vem väver kejsarens nya kläder?

Save this PDF as:
 WORD  PNG  TXT  JPG

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "vem väver kejsarens nya kläder?"

Transkript

1 vem väver kejsarens nya kläder? en antologi om det praktiska lärandets konst stockholms hantverksförening / handkraft

2 vem väver kejsarens nya kläder?

3 produktion Stockholms Hantverksförening och Tullbergs Kommunikationsbyrå redaktörer Anna Winbladh och Cecilia Bengtsson omslagsfoto Albert Håkansson/Ballaleica foto Anna Winbladh grafisk form Pernilla Qvist tryck och repro EDITA Västra Aros Vem väver kejsarens nya kläder? har tagits fram inom ramen för EU-projektet Handkraft som finansieras av ESF inom Växtkraft Mål 3. ISBN Stockholms Hantverksförening 2oo3

4 vem väver kejsarens nya kläder? en antologi om det praktiska lärandets konst stockholms hantverksförening / handkraft

5 innehåll Förord 5 Författarpresentation 7 Hela människans kunskap 12 av Bengt Molander Jag kan göra dig berömd 22 intervju med Göte Karlsson Sätt eder under en mästares skydd och lär 25 av Lotte Alsterdal Jag är barnbarn av många mästare 37 intervju med Carina Ingvarsson Förståelsen av hantverk som kunskap 42 av Gunnar Almevik Forskare i fält 51 av Elisabet Jernström Berättelser och förståelse i en båtbyggartradition 6o av Terje Planke Om hantverkarens kunskap och identitet 68 av Sofi Gerber Så mycket mer än att sy 79 samtal mellan handledare i skrädderi Hantverk som språk 85 intervju med Giuliana Gabbanelli Läroprocesser i praxis 88 av Lene Tanggaard Det får ta den tid det tar 93 intervju med Tony Buskas Mästarlära som lärandeform av idag 1oo av Klaus Nielsen och Steinar Kvale Lärlingsutbildning behövs 116 samtal om lärande Avslutande kommentar 124

6 förord Hur vävs den väv av tysta överenskommelser som vi måste acceptera för att inte bli beskyllda för dumhet? Vem dikterar kunskapsbegreppets innehåll? I sagan är det ett barn som ropar att kejsaren inte har några kläder på sig. Men vem avslöjar den akademiska världens monopol på vad som är kunskap? Ingen vill verka dum, därför är det lättast att tiga. Men en modig iakttagare kan våga risken med att tala Berättelsen om kejsarens nya kläder kan på ett mångtydigt sätt illustrera både den kunskapssyn som råder i västvärlden och vår tids brist på skickliga hantverkare. En lång bildningstradition hävdar att lärdom och kunskap bäst uttrycks i vetenskapliga teorier, medan hantverket ofta reduceras till kroppslig aktivitet av lägre dignitet. Idag är därför de skickliga hantverkarna på väg att försvinna. Något måste göras, barnet hade rätt, kejsaren var naken! Forskning visar idag att uppdelningen av kunskap i motsatspar som praktiskt teoretiskt eller konkret abstrakt inte är något annat än en begränsande villfarelse. All kunskap består av samverkan mellan både praktiska, abstrakta, teoretiska och konkreta komponenter, på samma sätt som människan är både kropp, tanke och känsla. Alla delar behövs för att lärandeprocesser skall optimeras och kunskapsutvecklingen bli konstruktiv. Denna antologi lyfter fram den typ av kunskap som hantverket representerar. Ur olika infallsvinklar beskriver hantverksmästare, lärlingar och forskare kunskapstraditioner och läroprocesser. Fokus ligger framförallt på lärlingsutbildning. Det kan dock vara klokt att hålla i medvetande att en utbildningsform, eller en lärometod, inte behöver stå i motsatsförhållande till någon annan. I vårt samhälle behövs flera möjliga utbildningsvägar som passar för olika människor, i olika livsskeden. Lärlingsutbildning har idag en allt för marginaliserad plats i det svenska utbildningssystemet men är ett mycket viktigt komplement till övriga utbildningsformer och förtjänar därför att lyftas fram. förord 5

7 Vem väver kejsarens nya kläder kan läsas både som inspiration för ny forskning, som en argumentbank för de som för den praktiska kunskapens talan, av hantverkare som utbildar lärlingar, de som är intresserade av pedagogik och naturligtvis alla andra som brinner för ämnet. Essäer skrivna av forskare varvas med intervjuer med mästare och lärlingar. Vår förhoppning är att boken kan sprida ökad förståelse för hantverkets särart och behovet av en fungerande lärlingsutbildning. Antologin är en del av det omfattande EU-projektet Handkraft som drivs av Stockholms Hantverksförening och vars målsättning är att skapa förutsättningar för en ny form av lärlingsutbildning i Sverige. Vi vill skänka ett stort tack till alla hantverkare och forskare som medverkat med texter, tankar, engagemang och inspiration. Tack även till Harriet Martinson på Martinson Ord & Bild. Red. Anna Winbladh och Cecilia Bengtsson 6 vem väver kejsarens nya kläder?

8 författarpresentation Här följer en kort presentation av de forskare som medverkar. Våra egna informanter presenteras i samband med respektive intervju: gunnar almevik är rektor för Dacapo Hantverksskola i Mariestad och ansvarar där för undervisning i dokumentation och teknikhistoria. På hantverksskolan finns tre eftergymnasiala yrkesutbildningar i bygghantverk, park- och landskapsvård och trädgårdens hantverk och design. Skolan har genomgått en prövning i högskolemässig kvalitet och ska nu inordnas som en avdelning inom Institutionen för Miljövetenskap och Kulturvård vid Göteborgs universitet. Gunnar Almevik är utbildad bebyggelseantikvarie och doktorand i ämnet kulturvård vid ovanstående institution. Hans planerade avhandling behandlar den antikvariska verksamhetens relation till hantverk. I sin text Förståelsen av hantverk som kunskap berättar han bland annat om förståelsesjukdomen teori och praktik, hantverkets läroprocess och sociala färg. lotte alsterdal är forskare på Arbetslivsinstitutet i Stockholm och disputerade 2001 i ämnet yrkeskunnande och teknologi på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan). I sin avhandling Hertig av ovisshet aspekter på yrkeskunnande diskuterar hon yrkeskunnande med utgångspunkt i undersköterskans arbete. Lotte Alsterdal arbetar idag med att undersöka hur yrkeskunnande värderas i individuell lönesättning, samt med ett projekt där anställda i vården undersöker, skriver och berättar om sina erfarenheter. Hon har här skrivit essän Sätt eder under en mästares skydd och lär där hon gör en jämförande studie av två olika synsätt på kunskap med utgångspunkt hos målarna i renässansens Italien. sofi gerber är etnologistuderande vid Södertörns Högskola och skrev förra författarpresentation 7

9 året (2002) kandidatuppsatsen Hantverk kvarleva eller föredöme? En etnologisk studie av hantverkets ställning och möjligheter idag. Hennes bidrag till denna bok, Om hantverkarens kunskap och identitet, är ett utdrag ur denna uppsats. Här resonerar hon kring frågor som: Vad utmärker hantverkskunnande, hur skapar hantverkare sin yrkesidentitet och har hantverket någon plats i dagens samhälle? elisabet jernström är fil.dr. i lärande och forskare vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Hennes forskning handlar om hur lärande går till såväl i produktionsnära sammanhang som i formella skolsituationer och i blandformer av dessa. Hon har bland annat skrivit en avhandling om lärlingsutbildning, Lärande under samma hatt,och utvecklat en egen teori kring överföring av praktiska kunskaper, där begreppet mêtis är av central betydelse. I hennes text Forskare i fält beskriver hon hur hon som forskare går in i rollen som hattmakarlärling för att kunna studera läroprocessen inifrån. klaus nielsen är lektor på Psykologisk Institut vid Aarhus Universitet. Hans forskningsområde framför andra är samspelet mellan lärande och social praxis, ett område som han utvecklar i sin avhandling Learning of the Academy of Music as Socially Situated (1999) samt i antologin Mästarlära lärande som social praxis (1999). Den senare är redigerad i samarbete med Steinar Kvale. Klaus Nielsen och Steinar Kvale sammanställer en ny antologi med titeln Praktikkens lœringslandskap, som utkommer 2003 på danska Akademisk forlag. Tillsammans har de här skrivit texten: Mästarlära som lärandeform av idag, där de ingående beskriver lärlingsutbildning ur olika perspektiv och kopplat till olika strömningar i samhället. steinar kvale är professor i pedagogisk psykologi vid Aarhus Universitet, och ledare för Center for kvalitativ metodeudvikling, i samma stad. Han forskar på lärande i praxissituationer och evaluering, och skriver även om kvalitativ intervjuforskning. Steinar Kvale har tillsammans med Klaus Nielsen skrivit texten Mästarlära som lärandeform av idag. Se ovan. bengt molander, professor i filosofi vid NTNU, Norges Teknisk- Naturvetenskaplige Universitet i Trondheim, skriver i sin text Hela människans kunskap om kunskapsbegreppet, sinnena och verkligheten och hantverkets ideal. Bengt Molander har gett ut flera böcker och tidigare varit verksam vid 8 vem väver kejsarens nya kläder?

10 universiteten i Uppsala och Göteborg. Han forskar sedan många år på olika kunskapsuppfattningar och kunskapstraditioner. Särskilt intresse riktar han mot kunskapsformer vars huvuduttryck är kunnigt handlande snarare än sanna teorier. Detta omfattar till exempel praktisk kunskap, färdighet och gott omdöme. terje planke,dr. art. och etnolog, arbetar vid Institutet för Kulturstudier sektionen för kulturhistoria på Universitetet i Oslo. Han har dokumenterat manuella hantverkstraditioner, främst traditionellt träbåtsbyggande på den norska västkusten, varvid han själv tagit stor del i det praktiska arbetet. Just nu arbetar han med att rekonstruera en tusen år gammal båt. Målet är att utveckla en källkritisk metodik, knuten till rekonstruerande av manuella traditioner. I hans text Berättelser och förståelse i en båtbyggartradition utvecklar han tankar kring hur berättelser som förs vidare inom ett hantverksyrkes historia fyller en viktig pedagogisk funktion för förståelsen av både teknik, tradition och yrkeskoder. lene tanggaard har en kandidatexamen i psykologi från Århus Universitet. Hon kandiderade år 2000 med en uppsats i ämnet Laering i organisatorisk hverdagsliv. Nu arbetar hon vidare på temat med en avhandling vid Institutet för Kommunikation på Ålborg Universitet. I avhandlingen undersöker hon hur långt vi kan sträcka lärlingsbegreppet. En del av arbetet består i fältstudier av lärlingar på en större elektronikverkstad. Delar av detta fältstudium finns presenterat i hennes text: Läroprocesser i praxis. Här diskuterar hon begreppet ställningsbyggande och hur det kan användas för att beskriva de processer som äger rum i en arbetsplatsförlagd lärandesituation. författarpresentation 9

11 Vandrande gesäll. 10 vem väver kejsarens nya kläder?

12 människans händer Händernas erfarenheter är beröringen deras liv bland tingen är mångfaldigt, fullt av tysta innehåll. De hör inte men är med i vibrationer. De ser inte men vet hur det är i mörka källare. När sammeten skall värderas är de där, och slipstenen och lieäggen provar de tyst. De behöver inte låta eggen bita till. De känner med lätt beröring stålbettets skärpa. Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter av ull och grus, av fjun och stål, av glatta ytor och av taggig tistelboll, av smidig talk och av alla sorters mjöl. Deras register är oerhört från glansigt silke till grova säckar, från sträva filtar och rivjärn till de nyföddas glatta naglar och beröringsglansen på evighetsblommor. De lever i känselns land där beröringen är allt och där beröringens gåta slår sin bro mellan nerv och själ. Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns. Harry Martinson människans händer 11

13 Av Bengt Molander hela människans kunskap Den norske diktaren och skogshuggaren Hans Børli skriver om sitt arbete som skogshuggare i essän Tømmerhogger : Detta tillsynes så enkla och grova yrke är fullt av finesser, små knep och konster som du bara kan lära i erfarenhetens hårda skola. För att bara nämna en så elementär sak som fällningen: du måste kunna lägga trädet ner på centimetern där du vill ha det, annars kommer du att hänga upp och få slita blod med handspak (no.) och vändhake efteråt. Du måste kunna läsa trädet, se på vilken sida av stammen de tyngsta och tätaste kvistarna sitter, beräkna vindtrycket osv. Denna precisionsfällning är speciellt viktig när du arbetar intill ett område med tät, frodig ungskog då måste du ofta tälja 5-6 fällkilar för att tvinga ett träd att falla i riktning bort från föryngringsytan, och på det sättet rädda livet på många lovande ungträd. Sådant merarbete tar du med tålamod, om du är en ärans skogshuggare, om du har den rätta yrkesstoltheten. Att fila en såg är heller inte en konst som man lär sig i en handvändning. Ett halvtums kapsågblad är ett oerhört känsligt instrument ett par tag med filen för mycket, och sågen går snett och fastnar i spåret. Men behärskar du konsten att göra i ordning redskapen på ett skickligt sätt, då är det en glädje i sig själv att se det vassa stålet äta sig genom stockarna. Doften av kåda och färskt trä, eller anblicken av den jämna huggytan efter en nyslipad yxegg, utan en enda rispa det är sådana ting som kan fylla en man med ordlös glädje: Detta att känna tillvaron som en levande tyngd i händerna. Ordet kunskap blir ofta förklarat på ett abstrakt sätt. Här vill jag närma mig fenomenet kunskap genom den kunniga människan. Så som man till exempel möter henne i Hans Børlis text. Jag vet inte om man skall kalla skogshuggarens arbete hantverk eller ej. Det är inte så viktigt. Inte heller är det så viktigt om jag inte översatt namnen på arbetsredskapen korrekt. Det har jag säkert inte. Ingen vanlig ordbok ger mig tillgång till skogshuggarens yrkesvokabulär. Och skulle jag trots allt finna orden, kan jag ändå inte sätta 12 vem väver kejsarens nya kläder?

14 dem i rörelse och förstå dem där de hör hemma, i skogshuggarens komplexa arbete. Kunskap är här inte något neutralt, objektivt. Det är något levande, fyllt av känslor, uppmärksamhet, närvaro sinnlig närvaro, fysisk närvaro. Sådan är hantverkets kunskap, sådan är livsverkets oändliga mångfald av kunskaper. För att fokusera den levande kunskapen kan man välja nyckelbegrepp på olika sätt. Det viktigaste är att begreppen ges liv genom egna erfarenheter, exempel och andras berättelser. Då kan vi uppmärksamma mer av den kunniga människans kunnighet och därigenom få mer reflekterade perspektiv på kunskap, yrkeskunskap och annan kunskap. För mig är uppmärksamhet ett nyckelbegrepp. I ett radioprogram talade Ulf Linde, ledamot av Svenska Akademien, en gång om kunnande som en form av uppmärksamhet. Jag tror det fångar något viktigt. uppmärksamheter som leder vidare Den uppmärksamhet som jag talar om är ingen uppmärksamhet i allmänhet. Därför vore det egentligen bättre att tala om uppmärksamheter i pluralis. Snickaren har sin uppmärksamhet, skogshuggaren sin, urmakaren sin. Och så vidare. Och så vidare. I alla hantverk, i alla verksamheter, behövs rutiner som fungerar i de allra flesta fall. Rutinerna ger trygghet. Utan trygghet ingen uppmärksamhet. Men också: för mycket trygghet och självförtroende kan leda till mindre uppmärksamhet och därmed mindre lärande. Den som tror att han eller hon vet och kan allt har inte längre förutsättningar för att lära vidare. Det är genom uppmärksamhet förankrad i nyfikenhet, trygghet och (i bästa fall) glädje man lär sig finesser, små knep och konster. Hans Børli skriver lite senare i samma essä som jag redan citerat: Jag har arbetat i skogen i över 40 år, men ändå räknar jag mig inte som fullärd. Jag upptäcker hela tiden små hemligheter i arbetet. Att vara kunnig i ett yrke eller annan verksamhet är att gå vidare. Det betyder att man måste vara villig att öppna sig, vara lyhörd, mottaglig också för det som inte går så bra som det skulle kunna göra. Filosofen Gilbert Ryle har fångat något väsentligt när han skiljer mellan vanemässig praktik och det han kallar den intelligenta praktiken : Till den vanemässiga praktikens väsen hör att ett utförande av en handling vid ett tillfälle är en kopia av dess föregångare. Till den intelligenta praktikens väsen hör att ett utförande hela människans kunskap 13

15 av en handling modifieras av dess föregångare. Den handlande lär sig fortfarande. Lärande kräver vilja, men inte nödvändigtvis att man skall anstränga sig att vilja. Respekt för lärande och kunskap kräver också respekt för den tid det tar att lära. I en intervju säger sliparen Bruno Seyfert: Knivar lär man sig slipa hyfsat på några år, men att få en sax i fullgott skick är det verkliga mästarprovet. De kunniga måste förvalta uppmärksamheterna, ge dem ständigt ny näring i arbete med nytt material och förändrade verktyg, förändrade teknologier. Uppmärksamheterna öppnar sig mot framtiden, mot det ännu okända. De kunniga kan leva med och behärska ständigt nya situationer, inom vissa gränser förstås. Inom hantverkssektorn har utbildningstrappan tre steg: lärling gesäll mästare. Men vi skall komma ihåg det förrädiska i mästartiteln. Den kan låta som en slutgiltig upphöjelse men skall snarare förstås som en övergång till utövning och lärande under helt eget ansvar. Yrkesstolthet och arbetets ära är nyckelbegrepp. Ett levande och lärande kollektiv är nödvändigt för att hålla stoltheten och en kritisk blick vid liv. sinnena och verkligheten att hela tiden gå vidare Vi har i vår moderna kunskapskultur, som jag räknar i stort sett från tiden för den moderna naturvetenskapens genombrott på och 1600-talet, en stark tro på att vi kan ta in världen som den är genom sinnena bara vi gör oss av med alla fördomar och förutfattade meningar. Några ord av Galileo Galilei kan illustrera detta. Han vill här polemisera mot kravet på en auktoritet som vägledare i vetenskapen. Vi behöver vägvisare i skogen och på okända platser, men i slättland och på öppna platser behöver endast de blinda vägvisare. Det är bättre för sådana människor att stanna hemma, men vem som helst med ögon i huvudet och sitt förstånd i behåll kan vara vägvisare för dem. Vi talar ibland om att öppna våra sinnen. Det är helt i sin ordning. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att detta öppnande inte bara handlar om ett beslut eller om att rensa sig från förutfattade meningar. Det handlar lika mycket om att träna sina sinnen inom ramen för olika mänskliga verk- 14 vem väver kejsarens nya kläder?

16 samheter. Det gäller att träna dem träna sina uppmärksamheter så att man blir närvarande i verkligheten. Då handlar det bara i liten grad om kunskap om verkligheten. Jag tycker följande historia om läroprocessen mellan en erfaren cellist, Bernhard Greenhouse i Beaux Arts Trio, och Mästaren Pablo Casals säger mer än abstrakta resonemang. Greenhouse, beskriver sina tidiga lektioner för Casals på följande sätt: Varje lektion varade åtminstone tre timmar. Den första timmen upptogs av spelning; nästa timme följde en diskussion om musikaliska tekniker; och den tredje timmen återupplivade han minnen från sin egen karriär. Under den första timmen satt han omkring en meter bort. Han spelade en fras som jag fick upprepa. Och om stråkföringen och fingersättningen inte var exakt desamma som hans, och om inte betoningen vid frasens höjdpunkt var densamma, avbröt han mig och sade, Nej, nej. Gör på det här sättet. Och så fortsatte det ganska många lektioner. Jag studerade Bachs d-mollsvit och han fordrade att jag skulle bli en fullständig kopia. Vid ett tillfälle antydde jag mycket försiktigt att jag bara skulle sluta som en dålig kopia av Pablo Casals, och då sade han: Bekymra dig inte för det. Ty jag är sjuttio år gammal och kommer snart att vara borta, folk kommer inte att minnas mitt spel men de kommer att lyssna till ditt. Det visade sig, förstås, att han levde ända till den mogna åldern av nittiosju år. Men så var hans sätt att undervisa.... Han var extremt petig när det gällde att jag skulle göra efter hans utförande i varje detalj. Och efter flera veckors arbete med denna enda Bachsvit kunde vi två äntligen sätta oss ned och spela igenom exakt samma stråkdrag och fingersättningar och alla fraser på samma sätt. Jag hade verkligen blivit en kopia av Mästaren. Det var som om det fanns stereo i rummet två cellor skapande samtidigt. Men så snart denna grad av imitation uppnåtts, gjorde Casals något överraskande: Och just då jag hade kunnat uppnå detta, sade han till mig, Bra. Sitt nu bara ner. Ställ ner cellon och lyssna på d-mollsviten. Varpå han spelade genom stycket och ändrade varje stråkdrag och varje fingersättning och varje fras och hela betoningen i frasen. Jag satt där, helt säkert med öppen mun och lyssnade till ett spel som var himmelskt, så vackert som något kan bli. Och när han slutat vände han sig mot mig med ett stort flin, och han sade, Nu har du lärt dig improvisera över Bach. Från och med nu skall du studera Bach på detta sätt. Det viktigaste är kanske inte imitationen utan att lära sig lyssna-och-göra, hela människans kunskap 15

17 uppmärksamt. Det försiggår här ett komplext spel av uppmärksamheter, förankrade i handlingar. Greenhouse måste lära sig se-vad-casals-gör-närhan-spelar-bach, och inte glömma att se-och-lyssna tränas tillsammans. Dessutom, och inte minst, måste Greenhouse lära sig att lyssna på sig själv genom en kvalificerad lyssnare. Det gäller att inte bara försöka lyssna inifrån sig själv. För att lära sig om sig själv i verkligheten är man beroende av andra. Mycket mer kan förvisso sägas om detta exempel. Men låt mig här bara tillägga att vid slutet, när Greenhouse lärt sig lyssna på sig själv, kan han gå vidare och själv lära av Bach, inte av Casals. Det finns emellertid också något förrädiskt i tron på Mästaren och Den Enda Verkligheten. Det finns många musikaliska mästare och många sätt att möta den musikaliska verkligheten på. Kanske kan man också tala om många musikaliska verkligheter. hantverk: produktion, underhåll, reparation Urmakarmästaren Jon Lindstrøm skriver i en artikel om urmakaren som hantverkare, att urmakaren arbetar i en gammal hantverkstradition som har andra ideal än industrin. Urmakaren ville, utifrån sin tradition, tillverka uret för livet medan industrin å sin sida inriktade sig på uret för ögonblicket, alltså en produkt som inte skall vara länge men som skall produceras i stort antal till överkomligt pris. Uret för livet skulle vara en personlig produkt tillverkad efter alla de erfarenheter som generationer av hantverkare hade fört vidare till sina arvtagare. Idealen handlar alltså inte bara om produkternas ( objektiva ) egenskaper utan om att göra det bästa. Och vad som är bra lär man sig i hög grad att uppmärksamma inifrån verksamheten, produktionen. Kvalitet och varaktighet var nyckelbegrepp, som delvis också togs över av industrin. Industriellt tillverkade ur från omkring 1900 är, skriver Lindstrøm, än i dag första klassens tidmätare, bara de får den hantverksmässiga omsorg de förtjänar. Omsorg, underhåll och reparation är nyckelbegrepp. Kvalitetsidealet handlar inte främst eller inte alls om det evigt fullkomliga utan om det som skulle kunna hållas i stånd över lång tid. Industrin har numera i stort sett släppt hantverkstraditionens ideal. Förgänglighet som ideal har satts i system. Kommer detta inte till slut, frågar Lindstrøm, att innebära ett liv utan hållpunkter. Vi följer Lindstrøm en bit till: Hantverk har något med manuella färdigheter att göra. Det är handen eller för all del hela kroppen som engageras. Det fysiska uttryckandet är en form för intelligens som utvecklar 16 vem väver kejsarens nya kläder?

18 sig utanför ordens område. Be en hantverkare att förklara vad han gör, och han svarar se vad jag gör. Att lära ett hantverk är att ta efter, pröva sig fram, lära känna ett material, uppleva hur ett verktyg lägger sig i handen. Detta är färdigheter som ord svårligen kan göra reda för. Det är ett slags rörelsernas magi. Ett tyst språk som talar genom föremålen. Thomas Tempte har skrivit insiktsfullt om yrkesetik och arbetets ära. Jag vill gärna citera ett avsnitt där han skriver om sitt eget yrkes etik, möbelsnickarens etik: Möbelsnickarens uppgift är att göra billiga, lätta möbler till vilka det krävs liten virkesåtgång. Träet måste vara väl torkat, rätt och slätt. Möblerna skall vara vackra och harmoniska till sina proportioner. Lätta att hålla rena, konstruktionerna får inte samla smuts och orenlighet. De skall kännas lätta men ändå vara stabila. De skall följa tidens modeväxlingar men ändå kunna följa ägaren och brukaren genom livet. Träet skall väljas med omsorg, placeras i möbeln med uppmärksamhet och snickaren skall ge ut av sig själv vid detta arbete. All omsorg, ansvars- och hederskänsla skall föras in i möbeln så att andra kan uppfatta detta. Alla hopsättningar ska göras med precision men inte överdrivet. Måtta, sans och omsorg ska prägla de föremål som tjänar människorna i deras levande. Detta formade möbelsnickarens yrkesetik. Yrkesheder är att uppfylla dessa krav. En mängd precisa regler utarbetades för val och bedömning av virke, proportionering och formning av möblernas delar. Vården av många olika verktyg. Snickaren vet att kärleken till trä kräver vassa verktyg Det handlar alltså om att tillverka föremål som tjänar människan i hennes levande. Etiken är inte utanför kunskapen. Den ger kunskapen liv och riktning. Stoltheten är inte bara stoltheten över bra produkter utan också i bästa fall en respekt för människors liv. Kvalitet betyder inte bara mätbara egenskaper. Det betyder en strävan vidare. kunskapssyn som öppning och som hinder Det som dominerar i vanliga skolor och traditionell teoretisk utbildning är något jag vill kalla en teoretisk kunskapstradition. Dess främsta uttryck är vetenskapen. Kunskap talar man gärna om i termer av fakta, sanna beskrivningar, teorier som stämmer väl överens med fakta, och så vidare. Kunskap tänks som något formulerbart, något närmast en avbildning av verkligheten, om än av ytterst abstrakt natur. Har man den kunskapssynen i bagaget kommer man inte att förstå mycket av manuellt arbete och hantverk. Till den kunskapssynen hör också ett antal tudelningar, kropp-intellekt, objek- hela människans kunskap 17

19 tivt-subjektivt, manuellt-intellektuellt, övertygelse-känsla. Kunskap anses sitta i huvudet (intellektet) medan kroppen är mer eller mindre ett instrument för huvudet, åtminstone när det gäller mer kvalificerade kroppsliga uttryck. Jag skall inte gå in på detta. Bara ta ett exempel på hur djupt sådana uppdelningar går. Jag läser i Läroplan för det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94): I skolarbetet skall de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Detta är anmärkningsvärt. Den form för intelligens som till exempel Jon Lindstrøm talar om, som uttrycker sig fysiskt, i ett tyst språk faller helt utanför. Thomas Tempte talar om det praktiska arbetets intellektualitet. Jag vill kontrastera den teoretiska kunskapstraditionen mot praktiska kunskapstraditioner, som bara kan omtalas i plural. Här finner vi urmakarens kunskapstradition, skogshuggarens och många, många flera. Jag tror man ändå kan finna en någotsånär gemensam kunskapssyn. Kunskap är där fråga om något man lever i, något som leder vidare från en uppgift (beställning, utmaning) till ett fullgörande av uppgiften, till exempel att tillverka eller reparera ett ur (på bästa sätt). Kunnande som en form av uppmärksamhet. Inklusive en uppmärksamhet på vad som är gott för människor i deras levande. Denna typ av kunskap kan inte helt fångas med ord men det hindrar inte att språkande och språkliga uttryck är viktiga kunskapsuttryck och kunskapsinstrument inom nästan alla olika verksamheter. Det går att säga mycket mer om den teoretiska och de praktiska kunskapstraditionerna. De går att placera in i filosofiska landskap. Jag har inte försökt göra det här. Jag har velat och vill understryka något annat, nämligen att de praktiska kunskapstraditionerna i hög grad måste gestaltas genom exempel och genom språk som använder en rik mångfald av ord. För att leda uppmärksamheterna och öppna för fortsättningar. Några få exempel: finesser, små knep och konster, konsten att göra i ordning redskapen, ett slags rörelsernas magi, uppleva hur ett verktyg lägger sig i handen, omsorg. Nästan till slut en kritisk fråga: Vi lever i ett samhälle där värden ibland svårligen går att harmoniera. Ideal går åt olika håll. Till exempel, förgänglighet mot varaktighet. Jag lämnar dem stående mot varandra. Hans Børli skriver om att känna tillvaron som en levande tyngd i händerna. Det handlar om närvaro. Om det jordiska, om materialitet. Det är kanske en motsats till varats oändliga lätthet. Men också de får bli stående mot varandra. 18 vem väver kejsarens nya kläder?

20 Litteratur Mer om kunskap i handling har jag skrivit i boken med samma namn (2:a uppl., Daidalos 1996). Hans Børlis Tømmerhogger finns i Mellom øks og lyre. Blar av en tømmerhoggers dagbok (1992). Gilbert Ryles ord är citerade ur The Concept of Mind (1949). Bruno Seyfert intervjuades i Dagens Nyheters På Stan Galileo Galilei är citerad ur Stillman Drakes Galileo (1980). Bernard Greenhouses skildring av lektionerna för Pablo Casals har jag citerat ur Donald A. Schöns Educating the Reflective Practitioner (1987). Urmakarmästaren Jon Lindstøm har jag citerat ur Uret for øyeblikket uret for livet, i (norska) Watchnews 2/2002. Thomas Temptes bok heter Arbetets ära (1982, ny uppl. med titeln Nya Arbetets Ära 1997). Lpo 94 har jag citerat från Jag har översatt citaten från norska och engelska. hela människans kunskap 19

21 påklipp

22

23 Intervju med skomakarmäster Göte Karlsson jag kan göra dig berömd Göte Karlsson är 70 år och har under årens lopp utbildat flera lärlingar, både i reparationsskomakaryrket och beställningsskomakaryrket. På företaget Skomakeri Framåt i Gamla Stan, kunglig hovleverantör sedan 1963, arbetar han fortfarande, både med produktion och som handledare. Här arbetar även två av Götes gesäller av vilka den ena snart är mästare själv. göte berättar: Jag arbetade hos min far, han var skomakare, liksom min farfar och farfars far. Som liten grabb satt jag ofta nere i verkstaden och tittade på. Jag fick göra vissa enkla moment, som becktråd och spola spolar till maskinen, sådant som jag klarade som tio-, tolvåring. Efterhand växte jag in i det hela. Jag har märkt att man blir väldigt präglad av de första åren man lär sig, de sitter alltid kvar. Lär man fel då, blir det fel sedan också. Den första tiden är viktig, som jag ser det. Att ha lärlingar idag är inte som på skråtiden, då fick gesäller och lärlingar stryk. Idag är vi mer som kompisar, ändå är det jag som bestämmer när jag visar. Det är uttalat att nu gör vi på mitt vis och sedan när de tagit gesällbrev då kan de göra på sitt eget vis. Så är det, men samtidigt kan de gärna ifrågasätta mig, fråga för att förstå. Men det får inte vara för demokratiskt när man gör vissa saker, då fungerar det inte. Jag brukar förklara för lärlingarna att nu lär jag ut mitt sätt, men sedan när ni kommer ut och ska jobba själva då får ni er egen handstil. Jag har tre tjejer hos mig och redan nu kan jag se vem som gjort vad. De utvecklas i sina egna riktningar och det är meningen. Nu kör vi så det ryker Det blir lättare att lära ut yrket ju fler lärlingar man haft, men varje individ innebär nya utmaningar. En del lär sig lätt, andra har en massa invändningar och då lär jag mig argumenten tills nästa kommer. De som gått som lärlingar 22 vem väver kejsarens nya kläder?

24 hos mig brinner alla för yrket. De har en passion och då är det givetvis mycket lättare att lära ut än om någon kommer dit och bara ska få dagen att gå. I början när jag får en ny lärling säger jag alltid att nu jobbar vi i tre månader så ska jag se om du har talang. Efter tre månader får vi se hur det går. Har de ingen talang så kastar jag bort tid och själva kastar de bort ännu mer tid. För att kunna bedöma fallenheten för yrket ger jag dem uppgifter. Första gången klarar väl kanske ingen av det, men när de fått göra en sak tio gånger då ser man om de har talang. Det är som små prov och jag bedömer resultatet. Om det gått bra så säger jag efter tre månader att okej, nu kör vi så det ryker, så att du har gesällbrevet om tre år. Jag brukar säga till lärlingen: Jag kan göra dig berömd, men rik det får du göra dig själv. Det absolut svåraste i ett yrke, det är affärstalangen. Du kan vara en hur duktig yrkesman som helst, men du måste ha den rätta inställningen till företagandet. Det bästa sättet att lära Så börjar själva lärandet. Först gör lärlingarna lättare moment, som att lägga upp och skära ut skinnet. Sedan, innan de får sy på riktiga skor, syr de på skinnbitar där jag ritat kurvor och linjer. När man väl börjar sy på skor måste man nämligen kunna sy någorlunda, annars blir det dyrt. Ett stort kalvskinn går på över tusen kronor. I vilken ordning vi tar momenten påverkas även av de beställningar som kommer in. Är det väldigt avancerat, då gör jag jobbet själv. Men då är lärlingen hela tiden med och tittar. Som tur är så har man ju två skor. Och för alla nya moment gör jag den första skon så får de titta på den och sedan själva göra den andra, under tiden jag tittar på. Lärlingarna brukar säga att det är mycket svårare för dem eftersom de ska göra den andra skon och den måste likna den första. Den första blir ju som den blir. De får också göra reparationer och det är det absolut bästa sättet att lära sig på. Det kommer in randsydda och durksydda, tjocka sulor och tunna sulor. Det är en väldig bredd. Jag pratar hela tiden och berättar vad jag gör, till exempel när jag skär ut skinn. Det är inte bara att ta en bit och skära ut hursomhelst, utan det är handlar om olika tjocklekar och kvaliteter. Hals, bakdelar och buk har olika kvalitet. Det är ungefär som med kött. Det går inte att göra kalops på vad som helst, man måste veta vad man gör. Varje vecka skriver vi ner allt vi gjort i en bok. Varken lärlingen eller jag kommer ihåg det annars, men till boken kan vi alltid gå tillbaka och se vad vi gått igenom. Jag brukar medvetet göra fel ibland när jag handleder och får då höra: Men så där har du ju inte sagt att vi ska göra. Då vet jag att de har koll på jag kan göra dig berömd 23

25 läget. Jag säger alltid att gör du inga misstag då blir du aldrig en bra skomakare. Misstag gör man och det är inget konstigt. Men man ska inte göra samma misstag två gånger. Vi pratar alltid om misstagen, analyserar noga vad som blivit fel. Ibland skär de sönder något eller skär sig i fingret. I början kan det gå åt ganska mycket plåster. Efter ungefär fyra månader får de göra egna 1700-talsskor, sådana där tjusiga med plös, som de sedan har på sig på verkstaden. Då är jag med hela tiden, visar och talar om hur de ska göra. De blir ofta jätte intresserade och tända på att lära sig mer om historiska skor. Det är inspirerande, att de inte bara får göra momentjobb, även om de måste göra det också. Repetition är bra, men det får aldrig bli tjatigt. Jag måste märka när kunskapen sitter hos lärlingarna och jag försöker hela tiden läsa av det. Vad jag är ute efter är att kunskapen ska sitta kvar hos dem om tjugo år. Ökad självständighet Första året arbetar jag väldigt nära lärlingarna, men sedan lämnar jag dem att jobba allt mer självständigt. När vi kommit lite längre brukar jag säga: Hur var det nu vi gjorde det här? Så får de själva berätta. De får tillfälle att tänka efter och jag kan kolla av kunskaperna. Jag får inte göra dem för beroende, utan jag måste hela tiden ge dem lite förtroende och låta dem jobba på egen hand. Det är en balansgång. När jag ser att det verkar sitta, då brukar jag lämna dem. Det är lättare för dem att känna att de behärskar något om jag inte står och hänger dem över axeln. Det är roligt att följa processen och se någon lära sig ett yrke. Jag utvecklas samtidigt själv. Går jag ensam så bara gör jag, men har jag en lärling då tänker jag på varför jag gör olika saker och varför jag gör på olika sätt. När de får gesällbrevet i Stadshuset känner jag att det här är grejen, det är härligt. Nu har jag fått en sten till i rullning brukar jag tänka. 24 vem väver kejsarens nya kläder?

26 Av Lotte Alsterdal sätt eder under en mästares skydd och lär Du har ägnat dig en viss tid åt teckning på träskivor och som jag först påpekade för dig, ha till vana att teckna de bästa ting du kan finna från mästarnas händer. Gör detta till dina njutningar. Skulle du befinna dig på en plats som överflödar av goda mästare, så mycket bättre för dig. Emellertid ger jag dig detta råd: Välj alltid ut den bäste och den som har det högsta anseendet. Och om du binder dig vid honom dag efter dag, vore det mot naturen om du icke förvärvade något av hans stil och hans sätt att arbeta. 1 Under renässansen skapades i Italien konstnärliga verk vars skönhet än idag beundras av människor världen över. Många av denna epoks mest berömda konstnärer hade anknytning till Florens som var dåtidens kulturcentrum. De skolades som traditionen bjöd i lärlingskap hos en mästare. Ett system för kunskapsutveckling som förmådde utbilda generationer av ypperliga bildkonstnärer, arkitekter, guldsmeder och skulptörer. Jag skall ta min utgångspunkt i två skrifter om målarkonsten, båda författade i Florens under fjortonhundratalet. Författarna grundar sina texter på egna erfarenheter av att vara målare 2 i en miljö där målarkonsten har en stark och självklar ställning. Men: Vad skall en skicklig målare kunna? Hur lär man sig att bli en kunnig utövare av målaryrket? Här går åsikterna isär. Det inledande citatet är hämtat ur Boken om målarkonsten författad av Cennino Cennini, som levde ungefär mellan åren 1360 och Cennini vänder sig till den som vill göra framsteg i målaryrket med en rad handfasta råd ur sin egen erfarenhet. För Cennini är målaren en hantverkare som lär genom att följa en mästare och sedan träna flitigt. Skriften präglas av vördnad för målarkonsten och mästarnas kunskaper. Som framgår av citatet bör mästaren väljas med stor omsorg. Mästare- 1 Boken om målarkonsten, Cennino Cennini, s Dåtidens beteckning på bildkonstnär. sätt eder under en mästares skydd och lär 25

27 lärlingskap är en långsiktig satsning som ställer krav både på lärlingen och på mästaren. Elevens möjlighet att lära sig yrket beror av den egna viljan och uthålligheten, men också av vem han får som mästare. Cennini antyder dessutom att inte enbart mästarens kunskaper, utan också dennes anseende har betydelse för lärlingens möjlighet att försörja sig i yrket. Battista Alberti ( ) var målarkunnig, men mer framgångsrik som arkitekt och konstteoretiker än som målare. Förutom sitt eget kunnande i målarkonsten är han troligtvis också inspirerad av samtalen i den konstnärskrets han ingick i under sin tid i Florens. Sin skrift Om målarkonsten inleder han med att introducera några matematiska begrepp som han menar är grundläggande kunskap för en målare. Som den förste i historien formulerar han centralperspektivet i skrift. En metod som får en banbrytande betydelse när det gäller att via geometriska beräkningar visa hur avståndet påverkar föremålens storlek. Han ber dock enträget läsaren att betrakta honom som målare och inte som matematiker. Jag skall jämföra Cenninis och Albertis texter och därefter sätta dem i relation till samtal jag haft med undersköterskor om yrkeskunnande. Jag tror att många hantverkare kan känna igen sig, på samma sätt som undersköterskor ofta ser likheter mellan sitt yrkeskunnande och en hantverkares. målarkonsten som hantverk Så snart ni kunna, sätt eder under en lärares skydd och lär. Lämna honom så sent som möjligt, skriver Cennini och är noga med att framhålla att allt han har att lära ut har han själv lärt av sin mästare Agnolo och prövat med sina egna händer. Mästare-lärlingskapet mellan Agnolo och Cennini pågick i tolv år. Agnolo själv var skolad av sin far Taddeo, som i sin tur lärde målarkonsten som elev hos Giotto under drygt två decennier. Målarkonstens grund och allt handens arbete vilar på teckningen och färgen. Till dessa två ting fordras kunskaper i att riva färg, limma, täcka en väv, bestryka med kalk, skrapa och polera kalken, utföra ornament och reliefer i gips, lägga guldgrund, förgylla, polera, göra tempera 3 Cennini fortsätter upprepningen av de material och tekniker en målare måste vara förtrogen med och övergår därefter till att behandla varje område för sig. Den som vill lära skall träna på att imitera de stora mästarnas verk 3 Cennini, s vem väver kejsarens nya kläder?

28 och öva genom att teckna om och om igen tills han blir nöjd. 4 Uthållighet och övning är viktigt för att lära sig förstå hur man bereder, vårdar och använder material och hur målaren skall placera sig i förhållande till ljuset, skriver Cennini. Konstnärskap uppnås dock inte enbart genom träning och imitation. För att kunna åstadkomma något nytt till eftervärlden behövs händernas skicklighet, men också fantasi och egen fri vilja. Att respektera traditionen och noga lära sig grunderna i yrket innebär inte att kväva sitt personliga uttryck. Lärlingen uppmanas förutom att följa en mästare, också att överhuvudtaget försöka träna tillsammans med dem som är duktigare än han själv, för att få chans att lära av deras kunskaper. Det gäller att lära sig en målares sätt att se och att arbeta med eftertanke. Det betyder att noga iaktta det man skall avbilda, tänka efter hur stort motivet verkar och hur skuggor och olika slags ljus faller. Lärlingen skall från början få klart för sig att det tar tid att lära målaryrket, något inga handböcker i världen kan ändra på: Du måste ha reda på den tid som åtgår för att lära. Först behöver du ett år för att studera den elementära teckningen som utförs på träskivor. För att arbeta i mästarens verkstad och lära känna alla olika grenar varav vår konst består och börja med att riva färgerna, koka limmen, knåda gipsen, lära preparera pannåer, täcka dem, polera dem, lägga guld och att kunna behandla guldet behöver du sex år. Vidare, för att studera färgen, utföra ornament, göra draperingar i guld och att vänja dig vid arbetet på mur behöver du ytterligare sex år. Allt detta under det du ständigt tecknar utan att lämna denna teckning vare sig under helgdag eller vardag. Det blir alltså efter lång övning du genom naturen kan uppnå ett gott utförande. Vilken väg du än följer, hoppas aldrig på att uppnå fullkomligheten. Det finnes många som säger att de ha lärt sig konsten utan att ha varit hos mästarna. Tro dem inte. Som bevis härpå skall jag ge dig denna bok. Om du studerade den natt och dag utan att gå till en lärare, skulle du ändå aldrig komma någon vart. Ingenting av ditt arbete skulle kunna göra dig gällande bredvid de stora målarna. 5 målarkonsten som regler Författaren till det andra målartraktet, Battista Alberti, betonar inlärning av 4 Under renässansen innebar målarkonsten att skickligt avbilda människor, natur och andra förebilder, ofta religiösa motiv. 5 Cennini, s sätt eder under en mästares skydd och lär 27

29 matematiska begrepp, anatomi och proportioner. Det är nödvändigt för en målare att syssla med geometri och matematik, menar Alberti, som själv är kunnig inom dessa områden. Idealet är en konstnär som är både humanist och vetenskapsman. Alberti betonar inte betydelsen av vare sig övning eller erfarenhet. Vad är till exempel en cirkel? En cirkellinje innesluter en cirkelyta. En cirkelyta är det slags yta som omsluts av en linje som av en krans. Om man sätter ut en punkt i ytans mitt kommer alla linjer som dras från denna punkt till omkretsen att bli lika långa. Denna mittpunkt kallas cirkelns centrum. Den räta linje som går genom centrum och skär omkretsen i två punkter kallas av matematikerna diameter. Låt oss kalla den centrumlinjen och låt oss acceptera här vad matematikerna påstår: att inga andra linjer bildar rät vinkel med cirkels omkrets än de som går genom centrum. 6 Efter att ha presenterat regler för hur en målare skall se på former, ytor, konturer, färg och ljus ställer Alberti frågan: Vad nytta har målaren av att känna till detta? Han svarar att han tror varje målare måste medge att han kan bli en framstående konstnär endast om han väl känner ytors proportionering och sammanfogning, vilket mycket få gör. Men, konstaterar Alberti kritiskt: Om du frågar en målare vad han försöker göra när han målar kan han svara på allt annat än just denna fråga. 7 Medan Cennini ser målarkonsten som en tradition som förs vidare från mästare till lärling under arbetet i verkstaden, ser sig Alberti som företrädare för en ny kunskapstradition som vilar på vetenskapliga upptäckter snarare än på invanda synsätt. Under antiken fanns förebilder i målarkonsten de gamle men som han ser det, inte i Florens under hans egen tidsålder. I sin dedikation till vännen, bildhuggaren och arkitekten Filippo Brunelleschi, nedan kallad Pippo, berömmer Alberti honom för hans nyskapande arbete med kupolen till katedralen Santa Maria de Fiore i Florens: Jag ger dig rätt i att de gamle, som hade så många goda förebilder att lära av och efterlikna, hade lättare att behärska de konster som för oss idag förefaller svåra. Men därav följer att vår ära blir än större när vi, utan förebilder och utan någon modell att efterlikna, ändå uppfinner konster och vetenskaper som tidigare ingen hört talas om eller sett. Måste 6 Alberti, s 6. 7 Alberti, s vem väver kejsarens nya kläder?

30 inte också den mest hårdhjärtade och avundsamme lovorda arkitekten Pippo vid synen av denna enorma kupol som avtecknar sig mot himlen, väldig nog att låta hela den toscanska befolkningen rymmas under dess skugga? Och ändå är denna konstruktion uppförd utan hjälp av strävor eller byggnadsställningar. 8 aspekter på kunskap Det står klart för både Alberti och Cennini att en konstnär behöver omfattande yrkeskunskaper. Men de betonar olika aspekter av yrkeskunnande. 9 Det får i sin tur konsekvenser för hur det går till att lära sig. För Cennini har det betydelse vem målaren är som människa och hur han lever sitt liv. För att bli en bra målare bör man till exempel leva måttfullt, med ödmjukhet inför konsten och dem som har större kunskaper än man själv. För Alberti som betonar generell faktakunskap sker lärande oberoende av personer och omständigheter. Han berör inte hur det går till att lära och huruvida målaren är ödmjuk eller inte är ovidkommande ur lärsynpunkt. De kunskaper han talar om kan formuleras i allmänna regler och är möjliga att läsa sig till. Han framhåller intellektuella förebilder vars tänkande målaren skall lära av inte hantverksskickligheten. Resultatet blir förebilder som kan verka på avstånd. Eleven kan inte dela sina upptäckter med dem, se hur de gör eller diskutera problem i det praktiska arbetet. Cenninis förhållningssätt kom att inspirera konstnärer som Renoir och Cezanne. Sin bok skriver han utblottad och straffad för sina skulder i fängelset delle Stinche i Florens vid åttio års ålder. Hans mästare Agnolo som äger avsevärda rikedomar, bryr sig inte om att hjälpa sin tidigare målarlärling, men hyllas ändå av Cennini med okritisk tacksamhet. Alberti är en bildad och berest rikemansson vars tankar om målarkonsten kommer att prägla akademier och konsthögskolor i över 500 år, medan Cenninis bok ligger bortglömd i Vatikanens manuskriptsamlingar ända in på 1800-talet. Jämförelsen mellan Albertis och Cenninis skrifter ställer skillnaderna mellan ett praktiskt och teoretiskt angreppssätt på sin spets. Båda har haft betydelse för sina efterföljare, i vissa epoker har Alberti framhållits på 8 Alberti, s Jämför filosofen Kjell S Johannessen som föreslår fyra olika aspekter av yrkeskunnande: påståendekunskap, färdighetskunskap, förtrogenhetskunskap och omdöme. Poängen är att rikta uppmärksamhet mot att kunskap är mer än påståendekunskap, det vill säga fakta som kan beskrivas exakt, och har andra mer svårfångade sidor som vi skolas i genom att delta i en praxis (1999). sätt eder under en mästares skydd och lär 29

31 brukfog

32

33 konstnärliga utbildningar, i andra Cennini. Svenska konstnärer känner enligt Sölve Olsson, som översatt Albertis bok, uteslutande till Cennini som lästes och beundrades under hans egen tid på konsthögskolan på 1950-talet. Alberti som, om de känt till honom hade setts som fullständigt omodern, nämndes aldrig. Olsson hade gärna sett att de fått läsa dem båda två. De två målarnas efterföljare verkar ofta ha varit blinda för möjligheten att båda skrifterna kan ha något att bidra med. Det blir lätt fråga om att framhålla ett angreppssätt och därmed förkasta det andra antingen Cennini eller Alberti. Men Florens under renässansen var en miljö där man överskred dagens gränser till exempel mellan bildkonst, arkitektur, skulptur, ingenjörskonst och vetenskap. De för eftervärlden kanske mest kända konstnärerna är skolade i mästares verkstäder och överskrider samtidigt i sitt yrkeskunnande dem som lärde upp dem. Taddeos mästare Giotto, som anses ha lagt grunden för en ny målartradition, och Albertis vän Brunelleschi, är båda goda exempel på gränsöverskridare. 10 Brunelleschi är som vi redan sett i ett tidigare citat av Alberti känd för arbetet med kupolen till katedralen Santa Maria de Fiore. Det var en utmaning som ställde krav på ett omfattande praktiskt yrkeskunnande och på uppfinnande av nya, helt okända byggnadsmetoder. Kunskaper som förutsatte varandra. Det betyder dock inte att det är de stora genierna som ensamma bidrar till utvecklingen av målarkonsten i renässansens Florens. Auguste Renoir ( ) pekar i ett brev på att mästaren står som representant för verk som är utförda i lagarbete av de målare som tillhör mästarens verkstad. Alla målarlärlingar blev inte mästare, men de lärdes alltid upp till underbara hantverkare. De gick igenom en sträng lärotid, men den var aldrig upplagd så att den hindrade deras personliga uttryckssätt från att blomstra. 11 Idag kan vi se hur en kunskapssyn som betonar generell och exakt formulerbar kunskap har präglat och fortfarande präglar undervisningen i grundskolan och högre utbildningar. Trenden är närmast att denna form av kunnande blir allt viktigare, till exempel genom att vi inom fler yrkesområden kräver högskoleutbildning på bekostnad av erfarenhet. Överhuvudtaget tycks vi, i likhet med Alberti, hylla en uppfattning om att lärande tar sin början i allmänna regler och principer. 10 Se respektive kapitel i del 1 av Giorgio Vasaris ( ) böcker om berömda renässanskonstnärers liv, vilka utgavs första gången år Brevet ifråga är adresserat till Henry Mottez och publicerat i Boken om målarkonsten. 32 vem väver kejsarens nya kläder?

34 Frågan är vilken betydelse och vilket utrymme vi idag vill ge de former av kunskap och lärande som Cennini pläderar så varmt för och som betydde allt när han lärde sig målaryrket? Lärandet om hur man gör verkar ha trängts tillbaka till de informella sammanhangen och förväntas komma av sig själv utan medvetna satsningar. Innebär det att handens kunskap och moraliska ställningstaganden är mindre viktiga när det gäller att göra ett bra arbete idag, än på Cenninis tid? Arbetslivsforskning på området tyst kunskap med företrädare som Bo Göranzon, Ingela Josefson, Maja-Lisa Perby har tillsammans med till exempel ingenjörer, läkare, sjuksköterskor, meteorologer och processoperatörer undersökt och reflekterat kring yrkeskunnande kopplat till handling. De har i sin forskning pekat på problem som uppstår till följd av vårt samhälles marginalisering av kunskapen om hur man gör. Ofta används exempel och metaforer från konstnärens eller hantverkarens arbete. 12 att lära ett yrke Jag har under årens lopp haft möjlighet att samtala med anställda i sjukvården, framför allt undersköterskor. 13 Maria som är undersköterska på en canceravdelning berättade om första gången hon var med om att en patient avled. Hon var då tjugo år, men fick vägledning av en fyrtio år äldre kollega: Vad jag har lärt av henne det har varit guld värt för mig. Hon guidade mig igenom det och visade mig. Mycket av det jag kan idag har jag lärt av henne och något av det jag lärde har jag nog givit vidare till andra. Jag lärde mig att tala med människor på ett naturligt sätt och jag lärde mig hantverket. Sådant lär sig inte sjuksköterskeelever idag. De sitter och läser i några tjocka böcker. Man kan inte studera omvårdnad. Jag menar att omvårdnad är ett hantverk som man ska ut och lära i praxis. Petra som arbetar inom intensivvården håller med om att synen på omvårdnad som hantverk har tonats ned till förmån för teoretiskt kunnande, under hennes två decennier i yrket. Ett exempel är sjuksköterskeutbildningen som hon tycker stämmer dåligt med hur de måste arbeta för att patientens vardag skall fungera. Petra saknar en viktig fråga: Vad är jag för person? 12 Se till exempel Göranzon 2001, Josefson 1998, Perby Samtalet ingår i en fallstudie med danska undersköterskor (Alsterdal 2002). Att samtalet denna gång tilldrar sig i Danmark gör det inte mindre relevant för svenska förhållanden. Jag har vid många tillfällen hört svenska undersköterskor föra liknande resonemang. sätt eder under en mästares skydd och lär 33

35 Den fångar något av det viktigaste som omvårdnadsarbete handlar om, men som yrkeskunnande betraktat har den tappats bort. Enligt Petras erfarenhet kan en person gå igenom hela sjuksköterskeutbildningen utan att i grunden vilja arbeta med människor. Maria finner att vissa elever har pratat sig igenom sina praktikperioder. När de kommer till en tung avdelning som canceravdelningen blir det ohållbart och de blir ibland underkända. Ett misslyckande som är en kritik, inte bara mot sjuksköterskeutbildningen, utan också mot dem själva som inte tycks ha tagit hand om eleven på ett adekvat sätt. Den tidigare yrkesutbildningen för undersköterskor har genom den svenska gymnasiereformen 1992 fått en mer allmän inriktning. Det innebär bland annat att den numera ger högskolebehörighet men inte längre är en yrkesutbildning. Den tidigare gedigna, handledda praktiken har blivit femton veckors arbetsplatsförlagd utbildning. 14 Förändringen innebär mindre av inlåsningseffekter för eleverna men också svag relevans för de ungdomar som vill lära sig yrket för att arbeta som undersköterskor. De får svårt att fånga upp några egna exempel att utgå ifrån, och hänvisas därför till att lära omvårdnadskunskap i allmänna termer. Under den arbetsplatsförlagda utbildningen skall eleven och handledaren dessutom hantera elevens brist på grundkunskaper som var självklarheter under handledarens egen utbildningstid. Glappet är ofta så stort att det är omöjligt att hämta in med de resurser som står till buds på den enskilda arbetsplatsen. Hur ser de som vill bli undersköterskor på omvårdnadsprogrammet? Etnologen Margaretha Herrman har följt elever på den nya gymnasieutbildningen. På utbildningen finns både elever som läser av allmänt intresse och blivande undersköterskor som saknar den yrkesutbildning som inte längre finns. Under den korta praktiktiden försöker dessa praktiskt inriktade ungdomar lära vad de uppfattar som viktigast. Måttet på en lyckad arbetsplatsförlagd utbildning blir att få utföra vad de betraktar som undersköterskeuppgifter. Helst vill de öva provtagning och såromläggning. Om de däremot ombeds att städa blir det måttet på en dålig arbetsplatsförlagd utbildning (Herrman 1998). 14 Gunilla Andersson Gustafsson diskuterar i sin avhandling en liknande problematik till följd av gymnasiereformen när det gäller frisöryrket. Den nya utbildningen fjärmar blivande frisörer från branschen som oroas av att eleverna inte möter mästarna och i alltför liten utsträckning klarar gesällprovet (2002). 34 vem väver kejsarens nya kläder?

36 I sitt sökande efter en handfast yrkesroll och konkreta uppgifter vill dessa elever identifiera sig med vad de uppfattar som undersköterskans praktik. De märker att de inte motsvarar arbetsplatsernas krav och tar ställning för praxis mot utbildningen. Skolan i sin tur missar chansen att få med sig eleverna i att börja se och reflektera över den praxis de är på väg in i, eftersom avståndet till den har blivit för stort. De blivande undersköterskorna i Herrmans undersökning har en förenklad föreställning om praxis. Det tar sig uttryck som att de överbetonar statusfyllda uppgifter med medicinsk anknytning och undervärderar andra sidor av undersköterskans arbete. De har inte fått lära av mästarnas insikt om att omvårdnadsarbete innebär att tänka i och uppfatta andras behov. Allt de gör görs för patientens skull, även när det är fråga om rengöring. Det praktiska arbetet är under ytan förringat i utbildningen, vilket möjligen är vad eleverna i Herrmans undersökning känner, men inte kan sätta fingret på. De får inte på allvar börja lära och befinner sig i ett ingenmansland. Hur hade det blivit om utbildningen på Cenninis vis tog hantverket och traditionen som utgångspunkt? Han lär målarkonsten utifrån en självklar tillhörighet. Redan när han börjar sin utbildning hör han hemma i en tradition, på gott och ont. Det existerar inget glapp mellan utbildning och handling, men möjligheterna att få perspektiv på och reflektera över traditionen är å andra sidan tämligen små. Hans text ger ibland känslan att mästare-lärlingrelationer kan behöva tillskott från personer som Alberti, som har praktisk erfarenhet av yrket, men ifrågasätter målarens traditionella yrkeskunnande och tillför nya dimensioner. En modern lärlingsutbildning borde erbjuda ett rum för olika kunskapsformer att mötas. Den kan skapa utbyte mellan hantverkstradition, forskning och nya radikala tankar ge utrymme för att träna på hur man gör och samtidigt hjälpa eleven att ställa frågor till den tradition han eller hon är på väg in i. Litteratur Alberti, Battista, Om målarkonsten. Brutus Östlings Bokförlag Symposion Stockholm/ Stenhag, Alsterdal, Lotte, Hertig av ovisshet aspekter på yrkeskunnande. Avhandling, andra reviderade upplagan. Arbetslivsinstitutets Förlag, 2002:1. Andersson Gustafsson, Gunilla: Den inre teatern i lärandet en studie om kunskapsväxandet inom ett hantverk. Avhandling. Kungliga Tekniska Högskolan. Avdelningen för Yrkeskunnande och Teknologi, Cennini, Cennino, Boken om målarkonsten. Första utgåva Till & Från Förlag, Stockholm, sätt eder under en mästares skydd och lär 35

37 Göranzon, Bo, Spelregler om gränsöverskridande. Dialoger. Trelleborg, Herrman, Margaretha, Förändring med förhinder. Om omvårdnadselevers beskrivningar av sin yrkesförberedande utbildning. Etnologiska föreningen i Västsverige, Göteborg Josefson, Ingela, Läkarens yrkeskunnande. Studentlitteratur. Lund, Johannessen, Kjell S, Praxis och tyst kunnande. Dialoger, Perby, Maja-Lisa, Konsten att bemästra en process. Om att förvalta yrkeskunnande. Gidlunds Förlag. Smedjebacken, Vasari, Giorgio, Berömda renässanskonstnärers liv. Del 1. Första utgåva Uppsala Bokgilles Förlag. Göteborg, vem väver kejsarens nya kläder?

38 Intervju med Carina Ingvarsson, bokbindare jag är barnbarn av många mästare Efter tre år på Hantverkets Folkhögskola i Leksand började Carina Ingvarsson som lärling hos bokbindarmästaren Johanna Röjgård Sjöberg. Lärlingstiden finansierade hon genom att jobba extra på Södersjukhusets akutmottagning. Efter två år tog hon sitt gesällbrev med bravur, utsågs till Årets Gesäll och belönades med ett stipendium på kronor. Idag driver hon det egna bokbinderiet, Bunden Form. carina berättar: Jag visste redan första gången jag band en bok att det här var det jag skulle syssla med. Problemet var tillvägagångssättet. Jag hade kunnat gå ut skolan, startat eget och satt upp en verkstad, men det hade tagit väldigt lång tid. När jag kom till Johanna hade jag förkunskaper från skolan och jag började jobba på mitt sätt. Men jag insåg snabbt att jag inte var så säker som jag hade trott. Därför valde jag att nollställa mig, börja från början, fråga Johanna och lära mig hennes sätt. Jag försökte helt enkelt ta till mig hennes metoder och sedan sätta dem i relation till det jag hade lärt mig tidigare, för att sedan kunna forma mitt eget sätt att jobba. Det är ett yrke du lär dig Den största skillnaden mellan att gå i skola och gå som lärling är att du som lärling verkligen ser att det är ett yrke du lär dig. Det är en stor skillnad mellan att se någon arbeta för att tjäna sitt levebröd och att se en lärare. En lärare har betalt för att stå och visa i lugn och ro, medan en mästare kan visa hur han eller hon lägger upp ett helt arbete och får ett flyt. Lönsamhet och kundrelationer spelar in. Sådant får man inte på en skola, inte ens om de gör ett ämne av det, det blir bara teorier. Det är samma sak med bokbindarlitteratur, du kan läsa hur mycket som helst, du kan läsa teori i oändlighet, jag är barnbarn av många mästare 37

39 men du måste ändå kunna grunderna rent praktiskt. Vet du inte hur du ska hålla en kniv eller hur du ska få ihop det så spelar det ingen roll vad du läst. Det positiva med skolan är att du får lära dig väldigt många olika tekniker. Du får en enorm bredd. Man går till exempel igenom en massa olika häftmetoder, av vilka du sedan kanske bara använder dig av tre eller fyra. Men du har kunskapen om dem, du har sett dem och gjort dem och de finns där någonstans i exempellådan. Den som går på en skola har egentligen bara ett ansvar gentemot sig själv. Men den som går som lärling har en mästare som kanske ägnar två års tid av sitt liv åt att lära ut sitt yrke, och då tycker jag att man har ett ansvar att göra någonting av det. Och det är ett ganska stort ansvar. På en skola kan du fördriva tiden i åratal men även om det är hur kul som helst kan det förbli en hobby. Det är en helt annan sak att ta steget och börja som lärling. Då har du släppt skolvärlden och det är ett annat allvar. Vilket sätt att lära som passar en bäst tror jag är väldigt individuellt. Själv måste jag se en sak många gånger innan det sitter, men när det väl sitter så sitter det där för evigt. Det kan vara oerhört stressande att vara i en skola, och försöka ta till sig allting på en gång. När du är hos en mästare som Johanna, som dessutom är väldigt tålmodig, får du se momenten så många fler gånger. Lärlingsperioden växte fram Att börja som lärling kräver självklart att du anpassar dig och jag tror att motivationen att lära yrket gör att du gärna gör det. Johanna har sitt bokbinderi hemma, så självklart var det inte bara för mig att kliva in. Under dagarna kom barnen hem, jag åt lunch med familjen och så vidare. Det var väldigt speciellt, bara detta att som helt ny komma in i en verkstad där en mästare har jobbat ensam i tjugo år. Det kunde handla om så simpla saker som att lära sig hennes turer i verkstaden för att vi inte skulle krocka bara det, att gå och stå. Till en början försökte jag verkligen att göra mig så liten som möjligt och inte ta någon plats. Jag ville att det skulle fungera och ville verkligen lära mig så mycket som möjligt. Vi hade hela tiden en väldigt öppen kommunikation och till en början hade vi många samtal där vi tog upp sådant som inte fungerade eller som kändes jobbigt. Det var såklart kämpigt, men samtidigt gick vi starka ur det och hade också vansinnigt roligt tillsammans. Man skulle kunna säga att min kursplan för lärlingsperioden växte fram efter hand. Det var framförallt kundernas efterfrågan som styrde vilket upp- 38 vem väver kejsarens nya kläder?

40 lägg och innehåll min lärlingstid fick. Kunderna efterfrågar ofta lagningar och restaureringar och för varje ny bok ställdes jag inför ett nytt problem. Du måste ha gjort ett antal lagningar för att förstå att en viss typ av problem kommer tillbaka. Det finns inga generallösningar men du förstår efter ett tag från vilket håll problemet kan angripas. Många gånger gick jag igenom med Johanna hur jag hade tänkt laga en bok, sedan frågade jag henne hur hon skulle gjort, och hon fick komma med synpunkter. Jag insåg att i Johanna fanns ett helt uppslagsverk och jag ville lära mig så mycket som möjligt av hennes metoder. Jag genomförde alla arbeten från början till slut. Om det var en lagning som kom in så gjorde jag den, efter det att vi hade resonerat lite först. När jag var klar visade jag alltid upp den för Johanna och hon fick gå igenom arbetet. Då fick jag hennes kritiska ögon på boken, det blev ett självklart sätt att utvärdera arbetet. Spännande dialog om företagande En stor del av den kunskap som jag fick med mig under tiden som lärling handlar om marknadsföring, kundkontakter och leverantörer. Det hade tagit en massa tid att komma fram till vilka leverantörer som är bäst för mig, men här fick jag dem gratis. Vi såg på företagandet väldigt olika. Hon kommer från en konstnärsfamilj och jag från en jordbrukarfamilj, och vi har helt olika sätt att relatera till pengar. För mig är det viktigt att jag ska kunna leva på det här. Det är det för Johanna också, men vägen dit ser olika ut för oss. Det går på båda sätten. Vi hade en väldigt spännande dialog, till exempel om hur man ska ta betalt. Jag kunde fråga mig hur jag någonsin skulle kunna komma in på marknaden och överhuvudtaget överleva när hon som är en av Sveriges bästa bokbindarmästare ligger så lågt i pris. Johanna avdramatiserade företagandet för mig. Hon sa: De är jätte snälla på Skattemyndigheten. Ring dem nu, de kan hjälpa dig. Hon var också ett stort mentalt stöd, inte minst i sådant som jag avskyr, som siffror och att skriva. Jag är dyslektisk och att skriva ihop ett stipendium tar en massa energi från mig, men där har hon varit ett jätte stöd. Det här med gesällprov Både jag och Johanna hade nog hela tiden haft det här med gesällprov i bakhuvudet. När hon frågade mig om jag inte skulle göra det som en avslutning på min tid hos henne, blev jag naturligtvis väldigt glad över att hon ville vara min handledare det året. Förutsättningen för att jag skulle kunna göra jag är barnbarn av många mästare 39

41 provet var att jag lärde mig guldsnitt, och det var helt klart den största utmaningen. Guldsnitt är ingenting som kunder efterfrågar särskilt ofta, därför kommer yrkesverksamma hantverkare sällan i kontakt med den tekniken. Som tur var är Johanna oerhört duktig på att söka stipendium. Hon hjälpte mig, och jag fick stipendium till att åka två veckor till Ascona, för att göra helskinnband och guldsnitt. I Ascona gick guldsnittet jätte bra. Men så kom jag hem och här var förutsättningarna helt annorlunda. Vattnet är annorlunda, temperaturen, luftfuktigheten och så vidare. Jag fick slita som ett djur för att lyckas och vi ägnade mycket tid åt att analysera problemen. Många gånger satt jag som en hög på golvet och bara grät och Johanna undrade var handboken är som talar om hur man gör när lärlingen gråter. När jag väl började med provet var det roligt att se hur vi kunde analysera tillsammans. Jag kunde tillföra något, och det blev ett helt nytt samspel mellan mig och Johanna. Jag kunde ställa frågor som kanske till och med ledde till att hon lärde sig något nytt. Det man ser nu är ett väl utfört gesällprov, man ser inte allt bakom som självklart inte bara varit förtvivlan utan även mycket skratt. Det var en stor utmaning att binda något för en granskningsnämnd istället för en kund. Johanna, som handledare, var också oerhört mån om att jag skulle lyckas hela vägen fram. Det handlar ju om hennes yrkesstolthet också. Det ligger mycket i mitt slutresultat. Jag är en av dem Efter gesällprovet kände jag mig färdig att gå vidare. Även om det var vemodigt så var det naturligt att jag flyttade ut ur Johannas verkstad. Så fort jag flyttat möblerade Johanna om, det var som om en ny era började. Kanske var det lättare för henne att städa ut mig än det var för mig att börja arbeta helt själv. Nu har jag arbetat ett halvår i min egen verkstad och måste komma till varje beslut på egen hand, det är lite läskigt. Jag har inte de där extra två ögonen på det jag gör. Idag är vi goda vänner och kontakten är fortfarande tät. Vi är mer än bara kollegor, man lär ju känna varandra väldigt väl när man går och nöter på varandra i två år, varje dag. Hon är min mästare och mentor och samtidigt en väldigt god vän. Jag tror nog att de allra flesta mästare och lärlingar blir vänner. Har man inget i övrigt gemensamt så har man ju alltid hantverket. Man vill att hantverket ska bli så bra som möjligt och jobbar mot samma mål, sedan kommer resten av sig självt. Jag kan absolut tänka mig att utbilda egna lärlingar, men jag behöver kanske fem, tio år på mig, så att jag litar på mig själv. Nu är jag så superkon- 40 vem väver kejsarens nya kläder?

42 centrerad på mitt eget. Men jag känner att har jag nu fått den här möjligheten att gå som lärling så måste jag själv ställa upp i framtiden. Jag såg bokbindarmästare Hugo Pellers film om sitt liv som bokbindare. Han var 86 år och gick bort bara några dagar efter visningen. Det var fantastiskt att se hur han arbetade, och helt plötsligt upptäcka att jag är ju barnbarn till Hugo Peller, eftersom Johanna delvis lärt sig av honom. Jag är barnbarn av många mästare. Hugo Peller pratade mycket om vikten av att föra traditionen vidare och det känns oerhört roligt att kunna göra det. Vi har en gemensam uppgift som jag är stolt över. Vissa dagar kan jag undra vad det egentligen är jag håller på med? Så känner väl de flesta någon gång. Men sen när man träffar en sådan som Hugo Peller, som har gjort så fantastiskt mycket för hantverket och som jobbade för att utveckla det och för att intresset skulle leva vidare, då blir jag så stolt. Så fruktansvärt stolt över att få tillhöra dem, att det är vi. Jag är en av dem. jag är barnbarn av många mästare 41

43 Av Gunnar Almevik förståelsen av hantverk som kunskap I den här artikeln tar jag upp något om det speciella med att utbilda i hantverk och relaterar till samhällets syn på hantverkskunskap. Jag skall dock inleda med någonting så krasst som ekonomi, eller kanske bättre uttryckt, ekonomiska villkor för lärande och forskande. Hantverk har som organiserat kunnande en lång historia, som traderad yrkeskunskap i företagande, skråväsende eller altrustiska strukturer så som familj och släkt. Trots lång historisk kontinuitet är hantverkens kunskapssituation idag tämligen bräcklig. Det mesta av vård, tradering och utveckling av hantverkskunskap är utlämnat till kunniga hantverkare i näringen. Tradering är i näringssituationen beroende av efterfrågan. Den hantverkare som inte får sålt sin produkt överlever inte länge som näringsidkare. Med personen försvinner kunskapen. Vi kan föreställa oss hur exempelvis arkeologi eller kemi skulle överleva som organiserad kunskap om de var utlämnade till endast näringsutövande aktörer. Konsekvenserna skulle sannolikt vara radikala. Vi kan vidare föreställa oss hur benägna dessa aktörer skulle vara att förmedla sina kunskaper i utbildning och publikationer. Den skråmentalitet som hantverkaren fortfarande kan förknippas med har en viss naturlig förklaring; kunskapen är knuten till personen och den personliga kunskapen är dennes levebröd. I kursplanen för gymnasieskolans nationella hantverksprogram framhålls att hantverkets livskraft och styrka ligger i förmågan till förändring och förnyelse; utveckling och framtidsperspektiv går hand i hand med tradition och historia (Skolverket). Det torde vara osannolikt att gymnasieeleven, som befinner sig på den mest elementära nivån, kommer att utveckla hantverket. Hantverken har, till skillnad från de flesta övriga kunskaper som omsätts i yrkeslivet, inte erhållit en given eller utifrån egna behov legitim hemvist i samhällets högre kunskapsinstitution: högskolan. Någon etablerad form för den erfarne hantverkaren att undersöka och fördjupa sina kunskaper 42 vem väver kejsarens nya kläder?

44 utanför näringsutövandet finns inte. Av de dryga 45 miljarder kronor som årligen anslås i statliga medel till högre utbildning och forskning existerar inte ett enda lektorat i hantverk som eget ämne. Hur kommer det sig? Högre utbildning i vårt land skall vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund. Ett hantverkligt eller hantverksmässigt ämne anses av någon anledning inte som tillräckligt kvalificerat och egenvärdigt. Kanske har lagstiftarna (högskolelagen) bara glömt ordet hantverk? Kanske är hantverkskunskap till sin natur mindre kvalificerad än konst och vetenskap? Kanske är de rådande föreställningarna och tankefigurerna om hantverkskunskap bristfälliga? Fortfarande är den sociala snedrekryteringen till högskolan hög. Konsthögskolorna där utbildning inom vissa konsthantverk sker inom ramen för design eller konstnärligt ämne uppvisar tillsammans med läkarutbildning och agronomutbildning den minst demokratiska studentrekryteringen (Högskoleverket). Knappt 15 procent av studenterna på dessa utbildningar kommer från arbetarhem. I en grupp som är erfarenhetsmässigt enhetlig men samtidigt inte särskilt representativ för befolkningen i sin helhet bildas självfallet tankemönster och värderingar, som får så fast form att de tas för givna och sällan ifrågasätts. I diskussionen om kunskapssyn och utbildningssystem, vad som är avancerad kunskap, vilken kunskap som är viktig och hur utbildnings- och forskningsresurserna skall användas, ligger därför tolkningsföreträdet hos den grupp som har erfarenhet av systemet och som uppbär det. Situationen inom högskolan är idag ungefär som den i Sveriges Riksdag år 1919, då en församlig av manliga ledamöter röstade om kvinnors röstberättigande. förståelsesjukdom I Bonniers svenska ordbok från år 1991 förklaras ordet hantverksmässig: såsom hantverk; skicklig men själlös. Det torde vara ganska nedslående för en student eller en lärare att i en modern ordbok finna betydelsen av sitt hantverk som själlöst. Man kan fråga sig vad ordboksförfattarna egentligen menar. Av de föreställningar om hantverkskunskap som jag mött är det framförallt två tankefigurer som utgör hinder för att hantverk skall uppfattas som kvalificerat. För det första tänker man sig att hantverk består i upprepning utan originellt nytillskott, för det andra finns uppfattningen att hantverken brister i teoretiskt eller intellektuellt innehåll. Jag vill ge två exempel på symtomen av den här förståelsesjukdomen. Det första citatet är hämtat ur Almän hushåldz bygnad författad av Christopher förståelsen av hantverk som kunskap 43

45 Polhem år Här framställs hantverkspedagogiken som: Den method som hantvärkar bruka att lära ungdommen, tiänar allenast för tiocka dumhufvun som vill på träldoms vijs vara hantterade till des en långlig öfvning mehr än förståndet giort dem skickeliga att förrätta ting lijka, utan vidjare efftertanka till förbättring. Men för quicka ingenia som mindre ähro bequema till trähldom, tiänar bättre vackra böcker och beskrifningar Det andra citatet är hämtat från en utvärdering av fem av landets främsta hantverksskolor. Utvärderingen, som gjordes av Högskoleverket 1997, gällde huruvida skolornas verksamhet skulle betraktas som högskolemässiga. Samtliga fick avslag och en av motiveringarna var följande: Det är utan tvivel viktigt att bevara och vidareföra kunskap i olika hantverkstekniker, som annars kan riskera att dö ut. Men för att uppnå högskolemässighet skall det finnas en klar inriktning mot att, utifrån kända kunskaper och förutsättningar, finna nya vägar t.ex. när det gäller teknik- och materialval. Uppgiften att förmedla känd kunskap är inte nödvändigtvis mindervärdig eller okvalificerad. Tvärtom består både gymnasieskolans och högskolans grundutbildningar (och även doktorandutbildningar) i huvudsak i att förmedla känd kunskap i ett ämne. En grundutbildningsstudent inom konstnärligt eller vetenskapligt ämne skall utveckla sitt konstnärskap eller sin vetenskapliga metodkunskap, men inte konsten och vetenskapen. Kraven är en självständig, reflekterande och kunskapskritisk förmåga. Ingen förväntar sig att en konststuderandes verk (eller personliga egenskaper) skall erkännas av konstvärlden, att en matematikstuderande skall omkullkasta axiomen eller att teologistudenten skall kunna bevisa Gud. Man bör skilja på vad som är mål för utbildning, vad som är mål för forskning och utvecklingsarbete och vad som är fiktion. Även forskningens vardag är fylld av reproduktiva uppgifter; upprepningar av känd kunskap. En idéhistorikers forskning består till en väsentlig del av inläsning av redan publicerad idéhistorisk litteratur liksom kemistens forskning till väsentlig del består i att hantera laboratoriets kända tekniker. Alla lärprocesser och all kunskapsframställning är huvudsakligen ett återskapande. Böcker är tecken på pappersark tills läsaren har återskapat meningen för sig själv. Hantverk är moment och handlingsnormer tills utföraren omsluter den hantverkliga helheten. Hantverkets re-enactment borde vara likvärdig vetenskapens research (R.G. Collingwood). theôría, poìêsis och praxis Akademiker kan fascineras av ett hantverkskunnande; eller kanske det hant- 44 vem väver kejsarens nya kläder?

46 verkliga resultatet. Eftersom det rör sig om fascination istället för insikter i en kunskapsmässig verklighet blir hantverkskunskap ofta reducerad till handens färdighet. Hantverkskunskap kan som positiv fördom te sig intuitiv och mystisk, och som negativ fördom som okvalificerad. Ordet praktisk används ofta som beskrivning av hantverkskunskap. I gymnasiets nationella hantverksprogram anges som exempel att utbildningen präglas av erfarenhetsbaserat praktiskt lärande (Skolverket). Det praktiska är tu-delat i ett slags motsatsförhållande till det teoretiska. Betydelseglidningen ligger nära till hands, att en teoretiker är någon som arbetar med huvudet och en praktiker är någon som arbetar med händerna. Uttänkare av intellektuellt kunnande ställs mot utförare och manuellt kunnande. Ett alternativt sätt att uppfatta teori och praktik, i all slags kunskap och därmed även hantverklig kunskap, är som två kompletterande sidor av vilka ingen kan undvaras. Hantverkskunskap har ett specifikt innehåll, med en egen teori och en egen praktik, som i nivå inte skiljer sig från andra kunskapsområden. Detta är viktigt att framhålla därför att vetenskapen inte tycks ha insett betydelsen av hantverkets intellektuella dimension. Praktisk erfarenhet räcker inte för att man skall bli kunnig; det finns ingen automatik i att görande resulterar i skicklighet, vetande eller klokskap. Erfarenheten måste bearbetas i ett dialektiskt förhållande mellan praktikens teori och teorins praktik (J. L. Ramirez). Teori kommer från grekiskans theôría, som betyder att betrakta och att åskåda. Teori strävar efter sanning, och ytterst, utsagor om det som inte kan vara på annat sätt (Aristoteles). En betraktelse av hantverket gjord av någon som inte behärskar hantverket måste rimligtvis bli någonting annat än hantverkarens egen betraktelse. Det går inte att stapla teori från ett annat ämne på hantverksämnets praktik och förmå en avancerad helhet. En kunnig smed har en speciell kodkompetens som gör att han eller hon kan göra en annan tolkning av ett smitt historiskt föremål än vad exempelvis en arkeolog eller konsthistoriker kan. Praktik härstammar från två olika ord, med skilda betydelser. Det ena ordet för praktik är poìêsis och betyder att göra eller att skapa. Vi återfinner betydelsen i engelskans skills. Målet är det skickliga; inte det sanna. En parallell till ordet poesis kan göras till fornsvenskans och isländskans betydelse för yrkia, som var att dikta och att orka. Det andra ordet för praktik är praxis och betyder att handla eller att agera etiskt. Målet är det goda. Istället för att knyta begreppen teori och praktik var för sig till olika kunskapskategorier kan man se det så att vetande, skicklighet och klokskap måste finnas inom alla avancerade kunskaper. förståelsen av hantverk som kunskap 45

47 Bilderna ovan utgår från de kunskapsbegrepp eller livsåskådningar och dygder som Aristoteles redogör för i Den Nikomachiska etiken. För en mer utvecklad tolkning, se José Luis Ramirez. hantverkets läroprocess Det speciella i hantverk är dels att läroprocessen (återskapandet) är förhållandevis trög samt att hantverkskunskapens mål är ett annat än för konst och vetenskap. Man kan se hantverket som ett processkunnande, där målet är känt och kunskapen består i att nå det förutbestämda resultatet genom en process av medvetna och kontrollerade handlingar. I samhället är flera problem av det slag att målet är känt men genomförandet trots detta brister. Man vet att och vad men inte alltid hur. Den erfarne hantverkaren känner helheten som en genomgång av dess enskildheter (F. Lång). Den erfarne har genom tidigare handlingar uppmärksammat, analyserat och dragit allmängiltiga slutsatser om vad olika indikatorer berättar om ett arbete; hur arbetet fortgår och vilka justeringar som behöver göras i förhållande till efterföljande moment och den slutgiltiga helheten (J. Eriksson och P. Sjömar). Möjligheten att göra relevanta och självständiga bedömningar kräver ofta en omfattande erfarenhet. Kanske betraktas hantverkets tidskrävande uppbyggnad av erfarenheter som mindre kvalificerad än tid till litteraturstudier och tid att finna ett personligt uttryck i konstnärligt skapande? Bilderna nedan är försök att beskriva aspekter av hantverkets läroprocess. 46 vem väver kejsarens nya kläder?

48 Hantverkskunskap har ett specifikt innehåll som i nivå inte skiljer sig från andra kunskapsområden. Skillnaden ligger snarast i att det kroppsliga och handhavande momentet inte kan undvaras. På samma sätt som man inte kan lära sig spela blockflöjt utan att spela blockflöjt. Exemplet ovan utgår ifrån murarkunskap. Bilden är hämtad från ett forskningsarbete utfört på Hantverksskolan i Mariestad av murare Jonny Eriksson och arkitekt Peter Sjömar. Hantverkets läroprocess Utbildningsmoment Momentets syfte och ordning Introducera: Enkel beskrivning. Förutsedda problem. Praktisera/Öva: Prövande som väcker frågor och behov av teori. Praktikens teori: Teorifördjupning som ger kunskapsgrund att bygga vidare på. Teorins praktik: Praktisk fördjupning och reflektion som ger färdighet och förståelse. Handleda andra: Ytterligare krav på förståelsedjup och reflektion kring den egna förmågan. Tillbakablickande reflektion Hantverkarens läroprocess består till väsentlig del av att organisera erfarenheter. Bilderna illustrerar en möjlig pedagogisk process inom ett hantverksämne. Den pedagogiska utmaningen är att utforma moment i undervisningen på ett sådant sätt att eleven konfronterar en viss uppsättning problem i en viss lämplig ordningsföljd. Läroprocessen inleds med att studenten ställs inför konkreta hantverksuppgifter utifrån förhållandevis enkla beskrivningar. Läraren organiserar uppgifterna så att den studerande skall konfrontera vissa kända problem, och själv finna behov av mer kunskap om varför problemen uppstår. Syftet är att förmå eleven att uppmärksamma vad som händer i ett genomförande och reflektera över hur detta kan relateras till förståelsen av hantverk som kunskap 47

49 en process. Utifrån uppkomna frågor fördjupas sedan den teoretiska grunden. Med denna kunskapsfördjupning kan studenten ta sig an mer kvalificerade uppgifter och på ett mer självständigt sätt relatera hantverkliga problem och frågor till hantverklig teorifördjupning och reflektion. Att ställas inför situationen att själv lära ut skapar positiv friktion till den egna förmågan och skärper kraven på förståelsedjup, reflektion och kunskapskritisk attityd. Den övre bilden refererar i huvudsak till Allan Gunnarssons beskrivning av det pedagogiska arbetet på Hantverksskolan i Mariestad Kurser (pensum) Handledarintensiv undervisning Korta och hårt styrda uppgifter Projekt Självständigt lärande Fria och utforskande uppgifter utbildningstid kunskapskategorier Jag har försökt att argumentera mot två föreställningar som jag uppfattar hindrar förståelsen av hantverk som kunskap: en tudelad syn på en teoretisk och en praktisk, respektive en innovativ och en reproduktiv kunskap. Däremot är det väsentligt att särskilja olika nivåer av kunskap. En lärling, en gesäll eller en mästare liksom en student, doktorand eller en professor skall behärska ett kunskapsområde i olika grad. Eventuellt kan det vara möjligt att särskilja kunskaper utifrån hur de brukas i kategorierna: personlig kunskap, yrkeskunskap och vetenskap. Personlig kunskap är den enskilda människans kunskap som han eller hon vunnit genom personliga erfarenheter. Hantverkarens personliga kunskap prövas i första hand i förhållande till arbetsgivare eller uppdragsgivare. Om den visar sig otillräcklig blir produkten dålig och snickaren eller muraren blir sannolikt utan arbete eller nya uppdrag. Yrkeskunskap är kunskaper som har prövats och värderats inom ett kollektiv. Synonymt skulle man kunna använda orden profession eller praxis. Hantverkarens praxis består i handlingsnormer; om man gör på ett visst sätt uppnår man ett visst önskat resultat. Hantverkarens praxis rymmer också estetiska värderingar om ett fullgott resultat. Kunskapen är allmängiltig, men behöver för den skull inte innebära att den enskilde hantverkaren förstår eller kan förklara varför ett visst handlingssätt ger ett visst önskvärt 48 vem väver kejsarens nya kläder?

50 resultat. I praxis är det mindre betydelsefullt att kunna förklara vad det är för bedömningar som görs; det viktiga är att bedömningen är rätt. Vetenskap förutsätter något mer än skicklighet. Ett vetenskapligt eller akademiskt förhållningssätt måste leda till ökad förståelse och förklaring. Det finns ett krav på allmängiltighet som innebär att ett resultat skall kunna granskas av alla; vägen fram till förståelse och förklaring skall gå att följa upp. Vetenskapens mål är att förklara naturfenomen eller att vidga förståelsen av företeelser av mänskligt slag. I vetenskap är kunskap både mål och medel. Det finns flera motiv till att prioritera resurser så att hantverkare kan få en egen plats i högskolan. Genom att nya kunskapsaktörer tas upp i högskolan öppnas nya perspektiv. Företrädare för olika kunskapsområden anlägger, för det första, olika perspektiv på företeelser och kunskapsstoff av allmänt slag. Hantverkare kan föra in kompletterande perspektiv i högskolan som möjliggör upptäckter av nya sammanhang och förklaringar. I yrkeskunskap finns, för det andra, ett för yrket eget och särpräglat kunskapsinnehåll. Till hantverksgrupper såsom murare, träarbetare och trädgårdsarbetare hör speciella kunskaper på samma sätt som antikvarier, arkitekter och ingenjörer var för sig besitter särskilda kunskaper. De utförande aktörerna har, för det tredje, en särskild position, genom att de hanterar slutledet i (eller om vi vill, början på) olika processer och aktiviteter. Därmed ser de också utfallet och förmår relatera detta till tidigare kunskapsmässiga antaganden. Jag avslutar den här artikeln med ett aktuellt exempel som eventuellt kan belysa den problematik jag fört fram. Byggkommissionens utredning Skärpning gubbar kan berätta att byggsektorn i vid mening omfattar företag varav 97 procent är anställda i företag med mindre än 20 anställda. År 2001 var personer direkt sysselsatta i byggindustrin. År 2000 var nettoomsättningen i bygg- och anläggningsföretagen 136 miljarder kronor. Man finner stora problem i byggfel, byggfusk och svartarbete. Kostnader för byggfel (kvalitetsfelskostnader) uppskattas kunna uppgå till mellan 10 och 15 procent av årsomsättningen, vilket då motsvarar nästan halva kostnaden av hela det statliga utgiftsområdet för utbildning och forskning. Utredarna påtalar att omfattande forskning vid universitet och högskolor om byggtekniska problem har bedrivits; att kunskap finns, men att branschen inte förmår att ta till sig forskningsresultaten. Vid 19 av landets 35 högskolor erbjuds ett eller flera program för utbildning till civilingenjör, högskoleingenjör, byggnadsingenjör eller byggnads- förståelsen av hantverk som kunskap 49

51 tekniker. Ingen högskola ger dock högre utbildning i hantverksutförandet. Andelen yrkesverksamma inom byggsektorn med eftergymnasial utbildning är 8 procent och fortbildningen på arbetstid för byggnadssektorns LO anslutna uppgår till 0,3 dagar per år. Utredarna anger rollen för bygg- och träfackens medlemmar, och säger att dessa har stora möjligheter att påverka såväl kvaliteten på det som byggs som kostnaden för det byggda. Den yrkesarbetare som lärt sig att målmedvetet satsa på sitt hantverkskunnande, som tar personligt ansvar och som känner yrkesstolthet kan åstadkomma ett gott slutresultat, även om det finns brister i projektering, arbetsledning och samordning. Om inte den som utför arbetet kan sitt hantverk, tar ansvar eller känner yrkesstolthet hjälper det å andra sidan ofta inte hur väl projektet genomförs i övrigt. En alternativ slutsats, med vetskapen att sektorns problem är kunskapsrelaterade, är att ge byggnadshantverken en egen position i det högre utbildningssystemet. Med en egen position menar jag hantverkare som forskar i hantverk, till skillnad från icke-hantverkare som forskar om hantverk. Titeln på byggkommissionens rapport Skärpning gubbar upplever jag som ganska cynisk. Den antyder hantverkskunskapens sociala färg. Litteratur Gunnar Almevik och Peter Sjömar. Hantverkets teori och praktik // Byggnadskultur 1992:1 Gunnar Almevik och Peter Sjömar. Program för Hantverksskolan i Mariestad. Duplic. Hantverksskolan i Mariestad, Göran Andersson och Peter Sjömar. A cultural heritage of wood knowledge and methods // Living wooden culture throughout Europé. Red Nuria Sanz, Aristoteles. Den nikomachiska etiken. Översättning och kommentarer av Mårten Ringbom. Daidalos. Göteborg, Robin George Collingwood. An autobiography. Clarendon Press. Oxford, Jonny Eriksson och Peter Sjömar. Undersökning av kalkbruk. En förstudie. Duplic. Hantverksskolan i Mariestad, Allan Gunnarsson. Hantverksutbildningens läroprocess. Duplic. Hantverksskolan i Mariestad, Fredrik Lång. När Thales myntade uttryck. Förlaget Draken, José Luis Ramirez. Strukturer och livsformer: om teknisk och social design. Dialogos, José Luis Ramirez. Designteori och teoridesign. NORDPLAN Högskoleverket. Utvärdering av fem hantverksskolor. Rapport 1997:34. Högskoleverket. Databas för nyckeltal. Skolverket. Kursplaner 2003 för nationella gymnasieprogram: hantverksprogrammet. Finansdepartementet. Skärpning gubbar. SOU 2002:115. SCB. Finansstatistik 2000: Bygg- och anläggningsföretag (SNI 452). 50 vem väver kejsarens nya kläder?

52 Av Elisabet Jernström forskare i fält The value of being a participant observer lies in the opportunity that is available to collect rich detailed data based on observations in natural settings (Burgess, 1984, s 79). i hemmets lugna vrå Han lyfter på hatten till hälsning och sedan går vi tillsammans uppför den kullerstensbeklädda gatan som leder till hans bostad. Väl inomhus möter min blick en blank cylinderhatt som tronar på hatthyllan. Kan man bara konsten att göra en cylinderhatt, så kan man göra vad som helst när det gäller hattmakeri, säger han och tar av sig överrocken. Heminredningen vittnar om att jag befinner mig hos en hantverkare och konstnär. Vardagsrummets väggar är fulla av oljemålningar och blyertsteckningar. Här och var ligger diverse verktyg och utefter rummets ena kortsida står ett vackert skåp i trä. Skåpet tillverkade jag i min gamla verkstad. På 30-talet var vi åtta man och tre gifta systrar som jobbade där med cylinderhattar. Systrarna sydde allt på hatten, så det kunde vi andra egentligen ingenting om. Nu är allt borta, men min nya verkstad finns kvar. Där jobbade jag fram till min 80-års dag, berättar han och tillägger att han egentligen började som springschas i den gamla verkstaden redan när han var 15 år gammal. Jag har kommit hem till hattmakarmästaren Hugo, som har 65 års erfarenhet av sitt hantverksyrke. Jag vill göra en intervju med honom, för att förstå hur det går till att lära sig att tillverka en cylinderhatt. Men innan jag överhuvudtaget hinner tänka på att påbörja någon intervju, sitter jag vid köksbordet tillsammans med Hugo, som bjuder på kött och potatis. Vi samtalar om ditt och datt och jag får bland annat insikt i den depression som rådde på 1930-talet med en påföljd av låg lönenivå för hattmakarlärlingar och varaktig arbetslöshet på många håll. Jag blir också varse promenadkonserterna med musikkåren i stadsparken på onsdagarna, då alla klädde sig i forskare i fält 51

53 sina bästa kläder och då kronan på verket var hatten. Vi dryftar även ålderdomens vedermödor med bland annat minnesförlust och ensamhet, men pratar också om ljuspunkter i tillvaron som till exempel städhjälpens besök var fjortonde dag, som förutom städning innebär kaffe med dopp. Under samtalets gång, återkommer hattmakarmästaren med jämna mellanrum till att han trivts mycket bra med sitt yrke. Nu är tiden mogen för en mer strukturerad bandinspelad intervju, även om jag bara har mina frågor som en guide i mitt minne. Jag har redan för någon timme sedan förstått att jag måste ge hattmakarmästaren den tid som han känner att han behöver för att delge mig sina berättelser. Vi styr i någon mån båda två innehållet i vår samvaro. Jag ger honom utrymme att berätta sådant som jag egentligen inte har frågat honom om, samtidigt som jag ser till att utveckla och får svar på mina frågor innan vi skiljs. Hattmakarmästaren styr också på så sätt att han vid vissa tillfällen inte bara nöjer sig med att rakt upp och ner svara på mina frågor om exempelvis tillverkningsprocessen. I stället hämtar han både en hatt och några verktyg och använder dessa som ett komplement till berättelsen. Med hjälp av hatten och verktygen kan han demonstrera momentet i fråga, samtidigt som han berättar om detsamma. Jag lyssnar ihärdigt och ställer nya frågor, samtidigt som jag slår på min videokamera. Vi är således båda två medskapare till resultatet av intervjun. När vi båda känner oss nöjda, föreslår Hugo att vi skall besöka hans förra verkstad, som ligger en bit bort från bostaden. Våren är visserligen på väg, men ännu skall det dröja innan vindarna blir ljumma. Med frusna fingrar håller jag i videokameran och filmar Hugo där han står i sin kostym, överrock och hatt framför sin smedja, som nu tjänar som presentbod. Han stödjer sig försiktigt mot sin käpp och stoltheten går inte att ta miste på. När vi skiljs ringer hans ord i mina öron: Jag tänker inte alls, jag vet bara hur jag skall göra när jag gör cylinderhatten. Det är egentligen hur enkelt som helst. Det är egentligen inga märkvärdigheter. Skulle jag nöja mig med det svaret? Nej, naturligtvis inte. Jag ville försöka se vad som fanns bortom hans påstående och fortsatte därför att göra fler intervjuer. i kurslokalen Men kunde jag lita på att det som framkom i mina intervjuer, också stämde med verkligheten? Kunde det kanske vara så att informanternas berättelser om hur de exempelvis lärde sig att göra en cylinderhatt inte alls stämde med hur de egentligen gjorde när de väl stod inför uppgiften? Frågorna fick 52 vem väver kejsarens nya kläder?

54 mig att fatta beslut om att under en kortare tid själv gå in i en lärlingsroll, samtidigt som jag skulle observera mig själv och informanterna. På vintern måste man bära hatt, annars blir man som en termos utan kork, säger hon när vi tillsammans går uppför trapporna som leder till vinden. Där uppe står hyllor på rad med hattstockar i alla de storlekar och former. Med van blick fokuserar hon snabbt en av stockarna, tar den under armen och sedan går vi ner i kurslokalen. Jag har anmält mig till en sommarkurs i hattillverkning och skall nu under ledning av modistmästaren och hennes gesäll, bland annat lära mig att tillverka en filthatt. Runt omkring mig har jag tio andra kursdeltagare som är fullt sysselsatta med att tillverka stråhattar, tyghattar etcetera. För att jag skall kunna studera en så naturlig miljö som möjligt, har jag valt att inte tala om att jag dels skall fungera som en kursdeltagare, dels som en forskare. Jag har planerat att använda mig av en minimal bandspelare, som ryms i min byxficka och dessutom skall jag göra observationer och fältanteckningar. Detta skall ske samtidigt som jag skall agera som en av kursdeltagarna. Det får således inte framgå att jag även agerar som forskare. Jag går in i hattillverkningen med liv och lust precis som de övriga kursdeltagarna. Jag observerar och antecknar i egenskap av både forskare och kursdeltagare. Till en början går jag ifrån gruppen en kort stund några gånger om dagen för att i den minimala bandspelaren prata in sådant, som jag anser vara av vikt rent forskningsmässigt. Det medför att jag förlorar helheten av det som händer i kurslokalen och därför bestämmer jag mig för att sluta använda bandspelaren. I stället ägnar jag mig åt observationer och fältanteckningar. Den sista dagen på kursen gör jag dessutom en intervju med både modistmästaren och hennes gesäll. Ingen av dem ifrågasätter min önskan och därför behöver jag inte röja min forskaridentitet. Sommarkursen är till ända efter fem innehållsrika dagar och jag har själv fått möjlighet att exempelvis känna hettan och ansträngningen av att dra filt (till filthatt) och uppleva både svårigheten och glädjen i lärandet. Jag har således fått ytterligare en inblick i lärandet av att tillverka en hatt, men nya frågor pockar på svar. Beror den tillåtande och öppna atmosfären i kurslokalen på att modistmästaren inte har möjlighet att ägna så mycket tid åt var och en av oss deltagare? Är detta också orsaken till att vi är tvungna att ta egna initiativ och många gånger lita till oss själva? Skulle jag kunna få en djupare förståelse för hur lärandet går till om jag dels gick in som lärling under en längre tid, dels observerade endast en mästare och hans/hennes lärling? forskare i fält 53

55 fitsning

56

57 Då jag tidigare gjort intervjuer med hattmakarmästaren Martin, vet jag att han eventuellt skall få en lärling. Det dröjer inte länge förrän han per telefon meddelar att så är fallet och att jag är välkommen att dels observera lärandeprocessen, dels själv medverka som lärling. i hattmakarens verkstad Katja är ivrig att få påbörja ett moment i tillverkningen av cylinderhatten och försöker fånga Martins uppmärksamhet. Ska vi köra igång, eller är du på väg? Jag ska bara gå upp och hämta bomullslärft och tapisseriväv. Vi ska använda det när vi bränner brätten. Hattmakaren Martin skyndar iväg, men vänder först på klacken och slänger ett öga på mina handmålade rosetter som skall fästas på uniformshattarna. Jag har precis målat dem, samtidigt som min videokamera fångat in aktiviteterna i rummet. När Martin gått, blir lärlingen Katja och jag ensamma en liten stund. Vad bra att vi står två stycken och jobbar för då kan jag kolla mot dig. Om inte du också hade gått in och jobbat praktiskt, så skulle du inte haft lika mycket koll på hur man skall göra, säger Katja och föreslår att vi skall sammanställa en frågelista till Martin. När Martin är tillbaka tar vi upp de frågor som uppkommit oss lärlingar emellan och som ingen av oss är hundraprocentigt säker på. Vi antecknar flitigt båda två och när Martin demonstrerar ett verktyg, tar Katja fram sin kamera medan jag riktar in min videokamera. Radion är påslagen som vanligt och musiken är ganska högljudd. Jag upptäcker att jag har svårt att höra vad Martin berättar och går därför fram till radion för att dämpa ljudet något. Antingen lyssnar vi på musik eller också jobbar vi, säger Martin och stänger av radion. Därefter fortsätter han sin demonstration. Katja och jag observerar, frågar, filmar och fotograferar. Därefter skall Katja klippa ren kanten på hattstommen. Jag för fältanteckningar när jag plötsligt upptäcker att hon vänder upp och ner på hattstocken, vilket Martin inte gjorde när han utförde samma moment. Jag skriver genast i kanten på mina fältanteckningar att Katja innoverar. Detta beteende från Katjas sida får mig att formulera nya frågor till henne. Nu kallar Martin på Katjas uppmärksamhet och berättar att de båda två samtidigt skall utföra samma moment, nämligen sy i svettremmen i varsin cylinderhatt. Nu ska du alltså kasta sömmen runt om antingen med den rakställda 56 vem väver kejsarens nya kläder?

58 stilen eller med den snedställda. Nu kör jag med den snedställda, jag tycker det går fortare, säger han medan Katja sitter mittemot honom, också hon beredd att sätta igång. Själv står jag bakom videokameran och filmar. Plötsligt upptäcker jag att Martin syr i riktning från sig medan Katja syr i riktning mot sig. Lärlingen imiterar således inte mästaren och nya frågor uppkommer genast i mitt huvud och sökandet efter svaret på min forskningsfråga fortgår. avslutande kommentar All vetenskaplig forskning är ett sökande efter kunskap om oss själva eftersom människan, enligt min mening är en del av allt. Den forskningsfråga som ligger till grund för de forskningsmiljöer, -metoder och -erfarenheter, som jag beskrivit i det här kapitlet är: Hur går lärandet till i lärandesituationer där hattmakarmästare och lärlingar agerar? Jag har en övertygelse om att forskaren kan få fram autentiska data om denne får till stånd en relation med människorna (informanterna). Detta föranledde mig att gå ut i fält med så få teoretiska föreställningar som möjligt för att med öppna sinnen lära mig dels av informanterna, dels av mig själv. Jag gick nämligen själv in som hattmakarlärling under ett antal tillfällen för att komma åt de osynliga tillvägagångssätten och tricken. Nelson (1969) menar att: when full participation is used to document a technique the ethnographer must learn to do it himself (s 394). En deltagande närvaro av det slaget i forskningsmiljön, innebär bland annat att man balanserar mellan olika roller forskarrollen, lärlingsrollen och privatpersonrollen. För att detta inte skall bli ett problem i fråga om validiteten, gäller det att hålla huvudet kallt och med det menar jag att man kan distansera sig i situationer som rent forskningsmässigt kräver detta. Jag anser att den förmågan att kunna läsa av situationen och anpassa sitt sätt att förhålla sig efter det avlästa, kräver träning och en lång lärandetid. I min avhandling (Jernström, 2000) använder jag begreppet mêtis 1 för en sådan kunskap. Under resans gång fram till svaret på min forskningsfråga, växte det ständigt fram nya frågor och detta är också karakteristiskt för den deltagande observationen som metod. Vad kan vi lära oss om fältforskarens situation genom att läsa innehållet 1 Som begrepp betecknar mêtis en form av intelligens som förmår kombinera mentala inställningar, olika slags färdigheter och omdömesförmågor exempelvis förutseende, smidighet, rådighet, känsla för rätt tillfälle till en helhet. forskare i fält 57

59 i berättelserna? Vi kan konstatera att forskaren blir föremål för intryck från många olika håll, samtidigt som denne med sin forskningsfråga i bakhuvudet måste kunna sovra och fokusera sådant som kan anses vara relevant. Det i sin tur får inte begränsa omfattningen av den tid som bygget av en relation till informanterna måste få ta. I den första berättelsen framgår det tydligt att informanten får den tid som han behöver för att kunna få ett förtroende för forskaren. Den gamle hattmakarmästaren och forskaren pratar till en början om allt annat än det som forskaren egentligen är ute efter. Det är således viktigt att bygga upp relationen och först när man känner att tiden är mogen, gå in på kärnfrågorna. I dag pratar vi ofta i termer av ett relationskapital och menar då det förtroende som finns mellan individerna i en relation (M. Trondman, muntlig uppgift, 15 januari, 2003). En forskare kan behöva lite tur också. Vid rekryterandet av informanter, som skedde gradvis (Agar, 1980), visade det sig att den gamle hattmakarmästaren och modistmästaren på sommarkursen, hade lärt sina respektive yrken under och 40-talet. Det var då som hattmodet hade sin höjdpunkt, och det var även då som det riktiga hantverket lärdes ut. Den vetskapen fick mig att tro på att det bland mina informanters berättelser därför skulle gå att finna det traditionella lärandet. Det visade sig också efterhand att samtliga informanter 2 (utom modistmästaren och hennes gesäll) på något sätt hade en anknytning till den gamle hattmakarmästaren Hugo. Ibland kunde jag i min forskarroll känna mig illa till mods. Den känslan uppstod vid användandet av den minimala bandspelaren och vid den dolda fullt deltagande observationen under sommarkursen. När fältforskaren använder deltagande observation som en forskningsmetod, är denne själv huvudinstrumentet. Som forskare hade jag därför möjlighet att förändra och exempelvis avsluta användandet av den minimala bandspelaren. Under forskningsprocessens gång måste forskaren kunna ta olika beslut som förändrar den tidigare planeringen. Att jag plötsligt bestämde mig för att intervjua modistmästaren och modistgesällen, även om detta inte från början var planerat, är exempel på detta. Det går inte att följa en planering eller en metodbok till punkt och pricka när man arbetar nära människor eftersom alla är unika. Som fältforskare befinner man sig samtidigt i sina olika roller. Forskaren kan exempelvis i sin lärlingsroll stå och arbeta med något moment i till- 2 Mina informanter var förutom den gamle hattmakarmästaren, modistmästaren, modistgesällen, Martin och Katja, även hattmakargesällerna Mia och Gerd. 58 vem väver kejsarens nya kläder?

60 verkningen, och i samma stund, i sin forskarroll, behöva tänka på att flytta videokameran, så att övriga aktiviteter i rummet blir dokumenterade. Samtidigt kan forskaren få en fråga av privatpersonkaraktär som han eller hon måste ta ställning till. Detta medför att forskaren bör vara mycket lyhörd, mottaglig och selektiv. Som tidigare påpekats är det viktigt att balansera de olika rollerna, det vill säga att vid vissa tillfällen till viss del kunna kliva ur någon av dem. Det är vid dessa tillfällen som mêtis är en tillgång att behärska. Ett exempel som visar på att jag lät forskarrollen väga alltför tungt, är när jag utan att fråga hattmakaren, dämpade ljudet på radion. Som forskare måste man tänka på att agera varligt eftersom man aldrig blir en fullfjädrad medlem under den tid som man är ute på fältet. Som deltagande observatör påbörjar forskaren tolkning och analys redan i forskningsmiljön. Videokameran kan exempelvis ses som forskarens förlängda öga. Tolkningen görs när kameran zoomar in något speciellt och exemplen som handlar om när Katja skall klippa ren hattstommen samt när Martin och Katja syr i svettremmen, visar på att min analys redan påbörjats. Under min väg till forskaryrket, har jag insett att man aldrig blir fullärd. Detsamma kan jag konstatera utifrån mina forskningsresultat, gällande hantverksyrket. Den långa vägen fram till forskaryrket respektive hantverksyrket påbörjar man i något avseende som en novis för att så småningom, i flera avseenden, kunna agera som en mästare. Men lärandet fortgår hela tiden eftersom vi i våra respektive yrken strävar efter att bli bättre och bättre på att göra och agera på vårt eget sätt. Det finns således inga genvägar till mästerskap vare sig i hantverksyrket eller forskaryrket och inte heller mellan dessa yrken. Litteratur Agar, M. H. (1980). The Professional Stranger. An Informal Introduction to Ethnography. New York: Academic Press. Burgess, R. G. (1984). In the Field. An Introduction to Field Research. London and New York: Routledge. Jernström, E. (2000). Lärande under samma hatt. En lärandeteori genererad ur multimetodiska studier av mästare, gesäller och lärlingar. (Avhandling för doktorsexamen, Luleå tekniska universitet). Nelson, R. (1969). Hunters of the Northern Ice. Chicago: University of Chicago Press. Trondman, M., (muntlig uppgift, 15 januari, 2003). forskare i fält 59

61 Av Terje Planke berättelser och förståelse i en båtbyggartradition Olika sätt att lära får olika effekt. Kunskap är inte lösryckt, utan vävs in i personliga förhållanden och relationer mellan individer. Min viktigaste erfarenhet under mina studier vid universitetet i Oslo är att böcker inte innehåller kunskap, utan bara utsagor. Kunskap är sammanhang och relationer där det ingår både sakförhållanden och människor. Därmed är det min förståelse av utsagorna i böckerna som gör dem till kunskap. På så vis dyker kunskap upp i konkreta situationer: Vi hör talas om något, vi upplever, lär på vägen och blir kanske även duktiga på det vi gör. Och hela tiden är kunskapen situerad; den hänvisar tillbaka till sin egen situation, tillbaka dit där vi gör erfarenheterna och där vi förstår. Och det är detta som denna lilla berättelse handlar om; situationer där man upplever och förstår. Motsatsen till min berättelse kan vi hitta hos sociologen Anthony Giddens 1. Han har genomfört en institutionell analys av det moderna samhället och menar att ett av huvuddragen är att kulturella delar plockas ut ur sin placering i tid och rum. Delarna dekontextualiseras och sätts in i nya sammanhang. I det högmoderna samhället sker denna dis-embedding eller förflyttning, där något tas ut ur sitt sammanhang och sätts in i nya, med ökande hastighet. Mer och mer förflyttas. Mer och mer rekontextualiseras och uppträder i nya sammanhang. Förflyttningarna uppfattas ofta som effektivitet. Det är skriftspråket, kommunikationsteknologin och användandet av teckensystem som ligger bakom denna moderna, snabbt skiftande situation. Ändringarna får globala effekter samtidigt som de sker på ett lokalt plan. Giddens baserar sig på en institutionell analys av samhället. Jag befinner mig på den andra sidan. Jag studerar individer i deras vardagshandlingar, i praktiken, framför allt inom träbåtbyggeri, men även inom andra manuella hantverkstraditioner 2. 1 Giddens, Anthony The consequences of modernity. Polity Press. Cambridge. 60 vem väver kejsarens nya kläder?

62 Johan Høl, båtbyggare. Foto: Terje Planke. Konsekvenserna av att kunskap är personlig är att vi måste se på kunskap utifrån dess kontext. Symboler, språk och handlingar fungerar i ett sammanhang därför att bedömningen av handlingarna ofta utvecklas genom språket och därför att handlingarna utgör grunden till att förstå bedömningen. Dessa två, språk och handling, kan förenas i intentionen eller fokuseras i handlingen, där vi formar våra omgivningar med hjälp av olika redskap. att lära sig båtbyggeri En båt är en komplex tredimensionell form som kan skapas på många olika sätt. En båt ska flyta. Den ska vara funktionell, den ska vara säker och den måste ha ett acceptabelt pris, allt utifrån samtidens kriterier och teknologiska förutsättningar. De lokala typerna av öppna träbåtar längs Norges kust hade, fram till 1950-talet, en extrem traditionsstabilitet. Kontinuitet kräver förmedling. Tradition kräver överföring. Och kunskapen refererar till sin egen kontext 3. Man kan ta till sig praktisk kunskap genom att pröva och göra misstag. Man kan bygga traditionsliknande båtar genom att kopiera en form eller genom att läsa en avhandling om traditionellt båtbyggeri. Därmed är inte sagt att det föreligger någon kontinuitet i traditionen. Traditionen består nämligen i att välja och att göra sina val utifrån en viss hållning och en 2 Terje Planke Tradisjonsanalyse: En studie av kunnskap og båter. Doktorsavhandling. Oslos universitet. Terje Planke Sognebåten. Bygging, formforståelse og kunnskap. D-uppsats i etnologi, Oslos universitetet Feltarbetet i Sogn er gjort tilsammans med båtbyggare Svein Erik Øya. 3 Om kunskap och tradition: Bertil Rolf Profession, tradition och tyst kunskap. En studie i Michael Polanyis teori om den profesionella kunskapens tysta dimension. Nya Doxa. Lund Michael Polanyi, Den tause dimensjonen. En introduksjon til taus kunnskap. Spartacus förlag. berättelser och förståelse i en båtbyggartradition 61

63 bestämd tankegång; traditionens egen tankegång. Traditionen består i att hålla ordning på och anpassa sig till olika förhållanden, olika kontexter och olika kundkrav, samt att reproducera sig själv; att föra traditionens kunskap och traditionens kontext vidare. Kontinuitet i kunskap, detta att kunskapen förs vidare från en individ till en annan eller inom ett system, kräver att lärlingen vill lära, att lärlingen tar till sig något, från en annan person. Vidareförandet av kunskap kräver således underkastelse under individer, principer och tankar därför att det handlar om att överskrida sin egen förståelse; att lära sig något nytt, att lära sig att se och att lära sig att göra något på bestämda sätt. Samtidigt är det traditionens kärna som skapar den säkraste utgångspunkten för kreativitet och kvalitetssäkrade ändringar. Det är kärnförståelsen i traditionen som ger frihet att handla som en självständig individ, som är trygg i sin egen kunskap. båtar har egenskaper Berättelse 1: Min far har en liten glasfiberbåt, med utombordsmotor. Båten har ett skarpt och fint inlöp, (inlöp är den delen av bogen som är under vatten). Detta medför att båten skär vattnet på ett vackert sätt och klyver sjön så att båten landar mjukt i vågorna. Baktill är båten nästan helt plan, och har därför bra planande egenskaper. Den är godkänd enligt EU:s fritidsbåtsdirektiv och testad i olika förhållanden. Den här båten består av två olika delar med två olika bruksegenskaper, från två olika traditioner; det bästa från två världar som fogats samman. Världen går framåt! När jag, i min entusiasm för det moderna, förklarade båtens intelligenta form för en traditionell båtbyggare sade han: den båten ska du se upp med, Terje, den är farlig. Jag förstod vad han menade, trodde jag; den skulle vara farlig i grov sjö. Vi hade nämligen pratat mycket om att den traditionsenliga båten inte får skära för mycket framtill och att den måste ha tillräckligt stor bärighet fram för att klara av ett kraftigt lyft bak när den tar sig igenom stora vågor. En vindstilla dag kör min far ut med båten, vänder sig om för att se tillbaka på den nybetsade stugan och på min mor som står och vinkar av honom. Samtidigt som han vinkar, vrider han lite på rodret. Trots att min far är stark lyckas han inte hålla igen då båtens skarpa inlöp biter sig fast i sjön där fram. Båten sladdar och accelererar svängningen. Han kastas ut ur båten, som börjar cirkla runt honom i låg hastighet. 62 vem väver kejsarens nya kläder?

64 Problemet med den här båten är inte att den inte klarar vågor, utan att den inte klarar kombinationen av plan vattenyta och hög hastighet och det är en dålig utgångspunkt för en planande skärgårdsbåt! Genom att förena delar från olika traditioner, eller foga samman olika egenskaper som inte borde förekomma tillsammans, identifierar vi några drag i det moderna, så som Giddens visat oss. Nu ska vi gå över till kontextbaserad inlärning inom en tradition som fokuserar på att man inte ändrar sig förrän man är under press, men som likväl hela tiden söker det optimala. Jag har dokumenterat Johan Høls båtbyggartradition genom fältarbete, deltagande och inlevelse över lång tid. Jag har upptäckt hur arbetsmetoderna och den mentala förståelsen tillsammans styr hur traditionen fortsätter, utan att olika element förenas slumpmässigt. Genom att studera Johans läroprocess och berättelsernas ställning kan jag säga något om underkastelsens betydelse inom all slags utbildning. att förstå en sognebåt Olika behov av kommunikationsmedel, olika handelsvägar och olika slags teknologi påverkar lokala båtbyggartraditioner. Sognefjorden sträcker sig 18 mil inåt landet, lite norr om Bergen, och kan vara nog så svår att färdas på. Dagens båtbrukskontext ger bara ofullständiga bitar av förståelse för den tradition som sognebåten ingick i, då segel och åror var en del av de dagliga rutinerna. Sogneseksæring (sognebåt med tre årpar) byggd av Ris-Tomas. Mätt och ritad av Bernhard Færøyvik berättelser och förståelse i en båtbyggartradition 63

65 Traditionsträd. Traditionen efter Gamle-Risen är i fetstil, Henjesandsläkten är understruken. Haugaviki gick i lära hos Gamle-Risen och hos Grønli-Kristen men var inte släkt med någon av dem. Illustration: Terje Planke Kunskapen som jag fick tillgång till genom Johan Høl hänvisar till enskilda personer och konkreta händelser som ägde rum under perioden 1840 till Johan förmedlar sognebåten som en variation utifrån några bestämda drag som mer eller mindre lyckade lösningar, och som en kamp mellan olika tankegångar. Det är klara skillnader mellan olika grenar inom traditionen och de olika individerna har sina egna sätt att lösa problemet båt på. Johan har berättat en mängd berättelser som skiljer mellan det väsentliga och det oväsentliga, och jag har försökt att följa hans perspektiv utifrån hans olika positioner och varierande kontexter. Framför allt gäller det att hålla ordning på traditionens olika aktörer och hur båtens egenskaper kan varieras. Berättelse 2: Det var några personer från samma bygd som Johan som skulle ro över Sogndalsfjorden. Då de sjösatte båten lade de ut tofterna som underlagsstockar att dra seksæringen (båten) på. De fick i båten och plockade ihop pinalerna. Den ena toften var och förblev försvunnen. Den låg inte på land och inte i vattnet. De rodde då över, utan att ha funnit toften, och båten var tungrodd som ett skär. När de drog upp båten på andra sidan fjorden återfann de toften där, i strandkanten (min återgivning). En märklig berättelse? Poängen ligger inte i själva berättelsen utan i hur berättelsen förklaras: Johans slutsats pekar självklart inte mot mystik eller övertro. Det finns inte plats för spöken i den här berättelsen därför att för- 64 vem väver kejsarens nya kläder?

66 klaringen är uppbyggd kring båtbyggartraditionens grundtes: Fel form på kölen ger en tungrodd båt. Det är som att ro på ett skär härmar Johan Gamle- Risen, som lär ha sagt det till Haugaviki om en båt som byggdes av gamle Dal-Ola, någon gång på 1800-talet. Johan förklarar att välvningen på kölen gav så mycket turbulent vatten under båten att toften låg kvar på båtens undersida under hela överfarten. Historien visar den syn som Johan har förvärvat genom traditionen. Den pekar på en förståelse av båtens hydrodynamiska samspel och samtidigt på skärets undervattensform genom en mystisk berättelse med ett överraskande moment. Om vi ska gå konkret till verket, utifrån båtbyggararbetet, så kräver en bra roddbåt för Johan att kölens överkant sjunker (djupare) i mitten. Man talar om att kölen ska utformas så att den är upp till 5/8 tum djupare lite framför mitten. Kölen ska huggas och hyvlas så att den får rätt form. Johan tecknar på kölen så att jag får se hur han tolkar traditionen. Den goda roddbåten och skäret har ganska lik kölform. Trots det har de små skillnaderna stora konsekvenser för hur bottnen lägger sig och därefter hur båten reagerar vid fart. Det påverkar dem som ror, försäkrar Johan. Berättelse 3: Vet du varför det första bordet på båten heter hals frågar Johan retoriskt till sin lyssnare. Sedan hänvisar han till Gamle-Risen eller Haugaviki innan han pekar på sitt adamsäpple och säger: Det är för att båten ska svälja vattnet under sig precis som du sväljer vatten i halsen. Johan förklarar sedan hur halsbordet ska passas in. Jag får kantpassa mycket för att få rätt form på halsen. Det styr hur nästa bord läggs. Men det är de raka linjerna vi är ute efter. För att få till det huggs och hyvlas halsbordet med en kälhyvel utvändigt. Berättelse 4: Haugaviki gick i lära hos Gamle-Risen, men han fick inte riktigt till formen i förskeppet och Gamle-Risen ville inte heller lära honom hemligheten bakom tillverkningen av ändskeppen. En gång gjorde Haugaviki något som han trodde var fel. Gamle-Risen gick då över till honom, lade handen på överhalslasken och sade där har du det. Gamle-Risen hade nu försagt sig och avslöjat en hemlighet, förklarade Johan. Men Haugaviki förstod sambandet och lärdomen han hade fått och svarade med följande ord: tack ska du ha, det ska jag glömma. Berättelserna som Johan förmedlade följdes alltid åt av en förklaring som visade varför berättelserna var viktiga. Han tog sig också ofta tid att förklara berättelser och förståelse i en båtbyggartradition 65

67 Johan illustrerar här en berättelse, genom att visa var Gamle-Risen lade handen och sa där har du det. Handlingen hänvisar till en händelse som ägde rum för över 100 år sedan och som plockas fram som en del av tolkningsregistret när vi lägger bordgången. Foto: Terje Planke relationen mellan de olika individerna. När vi formade kölen, lotet (lotet förmedlar formen mellan köl och stäv) och halsborden var berättelserna aktivt med i processen genom att de gav legitimitet åt vår gren av traditionen. Berättelserna visade att vi och Gamle-Risen var eniga om hur vi skulle skilja mellan bra och dåligt. Johan framhöll ofta vikten av ett gott och vackert arbete, men återgav ständigt en konflikt som funnits mellan Gamle-Risen och Gamle Dal-Ola, för att visa att det trots allt är viktigare att bygga bra bruksbåtar än att bygga vackert, med en fin finish. För ingen vill väl ro på ett skär? Utgångspunkten är att kunskap är personlig och relationell. Språket kan inte ensamt föra kunskap vidare. Vi behöver alltså situationer, föremål och handlingar för att språket ska fungera i lärosammanhang. Berättelserna utgör limmet som säkerställer att vi får den rätta hållningen eller den rätta intentionen i arbetet. Berättelserna skapar relationer och visar vad som är viktigt samtidigt som de är öppna för tolkningar och låser inte för ett bestämt svar på samma sätt som en regel eller ett facit gör. Berättelserna visar tvärtom på en mångfald när det gäller hänvisningar. Den ger oss också möjlighet att följa en tankegång från en annan tid. Gamle-Risen dog 1885, långt innan Johan föddes. Trots det handlar många av Johans berättelser om förhållandet mellan Gamle-Risen och Haugaviki. Berättelserna tar upp konkreta egenskaper, arbetstekniker och problem förenade med att lära ut ett yrke. Därmed är berättelserna med och förmedlar en förståelse av båten som en arbetsprocess och en form som måste skapas inom vissa riktlinjer så att den inte blir farlig, eller tungrodd. Berättelserna visar komplexa sammanhang på enkla sätt då de behandlar viktiga fenomen, lärandeförhållanden och underkastelse. Till en början är berättelserna en förmedlingsform, 66 vem väver kejsarens nya kläder?

68 men individen kommer att kunna använda dem om och om igen, som ett redskap för bedömning i det konkreta arbetet. Om man lär sig en yrkeskunskap utanför dess kontext är det upp till den enskilde att komma på när kunskapen gäller och hur den ska användas. Det är som att sätta ihop råvaror eller ingredienser och skapa nya rätter utan att ha kännedom om vad som passar ihop. Det blir inte alltid lika välsmakande. När man lär sig något i en kontext får man en trygg bas, man kan rätterna, och förmår att fritt överföra delarna till nya situationer genom att improvisera och anpassa sig efter situationen. Betänk vad som händer när vi lär oss komplexa relationer via böcker som inte kan rymma reella situationer. Betänk vidare vad som sker när vi nu författar nya berättelser utanför betydelsefulla sammanhang, så att berättelserna blir entydiga och förlorar sin komplexa möjlighet att överföra delar av en helhet. Det var berättelserna som gjorde det möjligt för mig att förstå sognebåten. Och det var det praktiska byggarbetet som gjorde det möjligt att förstå berättelserna. Tillsammans utgör de två en helhet som måste ses i ljuset av varandra. När delarna lärs in lösryckt förlorar de sin effekt. Översättare Randi Myhre Litteratur Giddens, Anthony The consequences of modernity. Polity Press. Cambridge Planke, Terje Tradisjonsanalyse: En studie av kunnskap og båter. Doktorsavhandling. Oslos universitet. Planke, Terje Sognebåten. Bygging, formforståelse og kunnskap. D-uppsats i etnologi, Oslos universitetet. Polanyi, Michael, Den tause dimensjonen. En introduksjon til taus kunnskap. Spartacus förlag. Rolf, Bertil Profession, tradition och tyst kunskap. En studie i Michael Polanyis teori om den profesionella kunskapens tysta dimension. Nya Doxa. Lund berättelser och förståelse i en båtbyggartradition 67

69 Av Sofi Gerber om hantverkarens kunskap och identitet Vad är utmärkande för den kunskap som krävs för att utöva hantverk? Hur påverkar den hantverkarnas yrkesidentitet? Vilken ställning intar hantverket och hantverkskunnandet i dagens samhälle? Genom att jämföra hantverkares egna beskrivningar av sitt arbete, med texter rörande hantverk från olika tider, har jag undersökt hur synen på hantverk och den kunskap som är förbunden med utövandet av detta förändrats under de senaste decennierna (Gerber 2002). Jag kommer i denna text att föra ett resonemang kring vad jag uppfattar som utmärkande för hantverkares kunskap och yrkesidentitet, samt vilka nya förhållningssätt till hantverket som framträder i postmoderniteten. hantverkskunnande För att tydliggöra vilken typ av kunskap hantverket bygger på, har jag valt att avgränsa det åt två håll: dels mot konsten, dels mot industriellt tillverkade föremål. Margaret A. Boden (2000) definierar hantverk som något som inte bara är estetiskt tilltalande, utan också potentiellt användbart, medan konsten berör människorna på ett tanke- och känslomässigt plan. Tillspetsat skulle man kunna säga att hantverk skall användas, men inte beröra, medan konst skall beröra men inte användas. Mitt möte med trähantverkare har inte bidragit till att tydliggöra en gräns mellan konst och hantverk. Snarare har det bekräftat det problematiska i att göra en sådan distinktion. Som exempel kan vi ta träbåtar, som har en mycket tydlig praktisk funktion. Ändå är båtbyggare inte sena att betona värdet av estetiskt tilltalande former. Det finns båtar som är hantverksmässigt skickligt gjorda, men som är fula därför att man inte lyckats med formerna. Andra båtar har bevarats mer än hundra år, inte bara för att de är funktionella, utan just för sin skönhets skull. Om du gör en båt och har ett vackert språng, det där är liksom en konst som ligger inne 68 vem väver kejsarens nya kläder?

70 med varje människa som håller på med det här, att få fram vackra linjer. (båtbyggare) Båtbyggeriet har således en klart konstnärlig aspekt, som går utöver att vara en skicklig hantverkare. En vacker båt berör på ett känslomässigt plan, även om det inte är dess primära och uttalade syfte. Då det gäller skillnaden mellan hantverk och industriell produktion ligger det nära till hands att tänka sig att hantverk är det man uträttar med händerna, medan industriproduktion sker med hjälp av maskiner. Eftersom det knappast finns en enda hantverkare som inte använder sig av maskiner vid utförandet av vissa moment, är möbelsnickaren Thomas Temptes definition mer träffande: Hantverkare är den som behärskar en komplicerad och sammansatt arbetsprocess. Han kan bedöma råvaran, förädla denna, lösa tekniska problem och konstruktioner samt producera föremålet till brukbarhet. (Tempte 1982:14) Här sägs ingenting om maskinernas vara eller icke vara i hantverksprocessen. Vad som istället betonas är hantverkarens kontroll över och kunskap om hela produktionsförloppet. Hantverket skiljer sig därigenom från industriell produktion, som är uppdelad i olika moment, vilka utförs av olika arbetare. I industrin tar man arbetare till hjälp för att sköta de maskiner som är grunden för produktionen, medan hantverkaren tar maskinerna till hjälp för att underlätta sitt arbete. För att behärska hantverket krävs stor kunskap om olika material och hur de skall bearbetas för att fylla sin funktion. Så här beskriver en lärling fördelarna med att arbeta med trä: Det är jättehärligt på det sättet att det är så pass starkt och ändå så formbart. Om du lär dig att använda träets styrka, så blir det ju jättestarkt, samtidigt som du kan göra det på fel sätt, och det inte alls håller nåt bra. Så blir det vackert, det blir liksom organiskt, på nåt sätt. (båtbyggarlärling) Fascinationen för träet ligger i att det kan bearbetas, men inte på ett ensidigt sätt. Det handlar inte om att betvinga ett material för att få det att fylla ens syften. Tvärtom gäller det att utnyttja träets inneboende egenskaper. Genom att ta hänsyn till, och samspela med materialet får man ett resultat som är bättre. Det är i detta samspel som hantverkarens skicklighet visar sig. Använt på rätt sätt blir träet inte bara funktionellt, utan också vackert. Förutom om hantverkarens kunskap och identitet 69

71 kunskap om materialets egenskaper, måste hantverkaren också ha en känsla för det han vill skapa. En erfaren båtbyggare jag talat med kontrasterar sig mot dem som han kallar för nittiogradarna. Dessa är sådana som är hantverksmässigt skickliga, men som inte har någon känsla för en båts former. På en båt finns inga räta vinklar. Som båtbyggare måste man därför använda ögonen och gå på känslan, vilket förutsätter ett väl utvecklat sinne för skönhet och form. Att hyvla en kurva krokig är inte så svårt, men att hyvla den jämnt krokig är desto svårare. Denna förmåga kan man endast skaffa sig genom erfarenhet. För att kunna bygga en båt som inte bara är sjöduglig, utan också vacker i formerna måste båtbyggaren utveckla ett sinne för de former som är förbundna med just båtbyggeri. Det räcker inte att behärska de olika momenten. Han måste greppa båten som idé. Ingela Josefson (1991) kallar denna typ av kunskap för förtrogenhetskunskap, eller med ett annat ord intuition. För att definiera intuition citerar hon filosofen Hans Larsson: Jag vill bestämma begreppet intuition så, att intuitiv uppfattning blir raka motsatsen till diskursiv, det och ingenting annat. Diskursivt uppfattar man, när man successivt uppfattar det ena momentet efter det andra; intuitivt åter i den mån man mäktar samtidigt fasthålla momentens mångfald. Eller riktigare: diskursiv uppfattning är successiv uppfattning utan att det förut passerade behålles in mente, intuitiv uppfattning är en vida snabbare diskursion, varunder det en gång passerade fortfarande fasthålles, i samlad vy. (Josefson 1991:33-34) Jag menar att det moderna samhället i hög grad bygger på en diskursiv uppfattning. Detta gäller såväl den industriella produktionen som kunskapsproduktionen i form av vetenskap. I industrin finns inget behov av att uppfatta alla moment samtidigt. Tvärtom bygger denna produktionsform på en arbetsdelning, där varje arbetare koncentrerar sig på sitt moment, till exempel att skruva gips. Differentieringen omfattar även andra delar av samhället, såsom jordbruk, handel och byråkrati samt vetenskapen, som splittrats i olika discipliner vilka alla har sina experter (Lyon 1998:34-35). I det moderna samhället anses det inte längre möjligt, och knappast heller eftersträvansvärt, att uppfatta alla moment samtidigt. Istället måste vi lita på att experterna tillämpar en korrekt sakkunskap (Giddens 1996). Den diskursiva uppfattningen, där varje moment kan härledas, blir därmed en garanti för att kunskapen har sin riktighet, medan den intuitiva kunskapen framstår som otillförlitlig eller mindre avancerad. Ur ett modernt perspektiv framstår 70 vem väver kejsarens nya kläder?

72 hantverkarens kunskaper och produktionssätt därför som mindre utvecklat. Här ett exempel ur det omfattande, och på sin tid betydelsefulla verket Arbete och redskap: En hantverkare har ofta svårt att detaljerat berätta om ett arbetsförlopp i logisk följd. Detta kräver en abstraktionsförmåga och intellektuell verksamhet som inte vem som helst bemästrar. Men i verkstaden utlöser det ena handgreppet det andra i rätt följd. (Bringéus 1979) Det är inget fel på hantverkarens abstraktionsförmåga eller intellektuella verksamhet. Tvärtom krävs det en mycket stor abstraktionsförmåga för att kunna omvandla ett råmaterial till en färdig produkt, till exempel en båt. Hantverkaren måste ha idén klar för sig, och förstå hur alla delar skall utformas för att tillsammans konkretisera denna idé. Dessutom måste han ha förmågan att utföra detta arbete konkret, det vill säga han måste behärska sin kropps rörelser, redskapen och materialet så att idén kan bli verklighet. Däremot har han inget behov av att spalta upp arbetsförloppet i olika verbaliserbara moment. Att hantverket inte uppfattas diskursivt, betyder inte att det inte kräver abstraktion eller intellektuell förmåga. Larssons definition av intuition innebär att alla moment uppfattas i samlad vy. För att detta skall vara möjligt krävs det att hantverkaren har erfarenhet av varje moment. Det går inte att tänka varje moment separat, utan hantverkaren måste behärska alla moment så att han kan greppa dem samtidigt. En lärling som ännu inte har tillräcklig erfarenhet av vissa moment av arbetsprocessen, kan inte uppfatta hantverket intuitivt. Hantverkskunnandet grundar sig således på färdigheter, som den enskilde hantverkaren måste tillägna sig. Traditionen kan vara en källa till kunskap, men det är upp till varje hantverkare att införliva kunskapen, så att den kan tillämpas intuitivt. hantverkarens yrkesidentitet Gemensamt för alla de trähantverkare som jag mött i samband med min studie är att de kontrasterar sin egen yrkeskunskap mot andra typer av kunskapsformer, och sitt eget arbete mot andra produktionsformer. Därigenom är de aktivt med om att skapa sig en egen identitet och ett förhållningssätt till sin omgivning, eller om man så vill, att utforma en egen livsstil. Samtliga har ett passionerat förhållande till sitt arbete. Att brinna för sitt arbete framhålls till och med som en av förutsättningarna för att vara om hantverkarens kunskap och identitet 71

73 yrkesverksam hantverkare, eftersom detta ofta är förknippat med vissa uppoffringar, både vad gäller ekonomi och bekvämlighet. Så här beskriver en lärling vad som är utmärkande för de människor som sysslar med hantverk: Jag tror hantverkare är lite mera ödmjuka och lite mera öppna, och vet att allting inte bara kommer av sig själv. För dom flesta hantverksyrken måste man ju, om man ska bli nånting eller om man ska lyckas starta eget, då måste man vara så duktig, så engagerad. Man ska kunna, inte bara yrket, man ska kunna så mycket runt omkring också. Och då krävs det ju verkligen att man är engagerad, och lär sig en massa om allting, att man är öppen, social och initiativrik och kreativ. Så det gillar jag, det tycker jag om med dom här människorna. (båtbyggarlärling) Lärlingen räknar upp en rad egenskaper som krävs för att lyckas som hantverkare. Man skall vara öppen, ödmjuk, duktig, kunnig på många områden, läraktig, social och inte minst engagerad. Hantverksyrket omfattar mer än utövandet av vissa kunskaper och färdigheter, det är något man är. De flesta av de hantverkare jag talat med menar att hantverket inte bara är ett yrke, utan en mer eller mindre utpräglad livsstil, som gör att man skiljer sig från mängden. Att förbinda hantverksyrket med särskilda personliga egenskaper är ingen ny företeelse. Mats Lindqvist (1994) har till exempel beskrivit hur gjutarkulturen i industrialismens inledningsskede byggdes upp kring vissa egenskaper, som ansågs vara specifika för gjutarna. Gjutarna bevarade och omvandlade vissa delar av hantverkskulturen för att kunna hävda sig inom industrin, både gentemot andra arbetargrupper och mot arbetsledningen. I mötet med de nya industrierfarenheterna använde sig gjutarna av gamla symboler och traditioner. De egenskaper som lärlingen ovan lyfter fram är inte bara eftersträvansvärda för hantverkare. Social kompetens, kreativitet och engagemang är efterfrågade egenskaper både inom den privata och offentliga sektorn. Att framhäva sig som hantverkare idag, är inte i första hand ett sätt att försöka bevara sin yrkeskultur trots industrialismens intåg. Snarare är det ett sätt att kontrastera sig mot industrins produktions- och arbetssätt, som uppfattas som sämre. Två timmermän uttrycker sig så här om sina erfarenheter från den vanliga byggbranschen: Om du går på ett stort bygge i Stockholm, så är en timmerman ju en sån som bygger betongformar och sånt. (timmerman) Jag anser inte att man kan kalla sig snickare idag, utan man är gipsmontör. Man 72 vem väver kejsarens nya kläder?

74 monterar gipsskivor till förbannelse. Från halv sju till halv fem på eftermiddan. Jag höll på med det ett par år och sen fick jag nog. Sedan dess har jag hållt på med trä, smide, ja riktiga grejer om man säger så. (timmerman) I de delar av byggbranschen som är organiserade som en industri, finns det inget utrymme för ett allomfattande hantverkskunnande. En anställd snickare eller timmerman ägnar sig endast åt en avgränsad del av produktionen, till exempel att skruva gips eller bygga gjutformar. En hantverkare däremot, gör inte bara ett moment i en tillverkning, utan utformar själv en produkt, det vill säga gör riktiga grejor. I förhållande till industriellt producerade produkter håller hantverket, enligt dessa timmermän, en hög kvalitet. Att hantverket kan förbindas med hög kvalitet beror dels på att hantverkaren arbetar med material och tekniker som prövats under flera århundraden, men också på att han själv ansvarar för sin produkt. Därmed är han också, enligt hantverkarna själva, mer benägen att göra ett bra arbete. Den moderna inställningen till industriell produktion som en garanti för utveckling och kvalitet uppfattas alltså av hantverkarna snarare på motsatt sätt. Arbetsglädjen hos hantverkarna tycks vara förknippad med processen att gå från idé till en färdig produkt. Att hitta en lösning på ett konstruktionsproblem, tillverka alla delar till ett timmerhus och sedan se att de passar vid monteringen eller renovera ett båtvrak så att det återfår sin forna glans är roligt och stimulerande. De tråkiga och ansträngande momenten, verkar uppvägas av de roliga och skapande arbetsuppgifterna. Man kan stå ut med att riva ett gammalt båtdäck under primitiva förhållanden, med endast presenningar som skydd mot regn och blåst, därför att glädjen i att få lägga ett nytt däck och återställa en vacker båt i ursprungligt skick överskuggar det tråkigare förarbetet. Engagemanget för hantverket sträcker sig inte bara till själva yrkesutövandet. I många fall är det dessutom en mer eller mindre utpräglad livsstil. Intresset för hantverket fortsätter utanför arbetet, eller omvänt, intresset för hantverket har präglat yrkesvalet. En båtbyggare har sannolikt en egen båt som han ägnar sig åt på fritiden, en timmerman provar olika tekniker genom att bygga ett hus åt sig själv. En slöjdare springer ut till verkstaden då han fått en ny idé om hur något bör formges, för att nämna några exempel. Att jobba bara för att tjäna pengar anses inte eftersträvansvärt. Det viktiga är istället att få arbeta med det man vill, och att kunna försörja sig på det. Den differentiering som är utmärkande för det moderna samhället, där arbete skiljs från hem och fritid, och det privata livet från det offentliga, ver- om hantverkarens kunskap och identitet 73

75

76 hakfals

77 kar således inte vara särskilt utpräglad hos dagens hantverkare (jfr Lyon 1998:35). Att vara fri att utforma sitt arbete innebär också ett ansvar. Förutom att utföra ett bra hantverk, bör hantverkaren också ha ett brett kontaktnät och vara social så att han kan sköta kundkontakter på ett smidigt sätt. Det gäller att kunna ge kunden ett kostnadsförslag utifrån olika materialval och utföranden, kostnadsförslag som inte är avskräckande, men inte heller olönsamma. Rätt material skall beställas till rätt tidpunkt och eventuellt måste arbetet samordnas med andra typer av hantverkare. Bokföringen skall skötas felfritt. Dessutom är det vanligt att man som hantverkare av och till har en lärling, och fungerar som pedagog och handledare för denne. Hantverkarna är med andra ord mångkonstnärer, i ordets rätta bemärkelse. Detta innebär att hantverkaren har en lång lärotid, vilket ofta betonas av hantverkarna själva. Så här uttalar sig en mästare om sin lärling: Han har ju varit med på verkstan och vi har gjort hundra olika typer av jobb när han har varit med. Nånting har väl säkert fastnat (skratt). Nej men han vet väl ungefär hur man jobbar. Han har mycket att lära, han skulle vara mera med på skrov. (båtbyggare) Den något råa jargongen gentemot lärlingen måste förstås i förhållande till mästarens egen läroperiod hos morbrodern, som var en skicklig båtbyggare. På den tiden drog sig inte mästaren för att ge lärlingen stryk om han inte skötte sig väl. Förutom de våldsamma inslagen i denna uppfostringsmetod, tillämpar denne båtbyggare i princip samma sätt att lära ut hantverket. Lärlingen lär sig yrket genom att arbeta, och aktivt delta i de olika momenten. Trots att han gått tre år i skola och två år som lärling behärskar han ännu inte konsten att bygga skrov. Eftersom han inte har tillräcklig praktisk erfarenhet av detta, kan han heller inte uppfatta hela arbetsprocessen intuitivt. Lärlingen, som hyser stor respekt för sin läromästare och dennes kunskaper, är samtidigt mån om att så småningom bli självständig. Det är när man har börjat själv som man lär sig egentligen, tror jag, för då måste du ta ansvar, och då gör du det. Så för varje uppgift så växer man med uppgiften. Man kan inte bara lägga sig och sparka i backen, och ge upp liksom, det går inte. (båtbyggarlärling) För lärlingen är det självklart att hantverkarens kunskap bygger på praktisk erfarenhet, och att denna inte är något som man tillägnar sig i en handvändning. Men lärlingen kan inte lära sig hantverket bara genom att efterhärma 76 vem väver kejsarens nya kläder?

78 sin mästare. Det krävs också att han tar ansvar och utvecklar sitt eget yrkeskunnande. hantverk kvarleva eller föredöme? Under stora delar av nittonhundratalet, det vill säga under moderniteten, har många hantverk fört en tynande tillvaro. De har betraktats som en kvarleva från det traditionella bondesamhället, som i takt med industrialiseringen och den tekniska utvecklingen har spelat ut sin roll (se t ex Arbete och redskap 1979). Då man talar med dagens hantverkare säger de sig ofta uppleva ett ökat intresse för hantverket, både från kunder och dem som vill lära sig ett hantverksyrke. Nyare texter som behandlar hantverk (se t ex Hantverk i Sverige 1996) beskriver det snarare som ett föredöme än som en kvarleva. Jag menar att den nya synen på hantverk är förbunden med ett postmodernt förhållningssätt, som kännetecknas av en upplösning av de metanarrationer, varpå moderniteten vilar (Lyon 1998). Modernitetsprojektet bygger på upplysningstanken, att människorna genom sitt förnuft och sina sinnen har möjlighet att uppnå kunskap om världen. Modernitetens kanske starkaste metaberättelse är just framstegstanken, som bygger på att den vetenskapliga kunskapen är rationell, och därför automatiskt för utvecklingen framåt. Naturen, och i förlängningen även människan, kan observeras och tämjas att följa rationalitetens principer för att skapa mesta möjliga utveckling och välstånd. Den tekniska utvecklingen har setts som en garant för att historien rör sig framåt längs en lineär tidsaxel, där framtiden är bättre än det förflutna. I och med postmoderniteten har dessa metaberättelser relativiserats. Ser man tillbaka på nittonhundratalet framgår det tydligt att industrialiseringen inte självklart för utvecklingen framåt, utan att den också föder nya problem, såsom miljöförstöring och kapprustning. Då den industriella produktionen inte längre ses som en självklar utveckling och som lösningen på mänsklighetens problem, kan hantverket utgöra ett alternativ. Då hantverkarna beskriver sitt arbete kontrasterar de sig ofta mot industrin genom att framhålla hantverket som mer ekologiskt, estetiskt, kreativt och kvalitativt. Dessa begrepp måste förstås i ljuset av relativiseringen av moderniteten. Först då det moderna projektet kan sägas ha havererat på olika sätt, till exempel genom miljöförstöring eller välfärdsstatens sammanbrott, blir det relevant att söka efter alternativ. I och med att framstegstanken relativiseras, förändras inställningen till historien. Det är inte längre självklart att det som komma skall är bättre än det som varit. Därmed kan den om hantverkarens kunskap och identitet 77

79 traditionella hantverkskunskapen, som ansetts tillhöra det förgångna, åter bli användbar. Detta betyder inte att hantverkarna är utvecklingsmotståndare, men till skillnad från till exempel läkare och tekniker, bygger de inte sin kunskap på de senaste vetenskapliga rönen. Istället är de måna om att förvalta och föra vidare den kunskap som utvecklats under flera hundra år av hantverksutövande. Att uppvärdera hantverkskunskapen handlar således inte om att vrida klockan tillbaka, utan om att laborera med kunskaper från olika tider, för att på så sätt hitta lösningar som passar för dagens situation. Jag vill därför påstå att hantverkarna har ett postmodernt förhållningssätt till kunskap. Detta innebär att den moderna uppfattningen av historien som en lineär utveckling, där det gamla uppfattas som förlegat i förhållande till det nya, inte längre ses som självklar. Därmed inte sagt att hantverket, och den kunskap som är förbunden med utövandet av detta, har en självklar plats i dagens samhälle. Den diskursiva uppfattningen, där varje moment uppfattas för sig och där teori skiljs från praktik, präglar fortfarande till stora delar utbildningsväsendet och produktionen. Jag menar dock att hantverkskunnandet, vilket utgör en helhet som baseras på erfarenhet (både den egna och andras) har stora möjligheter att bidra till utvecklingen av nya synsätt både på produktion och på kunskapen som sådan. Litteratur Boden, Margaret A Crafts, perception and the possibilities of the body. British Journal of Aesthetics,Vol. 40, No.3: Bringéus, Nils-Arvid (red) Arbete och redskap. Materiell folkkultur på svensk landsbygd före industrialismen. Lund: Liber Läromedel. Gerber, Sofi Hantverk kvarleva eller föredöme? En etnologisk studie av hantverkets ställning och möjligheter idag. Södertörns högskola: kanditatuppsats i etnologi Giddens, Anthony Modernitetens följder. Lund: Studentlitteratur. Nyström, Bengt m. fl. (red) Hantverk i Sverige. Om bagare, kopparslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken. Stockholm: LTs Förlag. Nordiska museet. Josefson, Ingela Kunskapens former. Det reflekterade yrkeskunnandet. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Lindqvist, Mats Klasskamrater. Om industriellt arbete och kulturell formation Stockholm: Carlsson Bokförlag. Lyon, David Postmodernitet. Lund: Studentlitteratur. Tempte, Thomas Arbetets ära. Om hantverk, arbete, några rekonstruerade verktyg och maskiner. Stockholm: Ordfront. 78 vem väver kejsarens nya kläder?

80 Samtal mellan handledare i skrädderi så mycket mer än att sy Elisabeth Edlund och Lotta von Weisz Trygg på Ateljé Lucretia arbetar med förstklassigt skrädderi. De har aldrig själva gått som lärlingar utan är utbildade på S:t Görans gymnasium och Tillskärarakademin. Elisabeth har tagit mästarbrev i damskrädderi och klänningsskrädderi och Lotta har tagit gesällbrev i både klänningssömnad, dam- och herrskrädderi. De har varsin enskild firma och har arbetat tillsammans i sex år. Under gemensam handledning har de utbildat tre lärlingar. Det är så man måste göra lotta: Skrädderi är till stor del en innötningsprocess. Man gör samma saker om och om igen tills det sitter. Det är så man måste göra. Ofta har lärlingarna som kommer hit, även om de har gått en grundutbildning tidigare, fått väldigt få sömnadstimmar eftersom det är så många andra ämnen som de måste ha. När vi gick i skolan sydde vi trettio eller trettiofem timmar i veckan. Nu syr de bara tretton timmar, tror jag. Det är en stor skillnad. elisabeth: Jag kommer själv ihåg att jag inte hade en aning om vad det var jag satt och gjorde. Det tar lång tid att smälta kunskapen. Polletten trillar inte ner förrän efter ett tag. Eva, som går som lärling här nu, har sytt tre skräddade kavajer och det är först nu som hon börjar känna igen momenten. Men det finns fortfarande saker som verkar helt främmande för henne trots att hon har gjort det förut. Det är så det är. Enda sättet är att repetera, göra kavaj efter kavaj. Lotta och jag delar på ansvaret för handledningen. Just nu syr Eva en kappa åt Lotta och då är det naturligt att det är Lotta som instruerar och är mer delaktig. Ibland är vi rädda att det ska bli förvirrande för eleven att vi säger olika saker, för naturligtvis finns det olika sätt att göra en sak på. Samtidigt har vi väldigt lika bakgrund. Vi har haft samma lärare på S:t Göran så mycket mer än att sy 79

81 så vi har lärt oss lika. Men under åren har vi jobbat fram lite olika tekniker som man rent personligt tycker passar en bättre. Vi diskuterar det hela tiden: Hur gör du? Jaha, jag gör så här. Och jag tror att även om det till en början kan verka rörigt för lärlingen så är det bra att få se olika sätt och sedan välja det som passar bäst. Arbetsgång och flyt elisabeth: Hos oss får eleverna möjlighet att arbeta upp ett flyt. För varje gång de gör en sak går det lite snabbare. Vi försöker lära dem att arbeta rationellt, att samla ihop momenten och göra allt de kan göra vid tillskärarbordet innan de börjar sy. Sedan sy alla delar de kan sy mitt bak på kragen, ryggsöm och inärmssöm på kavaj vid samma tillfälle. Därefter gå till pressbordet och pressa, och så vidare. Det handlar om att få in en arbetsgång som fungerar och är effektiv. Den påtalar vi. lotta: Det är en övningssak att lära sig att hela tiden tänka i förväg. Det är så yrket är uppbyggt, du måste vara steget före i huvudet. Jag upplevde i skolan att jag var väldigt styrd av det, men nu när jag jobbar själv får jag bättre flyt. De som går som lärlingar här får följa med hela arbetets gång. De får börja med enklare plagg, som en kjol till exempel. Det är inte så avancerat. Sedan bygger vi på, beroende på elev, i lagom takt. Vi försöker hela tiden anpassa utbildningen efter hur mycket de kan och klarar av. Vi har kopierat upp mycket av det material som vi själva fick i skolan. Det kan handla om arbetsgången och momenten för hur man gör en ficka till exempel. Utifrån det kan eleven själv göra detaljer. Vi har sparade detaljer på lappar och dessa kan de vända och vrida på för att se hur det är gjort. Öppna, kika in och se vilket material som gömmer sig därinne. Sådana lappar med detaljer som kragar och olika typer av fickor har vi gjort under vår utbildning och dem låter vi våra elever ta del av här. Sedan får de gärna göra egna prover, om de vill. elisabeth: Vi lägger inte upp undervisningen så som den var för oss i skolan, när vi fick sitta och sy övning efter övning. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var dödstråkigt. Jag ville bara bli av med de där övningarna. Här har vi istället lagt in övningarna allt eftersom. Ska eleven sy en byxa, med en viss typ av ficka, får hon först göra en övning på fickan innan hon syr den på riktigt på plagget. Anna, som nu tagit sitt gesällbrev och slutat här, satte sig mot slutet av sin lärlingstid och grävde i våra pärmar. Utifrån dem 80 vem väver kejsarens nya kläder?

82 gjorde hon sådant som hon inte hunnit med innan. På så sätt fick hon med sig allt som hon behövde och som inte hade täckts in av de plagg hon gjort. Vi försöker vara noga med att de ska anteckna vad de gör hela tiden. Sitta ner och reflektera, gå tillbaka och tänka efter vad de gjort, göra skisser och egna anteckningar. Anna producerade fyra smockfulla pärmar med mönster, skisser och små provlappar. Nu kan hon jobba helt självständigt utifrån dem. Det är viktigt att anteckna och använda sina egna ord, så att man förstår till nästa gång. Många gånger kan instruktioner vara väldigt krångliga att förstå, men har man skrivit själv så vet man. Vi har också materialläran från vår egen skoltid samlad i pärmar som vi visar och så får de läsa på efter intresse. Här finns det hur mycket som helst att gå och rota i, både vad gäller mönsterkonstruktion och materiallära. En väldig bredd elisabeth: Skrädderi är så mycket mer än att sy. Först har du mönsterkonstruktion, där vi i början står och håller i pennan och drar linjerna och så får lärlingen titta på och sedan jobba en bit själv utifrån instruktionerna. Det är nämligen till stor del en teoretisk bit där det finns färdiga grundkonstruktioner att titta på. Samtidigt som mönstret till ett plagg görs bearbetar vi hur plagget ska sys. Du har egentligen kommit en bra bit innan du börjar sy. Sedan ska det tråckelmarkeras, om det är en klänning, eller märksticksmarkeras om det är skrädderi. Det är ett väldigt omständligt arbete. Därefter ska det tråcklas ihop till prov, och sedan provas för att man ska se hur det sitter på personen. Provningen är en mycket viktig bit. lotta: Vi tänker ut olika uppgifter för att det ska bli en variation och för att vi ska täcka in olika material och snitt. Därigenom får de med sig alla delar av yrket och kan hela tiden komma framåt. Sedan är det mycket upp till dem själva. Vi är som två öppna böcker, det är bara att fråga. elisabeth: I det här yrket finns det en enorm materialvariation. Du måste ha en väldigt bred kunskap om material och kunna hantera allt ifrån det tunnaste chiffong till tjocka ylletyger. Du stöter på material som du, även om du sytt en hel del tidigare, aldrig sett förut, som brösthagel till exempel. Lotta och jag har fått materialkunskap i vår utbildning och i stor utsträckning förmedlar vi den vidare muntligt. Vi berättar helt enkelt om materialen medan vi jobbar så den kunskapen bakas in naturligt. Om någon ska göra en klänning i bomull, berättar vi hur bomull uppträder, att det alltid krym- så mycket mer än att sy 81

83 per och så vidare. Eller att man inte kan pressa på tråckling på ett sidentyg för då blir det märken som aldrig går bort, men det kan du däremot göra på ylle. Olika material kräver olika tekniker. Ta bara ylletyger, det finns en massa varianter som beter sig helt olika, framförallt när de ska pressas. Pressningen är ett av de svåraste momenten inom skrädderi och det är också stjärnmarkerat i granskningen, vilket innebär att du måste ha minst betyget tre för att bli godkänd på gesällprovet. Det är otroligt mycket teknik i det här med pressning. Det finns tunna och lite hårda tyger som är nästan omöjliga att pressa. Det ska vara olika mycket fukt. En del tyger räcker det att pressa med ånga medan andra kräver att du använder ett tungt pressjärn, fläskar på med mycket fukt och sedan pressar det helt snustorrt. Du kan få pressglans på tyget, det blir gråvitt och du får märken efter sömmen som du måste dampa bort med en fuktig trasa. När du gör det reser sig yllet och genomslaget och det gråa försvinner, men samtidigt reser sig också pressen Bearbetas i huvudet elisabeth: Att lära sig damskrädderi är väldigt abstrakt. Hela tiden dyker det upp en massa nya termer och specialord som kragbråkt och crochéhack. Abstrakt är också kunskapen om mönsterkonstruktion och för att lära dig det måste du hela tiden sy. Det går inte att bara hålla på med papper, det blir så platt. Du måste rita någonting och sedan sy det, för att kunna se vad som händer. Man formar, syr in formen i ett plagg så en stor del hänger på underarbetet som måste sitta i händerna. lotta: Man kan sy upp det i ett gammalt lakan eller ett billigt tyg från Ikea, vad som helst. Det är bara för att kunna se hur modellen blir. Det är viktigt för förståelsen. elisabeth: Eleverna här sitter inte och övar på mönsterkonstruktion separat utan de får lära sig att rita till varje nytt plagg som ska göras. Ibland gör vi en toile innan, ett provplagg i en speciell bomullsväv, som vi provar in. Sedan gör vi ändringen på mönstret och först därefter skär vi till det i det riktiga tyget. Det är ett sätt som man lär sig väldigt mycket på. Under tiden du ritar mönster och skär till, har du tid att tänka ut hur du ska lösa olika saker. Ska du slå det på bomull eller ta något annat? Du bearbetar det hela tiden i huvudet. 82 vem väver kejsarens nya kläder?

84 Fostras till självständighet elisabeth: Som lärling här arbetar man inte med vår produktion. Vi syr förstklassigt skrädderi, vi har petiga kunder och tygerna är exklusiva, så det fungerar inte. Istället får de göra egna plagg, och sy till våra skyltfönster. För att få in provningsmomentet syr de även åt mig och Lotta. Då kan till exempel jag vara kund och Lotta vara med och prova, låta eleven nåla och så vidare. Provningen kan annars vara en känslig bit för kunderna. Det är dessutom svårt. Du har gjort ett plagg och sedan kanske du ser att det inte sitter bra, då krävs det en hel del erfarenhet för att veta hur du ska åtgärda problemet. lotta: Under vår skoltid fick vi hela tiden sy åt kunder och även om de var medvetna om att vi fortfarande gick i skola så fick vi ändå in kundbiten och kunde lära oss det här med provning. Eva som är här nu har mest fått jobba efter färdiga mönster i skolan. Hon har inte ens fått göra egna mönster. Vi skulle kunna välja att sätta eleverna på alla enkla saker som kommer in, ett par byxor som ska fållas till exempel. Men det känner vi båda att det lär de sig inte så mycket på. De är faktiskt här för att de ska lära sig. De ska kunna gå ut härifrån och kunna klara av att ta en beställning. Därför får de jobba med hela plagg istället, från början till slut. elisabeth: Förr fanns det speciella provare, speciella tillskärare och så vidare. Men idag ska vi kunna alltihop och det måste du om du som egen företagare ska kunna driva en ateljé. Vi undervisar hela tiden utifrån tanken att eleverna ska kunna jobba självständigt. Eftersom de alltid är med hör de oss hela tiden, hur vi uppträder gentemot kunderna, hur vi tänker när vi ska sätta priser och så vidare. Den biten kommer in naturligt. Yrkets språk och traditioner elisabeth: Vi har ett fantastiskt skräddarlexikon att tillgå här, där det står allt. Det har tagits fram av Stockholms skrädderiidkareförening och är en fantastisk källa till tradition och kunskap. Där finns skisser, historik och gamla skräddartermer. Det är viktigt att eleverna får med sig historiken och alla de gamla uttrycken. lotta: Ja, det betyder mycket sedan när de kommer ut och ska jobba och kanske hamnar på en annan ateljé eller på en teater, för där används de här uttrycken fortfarande och då måste man veta vad det handlar om. Det är yrkets språk. så mycket mer än att sy 83

85 elisabeth: Det finns sådant som är väldigt gammalt, till exempel en Pelle Borgare. lotta: Det är ett dubbelvikt papper som man lägger under sömsmånen när man pressar för att det inte ska ge genomslag. Jag ska hämta skräddarlexikonet och se vad det står Gammal benämning inom skräddaryrket på ett stycke dubbelvikt papper Skräddarbock har vi här också. Skämtsam eller nedsättande benämning på skräddare. elisabeth: Det är sådant som är före vår tid, men det är roligt att ha tillgång till det och kunna föra det vidare. Jag känner att jag kan det här yrket och det är något som jag är stolt över. Därför är det speciellt att få lära det vidare till någon, särskilt om den personen verkligen suger åt sig kunskapen. 84 vem väver kejsarens nya kläder?

86 Intervju med Giuliana Gabbanelli, konstväverska hantverk som språk Guiliana Gabbanelli fick sin utbildning på Handarbetets Vänner där hon gick som lärling i ateljén. Efter att hon fått sitt mästarbrev stannade hon några år på ateljén innan hon utbildade sig vidare med siktet inställt på biståndsarbete. I åtta år arbetade hon sedan som volontär i Afrika inom den lokala textilproduktionen. Idag är Giuliana projektledare på Internationella Kulturcentrum, en specialavdelning inom Vuxenskolan, där hon bygger upp ett nätverk av kompetenta hantverkare från olika länder. giuliana berättar: Har man samma hantverksspråk så behöver man inte så mycket av det talade språket. Hantverket är ett språk i sig självt. Under mina år i Etiopien lärde jag mig aldrig amhariska. Jag lärde mig vissa ord, till exempel för färger och material, det var viktigt för att vi skulle kunna arbeta ihop, men i övrigt lärde jag mig genom att titta och arbeta tillsammans med vävarna. När jag kom till Etiopien var min uppgift att gå in i ett företag och hjälpa till med att utveckla den textila avdelningen. Jag skulle fungera som expert och bland annat ta fram nya motiv och mönster. Men för att jag skulle kunna formge var jag tvungen att själv lära mig deras speciella vävteknik, så jag gick i lära hos den ene av de två vävarna. Han blev som min handledare, kan man säga. Genom att jag redan var konstväverska var det relativt lätt för mig att se och förstå hur han gjorde. Ord för material och verktyg De viktigaste orden för att kunna kommunicera kring hantverket rör material och verktyg. Jag lärde mig snabbt vissa nyckelord som vi sedan byggde vår kommunikation kring. Till exempel soff och tutt, som betyder ull respektive bomull. Förövrigt var det kroppsspråk som gällde mellan oss hantverkare, många av de etiopiska hantverkarna var ju dessutom analfabe- hantverk som språk 85

87 ter. Så under mina åtta år där talade vi hantverksspråket, vi delade samma känsla för arbetet och därför fungerade det. Vi lyckades utveckla så mycket tillsammans att det kom att betraktas som en revolution inom den textila världen. Efter det att jag hade lärt mig tekniken kunde jag börja göra skisser. Jag hade nu också lärt mig att genom kroppsspråk följa vävarnas instruktioner och förstå att till just den här figuren så går det så och så många knutar, eller inslag. Utifrån det tog jag fram nya motiv. Jag försökte visa hur jag hade tänkt, och så lärde de sig att följa mina skisser. Det var en absolut symbios, annars skulle det aldrig ha fungerat och detta var enbart genom bildspråket och hantverksspråket. Först praktik, sedan teori Jag är övertygad om att inlärning går till så att praktiken kommer först och teorin sedan. Jag tror väldigt mycket på det praktiska lärandet i förhållande till språkinlärning. Det är klart att det går fortare att lära sig ett hantverk om man talar samma språk, men det är inte nödvändigt att dela språket och det är inte en garant för att resultatet blir bättre. Jag har arbetat med språk och praktiskt arbete integrerat, inom ramen för ett arbetsmarknadscentrum i Botkyrka. Jag vill påstå utifrån mina erfarenheter, både utomlands och hemma, att man utifrån hantverksspråket har lättare att lära sig ett talat språk. Jag kan ta ett exempel med ordet tråd: Jag kan som lärare skriva tråd i alla olika former, bestämd form och pluralis, och eleven som ska lära sig språket, särskilt om det är en vuxen, har ändå svårt att förstå vad tråd är. Han eller hon kan mata in ordet i huvudet, men efter ett tag är det borta. Men om jag säger: Använd tråden, och eleven använder tråden, så lär han eller hon sig snabbare vad ordet verkligen betyder. Motivation och kultur Det finns två mycket viktiga faktorer att ta hänsyn till då det gäller språkinlärning motivation och kulturella skillnader. Just de kulturella skillnaderna är oerhört viktiga att känna till när man talar om hantverk och överförande av kunskap. Ord och begrepp kan vara svåra att översätta från ett språk till ett annat. Dra åt kan betyda en sak i en kultur och kanske något helt annat i en annan, det går inte att direktöversätta. Du kan bli blå av ansträngning innan din betydelse går in. Det kan gå ett helt liv, ni möts kanske aldrig. Men om man visar begreppet i praktiken, om man gör det, drar åt, så är det lättare för en annan person att förstå innebörden. 86 vem väver kejsarens nya kläder?

88 Språket kommer automatiskt Det bästa med lärlingsutbildning är att den löser integrationsproblematiken. Om du får in en person med kompetens och intresse på ett hantverksföretag ökar det för det första personens självförtroende, språket kommer dessutom automatiskt. Motivationen att lära mer väcks. Han eller hon får komma ut i det verkliga arbetslivet, följa hela arbetsgången som sker i en verkstad, se beställningen, diskussionen med kunderna hela processen, från ax till limpa. Det är oerhört viktigt att inte bara få se en del, utan hela sammanhanget. Det bygger upp motivationen något enormt. Dessutom ser personen möjligheter att utvecklas och få en bättre livskvalitet. hantverk som språk 87

89 Av Lene Tanggaard läroprocesser i praxis En modern storstad: byggnader i tegel, metall och glas uppförs och renoveras ständigt. Bilder av byggnadsställningar med jättestora reklamskyltar är välkända. Mindre känt är hur byggnadsställningar i metall används som metafor i den pedagogiska diskussionen om lärandet. I pedagogisk forskning spelar denna metafor en allt större roll vid beskrivningen av ramen för en gynnsam läroprocess. Här riktas blicken i allt högre grad mot läroprocessens förankring i den sociala interaktionen och i förhållandet mellan generationerna (Tønnes Hansen & Nielsen 1999). Fokuseringen på lärande i samspel mellan generationer har sin inspirationskälla i hantverket, vars tillväxt och förändring traditionellt har grundats på lärlingens gradvisa bemästrande och övertagande av hantverket. Nielsen och Kvale (1999, s. 33 f.) ger ett exempel på ställningsbyggande när de beskriver hur en bagarmästare låter sin lärling dekorera en gräddtårta för att sedan låta honom baka en tårta under kontinuerligt överinseende och slutligen på egen hand. I det följande beskrivs en arbetssituation, betraktad som en lärosituation, på ett större elektronikföretag. Exempel på läroprocesser mellan flera erfarna arbetare och en lärling analyseras med utgångspunkt i begreppet ställningsbyggande, som först utreds i all korthet. 1 ställningsbyggande Begreppet ställningsbyggande beskriver samspelet mellan erfarna och mindre erfarna som en erfarenhetsgrundad interaktion där det inte bara är tal om verbal kunskapsförmedling. Begreppet kan också användas för att beskriva hur den erfarne läser den lärandes känslor, mimik och rörelser i den mångfacetterade sociala interaktion som här anses bilda vägledningens och läroprocessens grundstruktur. 1 Artikeln är en del av en doktorsavhandling om lärande i varvad utbildning i dagens Danmark. 88 vem väver kejsarens nya kläder?

90 Begreppet ställningsbyggande uttrycker den numera allmänt accepterade uppfattningen att lärande är socialt grundat och att den enskilde behöver lämpligt stöd från omgivningen om lärandet ska optimeras. Den ursprungliga engelska beteckningen scaffolding är hämtad från byggbranschen (ibid, sid 10). Interaktion på grundval av ställningsbyggande betecknar här det förhållande att en vägledare lägger fram en uppgift inom räckhåll för den lärande och kontrollerar hur denne löser den. Lärande på grundval av ställningsbyggande handlar följaktligen om hur lärandet går till när den erfarne ger anvisningar utifrån ställningsbyggande. Begreppet ställningsbyggande uttrycker med andra ord förhållandet mellan kunskapstillägnelse och ett lämpligt stödsystem i den sociala miljön, ett lärande som kan ske i en mycket snabbare takt än den enskilde själv skulle förmå. Samtidigt är det intressant att vi med detta begrepp kan studera hur vetande, färdigheter och kunnande reproduceras och utvecklas på en kollektiv nivå. Det bör framhållas att ställningsbyggande varken handlar om enkel imitation av den erfarnes handlingar och kunnande eller om en helt självständig reflektion kring praktiken å den lärandes sida. Ställningsbyggande handlar om att skapa ett rum för handledning och lärande mellan erfarna och mindre erfarna. på elektronikverkstaden Vi befinner oss på instrumentavdelningen på ett större elektronikföretag, en sorts intern serviceenhet. Här hamnar i stort sett företagets samtliga apparater som behöver repareras. Det finns arbete nog för åtta erfarna elektronikarbetare och två lärlingar. Följande skildring bygger på författarens fältstudier den 9 februari Morten går sitt tredje år som lärling. På hans bord står ett oscilloskop i tre delar. 2 Bordet är uppenbarligen ett arbetsbord. Det är fullt av verktyg, avbitartänger, skruvmejslar, en lödkolv med lödsvamp, en tjock bok om analogteknik, ett kretsschema för oscilloskop, en räknedosa och skrivdon. Det oscilloskop Morten har framför sig har konstrat flera gånger. Nu visar det konstant fel. Morten stönar i tydlig frustration över att inte finna felet: Fan också. Man har kanske tagit för mycket ström ur apparaten. Ledningen vid utgången är svedd. Einar kommer över. Han har själv varit lärling i företaget och arbetat där i trettio år. Han känner till de fel som detta oscilloskop tidigare har uppvisat. 2 Ett oscilloskop mäter elektriska svängningar i volt. läroprocesser i praxis 89

91 Försök rita ett kretsschema för apparaten föreslår han Morten. Då får du en känsla för sammanhangen. Å, det vill jag helst slippa. Det är den sista utvägen svarar Morten, som vet att det kan gå att bara pröva sig fram. Du kan också gå bort till arkivskåpet och se på andra scheman med liknande principer säger Einar. Schemana är arkiverade i stora skåp längs lokalens stora kortvägg. Niels, som sitter bredvid Morten och är gesäll på avdelningen, har iakttagit Mortens och Einars samtal. Han tar fram ett schema till Morten. Det är uppbyggt på ett liknande sätt säger han och går. Morten sitter ensam igen. Plötsligt börjar det lukta bränt och Niels kommer tillbaka. Vad håller du på med? utbrister han. De strömförande ledningarna ser konstiga och brända ut. Jag undrar varför den löper amok över 30 ampere. Kanske ska jag rita ett schema. Ja, försök få en överblick säger Niels. Du kan också titta i loggboken med beskrivningar av tidigare felsökningar på apparaten. Niels försvinner snabbt igen. Morten sitter med oscilloskopet hela eftermiddagen. Till slut följer han Niels råd att följa manualens troublefinder, som anger en felsökningsprocedur steg för steg. Med hjälp av den hittar Morten en enskild komponent som gått sönder. Han byter ut den, och oscilloskopet kan användas igen. ut från verkstaden Exemplet visar ett lyckat, icke-institutionellt sätt att lära. Morten lär sig att finna felet på oscilloskopet genom att växla mellan att fråga och få råd och att pröva sig fram på egen hand. Mortens arbetsmiljö är en lärandemiljö, där ställningsbyggandet för Mortens lärande består av människor och verktyg som bidrar till att lösa uppgiften. Det är inte fråga om en målinriktad undervisning, utan om att framåtskridandet i Mortens arbetsprocess kräver pedagogiska insatser från mer erfarna kolleger. I det följande ska jag, inspirerad av Tønnes Hansen & Nielsen (1999, s. 23) och Wood et al. (1976, s. 98 f.), använda sex funktioner av ställningsbyggande som analysram för situationen ovan. Det gäller: 1) återhämtning; 2) minskning av antalet frihetsgrader; 3) fasthållande av riktningen; 4) markering av kritiska drag; 5) frustrationsbegränsning och 6) förevisning. Återhämtning I början av situationen ovan har Morten stött på problem med oscilloskopet, vilket gör honom frustrerad. Han får inte sitta länge med sin missräkning. Einar och Niels hjälper snabbt till med den uppgift som ska lösas och stimu- 90 vem väver kejsarens nya kläder?

92 lerar Mortens intresse och uppmärksamhet för den. Detta genom att hänvisa till hjälpmedel som skulle kunna vara ett stöd för Mortens arbetsprocess: loggböcker, manualer och scheman för tidigare och liknande apparater. Minskning av antalet frihetsgrader I situationen ovan är Morten omedelbart frustrerad över att det tycks vara ett oöverskådligt långt steg från problem till lösning. Men han får i sin arbetsprocess stöd av två erfarna elektronikarbetare som hjälper honom att begränsa uppgiftens omfång genom att minska antalet steg som behövs för att lösa uppgiften. Detta sker genom hänvisning till felsökningen. Morten kan inte finna felet direkt genom att studera oscilloskopet, utan måste ta mindre steg, så att han genom att finna oscilloskopets grundprinciper långsamt letar sig in bakom problemet med de svedda ledningarna. Fasthållning av riktningen Morten är mest intresserad av att snabbt hitta felet med oscilloskopet. Han vet att detta kan lyckas genom att närma sig problemet med enkel trial and error. Han skulle kunna ha tur och finna en lösning på problemet genom att pröva sig fram. Här är de erfarnas största uppgift att stödja Morten i att våga ta risker och se till att han inte dröjer kvar vid de delar av problemlösningen som han redan känner till trial and error. Här är ställningsbyggandets största styrka att det bidrar till att Morten vågar pröva nya vägar i problemlösningen. Markering av kritiska drag Ställningsbyggande handlar om att synliggöra viktiga drag och skiljevägar där problemlösaren kan gå fel. Då Morten börjar bränna ledningar markerar gesällen Niels, genom att snabbt vara på plats, att Morten är på fel väg. Han ger honom ett schema för ett liknande oscilloskop, vilket kan få Morten att komma vidare. Frustrationsbegränsning Denna del av ställningsbyggandet är viktig under hela interaktionen mellan den erfarne och den mindre erfarne ovan. Vägledaren förstärker problemlösarens känsla av att problemlösning är mindre farligt och stressande tillsammans med en handledare än ensam. Faran är här att den mindre erfarne plötsligt inte själv kommer vidare, utan fastnar i ett överdrivet beroende av den erfarne. läroprocesser i praxis 91

93 Förevisning av sätt att lösa problem och uppgifter Denna del av ställningsbyggandet är inte så framträdande ovan. Ingen av de erfarna går direkt in och visar hur Morten ska hitta felet, men de föreslår hjälpmedel som han kan använda för att komma vidare. avslutning Undervisning på grundval av ställningsbyggande är mer än bara en metod för kognitivt lärande. När det läggs vikt vid att begränsa frustrationen och hålla fast kurs genom att våga ta risker, betonas lärandets emotionella och motivationella aspekter. Den erfarne avläser lärlingens språkliga och kroppsliga reaktioner och använder dem som information för vägledningens fortsatta riktning. En svaghet med beskrivningen av de sex funktionerna av undervisning grundad på ställningsbyggande är emellertid att den inte bidrar till förståelsen av att initiativet till vägledning i praktiska arbetssituationer ofta inte kommer från de erfarna utan från lärlingen, alltså där problemen uppträder. Samtidigt måste man vara uppmärksam på rörelsen och dynamiken i undervisningsprocessen, där kontroll och ansvar långsamt överförs till den mindre erfarne (se även Tønnes Hansen & Nielsen 1999, s. 24). Det innebär att ställningsbyggandet hela tiden anpassas efter hur långt den lärande har kommit i sin läroprocess, och därför är mer dynamiskt än vad som framgår vid första anblicken. För att ställningsbyggande ska kunna fungera som ett rum för lärande är det viktigt att den erfarne och den mindre erfarne ingår i samma praxisgemenskap, i vilken lärlingen kan iaktta den erfarne och så småningom utföra dennes uppgifter. En avgörande förutsättning för lärande är samtidigt att den som ger anvisningar inte ska ta över, utan tvärtom gradvis dra sig tillbaka. Å andra sidan ska den undervisande inte låta lärlingen pröva sig fram i all oändlighet, utan ge ett stöd som hela tiden bidrar till att föra lärlingen framåt. Översättare Joachim Retzlaff Litteratur Hansen, T. J. & Nielsen, K. (1999). Stilladsering en pedagogisk metafor, Århus: Forlaget Klim. Nielsen, K. & Kvale, S. (1999). Erhversuddannelse. Hvordan lœrer man i praktik? Köpenhamn: Uddannelsesstyrelsens temahœfteserie nr. 31. Wood, D. & Bruner, J & Ross, G. (1976). The Role of Tutoring in Problemsolvings, i Journal of Child Psychology,No vem väver kejsarens nya kläder?

94 Intervju med snickarlärling Tony Buskas det får ta den tid det tar Tony Buskas är 23 år och går för närvarande som lärling på Huddinge Snickeri, ett gammalt väletablerat familjeföretag. Ena dagen monterar han ett bibliotek i en lägenhet på Östermalm, andra dagen står han i verkstaden och tillverkar inredning åt en klädkedja. Han arbetar hela tiden i team med de andra snickarna på företaget och lär sig yrket genom att, som han säger hålla på. Målet är att ta gesällbrev. tony berättar: Jag har alltid varit väldigt händig, med allting faktiskt, alltid hållit på med mina händer. När jag jobbade som brandman var det likadant, jag byggde och fixade på stationen. Men jag skulle aldrig tycka att det var kul att jobba helt ensam, det är roligare att jobba i grupp. På gymnasiet pluggade jag undersköterskelinjen och man kan säga att det var lite motsatsen till hur det är att gå som lärling. Jag ser en enorm skillnad. På undersköterskeutbildningen satt vi i princip och läste i tre år. Vi fick väldigt sällan vara ute och praktisera det vi lärde oss, vilket innebar att vi i princip var nollställda när vi kom ut. För att lära sig det mer praktiska måste man gå bredvid någon. Du kan ju läsa böcker om hur du ska göra stolar och möbler men då får du aldrig känslan för det. Det finns inget annat sätt att lära sig än att hålla på med det, och lära känna de olika materialen. Nu när jag går som lärling ser jag först grejorna och sedan kan jag läsa om det behövs, och då förstår jag: Jaha, naturligtvis är det så här. Det är mycket lättare att förstå på det sättet. Sitter man bara och läser en bok om någonting och inte kan se det, då kan man egentligen aldrig veta. Man skapar ju alltid en bild i huvudet när man läser något men den bilden brukar inte stämma med verkligheten. Nu vet jag från början hur det ligger till med olika material för jag har redan jobbat med dem. När jag läser om träteknik i faktaböcker eller inredningstidningar det får ta den tid det tar 93

95 så är mycket självklart. Om man tycker något är kul så fastnar det lättare i huvudet. Jag är med överallt Vi är sex personer som arbetar på verkstaden, inklusive mig, och vi jobbar hela tiden i team. Det är kul att vi är från väldigt olika generationer, den äldsta är 75 år och jag som är 23 är yngst, och vi har alla väldigt kul ihop. Det är roligt att jobba så. Det enda som saknas är tjejer, det hade varit kul. På verkstaden arbetar vi med finsnickeri, framförallt efter beställning, vi gör möbler och inredningar. Det kan vara allt ifrån ett bord till ett helt vardagsrum eller hela butiks- och kontorsinredningar. Alla har sina uppgifter men vi samarbetar alltid och hjälps åt. I klädbutikerna till exempel är det så mycket och då kanske någon står och gör alla hyllorna medan någon annan lackar eller gör provhyttsdörrar. Jag är med överallt tycker jag, för att lära mig så mycket som möjligt. Det funkar bra, jag är aldrig tomhänt. Är det så att jag inte hinner med får någon av de andra hjälpa till att göra klart det. Så är det för alla, man hoppar in och hjälper där det behövs. Jag kanske lägger ner mer tid på en grej om jag inte gjort det förr och då får vi dra av den extra tiden gentemot kund. Den kan ju inte de betala för. Eftersom vi jobbar i team frågar alla varandra om råd. Det är naturligt, det spelar ingen roll hur länge man har jobbat eftersom alla jobbar så olika. Jag frågar ibland flera hur de skulle göra, för att kunna se olika sätt och sedan välja vilket sätt som passar mig bäst. När det kommer in nya grejor på marknaden är det lite kul, för då vet ju inte de andra mer än jag. Plötsligt är vi på samma nivå vad gäller vissa saker. Ett alldeles eget projekt Jag får liksom jobba in mig i företaget, så är det väl på alla arbetsplatser. Ju mer de andra ser att jag kan, desto friare får jag jobba. När jag kom hit fick jag först börja med ett alldeles eget projekt. Jag valde att göra ett intarsiabord och det var det ingen som trodde att jag skulle klara av. Men det gjorde jag. Det var ett körsbärsbord där jag la in en kompassros i intarsia. De blev väldigt överraskade och tänkte nog att den här killen ska vi satsa på. Nu har jag varit här i ett och ett halvt år och kommit in i produktionen, vilket innebär att jag gör ungefär det som alla andra gör. Samtidigt jobbar jag med projekt vid sidan av, egna grejor som jag kan lägga lite mer tid på. Jag har byggt en säng och två sängbord, och då kan jag stå och pula och fixa 94 vem väver kejsarens nya kläder?

96 så länge jag vill utan att det gör något och jag kan välja att göra lite mer tidlösa, robusta grejor, annars får vi mest tillverka modernt. Jag gjorde en säng till mig själv, då fick jag först tänka ut vad jag ville ha för träslag. Jag valde ek. Fördelen är att det är tidlöst och stilrent, sängen blir inte omodern om några år. Jag beställde madrasser, måttade dem och sedan började jag bygga sängen. Mest energi la jag ner på sängborden, inget är skruvat utan tappat och limmat. Mycket fick jag prova ut själv, som sinkningen av lådorna. Sådant har vi ju egentligen maskiner till, men här gjorde jag jobbet helt för hand. Det tog tid, men det blev bra. Utan bakläxor Min handledare brukar säga: Det här kan ju du göra, och är det några oklarheter kan du bara fråga. Då tittar jag noga och är det något som jag inte hajar då frågar jag direkt. Sedan förklarar han och berättar om olika sätt man kan göra det på, det finns ju ofta tusen olika sätt, och sedan jobbar jag på. Vi arbetar en hel del med inredningar för en större klädkedja och det har jag gjort så många gånger nu att jag fått upp en viss rutin. Då bara gör jag. Men är det nya moment som jag aldrig gjort förr kanske en variant av en ytterdörr eller något sådant går jag och min handledare igenom vad jag ska göra, sedan gör vi det tillsammans. Då jobbar vi sida vid sida, och jag jobbar på tills det säger stopp och jag inte vet vad jag ska göra, då får jag fråga igen. Det flyter på väldigt bra, tycker jag. Är det något som man vet är skitdyrt får man ta det väldigt lugnt och verkligen dubbelkolla flera gånger att det man gör är rätt. Det gör även de andra, de kan nästan göra fler fel för de är så vana vid att jobba, de tänker inte på samma sätt som jag som är ny. Jag har inte kostat företaget några pengar än så länge. Det är skönt. Det skulle vara jobbigt om vi hade beställt hem, kanske en kubik körsbär som kostar tjugofem tusen kronor, och så sågar jag sönder den helt fel, sågar allt i fel mått. Det skulle vara väldigt pinsamt, men det har jag faktiskt inte lyckats med (skratt). Att jag hela tiden lär mig nya saker är väl egentligen ett delat ansvar mellan mig och min handledare. Men han tar ingen skada av att jag inte lär mig något så egentligen är det mycket upp till mig. Jag måste visa ett stort intresse, och det gör jag självklart, annars kunde jag lika gärna göra något annat. Jag föreslår ofta att jag ska vara med på olika jobb och försöker ta för mig, vara lite framåt. Är jag klar med något får handledaren eller någon annan komma och kolla så att det inte ser allt för illa ut. Jag har faktiskt klarat mig klanderfritt hittills, inte fått några större bakläxor. det får ta den tid det tar 95

97 Hur mycket som helst att lära Jag skall gå cirka tre år som lärling på verkstaden, men sedan tar det väl en sju, åtta år innan man blir riktigt duktig. Det här området är så brett och innehåller så otroligt många olika delar, att det finns hur mycket som helst att lära sig. Du kan aldrig lära dig allting men du måste kunna alla grundprinciperna, veta hur du använder maskinerna, kunna materialen, träslagen. Du ska kunna ta emot en ritning och självständigt kunna jobba efter den. Allting går att göra för hand, men vi har maskiner för att underlätta arbetet. Förr i tiden sågade man ut skivor, nu har vi stora skivsågar som gör allt hundraprocentigt. Man bara lägger in skivan och knappar in vilka mått den ska ha. Det kan såklart göras för hand också, men det tar längre tid och då får kunden betala mer. Jag fick en noggrann genomgång av maskinerna när jag började. Det måste man ha, de är så pass dyra och man kan göra sig illa om man använder dem fel. Det svåraste är nästan att lära sig materialen. Det finns så otroligt många material och det tar tid att lära sig hur de funkar och hur de funkar ihop med varandra. De som jobbat i femtio år måste fortfarande lära sig nya saker eftersom det hela tiden kommer nya material. Det kommer ju inte nya träslag direkt, men man blandar plast och glas och trä och det är viktigt att veta hur allt det fungerar, hur man ska få ihop det. Ta bara det här med alla olika limsorter som finns, bara det är världens vetenskap. Olika träslag är olika hårda och sedan när man ska limma ihop dem så rör de sig olika mycket och på olika sätt. Man får ta reda på allting. Mycket får jag lära mig på plats, och är det helt nya material händer det att vi ringer återförsäljaren och frågar. Ett bra exempel på något som kan vara lite knepigt att få till är ytterdörrar, eftersom du har varmt och torrt inifrån och kallt och fuktigt utifrån. Man kanske gör hundra ytterdörrar men ingen blir likadan som en annan. Det innebär nya utmaningar hela tiden. Vi gjorde en kassadisk till en butik i ett stort affärscentrum, under tiden de höll på att bygga där. Sedan när det var färdigbyggt blev det så mycket torrare luft än normalt, och då böjde sig hela skivan till kassadisken. Sådant där är så svårt att veta. Vi fick göra om det, så är det när man jobbar med levande material. Samtidigt är det kul. Man vet aldrig med trä, alla träbitar är så olika. Även om det är samma träslag så beter det sig olika i alla fall. Att se resultatet, när det är slipat och hyvlat, det är det bästa. 96 vem väver kejsarens nya kläder?

98 Finishen är avgörande Det viktigaste i det här yrket är egentligen finishen, efterbehandlingen. Den allra sista touchen är avgörande och den kan ofta vara väldigt svår att få till. Det beror självklart på vad man vill ha, om man vill ha lack, eller färg eller något annat. Vi har ett lackrum och lackar mycket själva, sedan kan man polera och ha sig också, och där är det mycket att lära om det ska bli bra. Det gäller att ha tålamod och när man står med ritningen gäller det verkligen att gå igenom den noga. Allt vi gör måste vara hundraprocentigt. Om man bygger takstolar syns det kanske inte om man slarvat, men på möbler och inredning syns allting och då måste man verkligen planera jobbet ordentligt innan man genomför det. Som snickarlärling måste jag ha ett väldigt tålamod, det här är ett otroligt pilljobb, eftersom allt är på millimetern eller hundradelen. Repetera ger mycket, om jag inte har gjort en grej på ett halvår går det genast mycket trögare, men så är det väl med allt. Sedan är det ofta krångligt så man får tänka väldigt mycket, måste vara noggrann, pedantisk och ordningsam. Det går inte att sprida ut alla grejor i verkstaden utan allt måste vara på plats, hållas rent och snyggt. Ordning, helt enkelt. Jag ser själv hur jag utvecklats under min tid som lärling. Nu när jag är insatt ser jag möbler på ett annat sätt, och har blivit väldigt kräsen. det får ta den tid det tar 97

99 sinkning

100

101 Av Klaus Nielsen och Steinar Kvale mästarlära som lärandeform av idag Ett markant intresse för mästarlära har utvecklats på senare år, 1 både inom forskning och utbildning. Varför? Är mästarläran gammalt vin på nya läglar i den bemärkelsen att den är föråldrad och i vår tid odrickbar? Eller förhåller det sig i stället så att mästarläran verkligen är ett gammalt vin och bara blir bättre med åren? Detta riktigt goda vin skulle då ha kvaliteter som annars är svåra att finna i den Coca-cola-kultur som nu breder ut sig alltmer. Det finns en del som tyder på att mästarläran långt ifrån är ett överståndet kapitel vad gäller praktiskt lärande. Enligt en enkätundersökning bland 250 yrkesskoleelever* i Danmark anser 9 av 10 att de lär sig mest och bäst under praktiken. Det innebär att eleverna själva menar att de lär sig mer på arbetsplatsen, under förhållanden som liknar mästarlära, än på yrkesskolan (Nielsen 2003, under utgivning). 2 Vi vill här skissera några centrala frågeställningar med anknytning till mästarlära. Först ger vi exempel på såväl dagens intresse för som åsidosättande av mästarläran. Därefter beskriver vi olika former av mästarlära som existerar idag, samt olika uppfattningar om vad som ligger i begreppet mästarlära. Vidare redogör vi för några teorier om mästarlära och jämför mästarlära med undervisning och projektarbete. 1 Denna artikel är en revidering och bearbetning av inledningskapitlet i Klaus Nielsen & Steinar Kvale (red.), Mästarlära. Lärande som social praxis,övers. B. Nilsson och J. Retzlaff, Lund (Studentlitteratur) * Elever som går på motsvarigheten till de praktiska linjerna inom svensk gymnasieskola. I Danmark är gymnasiet teoretiskt medan de praktiska linjerna kallas yrkesskola, som är fyraårig. Ö. a. 2 Klaus Nielsen och Steinar Kvale håller på att sammanställa en antologi med titeln Praktikkens lœringslandskab, som utkommer 2003 på danska Akademisk forlag. I boken utvecklas en rad av de teman som skisseras i föreliggande artikel. 100 vem väver kejsarens nya kläder?

102 skissering av mästarläran Beteckningen mästarlära används idag på många olika sätt. Vi tar här upp några skillnader angående definition, huvudaspekter och typer av mästarlära. Definition I Encyclopedia Britannica (1996) definieras mästarlära (»apprenticeship«) som:»utbildning i en konstart, ett ämne eller ett hantverk enligt ett juridiskt kontrakt, som definierar förhållandet mellan mästare och lärling samt förhållandets varaktighet och betingelser«. Det engelska ordet»apprenticeship«stammar från det franska»apprendre«, som betyder att lära eller förstå. I de germanska språken talas det både om mästarlära och lärlingsutbildning, med olika bibetydelser. I ordet»mästarlära«framhävs läromästarens roll för lärandet, medan ordet»lärlingsutbildning«understryker lärlingarnas lärande.* Huvudaspekter av mästarlära Med utgångspunkt i de europeiska hantverksskrånas mästarlära och inspirerade av Laves och Wengers (1991) teori om mästarlära och situerat lärande vill vi här framhäva fyra huvudaspekter (Kvale 1993). Praxisgemenskap: mästarlära sker i en social organisation, i sin traditionella form som en yrkesmässig gemenskap i hantverksproduktion. Genom legitimt, perifert deltagande i gemenskapens produktiva aktiviteter tillägnar sig lärlingen gradvis hantverkets väsentliga färdigheter, kunskaper och värden genom att röra sig från ett perifert deltagande till att bli en fullvärdig medlem av yrket. Tillägnelse av yrkesidentitet: inlärandet av ett yrkes många färdigheter är ett steg på vägen för att behärska yrket och är som sådant avgörande för att etablera en yrkesidentitet. Lärande utan formell undervisning: med mästarlära följer en komplex och differentierad social struktur, där det finns möjlighet att observera och imitera det arbete mästaren, gesällerna och de andra lärlingarna utför. Utvärdering genom praktik: utvärderingen sker huvudsakligen i arbetssituationen, genom kontinuerlig prövning av färdigheter, genom respons på hur produkterna fungerar och genom kundernas reaktioner. En traditionell mästarlära avslutas med ett formellt prov för att erhålla gesällbrev. * Vi har i översättningen funnit det motiverat att använda neologismen»mästarlära«, nybildad efter da. mesterlære. En annan möjlig, men otympligare, substantivering av att gå i lära hos en mästare vore lärogång hos mästare, i anslutning till ty. Meisterlehrgang. Ibland används, i enlighet med originaltexten, de existerande alternativen lärlingskap och lärlingsutbildning. Ö. a. mästarlära som lärandeform av idag 101

103 Olika typer av mästarlära Det finns mästarlära i olika former och inom många områden. Skrånas formella europeiska mästarlära innebär ett skriftligt kontrakt mellan mästare och lärling som reglerar båda parters förpliktelser, och lärotiden avslutas ofta efter en fyraårsperiod med gesällbrev och ett officiellt erkännande som gesäll i yrket. Andra former av mästarlära är mer informella i det att lärlingarna så att säga växer upp i yrket. I Laves och Wengers (1991) utveckling av en teori för situerat lärande använder de fem fallstudier i mästarlära: yucatekiska jordemödrar, liberiska skräddare och från det moderna USA flottans kvartermästare, slaktarlärlingar och nyktra alkoholister. Av dessa var slaktarlärlingarnas mästarlära formellt skriftligt definierad, skräddarnas definierad genom muntliga avtal, medan jordemödrarna så att säga växte upp med familjens yrke. Även om mästarlära oftast förknippas med hantverk finns den inom ett brett spektrum av områden. Konstnärer har länge lärt sig genom att gå i lära hos en mästare, vilket har fått till följd att konsthistorikerna idag kan ha svårt att avgöra om en målning är skapad av mästaren eller en av hans lärlingar. Det är också påfallande vilken vikt konstnärsbiografier idag lägger vid hos vilken mästare konstnären ifråga har studerat, se till exempel Pierre Boulez Stocktakings from an apprenticeship (1991). Mästarlärans roll för lärande av avancerade intellektuella arbetsformer är vidare dokumenterad för de vetenskapliga nobelpristagarna (Kvale 2000). Mästarlära existerar i många kulturer (se Coy 1989). I visdomstraditioner som till exempel buddismen är förhållandet mästare-elev avgörande för vidarebefordrandet av sanningen. Även om man inte kan nå vishet och frihet utan att lita på en läromästare är det lärdomens sanning som är det helt väsentliga; Buddha varnade således: Lita på mästarens budskap, inte på hans personlighet. uppfattningar om mästarlära Bland forskare på området föreligger olika uppfattningar om mästarlära vad gäller den institutionella kontra den metaforiska användningen av begreppet mästarlära, den roll läromästaren och lärandemiljöns sociala organisation spelar, vilka former av läroprocessen som förekommer samt språkets roll. Därtill kommer såväl dagens åsidosättande av mästarläran som inflationen i den, samt demoniseringen kontra romantiseringen av densamma. 102 vem väver kejsarens nya kläder?

104 Mästarlära: Institution eller metafor? I den ena änden av ett kontinuum kan begreppet»mästarlära«användas för att beskriva de lagstadgade institutionella strukturerna i den traditionella mästarläran inom hantverksyrkena; i den andra änden kan det användas som en allmän metafor för ett förhållande i vilket en novis lär av en mer erfaren person inom ett område. Mästarlära har i Europa genom århundraden varit den dominerande formen för utbildning inom ett hantverk, på det sätt som beskrivits i det föregående. Vi kommer senare att behandla moderna former av mästarlära i den varvade utbildningen. När mästarlära används som metafor betecknar den ett asymmetriskt förhållande mellan någon som behärskar yrkets färdigheter (mästaren) och någon som inte gör det (lärlingen). Oftast avses ungefär samma betydelse som i ett traditionellt, förmedlingsbaserat förhållande mellan lärare och elev. Vi finner denna metaforiska användning av mästarlära i filosofiskt inriktade verk, där processen kännetecknas av att lärlingen tillägnar sig tyst kunskap genom att se mästaren utföra sina färdigheter (Polanyi 1958; Diller 1975; Wackerhausen 1996). Man har också använt mästarlära som beteckning för barnets psykologiska och sociala utveckling. Samspelet mellan föräldrar och barn liknar metaforiskt samspelet mellan mästare och lärling, på så sätt att barnet genom att delta i vardagliga göromål lär sig de kognitiva strukturerna genom att observera föräldrarnas verksamhet (Rogoff 1990). Härtill kommer Laves och Wengers teori om mästarlära, vilken genom att utvidga mästarläran till en praxisgemenskap lägger ytterligare en dimension till förståelsen av mästarläran uppfattad som antingen en institutionaliserad struktur eller som en metafor för ett lärare elev-förhållande genom att uppfatta mästarläran som en praxisgemenskap. Mästarlära i betydelsen legitimt, perifert deltagande öppnar för en ny innebörd av lärande som social praxis, och går därmed utanför traditionella teorier om lärande, genom att se lärande som en transformerande aspekt av vardagslivet (Lave 2000). Personcentrerad kontra decentrerad mästarlära Eftersom det inte finns någon formell undervisning i mästarlära kan man fråga sig vad det är som främjar läroprocessen läromästaren eller gemenskapens praxisstrukturer? I en personcentrerad infallsvinkel till mästarlära fokuseras förhållandet mellan läromästare och lärling (Polanyi 1958). Det är mästaren som i sin praktik reflekterar och gör yrkets tänkande synligt för lärlingen (Schön 1987). Mästaren kan tjäna som förebild (Collins et al. 1991) genom att han synliggör de uppgifter som skall läras och dessutom fungerar mästarlära som lärandeform av idag 103

105 som källa för identifikation. Lärande består inte endast i imitation av mästaren, utan grundas på mästarens förhållningssätt till det yrke som skall läras. En variant av den personcentrerade mästarläran är beskriven som»ställningsbyggande«(scaffolding). Begreppet ställningsbyggande är hämtat från husbyggnadsprocessen och illustrerar interaktionen mellan mästare och lärling. Användning av begreppet ställningsbyggande i samband med läroprocessen gör det möjligt att långsamt överbrygga den klyfta som finns mellan uppgiftssituationens krav och de talanger och färdigheter som den lärande har. Utifrån en decentrerad ståndpunkt till mästarläran är det lärlingens deltagande i praxisgemenskapen som är den avgörande faktorn (Wenger 1998). Tvärtemot synsättet att mästare-lärling-förhållandet är starkt asymmetriskt betonar Lave och Wenger (1991) lärande genom legitimt perifert deltagande i praxisgemenskapen. Detta leder till en fokusering på den komplicerade struktureringen av en gemenskaps läranderesurser: En decentrerad uppfattning om mästare-lärling-relationerna leder till en förståelse av att mästrande inte är en egenskap hos läromästaren utan hos organisationen av den praxisgemenskap han är en del av (s. 94). Lave och Wenger utvidgar den decentrerade uppfattningen om mästarläran till en teori om situerat lärande. Enligt dem är studier av mästarläran av vital betydelse för att forma en teori om situerat lärande som kan belysa läroprocesser i allmänhet. De anför att en teori om situerat lärande innebär en uppfattning om kunskap och lärande som är relationell, och att innebörden av en praxisgemenskaps verksamheter förhandlas fram av dess aktörer samt att lärande drivs av såväl engagemang som dilemman. Ur detta perspektiv finns det inga handlingar som inte är situerade (1991, s. 33). Med avstamp i ett situerat teoretiskt perspektiv föreslår Lave och Wenger begreppet legitimt perifert deltagande som ett centralt begrepp för analysen av lärande. Det är viktigt att undvika en polarisering mellan ett lärande som är centrerat kring en mästare och ett lärande som är decentrerat i en praxisgemenskap. För det första är en praxisgemenskap inte ett ting i sig, utan består av mänskliga relationer, både samarbete och konflikt. Med olika generationer, och tidvis motsatta intressen närvarande, är en praxisgemenskap inte nödvändigtvis en harmonisk, idyllisk gemenskap. För det andra sker lärande sällan endast i en praxisgemenskap, utan kommer att vara kopplat till talrika kontexter och lärande i flera miljöer, som i den gamla hantverkstraditionen att ge sig ut på»vandring«efter avklarat gesällprov. För det tredje existerar inte en decentrerad praxisgemenskap isolerat utan som en del av större hel- 104 vem väver kejsarens nya kläder?

106 heter, exempelvis det medeltida hantverksskrået eller de moderna fack- och arbetsgivarföreningarna. De lokala praxisgemenskaperna, i vilka mästarlära försiggår, kommer på avgörande sätt att vara påverkade av de större intresseorganisationer, marknader och politiska förhållanden som de ingår i, med därtill hörande maktförhållanden och ofta motstridiga intressen. Läroprocesser i mästarlära Mästarläran representerar en form av lärande som inte bygger på en åtskillnad mellan lärande och användandet av det lärda. Upplärningen sker i det sammanhang där det lärda skall användas. Lärandet är inlagrat i en given social praxis, och det är betingat av lärlingens deltagande i denna praxis. Mästarlära inbegriper många lärandeformer som är kända från andra sammanhang, även om de inte varit centrala i inlärningspsykologin. Mästarlära ingår i den allmänna princip om»lärande genom handling«som framlagts av Dewey. Mer specifikt kan man nämna lärande genom observation, imitation och identifikation som utforskats av Bandura (se Jespersen 1993 och 1999). Därtill kommer lärande genom träning, vägledning och uppsikt. Lärande via fallstudier, exempel och berättelser bör också nämnas. Dessa olika former av lärande har ett gemensamt drag: lärande kan ske utan direkt, formell verbal undervisning. Ur ett decentrerat perspektiv på mästarlära är följande förhållanden viktiga för läroprocessen: öppna strukturer i praxisgemenskapen, vilka kan befrämja observation av och deltagande i former för problemlösning; möjligheter att observera äldre lärlingars eller gesällers sätt att hantera produktionsprocessen; det sätt på vilket läroprocessen är organiserad i förhållande till produktionsprocessen och tillgången till yrkets berättelser (Lave & Wenger 1991). Mästarlära och språk Även om det råder stor enighet om att språket inte används som undervisningsredskap i mästarlära på samma sätt som i klassundervisning, är språkets roll kontroversiell. En ståndpunkt trycker på att språk och berättelser som inslag i praktiskt deltagande är helt avgörande för mästarlära (Lave & Wenger 1991). Berättelserna innehåller kunskap om vad man gör i olika situationer. Lärlingen lär sig om praxisgemenskapen genom att lyssna till berättelserna och till dem som berättar, samt genom att återberätta dem (Orr 1990). Språket är också centralt i de mästarlärautbildningar av reflekterande yrkesutövare som Schön (1987) talar om. Vägledarens kommentarer mästarlära som lärandeform av idag 105

107 till de studerandes praktik bidrar här till att utveckla den studerandes reflektion-i-handling. En annan uppfattning understryker den tysta aspekten hos mästarlära. Att bruka språket blir följaktligen nedprioriterat eller till och med överflödigt. En försvarlig del av de färdigheter, kunskaper och värden som en lärling tillägnar sig förs vidare utan att vara specificerade verbalt, vilket har inspirerat till begreppet»tyst kunskap«(polanyi 1958; Rolf 1991). Lärlingen lär genom att se mästaren utföra hantverkets aktiviteter och kommer därigenom över yrkets implicita kunskap. Utifrån denna ståndpunkt är språkets roll underordnad. I en diskussion om forskarutbildning beskriver Bourdieu (1992) detta som en av aspekterna hos en»tystnadens pedagogik«. Här kan vi tillfoga anekdoten om en bilmekaniker på Nordjylland som var berömd för två saker: att hans lärlingar blev de bästa bilmekanikerna i området och att han nästan aldrig sa något till dem. Mästarlära: Negligering kontra inflation? Den pedagogiska litteraturen försummar mästarläran som lärandeform. Inte desto mindre kan vi idag åtminstone i Danmark se ett motsatt inflatoriskt bruk av mästarlära som beteckning för snart sagt alla former av lärande utanför skolorna. Lärande i vilken form som helst som gäller arbetsutbildning eller praktisk aktivitet kan i dag betecknas som mästarlära. Vi anser att fenomenet mästarlära förtjänar pedagogisk uppmärksamhet och att beteckningen mästarlära bör reserveras för dess traditionella form: lärande genom deltagande i en praxisgemenskap, med ömsesidiga förpliktelser för mästare och lärling i en specifik social struktur över en längre tidsperiod. Andra viktiga former för praktiskt lärande bör diskuteras för sig. Demonisering eller romantisering av mästarlära Mästarläran har blivit skarpt kritiserad för att vara ett medeltida, auktoritärt system och för att som sådant endast kunna alstra imitativt och reproducerande lärande (t. ex. Grelle 1993). Mästarens auktoritet har demoniserats av exempelvis den antiauktoritära pedagogiken. Den motsatta tendensen att romantisera mästarläran som ett led i en medeltidsnostalgi finns likaledes som ett uttryck för en längtan bort från massproduktion och massundervisning till det lilla lokalsamhällets närhet, där idealet blir lärande genom det personliga förhållandet mellan mästare och lärling i kombination med den kreativitet man föreställer sig ligga i mästarläran inom konsterna. Giltigheten i dessa motsatta ståndpunkter kan undersökas genom empiriska studier av 106 vem väver kejsarens nya kläder?

108 hur mästarläran idag praktiskt fungerar inom olika områden. Imitation, kreativitet och reflektion Som nämnts har mästarläran kritiserats för att främja ett mekaniskt reproduktivt lärande utan självständig kritisk reflektion. Nu kan det vara svårt att dryfta så allmänna begrepp som»självständig«,»kritisk«och»reflektion«utan att ge diskussionen anknytning till konkret praxis i specifika situationer. Betyder exempelvis»kritisk«att vara kritisk till ett yrkes tradition och dess auktoriteter, avses en kritisk reflektion kring användningen av forskningsresultat, en kritisk hållning till forskningsmetoder och deras tillförlitlighet och validitet, eller åsyftas något helt annat? I en allmän form kan kritiken mot att det saknas kritisk reflektion vara relevant för en mängd former av mästarlära, kanske i synnerhet för mästarlära inom hantverksskråna i samband med utmaningarna vid övergången till modern massindustrialisering. Denna kritik kan dock knappast sägas gälla för alla former av mästarlära. De konsertpianister och nobelpristagare som fått sin utslagsgivande träning genom mästarlära kan knappast sägas ha lärt sig bara mekaniskt reproduktivt eller utan kritisk reflektion (Nielsen 1999; Kvale 2000). När mästarlära ofta sägs vara en mekanisk, reproduktiv lärandeform, kan det delvis bero på innebörden av lärandeformer som observation och imitation. I en traditionell mästarlära är det emellertid sällsynt att bara en mästares stil imiteras, utan lärandet sker i många olika sammanhang. I hantverksyrkena ingick förr att man»vandrade«efter gesällprovet: man reste ut, helst till andra länder, och arbetade för andra mästare i yrket, för att med nya impulser komma tillbaka till den lokala yrkesmiljön. Vad gäller konstmusiken är det idag vanligt att man går i lära hos flera mästare; den talangfulle musikern lyckas på så sätt slå samman kreativa impulser till en egen spelstil. När mästarlära ofta karakteriseras som en okritisk lärandeform, kan det möjligen bero på uppfattningen att en kritisk hållning är något som lärs genom direkt verbal undervisning och diskussion. I studier av nobelpristagares lärande framhävs gång på gång att ett vetenskapligt förhållningssätt endast i begränsad omfattning förvärvas genom böcker eller direkt förmedling. Det förvärvas indirekt och långsamt i den dagliga forskningspraktiken i nära personlig interaktion med mer erfarna forskare. Den kritiska reflektion som förknippas med ett vetenskapligt förhållningssätt förmedlas således mindre genom föreskrifter än genom exemplets makt (Kvale 2000). mästarlära som lärandeform av idag 107

109 teoretiska infallsvinklar Mästarläran har utforskats inom olika ämnen och utifrån vitt skilda teoretiska uppfattningar om vad mästarlära är. Vi kommer här att beskriva fyra infallsvinklar en antropologisk, en filosofisk, en psykologisk-pedagogisk och en historisk. Antropologiska infallsvinklar till mästarlära Inspirerade av fältarbete i tredje världen har antropologer analyserat lärande ur ett socialt praxisperspektiv. Genom studier av mästarlära ser antropologerna lärande som ett grundläggande socialt fenomen, som både håller fast vid kontinuiteten och sätter igång förändringar i social praxis (Coy 1989; Lave & Wenger 1991). Lärande blir betraktat som en aspekt av samarbetet mellan olika deltagare i avsikt att få produktionen att fungera. Lärande är invävt i vardagens praktik och inte isolerat till utbildningssituationer. Sett ur ett antropologiskt perspektiv är den verklige läromästaren i mästarläran de sociala och kroppsliga aktiviteter som utspelar sig i fasta organiserade praktikformer, vilka i sin tur skapar en särskild social habitus (Bourdieu 1992). Den antropologiska uppfattningen om lärande som något socialt har på senare tid kritiserats av kognitiva psykologer. Greeno (1997) har försökt klargöra några av premisserna i denna diskussion genom att argumentera för att den antropologiska infallsvinkeln till lärande bygger på ett helt annat paradigm än den som kognitiva psykologer har för sina antaganden om lärande. För den antropologiska uppfattningen om mästarlära är lärande således situerat i samhällelig praxis och oskiljaktigt från denna, medan lärande ur den kognitiva infallsvinkeln är knutet till inre mentala processer och föreställningar. Filosofiska infallsvinklar till mästarlära En av konsekvenserna av strävandena att skapa artificiell intelligens har varit en ökad förståelse av människans färdigheter och praktiska rationalitet. Under försöken att simulera olika former av praktiska färdigheter i en dator blev begränsningarna i desituerade och ickekroppsliga simuleringar av intelligenta aktiviteter tydliga. Människans situationsbundenhet, som analyserats av Heidegger och Gadamer, har blivit mer uppenbar i samband med användningen av modern teknologi. Detsamma gäller betydelsen av det kroppsliga handskandet med tingen, vilket svårligen låter sig ersättas med eller operationaliseras av datorn (Suchman 1987). Filosoferna har vänt sig till mästarläran som en metod att lära sig tysta och kroppsliga färdigheter. 108 vem väver kejsarens nya kläder?

110 Alla färdigheter kan inte formuleras som explicita regler och förmedlas verbalt, några kan bara förmedlas genom praktisk handling. I Dreyfus och Dreyfus modell för färdighetsinlärning är det således nybörjarna som lär sig regler och fakta genom instruktioner. De mera avancerade färdighetsnivåerna kan sällan formuleras i explicita regler och förmedlas verbalt, här är det upprepad praktik i konkreta situationer som är avgörande för att utveckla expertis (Dreyfus & Dreyfus 1986; 2000; Wackerhausen 1996). Psykologiska och pedagogiska infallsvinklar till mästarlära Inom psykologin finns olika infallsvinklar till mästarläran. Ett beteendepsykologiskt synsätt är inspirerat av bland andra Banduras teori om social inlärning med betoning på imitation och identifikation som centrala medel för lärande (Jespersen 1993; 1999). Inom en psykodynamisk tolkningsram inspirerad av Kohuts självpsykologi beskriver Bertelsen (1994) hur den personliga och yrkesmässiga läroprocessen i mästarläran sker i spänningsfältet mellan lärlingens spegling och idealisering av mästaren och hans yrkesmässiga och personliga värden.»kognitiv mästarlära«är baserad på insikter erhållna vid försök med mästarlära i skolsammanhang. Genom modellinlärning och»ställningsbyggande«ger läraren eleverna en förståelse av de strategier som ligger bakom lösningen av ett problem (Collins, Brown & Holum 1991). Gardner (1993) diskuterar mästarlära och skolundervisning i konstnärsutbildningen och beskriver också hur förhållanden som liknar mästarlära kan tillämpas i klassrummet. Historisk infallsvinkel till mästarlära I de aktuella diskussionerna om mästarlära bortser man ofta från att mästarlära har varit en integrerad del av undervisningen i Europa under de senaste tusen åren. Mästarlära var ingen isolerad utbildningsform, utan var integrerad i produktionslivet, vilket i sin tur var organiserat i skråväsendet (Black 1984; Heikkinen & Sultana 1997). Skråna präglades av en kommunitarism och protektionism, som i modern tid kom i konflikt med de fria marknadskrafterna. I Danmark upphävdes sålunda skråväsendet först 1857, i samband med det liberala samhällets framväxt. En bredare förståelse av mästarlärans relevans för dagens utbildning bör inbegripa de historiska erfarenheterna av mästarlära i olika industrisamhällen. Vidare bör man inte ägna sig åt mästarlära endast som en isolerad lärandeform, utan också inbegripa mästarlärans integration i, och förhållande till, samhällslivet i stort. mästarlära som lärandeform av idag 109

111 vändsöm

112

Kommunal en lärande organisation? Nya perspektiv på kommunikation och förändring

Kommunal en lärande organisation? Nya perspektiv på kommunikation och förändring Kommunal en lärande organisation? Nya perspektiv på kommunikation och förändring För att en process ska hållas vid liv, måste den ständigt fyllas med ny energi och få andrum för att ladda energi. Processen

Läs mer

TIDEN SOM ÄR FÖR HANDEN

TIDEN SOM ÄR FÖR HANDEN - Nina Bondeson Marie Holmgren Konstnärerna Nina Bondeson och Marie Holmgren har tillsammans skrivit Tiden som är för handen - om praktisk konsttillverkning som ett inlägg i diskussionen om konstnärlig

Läs mer

Längtan att skapa med händerna. att lära konsthantverk i studiecirkel. Ann-Marie Laginder

Längtan att skapa med händerna. att lära konsthantverk i studiecirkel. Ann-Marie Laginder Längtan att skapa med händerna att lära konsthantverk i studiecirkel Ann-Marie Laginder Längtan att skapa med händerna att lära konsthantverk i studiecirkel Ann-Marie Laginder Bildningsförbundet Östergötland

Läs mer

D-UPPSATS. Tid för reflektion

D-UPPSATS. Tid för reflektion D-UPPSATS 2008:113 Tid för reflektion en studie över att synliggöra och att bli medveten om sitt eget lärande Märtha Andersson Luleå tekniska universitet D-uppsats Svenska och lärande Institutionen för

Läs mer

Fritidspedagogen i skolannågon som sköter sig själv?

Fritidspedagogen i skolannågon som sköter sig själv? Södertörns högskola Institutionen för lärarutbildning Examensarbete 15 hp C-uppsats Höstterminen 2010 Fritidspedagogen i skolannågon som sköter sig själv? en essä om fritidspedagogens roll i samverkan

Läs mer

Lärande och utveckling genom leken.

Lärande och utveckling genom leken. Lärande och utveckling genom leken. En studie om pedagogers syn på lekens betydelse för förskolebarns lärande och utveckling. Ann-Charlotte Augustsson och Cecilia Jacobsson Handledare: Maj Arvidsson Examinator:

Läs mer

TA TATTE TA Instrumentallärares uppfattning om undervisning i rytm

TA TATTE TA Instrumentallärares uppfattning om undervisning i rytm TA TATTE TA Instrumentallärares uppfattning om undervisning i rytm Examensarbete Musikpedagogexamen Vårterminen 2011 Poäng: 15 hp Författare: Joakim Kvarnäs Handledare: Maria Calissendorff Innehållsförteckning

Läs mer

Waldorfpedagogiken och elever med inlärningssvårigheter och funktionshinder

Waldorfpedagogiken och elever med inlärningssvårigheter och funktionshinder Waldorfpedagogiken och elever med inlärningssvårigheter och funktionshinder Synsätt bemötande arbetssätt Ingrid Liljeroth Monica Naeser Bo Dahlin Projektet Waldorfskolor i Sverige Delrapport 6 Karlstads

Läs mer

Den pedagogiska grundsynen i fokus

Den pedagogiska grundsynen i fokus Lärarhögskolan i Stockholm Särskild lärarutbildning Den pedagogiska grundsynen i fokus En undersökning om vilken pedagogisk grundsyn fyra lärare har och hur detta påverkar arbetsformen eget arbete i klassrummet.

Läs mer

Att få vara den jag är trots allt

Att få vara den jag är trots allt Att få vara den jag är trots allt Om hälso- och sjukvård på ett äldreboende Anette Hansson Klevner Maria Karlsson Rapport 4:2004 Se hur jag sitter som en uppdragen eka. Här är jag lycklig. Tomas Tranströmer

Läs mer

Rapport 2009:24 R. Att fånga bildning

Rapport 2009:24 R. Att fånga bildning Rapport 2009:24 R Att fånga bildning Högskoleverket Luntmakargatan 13 Box 7851, 103 99 Stockholm tfn 08-563 085 00 fax 08-563 085 50 e-post hsv@hsv.se www.hsv.se Att fånga bildning Utgiven av Högskoleverket

Läs mer

Jakten på det goda lärandet

Jakten på det goda lärandet Akademin för utbildning, kultur och kommunikation Jakten på det goda lärandet Montessoripedagogers reflektioner kring pedagogik Malin Bergsland & Manuel Tenser Examensarbete på avancerad nivå i lärarutbildningen

Läs mer

Vad betyder ledarskapet inom individ- och familjeomsorgen?

Vad betyder ledarskapet inom individ- och familjeomsorgen? Vad betyder ledarskapet inom individ- och familjeomsorgen? En undersökning om 7 arbetsledares tankar om ledarskap och medarbetarskap i fem halländska kommuner. Agneta Hildström Meddelandeserien 2005: 2

Läs mer

Inkluderande undervisning vad kan man lära av forskningen?

Inkluderande undervisning vad kan man lära av forskningen? FoU skriftserie nr 3 Inkluderande undervisning vad kan man lära av forskningen? FÖRFATTARE Claes Nilholm, Malmö högskola Kerstin Göransson, Mälardalens högskola Forsknings- och utvecklingsrapport om Inkluderande

Läs mer

OLIKA MEN LIKA ATT ARBETA MED BARNKONVENTIONEN I FÖRSKOLAN

OLIKA MEN LIKA ATT ARBETA MED BARNKONVENTIONEN I FÖRSKOLAN OLIKA MEN LIKA ATT ARBETA MED BARNKONVENTIONEN I FÖRSKOLAN Foto: Mostphotos Metodbok Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen.

Läs mer

KK-STIFTELSENS SKRIFTSERIE DEN FJÄRDE BASFÄRDIGHETEN SJU RÖSTER OM VÄRDERINGAR, LÄRANDE OCH INTERNET

KK-STIFTELSENS SKRIFTSERIE DEN FJÄRDE BASFÄRDIGHETEN SJU RÖSTER OM VÄRDERINGAR, LÄRANDE OCH INTERNET KK-STIFTELSENS SKRIFTSERIE DEN FJÄRDE BASFÄRDIGHETEN SJU RÖSTER OM VÄRDERINGAR, LÄRANDE OCH INTERNET 9 Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling arbetar för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft

Läs mer

Vet vi hur vi vet om vi vet att vi vet det vi vet?

Vet vi hur vi vet om vi vet att vi vet det vi vet? Vet vi hur vi vet om vi vet att vi vet det vi vet? Reflektioner kring kunskapens yttersta grundvalar vad är Sanning, och hur vet vi det? av Sverker Johansson 2003 Text att läsa inför min föreläsning 9

Läs mer

STöDMATERIAL. Vi lämnar till skolan det käraste vi har. Om samarbete med föräldrar en relation som utmanar

STöDMATERIAL. Vi lämnar till skolan det käraste vi har. Om samarbete med föräldrar en relation som utmanar STöDMATERIAL Vi lämnar till skolan det käraste vi har Om samarbete med föräldrar en relation som utmanar Vi lämnar till skolan det käraste vi har Om samarbete med föräldrar en relation som utmanar 1 beställningsadress:

Läs mer

EXAMENSARBETE. Barn som far illa

EXAMENSARBETE. Barn som far illa EXAMENSARBETE 2006:162 Barn som far illa En studie om hur pedagoger i förskolan agerar när de får kontakt med dessa barn Camilla Morin Annica Niva Luleå tekniska universitet Lärarutbildning Allmänt utbildningsområde

Läs mer

Att utveckla ett andraspråk

Att utveckla ett andraspråk Malmö Högskola Lärarutbildningen Kultur, Språk, Medier Examensarbete 10 poäng Att utveckla ett andraspråk Developing the secondary language Anna Lindgren Lärarexamen 140 poäng. Svenska i ett mångkulturellt

Läs mer

EXAMENSARBETE. Varför ska vi dansa i skolan?

EXAMENSARBETE. Varför ska vi dansa i skolan? EXAMENSARBETE 2010:048 Varför ska vi dansa i skolan? Anna-Linda Järrendal Carolina Svensson Luleå tekniska universitet Lärarutbildning Allmänt utbildningsområde C-nivå Institutionen för Pedagogik och lärande

Läs mer

Det var jobbigt, men jag är nöjd med hur det var

Det var jobbigt, men jag är nöjd med hur det var MITTUNIVERSITETET Institutionen för humaniora Svenska språket B Sommaren 2011 Helen Jonsson Det var jobbigt, men jag är nöjd med hur det var En redovisning av vad elever och lärare tycker om placering

Läs mer

Det går att förändra!

Det går att förändra! Det går att förändra! En metod- och inspirationsbok för jämställdhet i grundskolan Red. Johanna Sjons 2 3 Erbjuds killar och tjejer samma villkor och möjligheter, och har de samma makt och förutsättningar

Läs mer

Mångfald och lärande i stadens natur- och kulturmiljö

Mångfald och lärande i stadens natur- och kulturmiljö Ute är inne Mångfald och lärande i stadens natur- och kulturmiljö Inspiration för framtiden från en konferens i Malmö den 29 30 september 2011 Förord Gå ut för ett hållbart lärande i september 2011 arrangerades

Läs mer

Hur arbetar lärare i skolan med elever som har diagnosen ADHD? En kvalitativ intervjustudie

Hur arbetar lärare i skolan med elever som har diagnosen ADHD? En kvalitativ intervjustudie Akademin för utbildning, kultur och kommunikation Hur arbetar lärare i skolan med elever som har diagnosen ADHD? En kvalitativ intervjustudie Författare Maria Olausson och Eleonor Segerdorf Examensarbete

Läs mer

Upp till dans! En etnologisk iakttagelse. Inledning. Av Maria Ek

Upp till dans! En etnologisk iakttagelse. Inledning. Av Maria Ek Upp till dans! En etnologisk iakttagelse Av Maria Ek Ett konstprojekt i samarbete med Östhammars kommuns kultur-och fritidsförvaltning genom kulturrådets satsning Kultur för Äldre, samt Kultur i Länet,

Läs mer

På fritids tänker man inte på att man lär sig saker

På fritids tänker man inte på att man lär sig saker På fritids tänker man inte på att man lär sig saker Lärande på fritidshem Ingrid Bardon D-uppsats Pedagogik Höstterminen 2008 Handledare Ann Ludvigsson Examinator Christina Chaib HÖGSKOLAN FÖR LÄRANDE

Läs mer

Hur kan barn påverka stödet vi ger dem?

Hur kan barn påverka stödet vi ger dem? Hur kan barn påverka stödet vi ger dem? Idéer från ett seminarum för föräldrar till barn och unga med funktionsnedsättning och för personal inom stödverksamheter En del av projektet Egen växtkraft Barns

Läs mer

Förtroendefulla relationer mellan lärare och elev

Förtroendefulla relationer mellan lärare och elev GÖTEBORG STUDIES IN EDUCATIONAL SCIENCES 338 Förtroendefulla relationer mellan lärare och elev Annika Lilja Abstract Title: Trustful relationships between teacher and student Language: Swedish, summary

Läs mer

Bilkörning på äldre dar en kvalitativ studie om att åldras som trafikant

Bilkörning på äldre dar en kvalitativ studie om att åldras som trafikant VTI notat 83 2000 VTI notat 83-2000 Bilkörning på äldre dar en kvalitativ studie om att åldras som trafikant Författare FoU-enhet Projektnummer 40346 Projektnamn Uppdragsgivare Distribution Gunilla Sörensen

Läs mer