i huset. Han vill också vara med i SiS eftervårdssatsning Ett kontrakt för livet, så att han kan ha fortsatt kontakt med Renforsen. Jag tror att Freddie kommer att bli vändpunkten. Jag vill inte tillbaka till drogerna. Nu har jag något annat att leva för. Åsa Bolmstedt När jag tänker på vad jag har i dag så spritter det i hela kroppen. SiS måste arbeta medvetet med papparollen >> Papparollen borde uppmärksammas mer i motivationsarbetet. Det anser Tomas Ring, chef för SiS enhet för vård och be-handling. Han påpekar att barn är en vanlig orsak till att kvinnor upphör med missbruk och ser ingen anledning till att det inte kan vara på samma sätt för män. Genom att hjälpa klienter att få bra relationer till barnen får de del i något viktigt, nämligen barnens liv. Det kan ersätta drogerna. Dessutom förbättrar det villkoren för barnen. Särskilt när barnen är nyfödda tror jag att man kan påverka papporna att förändra sina liv. Är barnen äldre kan det vara svårare eftersom barnen själva kanske inte vill, säger Tomas Ring som tycker att det ligger helt i linje med utvecklingen i samhället att man inom SiS börjar arbeta med papparollen på ett medvetet sätt. Han tror att en anledning till att missbrukarvården inte uppmärksammat papporna särskilt mycket är att behandlingen har byggt på gamla principer. Vården skapades för män. När den utvecklades för att passa kvinnor kom föräldraskapet in. Men för männen förändrades den inte. Det har legat dem i fatet. Han tycker inte att det är fördomsfullt att man inom SiS främst har fokuserat på kvinnor när det handlat om föräldraskap. Nej, missbrukarvården speglar de generella uppfattningarna i samhället. Först tog man hänsyn till mammorna, nu lyfts papporna fram. Jag ser det som en växelverkan, snarare än något som sker parallellt. Tomas Ring tror inte på att utarbeta någon specifik behandlingsmodell som fokuserar på papparollen. Tvärtom. Varje institution måste arbeta med papporna utifrån sina egna förutsättningar. Att behandlingen är individuell och flexibel är viktigt, liksom att klienterna känner sig delaktiga i planeringen. Personalen kan behöva både utbildning och handledning, men jag tror att kunskapen sprids bäst genom nätverken. Om någon börjar så hänger de andra med. Och har behandlingshemmen erfarenhet av mammor så har de redan kommit långt. Åsa Bolmstedt SiStone nr

6 Nu ska alla dra åt samma håll Arbetet med SiS kvalitetssatsning är i full gång. När alla institutioner har en gemensam bas blir missförstånden mindre och vården går lättare att beskriva. Vad händer när ungdomar och klienter placeras hos SiS? Vilka moment > ska en utredning alltid innehålla, hur ser behandlingen ut och på vilket sätt säkerställs att det man gör är det rätta och håller hög kvalitet? Vad får man hos SiS och vad får man inte? De här frågorna bör alla veta svaren på: socialtjänsten som köper vården, brukarna som utsätts för den, och inte minst SiS egen personal. I en stor organisation med institutioner spridda runt om i landet finns många viljor och åsikter om hur saker ska göras. Ibland leder detta till missförstånd om hur SiS tjänster egentligen ser ut. Det är bland annat den oklarheten som myndighetens kvalitetsprojekt ska råda bot på. Redan i höstas inledde Bo Edvardsson, professor i företagsekonomi och direktör för Centrum för tjänsteforskning vid Karlstads universitet, sitt samarbete med SiS. Tanken är SiS ska få nya möjligheter att beskriva, utföra och följa upp det arbete som görs, och därför har bland annat ledningen, institutionschefer och avdelningsföreståndare gått på kurs i kvalitetsarbete. Flera sätt att säkerställa kvaliteten i arbetet har lärts ut. Kunskaperna ska spridas till alla inom myndigheten, och vara del av ett självklart arbetssätt från och med nästa år. Då ska till exempel alla institutioner använda sig av så kallade tjänstekartor, noggranna scheman som på en tidsaxel visar förloppet från det att ungdomar eller klienter kommer till en institution. Vad händer vecka för vecka, Vi är ingen hotellverksamhet som på ett enkelt sätt kan beskrivas. vilka möten hålls, vilka aktiviteter sker, vilka personer deltar och när är det dags för synpunkter och utvärdering? Och hur ser utvärderingen ut? Allt framgår av tjänstekartorna som personalen gör tillsammans och som varierar i utseende beroende på vilken verksamhet det handlar om. En karta över arbetet på en utredningsavdelning på ett särskilt ungdomshem ser naturligtvis inte likadan ut som den på en behandlingsavdelning inom LVM-vården. Men oavsett var de görs visar de hur arbetssätten ser ut. Strukturerade fokusgruppssamtal med socialsekreterare, klienter, ungdomar och anhöriga är en annan del av kvalitetsarbetet. Genom samtalen kommer åsikter, missförstånd och behov av förändringar upp på bordet och blir synliga. Det blir lättare för SiS att få grepp om vilken verksamhet användarna vill ha. Inger Sundqvist är institutionschef på ungdomshemmet Folåsa behandlingshem i Vikingstad. Hon sitter med i en grupp, bestående av Bo Edvardsson, institutionschefer och representanter från SiS huvudkontor, som ska försöka hitta sätt att standardisera verksamheten, alltså bestämma allmänt gällande beskrivningar för hur vården ska utföras, oavsett var inom SiS den sker. Inger Sundqvist ansvarar för att hitta en gemensam bild av utredningsverksamheten inom LVU. Jobbet är inte helt enkelt. Det finns stora luckor i de tjänstekartor och bilder av den egna verksamheten som institutionerna skickar till henne som underlag. Mycket benämns på olika sätt och 6 SiStone nr

7 Illustration: Diana Reybekiel tidsfaktorn kan variera. Vissa har betydligt längre utredningar än andra. Jag ska ändå försöka hitta de moment som ska ingå och hur det kan se ut på en basnivå. En socialsekreterare som skickar någon på utredning ska minst kunna räkna med vissa saker. Sedan kan varje institution naturligtvis ha egna specialiteter och tilllägg, men det ska finnas en grundläggande nivå som en SiS-utredning garanterar, säger Inger Sundqvist. Hon tror att standardiseringen kommer att minska missförstånden när det gäller vad SiS egentligen erbjuder, men betonar att det inte är lätt att åskådliggöra det som institutionerna gör. Vi är ingen hotellverksamhet som på ett enkelt sätt kan beskrivas från det att kunden beställer rummet till dess att han eller hon kliver innanför dörren. Det komplicerar det hela. Det är inte lätt att beskriva behandling i en tjänstekarta och få med alla delar, säger hon. SiS planeringsdirektör Maria Åberg tror att kvalitetsarbetet får positiva effekter på flera plan. Det handlar inte bara om att lära sig sätt att beskriva och kvalitetssäkra verksamheten. När man börjar prata om vad man gör så leder själva processen till högre kvalitet. När man börjar prata om vad man gör och varför så leder själva processen till högre kvalitet. Det händer någonting för alla och det är det jag vill åt, säger hon. Kvalitetsprojektet i Bo Edvardssons regi avslutas formellt sett vid årsskiftet, men arbetet kommer att fortsätta. En uppgift blir att få ordning på den stora mängd titlar och funktioner som finns på institutionerna Titlar som kan ha olika betydelser på olika håll. Självklart kan man ha olika utbildning och ändå nå upp till samma kompetens. Däremot tycker jag att man ska förklara vad titlarna innebär så att kunderna vet om en utredning exempelvis utförs av en psykolog, en socionom eller till stor del av en behandlingsassistent, säger Maria Åberg. Just variationerna i utbildning är något som Inger Sundqvist reagerar på. Hon tycker att det fortfarande saknas en enighet om vad som krävs för att jobba med vård och behandling inom SiS. Väl medveten om att det här är frågor som avgörs genom rekrytering lokalt skulle hon ändå önska sig riktlinjer om vilken kompetens som måste finnas på varje institution. Hur den sedan fördelas på plats skulle kunna beslutas på ort och ställe. Familjearbetet har SiS klarat bra genom att gradera arbetet i tre nivåer och slagit fast vad som krävs för varje nivå. Samma sak vill jag se på fler områden. Om kvalitetsarbetet tydliggör det här problemet så kanske man gör de förändringar som behövs, men i uppdraget att standardisera finns inte med vem eller vad som krävs för att göra en sak, bara vad som ska göras. Det andra behöver vi också sätta fokus på, säger Inger Sundqvist. Birgitta Hedman-Lindgren SiStone nr

8 [ LÄSVÄRT ] Från socialt pionjärarbete till ekonomisk nedrustning I boken Vi är skit för er följer Paul Jackson upp det ungdomsgäng som fanns i området Nydala för drygt tio år sedan. I dag har invandrarungdomar tagit över. Samtidigt som främlingskapet ökat har samhällets resurser nästan försvunnit. Ibland blir förändringar tydliga. Som > när man varit med om en stark upplevelse och sedan efter många år kommer tillbaks till platsen där den hände. Då märks det om någonting blivit annorlunda. Det här vet skribenten, fotografen och blivande socionomen Paul Jackson. I hans knappt 200 sidor tjocka bok Vi är skit för er ett reportage om utanförskap i två akter ryms ett decennium av uppmärksammat ungdomsvåld, socialt pionjärarbete, ekonomisk nedrustning och nästan total kulturell segregation. Det handlar om Malmö. Närmare bestämt om stadsdelen Fosie med bostadsområden som Nydala och Hermodsdal. Upprinnelsen till boken är det som hände en kall februarikväll 1992 när en sjuttonåring hugger ihjäl en jämnårig pojke utanför kiosken på Nydalatorget. Förövaren är med i gänget Nydalakickers och Paul Jackson, som då vikarierar på en skola i området och känner till ungdomarna, blir intresserad av det som händer. Han skildrar händelsen, följer pojkarna och flickorna i gänget under ett halvår och gör en dokumentärfilm om dem. Filmen visas både på Folkets bio och på teve, och sedan vid skilda sammanhang vid en mängd olika tillfällen. Hur gick det sedan för ungdomarna? är en fråga Paul Jackson hela tiden får, så han bestämmer sig för att ta reda på det. Dessutom vill han veta vad politiker, socialarbetare, polis och fritidsledare lärt sig av de stora satsningar som gjordes efter dråpet. Har erfarenheterna lett till bra Allt vi byggt upp raserades, resurserna skars ner... Vi är tillbaka på ruta noll. Så ser verkligheten ut. Det är bedrövligt. förebyggande arbete som hindrar att ungdomar från utsatta familjer hamnar så fel? Paul Jacksons uppföljning har resulterat i en oerhört bra bok med en fruktansvärt nedslående slutsats. Visserligen lever nästan två tredjedelar av de tonåringar som utgjorde gänget i Nydala normala liv i dag, men det beror till stor del på att dråpet ledde till ökade resurser till socialtjänsten och polisen som äntligen fick en chans att verkligen jobba ute på fältet med ungdomarna. Synliga kvarterspoliser knöt tajta band med områdets unga, gjorde kartläggningar över vem som gjorde vad och med vilka, och tog kontakt med föräldrar både när det hände något och när det fanns risk att något skulle hända. Socialarbetare lämnade skrivborden och gav sig iväg till fritidsgårdar och andra träffpunkter, inte sällan tillsammans med polisen. Sammanhangen var viktiga. Tonåringarna var inte bara individer med egna problem som skulle lösas vid träffar på socialkontoret en gång i månaden, de var lika mycket delar av en grupp vars attityder det gick att jobba med. Till stor del genom förtroendefulla relationer, men också genom tjej- och killgrupper och läger som poliserna organiserade. När någonting gått snett jobbade socialarbetare och kvarterspoliser ihop. Handlade det om förstagångsförbrytare gick man tillsammans hem till föräldrarna, och varje vecka hämtade socialtjänsten aktuella anmälningar hos polisen. Familjerna skulle kontaktas tidigt, innan det gått för långt. Även fritidsledarna var viktiga, och listan på olika former av samarbeten och förebyggande satsningar i och kring Nydala kan göras lång. I dag är den betydligt kortare, trots att verkligheten blivit mycket hårdare. Andra delen av Paul Jacksons bok handlar om den totala förändring området genomgått på ett drygt decennium. De som det gick sämst för i Nydalakickers var ungdomar från socialt utsatta hem där föräldrarna inte sällan själva var missbrukare och kriminella. Svenska familjer i den bortre marginalen av socialgrupp tre som på olika sätt riskerade att halka ur välfärden. I den verklighet Paul Jackson skildrar finns familjer som över huvud taget aldrig kommit in i det svenska samhället. Här finns nya gäng bestående av invandrarpojkar som ser sina föräldrars besvikelse och bitterhet och avsiktligt skapar ett eget parallellsamhälle vid sidan av det svenska. De kulturella gapen mellan det officiella Sverige och de invånare som numera dominerar i de områden Paul Jackson >> 8 SiStone nr

9 [ LÄSVÄRT ] Paul Jacksons bok handlar om uppmärksammat ungdomsvåld, förebyggande satsningar, nedrustning och slutligen total kulturell segregation. Allt på lite mer än tio år. På så kort tid har Malmö blivit en betydligt hårdare stad. Foto: Eva Lie SiStone nr

10 [ LÄSVÄRT ] >> Knivmordet på en tonåring i Nydala är utgångspunkten för Paul Jacksons berättande. Han vill fortsätta med en bok om de invandrarungdomar som numera dominerar i området. Foto: Eva Lie följt och beskriver är enorma. Samtidigt har det mesta försvunnit av de stora satsningar som gjordes för drygt tio år sedan. För polisens del är så gott som allt förebyggande arbete borta och några kvarterspoliser finns inte längre kvar vid Nydalatorget. De få närpoliser som finns i Malmö har ett stort område att täcka och måste ofta åka på utryckningar. Individoch familjeomsorgen i Fosie har som så många andra drabbats av hårda sparkrav. Kostnaderna för placeringar av ungdomar och missbrukare på institutioner har ökat så mycket att pengar måste sparas på annat håll. Bland dem som fått betala för en budget i balans finns de socialrådgivare som arbetar uppsökande och förebyggande i Fosie. De, som skulle kunna göra framtida placeringar onödiga, har blivit färre. En av de poliser som brann för sitt arbete i Nydala, och som finns med i Paul Jacksons bok, har sin bild klar över vad som hänt. Allt vi byggt upp raserades, resurserna skars ner. Nu sitter jag på ledningscentralen och kan se hur många bilar jag skickar ut till området varje dag. Det har varit två allvarliga knivskärningar där nu, och då pratar jag bara om den senaste månaden. Som jag ser det, med tanke på hur det ser ut i området nu och med de resurser som finns, är vi i sättet att arbeta tillbaka till tiden innan mordet. Det vill säga på ruta noll. Så ser verkligheten ut. Det är bedrövligt. Polismannen är inte ensam. Många som intervjuas i Vi är skit för er ger samma bild, rektorer, socialsekreterare, poliser eller fritidsledare. SiStone åker till Malmö för att träffa Paul Jackson. Vi promenerar de få metrarna från Nydalatorget till Hermodsdalsskolan som förekommer en hel del i boken. Här dominerar invandrarbarnen stort i dag, precis som i många andra av Fosies skolor. Paul Jacksson tittar på de sönderslagna fönstren och säger att en faktor som gör det svårt att tala öppet om varningssignalerna och det allt mer segregerade och våldsamma Malmö är skräcken för att bli utmålad som främlingsfientlig. Många är faktiskt oerhört rädda för att bli kallade rasister. Två av förebyggarna som är med i boken talar mycket om det. Det är svårt att gå ut och säga att nästan alla man jobbar med och som har problem är araber. Samverkan är jättebra och borde vara grundbulten i arbetet med ungdomarna nu också, men det krävs även annat. Lite krasst kan man säga att det var mer av folkhemstragik för tio år sedan med mammor och pappor som knarkade. Det kan man inte säga om det som händer nu, då blir det helt fel. Vi måste få prata om problemen, det blir jättesvårt annars. Själv pratade Paul Jackson nyligen med VD:n för ett stort fastighetsbolag i området som berättade om sin satsning. Han har anställt beteendevetare som gjort djupintervjuer med hyresgästerna och ska försöka starta studiecirklar för föräldrar. De svenska ungdomarna med problem som Paul Jacksons film skildrade hade mammor och pappor som visste hur samhället fungerade och såg ut, även om vissa av dem halkat utanför. I dag är många invandrade föräldrar utlämnade till den bild av Sverige som de får av sina barn. Det är en ofta förvrängd och felaktig bild som gör att många vuxna väljer att hålla sig borta från exempelvis föräldramöten i skolan, menar Paul Jackson. Han skulle önska att socialarbetarna åter började röra sig ute i områdena. Att de knöt kontakter med ungdomar och föräldrar och lärde sig mer om hur tonåringarna tänker. För det finns skäl till det som händer, även när det gäller våldsdåd. Det är Paul Jackson övertygad om. Ta en så fullständigt vidrig händelse som mordet på restaurang Wendys där förövarna kom från Hermodsdal. Det är viktigt att förstå att det inte var ett irrationellt dåd. Naturligtvis var det meningslöst men det hade en mening för dem som var med, och om man flyttar sig bakåt i kedjan som utlöste brottet så kommer man till slut till pudelns kärna. Då kan man säga Vad fan ska vi göra åt den sociala situation som lett till det här? I fönstret på medborgarkontoret i Nydala skyltas med Paul Jacksons bok. Den är utgiven av Fosie stadsdelsförvaltning och Storstadssatsningen, och responsen har gjort författaren glatt förvånad. Han berättar att en av Fosies skolchefer köpte 200 exemplar som obligatorisk sommarläsning för sina lärare. Vi är skit för er är antagen som kurslitteratur inom Växjö universitets sociala utbildningar och till hösten planeras en seminarieserie. Samtidigt som Paul Jackson utbildar sig till socionom och jobbar som journalist planerar han en ny bok. Helst med intervjuer liknande dem han gjorde med Nydalagänget men nu med invandrarungdomarna i området. Vilka är de, hur tänker de och hur går resonemangen? Tanken är lockande och på något sätt måste den gå att genomföra, kanske med mordet på Wendys som utgångspunkt, förklarar han. För Paul Jackson är det viktigt att vara delaktig och förstå. Han har förvånats över att inte alla har samma lust att ge sig ut i verkligheten. När jag gjorde filmen var jag 26 år gammal och blev plötsligt inbjuden till en massa föreläsningar och visningar. Jag undrade vad jag, som då bara sysslat med de här frågorna i sex månader, skulle ha att säga. Så upptäckte jag att jag visste mer än människor som arbetat som socialsekreterare i tio år. Det var en lite obehaglig insikt. Birgitta Hedman-Lindgren Fotnot: Vi är skit för er kan beställas av Bertil Nilsson, projektsamordnare vid Storstadssatsningen i Fosie stadsdel. E-post bertil.nilsson@malmo.se, tfn , Bertil Nilsson, Medborgarkontoret, Munkhättegatan 188, Malmö. Den går också att köpa på Medborgarkontoret. 10 SiStone nr

11 Tidsbrist hinder för arbete med återfallsprevention Återfallsprevention uppskattas av både personal och klienter. De senaste åren har många behandlare inom LVM-vården utbildats i metoden, men det är inte överallt kunskapen omsätts i praktiken. Ju mer strukturerat personal som > utbildats i återfallsprevention får jobba med metoden, desto bättre känns det. Behandlare som utbildats men inte får använda sina kunskaper praktiskt blir däremot ofta frustrerade. I dag, när personal från så gott som alla SiS LVM-hem fått utbildning i metoden, hålls strukturerade kurser för klienterna på hälften av institutionerna. På flera av de övriga har tidsbrist och andra faktorer förhindrat att arbetet med återfallsprevention kommit igång. Så här ser verkligheten ut enligt en analys av SiS utbildning i återfallsprevention som gjorts av två studenter vid psykologlinjen på Stockholms universitet. Analysen har varit en del i studenternas utbildning, och ger SiS en första bild av hur satsningen hittills fungerat. Genom intervjuer har de blivande psykologerna skapat sig en bild av vad utbildningarna lett till, vad som fungerar bra och mindre bra. Några punkter ur rapportens innehåll: På tre LVM-hem hålls kurser i återfallsprevention för klienter i grupp, så som metoden främst är tänkt att genomföras. På ytterligare fyra är kurserna individuella. Där är metoden inte lika förankrad bland personalen. På övriga institutioner arbetar man formellt sett inte med återfallsprevention, även om vissa LVM-hem bakar in modellens sätt att tänka i den vanliga behandlingen. Andra hem använder inte metoden alls. Ett femtiotal behandlare inom LVMvården har hittills gått någon av de utbildningar i återfallsprevention som SiS hållit de senaste två åren. Av dem håller drygt 20 aktivt kurser för klienter. Alla som intervjuats var positiva till metoden. En anledning var det positiva bemötande de fått från klienterna som de kände var motiverade och uppskattade kurserna. Återfallsprevention innebär att lära sig bemästra sug och säga nej till missbruk. Illustration: Diana Reybekiel Många som gått utbildningen tycker att de fått ett bristande stöd när de kommit tillbaka till sina institutioner. De har inte fått tillräckligt med tid för att kunna hålla kurser på rätt sätt och många har fått ta fritiden till hjälp för att hinna med. Anders Willander på SiS FoU-stab är ansvarig för utbildningen i återfallsprevention. Han är nöjd med den bild analysen ger och betonar att införande av något nytt är svårt och tar tid. Men det faktum att både personal och klienter är så positiva till metoden är glädjande. Att kurser i återfallsprevention bara hålls på hälften av LVM-hemmen är bra, men samtidigt önskar han att den fortsatta satsningen leder till ökat praktiskt resultat på institutionerna. När en institutionschef godkänner att någon går en utbildning i återfallsprevention förväntar vi oss från centralt håll att möjligheten sedan finns att arbeta med metoden. Det har i stort sett fungerat, men inte alltid. Vi ska diskutera innehållet i rapporten med SiS enhet för vård och behandling och tillsammans se hur vi ska gå vidare, säger Anders Willander. Birgitta Hedman-Lindgren Återfallsprevention är en KBT-inriktad, manualbaserad och socialt färdighetstränande metod som funnits i Sverige sedan 1980-talet. Den används inom såväl kriminalvården som socialtjänsten och beroendevården. Inom SiS pågår en central satsning på metoden sedan Behandlingen med återfallsprevention sker oftast i grupper, kallade kurser, där behandlarna är kursledare och klienterna kursdeltagare. Människor med missbruksproblem lär sig att identifiera sina risksituationer. När blir suget efter droger eller alkohol som störst och hur undviker man de situationerna? Och om de inte går att undvika, hur hanterar man dem så att de utgör minsta möjliga risk? Grundstenar i metoden är individuella riskprofiler, hemläxor med praktisk träning av olika situationer, diskussioner och samtal. SiS använder återfallsprevention både på LVM-hemmen och på de särskilda ungdomshemmen. Läs mer om återfallsprevention. [ FAKTA ] SiStone nr

12 Spel och kreativa lekar hjälper unga att berätta Barnen själva är experterna. Det är utgångspunkten för höringmetoden, en norsk metod som innebär att vuxna ger barn möjlighet att säga vad de tycker. Rädda barnen har använt den på placerade unga. Hur ser den sociala barn- och ungdomsvården ut i Sverige och hur kan > den förbättras? För att kunna ta fram en nationell handlingsplan för vården av de unga tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppdrag att ta fram kunskap. Rädda barnen, som bjudits in att delta i arbetet, upptäckte snart att barnen inte själva fick komma till tals. Organisationen skickade tre socionomer till Norge för att lära mer om den så kallade höringmetoden. Den används inom bland annat skolan, barn- och ungdomsvården och psykiatrin i Norge. En av metodens huvudprinciper är att de vuxna är möjliggörare, inte de som bestämmer. Det gäller också att använda kommunikationsverktyg som unga känner sig trygga med och att tillåta både humor och allvar. I traditionella intervjusituationer blir det lätt att barnen vill svara på ett visst sätt. De färgas av intervjuaren, som i sin tur kan ha förutfattade meningar utifrån journalerna, berättar socionomen Christina Löfqvist. Det var hon som tillsammans med kollegorna Maria Arve och Titti Schönbeck fick chans att leda höringarna, där barnen med hjälp av lek, rollspel, verklighetslådor och digitalkamera arbetat i grupper för att berätta om sin vardag. Totalt deltog 50 svenska ungdomar mellan 7 och 20 år, alla placerade i familjehem eller på behandlingshem. Två ledare träffade ungdomarna två dagar i rad, fyra timmar vid varje tillfälle. Vi inledde varje höring med enkla stollekar. Alla invanda roller försvann och vi fick leka om och om igen. De ville inte sluta, säger Christina Löfqvist. Med en digitalkamera fick barnen skildra vad som är bra och dåligt med att vara placerad. De gjorde verklighetslådor där de på en skokartongs utsida illustrerat sidan de själva visar utåt. Och på insidan skildrade de hur de egentligen mår. På en av insidorna står det: Tjej som är ledsen, deppig, saker vi aldrig avslöjar, vill, men det går inte. Får en reda på det får alla reda på det (alla 4 vuxna). Lådans utsida är prydd med guldstjärnor och bilder på söta, leende tjejer. På en annan sticker det ut vassa nålar från den svartmålade utsidan. Inuti kartongen är sidorna klädda med ögon som glor in mot mitten där ett rött hjärta genomborrats av en vass pil. En symbolik för att man mår dåligt i själen. Andra övningar byggde på plus- och minusmöten där deltagarna skrev ned vad som var bra och dåligt med att vara placerad. De fick göra framtidssolar och beskriva en önskevuxen. Under gruppövningarna är det viktigt att kunna tillåta kaos. Vi har ändå alla ett slags sinne för ordning, och oftast löser ungdomarna problemen själva. Ledaren ska inte styra för mycket, men det gäller att se vad som behövs i gruppen och veta när man måste ta tag i något, säger Christina Löfqvist. Många känslor kom upp till ytan. Barnen lärde sig mycket av att höra på varandra och kunde känna att de inte var ensamma om sina erfarenheter av socialtjänsten, fosterfamiljer och behandlingshem. Inte heller om sina, ofta motstridiga, känslor inför de egna föräldrarna. Många vet väldigt lite om sina rättigheter. Till exempel att det finns en tillsynsmyndighet, länsstyrelsen. Så höringarna fyllde också en utbildande funktion, konstaterar Christina Löfqvist. Så långt det var möjligt träffade socionomerna ungdomarna i en neutral miljö och Christina Löfqvist tror att det var viktigt att ledarna kom utifrån. Med oss blev det en slags anonymitet. Vi visste ingenting om ungdomarna i förväg. Inte varför de var placerade eller vad de hade för problem. Och det var bra, utom vid ett tillfälle. Det var en tjej som hade stora matproblem och där kom vi med både godis och pizza. Då hade jag gärna velat veta något innan. Eftersom höringledarna inte hade något med ungdomarnas behandling att göra slapp de också misstankar om att det skulle finnas någon dold agenda. Det var viktigt med tydlighet och ärlighet och redan från början gjorde ledarna klart för barnen att arbetet skulle resultera i en bok och att den skulle spridas till personer med makt att förändra. Flera gånger har de upprepat för barnen att det är de som ska stå för kunskapen och erfarenheterna. Det är något rörande i att se tonåringar, varav en del knappt kan läsa och skriva, arbeta så koncentrerat och ta uppdraget på så stort allvar, säger Christina Löfqvist. Barnen fick också till uppgift att föreslå förändringar. Många av deras förslag är väldigt grundläggande, till exempel: Att berätta för barnen vad som händer, varför det händer och vart de ska eller Att soc inte frågar hur man har det när familjehemsföräldrarna är med. Om man inte har det bra vågar man kanske inte säga det. Men även om det verkar röra sig om självklarheter är det tydligt att bristerna på området är många. I barnens uppdrag ingick att presentera arbetet. De skrev, klippte och klistrade och när allt var klart blev det en utställning i Rädda barnens lokaler i Stockholm. Där höll också fyra av ungdomarna i en presskonferens där boken, Rakt från hjärtat, presenterades. Boken kommer att bli en del av underlaget för den nationella handlingsplanen. Annika Larsson 12 SiStone nr

13 Det känns som om det finns en vägg mellan mig och dem, berättar en av ungdomarna i Rädda barnens bok. Illustration: Diana Reybekiel Barnens kunskap går förlorad >> Ugångspunkten för Rädda barnens bok Rakt från hjärtat tankar och idéer från barn och ungdomar placerade i samhällets vård är att de barn och ungdomar som varje år placeras i familjehem eller på hem för vård eller boende, HVB-hem, vet bäst hur det är att vara i samhällets vård. Trots det går mycket av deras kunskap förlorad. Många barn och unga saknar vuxna som lyssnar på vad de säger. Varken familjehemsföräldrar, personal eller socialsekreterare. En tonåring beskriver sina möten med socialtjänsten: Mina ord kommer aldrig fram. Det känns som om det finns en vägg mellan mig och dem. En annan medverkande beskriver kontakten med sin behandlingspersonal med orden: När jag vill prata har de aldrig tid. De har en massa möten och så. Ungdomarna kommer med förslag på hur vården kan bli bättre. Förslag som Rädda barnen delar. Bland annat föreslås att socialtjänsten blir bättre på att involvera barn i beslut som rör deras egen vardag. Möten ska ske på neutral plats, inte i familjehem eller på HVB-hem, och tillsynen måste bli bättre. Även här bör barnen komma till tals eftersom de vet hur verkligheten ser ut. Andra förslag är att placerade barn ska kunna ha en direkt kontakt med länsstyrelsen för frågor och kritik, och att personalen på HVB-hem genomgår lämplighetstester och har tillräcklig utbildning. Läs mer om Rädda barnens bok och om den nationella handlingsplanen för barn och ungdomsvården. SiStone nr

14 14 SiStone nr

15 Med Lövsta mot toppen Deltagarna i Lövsta skolhems lägerskola skräms inte av en brant bergvägg. Klättringen blir en rolig avslutning på fem dagars äventyr som bland annat inneburit diskning i det fria. Nästan det bästa av allt, tycker Anna. Solen steker skoningslöst trots att det är tidig morgon. Från > den nästan lodräta bergskanten hänger rader av klätterlinor i olika färger, och gruppen nere på marken selar på sig utrustningen och talkar händer och skosulor. En tuff uppgift väntar. Det är upp till toppen som gäller. Jag tror inte att jag kommer att klara det, säger Erika oroligt och biter lite på naglarna. Ingo Bäck peppar. Du klättrar bara så högt du vill. Vi kör en liten bit så blir du nerhissad sedan, säger han men får genast mothugg. Nej, jag klättrar ända upp om jag kan. Bra! En stund senare är Erika nere på marken igen. Nyss var hon ända uppe vid bergskanten. Gemenskapen, glädjen och koncentrationen är påtaglig när Lövsta skolhem i Vagnhärad har avslutning på sin fem dagar långa lägerskola. Tre pojkar och lika många flickor har vandrat två mil på Sörmlandsleden, paddlat längs Marviken och sovit två nätter i vindskydd. Den här dagen blir det klättring i Hillsta, några kilometer från ungdomshemmet, och sedan väntar grillning och avslutning. Lägerskolan är den första på Lövsta och fungerar både som sommaräventyr och del i skolarbetet. När initiativtagaren och läraren Kalle Carxon ville hitta på något extra för sina elever upptäckte han att Skolverket har en kurs vars innehåll går att paketera som ett läger i det fria. Ungdomarna gör något kul samtidigt som de får poäng att lägga till till betyget. Friluftsliv och fysiska aktiviteter är ingenting nytt för Lövsta. Ungdomshemmet arrangerar både vandringar och snowboardresor. Många i personalen sportar och är intresserade av friluftsliv så det var inte svårt för Kalle Carxon att få ihop den sexmannagrupp som hållit i lägerskolan. Man kan genomföra en sådan här vecka utan större problem. Det kan vara bra för andra att veta, säger han och räknar med en fortsättning nästa år. En ordentlig koll innan klättringen utrustningen måste sitta rätt. Det tycker femtonåriga Anna också. För henne är tiden på Lövsta snart slut. Efter ett drygt år flyttar hon hem igen. Det har varit jätteroligt att vara tillsammans och att vara ute. Att inte bara laga pizza i mikrovågsugnen utan att göra saker själva. Allra roligast var nog att paddla kanot för då badade vi så mycket. Och så var det jättemysigt att diska ute i solen, berättar Anna som för övrigt visar sig vara en imponerande klättrare. Viljan och uthålligheten är det inget fel på och trots att solen ibland hamnar irriterande ofta i ögonen tar hon sig snabbt upp och ner. Det gör för övrigt allihop, och efter några timmar väntar pastasallad och saft. Jargongen är ömsint småtuff, och det faktum att alla i sex i personalen dagen till ära har likadana vita Lövstaskjortor kommenteras livligt. Jag skulle också vilja ha en skjorta som det står Lövsta skolhem på, säger Micke lite avundsjukt. Den skulle vara kul att ha på väggen som minne. Birgitta Hedman-Lindgren Foto: Anki Almqvist Anna, Erika och Micke är fingerade namn. En tupplur i solen passar bra efter ett koncentrerat klätterpass och en stadig lunch på pastasallad och saft. SiStone nr

16 GHB blir en genväg till bättre självförtroende Drogsamordnaren och eldsjälen Marie Clasgård kämpar mot GHB på Hisingen i Göteborg. Hon tror att den billiga drogen tar fler unga liv än man känner till, och vill ha satsningar för att få unga att känna att de duger. GHB är en fruktansvärt hemsk och > lömsk drog som gör mig mycket oroad. Marie Clasgård är en av Göteborgs sju drogsamordnare med Hisingens sex stadsdelar som sitt ansvarsområde. En eldsjäl och en starkt drivande kraft i arbetet mot droger. Hon började sitt arbete med upplysning och information långt innan hon fick det formella kommunala uppdraget. Många tycker att de växer, blir någon och får makt när de tar GHB. Som lärare i Torslanda upptäckte Marie Clasgård att hennes sjätteklassare drack GHB. Det skakade om både henne, klassen och föräldrarna. Insikten växte till ett starkt engagemang och Marie Clasgårds fritidsprojekt med föreläsningar för både barn och vuxna har blivit ett heltidsjobb. Tillsammans med kollegor från sjukvården, socialtjänsten och polisen ger hon skolpersonal verktyg som kan underlätta jobbet mot narkotika. Hisingens sjätteklassare får lyssna på föredrag om livet, droger, sex och utanförskap, och föräldrar och andra vuxna erbjuds kvällsföreläsningar om drogsituationen i Göteborg. Preparaten finns med och deltagarna får känna och lukta. När vi visar GHB är det många föräldrar som säger Herregud, det där har jag sett. De har kommit på sina egna barn med flaskor. På alla föreläsningar jag är ute på hör jag om GHB. Grupptrycket att vara med och gobba är starkt och det är nyfikenheten som gör att man testar. Ungdomarna håller på med alkohol och så vill de toppa ruset, som de säger. GHB är billigt, det är lätt att få tag på och numera är det utbrett i alla sociala grupper. Även bland ungdomar med invandrarbakgrund, säger Marie Clasgård. Drogen används huvudsakligen av pojkar, även om flickorna är på frammarsch. En intervjuundersökning hon gjort visade att det är just machoeffekterna som användarna vill åt. Många tycker att de växer, blir någon och får makt när de tar GHB. De blir kung i baren och får starkare sexuell lust. Man tar drogen i grupp och vissa använder den när de begår våldtäkter. Därför blir flickor så utsatta. Nyligen inrättades en särskild GHB-tjänst på ungdomsteamet Minimarias mottagning på Hisingen. Tanken var först att projektpengarna skulle gå till att förstärka samarbetet mellan socialtjänsten och sjukvården när det gäller alkohol, men Marie Clasgård drev på en förändrad inriktning från alkohol till GHB. Målet är ett starkt nätverk som gör att ungdomar som hamnar på sjukhus efter överdoser följs upp. Det gäller att en anmälan verkligen hamnar på socialtjänstens bord och att man där lotsar vidare till vård på Minimaria. Skolpersonal och föräldrar måste lära sig mer om GHB. Det är nödvändigt om inte de vuxna ska föras helt bakom ljuset, anser Marie Clasgård. Däremot är det inte främst upplysning om drogens farlighet som de unga behöver. Den informationen struntar de i. Det handlar i stället om att utbilda lärarna så att de kan stärka ungdomarna som behöver känna att de duger precis som de är. I en sexualiserad tid med ouppnåeliga krav på hur man som ung ska vara och se ut för att duga, ligger drogerna snubblande nära som genväg. Inte minst droger som förbättrar självförtroendet och bara kostar några tior. Mycket görs redan nu, men satsningarna skulle kunna bli ännu större, tycker Marie Clasgård. Att GHB är så koncentrerat till Västsverige men även dyker upp på andra håll gör att hon får frågor från hela landet. Det gäller att skaffa mycket kunskap eftersom ett missbruk där unga tonåringar vill förstärka sitt alkoholrus snabbt kan övergå i något mycket värre. När jag gjorde mina intervjuer visade det sig att flera ungdomar går över till heroin. GHB har en snabb toleransnivå och är lätt att överdosera så när man kommit in i det här missbruket pågår det dygnet runt. Många blir deprimerade, får andningsuppehåll, syrebrist i hjärnan och rytmstörningar i hjärtat och mår så himla dåligt att de väljer att gå över på heroin eller tar livet av sig. Jag tror att sju personer egentligen är en för låg siffra när det gäller hur många som dog förra året. Det är ju bara de som vi vet säkert. Vi har ungdomar som ramlat ner i älven i Göteborg och andra som man inte vet vad de dött av. GHB går ju snabbt ur kroppen, säger Marie Clasgård. Birgitta Hedman-Lindgren 16 SiStone nr

17 GHB förvaras ofta i plastflaskor och dricks tillsammans med alkohol för att toppa ruset. Foto: Niklas Larsson/Pressens Bild Små marginaler mellan rus och död Missbruk av GHB är lika besvärligt som heroinmissbruk, säger överläkaren och GHB-experten Kai Knudsen. Till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg kommer allt fler unga som överdoserat drogen. Flera av dem dör. I fjol dog sju unga människor i Västsverige av GHB. Där skördade dro- > gen fler liv än heroin. Förhoppningarna om att narkotikaklassningen som kom år 2000 skulle få bukt på missbruket har grusats. Allt flera överdoserar och dör, och just Västra Götaland och Halland har blivit fästen för GHB. Här gjordes 93 procent av polisens beslag förra året. På sjukhusen syns missbruket tydligt. Av de narkotikapåverkade patienter som togs in akut på Mölndals sjukhus 2004 var 94 procent GHB-påverkade. Så illa ser det inte ut någon annanstans i världen, berättar Kai Knudsen som är specialist på förgiftningar och arbetar som överläkare vid anestesi- och intensivvårdsavdelningen på Salhgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Han är expert på GHB och fungerar som föreläsare och sakkunnig vid bland annat rättegångar. Han har sett hur användningen av GHB och systerdrogerna GBL och Butandiol (se faktaruta på nästa sida) har ökat markant de senaste åren och menar att synen på GHB som en partydrog i klass med ecstasy måste omvärderas. Det handlar om ett preparat som är oerhört lätt att överdosera och som har hög dödlighet. Risken att dö akut är ganska stor med GHB precis som med heroin, medan risken för att dö av överdoser av amfetamin, kokain och ecstasy är ganska liten. Vi förlorade sju människor med en snittålder på 23 år förra året och jag är övertygad om att ingen av dem ville dö. Det handlade om rena olycksfall för att drogen är så bedräglig. Marginalerna mellan det rus man vill ha och det som är farligt är så >> SiStone nr

18 >> De senaste åren har överläkaren Kai Knudsen sett fler och fler unga människor dö av GHB. En drog som bara kostar några tior dosen vilket gör att missbruket går att bekosta med månadspengen. Risken för livsfarliga överdoseringar är stor, liksom risken att ungdomar som börjar med GHB får både fysiska och psykiska problem och går över till tyngre droger. Foto: Lena Garnold väldigt små, säger Kai Knudsen. GHB-missbruket sker med egentillverkade preparat, det är inte svårt att hitta recept på nätet, och blandningen som bland annat innehåller etanol och kaustiksoda hälls på flaskor och säljs vidare. Användarna doserar med hjälp av skruvkorken och för en ovan person räcker en eller två kapsyler för ett rus. Lyckokänslor, stärkt självförtroende och ökad sexuell lust är några av verkningarna som efter ett tag övergår i trötthet och sömn. Enligt Kai Knudsen började problemen med GHB i Sverige för tio år sedan när man på sjukhusen i Göteborg fick in aggressiva och oroliga kroppsbyggare. Bara under 1998 räknades till 60 fall och till slut kom det fram att preparatet användes som dopningsmedel. Under sömn med hjälp av GHB utsöndrar kroppen nämligen lite mer tillväxthormon än normalt. Snart upptäckte användarna att drogen fungerade bra som berusningsmedel och missbruket spred sig snabbt till nya grupper. I dag används det av såväl unga tonåringar som etablerade missbrukare som varvar heroin och amfetamin med GHB. Inte minst för att kunna sova. Det man dör av när man överdoserar är att man går in i en narkos. Väldigt många kommer till sjukhus för att de blivit medvetslösa, och medvetslöshet innebär alltid en risk, säger Kai Knudsen. Även för de användare som inte råkar överdosera får missbruket stora konsekvenser. Efter några månader är man fast i ett beroende med snabb toleransökning och de allt högre doserna leder bland annat till magsmärtor, sömnsvårigheter och potensproblem. Personer som är beroende av GBH får en onaturlig sömn som gör att de aldrig känner sig riktigt klara. De får dessutom mycket svåra abstinensproblem, ofta i kombination med psykoser, och när de väl somnar är det vanligt med kramper. Missbruk av GHB är lika besvärligt som heroinmissbruk, livet blir lika trasigt, och man fokuserar på drogen, måste ha den och reglerar sitt liv efter den, säger Kai Knudsen. Varför GHB har ett så starkt fäste i Västsverige är det ingen som vet. Varför den är så populär bland unga människor är däremot lätt att förstå. Drogen är enkel att få tag i och en kapsyl kostar bara ett par tior så det krävs ingen kriminell karriär för att bekosta missbruket. Månadspengen räcker. Det här oroar Kai Knudsen. Trots att problemet uppmärksammats stort i lokala medier och trots att medvetenheten ökat hamnar allt fler unga människor på sjukhus på grund av GHB. Ungdomarna gillar den här drogen. Många som kommer hit säger att de råkade ta för mycket och att det inte ska hända igen. Ändå trillar de dit och dör. Många av dem som dött har hört till de mest erfarna. Det finns absolut ingen säkerhet med den här drogen. Birgitta Hedman-Lindgren Används tillsammans med alkohol för att förstärka effekten Gammahydroxybutyrat, GHB, är ett organiskt lösningsmedel som utvecklats från karboxylsyran smörsyra. Preparatet användes tidigare som ett narkosmedel för människor men det var svårt att dosera och gav oönskade biverkningar. Därför avbröts användandet. GHB är en nästan genomskinlig och lite oljig vätska som användare brukar förvara i PET-flaskor. Drogen kallas ofta gobbe och att använda den kallas att korka vilket kommer av att man dricker vätskan kapsylvis. Ungdomar använder ofta GHB tillsammans med alkohol för att förstärka ruset. Inte sällan övergår då euforieffekten man eftersträvat i negativa effekter som illamående, kräkningar, allvarliga andningsbesvär, krampanfall och koma. GHB narkotikaklassades år 2000 men trots det ökar antalet dödsfall stadigt dog en person i Västra Götaland på grund av GHB, [ FAKTA ] året efter avled tre personer och i fjol ledde överdoser till att sju unga människor dog. Förutom GHB används även substanserna GBL och Butandiol som droger. GBL används för att tillverka andra kemikalier, bland annat klottersaneringsvätska och går lätt att omvandla till GHB. Missbruk av Butandiol i ursprunglig form har blivit vanligare de sista åren. Butandiol säljs som en röd eller blå vätska och kallas ibland för hallongobbe eller hallonsaft. Ruset blir ungefär detsamma som med GHB. Både GBL och Butandiol är sedan juli i år klassade som hälsofarliga varor. Källor: Polisen, Kunskapskällar n, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN och Kai Knudsen. 18 SiStone nr

19 SiS öppnar egna hem för 27-vård Alltför många LVM-klienter tillbringar hela sin tvångsvård på institutionen. Med vård i öppnare former i SiS regi får fler en chans att slussas ut i frihet och vårdkedjan blir starkare. Tvångsomhändertagna missbrukare > ska enligt lagen så snart det är möjligt få vård i öppnare former. Tanken är att en majoritet av klienterna ska ha så kallade 27-placeringar i exempelvis HVB-hem eller familjehem under slutet av LVM-tiden. Ansvaret för att hitta sådana placeringar som ska leda till fortsatt behandling ligger på socialtjänsten. Men verkligheten är inte så enkel. Långt ifrån alla klienter får en 27-placering och många stannar på någon av SiS institutioner under hela LVM-tiden. Av de totalt 862 personer som skrevs ut från LVM-vård under 2004 var 305, 35 procent, placerade enligt 27 vid utskrivningen. Det här vill SiS ändra på. Inom ramen för Vårdkedjeprojektet och regeringens satsning Ett kontrakt för livet kommer LVM-institutionerna att få möjlighet att själva bedriva 27-vård för de klienter som socialtjänsten har svårt att placera. Framför allt handlar det om klienter som förutom missbruket även lider av psykiska problem och som ofta har ett våldsamt och utagerande beteende. Thomas Ring, chef för SiS enhet för vård och behandling, tror att få HVB-hem har möjlighet och kompetens att ta emot klienter med så stora problem. Det handlar inte om någon lätt grupp. Dessutom är det en fråga om kontinuitet. Det är en oerhörd fördel att vi på det här sättet kan knyta ihop stegen i behandlingen, säger han. Hur nära de olika behandlingsstegen får stå varandra är noga reglerat i de råd och anvisningar för den egna 27-vården som myndigheten tagit fram. Vården måste bedrivas i lokaler som är geografiskt separerade från LVM-hemmet och hemmen ska ha egen personal så att klienterna känner att de går vidare till något nytt. Undantaget är specialfunktioner som läkare och kontorister. Dessutom är institutionschefen chef även över 27- hemmet även om arbetet där leds av en föreståndare. En skillnad mellan vårdformerna är att de särskilda befogenheterna inte i något fall får användas inom 27- vården. Flera LVM-hem har anmält intresse för att bedriva 27-vård. Någon stor vårdgivare som konkurrerar ut HVB-hem kommer SiS dock inte att bli. Det handlar om en ganska marginell del av den totala 27-vården. Våra avdelningar kommer att vara små enheter med 4-6 platser. De privata behandlingshem som finns räcker inte till. För kommunerna blir det här en förbättring eftersom de ofta har klienter som varit 27-placerade men inte klarat det och därför kommit tillbaka till LVM-institutionerna som ju tar ut full avgift. På det här sättet får klienterna en chans att prova något nytt och kommunerna gynnas ekonomiskt, säger Tomas Ring. Han syftar på den kraftiga rabatt på 27-vården som SiS ger de kommuner som gör särskilda överenskommelser om fortsatt vård efter LVM-tiden. I november startar LVM-hemmet Lunden i Lund egen 27-vård med sex platser i Brunslövs skola som tidigare hörde till Råby ungdomshem. En personalstyrka på nio personer kommer att arbeta med kognitiv psykoterapi, Motiverande intervju (MI), återfallsprevention och Community Reinforcement Approach (CRA). Både MI och återfallsprevention används på LVM-hemmet och tanken är att klienterna ska känna igen metoderna när de går över till 27-vård. Lunden består av ett LVM-hem för kvinnor och ett ungdomshem. Även flickor som omhändertagits enligt LVU kommer att placeras på Brunslövs skola berättar institutionschef Rickard Amylon. Grundstommen är 27-placeringarna men vi har länge haft behov av att hitta vettig eftervård för tjejerna på ungdomshemmet, och åldersmässigt är det inte särskilt stor skillnad mellan dem och LVMklienterna. Det ställer krav på personalen som får arbeta efter två olika lagstiftningar, men vi tror att det kommer att gå utmärkt. De flesta av Lundens klienter får 27- placeringar. Problemet är att vården de får ofta inte är tillräckligt kvalificerad. I samband med våra utredningar gör vi rekommendationer om placering men sedan är det svårt att hitta de där riktigt bra ställena. Det krävs ju att det finns psykiatrisk kompetens och kunskap om missbruk. De privata behandlingshem som finns räcker inte till. Rickard Amylon ser inte bra placeringar som den enda fördelen med egen 27- vård. Att det blir enklare att göra uppföljningsintervjuer efter LVM-tidens slut är också en vinst, liksom möjligheten att hjälpa kommunerna att hitta fortsatt vård. I Ett kontrakt för livet ingår ju att socialtjänsten ska redogöra för hur man tänker efter 27-vården. Hjälper vi till så tror jag att det borgar för en säkrare vårdkedja, säger Rickard Amylon. Birgitta Hedman-Lindgren Läs mer om Vårdkedjeprojektet och Ett kontrakt för livet. SiStone nr

20 Avskedslunch för en av flickorna på ungdomshemmet Lunden. Den här dagen är bordet extra festligt dukat, men även i vardagslag är köket en naturlig samlingsplats. Här både äter, pratar och umgås man precis som i en familj. Foto: Eva Lie I köket på Lunden finns familjekänsla och trivsel Lena Nerius är extramamma, behandlare och husmor på ungdomshemmet Lunden. Hon är ett bra exempel på hur kökspersonalen inom SiS inte bara serverar mat, utan också tar aktiv del i behandlingen. I dag blir det lite extra festligt, förklarar Lena Nerius, när vi anländer > till ungdomshemmet i Lund strax före tolv. Det vankas avskedslunch för en av de intagna flickorna och på bordet trängs guldgirlanger och färgglada servetter. Laxfiléer ska in i ugnen, potatisen tittas till och salladen blandas. Titt som tätt dyker någon av flickorna upp, slår sig ner en stund vid köksbordet, byter några ord eller passerar på väg ut för att röka. Köket på Lunden är välkomnande, utan några stängda dörrar. Jag har arbetat här sedan starten 1997, berättar Lena Nerius, och redan från början var tanken att köket skulle ligga mitt i institutionen och vara så hemlikt som möjligt. Min ambition är att skapa lite familjekänsla och trivsel i vardagen. Det märks att Lena Nerius har lyckats. 20 SiStone nr